Alex tog sina kläder hon lagt fram och gick mot sovrumsdörren. När hon lagt sin hand på handtaget såg hon bak på mig och skakade på huvudet.

”Du kanske är världskänd för dem. Men för mig är du ingen mindre än min pojkvän Justin, småstadspojken från Kanada som lever sin dröm och jag bryr mig inte om vad de gör mot mig. Jag vill inte att du ska må dåligt över det, för ärligt talat, så bryr jag mig om varken blåmärket eller vad de sa till mig. De är bara avundsjuka för att du är min och jag kan vara med din hela tiden när de bara kan drömma om att få hålla dig i handen och kyssa dig.” Med det sagt lämnade hon mig ensam i sovrummet med alla tankar om vad som just skett.

Ilsket stampade jag mig ned för trappan, in till köket där Ryan och Chaz satt med varsin skål flingor framför sig.

”Hej Lex.” hälsade Chaz utan att se upp på mig, med munnen fylld av chockladflingor.

Jag drog ett djupt andetag, ”Hej.”

Det fanns ingen anledning till att vara arg mot Chaz och Ryan bara för att Justin hade fått mig att bli arg.

Suckandes över alla tusentals tankar som yrade runt i huvudet på mig, fyllde jag vattenkokaren med vatten och slog därefter på den.

”Hur är det?” frågade Ryan mig, som hade smugit sig upp bredvid mig. Förskräckt slängde jag en snabb blick på honom.

”Det är som det är.” Jag ryckte hopplöst på axlarna.

”Och hur är det?” envisades han sig med att fråga. Jag sträckte på armen efter en av Justins alla te-koppar som jag sedan ställe ned på diskbänken, utan att besvara Ryans fråga. Jag hade ingen lust att diskutera om vad som skett för endast några minuter sedan.

”Jag åker till gymmet!” ropade Justin drygt ifrån hallen. Sekunden därpå slängdes dörren igen och det kändes som om den enstaka smällen fick hela kontinenten Amerika att skaka.

”Nu, säg vad som hände.” krävde Chaz bestämt och korsade sina armar över bröstet till sin röda t-shirt.

”Det kommer jag inte. Det är min och Justins ensak, okej killar? Jag skulle uppskatta om ni respekterade det…” mumlade jag samtidigt som jag placerade en té påse i smak av vanilj i tekoppen, som jag sedan fyllde med vatten. ”Dessutom är det inget stort.”

”Inget stort? Jag kan svära på att till och med Kanadensarna hörde ert tjafs!” kontrade Ryan.

”Ja, ni är ju kanadenasre. Ni hörde det. Duh?” flämtade jag medan jag klämde i honung i mitt varma té.

Chaz blängde surt på mig, ”Varför dricker du té?” spottade han barskt ur sig, istället för en dryg kommentar om vad jag precis sagt som jag trott han skulle göra.

”För att det är gott?” svarade jag men fick mitt svar att låta som en dum fråga.

”Tillbaka till ämnet!” tyckte Ryan och viftade hektiskt med sina händer på var sida om sitt huvud.

Jag ryckte på axlarna, ”Det var inget speciellt! Ärligt. Han såg blåmärket och flippade ur.”

”Va?! Såg han blåmärket. Shit, du sa inte att vi visste va? Han kommer slå mig.” babblade Chaz på, men uttalade det sista med en sarkastisk ton.

”Jo, Chaz, han vet att ni var med. Det är ingen ide att förneka det. Han blev arg. Först blev han ledsen och besviken, mestadels. Det tog dock en drastisk vändning…” jag suckade djupt, ”Han blev helt plötsligt arg, och höjde rösten mot mig. Han fick tillbaka av sin egna medicin. Sen gick jag ut ur rummet.”

”Oj…” flämtade Ryan förvånat. Antingen var han förvånad över att vi hade bråkat, eller för att Justin fått reda på det. Men det kvittade. Justin var arg vilket som och skulle förmodligen vara det ett tag.

”Jag tror jag ska ta en taxi hem.. känner att jag vill sova hemma lite nu. Justin kan ringa mig. Dessutom tror jag han behöver lite kvalitets tid med er killar också.. jag menar, ni kom för honom men fick mig. Förlåt för det.” mumlade jag ledsamt innan jag tog en försiktigt sipp av mitt kokheta té.

”Det är inget att be om ursäkt för Alex! Du är cool, vi har haft det jättebra med dig. Verkligen.” log Ryan och slängde en menande blick på Chaz, men som var för upptagen med att ösa på ännu en hög med chokladflingor i sin tallrik för att ens vara uppmärksammad på omvärlden.

”Tack så mycket Ry.” log jag och lutade mig framåt för att ge honom en mjuk kram.

Suckandes lutade jag mig sedan tillbaka i min stol, stirrandes på Chaz som hade fått problem det en flinga som kletat fast sig på sitt pekfinger. Ibland var han för korkad för att faktiskt vara arton år gammal. Det var nästan pinsamt.

”Slicka av den bara!” suckade Ryan irriterat. Chaz såg förvirrat upp på Ryan men när han insåg att Ry var allvarlig, vände han blicken mot fingret och slickade av det.

”Åh, tack Ry!” utbrast han sedan glatt innan han fortsatte äta sin måltid.

Jag drack upp det sista av mitt té och reste mig upp för att lämna koppen i diskhon.

”Jag ska gå och packa mina grejer sedan tar jag en taxi. Förlåt för att jag lämnar er killar.” suckade jag ledset och såg mot dem.

”Men Alex det är lugnt, hör du mig? Justin brukar lämna oss ensamma ibland när han inte kan ta med oss. Det är ingen fara, vi förstår att du vill ha lite tid för dig själv också.” sade Ryan omtänksamt och slog sig ned bredvid Chaz för att sedan slå upp locket till hans dator.

”Tack.” viskade jag och vände mig sedan om för att gå upp mot trappan och in till mitt och Justins rum.

Snabbt som attans slängde jag ned allting som tillhörde mig i min väska. Jag såg till att allt som tillhörde mig var nedstoppat innan jag drog igen dragkedjan och gick ned för trappan. Där tog jag påsen som jag haft mina skor i och stoppade ned skorna. Innan jag gick ut ur huset tittade jag in i köket.

”Kan ni bara göra mig en pytteliten tjänst?” undrade jag. Chaz såg upp på mig och Ryan bara nickade med ögonen fastklistrade på datorskärmen framför honom. ”Kan ni smsa mig när Justin kommer hem att han är hemma? Jag vill bara veta att han kommit hem okej. Gud vet vad han gör när han är sur.”

”Jag smsar dig och sedan raderar jag smset så att Justin aldrig behöver veta.” sade Chaz fortfarande lika glatt som för tjugo minuter sedan.

”Jag bryr mig inte om han vet eller inte, bara jag får veta att han kom hem säkert.” De båda nickade bara istället för att svara och jag bestämde mig för att gå.

”Hej då killar, tack för sällskapet. Vi ses väl någon gång i livet.” ropade jag och försvann ur huset.

”Justin jag tror att det räcker nu.” suckade Alfredo långdraget framför mig medan jag boxade på säcken han höll i.

”Vadå?” flåsade jag utan att sluta. ”Får jag inte träna eller?”

”Jo, men du vet varför du tränar och det är ingen vettig anledning.” kontrade han allvarligt.

Jag slog ett sista slag och tog sedan ett steg bakåt, mot min vattenflaska. ”Du har ingen aning om varför jag tränar.”

”Det är knappast för att du vill vara snygg eller få tjejerna på fall.” Han himlade med ögonen i takt med sina dryga ord.

”Kanske inte, men du vet fortfarande inte den riktiga anledningen till varför jag har tränat i två och en halv timma.”

”TVÅ?! Justin, jag trodde du nyss kommit när jag kom hit för en timma sedan!” utbrast han förskräckt i en gäll tonart.

”Jag tränade, duschade, tog en promenad och gick sedan tillbaka hit där du var och väntade.”

Han korsade armarna över sitt bröst, ”Justin det är inte friskt. Du kan inte hålla på så här, din kropp kommer att göra uppror om du anstränger dig för mycket! Turnén börjar snart.”

”Jag vet…” suckade jag och kunde inte undgå att tänka på Alex. Tänk om vi inte hade löst detta tills dess? Om hon skulle med på turnén och dansa bakom mig… det skulle bli mer eller mindre kaotiskt. Obekvämt. För oss båda två.

”Vad har hänt bro’? Du vet att du kan berätta allt för mig, vad det än gäller.” mumlade Alfredo vänligt och drog en snabb hand över sin rakade skalle. ”Justin…”

”Jag vet inte,” jag slog mig trött ned på bänken, ”Alex och jag bråkade.”

Alfredos ögon fördubblades en aning samtidigt som han slog sig ned, ”Är det något allvarligt?”

”Jag tror det…” nickade jag ledsamt och lutade mitt huvud i mina handflator.

”Vad hände?” undrade han lugnt och började klappa mig på ryggen.

Eftersom jag hatade den sortens medömkan när folk klappade en på ryggen som om man vore en liten hund, så lutade jag mig tillbaka ifrån min ställning.

”Hon… Hon hade ett stort blåmärke på ryggen. Jag bad henne berätta hur det hade hamnat där, men hon ljög för mig. Så jag höjde rösten åt henne, även fast det inte var menat… hon blev upprörd och svarade att det var mina fans. Mina Beliebers som orsakat det hemska, brutala blåmärket som hade intagit sin plats på hennes rygg. Några tjejer hade kastat en sten på henne när hon, Chaz och Ryan hade varit ute på stan igår. De hade kallat henne saker och bett henne hålla sig borta ifrån mig… Fredo, hon var så sårbar just då. Inte för att jag skrek åt henne, för det klarar hon, utan för att hon hade blivit utsatt. Det måste ta ett stopp för henne, hon har nått sin hållplats.”

Alfredo sade inget utan iakttog mig bara. Det var omöjligt att läsa av hans tankar om det hela. Hur kan kände eller vad han skulle säga om några få sekunder. Kanske skulle han slänga ett ”skyll-dig-själv” i ansiktet på mig, eller så skulle han bara komma med något medlidsamt som om det inte vore mitt fel. Men det var det.

Det var mitt fel, alltihop. Om det inte hade varit för mig så skulle hon inte fått det där blåmärket utav mina fans. Det var mitt fel att hon råkat illa ut. Att jag skrek på henne gjorde allting värre.

”Jag… jag vet inte vad jag ska säga. Det är tråkigt, så tråkigt att vissa Beliebers inte bara kan vara glada för din skull utan alltid måste förstöra. Du vet? Det har varit så jämt och kommer alltid vara det - dem vill ha dig för sig själva. Dem som gör så här mot Alex är hemska, egoistiska personer som enbart bryr sig om sin egen lycka. Som om att du skulle vara gladare utan Alex! Hon är bra för dig, men vissa personer kan bara inte se det på grund av deras egoism. Det är sjukt.” rabblade han snabbt upp. ”Du borde inte sitta här Justin, och tycka synd om dig själv. Du borde åka till henne och krama om henne. Visa att du finns där och aldrig kommer lämna henne.”  

”Det går bara inte… Hon vill nog ändå inte träffa mig.” andades jag förtvivlat fram, någonting som fick Alfredo att rycka till.

”Justin. Kom igen! Hon är din bästa vän, såklart hon vill träffa dig.”

Då släppte det bara. Det for rakt ur mig. ”Nej, hon är inte min vän. Hon är min flickvän.”

Alfredos haka for i golvet. ”När? V-var? Hur? Alltså, va?” stammade han. ”Varför får jag reda på det nu? Hur länge? Alltså…”

Frustrerat ställde jag mig upp igen. Jag hade svikit Alex, igen. Vi hade tillsammans tagit beslutet om att hålla vårt förhållande hemligt. Jag hade berättat för Ryan, då hade Chaz också fått reda på det. Och nu hade jag berättat för Alfredo. Alla gånger utan att få Alex samtycke. Jag var världens sämsta pojkvän, Alex skulle säkert inte vilja vara kvar med mig efter allt detta. Jag var en skit. En riktig idiot.

Jag gick fram till boxningstäcken och började slå på den igen. Med full styrka tog jag i allt vad jag kunde. Jag matade på med slag ända tills boxningssäcken träffade mig i magen och jag sjönk ihop på golvet. Jag slog knytnäven i golvet och med ens ångrade jag mig när en ilande smärta for igenom armen på mig.

”Justin…” mumlade Alfredo, som fortfarande satt kvar på bänken.

Jag sneglade diskret upp på honom utan att svara. Tankarna som likt en karusell snurrade runt i huvudet på mig fick en bultande huvudvärk att ta sin plats i tinningen på mig.

”Åk till henne bara. Sluta vela likt en gammal tant. ÅK. Det finns inget som hindrar dig.”

Jag pressade ned handflatan och sköt ifrån så att jag snart stod upp på fötter istället. En snabb blick var allt jag gav Alfredo innan jag gick in i det kusligt tomma omklädningsrummet. Mina kliv var stora mot dörren, men i samma stund som jag skulle slå upp dörren stannade jag upp.

Inte kunde jag väl åka till personen som betydde mest för mig, min ögonsten, dränkt i svett? Skakandes på huvudet snodde jag om och stegade istället in i det lika tomma duschrummet. Kläderna sköt jag ut i omklädningsrummet igen och gick sedan in i ett av duschutrymmena.

Gymmet jag tränade på var alltid förberedda på när jag skulle komma och plockade därför alltid fram rena, mjuka bomullshanddukar och lyxiga tvålar som dem fyllde duschrummen med.  Förmodligen så stängde dem även ned verksamheten då det alltid var tomt på gymmet varje gång jag kom hit för att träna.

Suckandes skakade jag på huvudet och klämde ut en klick med tvål i handflatan, som jag sedan smörjde in hela min nakna kropp med. När alla spår av tvål var nedsköljd i avloppet vid mina fötter, slog jag av vattnet och torkade mig torr med hjälp av en av dem tjugo handdukarna.

Omklädningsrummet var precis lika tomt och tyst som det varit för fem minuter sedan när jag lämnat det. Kläderna jag tidigare burit, plockade jag upp och tryckte ned i min träningsbag varpå jag drog fram ett par rena skinnyjeans, underkläder och en vit V-neck. Snabbt som attan, som om jag vore under tidspress drog jag på mig kläderna och skyndade mig sedan ut ur omklädningsrummet.

”Ha en fortsatt trevlig dag Mr. Bieber!” kvittrade receptionisten åt mig när jag susade förbi.

Jag slängde en snabb blick på parkeringen där min bil stod parkerad, för att försäkra mig om att inga fans eller paparazzis stod där och var redo för att attackera mig. När jag skannat av hela stället utan att ha skymtat några hinder klev jag ut ur byggnaden, i full fart mot min röda Ferrari. Jag slängde väskan i pasagerarsätet och satte mig bakom ratten.

Alex bodde inte så långt ifrån gymmet där jag tränade så det skulle max ta mig tio minuter att komma dit. Jag körde ut på gatan och kom att tänka på hur mycket hon älskade denna bilen. Hon berättade alltid hur mycket hon ville ha en sådan bil när vi åkte i den. Om hon fick bestämma så åkte vi alltid i Ferrarin och när någon annan skulle åka med oss ville hon åka i två bilar så att hon kunde åka i denna. Hennes födelsedag började närma sig med stormsteg kändes det som. Det var endast två ynka månader kvar och hon fyllde arton. Hon förtjänade något speciellt. Jag hade funderat på att ge henne denna bilen ett bra tag, men sedan kanske hon inte skulle tycka om att jag gav henne en begagnad bil så jag funderade även på att köpa en likadan. Fast i en annan cool färg. Kanske rosa? Fast hon gillade inte rosa. Gul? Äsch, det var två månader kvar, jag hade gott om tid. Det jag just nu var tvungen till att fokusera på var hur jag skulle be om förlåtelse.

Jag parkerade bilen vid trottoarkanten utanför Alex lägenhet och såg upp mot hennes fönster. Rullgardinerna var neddragna så skulle inte kunna se mig om det hade varit så att hon stått vid fönstret. Kanske låg hon och sov? Nervöst drog jag ur bilnyckeln ur tändningen och klev därefter ut.

Färden upp till hennes våning var orosfylld. Tänk om hon skulle slå igen dörren i ansiktet på mig? Eller så kanske hon skulle bli sur, börja skrika och slå på mig. Vi kanske skulle börja bråka igen, värre än någonsin denna gång? Nej. Det fick inte hända. Jag skulle se till så att det inte skedde. Hissens välkända plingande väckte mig ur mina bisarra tankar och scenarion, och jag klev bestämt ut med blicken vilandes på hennes mörkbruna ytterdörr.

Där innanför satt Alex. Vid teven, eller vid matbordet talandes med Tyra via skype. Hon kanske satt och åt nudlar och läste någon fånig facebook-uppdatering från någon av hennes svenska kompisar, eller så stod hon i duschen. Vad som helst kunde pågå innanför den dörren, inne i hennes lägenhet. Hon satt vilket som någonstans på sina 60 kvadratmeter och höll på med någonting, helt ovetandes om att jag stod precis utanför.

Jag tog ett nervöst kliv närmre. Dörren var mindre än en halvmeter ifrån mig nu. Jag skulle lätt kunna sträcka mig fram och röra vid den utan problem, men jag var för feg. Vad var det med mig? Skärp dig Justin, röt en allvarlig röst inom mig. Inte hade jag tid med sådana här barnsligheter. Det var bara att sträcka på armen och tycka på den svarta knappen som gick till hennes dörrklocka.

Ett plingade ljud hörde inifrån lägenheten. Förvirrat stirrade jag ned på min arm, som utan att jag känt det, flyttat på sig till knappen. Sekunderna passerade likt timmar innan jag kunde höra steg eka innanför dörren. Nervöst sträckte jag på nacken och tryckte ned handen i fickan, med tummen utanför. Dörren sköts upp sekunden efter och en förvånad Alex uppenbarades framför mig.

”Justin?” flämtade hon med tjock röst. Hennes ansikte var osminkat och hon bar en av mina hoodies tillsammans med ett par chachimomma mjukisbyxor.

”Hej… alltså… jag är ledsen. Det var inte meningen att skrika på dig. Alex, jag älskar dig så mycket. Så, så, så, så, sååå mycket så att det är sjukt. Dessa tre timmar utan dig har varit rena rama helvetet för mig. Skuldkänslorna över vad jag gjorde imorse är större än själva jordklotet. Jag är så ledsen. Du skulle inte behövt råkat ut för det som skedde, och du mådde dåligt över det men som vanligt var jag för dum för att se de-”

Hon tog ett hastigt kliv fram mot mig och pressade sina läppar mot mina i en varm, känslofylld, exploderade varm, kyss.

 

---

Kommentera älskade älskade nii! Vi kämpade hårt med detta kapitel, försökte få det så lite gnälligt som möjligt... så. Många kommentarer vill vi ha! We love u, puss! Ema & Liv.

Jag hade tagit en taxi från flygplatsen då min chaufför av någon anledning inte dykt upp. Jag hade försökt ringa upp honom men det hade gått direkt till röstbrevlådan. Så, jag hade istället tagit mig en taxi. Taxichauffören stannade bilen precis framför min port, som fick en glad känsla att bubbla upp inom mig. Hemma. Alex.

”129 dollar tack.” sade mannen och vände sig om för att se på mig.

Jag drog upp plånboken för att räcka fram 150 dollar, ”behåll växeln sir.” sade jag artigt samtidigt som jag slog upp dörren för att kliva ur.

”Tack Mr Bieber. God natt.”

Dörren smällde jag igen utan att svara innan jag öppnade grinden och gick upp för uppfarten mot mitt hus. En svag belysning syntes från köksfönstret och jag undrade vad de gjorde där inne. Ännu hade jag inte hört av mig till dem, jag ville överraska dem. Eller, Alex för det mesta men ja…

Jag testade dörrhandtaget men det var låst så istället fick jag leta efter nyklarna i min väska som jag slängt ned vid mina fötter. När dörren var öppnad steg jag in, lade nyklarna på byrån och släppte ned min väska med en duns på golvet. Sakta smög jag mig in mot vardagsrummet där jag hörde ljud som verkade komma från teven. När jag kom in i rummet fann jag Chaz och Ryan sittandes i soffan med ögonen på teven.

Ett leende kröktes på mina läppar, ”Hej guys!” utbrast jag. Båda två vände blicken från programmet de såg på för att istället kunna se på mig. Stora leende tog form på deras läppar när det slog dem att det var jag. Chaz, hoppade ur soffan likt ett rovdjur och sprang till mig för att slänga sig över mig. Över Chaz axel såg jag hur Ryan sakta reste sig ur soffan för att gå mot oss samtidigt som han höll ett pekfinger över läpparna som tecken på att vi skulle dämpa oss-

”Hej man, jag har saknat dig uuuuuurmycket. Hur var New York?” undrade Chaz när han äntligen lossat på sitt järngrepp.

”Chaz tystare, Alex sover din idiot.” snäste Ryan åt Chaz och slog till hans bakhuvud. ”Hej Justin. Det var inte igår man såg dig.” viskade han glatt och kramade mig.

Jag skrattade, ”Nej killar det var verkligen inte igår. Hur har ni haft det?” Ryan och Chaz började babbla på om någon Hockeymatch dem haft, men jag lyssnade inte för fem öre. Istället försökte jag se över Ryans axel efter Alex. Men det gick inte. Jag stod inte så jag kunde se hela soffan så antagligen låg hon där bara att jag inte kunde se henne.

”Bro, lyssnar du ens på vad vi säger?” undrade Chaz och placerade en box på min överarm.

Jag väcktes ur min fundering och såg på honom, ”Nej förlåt det gjorde jag inte. Var är Alex?”

”Aha, saknat din tjej va? Aw. Jag förstår, kärleken gör sådant mot en ibland. Jag saknar också min tjej jättemycket fast jag såg henne imorse. Men-”

”Chaz, var är hon?” skrattade jag. ”Vi kan snacka mer imorgon, jag är jätte trött.”

 

"I'm really tired..."

 

”Åh, just det.” Han flyttade sig och nickade åt soffan. Jag gick sakta fram mot soffbordet och sökte efter Alex med blicken. Jag fann henne liggandes i ena änden av soffan, där hon låg på sidan och kramade om sina ben med huvudet lutat på armstödet. Alex. Min Alex. Hon var så vacker att det borde vara olagligt.

Sakta lutade jag mig fram och placerade en blöt kyss på hennes panna. Hon rörde inte en min, så jag lade mina armar om henne och bar upp henne i min famn. Mina fötter styrde mig förbi Ryan och Chaz för att sedan gå mot trappan. Jag mumlade ett snabbt ”godnatt” innan jag bar upp Alex på mitt rum. Fast nu kunde jag nog kalla det hennes rum också eftersom hon ändå nästan alltid var här. Hon bodde praktiskt taget här.

När jag var på andra sidan dörren stängde jag igen den försiktigt med höften. Jag gick fram till sängen och lade sakta ned Alex på den. Jag tände nattlampan och släckte i taket innan jag gick för att dra av henne skjortan hon bar. Under skjortan bar hon sin bikini topp, så jag tyckte att hon nog kunde sova i bara bikinin. Det gjorde nog ingenting. Dessutom var det ändå kokhett i sovrummet, så det var nog bara skönt.

Mina kläder slängde jag i en hög på golvet för att sedan lägga mig bredvid Alex och dra täcket över oss. Med min högra arm placerad om hennes midja drog jag henne närmare mig. När hennes rygg rörde vid min överkropp kysste jag henne på axeln.

”Justin?” undrade en hes röst.

”Mhm baby, jag är här. Sov nu, vi kan prata mer imorgon.” viskade jag mot hennes nacke. Alex lutade sig på sin armbåge och vände sig mot mig.

”Justin.” Hon såg in i mina ögon och visade hennes perfekta tandrad genom ett leende, sedan lutade hon sig ned mot mig och kysste mig. Hennes läppar rörde sig i synk med mina, något som tillät mig att få smaka på hennes ljuvliga smak. Fyfan vad jag saknat henne. Hennes läppar, hennes leende, hennes röst… ja, allt.

”Jag har saknat dig baby.” mumlade jag mellan kyssarna.

Istället för att svara log Alex och klättrade över mig så att hon satt precis över mitt skrev. Hennes händer letade sig upp mot mitt hår där hon lekte med det samtidigt som våra tungor smakade på varandra. Hennes rörelser fick mina nackhår att resa sig och med ens blev jag sugen på mer, men jag var för trött för sex ikväll.

Utan att kunna kontrollera det började jag skratta, ”värst vad någon var ivrig.” mumlade jag.

Alex backade undan från mina läppar och satte sig rakt upp. ”Vadå då? Jag har saknat dig, Jus.” sade hon med en ledsen hundvalpsmin. ”Har inte du saknat mig?”

”Mer än vad du saknat mig älskling. Men jag är inte riktigt sugen på det du försöker åstadkomma med det du håller på med där.” log jag och pekade ned på våra kön som Alex sett till var tryckta mot varandra.

”Oj,” skrattade hon och rullade av så hon hamnade vid sidan av mig igen. ”My bad.”

”Jag har tänkt på dig varenda sekund idag. Det kändes som om jag var borta i evigheter.” berättade jag samtidigt som jag lade händerna om henne. Det var sant det jag berättade. Hon hade varit i mina tankar hela dagen. Jag kunde inte släppa saknaden. Hon hade kommit till att bli en stor det av mitt liv och ibland undrade jag vad jag egentligen gjorde innan jag träffade henne.

”Önska jag kunde säga detsamma Bieber, men jag har haft annat i tankarna idag.” Alex placerade en arm om min mage och lämnade en blöt kyss på mitt nyckelben.

”Jaså? Som vadå?” frågade jag förvånat och såg prövandes på henne.

”Tja.... Först din ex-flickvän och sedan skulle jag hålla de där två sysselsatta, så ja, jag har inte hunnit tänka på annat.” Alex himlade med ögonen och suckade. Jag såg in i hennes ögon som speglade sorg, som om hon vore ledsen över något.

”Hur gick det med Selena?” frågade jag försiktigt, som om mina ord skulle knäcka henne mitt itu.

”Det gick väl bra...” mumlade hon för att sedan bryta vår ögonkontakt.

”Väl bra?" upprepade jag. ”Väl bra låter inte så bra i mina öron.”

”Nej men det var inget.” Hon gjorde ett försök i att vända sig men mitt fasta grepp höll henne kvar på plats. Jag placerade mitt pekfinger under hennes haka och drog det långsamt upp så att hennes ansikte var riktat mot mig istället för min mage.

”Se på mig Lexie...” bad jag henne mjukt. Alex drog in sina läppar så att endast ett svart streck återstod där hennes ljusrosa läppar nyligen befunnit sig och skakade på huvudet. Jag suckade, ”baby, snälla. Berätta för mig vad som är fel.”

Motvilligt slog Alex upp ett par tårfyllda ögon och såg på mig. ”Jag var så snäll mot henne,” hon skakade på huvudet, ”jag bjöd in henne. Bjöd henne på dricka. Gav henne hennes jävla nyckel men ändå behandlade hon mig så.” grät hon. Tårarna forsade ned för hennes kinder likt vattenfallen borta i Toronto och att se henne sådär fick mitt hjärta att brista.

”Schyyy hjärtat. Berätta för mig. Vad hände egentligen?” Mina händer placerade jag på hennes kinder och med tummarna torkade jag sakta bort tårarna.

”Hon”-snyft. ”Berättade”-snyft. ”Om allt ni gjorde tillsammans. Om hur ni hade sex och hon sög av dig och hur hon skulle ta tillbaka dig. Och jag satt bara där och lyssnade, rädd över att förlora dig. Jag är rädd Justin. Jag kan inte förlora dig.” grät hon nu med stängda ögon.

Jag lät henne lugnas, tills hennes gråt gått över till snyftningar istället innan jag återigen strök bort tårarna från hennes kinder.

”Alexandra Grace Smith, du är min. Jag vill inte ha någon annan. Jag vill ha dig eftersom du är den enda som kan få mig att känna lycka. När du är i närheten av mig blir jag galen, ett helt jävla zoo bryter sig löst i magen på mig. Ett bubblande hav av lycka brister ut i hela kroppen på mig och det är bara du som kan få mig att känna så. Ingen annan. Du är den jag kan berätta allt för, du är den jag vet kommer stötta mig genom mina tuffaste tider, och du är den som kommer finnas där när allt detta tar slut. Du och ingen annan, okej? Låt inte Selenas skitsnack komma åt dig. För jag tänker aldrig i hela mitt liv släppa dig. Jag älskar dig alldeles för mycket för att göra det.” tröstade jag henne. Sakta öppnade hon sina vackra ögon för att äntligen se på mig.

”Lovar du?” viskade hon fram.

”Pinky swear.” sade jag och sträckte fram mitt lillfinger. Alex log försiktigt samtidigt som hon torkade bort tårarna med hjälp av handryggen till sin vänstra hand för att sedan slingra sitt lillfinger om mitt.

”Pinky swear.” sade hon och kysste försiktigt mina läppar.

 

Ett knarrande ljud hördes följt av en rad svordomar. Platsen bredvid mig hade blivit lämnad tom, och jag tvingade mig själv till att slå upp ögonen. Jag såg en nyvaken Alex smyga in på toaletten för att knappt en minut senare komma ut igen.

Jag log, ”Babe, kom tillbaka till sängen så vi kan mysa.”

”Åh, väckte jag dig?” frågade hon när hon närmade sig sängkanten. Hon satte sig vid sidan om mig och såg på bekymrat ned i mina ögon.

”Närrå.” mumlade jag till svars och strök bort en hårslinga från hennes ansikte.

”Hur mycket jag än vill mysa så går det inte... Ryan och Chaz är här ju.”

”Skit i dem. Dem är här ofta.” muttrade jag barnsligt.

”Kanske det, men inte lika ofta som jag kommer vara här.” Alex log överlägset innan hon placerade en mjuk kyss på mina läppar.

”Se? Därför älskar jag dig så mycket. Du är så smart.” sade jag och lade mig på sidan för att se Alex resa sig upp och gå över till fåtöljen där hennes väska låg.

Jag märkte något ovanligt på hennes rygg. Strax under hennes bikini fanns ett stort svart-gult äckligt blåmärke. Av vad jag kom ihåg fanns inte det där när vi duschade tillsammans i förrgår. Jag satte mig upp i sängen och sträckte huvudet så långt jag förmådde för att få en bättre titt på det.

”Alex?”

”Hm?” mumlade hon trött, fortfarande med ryggen vänd mot mig.

”Vad i helvete är det för äckligt blåmärke på din rygg?” Min röst var hård och bestämd.

Alex vände sig om för att se på mig. Hennes ögon såg vettskrämda ut, som om hon hade sett ett spöke.

”Ehm.. Jo, jag råkade slå mig på... Eh, solstolarna nere vid poolen igår.” log hon. Hon var nervös - det kunde vem som helst märka.

Jag reste mig upp ur sängen och tog mig sakta fram till fåtöljen där hon stod och ställde mig bredvid den.

”Ljug inte för mig.”

”Jag ljuger inte!” kved hon alldeles för snabbt för att tala sanning. Jag förstod inte varför skulle hon ljuga om en sådan sak? Kunde hon inte bara säga sanningen? Jag skulle inte bli arg.

”Jag ser på dig att du ljuger... Kan du inte bara berätta var i helvete du fått det ifrån så slipper vi denna här diskussionen?” Jag hade omedvetet höjt rösten och ångrade det genast sekunden efter. Jag ville bara veta vad hon gömde för mig.

”Måste vi ens ha en diskussion eller? Nej precis. Jag har fått ett blåmärke, wow, släpp det nu Justin.” röt hon surt tillbaka.

Jag tog ett djupt andetag, ”jag vill bara veta hur du fått det? Är det för mycket begärt i detta förhållande eller? Jag trodde vi var ärliga mot varandra... Berättade saker.”

Alex ögon fylldes med tårar. ”Vill du verkligen veta? Va? Dina jävla fans, eller så kallade beliebers. Ja, precis. Du hörde rätt, de kastade en sten på mig igår när jag, Ry och Chaz var ute på stan. De kallade mig hora och bad mig hålla avstånd från dig.” skrek hon. Hon hade lyckats hålla tårarna inne men det verkade som att det inte gick mer för sekunden senare forsade dem ned för hennes kinder, likt en rinnande vattenkran. ”Känns det bättre nu? Att veta att dina fans gjorde det?”

Jag stod tyst och bara såg på henne. Jag kunde inte smälta det hon precis sagt. Mina fans? Mina beliebers? Som ska stötta mig genom alla mina beslut - hade gjort det här?

”Nej jag tänkte väl det. Ser du nu varför jag inte ville berätta något?”

Mina fans, mina beliebers hade skadat min tjej. Det gick inte att smälta. Det existerade inte ens i min vildaste fantasi. Jag kunde inte tro det, det fick inte vara sant. Jag älskade mina fans men att de skulle skada mina närmaste så pass trodde jag inte. Jag var besviken, förstörd och ilsken.

”Tror du det känns bättre att du ljuger för mig eller? För att detta förhållande ska funka måste vi vara ärliga. Speciellt när det kommer till sådana här saker med mina fans inblandade.” skrek jag, även fast det inte var meningen att låta så ilsken och vände på klacken för att börja vanka av och an framför sängkanten. ”Jag är Justin Bieber för fan, världskänd. Folk gör vad som helst för att komma åt mig, även om det ibland betyder att de måste skada mina närmaste.”

Alex tog sina kläder hon lagt fram och gick mot sovrumsdörren. När hon lagt sin hand på handtaget såg hon bak på mig och skakade på huvudet.

”Du kanske är världskänd för dem. Men för mig är du ingen mindre än min pojkvän Justin, småstadspojken från Kanada som lever sin dröm och jag bryr mig inte om vad de gör mot mig. Jag vill inte att du ska må dåligt över det, för ärligt talat, så bryr jag mig om varken blåmärket eller vad de sa till mig. De är bara avundsjuka för att du är min och jag kan vara med din hela tiden när de bara kan drömma om att få hålla dig i handen och kyssa dig.” Med det sagt lämnade hon mig ensam i sovrummet med alla tankar om vad som just skett.

---

Wow... Alex och Justin - i ett bråk? Hm, hur kommer det gå för dem nu då? Vad tror ni Justin kommer göra nu när han vet att det var hans fans som gjorde detta? DUN DUN DUUUN. Nej men gud, detta låter som slutet på ett barnprogram. Haha!

Kommentera älsklingaaar, we love u, Ema och Liv.

”Men Chaz, det är typ två-tre timmar. Sen går vi ju inte runt helt svettiga, i mjukisbyxor.”
”Hur skulle jag kunna veta det?”
”Du ser ju mig nu?” skrockade jag och svepte med min hand över min överkropp i en sorts demonstration.
”Strunt samma.” suckade han och kliade sig nervöst i nacken.
Jag skakade på huvudet åt hans dumheter och vred sedan på mitt huvud åt Ryans håll istället.
”Ska vi-” började jag men avbröts av något hårt som träffade mig i ryggen. I ett fåtal sekunder kunde jag hålla mig uppe innan jag föll framåtstupa ned i asfalten.
”Alex?”

 

Jag kände en varm, tjock vätska fylla min mun. Smärtan i min rygg var obeskrivlig. Tillsammans med min dunkande tinning kändes det som om jag skulle explodera.

Försiktigt rörde jag på min tunga för att kunna avgöra vad det var som fyllde min mun. Blod.

”Alex?” viskade Chaz mjukt i örat på mig.

Om det inte hade varit för smärtan som stötte igenom min kropp och rädslan som dunkade i mina vener så hade jag öppnat ögonen - men jag kunde inte. Det var som dem hade limmats igen.

”Din jävla hora. Håll dig undan från Justin!” Orden ekade i öronen på mig. Det gjorde ont i hjärtat att höra dem orden. Jag tvingade upp mina ögonlock och såg Chaz sitta på huk vid mig.Jag kände hur, antagligen, Ryan och Chaz händer greppade tag om mina armar för att försöka få mig upp på ben.

Smärtan for genom min kropp men jag bet ihop. När jag stod upp vände jag mig sakta om bara för att finna gatan bakom mig tom. Inget spår av den personen som kallade mig hora.

”Mår du bra?” frågade Chaz i en låg ton.

Jag kände efter. Förutom smärtan jag kände i ryggen och i huvudet var allting bra. Jag nickade och spottade ut lite blod på gatan.

”Inte ett ord om detta till Justin, snälla.” bad jag och såg upp på dem båda. De nickade bara och vi gick sedan tillsammans mot bilen som stod parkerad lite längre fram på gatan.

”Jag kör.” bestämde Chaz och tog nycklarna ur händerna på mig i samma stund jag tagit upp dem ur min ficka.

”Nej Chaz, jag tar det. Det är lugnt.” Jag roffade åt mig nycklarna och låste därefter upp bilen.

”Är du säker?” undrade Ryan precis när jag skulle öppna bildörren. ”Jag kan också köra.”

”Ja, jag är säker.” Jag fyrade av ett litet leende och slog mig ned bakom ratten.

Hela den 30 minuters långa bilresan åkte vi i tystnad. Ryan och Chaz satt med blickarna i deras iPhones medan jag hela tiden satt och funderade på dagens händelse. Jag förstod inte hur människor kunde göra så. Jag hade inte gjort dem något och de kände mig inte men ändå ville de såra mig. Jag älskar Justin, de älskar Justin. Kunde vi inte älska honom tillsammans?

”Vi klarade oss utan några repor, eller... bilen i alla fall.” skrattade jag när jag parkerat bilen på sin ursprungliga plats i garaget. Ryan och Chaz svarade inte utan såg bara på mig innan de fortsatte att gå mot ingången. Jag antog att de inte visste vad de skulle svara. Jag hade ju trots allt skämtat om mig själv och min incidet som inträffat för mindre än en timme sedan.

När vi kom in i huset sparkade jag av mig mina skor och lämnade tillbaka bilnyckeln där den skulle vara, bredvid de andra tusentals nycklarna. Ryan stod och höll på med sin packning medan Chaz gick ut i köket.

”Ska vi chilla lite vid poolen grabbar?” undrade jag och såg på Ryan.

”Ja, visst kan vi det. Jag ska bara packa upp och byta om så ses vi vid poolen?”

”Absolut. Jag ska också byta om. Känn er själva som hemma. Jag är säker på att ni känner till huset bättre än jag. Men ta varsitt sovrum och packa upp.” sade jag och började gå upp för den långa trappan.

”Hörru Alex?” ropade Chaz efter mig samtidigt som han kom utgåendes ur köket med ett rör Pringles i handen. ”Vilket rum sover du i? Så att vi inte råkar gå in där så att säga.”

Jag himlade med ögonen, som om han nyss hade ställt universums dummaste fråga och vände mig om för att fortsätta gå upp för trapporna.

”Jajaaaaa, du och Justin, ha?” ropade Chaz efter mig.

”Är du avundsjuk?” undrade jag utan att vända mig om för att se på honom.

”Som fan. Justin låter mig aldrig sova med honom.” lipade Chaz, något som fick mig att känna mig  tvungen till att vända mig om för att se på honom. Han putade ledset med läpparna och han såg ut att börja gråta i vilken sekund som helst.

”Jag ska se vad jag kan ordna för dig Mr Somers.” sade jag och lät väldigt professionell för att sedan vända mig om och ta det sista trappsteget.

Jag hörde Chaz mumla något med ”jag gillar henne, hon är ball” till Ryan, men brydde mig inte så mycket om det utan fortsatte in till Justins sovrum och slog försiktigt igen dörren efter mig.

Snabbt rotade jag fram min persikofärgade bikini ur min väska och precis som tidigare låste jag in mig på toaletten för att byta om. Jag drog av mig mina kläder för att så snabbt som möjligt få på mig bikinin.

När jag var klar tog jag min mobil och började gå ned för trappan. När jag var nere gick jag in i vardagsrummet där jag såg altandörren stå öppen. Jag hörde Ryan och Chaz röster ute vilket tydde på att de redan var ombytta och antagligen plaskade i poolen.

Tippandes på tå tog jag mig fram till skåpet bredvid altandörren där Justins ljudanläggning var uppställd, varpå jag tog upp iPoden som fanns där och kopplade in den och slog på anläggningen. Ett surrande ljud lämnade högtalarna ute i trädgården, något som fick både Chaz och Ryan att brista ut i skratt. Varför visste jag inte, men det berodde antagligen på att dem hade världsämst humor. Jag tryckte på några knappar som gjorde att musiken började spelas ute i trädgården. Nöjd och belåten med det jag åstadkommit gick jag ut genom altandörren för att, precis som jag anat, se Ryan och Chaz spela vattenbasket.

”Aleeeeeeex!” ropade Chaz glatt när han han såg mig komma gåendes. Han var på väg upp ur poolen för att hämta bollen som hamnat utanför. ”Vill du spela?” frågade han.

”Nooooo. Sorry men jag ska steka”, svarade jag och drog upp en dyna från den lilla boxen med dynor som jag lade på en solstol.

”Nej. Du ska fan bada”, sade Chaz bestämt, och snart därpå kände jag ett par blöta armar omkring min kropp.

”Släpp miiig!” skrek jag samtidigt som jag panikartat sprattlade med benen. När Chaz tagit sig fram till poolkanten höll han mig över vattnet, flinandes. Jag gjorde allt i min makt att inte trilla i.

”Nej Chaz snälla!”

”Säg att jag är bäst.” begärde han.

"Jag kan ju inte ljuga Chazie, eller hur Ry?” Jag såg på Ryan som satt på poolkanten med bollen dem lekt med i handen. Innan jag visste ordet av hoppade Chaz i vattnet med mig i famnen.

Det svala vattnet omfamnade min kropp, från topp till tå. Chaz höll mig fortfarande i sin famn när vi slog emot bottnen, något jag verkligen inte tyckte om.

Hysteriskt snabbt lirkade jag mig ur hans grepp och satte av mot vattenytan.

”Usch”, flämtade jag när jag nådde poolkanten.

”Vadå usch?” skrattade Ryan åt mig.

Chaz som kom upp bakom mig slängde med sitt blöta hår likt en hund. Skrattandes skakade jag på huvudet åt honom, dels för att han såg helt galen ut och dels för att han hade kastat ned mig i vattnet.

”Usch - jag hatar att vara på botten av en pool”, berättade jag samtidigt som jag försökte kravla mig upp på fast land igen.

Chaz flämtade till, ”Varför då?”

”Jag vet inte”, ryckte jag på axlarna, ”Men typ... Att man är så långt ifrån ytan. Syret börjar ta slut, paniken kommer krypandes. Man börjar simma uppåt men det känns som om man aldrig kommer upp. Därför usch.”

”Äh”, fnös Ryan och viftade med handen åt mitt håll innan han dök ned i vattnet.

Skrattandes reste jag mig upp från marken och gick bort mot solstolen där min handduk låg väntandes.

Försiktigt drog jag den över mina ben och armar, tills jag var någorlunda torr. Tonerna till Chris Brown strömmade ur de alla högtalarna som satt utplacerade i trädgården. Nynnandes på låten sträckte jag mig efter min nya flaska med Hawaiian Tropic.

”Inte för att vara sån, då jag älskar Justin till hundra procent...” ropade jag tveksamt till killarna, ”Men kan någon av er smörja min rygg.”

”Inte jag!” tjöt Chaz snabbt och försvann lika snabbt därefter ned under vattenytan.

Ryan skrattade åt hans fånigheter samtidigt som han simmade fram till poolkanten.

Jag hatade faktumet att Justins bästa kompis skulle smörja in min rygg med sololja, men jag hade inget annat val. Om jag endast skulle smörja mig om magen och benen så skulle min bränna bli hemsk.

”Detta är endast för att jag vill ha en fin bränna”, förklarade jag strängt för Ryan och sträckte fram pekfingret åt honom.

”Jadå. Justin är min bästa vän, jag skulle aldrig ta hans tjej. Dessutom gillar jag inte ens dig på det sättet. Jag menar, du är snygg och den coolaste tjejen jag träffat på.. Men jag vill ha dig som kompis.”

”Det där lät som ett typiskt uppbrott i någon lika typisk tjejfilm!” skrattade jag åt Ryans tal.

Han tog emot sololjan och slog sig ned bredvid mig på solstolen, ”Äh, klaffen med dig. Den enda jag skulle göra slut med på det viset skulle vara med Chaz. Om man stryker ”cool och snygg” delen...”

”Säger du det så”, skrattade jag och rullade över på mage istället.

”Åh”, flämtade Ryan då.

Förvirrat kisade jag upp mot honom. Hans ansikte var förvridet i någon plågsam grimas, men det var omöjligt för mig att tyda varför han såg ut så.

”Vad är det?” frågade jag nyfiket.

”Alltså....” började han, ”Din rygg...”

”Vad är det?” utbrast jag häpet. Stack skelettet ut? Blödde jag?

”Alltså... Det är världens största blåmärke. Lite svart, gult och blått. Det ser galet ut.” förklarade han försiktigt, som om att vetskapen om min rygg skulle skada mig  

Jag slog ned blicken, ”Åh..”

”Du kanske ska hålla tröjan på framför Justin. Åtminstone i några veckor till.”

”Han kommer märka.”

”Kanske, men gör ditt bästa”, tyckte Ryan lugnt och sprutade därefter ut oljan i handen.

”Förlåt Ry, men jag är inte på humör att sola längre...” förklarade jag och reste mig snabbt upp för att kunna gå in igen.

Jag svängde av mot trappan som jag snart därefter var på väg upp för. När jag till slut kom fram till Justins - och mitt - sovrum skyndade jag mig fram till garderoben.

Tuggandes på min underläpp, bläddrade jag mig igenom Justins alla plagg och tog till sist fram en ljusblå skjorta. Utan att ta av mig bikinin drog jag på mig skjortan och ett par shorts.

”Alex?” ropade Ryan från vardagsrummet på våningen under.

”Ja?” svarade jag samtidigt som jag snurrade upp mitt fuktiga hår i en boll.

”Vad gör du?” frågade han och denna gång lät hans röst närmre. Antagligen var han på väg upp för trappan.

Jag slog upp sovrumsdörren och klev ut, ”Byter om.”

”Jaha”, han stannade mitt i sitt steg upp för trappan, ”Chaz är hungrig.”

”Jag kan ordna lite mat.” log jag vänligt.  

Han backade nedåt när jag kom gåendes, ”Trevligt”, nickade han.

”Verkligen.” mumlade jag känslokallt.

Upptäckten han gjort oroade mig. Tänk om Justin på något vis skulle få reda på det? Eller kanske råka se blåmärket när jag bytte om eller duschade? Först skulle han nog bli ledsen, sen besviken på sina fans, sen arg på de som gjort det och på mig för att jag inte berättat tidigare.

Bara tanken på att Justin skulle vara arg på mig fick det att krypa i skinnet på mig. Det var nog bäst om det förblev en hemlighet.

”Så... Vad vill du ha Chazie?” frågade jag Chaz som stod i dörröppningen som ledde ut till trädgården.

”Något gott. Onyttigt, helst.”

”Men herregud!” tjöt jag och gick fram till kylskåpet. ”Hur kan du inte vara fet?!”

Chaz flinade överlägset, ”Det är en hemlighet. Om jag berättar, så måste jag döda dig för två personer kan bara hålla en hemlighet om en utav dem är död.”

Jag höjde trotsigt på ögonbrynen, ”Varför är det jag som ska dö? Du kan väl dö. Du har levt längre än mig.”

”Äh, just därför ska du dö först. Jag har lärt känna många mer än du, så därför kommer fler sakna mig än dig.”

”Laga din egna mat”, slängde jag då ur mig, eftersom att jag visste att han skulle reagera på det.

Han spärrade förskräckt upp ögonen, ”Förlåt rara Alex. Du är bäst, coolast, snällast, snyggast, smartast i heeeela världen. Jag kan dö!”

Ett nöjt leende letade sig fram på mina läppar, ”Så ska det låta.”

Chaz besvarade mitt leende, fast hans såg mer ut som en plågsam grimas. Skrattandes vände jag på hela kroppen och slog upp kylskåpsdörren, vilket var anledningen till varför jag ens stod här.

Jag lät min blick glida mellan hyllplanen som var överbelamrade med olika sorters produkter och färdiglagade maträtter.

”Tortellini i ostsås, pizza, spagetti, lasagne eller Mozarella sticks?” frågade jag Chaz, som utan att jag märkt hade förflyttat sig från dörröppningen till köksön.

Han snurrade på barstolen han satt på, ”Mozarella sticks och lasagne.” nickade han åt mig.

”Euw”, ryste jag åt hans svar, ”men okej.”

Som Chaz hade beställt plockade jag ut lådan med lasagne och förpackningen med Mozarella sticks.

Ryan, som hade varit Gud vet vart, kom in i köket samma sekund som jag slog igång mikron.

”Det blir lasagne till middag.” berättade Chaz stolt.

”Gott”, svarade Ryan och slog sig ned bredvid Chaz på en av de fyra barstolarna vid köksön.

”Så...” mumlade jag och plockade fram tre burkar coca-cola åt oss. ”Vad vill ni göra efter maten?”

”När kommer Justin sa du?” frågade Ryan istället för att svara på min fråga.

Jag ryckte på axlarna, ”Runt nio-tio tiden.

”Sent”, grymtade Ryan till svar.

Ett flin tog plats på mina läppar.

”Han är Justin Bieber för Guds skull.”

---

Detta var inte det längsta eller det mest spännande/roliga kapitlet vi gjort, men dessa kapitel kan behövas innan något större inträffar, right? Hoppas ni blev nöjda ändå! Nästa kapitel är en aniiiing längre, och det efter det är lite längre det med. Nu när skolan har börjat har vi tyvärr ingen ork att skriva så superlånga kapitel, hoppas ni förstår det! :)

Älskar er jorden runt babes, puss, era Ema & Liv. ♥

Efter några minuters fundering hade jag till sist släppt in Chaz och Ryan.
 Vi satt nu samlade runt Justins matbord och drack chokladmjölk. Ryan satt med blicken i sin mobil och Chaz kollade runt i huset.
Oroligt snurrade jag på mitt glas. Tänk om dem hade ljugit för mig? Att dem i själva verket var paparazzis eller något, som utnyttjade mig för att dem visste att Justin inte var hemma just nu?
”Hur känner du Justin?” frågade Chaz helt plötsligt. Försiktigt såg jag upp på honom.
”Ursäkta, men jag måste ringa till Justin”, mumlade jag snabbt och reste mig sedan.
 Chaz utbytte en förvirrad blick med Ryan samtidigt som han drack av sin dricka.
 Jag kramade om min mobil och slog igen dörren till gästrummet bakom mig innan jag slog mig ned på den stora sängen som praktiskt taget fyllde hela rummet. De marinblåa lakanen prasslade under mig när jag drog upp mina ben för att istället sätta mig i skräddarställning.
 Stressat, för att inte Ryan och Chaz skulle få sitta alltför länge ensamma i Justins matsal, klickade jag fram Justins nummer.
”Babe, jag förstår att du saknar mig men det går dessvärre inte att du ringer mig hela tiden”, suckade Justin när han väl svarat.
”Jag vet, men...”, började jag nervöst och fingrade på ärmen till tjocktröjan jag bar, ”Jag har mer besök. Och denna gång har jag ingen aning om vilka det är.”
”Släppte du in dem?” utbrast Justin förvånat.
”Ja, förlåt...” viskade jag skamset. Han kanske skulle bli arg på mig nu, eftersom att jag bara släppte in mer och mer folk även fast det inte var mitt hus.
Justin andades lugnt ut, ”Är det tjejer?”
”Nej. Två killar, dem antyder att dem heter Ryan och Chaz och är dina vänner ifrån Kanada”, förklarade jag hysteriskt.
Justin skrattade mjukt, ”Hur ser dem ut? Hur beter dem sig?”
”Den ena är lång med lite kortare, blont hår och håller på med sin mobil. Den som kallar sig Chaz har en brun nyans till hårfärg, är bara en aning större än Ryan och har vräkt i sig fyra glas chokladmjölk vid det här laget”, andades jag fram. ”Nå? Några du känner?”
”Ja, dem är mina bästa vänner. Det är lugnt Alex, dem kommer inte äta upp dig. Bitas kanske dem gör.. Men annars är du säker. Föråt, jag hade helt glömt bort att dem skulle komma.”
Jag pustade lättat ut, ”åh. Så bra då. Då får jag försöka hålla dem sysselsatta tills du kommer hem då.”
”Sätt på en film eller något”, förslog Justin snabbt.
Även fast Justin inte såg så nickade jag, ”Det ska jag. Vi hörs eller ses senare. Älskar dig.”
Han hummade mjukt till, ”Älskar dig mer.”
 Jag antog att Justin skulle lägga på och lade därför bara ned mobilen i fickan till tröjan innan jag lämnade rummet.
 Chaz och Ryan satt fortfarande kvar vid matbordet, båda med blickarna på mig när jag kom tillbaka. Generat, men ursäktande, log jag mot dem när jag slog mig ned igen.
”Förlåt. Jag var bara tvungen att höra från Justin att ni verkligen var hans vänner ifrån Kanada.”
 Ryan skakade på huvudet, ”Inget att be om ursäkt för. Det är bra att vara försiktig när man umgås med Justin.”
 Chaz såg dock fortfarande ut som ett chokladdränkt frågetecken, ”Ursäkta... Men vem är du? Jag har inte hört talas om dig.”
 Jag skulle precis svara när Ryan tog orden ur munnen på mig.
”Hon är Justins vän och dansare. Eller hur? Justin har pratat om dig mycket...” svarade han och gav mig en blinkning.
Jag nickade, ”Ja precis. Jag är Justins dansare men även vän. Förlåt för att jag inte kände igen er. Justin har nämnt en Ryan och en Chaz men jag har ju aldrig träffat er, så...”
”Inget att be om ursäkt Alex!” utbrast Chaz glatt.
”Så bra då”, log jag och drack upp det sista av min chokladmjölk.
”Ja...”, andades Ryan uttråkat ut, varpå han rullade in sina torra läppar. Chaz gjorde detsamma.
Nervöst började jag återigen snurra på mitt, nu, tomma glas. ”Justin kommer hem först ikväll, så vi har dagen för oss själva.”
”Vad ska vi hitta på då? Bada? Kolla på film? Gå ut och shoppa?!” föreslog Chaz samtidigt som han klappade med händerna likt en säl. Det var nästan skrattretande, men jag var fortfarande omtöcknad efter händelsen tidigare i morse att det enda jag förmådde mig själv att göra var att le.
”Vi kan väl gå ut? Vi har flugit ett bra tag”, berättade Ryan nickandes.
Snabbt reste jag mig upp för att plocka undan, ”Visst kan vi det! Jag ska bara byta om till något mer... utomhus-vänligt. Sen kan vi gå.”
Chaz drog en hand igenom sitt hår, ”Toppen!” log han och drog sedan upp sin mobil ur fickan.
Skakandes på huvudet lämnade jag killarna ensamma i köket och tog mig istället upp till Justins sovrum där min packning låg på den ljusa fåtöljen. Justin hade slängt sina egna kläder över min väska, att den nästan omöjlig att se. Suckandes slängde jag ned hans ton utav kläder på golvet och öppnade min väska.
Stressat grävde jag mig igenom de alla plaggen och drog till sist fram ett par slitna Levi's shorts tillsammans med ett mörkblått linne med något okänt tryck. Utan att stänga väskan gick jag in på badrummet med kläderna under armen och drog snabbt på mig de i samma stund jag stängt dörren efter mig. Inte för att jag trodde att Ryan eller Chaz skulle komma in i Justins rum, men jag valde att vara på den säkra sidan.
Jag lossade på bullen på mitt huvud för att kunna borsta igenom mitt hår ännu en gång. Istället för att sätta upp det igen denna gång, så lät jag det ligga kvar på mina axlar. Fast det inte var nödvändigt så applicerade jag ett lager mascara på mina ögonfransar och smetade på lite – mycket – lypsyl på mina läppar och lämnade sedan både badrummet och Justins rum för att gå ned till killarna igen.
”Ska vi gå?” frågade jag glatt när jag återigen kom ut i köket där dem fortfarande satt, i sina ursprunliga positioner. Båda två kollade upp på mig och reste sig därefter. Leendes vände jag på klacken för att gå ut i hallen och hoppa i mina vita tygskor. Ryan och Chaz, som redan hade skorna på sina fötter, öppnade dörren med ett leende.
”Ska vi låna någon av Justins bilar?” flinade Chaz hopfullt.
 Jag ryckte på axlarna, ”Visst!”
 Justin skulle knappast bli arg på oss för att vi lånade hans bil. Dessutom skulle vi nog vara hemma innan han kom hem och vad han inte visste skulle inte skada honom. Jag drog upp lådan med alla tusentals nycklar han hade i hallen och greppade tag i den med ett stort R på sig. Nyckeln hörde förmodligen ihop med den stora, svarta Range Rovern som stod parkerad bredvid hans Fisker Karma.
 Med Ryan och Chaz på var sida av mig, knappade jag in koden som Justin lärt mig till garageporten.
”Vem kör?” frågade jag när porten öppnats.
”Du.” sade Ryan och Chaz i kör.
Ryan rykte på axlarna, ”Jag tänker inte låta Justin bli sur på mig om jag kvaddar hans bil.”
Jag såg på Ryan med en förvånad blick medan jag gick och satte mig i förarsätet. ”Så det är bättre om jag kvaddar bilen?”
”Nej, nej. Du vet Alex, Ry har ett förhållande med lyckstolpar och vattenposter. Han och hans bil bara älskar att köra in i dem.” berättade Chaz med ett retligt flin på läpparna.
Jag skrattade bara och såg på Ryan i passagerarsätet. Ryan nickade, ”det är sant.”
Jag skakade på huvudet, ”ni är allt roliga ni.” sade jag och backade ut från garaget.
När jag körde ut på gatan slog det mig att jag knappt kände Ryan och Chaz. Jag visste inte vad jag skulle prata med dem om. Även om de verkade hur snälla och trevliga som helst så var det fortfarande första gången vi träffades.
”Så...” började jag trummandes på ratten med mina fingrar. ”Vart vill ni åka?” undrade jag glatt.
”Hooters.” svarade Chaz snabbare än blixten. ”Jag är hungrig.”
”Men efter det då? Vi kommer inte vara där hela dagen.” undrade jag.
”Hmm... Vi hade kunnat åka till stranden, eller hänga vid Biebers pool?” tyckte Ryan.
”Vad som passar er. Jag hade ändå inga planer förutom att sitta inne i Justins, om ni frågar mig, alldeles förstora hus.” sade jag allvarligt men Chaz och Ryan skrattade.
”Påtal om Justins hus... Inget illa menat, men varför bor du med honom?” undrade Ryan.
Shit. Vad skulle jag säga? Jag hade ju en lägenhet så vad jag än sa skulle det vara vara fel.
”Uhm, jag skulle sova över från igår och igår kväll när Scooter ringde för att påminna Justin om New York så var båda för trötta för att köra mig hem, så jag stannade.” Det jag just berättat var ju delvis sant. Jag utelämnade bara delen om att jag förutom vän och dansare var Justins flickvän.
”Intressant....” nickade Ryan halvt övertygad. ”Men om du bara skulle sova över från igår till idag, varför var det så många tjejskor i hallen.” Men vad fan. Var han någon slags detektiv? Vad skulle jag svara på den frågan?
”Hehe, jag kunde inte bestämma mig vilka jag skulle ta med mig.” log jag och såg på Ryan.
”Alex, du kan säga sanningen till oss. Är du och Justin tillsammans?”
Fan.
”Nej Chaz, vi är bara vänner, som jag berättade innan.” svarade jag allvarligt samtidigt som jag svängde in på parkeringen till Hooters.
”Vi kommer får reda på sanningen så småningom.” hotade Ryan.
”Ni vet redan sanningen gubben.” Jag stängde av motorn och skulle precis lämna bilen när min mobil började vibrera i fickan till mina shorts. Suckandes fiskade jag upp mobilen ur fickan för att kunna se vem det var som ringde. Justin.
”Titta vem som ringer,” utbrast jag och pekade på mobilen. ”Det är min vän Justin. Vill du kanske prata med honom?” frågade jag Ryan.
”Ge hit den.” sa han när han ryckte åt sig min mobil.
”Hallå? Jaså hej Justin! Jag visste inte att man kallade sina vänner för älskling.” Ryan såg överlägset på mig. ”Jaså det är er sak? Nej jag tror ni två ljuger för dina bästa vänner. Jo det gör ni. Aha men okej, då är det lugnt om jag lägger in en stöt hos Alex? Jag kan ju inte förneka att hon ser bra ut. Inte? Och varför inte det? Jaså så ni är tillsammans. Okej man det var allt jag ville veta. Älskar dig, hej då!” Ryan lade på luren och räckte över min telefon.”Och så min vän får man ut något ur Justins käft. Bra försök men mig lurar ni inte.”
Helvete. Detta var pinsamt. Jag hade precis ljugit för Justins bästa vänner och de hade pressat ut sanningen ur Justin. Detta var pinsammare än pinsammast.
”Strunt samma. Nu vet vi iallafall. Ska vi gå in eller?” undrade Chaz exalterat från baksätet.
Jag utbytte en snabb blick med Ryan innan jag steg ut ur bilen. Hettan var outhärdlig, så att hänga vid Justins pool var en väldigt inbjudande tanke.
Chaz och Ryan hade dragit igång en diskution om vad dem skulle äta och vem som kunde äta mest. Det påminde mycket om Jake och hans bästa kompis Andreas. Många gånger när jag tagit med dem till McDonald's efter en fotbollsmatch hade dem alltid hållit på precis som Ryan och Chaz höll på nu.
”Damerna först”, flinade Ryan åt mig och drog upp den stora glasdörren åt mig. Chaz, som stod vid sidan av Ryan tog ett steg framåt och trängde sig förbi mig.
”Man tackar!” jamade han glatt till Ryan.
Skrattandes gick jag in efter honom in i den kvava restaurangen. Folkmängden var liten och ett tjugotal fläktar stod utplacerade här och var i hela lokalen men ändå var det nästan dubbelt så hett här inne som det var utomhus.
”Kom igen då, beställ snabbt. Det är kokhett här”, väste jag allvarligt och drog med mitt linne fram och tillbaka för att få in lite sval luft under det. Ryan drog på munnen i samband med en nickning.
Tacksamt rusade jag fram till första lediga kassörska för att få hela det här besökte överstökat.
”Vad... får.... det... lov... att vara?” flåsade hon samtidigt som hon fläktade sig med en meny.
Jag slängde en snabb blick på menyn över hennes huvud, ”En cola och pommes frites.”
Hon nickade, ”Ska bli. Det blir... åtta dollar.”
Jag slängde fram en knöglig bunt med sedlar och vände sedan på mitt huvud åt Ryans och Chaz' håll. Båda två stod fortfarande och övervägde vad dem skulle ta. Irritationen kokade upp inom mig men försvann lika snabbt som den kommit. Det var alldeles för varmt för mig att gå omkring och bli sur nu.
”Här har du”, log kassörskan vänligt och sköt fram en bricka åt mitt håll.
Jag besvarade hennes leende och satte därefter av mot Ryan, som nu stod ensam då Chaz antagligen bestämt sig för vad han ville ha.
Jag går och sätter mig?” sade jag till honom, men fick det – som vanligt – att låta som en fråga.
Han log vänligt, ”Gör så.”
 Nickandes gick jag runt honom och slog mig snabbt ned vid det första, lediga bord jag såg.          Tröttsamt lutade jag min haka mot mina handflator och iakttog lugnt Ryan och Chaz medan de beställde sin mat. Det var lustigt hur snälla Kanadensare var.
Justin, Dan, Pattie, Ryan, Chaz.. alla dem hade fått mig att känna mig mer välkommen än någonsin. Det kanske var något i vattnet uppe i Kanada som var hemligheten bakom det goda humöret.

”Var det där ett nödvändigt köp?” frågade Chaz mig med kisande ögon.
Jag slängde en snabb blick på min påse som innehöll en vit v-ringad t-shirt och en body lotion.
”Ja”, nickade jag, ”Det var det.”
Han rullade in sina läppar, ”Då var det fastställt då. Du är en riktig tjej.”
Ett skratt i form av en fnysning lämnade min strupe, ”Varför skulle jag inte vara en riktig tjej?!”
Han ryckte på axlarna, ”Jag vet inte. Dansare verkar väl inte vara så tjejiga”, argumenterade han vagt.
”Varför skulle vi inte vara tjejiga?” log jag mot honom.
”Ni svettas och har mjukisbyxor”, sade han och nickade, som om han försökte övertyga sig själv om att han hade rätt.
”Men Chaz, det är typ två-tre timmar. Sen går vi ju inte runt helt svettiga, i mjukisbyxor.”
”Hur skulle jag kunna veta det?”
”Du ser ju mig nu?” skrockade jag och svepte med min hand över min överkropp i en sorts demonstration.
”Strunt samma.” suckade han och kliade sig nervöst i nacken.
Jag skakade på huvudet åt hans dumheter och vred sedan på mitt huvud åt Ryans håll istället.
”Ska vi-” började jag men avbröts av något hårt som träffade mig i ryggen. I ett fåtal sekunder kunde jag hålla mig uppe innan jag föll framåtstupa ned i asfalten.
”Alex?”

---

Bara pytte lite kortare än vanligt, 500 ord kortare. Men jaja. Kommentera. ;) x E&L!

Ljudet av ringklockan på nedervåningen fyllde mina öron och tvingade mig att slå upp ögonen. Jag såg till höger om mig och fann Justins plats tom bredvid mig.
Igår kväll hade Scooter ringt honom för att påminna honom om hans intervjuer i New York, som Justin helt glömt bort. Så Justin hade packat en väska och sedan åkt tidigt i morse. Han hade erbjudit sig att köra mig hem, men nu kändes det som om detta var mitt hem. Justins hem, var mitt hem.
Ännu en gång plingade det och jag påmindes om att det var någon där ute som ville något. Jag klev upp ur sängen och drog på mig mitt pyjamaslinne och mina pyjamasshorts innan jag skyndade mig ned för trappan. På väg ned hann jag knyta upp mitt hår i en bulle.
Utan att ens ta en titt i kikhålet på dörren slet jag upp den och lutade ena handen mot dörrkarmen. Jag måste ha sett ut som en bitch men jag brydde mig inte. Det var allt för tidigt på morgonen för att jag skulle bry mig. Jag såg upp på personen framför mig och jag tvungen att gnugga mig i ögonen för att verkligen greppa taget om vem det var.
”Selena?”
”Hej Alexandra!” hälsade hon glatt. Nästan för glatt. ”Hur är det med dig?”
Detta var pinsamt. Jag vill sjunka genom jorden och aldrig komma tillbaka. Selena var Justins ex och nu var vi tillsammans, fast såklart så visste ingen om det än. Men att hon kommer hit och låtsas som att detta inte är pinsamt... Wow, hon var en duktig skådespelerska.
”Hej Selena. Jodå jag mår bra, hur är det med dig?” fick jag stelt fram. Jag såg ned på henne och kunde konstatera att hon bar mjukisbyxor med en tröja, något som genast fick mig att känna mig naken. Jag lade armarna i kors i ett dåligt försök i att täcka något.
”Stressigt. Har mycket att göra denna veckan och idag är min enda lediga dag.”
”Åh, vad trist. Men.. Ehm, Justin är tyvärr inte hemma just nu. Jag antar att det var honom du sökte?” sade jag och fick det att låta som en fråga. En dum fråga. Om jag hade kunnat så hade jag dunkat mitt huvud fem gånger i väggen bredvid mig. Vem annars skulle hon söka?
”Ja. Eller det kvittar egentligen. Jag kom mest för att hämta min extranykel till mitt hus.”
Jag nickade, ”Jaha ja, men det kanske jag kan hjälpa till med.” Min ton hade på något sätt övergått till en superglad-tonårstjejs ton och Selena skrockade. ”Vill du komma in?”
”Ehm... Justin kanske inte vill det så det kanske är bäst om jag håller mig undan.” fick hon ledsamt fram.
”Justin är inte hemma. Du är min gäst, kom in!” uppmuntrade jag henne och steg åt sidan så att hon kunde ta sig in. ”Dessutom, du om någon, känner Justin, vet att han inte skulle misstycka om att ha dig här.”
Selena såg på mig och ett litet leende tog plats på hennes läppar. Hon placerade en hårslinga bakom örat innan hon steg in i huset. Jag stängde dörren om henne och gick sedan med henne in till vardagsrummet.
”Känn dig som hemma.” uppmuntrade jag och nickade mot soffan. Hon slog sig ned och först då insåg jag att skräpet från våra sallader fortfarande var kvar på soffbordet.
Skamset gick jag fram för att kunna plocka undan allting. ”Ursäkta, hehe. Vill du ha något att dricka?” frågade jag artigt. Det var pinsamt att ha henne här men det kändes så rätt att bjuda in henne för stunden.
”Ehm, vatten blir bra tack.” svarade hon.
”En vatten. Ska bli.” Jag gjorde min röst mörk, precis som sådana sliskiga bartenderkillar i filmer. Selena skrattade bara samtidigt som jag skyndade mig ut med skräpet i köket.
Jag slängde allt skräp från gårdagens middag i papperskorgen och öppnade sedan kylen för att ta ut en vattenflaska till Selena. Jag tog en våt trasa med mig för att torka soffbordet rent från smulor.
”Du är så normal.” sade Selena när hon granskade mig medan jag torkade soffbordet.
”Ursäkta mig?” väste jag. Vadå normal? Och hon är något bättre än normal bara för att hon är känd?
”Åh Gud, nej, nej, nej. Jag menade inte så.” Hon tog sig om huvudet och skakade på det. ”Jag menade liksom, du umgås med kändisar eller ja du träffar de rätt ofta och ändå så beter du dig som om det inte vore en big deal. Det är inte ofta man träffar på såna människor. Det är därför Justin gillar sig så mycket. Du ser honom som en vanlig människa och du är inte med honom för hans pengar. Han har svårt att hitta vänner, riktiga vänner och lita på dem. Han hade tur som träffade dig.”
Mina ögon fylldes med tårar. Jag kunde inte förstå vad hon sade. Jag vet inte varför men jag blev bara otroligt glad av att få höra det av henne. Selena, som varit med Justin i så många år.
”Tack.” mumlade jag och gjorde allt jag kunde för att hålla tårarna inne.
”Aw, ingen fara Alexandra. Jag säger bara sanningen.”
”Jag ser er bara som vanliga människor, eftersom att ni är det. Inget märkvärdigt, men snälla Selena, kalla mig Alex.” bad jag henne och log.
”Alex.” sade hon och nickade.
Vi blev avbrutna av min telefon som började ringa från köksön. Jag ursäktade mig och gick mot telefonen som låg på köksön i köket. Justins namn lyste upp skärmen och per automatik log jag mitt bredaste leende.
”Heeeeeeeej.”svarade jag.
”Hej älskling.” hälsade Justin glatt i andra änden. ”Vad har du för dig?”
En snabb tanke for mot mig. Undra vad han skulle tycka om jag berättade att hans ex var här med mig? ”Ehm, jag har besök faktiskt. Eller besökaren ville träffa dig men, ja, som du vet så är du ju inte hemma.”
Justin skrockade, ”du är för söt du baby. Jag saknar dig redan.” mumlade han. ”Vem har du där?”
”Jag saknar dig också jätte mycket.” viskade jag så tyst jag förmådde så att endast Justin kunde höra. ”Faktiskt, så är Selena här.”
”Och av vilken anledning är hon i mitt hem? Med min tjej? Utan-”
”Justin! Jag bjöd in henne, okej? Hon kom för att hämta sin extranykel som du tydligen fortfarande har och det kändes  ohövligt att inte bjuda in henne.” Justin tystnade och drog ett djupt andetag.
”Varför måste du vara så trevlig mot alla?”
”Ja, för det är ju en sååå himla dålig egenskap.” sade jag ironiskt och skrattade.
”Ibland, ja. Men jag älskar dig ändå.”
”Awwwwww, gulligt. Ja, jag älskar mig också.” skrattade jag och gick ut i hallen för att leta reda på Selenas nyckel, som förmodligen var i den översta lilla byrålådan tillsammans med alla andra nycklar.
”Haha, men fuck you.” skrattade han fram.
”Sorry babe, men det är ditt jobb.”
”Ja, vänta bara tills jag kommer hem.” sade Justin skämtsamt. Jag skrattade till och fann precis den lilla silvriga nyckeln med en post-it lapp på där det stod ”Sel”.
”Jag längtar.” andades jag och det gjorde jag faktiskt. Han hade varit borta i några timmar och jag saknade honom redan. Det var som att en bit av mig saknades.
”Men älskling, jag måste gå nu, okej?  Jag hade bara en liten paus och ville bara se om du vaknat. Hälsa Selena så ringer jag senare? Okej?” sade Justin och jag blev med ens besviken på att detta samtal tagit slut för fort.
”Okej. Ha de så kul baby. Saknar dig massor, puss!”
”Puss shawty, ringer dig sen.”  Och med det sagt lade jag på luren och gick tillbaka in till vardagsrummet där jag fann Selena sitta med näsan i mobilen.
”Är det denna nyckeln?” frågade jag henne glatt och satte mig i fåtöljen bredvid henne.
Hon tog tag i nyckeln och såg på den. ”Ja. Tack så mycket Alex.”
”Ingen fara.” log jag. ”Justin hälsade dig förresten!” utbrast jag glatt.
”Hälsa tillbaka nästa gång ni talas vid.”

 

”Det ska jag göra.” bekräftade jag och nickade.
En tystand lade sig mellan oss. En pinsam en. Jag visste liksom inte vad jag skulle göra. Skulle jag slå på teven? Skulle jag slänga ut henne? Skulle jag föreslå att vi gick ut och åt?
”Så... Hur går det med livet?” frågade jag och hade lust att, precis som förut, dunka huvudet i väggen  
Selena drog en hand igenom sitt svarta hår. ”Så där.. Det är tufft.”
”Oj, hur kommer det sig?” frågade jag oroligt och drog på mig en filt för att täcka mig.
”Nej.. Alltså... Det är ingenting. Verkligen. Det skulle bara vara så pinsamt att tala om...”
Jag ruskade på huvudet, ”Nej, berätta!” manade jag henne leendes.
”Jag saknar... Justin”, andades hon fram och slöt ögonlocken, som om hon inte ville se på mig.
Även fast jag visste att jag inte hade rätt att döma Selena i den här situationen, så kunde jag låta bli att känna ett sting av hat mot henne. Det var förmodligen en plikt man hade som flickvän...
”Säg något”, flämtade hon upprört. Jag kollade mot henne men slog snabbt ned blicken igen.
”Vad ska jag säga? Det är naturligt”, mumlade jag vänligt, men det tog emot.
Hon lutade huvudet bakåt, ”Ja, men liksom... Jag saknar hela han. Hans kramar, hans vänlighet... Hans kyssar.”
Av ren automatik spändes mina knytnävar. Satt hon verkligen här och berättade om alla bra egenskaper med min pojkvän - för mig?
”Mhm...” hummade jag stenhårt.
”Det är lugnt att tala om detta va? Ni är väl inte ihop eller något?”
”Nej”, svarade jag stelt och kramade om hörnen på filten för att inte hoppa på henne likt ett djur. Detta gjorde mig frustrerad, men ändå sorgsen.
Hon och Justin hade ett förflutet som skulle hänga kvar i luften i år till. Många av hans fans stöttade Justin och Selena och hade nämligen inte släppt dem ännu. De hade varit världens mest kända par. Att höra hur bra hon hade det med honom gjorde mig illa till mods. Rädd. Rädd över att jag skulle se Justin på ett annat sätt.
”Vi var ju ihop så länge också... Därför är det så svårt att släppa taget”, förklarade hon, med blicken vandrandes över dem beigea väggarna.
”Mm”, svarade jag igen och lät min blick falla på mina tånaglar. Inte den vackraste utsikten, men bättre än att hamna i slagsmål med Selena.
”Vad är det?” undrade hon då. Antagligen så hade hon märkt mitt udda beteende. Från att vara överlycklig, till stel, till vänlig, till fientlig.
Jag kollade upp på henne, ”Ingenting.”
”Förlåt, är Justin ett känsligt ämne?”
”Nej då, prata på”, spottade jag ur mig även fast det inte var menat att låta så otrevlig.
Selena höjde på ett av sina välplockade bryn, ”Tydligen så är det visst ett känsligt ämne” muttrade hon, minst lika otrevligt och korsade sina armar över trycket av en örn på sin tröja.
”Sluta prata om honom bara”, bad jag henne kallt.
”Nej, jag tänker prata om honom. Det är inte så att ni är ihop, så jag kan prata huuuur mycket jag vill om honom. Jag kan prata om hur hans kyssar var mjuka mot min hals, om alla semestrar vi har haft, om alla galor vi gått på... Om när han skrek mitt namn medan jag sög av honom. Om vårt första sex.”
”Håll käften!” skrek jag mot henne, utan att tänka efter för så mycket som en sekund. Tårarna brände bakom ögonlocken och mina knogar hade vitnat.
”Säg inte åt mig vad jag ska göra och inte! Jag tänker berätta allt för dig, som du inte får uppleva men som jag kommer få - igen.” röt Selena till svar.
Jag snörpte på munnen, ”Vadå igen?” väste jag giftigt.
”Jag tänker få tillbaka Justin.” berättade hon och sträckte på sin nacke likt en giraff.
Jag fnös, ”Han vill inte ha dig.”
Hon fnös tillbaka, ”Men du tror att han vill ha dig? Patetisk. Du är ingen. Du är en svensk nolla, och jag är en världsstjärna. Vem tror du han väljer?”
”Den han tycker mest om. Och det är uppenbarligen inte du då han valde att bryta med dig!” slängde jag ur mig. Ville hon bråka, så skulle hon få bråka, ”Justin väljer nog mig framför dig i alla lägen. Du gjorde mer ont på honom än någon annan. Han gillar inte dig. Vet du? När han ringde och jag sade att du var här så vart han arg! Ja, precis - arg!”
”Vi får se vem som vinner i slutändan”, morrade Selena och reste sig sedan upp. Två sekunder senare slogs ytterdörren igen och hon var borta.
Förvirrad över vad som just skett, reste jag mig upp ur soffan. Min syn var suddig av tårarna som letat sig fram och min gång var ostadig. Vart jag skulle ta vägen var ännu oklart för mig, men egentligen spelade det ingen roll bara jag slapp sitta kvar i vardagsrummet.
Mina fötter hade tagit mig till sovrummet och så fort jag nådde sängen bröt jag ihop. Jag lät mina tårar som jag så länge hade hållit inne, äntligen rinna ned för mina kinder.
Varför regerade jag såhär? Det var inte så att jag inte redan visste att Justin och Selena hade ett förflutna. Ändå blev jag påverkad av det Selena hade sagt till mig. Hon hade varit så säker i att hon skulle få tillbaka Justin. Jag förstod inte varför hon ville ha tillbaka honom. Det var ett gemensamt beslut de tagit när de gjorde slut.
Länge låg jag och funderade på vad det var som gjorde mig ledsen och när jag kom på vad det var brast mitt hjärta. Tänk om Selena verkligen skulle kunna få tillbaka Justin. Jag kände inte henne. Jag visste inte hur hon fungerade. Jag reagerade alltså på rädslan av att förlora Justin, mitt allt.
Med darrande fingrar svepte jag över telefonen och hittade det numret jag sökte. Jag klickade på ”ring upp” för att sedan placera telefonen vid örat. Fyra signaler gick och jag hörde Justins underbara stämma från andra sidan.
”Baby kan jag ringa dig om två minuter? Jag är lite upptagen just nu.” frågade han stressat. Jag knep ihop ögonen. Varför ringde jag till honom? Jag skulle bara oroa honom i onödan.
”Justin.” snyftade jag fram.
”Lexie, vad är det? Är allt som det ska?” Han lät orolig. Jag ville slå mig själv i huvudet med en spikhammare för att jag ringde till honom. Rösterna i bakgrunden tystnade så jag antog att han hade gått iväg en bit från alla människor han var omringad av.  
”Du kommer inte lämna mig va?” vågade jag mig på att fråga. Jag vred på mig i sängen så att jag låg på rygg och såg upp i taket.
”Men hjärtat, vad är det för fråga?” suckade Justin. ”Nej. Jag kommer inte lämna dig, jag älskar dig för mycket för att kunna göra det. Du är den personen jag alltid letat efter. Du är bra för mig. Förlåt för att jag är egoistisk men jag tänker behålla dig. Du är min och bara min. Jag delar inte.”
Mitt hjärta vände på sig i bröstet. Det var allt jag behövde höra. När orden lämnat Justins mun slappnade jag genast av i hela kroppen. ”Tack. Det var allt jag behövde höra. Du är den enda för mig Justin Drew Bieber. Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig med gumman.” viskade han så sexigt som bara han kunde vilket förvandlade min mage till ett zoo. ”Vart kom allt det där ifrån förresten? Att jag ska lämna dig och skit? Tänk aldrig så igen för det kommer inte hända. Aldrig.”
”Bra. Jag ska inte störa dig mer, förlåt för det.” mumlade jag och hasade mig ned till sängkanten för att sätta ned mina fötter i golvet. ”Ring mig när du har tid. Love you.”
”Du stör mig aldrig baby, det är bara att ringa när du vill. Jag ringer dig lite senare. Love you too.”
När samtalet bröts bestämde jag mig för att ta på mig lite mer ordentligt, så att inte fler oväntade gäster fick se mig halvnaken. Jag drog på mig mina mjukisshorts från gårdagen och drog ut en av Justins hoodies ur hans garderob. Dels eftersom jag ville känna hans lukt då jag saknade honom men också för att luftkonditioneringen i huset gjorde att det blev lite kallt.
När jag satt på mig mina kläder borstade jag snabbt tänderna och satte upp mitt hår i en boll på huvudet. Och precis som om jag anat det plingade till på dörren igen. Vem kunde det vara nu? Jag väntade inte besök men var glad att jag åtminstone hade en lite mer täckande outfit än i morse.
Jag joggade snabbt ned för den långa trappan och gick fram till ytterdörren. Denna gången kikade jag igenom titthålet för att vara säker på att det inte var något mördare eller något annat. Jag kunde inte se så mycket men jag kunde urskilja två gesalter med två resväskor utanför. De kanske hade kommit fel?
Jag öppnade dörren och de båda såg upp på mig.
”Hejsan killar. Vad kan jag hjälpa er med?” Jag försökte mig på ett så vänligt leende jag förmådde och var noga med att inte öppna dörren allt för mycket då jag inte kände dem.
”Men tjena! Du måste vara Alex, right? Justin har pratat om dig. Är Justin inte hemma eller? Har han inte berättat att vi ska komma?” sade den ena killen som var lite längre och hade lite längre hår än den andra.
”Justin är tyvärr inte hemma och han har tyvärr inte berättat att han väntade besök. Ja, det är jag som är Alex. Men vilka är ni om jag får fråga?” frågade jag lite skamset. Jag kunde inte minnas att Justin berättat att han väntade gäster och jag kunde absolut inte minnas dessa två killar från någonstans. Jag kände inte igenom de från varken bilder eller videoklipp. Så de kunde knappast vara några från teamet.
Den andra lite kortare killen skrockade, ”typiskt Justin att glömma. Men jag är Ryan,” han pekade på sig själv, ”och detta är Chaz. Vi är Justins barndomsvänner från Stratford.” berättade han med ett leende på läpparna.
Ryan och Chaz?

---

Besöööök från kanadensarna! Kommentera babebbebebebeebs, love, Ema & Liv <3

Justin fiskade upp sin iPhone och lät sedan sitt finger glida över skärmen för att svara. Han hälsade inte på personen som ringde utan satte på högtalaren istället.
”Vi båda hör dig nu.” berättade Justin för personen - som fortfarande var okänd för mig - som hade ringt. Nyfiket sneglade jag ned mot skärmen och skymtade Scooters namn. Med ens blev jag orolig över varför han ville prata med oss båda.
”Ni två. Mitt kontor om en timme. Vi har lite saker att prata om.”

Även fast Justin höll mig hårt i handen kunde jag inte undgå att känna mig orolig. Vad ville Scooter? Hade något allvarligt hänt? Kunde Justin och jag inte vara tillsammans längre? Fåfänga idéer cirkulerade runt i huvudet på mig. Förhoppningsvis skulle det inte vara något allvarligt. Han kanske bara skulle tala med Justin om Believe? Men då hade han nog inte sagt att han behövde tala med oss båda.
Nervöst bet jag tag om min underläpp medan vi gick igenom den långa korridoren.
”Babe”, andades Justin ur sig, som måste ha känt min handsvett, ”oroa dig inte. Det är säkert ingenting.”
Jag nickade åt hans ord, försökte intala mig själv om att det han sa stämde. Justin hade antagligen rätt, som vanligt. Han gjorde mig lugn. Jag älskade honom för det, och det var kanske något jag skulle berätta. Men inte just nu. En annan sak jag kanske borde berättat var om Tyras samtal. Det var fel att jag inte hade nämnt något om det, men jag ville inte oroa Justin i onödan.
”Här.” mumlade Justin och släppte taget om min svettiga hand för att kunna öppna dörren åt oss.     Tillsammans klev vi in i det ljust inredda kontoret. I stolen bakom skrivbordet satt Scooter och till min förvåning satt även Pattie i rummet, i den vita soffan.
”Mamma?” flämtade Justin förvånat och klev fram för att kunna omfamna sin mor. ”Vad gör du här?”
”Mary blev matförgiftad så tjejerna åkte hem till Kanada igen. Jag tog första planet från New York hit, dels för att kunna hälsa på dig och dels för att Scooter bad mig.” berättade hon innan hon gick förbi Justin, mot mig.
”Hej Pattie! Vad fin du är i håret!” hälsade jag, överdrivet glad över att få träffa Pattie. Jag tyckte om henne, mycket. Hon var en sådan människa som man verkligen inte kunde ogilla.
”Hej Alex! Tack ska du ha, du är jättefin du med.” log Pattie till svar och slog sig därefter ned i sin ursprungliga position i soffan. Scooter harklade sig kraftigt där han satt bakom skrivbordet,
”Slå er ned. Vart som.” hänvisade han oss samtidigt som hans arm gled över kontoret.
Justin kramade mjukt om min hand och drog med mig ned i soffan, ned i hans omfamning. Han lutade försiktigt sin haka mot min axel och placerade en mjuk kyss bakom mitt öra. Hela min kropp blev avslappnad och flera stötar av njutning for igenom min ryggrad.
Han andades långsamt i nacken på mig, ”Nå? Vad vill du tala om?” frågade Justin samtidigt som han smekte min mage med handen under min tröja.
”Har ni sett detta?” frågade Scooter och vred på sin datorskärm mot vårat håll.
Både Pattie och Justin lutade sig framåt för att kunna se tydligare vad det var Scooter visade, men jag visste redan och satt därför bara kvar som vanligt. Skulle dem förstå att jag visste och hade undanhållit det för dem? Justin skulle kanske aldrig förlåta mig.
”Vad är det?” mumlade Pattie förvirrat med en liten rynka mellan ögonbrynen.
Scooter lutade sig tillbaka i sin stol, ”Det är den bild”, började han allvarligt, ”på dem två”, fortsatte han sedan och pekade på mig och Justin, ”kyssandes.”
”Man ser inte att det är vi.” konstaterade Justin snabbt. ”Jag såg inte ens att det var vi.”
”Inte ens med världsbäst photoshop hade man kunnat få fram bevis på att det är vi.” repeterade jag min tanke jag hade haft första gången jag sett bilden.
”Det har ni rätt i, men tänk om det inte hade varit läget? Tänk om bilden inte hade varit suddig? Ni kan inte gå runt och kyssas hur ni vill, iallafall inte förrän ni har berättat ärligt att ni är tillsammans.”
”Som på en intervju då eller?” undrade jag.
”Precis.” nickade Scooter och drog en hand över sitt taggiga huvud.
Justin suckade bakom mig, ”Men vi har beslutat att vi ska hålla det hemligt, så...” förklarade han.
”Så ni får sluta mysa ute bland folk. Okej?” avslutade Scooter Justins ”så”.
Funderandes sneglade jag på Pattie som suttit tyst ett bra tag. Hennes mun var snörpt och mellan dem välplockade brynen hade en rynka uppenbarats Hon verkade tydligt förvirrad över hela situationen, eller så funderade hon bara på vad hon skulle säga till sin son.
”Jag förstår varför ni inte vill berätta om er... Så i och med att ni inte berättar så får ni bita i det sura äpplet och inte kyssas offentligt. Okej?”
Scooter drog på munnen, ”Lyssna på mig kanske ni inte gör, men Justin, din mamma borde du faktiskt lyssna på.”
”Kanske, men jag är arton och bestämmer själv”, protesterade Justin bittert.  Så där bittert som en sjuåring som inte fått sitt lördagsgodis.
”Men Justin”, andades Pattie ängsligt ut, ”bara för att du bestämmer över dig själv så betyder inte det att du inte får ta råd av dina nära och kära.”
”Vi kommer inte göra något kärleksfullt offentligt något mer”, lovade jag snabbt då jag visste att Justin inte skulle släppa det. Han ville berätta för världen att vi var tillsammans och därför visste jag att han skulle kämpa för sin åsikt.
”Verkligen?”, ekade Pattie och Justin i kör.
Jag nickade, ”Ja det ska vi. Var lugn Scooter, det kommer inte hända igen.”
”Du”, andades Justin hest i örat på mig, något som orsakade gåshud att uppenbaras på mina armar, ”kommer få igen för detta.”
”Äh, vi har ändå beslutat att hålla det hemligt tills vidare”, svarade jag lågt så att Pattie och Scooter inte skulle höra.
”Då var vi färdiga här då. Åk hem nu ungar”, tyckte Scooter och viftade med handen åt oss.
Justin flätade samman våra fingrar innan han reste sig. Jag drog med min fria hand igenom mitt hår samtidigt som jag försökte klura ut vad Justin skulle göra härnäst.
Då vände han sig om mot Pattie, ”Vill du följa med hem på middag mamma?” frågade han vänligt.
”Tack” log Pattie till svars, ”Men nej tack. Jag kan komma förbi imorgon en sväng dock.”
”Kom runt lunch”, föreslog jag snabbt.
”Ja, det blir nog bra. Ha en fortsatt trevlig kväll nu! Och Justin..”, sade Pattie, nu en aning allvarligare, ”tryck inte i Alex en massa pizza och hamburgare nu.”
Justin log stort mot sin mamma, ”Jag? Trycka i någon skräpmat? Nä, aldrig!”

 

”Vad ska vi äta?”, frågade Justin när vi satt i bilen igen, på väg tillbaka till hans hus.
”Jag vet inte”, svarade jag och ryckte slappt på axlarna.
Justin skickade sig om läpparna, ”Pizza?”, föreslog han med ett stort leende lekandes på läpparna.
”Nej”, skakade jag på huvudet, ”inte för att Pattie sa nej, utan nej för att jag är sugen på något fräschare. Hälsosammare.”
Han suckade.
”Så vad vill du äta då?”
”Caesar sallad. Med söt senapssås”, svarade jag övertygande för att få mitt förslag att låta gott i Justins öron.
”Sallad?”, ekade han äcklat. Jag hade förstått för länge sedan att Justin inte var en sallads-kille, utan en skräpmats-kille. Att det var gott med skräpmat kunde jag inte förneka, men det var inte gott flera dagar i rad.
”Ja, sallad. Så åk till något bra salladsställe”, beordrade jag honom och slog huvudet bakåt mot det svarta skinnsätet.
”Okej då.”
Jag log nöjt över segern.
Justin vred på ratten, parkerade och drog därefter på sig sina raybans. ”In då”, manade han mig.
”Vad vill du ha?” frågade jag och drog på mig hans svarta snapback så att inte så många skulle känna igen mig. Även fast min egna snapback låg bredvid hans i baksätet så valde jag att ta hans.
Han vred på huvudet åt mitt håll, ”Pizza och en BJ”, flinade han perverst.
Jag slog till honom över armen. ”Ärligt. Vad vill du ha?”
”Ta samma som du tar.”
”Okej”, nickade jag och klev därefter ut ur bilen, i kurs mot restaurangen som hade en stor grönsak som logga. Det var bara en ren chansning att det var rätt ställe, men jag märkte så snart jag klivit innanför dörren att jag hade chansat alldeles rätt.
Leendes gick jag fram till disken för att beställa. Killen bakom kassan avfyrade en vit, men rätt så krokig tandrad mot mig, ”Vad får det lov att vara?” frågade han efter att ha stått och lett ett bra tag.
”Två caesar sallader, båda med söt senapssås. Kyckling”, rabblade jag snabbt upp och tryckte därefter ned mitt bankomatkort i betalningsmaskinen som stod vid sidan av mig på disken. Han knappade in min order i maskinen och rabblade därefter upp summan för mig.
När jag hade betalat backade jag några steg och slog mig ned vid en av de alla barstolarna vid fönstret. Jag vred på huvudet och försökte se in i Justins bil, men de tonade rutorna gjorde det omöjligt för mig. Besviket vände jag tillbaka huvudet mot salladsbaren där samma kille som tagit emot min beställning stod och höll på med min och Justins sallad. Han såg förvirrad och stressad ut, men ändå otroligt koncentrerad. Bara åsynen av honom fick mig nästan att vilja brista ut i skratt.
”Alex Smith?! Herregud, är det verkligen du?!” tjöt en tjejig – och otroligt irriterande – röst bakom mig.
För en sekund övervägde jag att vända mig om men ångrade mig sedan snabbt. Skulle jag vända mig om så skulle hon förstått att jag reagerat, och att det då var jag och då kanske hon skulle ringa sina andra Belieber kompisar som därefter skulle inse att Justin satt i bilen utanför och väntade. För att verka helt oberörd av hennes skrikande drog jag upp min mobil och klickade mig istället in på instagram.
”Alex?” repeterade tjejen bakom mig, denna gång en aning lugnare.
”Jag sa ju att det inte var hon”, väste en annan, förmodligen skrik-tjejens kompis. ”Kom, vi går nu.”
Den andra tjejen gnydde till, ”Varför då? Vi väntar tills hon vänder sig om. Hon kanske inte hörde.”
”Nej, du har skämt ut oss för hela restaurangen. Nu går vi Jules”, fräste kompisen igen till skrik-tjejen som uppenbarligen hette Jules. Mitt hjärta stod still i bröstkorgen på mig och jag lyssnade noggrant efter tecken på att dem hade gått.
”Okej då”, suckade Jules besviket. Snart därpå ringde dörrklockan och dem var försvunna.
Lättat pustade jag ut. Det hade varit nära ögat...
Ibland blev jag förvånad över hur Justin var så lugn bland sina fans. Jag hade länge haft för mig att dem var vilda djur som gjorde vad som helst för att få träffa någon relaterad till Justin. Det kanske inte gällde alla, hade jag räknat ut efter de månader jag nu arbetat med Justin.
”Ursäkta, miss?” ropade killen som jobbade här till mig. Jag stelnade återigen till, rädd över att han skulle börja tala med mig om Justin, men tittade ändå upp på honom. Han stod med en papperskasse med restaurangens logga, hängd framför sig. ”Din mat är klar”, informerade han mig och log försiktigt.
Jag besvarade hans leende, ”Tack.”
Snabbare än menat tog jag emot påsen och sprang sedan snabbt ut ur restaurangen. Justin satt med mobilen upptryckt i ansiktet när jag slog mig ned i passagerarsätet.
Jag placerade pappkassen som maten låg i, i baksätet, varpå jag satte mig till rätta i mitt säte.
”Kör då”, manade jag Justin, som fortfarande inte hade lagt undan sin mobil.
”Åh... Just ja.” mumlade han och lade förvirrat ned sin telefon.

 

Justin såg ledsen ut när han körde ut från parkeringen. Ledsen som i att något var fel. Ledsen som i besviken och krossad. Jag märkte det på honom. Han hade inte glimten i ögat som han annars alltid brukade ha.
”Justin, är allt som det ska?” undrade jag bekymrat.
Han såg på mig, ”Vadå? Ska det vara något eller?” nästan fnös han.
”Jag ser det på dig, något är fel. Berätta.” bad jag honom.
”Men...”
”Nej! Inga men. Berätta bara Justin för ena sekunden var allt som vanligt och den andra ser du ut som om du fått en kniv genom hjärtat.” utbrast jag, ivrig att få veta vad som pågick i hans hjärna. Vilket kunde vara vad som helst om jag kände Justin rätt.
”Nej, men det är bara det att jag gick igenom bilderna på min telefon, bilderna på mig och dig,” han pausade för att se plågat på mig innan han vände tillbaka blicken på vägen framför oss. ”Och jag insåg hur mycket jag vill visa alla att du är min. Jag hatar att vi måste gömma oss, inte visa vad som egentligen pågår. Jag vill visa upp hela världen att du är min och att ingen får röra dig. Jag vill kyssa dig framför alla, hålla din hand framför alla och inte dela dig med någon.” han suckade och bytte hand på ratten så att han styrde med den högra. Den vänstra lutade han mot fönstret och lutade sitt huvud i handen.
”Jag vet, jag vet. Jag vill också kyssa dina gudomligt frestande läppar och hålla i din trygga, varma, mjuka, gosiga... tja, det är en helt lista men skit samma. Jag vill kunna göra precis allt det du sa offentligt. Men det går inte”, andades jag ut, besviken över att behöva göra Justin besviken. Mitt allt. ”Kanske om ett tag. Men jag vill ha oss för oss själva tills vidare... dels för att dina fans skulle bli galna och löpa amok och dels för att du har rätten att kunna skilja privatliv och ditt offentliga liv. Dina fans behöver inte veta om allt som pågår när du inte är Justin Bieber – superstjärnan.”
”Jag antar att du har rätt...” suckade han och tog tag i min hand, ”för den här gången.”
”Psst, tror du jag. I hemlighet har jag rätt jämt”, svarade jag självsäkert samtidigt som jag flängde med håret – något som fick mig att se urlöjlig ut. Men just då brydde jag mig inte. Jag var med den person som betydde allt för mig just nu och då kunde jag se ut hur som helst, för jag visste att han skulle älska mig hursom.
”Så.. äta blir det då. Vad ska vi hitta på sen måntro?” frågade Justin och svängde in på sin gata.
”Kolla på film och mysa. Bara mysa”, slängde jag snabbt ur mig så att han inte skulle hinna komma med något annat förslag som att gå ut på fest med Za, Ali och Twist till exempel.
Ett skratt for istället ur hans strupe, ”Säger du det så.”
Allt jag förmådde mig själv att göra var att le. Le för stunden, och för Justin. Trött lutade jag tillbaka huvudet mot sätet och iakttog Justin, som såg ytterst koncentrerad ut medan han körde igenom det flotta villaområdet han bodde i. Det var lustigt hur han varje gång såg lika koncentrerad ut även fast han bott i samma område i flera år.
”Så ja...” mumlade han för sig själv när han svängde in på sin uppfart.
Jag släppte motvilligt taget om hans hand för att kunna befria mig ifrån bältet och istället kunna ta påsen med våran mat. I ögonvrån såg jag hur Justin förberedde sig på att stoppa mig från att ta den inte så tunga kassen, och skyndade mig då ut ur bilen.
Snabbare än vanligt kom jag fram till ytterdörren, men fick vänta på Justin i vilket fall då det var han som hade nycklarna. Flinandes tog han sig upp på den smala gångvägen som ledde upp till hans ytterdörr och skakade sedan på huvudet när han nått mig,
”Du är för lustig.”
”Är jag väl inte. Jag är normal”, protesterade jag dramatiskt och slängde återigen med håret.
Han skrattade mjukt, ”Okej babe, vi säger så.”
”Det är så”, fortsatte jag strängt och skyndade mig förbi honom in i det kollosala huset. Varje gång jag klev innanför dörren blev jag alltid lika förvånad över hur stort och fint inrett det var. Men hette man Justin Bieber så var det väl en självklarhet att man bodde så här lyxigt.
”Äta först?” frågade jag med höjda ögonbryn bakom köksön.
Justin skulle precis svara när hans mobil började ringa. Han höll upp ett pekfinger för mig att vänta och fiskade snabbt upp mobilen ur jackfickan. Ett stort leende tog plats på hans läppar, ”Jazmyn! Hej! Vad kul att du ringer!”
Jag rynkade förvirrat på pannan. Jazmyn? Vem var det? Diskret vred jag på huvudet för att kunna höra bättre om vad som sas i rummet bredvid.
”Ja, det är jättevarmt här. Har du det bra uppe i Kanada? Jaså, det är storm? Mysigt... önskar jag kunde vara där nu och dricka varm choklad med dig. Ja. Men du, jag har besök faktiskt. Nej, det är ingen flickvän, haha... Ja, vi hörs snart. Hälsa alla! Älskar dig med.”
Något inom mig gick sönder. Hade han en annan flickvän? Justin kanske tyckte det var rätt med två tjejer. Det kanske var just därför han och Selena hade gjort slut? Krampaktigt greppade jag tag om kanten till köksön för att inte falla ihop. Mina knän gjorde uppror under mig och tårarna brände i ögonvrån.
Justin kom ut i köket igen, med lika stort leende som när han hade gått men det försvann så snart han såg mitt ansiktsuttryck. ”Babe? Vad har hänt?” utbrast han oroligt och skyndade sig fram till mig.
Av ren instinkt ryggade jag tillbaka, ”Vem talade du med, som du älskar så mycket uppe i Kanada?”
”Va? Alex... men...”, började Justin och brast sedan ut i gapskratt. Just då var jag nära på att slå till honom. Ansåg han att detta var något man skrattade åt? Tyckte han situationen var roande? ”Jazmyn... nej... men..”
”Förklara då”, väste jag med darrig röst utan att släppa taget om kanten till köksön.
”Jazmyn är min lillasyster!” skrattade Justin, röd som en tomat i ansiktet utav allt skratt.
Ilskan och sorgen blev som bortblåst. Jazmyn? Hans syster? ”Men hette inte din syster Jazzy? Jaha... oj.”
Justin smekte min kind, ”Vem är det nu som är dum?”
”Inte jag i alla fall”, väste jag men kunde inte undgå att le mot honom.
”Men babe...” viskade Justin mot mina läppar, med sin blick fastnaglad i min, ”vart du lite avundsjuk?”
”På vem?”
”Min lilla syster.”
”Äh.. hon kan ju inte göra så här”, viskade jag och raderade avståndet mellan våra läppar för att kunna kyssa honom.
Hans mjuka läppar masserade mina samtidigt som hans varma, mjuka händer letade sig upp under min tröja, över min rygg. Ett pirr av lycka stötte igenom min kropp och nackhåret på mig reste sig. Varje gång detta hände var jag alltid lika fascinerad över vilken effekt han hade på mig. Det var.. sjukt.
”Babe?” andades jag motvilligt mot hans läppar. Kyssen var – som vanligt – alldeles för skön för att avbryta. Justin måste nog ha tyckt samma sak men svarade ändå med en utdraget hummande, ”Jag måste duscha innan vi äter.”
”Tillsammans?” flinade han och lutade sig tillbaka ifrån kyssen.
”N-” lika fort som jag börjat så avslutade jag. Vad hade jag att säga nej till egentligen? Justin var min pojkvän nu. Min. Han hade dessutom redan sett mig naken och halvnaken ett flertal gånger, så vad gjorde det egentligen för skillnad? Han höjde frågandes på ögonbrynen mot mig. ”Okej då”, svarade jag med en enkel axelryckning.
”Toppen”, flinade Justin och mimade ett 'Yes' för sig själv.
 Leendes satte jag av mot badrummet på den nedre våningen medan jag plockade av mig plagg för plagg, så att jag var helt naken när jag stod vid ingången till badrummet. Jag drog långsamt över allt mitt hår på ena axeln och slängde en blick mot Justin som hade stannat vid soffan, med sin t-shirt i handen.
”Kommer du eller?” fnittrade jag och studsade snabbt därefter in i det svala badrummet.
”Om jag kommer”, svarade Justin bakom mig och placerade sina händer om min bara mage.
 Fortfarande leendes, drog jag på vattnet till duschen som inom kort gick igång. Justins händer gled ned mot mina höfter istället så att han kunde vrida på mig åt hans håll istället.
 Försiktigt höjde jag blicken för att kunna se rakt in i hans ögon och placerade min hand om hans nacke. Han sänkte då sitt huvud mot min högra axel och placerade en varsam kyss där. Samma ilning som alltid for igenom min ryggrad och samma värme spred sig i kroppen på mig. Han höll kvar läpparna i samma position i några sekunder innan han gled med dem, över mina nyckelben till min vänstra axel där han precis som på den högra, lämnade efter sig en kyss.
 Av ren njutning lät jag mina ögonlock falla för några sekunder, men öppnade dem kvickt när jag kände hur Justins huvud höjde sig ifrån min axel. Varsamt placerade jag min tumme på hans kind och började massera den i cirkulära former. Ett litet leende kröktes på hans läppar,
”Jag älskar dig. Det vet du va?”
Just då, och bara då, kände jag mig som världens lyckligaste människa.
Långsamt nickade jag, ”Ja. Och jag älskar dig, mer än jag älskar Nutella. Och det... det är mycket.”

---

They said it. The big L word. Hhuhuuhuh. Kommentera vad ni tycker nu så blir vi happyhappy :)

Skrivet av Liv btw, men en liten del skriven av Ema! Pussss pusss, Liv. <3

Vissa kom fram och bad om bilder, andra autografer men det var ingen som attackerade mig som i andra länder.

”Vilken film vill du se?” undrade jag och öppnade den stora grinden åt oss.

Alex bet sig löst i underläppen, ”Jag vet inte... vi tar första bästa tycker jag.” svarade hon enkelt.

”Det blir toppen babe.” log jag och fortsatte ut på trottoaren, i kurs mot stan. Vi gick i tystnad mot övergångstället, och medan vi väntade på att det skulle bli grönt lutade jag mig mot henne gav henne en lätt kyss.

Jag slog upp dörrarna till mitt sovrum. Det såg precis likadant ut som jag lämnat det för två dagar sedan. Igår hade jag och Justin gått på bio. Vi fick smyga in precis när ljusen i biosalongen slocknat och smyga ut precis innan eftertexterna börjat rulla. Vi var även tvungna att hålla händerna borta från varandra, men det var inte så svårt när man kollade på Madagaskar 3. Filmen hade varit så underhållande att jag inte hade tänkt på att jag ville mysa med Justin.
Jag hade kommit hem för att lämna mina smutsiga kläder och hämta nya. Justin skulle på någon intervju så han lämnade av mig på väg dit.
Jag slängde upp min ryggsäck på sängen och hällde ut alla kläder. Eftersom jag redan spenderat två dagar hos Justin tror jag inte han kommer låta mig sova hemma på länge så jag gick därför fram till garderoben och lämnade ryggsäcken bland mina väskor och tog fram min weekend bag från Longchamp istället.
När allt det nödvändiga låg i väskan gick jag ut till köket för att ta en flaska vatten. Precis när jag skulle kliva in i köket ringde min mobil. Mina tankar for direkt åt Justin men jag kom sedan på att hans intervju inte kunde gått så snabbt. Jag tog snabbt en flaska vatten ur kylen innan jag sprang i full fart tillbaka till sovrumet där min mobil låg..
Jag slängde mig på sängen och svarade det okända numret.
”Hallå, det är Alex?”
”VARFÖR HAR DU INTE SAGT ATT DU OCH JUSTIN ÄR TILLSAMMANS?!” skrek en välkänd röst i örat på mig.
”Tyra?” gissade jag och satte mig upp i sängen, fingrandes på flaskans topp.
”Ja, duh! Vem annars? Men seriöst, hur kunde du låta mig få reda på det från skvallertidningarna?” spottade hon i luren. Hon var uppspelt över något hon inte ens borde vara uppspelt över.  
”Tyra vad pratar du om? Var har du fått det ifrån?” undrade jag lugnt.
”Det finns bilder på dig och Justin på TMZ.” Jag var tyst i några sekunder innan jag insåg vad hon sa. Panikslaget letade jag upp min dator och slängde upp locket på den.
”Vadå för bilder vad pratar du om?” lekte jag dum. Det kunde inte vara några bilder på oss, vi hade ju skött oss.
”Bara kolla på dem.” ag klickade mig in på TMZs hemsida och mycket riktigt fanns det en rubrik som sade ”Justin Bieber och Alexandra Smith - eller Jalex kanske passar bättre att kalla dem nu. Paret kysstes ute.”
Med skakiga fingrar klickade upp bilderna och precis som Tyra sa var det bilder på oss. Två stycken. Men de var så suddiga att inte ens världens bästa Photoshop kunde fixa den. Man såg inte att det var vi. Jag skulle inte känt igen oss om jag inte visste vad vi hade haft på oss igår.
”Tyra, det där är inte jag och Justin. Om vi hade varit tillsammans hade du fått veta det.” suckade jag och stängde ned locket till datorn igen.
”Är du säker? För det ser ut som du. Fast nej? Bilden är ju hur suddig som helst. Så nej. Du hade berättat för mig.”  Jag skrattade åt hennes dumhet. Ibland var Tyra verkligen blond, inte bara hårmässigt utan blond i hjärnan också.
”Jaja Lexie jag måste gå tillbaka till jobbet. Vi hörs, pussssssss.”
Jag skrattade åt henne, ”Puss Tyris.”
Jag slängde mobilen på sängen och pustade ut. Scooter, pappa och Pattie. De var de enda som visste om mig och Justin just nu. Och även om Tyra var min bästa vän så ville jag att det skulle förbli så. Jag och Justin hade kommit överens och så skulle det vara.
Min telefon började ringa ännu en gång. Denna gången var jag för lat för att ens kolla vem det var som ringde, så jag svarade bara.
”Hej babe. Jag är på väg till dig nu. Är du klar?”  undrade Justin. I bakgrunden kunde jag höra folk tala och undrade om de hade hört att han kallade mig babe.
Jag såg på mitt armbandsur, ”Jag är klar, men vad hände med din intervju? Det har gått lite mer än en halvtimme sedan du lämnade mig, är du redan klar?”
”En intervju tar oftast inte mer än tio minuter.” skrattade han. Jag hörde Justin smälla till sin bildörr och förstod då att han hade satt sig i bilen.
”Vad vet jag, det är inte jag som är popstjärnan här va...” mumlade jag barnsligt, som en femåring som inte fått det han önskat sig i julklapp.
”Men du dejtar en popstjärna, det är samma sak.” sade han och jag kunde höra han flina.
”Är det inte alls.” kontrade jag.
”Är det visst.”
”Whatever, smsa mig när du är utanför så kommer jag ned.” suckade jag och reste mig upp ur sängen. Jag tog tag i min väska och gick ut med den i hallen.
”Bli inte sur babe. Ses snart, pusssssss.”  sade han och valde att dra ut på s:en, precis som Tyra hade gjort.
Istället för att svara lade jag bara på luren. När jag lämnat väskan vid ytterdörren gick jag tillbaka in till sovrummet för att byta om.
Jag öppnade garderoben och drog ut mina gråa mjukisbyxor som jag klippt till shorts och ett svart linne. Kläderna jag redan hade på kroppen tog jag av och slängde de i högen tillsammans med de andra smutsiga kläderna jag haft hos Justin.
När jag fått på mig de rena kläderna knöt jag en rödrutig skjorta om midjan och satte min Los Angeles snapback på huvudet. Mitt klädval idag var rena motsatsen till vad jag hade haft igår på bion med Justin, men jag visste när man skulle klä upp sig och när man kunde vara lite mer avslappnad.
Mobilen plingade till sekunden senare och meddelade att han var framme.
Snabbt tog jag tag i mobilen och gick ut i hallen. Väskan slängde jag upp på axeln innan jag lämnade lägenheten. Jag såg till att det var låst innan jag tog mig ned för de få trapporna som fanns och steg ut. Justins röda Ferrari stod parkerad in till trottoarkanten och jag kunde inte sluta beundra den. Den var så cool och verkade så enkel att köra. Den var liten och snabb och man kunde bara sitta två i den. Jag älskade den.
”Där är den Alexandra jag känner.” hojtade Justin när jag öppnade bildörren och slog mig ned. Han syftade antagligen på min klädsel, som precis som han hade sagt var mer jag.
”Ja ja, här är jag”, mumlade jag ointresserat, ”Men fy fan vad jag älskar denna bilen. Den är så jäkla grym och skön och söt och fin och sexig och het och åhhh.”
”Babe? Är du säker på att du pratar om bilen? För det verkar som om du pratar om mig.” sade Justin självsäkert samtidigt som han svängde ut på gatan. Han kastade en blick på mig och flinade.
”Nej, jag är rätt säker på det jag säger. Denna bilen, wow. Jag ska önska mig en sådan av pappa.”

Justin parkerade bilen. Inte i sitt garage utan på en parkering till något som såg ut som en liten idrottshall eller liknande. Ingen annan syntes till i närheten men jag lade märket till att det även fanns några andra bilar parkerade på parkeringen.
”Justin, vad gör vi?” undrade jag förvirrat och kisade med ögonen genom vindrutan på byggnaden framför oss.
”Du får se.” svarade han samtidigt som han drog ut nycklarna ur tändningen. Vi klev båda ut ur bilen och gick sida vid sida mot ingången till byggnaden.
”Damerna först.” Justin bugade och höll dörren öppen för mig.
Vi gick igenom något som verkade vara ett litet stängt café innan Justin svängde till vänster och stannade framför en stor dörr.
”Det är lite folk jag vill att du ska träffa.” berättade han och gav mina läppar en lätt puss.

 

Jag gav klartecken i form av en nick innan Justin öppnade dörren och vi klev in i, som jag spekulerat, en mindre sportarena. Det fanns tre killar som sprang runt på planen och kastade med en basketboll.
När de fick syn på oss upphörde spelet och de började istället gå mot oss.
”Nej men titta, är det inte paret Justin och Alex.” ropade den ena killen. Jag kunde inte låta bli att bli sur. Justin hade berättat för de, även fast vi kommit överens om att hålla det hemligt. Isånfalla hade jag lika gärna kunnat berätta för Tyra.
”Vännerna Justin och Alex. Vi är vänner.” Min röst lät kaxig när jag sade emot killen som påstått att vi var tillsammans, men det brydde jag mig inte om.
”Vi vet det tjejen, men vad fan, det är dags att Justin får sin tjej. Ni borde ta vänskapen till nästa nivå.” Nu var det den andra killen som hade öppnat munnen för att prata. Och orden som lämnade hans mun tydde på att de inte visste något trots allt. Ilskan som hade pyst inom mig försvann på några sekunder.
Justin skrattade och skakade lätt på huvudet, ”Lex, detta är mina vänner. Lil Twist, Lil Za och Marjor Ali. Twist, Za, Ali detta är min Alex.”
Twist var den som kallade mig och Justin par, Ali var han som tyckte vi skulle bli tillsammans och Za var han tredje. Utan att tänka mig för nickade jag samtidigt som jag repeterade deras namn i huvudet.
”Tjena killar." hälsade jag och försökte mig på en vinkning men som bara blev som en båge.
”Haha, heeeej tjejen! Välkommen in i familjen.” sade Twist glatt samtidigt som alla tre gick mot mig i en gruppkram.
”Du kommer trivas så bra.” tyckte någon av dem. Jag kunde inte urskilja rösterna ännu.
Länge stod de och kramade mig innan jag kände en hand ta tag i min och slita mig ur deras omfamning.
”Okej guys, nu räcker det. Jag tror hon har fattat.” sade Justin med avundsjuka i rösten.
”Vadå är du avundsjuk Bieber?” undrade jag och drog åt mig min hand.
”Nej, aldrig det Smith. Vad får dig att tro en sådan sak?”
”JB du är avundsjuk, men spelar roll för nu tycker jag vi spelar lite basket.” sade Ali och tog upp en boll som låg på golvet bakom honom. ”Vi kör tre mot två.”
”Jag är inte med Justin!” ropade jag snabbt och sträckte upp en arm i luften, som om jag vore i skolan. Alla förutom Justin skrattade och jag ryckte på axlarna åt deras skratt.
”Va? Varför inte?” undrade Justin sorgset, som om jag hade sparkat honom på smalbenet och sedan sagt att jag inte ville vara hans vän längre.
”Jag vill vara med i det vinnande laget.” svarade jag kaxigt och blinkade mot honom ett flertal gånger.
”Uuuuuh.” tjöt resten av gänget i mun på varandra.
”Okej så jag, Alexandra och Za i ett lag och ni två i det andra?” Ali fick det att låta som en fråga. Justin och Twist nickade enkelt, även fast det såg ut som att Justin blev tvingad till det.
”Whatever.” muttrade Justin surt.
Vi började röra oss längre in på planen. Justin slöt upp vid min sida. ”Må bäste man vinna.” viskade han sexigt i mitt öra samtidigt som han klämde min rumpa.
Det enda som stoppade mig ifrån att springa fram till honom och kyssa honom var hans vänner som gick några enstaka meter framför oss.
Att hålla oss hemliga visste jag inte hur länge det skulle hålla. Tiden jag gissade på var iallafall inte tvåsiffrig.

Jag sneglade på Justin där han satt i förarsätet. Han satt spänt och var koncentrerad på vägen framför honom även fast vi redan svängt in på hans gata som han praktiskt taget kunde i sömnen.
Mitt lag hade vunnit. Med 20 poäng och som jag hade uppfattat det den tiden jag känt Justin, så hatade han att förlora. Sedan att vi twittrat och instagrammat om hans och Twists förlust måste ha gjort honom surare än vad han redan var.
”Babe.” viskade jag mjukt och vred på mig så att jag satt vänd mot honom när han svängde in på sin uppfart.
Inget svar. Han tog upp fjärrkontrollen till garaget för att trycka på en knapp som skulle öppna dörren utan att se på mig. Dörren öppnades sakta och mitt tålamod började ta slut.
”Babe, var inte sur. Snälla.” kved jag när Justin snyggt och prydligt parkerat Ferrarin bredvid sina andra bilar.
”Jag är inte sur.” svarade han iskallt och drog ut nycklarna. Han skulle just öppna dörren när jag stoppade honom.
”Vänta.” Jag knäppte upp mitt bälte och klättrade över till hans sida. Jag satte mig gränsle över honom och placerade mina händer på hans axlar.
”Alex, vad är det? Jag har inte tid med detta.” Han vände bort huvudet och såg ut genom fönstret.
”Jo det har du. Jag ska få dig på bättre humör. Luta dig tillbaka och njut.” viskade jag och kysste hans läppar. Han slappnade av en aning i samband med att jag fortsatte massera hans mjuka läppar.
Justins händer letade sig motvilligt upp till min midja. Han ville ha mer, men han ville inte visa sig svag.
Jag började gnida mig mot hans skrev. Mina fingrar flätade jag samman bakom hans nacke och tryckte han närmare mig - om det ens vore möjligt.
”Alex...” mumlade Justin mot mina läppar. ”Vad håller du på med?”
Jag ökade takten i mitt gnidande. ”Tyst och njut bara.” viskade jag. Sakta drog jag mina händer längs med hans bröst och ned till hans byxkant. Jag knäppte sakta upp hans byxor och drog ifrån kyssen. Justin såg förvirrat på mig. Jag placerade händerna på hans kalsonger och med lite hjälp från Justins sida drog jag ned de tillräckligt mycket för att kunna se hans, ”Jerry” som hans fans kallade honom. Jag skrattade.
”Vad?” undrade Justin bekymrat, nästan förolämpat. Då slog det mig - han kanske hade trott att jag skrattade åt den.
”Nej jag bara tänkte på vad dina fans kallar den.” skrattade jag snabbt fram som förklaring.
Justin skrattade, ”Vad fan Lexie... Ofta du tänker på det nu?”
”Men vadå? Haha ska jag tänka på det när jag dansar eller? Håll käften nu.”
Jag böjde mig ned med händerna om honom och slickade mig om läpparna innan jag stoppade den i munnen. Sakta började jag suga, upp och ned, noga med att inte ta in hela hans längd.
Jag lekte med min tunga mot honom för att ta in hans smak. Försiktigt ökade jag takten en aning men nu med hela längden i munnen. Justin spände sig och lade händerna på sätet, som om han ville hålla fast sig.
”Jävlar babe!” stönade han. Jag log inombords. Jag hade lyckats. Detta var första gången jag gjorde detta så mina improvisioner hade visst lyckats.
Jag saktade ned farten igen för att försiktigt, knappt märkbart, dra med tänderna längs med hela honom. Ett lågt stön lämnade Justins läppar och jag repeterade samma sak igen.
”Snabbare älskling.” kved Justin. ”Jag är snart där.”
Jag sög sakta ytterligare en gång för att reta honom, innan jag ökade takten. Jag sög och slickade när jag plötsligt kände min mun fyllas med en vätska och Justin slappnade av.
Vätskan var varm och tjock och den smakade salt. Men jag tyckte om det. Jag svalde vätskan och gjorde rent Justin innan jag satte mig upp.
Justin hjälpte mig dra upp hans kalsonger och jag knäppte hans byxor innan jag satte mig tillrätta över honom.
Han placerade händerna på min rumpa och höll fast mig. ”Det är inte så att jag inte tyckte om det, jag älskade det. Du var så duktig älskling. Men varför gjorde du det?” Jag log och gav hans läppar en snabb puss innan jag lutade mig tillbaka mot ratten för att se på honom.
”Du var sur och jag var sugen på att testa. Så jag tänkte att jag kunde få dig på bättre humör samt prova på att få göra det.” berättade jag ärligt. Jag hade faktiskt velat prova ett tag, men aldrig fått chansen.
”Aw, nästa gång behöver du inte vänta tills jag blir sur för att prova på sådana saker.” sa Justin när jag klättrade över till mitt säte.
”Så nu erkänner du att du var sur?” undrade jag och klev ut ut bilen.
”Jag hatar att förlora.” nickade han och låste bilen. Han tog min väska ifrån mig och tog tag i min hand. Vi gick tillsammans mot dörren som ledde in till huset.
”No shit?” retades jag. ”Ska vi se om jag kan slå dig i något annat med? Du får gärna bli sur ofta.” skämtade jag.
”Din lilla kåtis, är du så sugen?” Vi kom in i hallen och Justin slängde sina nyklar på byrån som fanns där innan han gick upp mot sovrummet.
”Jag är alltid sugen på dig.” svarade jag. Snart därefter började jag springa i trapporna. ”Sisten upp måste massera den andras fötter.” ropade jag satte fart. Jag slängde upp sovrumsdörren och slängde mig på sängen.
”Mina fötter önskar en massage.” sade jag och pekade på mina fötter.
”Och ”Jerry,” sade Justin och gjorde cituationstecken, ”önskar även han en massage eftersom jag förlorade igen.” Justin slängde väskan på golvet och satte sig på sängen.
”En gång...” Jag avbröts av Justins telefon.
Justin fiskade upp sin iPhone och lät sedan sitt finger glida över skärmen för att svara. Han hälsade inte på personen som ringde utan satte på högtalaren istället.
”Vi båda hör dig nu.” berättade Justin för personen - som fortfarande var okänd för mig - som hade ringt. Nyfiket sneglade jag ned mot skärmen och skymtade Scooters namn. Med ens blev jag orolig över varför han ville prata med oss båda.
”Ni två. Mitt kontor om en timme. Vi har lite saker att prata om.”

---

Ännu en cliff-hanger... många såna nu, men nästa kapitel slipper ni! PROMISE.

Jag kände något röra på sig i min famn. Sakta slog jag upp ögonen för att se Alex vända sig mot mig och placera sitt huvud på min nakna bröstkorg.

När jag hade Alex i min famn kändes det som om jag hade hela världen i mina händer. Faktum var att hon var min värld. Hon fick mig att känna det ingen annan någonsin fått mig att känna och hon såg mitt riktiga jag trots vissa brister jag hade.

Hon var så vacker där hon låg. Fast det var hon alltid, vacker, söt, het, snygg, dödssnygg, ja listan kunde göras lång. Och att veta att hon var min fick hela min kropp att pirra av lycka.

Hon log i sömnen vilket gjorde mig nyfiken. Vad drömde hon om? Vad pågick i hennes tankar? Jag ville väcka henne men samtidigt inte, så jag bestämde mig för att spela lite teater. Jag gnuggade mig i ögonen för att se lite trött ut och blundade sedan.

Jag började hosta. Ordentligt. Så att min kropp vibrerade och mitt bröst lyftes. Jag höll mina händer för munnen och hostade ännu högre. Alex rörde sig bredvid mig och jag öppnade ögonen. Hon lutade armbågen mot madrassen för att hålla sig uppe och såg på mig närjag mötte hennes blick.

”Jus, mår du bra?" viskade hon hest fram. När jag slutade hosta lade hon en hand på min kind.

”Jadå, jag mår bra. Förlåt för att jag väckte dig, baby.” ursäktade jag mig utan att kolla på henne. Skulle jag lägga min blick på henne så skulle jag inte kunna hålla mig ifrån skratt över mitt usla försök i att väcka henne.

”Hur mycket är klockan?” undrade hon i samband med en långdragen gäspning.

Jag slängde en snabb blick på den digitala väckarklockan bakom hennes huvud, ”Halv åtta.”

”Skojar du? Jag hatar Jet-lag…” utbrast hon irriterat och drog en hand igenom sitt rufsiga hår.

”Ska vi kliva upp?” frågade jag henne medan jag lekte med en av hennes alla hårslingor.

Hon nickade, ”Ja. Men skulle jag kunna få använda din dusch först? Jag känner mig rätt så ofräsch… Det var tre eller fyra dagar sedan jag hade tid med en dusch.” skrattade hon generat.

”Allt som är mitt är ditt sötnos. Du behöver inte be om lov”, flinade jag till svar. ”Vill du ha sällskap?”

Hennes kinder flammade upp i en mörkröd nyans, ”Jag tror jag klarar det själv Justin.”

Jag ryckte på axlarna och reste mig sedan upp ur sängen, ”Vem vet?” frågade jag medan jag drog på mig ett par rena mjukisbyxor som legat ihopvikta på fåtöljen i hörnet av rummet.

”Jaja…” Hon följde mig exempel och reste sig snabbt upp, men försvann lika snabbt in på badrummet. Skakandes på huvudet för mig själv tog jag mig ut ur rummet och sprang därefter ned för trappan, in i köket.

Väl framme slog jag upp kylskåpet i jakt på frukost samtidigt som jag nynnade på Beauty And A Beat. När man stod i studion och sjöng samma låt gång på gång så inträffade det lät att man gick runt med låtarna på hjärnan flera dagar efter, i värsta scenario, veckor.

Fortfarande nynnandes på låten, sträckte jag mig efter vanilj yoghurten som stod i dörren. Jag placerade kartongen med yoghurt på köksön bakom mig och fortsatte mot skafferiet där jag plockade fram torkade bananer och en storts müsli, varpå jag ställde fram två skålar med bestick bredvid yoghurten.

Nöjd över mitt påhitt till frukost, slog jag mig ned på en av barstolarna vid köksön och slog på teven som satt upphängd på väggen bredvid kylskåpet. Det fanns praktiskt taget en teve i alla rum i hela huset. Jag tryckte igång MTV där en repris av Teen Wolf höll på och kliade mig sedan på min bara rygg. Vi förväntade oss inget besök, så därför gjorde det nog ingenting om jag valde att strunta i att sätta på mig en tröja. Faktum var att det var ganska skönt att gå omkring med bar överkropp. Med en tröja på sig blev man varm snabbt, och det fanns inget i Los Angeles som gjorde en kall förutom stormarna. Jag skulle precis byta kanal när min mobil började ringa.

Jag hoppade snabbt av stolen jag satt på och skyndade mig in i vardagsrummet där den låg, på tvbordet där jag lämnat den igår. Utan att slänga så mycket som en blick på vem det var som ringde, svarade jag.

”Hallå du har kommit till… eller tja, du vet nog.” andades jag ut med ett skratt gömt i rösten.

”Justin, vart är din hårfön? Har du en plattång?” Alex.

Jag skrattade högt in i luren, ”På riktigt Alex? Kunde du inte ropa det till mig?” skrattade jag.

Hon suckade, ”Jag vill inte förstöra mina vackra stämband”, kvittrade hon sockersött, ”Nå? Har du en plattång? Min ligger i min väska… i min lägenhet. Så ja.”

När skrattsalvorna som lämnade min mun äntligen upphörde svarade jag någorlunda seriöst,

”Hårfönen ligger i skåpet under handfatet. Det borde ligga en plattång där. Antingen mammas eller…”, började jag och blev automatiskt hindrad av mig själv, ”Selenas gamla.”

”Åh. Okej. Tack så mycket. Jag kommer snart ned. Puuuuuuusss!” svarade hon oberört. Som om det inte gjorde henne någonting att använda Selenas gamla grejer.

Dock så gjorde Alex helt rätt i att inte bry sig. Det var bara en plattång som jag glömt ge tillbaka till Selena. Det fanns större problem i världen. Alex skulle inte direkt dö av att röra något som en gång i tiden tillhört Selena. Hon visste att Selena inte betydde någonting för mig längre och brydde sig nog därför inte.

Tröttsamt lunkade jag tillbaka ut i köket där jag istället slog på E!. Ett klipp på mig visades upp och täckte hela skärmen innan programledarnas stora leenden kom tillbaka. En av tjejerna höll upp Believe i sin egna hand och nickade imponerat åt Boyfriend videon som nyss spelats upp.

”Bieber gör det igen. Han imponerar oss varje gång med sin storslagna charm och gudomliga röst. Hur gör killen?! Believe är även mognare än hans förra album, vilket jag gillar. Han säger ifrån till alla hatare och berättar för världen att han har växt upp.” rabblade hon snabbt upp. Ett stort leende spred sig på mina läppar, bokstavligen från öra till öra.

Hennes manliga medarbetare nickade instämmande, ”Jag undrar vart killen får allt ifrån.”

”Hans nya singel Boyfriend som kom ut här i veckan har redan nått plats ett på iTunes världen över! Det tycker jag vi ger en applåd för.” log tjejen och började applådera. Medarbetaren följde hennes exempel och nickade samtidigt som hans händer slogs mot varandra.

”Och vet du Cheryl? Justin tycks ha träffat en ny tjej.” En bild på mig och Alex från igår på flygplatsen när jag hjälpte henne med hennes väska visades och killen fortsatte att prata. ”Det är hans dansare Alexandra Smith som Biebs har spenderat väldigt mycket tid med på sistone. Ingen har ännu bekräftat något men vi ser sättet Justin ser på henne. Alex...”

”Vad kollar du på?” Min blick for snabbt till Alex som kom ingåendes i köket. Snabbt tog jag tag i fjärrkontrollen och stängde av TVn. Gud visste vad de skulle säga och det är inte alltid de säger snälla saker.

”Tråkig tvsmörja” ljög jag och såg på henne. Hennes hår var fortfarande blött men hon hade satt upp det i en donought på huvudet. ”Vad hände med föna och platta håret?” undrade jag för att få henne på andra tankar.

Alex slog sig ned på barstolen mitt emot mig. ”Jag orkade inte fixa mig. Jag är lat på det viset förstår du.”

”Det gör inte mig något. Du är fin i vad som helst.” sade jag och såg på henne. Hon rodnade lite innan hon såg ned i skålen framför henne. ”Hoppas du gillar müsli, min fantasi är inte riktigt på topp.”

”Müsli blir toppen älskling.” log hon och högg in.

Vi åt vår frukost i tystnad och stirrade åt olika håll i huset. Hon, ut på tomten och jag, på den avslagna TVn. Jag lät min blick landa på Alex som fortfarande åt som en galning och såg att hon hade yogurt i båda mungiporna. Flinandes böjde jag mig fram mot henne och placerade min haka i min handflata. Hon såg frågandes upp på mig.

”Du har lite yogurt i ansiktet babe.” konstaterade jag och drog min fria hand igenom mitt hår.

”Men ta bort det då.” lipade hon. Jag lutade mig fram och övervägde för en sekund att stryka bort yoghurten med hjälp av min tumme, men lutade mig istället fram mot hennes kind. I några sekunder satt jag bara sådär, och andades mot hennes skära kind. Bara av att vara nära henne gjorde mig fullkomligt galen. Hon gjorde mig fullkomligt galen. Jag var upp över öronen förälskad i Alexandra och det gick inte att förneka det.

”Nå?” viskade hon fram med darrig röst, ”Ska du låta yoghurten vara kvar där eller?”

Leendes raderade jag mellanrummet mellan hennes kind och mina läppar, och pressade dem mot yoghurtfläcken. Försiktigt för att inte förflytta mig så mycket som en centimeter började jag röra mina läppar, i cirkulära rörelser och pressade min blöta tunga mot yoghurten. En blandning av vaniljyoghurt och ansiktskräm spred sig snabbt i munnen på mig, vilket fick mig att avbryta min lilla hångelstund och istället försöka bli av med smaken genom att trycka in så mycket yoghurt som jag förmådde i munnen.

”Smakar jag inte gott?” skrattade Alex ironiskt fram bakom sin sked.

Jag visade upp hela min tandrad för henne, ”Jo, du smakar godare än alla maträtter i hela världen... men ansiktskräm smakar mindre gott.”

”Oj, justja. Förlåt.” ursäktade hon sig och ryckte på axlarna.

”Äh, kom hit med dig.” log jag mot henne, och snabbare än blixten hade Alex förflyttat sig ifrån sin stol till mig. Jag placerade varsamt mina händer på hennes korsrygg för att kunna trycka hennes kropp ytterligare några centimeter närmre min.

Hon kollade djupt in i mina ögon samtidigt som ett litet leende kröktes på hennes läppar. Av att se henne le, kunde jag själv inte hålla ett leende inne utan sken upp i ett jag med. Där stod vi, och log mot varandra. Som om det var det mest vardagligaste man kunde göra.

Alex drog ett djupt andetag och lutade sedan sin panna mot min, utan att bryta våran ögonkontakt.

”Kyss mig bara.” viskade hon hest mot mina läppar.

Jag fuktade mina och kollade snabbt ned på henne. De såg inbjudande ut, men så lätt tänkte jag inte ge upp. Långsamt - och retfullt - rullade jag in mina läppar så att endast ett smalt streck återstod på min mun. Hon himlade irriterat med ögonen och drog med sina fingertoppar över min nacke, något som orsakade gåshud att uppenbara sig över hela min kropp.

”Okej...” andades jag ut och innan hon hann komma med något svar var mina läppar pressade mot hennes.

Sötman och värmen från hennes läppar fick ett glädjerus att uppstå inom mig. Äntligen, kunde vi göra detta normalt. Inte som två kompisar som råkade kyssa varandra, utan som ett par. Hon och jag. Jag och hon. Justin och Alex. Alstin? Jalex? Vad man än kunde kalla oss, så var hon fortfarande min och det var det viktigaste. Att vi äntligen var förenade.

”Men du, vi borde nog ta och käka upp det här nu.” tyckte Alex som hade avbrutit kyssen.

Jag böjde nacken bakåt, ”Meh... jag som hade det så mysigt.” gnällde jag och putade ledsamt med underläppen.

”Jag med, men sorry boss. Vi måste äta upp detta först. Sedan kan vi hångla hur mycket som helst, hela dagen.” Hon avslutade meningen med att placera en mjuk kyss på mina läppar inann hon gick tillbaka till sin stol.

Suckandes vände jag på kroppen så att jag istället satt rakt fram, med min yoghurtskål rakt under näsan. Precis som när jag var liten och ivrig på att gå ut med mina kompisar, skyfflade jag i mig det sista av frukosten som fanns i skålen och ställde sedan ned min tallrik i sinken.

Alex som inte ens hade kommit halvvägs med sin frukost kollade storögt på mig, ”Har du bråttom?”

”Ja. Jag vill hångla.” sa jag ärligt och försökte immitera en gnällig fyraåring.

Hon skrattade lyckligt, ”Ja. Snart lilla gubben.”

”Du kan inte kalla mig det när jag är äldre än dig. Det går bara inte ihop babe.” rättade jag henne.

”Jaja. Vem bryr sig egentligen? Det dödar ingen.” ryckte hon på axlarna och fortsatte sedan koncentrerat med sin müsli.  

 

”Alex, kommer du snart eller?” ropade jag från hallen. Hon hade befunnit sig uppe på mitt rum i över trettio minuter, vilket inte alls var likt Alex. Hade hon kanske halkat på badrumsgolvet och dött?

Oron steg snabbt inom mig, och jag var precis på väg att gå upp när dunkande steg hördes ifrån trappan. Lättat pustade jag ut. Död var hon iallafall inte, men döv kanske...

”Vad var det som tog sån ti-” började jag men avbröt mig själv när jag mötte hennes blick.

Hennes hår låg vågigt på hennes axlar och hennes ögonlock var täckta i någon sorts sotning. Det var inte likt henne att sminka sig så. Hon kanske bara ville göra sig fin för allmänheten? Vad visste jag?

Den randiga tröjan hon bar matchade perfekt till dem svarta Vans skorna på hennes fötter och de likaså svarta jeansen. En guldig klocka prydde hennes handled och hon hade en öppen Michael Kors väska hängde löst på hennes axel.

”Vem är du och vad har du gjort med Alex?” var jag tvungen att fråga, då hennes nya stil förvånade mig något enormt. Samma fråga repeterade sig i huvudet på mig. Varför hade hon klätt upp sig så? Var det för mig? För fansen?

”Jag ville bara... testa något nytt. Detta är bara en engångsförteelse, så vänj dig inte Justin Drew Bieber.”

”Phue.” pustade jag ironiskt ur mig och slog sedan upp dörren åt henne. Då folket i Los Angeles var så vana vid att se mig på gatan så var det sällan Kenny behövde gå med. Vissa kom fram och bad om bilder, andra autografer men det var ingen som attackerade mig som i andra länder.

”Vilken film vill du se?” undrade jag och öppnade den stora grinden åt oss.

Alex bet sig löst i underläppen, ”Jag vet inte... vi tar första bästa tycker jag.” svarade hon enkelt.

”Det blir toppen babe.” log jag och fortsatte ut på trottoaren, i kurs mot stan. Vi gick i tystnad mot övergångstället, och medan vi väntade på att det skulle bli grönt lutade jag mig mot henne gav henne en lätt kyss.

---

Lite kortare, men det var i all hast som detta skrevs. Vi ville få det klart och ja... men i nästa kapitel får vi ett nytt besök av våran kära vän DRAMA. Stay tuned och kommentera era åsikter!

Puss och kram, we love uuuuuuuu, Ema & Liv.

”Gör så du. Det var trevligt att prata med dig.” nickade Kenny och slog sedan upp locket till sin laptop igen.

Jag reste mig försiktigt upp ur sätet och gick tillbaka till Justin som fortfarande låg och sov. Gäspandes drog jag åt mig Justins laptop som stod på bordet framför honom och slog upp locket. Skärmen var för tillfället snabbt, men blev genast vit och bara någon sekund senare kom jag in på hemskärmen. Bakgrunden på Justin och sina morföräldrar var täckt av något. Nyfiket granskade jag detta något och ångrade mig genast. Kanske var det inte meningen att jag skulle se detta.

 

Jag öppnade försiktigt min resväska för att berget av kläderna inuti inte skulle trilla ut. Sakta började jag hänga det som gick att hängas på galgar och det som skulle vikas vek jag snyggt och prydligt.

När allt var inne i garderoben en halv timme senare lade jag upp resväskan uppe på garderoben. Sedan hämtade jag rena lakan och bäddade rent sängen. När jag var nöjd och belåten med mitt arbete så gick jag ut i köket som såg ut precis som det hade gjort när jag lämnat det. Av ren vana gick jag fram till skafferiet för att söka efter Nutella. När jag fann en halvfull burk ställde jag mig med ens på tå för att ta ned den. I samma stund som mina fingertoppar rörde vid etiketten så ångrade jag mig. Det må vara gott men det var onyttigt. Jag ville inte ha hål i tänderna eller få diabetes av att ha ätit för mycket av det.

Bestämt slog jag igen dörren till skafferiet och tog istället fram en tillbringare och sedan en flaska isté ifrån kylskåpet som jag hällde i tillbringaren. När flaskan var tom slängde jag ned den i papperskorgen och fyllde ett glas med den kalla drycken jag hällt upp. Jag skyndade mig därefter in i vardagsrummet och slog mig ned i min L-formade, svarta soffa. Glaset ställde jag ned på tv bordet samtidigt som jag skickade iväg ett sms till alla mina behöriga i Sverige om att jag var framme. Klockan måste vara runt sex på kvällen hos dem... tänkte jag och tog en sipp av istéet.

Min mobil vibrerade kort därefter i min hand och jag låste genast upp den för att se vem det var som hade svarat på min sms.

 

Från Crewmateeee:

Hejsan svejsan! När kan jag komma förbi? Ska jag ta med mig Pizza? :) Bara ost? Blir det bra? Puss!

 

Jag bet mig löst i underläppen. Efter vad jag hade sett på hans laptop visste jag inte hur jag skulle känna över att umgås med honom nu när jag visste att mina känslor var besvarade. Jag drog upp mitt hår i en slarvig knut och tänkte tillbaka på vad jag hade läst.

 

Med skakandes fingrar klickade jag på texten. För varje ord blev jag mer och mer förvirrad, men på samma gång gladare och gladare.

”Everytime she smiles, I fall in love over and over,

When I look at her, my feelings gets stronger and stronger,

But our friendship isn’t gonna last, if I tell her the truth,

Love is...”

Förvirrat slog jag ned locket till datorn med en smäll. Handlade... handlade det där om mig? Hade Justin skrivit det? Var mina känslor besvarade? Gillade han mig på samma sätt som jag gillade honom? Hade han haft känslor för mig lika länge som jag haft känslor för honom?

 

Suckandes knappade jag in ett svar. Hela situationen var förvirrande, men det ändrade inte hur jag kände för honom. Jag älskade fortfarande Justin på samma sätt som förut. Men om jag skulle berätta för honom om vad jag hade läst var tveksamt. Tänk om han inte hade skrivit det åt mig? Tänk om han hade en annan tjejkompis som han var kär i? Då skulle jag göra allt värre bara genom att nämna det.

 

Till Crewmateeee:

Visst, Pizza blir toppen! Puss.

 

Vad som än hände skulle han fortfarande vara min bästa vän. Texten förändrade ingenting, försökte jag ständigt intala mig själv.

Tio minuter efter att jag svarat på Justins sms knackade det på dörren. Sakta reste jag mig upp ur soffan och gick ut i hallen. Jag vred om det runda dörrhandtaget och öppnade dörren.

”Någon har beställt pizza!” ropade Justin glatt. Genast klistrade jag på ett leende och låtsades som om ingenting var fel.

”Heeeej babe.” log jag och klev åt sidan så Justin kunde komma in. Han gick lugnt och sansat förbi mig och in till köket för att lämna pizzakartongerna på diskbänken.

”Äta nu eller vänta ett tag?” undrade han och öppnade kylen för att ta en redbull. Justin hade ringt någon som fyllde på kylen åt mig, vilket jag var otroligt tacksam för eftersom jag slapp åka och handla nu.

”Äta senare, jag är inte så jätte hungrig.” svarade jag och slog mig ned i soffan. Några sekunder senare damp Justin ned precis bredvid mig. Lukten av hans redbull nådde mina näsborrar och jag blev sugen på en klunk. Jag tog burken ur Justins hand och förde den mot min mun. Den iskalla vätskan for ned genom min hals.

Justin, som hela tiden iakttagit mig, flinade. ”Du vet babe, det är precis som att vi hånglat när du druckit efter mig eftersom våra saliv har blandats.” Jag höjde ett ögonbryn.

”På riktigt Justin? Du påminner mig om Logan från Zoey 101 som gick på Nikelodeon.” sade jag äcklat och lutade mig tillbaka i soffan.

”Babe, jag vet att du vill hångla. Du vill alltid hångla med mig. Mina läppar är oemotståndliga.” viskade Justin självsäkert med hans sexiga hesa röst. Han vände sig om mot mig och närmade sig sakta. Jag visste vad han höll på med. Men jag ville inte. Jag ville inte kyssa Justins läppar, eller jag ville, men inte under dessa omständigheter. Jag ville tvunget veta var vi låg. Var vi vänner? Var vi mer än vänner? Eller var vi bara knullkompisar?

När Justin var så nära mig att hans läppar snuddade vid mina vände jag kinden åt honom och sköt iväg hans huvud med min hand.

”Justin jag kan inte.” viskade jag fram. Jag stängde ögonen och väntade på hans reaktion.

”Va? Är det för vi hade sex? Förlåt Alex, jag trodde du ville.” sade han och hoppade en bit ifrån mig i soffan med ett förvirrat ansiktsuttryck.

Jag reste mig upp och gick runt tvbordet. Jag såg ledsamt på Justin. ”Nej Justin, det är inte för vi hade sex. Eller jo, på ett sätt är det. Men det som felet är, är att jag inte vet vad fan vi är. Okej? Är vi vänner? Är vi knullkompisar? Är vi tillsammans? Är vi inget? Jag blir bara så förvirrad, okej? Jag vet inte varför du är med mig liksom. Jag vet inte var vi står i detta ”förhållande”. För jag gillar dig som mer än vän okej? Jag vet inte vad du tycker om mig men jag jag skulle kunna tänka mig att vara din flickvän. Det känns som att det är något där liksom. Vi hade sex! Jag har aldrig haft sex. Jag ville spara mig till den rätta, någon jag var säker med. Och jag tror jag är säker med dig. Men det läskiga är att jag inte vet vad du tycker om mig.” jag tog en paus för att kunna andas. Justin satt i soffan och granskade mig med ett pokerface så att jag visste inte riktigt vad han tänkte.

”Och sen att alla sitter och fucking säger åt oss hela tiden att vi passar så bra tillsammans stör mig som in i helvete. För jag vill bara att du ska vara min. Jag vill kunna kyssa dig när jag vill. Hålla din hand när fan jag vill. Och vakna upp bredvid dig på morgonen utan att undra ”vad är det mellan oss?” Jag orkar inte detta mer.” Vad hände just? Erkände jag precis allt det där för Justin. Jag såg på honom där han satt och han såg på mig, helt oberörd. ”Förlåt Justin. Jag bara... Jag ville bara... Äsch, skit samma.”

Jag vände mig om och gick mot mitt sovrum. Jag kunde inte förstå vad jag precis gjort. Jag förstörde vår vänskap. Det var slut. Inget mer Justin och Alex. Jag var bara tre steg ifrån min säng när jag kände Justins hand ta tag i min arm och vända mig om så att jag såg på honom.

Justin såg på mig en lång stund innan han pressade sina mjuka läppar mot mina i en passionerad kyss. Justin placerade sina händer på mina kinder och drog ifrån. Våra pannor var kvar mot varandra och han såg mig i ögonen. Jag blundade, för rädd för att kolla på honom.

”Äntligen.” viskade han och jag bestämde mig för att öppna ögonen för att se honom i ögonen. ”Jag skulle kunna tänka mig att vara din pojkvän också. För att vara ärlig... jag har haft känslor för dig sedan dag ett. Så fort du började prata med mig så vart hela min dag bättre. Att ha sex med dig, det var det bästa jag gjort. Att kyssa dig på festen och på mitt hotellrum var det bästa jag upplevt. Du är bättre än alla förhållanden jag haft, även fast vi inte ens är i ett förhållande! Varje gång jag tittar på dig så fylls jag med värme, kärlek och inte minst fjärilar. Jag är så otroligt förälskad i dig Alexandra, så det finns inte. Och jag har varit det ett bra tag.”

Jag såg in i hans ögon och allt föll på sin plats nu. Jag förflyttade mina händer till Justins nacke och pressade återigen samman våra läppar. Justins mjuka läppar masserade mina med så mycket kärlek och passion att jag ville slå mig själv för att ha varit rädd för att erkänna mina känslor. Det fanns där hela tiden. Alla känslor, i våra kyssar och sättet vi betedde oss mot varandra.

Jag slickade försiktigt på Justins underläpp för att få tillgång till hans tunga. Han log, antagligen för att det var jag som styrde, men särade gladeligen på läpparna för att låta min tunga glida in i hans mun. Våra tungor lekte med varandra och jag kunde inte sluta tänka på hur lycklig jag var.

Justins händer letade sig ned till min rumpa klämde på den. Jag hoppade upp med benen runt hans midja när jag insåg en sak. Vi hade fortfarande inte bekräftat vad vi var.

Jag lade min hand på Justins bröst och sköt undan honom. Han såg undrandes på mig och släppte ned mig på golvet.

”Uhmm... Vad är vi nu då?” frågade jag försiktigt.

”I ett förhållande?” sade Justin och fick det att låta som en fråga.

”Så du är min pojkvän?” undrade jag.

”Mhm, och du är min flickvän.” viskade han och gav mina läppar en snabb kyss.

”Äntligen.” suckade jag dramatiskt ut samtidigt som jag viftade med mina händer vid hans ansikte. Justin log stort mot mig innan han placerade sin hand i nacken på mig och gav mig en kyss på min nästipp.

Hans leende växte sig större av, förmodligen, en tanke han hade, ”Så... ska vi äta nu kanske, flickvän?”

Utan att jag kunde kontrollera det kröktes ett minst lika stort leende på mina läppar, ”Visst kan vi det, pojkvän.”

Jag var tvungen att säga det. Smaka på ordet. Det var perfekt. Justin var min och jag var hans. Vi var äntligen förenade i något riktigt. Inte något mellan-stadie, utan vi var verkligen tillsammans nu. På riktigt.

Justins hand gled ned från min nacke till min hand, som han genast kramade om. En stöt av värme for genast igenom min kropp och ett helt zoo bröts loss i magen på mig. Bara av att veta att jag var hans fick mina känslor att bygga sig större. Hand i hand gick vi den korta biten som behövdes för att komma in till mitt kök. Så snart doften av pizzorna slog mig kände jag hur hungrig jag egentligen var.

Det enda jag fått i mig under detta dygn hade varit Nutella, iste och en klunk Redbull. Om Elenor vetat om det skulle hon dödat mig. Men, Elenor var inte här just nu och kunde därför inte göra något åt situationen.

Justin släppte taget om min hand och med ens kände jag mig tom, även fast han stod med ryggen mot mig endast några centimeter framför mig. Utan att tveka slingrade jag mina armar kring hans överkropp och tryckte min kropp hårt mot hans rygg.

”Du är min. Bara min.” viskade jag mot hans nacke. Till min lycka kunde jag se att nackhåren på honom reste sig på mindre än en millisekund. Så hans känslor måste verkligen vara sanna, då hade jag det bekräftat.

”Och du min.” svarade han och snurrade runt så att vi istället stod face-to-face. Ett litet leende växte sig fram på mina läppar och jag ställde mig på tå för att kunna placera en kyss på hans gudomligt mjuka läppar. Om man hade fått betalt för alla gånger man tänkte på att kyssa hans läppar, så skulle jag lätt vara miljonär vid det här laget.

”Nu äter vi innan pizzorna kallnar.” tyckte Justin glatt och slog sig ned på en av köksstolarna.

Även fast jag verkligen inte ville låta honom glida ur min omfamning så följde jag hans exempel och slog mig ned tvärs emot honom vid bordet. Han sköt över en ostpizza åt mitt håll innan han började skära upp sin egna, likadana pizza.

”Hur ska vi berätta det?” frågade jag med pizza i hela munnen, då jag struntat i att skära och istället rivit av en bit. Justin kollade förvirrat upp på mig. ”Alltså... att vi är ett par nu?”

”Vill du berätta?” var Justin snabb med att fråga. En glimt av hopp reflekterades i hans öga.

Jag lade huvudet på sned, ”Jag tror inte det... Alltså... alla skulle bli så... jag vet inte. De skulle komma med en massa ”Vad var det vi sa!” och hålla på med såna där fåniga barnramsor, förmodligen. Vi skulle inte få en ledig stund. Så fort vi skulle hålla varandra i handen eller kyssas så skulle alla komma med klyschiga pikar av olika slag. Så... nej. Jag, personligen, skulle helst föredra om vi höll detta för oss själva. Åtminstone ett litet tag!” hasplade jag snabbt ur mig, nästan så att jag blev andfådd. Justin kollade bekymrat upp på mig, som om jag hade tagit sönder hans mest dyrbara ägodel. ”Vill du berätta?”

”Ja... faktiskt.” mumlade han ärligt och tog en tugga av sin pizza.

Jag suckade, ”Hur ska vi göra då då? Du vill och jag inte. Det är ju... nej, det går ju inte. Liksom..”

”Jag vet.” svarade Justin, nästan förkrossat. ”Så jag har en idé...”

”Berätta, Sherlock.” bad jag honom och lutade mig nyfiket över bordskanten med blicken liggandes på honom.

Han fuktade snabbt sina läppar innan han tog till orda, “Vi kan berätta för Scooter, din pappa och min mamma. Det är dem viktigaste. Sen tar vi det lilla lugna med alla andra tycker jag. Låter det bra?”

”Hur kan jag veta om jag kan lita på Scooter?” frågade jag misstänksamt.

”Det kan du bara.” skrattade Justin och tog en klunk av sin Redbull. Jag ryckte på axlarna,

”Visst. Vi gör som du sa boss.”

Justin lutade sig nöjt tillbaka i stolen, ”Och du sa att jag var dum... ha.” viskade han lågt för sig själv, men tillräckligt högt för mig att höra. Jag tog en tugga av min pizza och himlade med ögonen.

Min blick landade sedan automatiskt på Justin igen, som nu satt med blicken ned i sin iPhone. Han var så fin. Så snäll. Så underbar. Att en kille som han, världskänd och superhet, kunde falla för en tjej som mig, var ett under. Men jag var så lyckligt. Faktum var att detta var en av dem bästa dagarna jag haft på länge. Alla dagar jag haft med Justin sedan vi träffades för första gången har varit dem bästa dagarna jag någonsin haft sedan min mors bortgång..

Han fick mig att känna mig bra, vacker, speciell. Bara att veta att jag nu, äntligen var hans gjorde mig alldeles upprymd och galet kärleksfull. Det var ingen tvekan om saken.

Jag var upp över öronen förälskad i Justin Drew Bieber.  

---

Now we're talking... dem är ett par! Tadaaa! Många av er har tjatat ett bra tag nu, så vi tänkte "varför inte nu?" så yes. Nu är dem ihop. Vad tyckte ni om kapitlet? Kommentera! Puss, Ema & Liv. ♥

Jag svalde hårt. Victor? ”Inte sedan i morse.” svarade jag lika ärligt som när jag hade hälsat.

”Åh, okej…” mumlade hon besviket till svar.

”Hur så?” var jag genast tvungen att fråga. Hade det hänt något så ville jag veta, även fast Victor och jag inte var kompisar längre.

Hon slickade sig nervöst om sina läppar, ”Det är så att Victor är försvunnen. Han packade ned sina kläder och har lämnat en lapp. Han har lämnat Sverige.”

 

”Justiiin! Är min mobilladdare där nere?” skrek jag från mitt rum.

”Ja, skynda dig!” Jag var under stress och visste knappt var jag befann mig. Jag och Justin skulle åka alldeles strax och jag sprang fortfarande runt och packade. Jag hade knappt hunnit packa något dagarna innan studenten. Nu sprang jag runt som en galning och ville få ned allt i min resväska.

”Jag kommer behöva en till resväska!” skrek jag och sprang till garderoben. Jag öppnade den och bläddrade bland plaggen.

”Den vill jag inte ha, nej, nej, den var fin.” mumlade jag för mig själv och släppte ned en grå topp på min fåtölj. ”Nej, nej, nej, nej.”

Jag tystnade när jag kände ett par armar om min midja. Justin. Han lutade hakan mot min axel och andades lugnt och sansat.

”Lugna dig. Du ska i princip flytta till L.A. Du kan omöjligen ha med dig allt. Oroa dig inte baby, om du saknar något så är det inte svårt att köpa det okej?” viskade han och kysste min kind.

Jag tog två djupa andetag innan jag slappnade av helt. Han hade rätt, det skulle inte vara så svårt att köpa det jag saknar.

”Jag antar att jag är klar då.” berättade jag och snodde runt för att se på Justin.

”Bra.” log han och vände sig om mot berget med kläder ovanpå min resväska. ”Ska vi försöka stänga den här makapären?”

Jag svarade på hans fråga genom att gå fram till resväskan och stänga locket så gott det gick. Sedan satte jag mig på den för att Justin skulle kunna dra igen dragkedjan.

”Så där ja.” Jag reste mig upp och kastade min ryggsäck över ryggen.

Justin tog tag i min resväska för att bära ut den. Han såg ut att kämpa vilket såg alldeles för roligt ut för att jag skulle kunna hålla mig för skratt.

”Vad skrattar du åt? Seriöst, vad är det i den här?” muttrade han och steg ut ur mitt rum och ned för trapporna.

Jag kollade på mitt rum en sista gång innan jag stängde dörren och små joggade ned för trappan för att sedan gå ut till hallen. Justin tog på sig sina skor och min familj stod och kollade på. Jag gick förbi min familj och drog på mig mina UGGS.

Justin kollade konstigt på mig, “Ska du verkligen ha på dig de skorna?” undrade han med en äcklad min. Som om mina skor var smutsiga.

”Tänk för att jag ska det. De är sköna, jag bryr mig inte om att du inte gillar dem.” kaxade jag och vände mig mot min pappa.

”Hej då far. Vi ses snart! Ni får åka över till någon av showerna.” sade jag och gav min pappa en kram.

”Och du och Justin får komma över när ni är lediga.” sade pappa och klappade mig på ryggen.

Jag släppte taget och log, ”När jag kan så kommer jag. Jag lovar.”

Elenor slog upp sina armar och drog in mig in en kram. ”Jag kommer sakna dig gumman.” snyftade hon fram. Jag klarade inte av detta. De betedde sig som om jag skulle åka nu och aldrig komma tillbaka.

Jag drog mig ur Elenors omfamning. ”Ni vet, jag kommer tillbaka. Det är inte så att jag försvinner för evigt.” skrattade jag fram och satte mig på huk för att krama mina bröder. ”Lyssna på mamma och pappa nu. Och glöm inte mig.”

”Huj ska vi gjömma dej Ajeksch?” skrattade Leo.

”Jag vet inte Leo, men gör inte det okej? Jag älskar er båda.” viskade jag och kramade de ännu en gång.

Jag ställde mig upp bredvid Justin och Kenny som var redo att gå. Kenny öppnade dörren så att Justin och jag kunde gå ut efter honom.

”Hej då Alex, hej då Alex pojkvän!” ropade Jake. Jag kastade en sur blick på honom.

”Jake, Justin och jag... Är. Inte. Tillsammans.”

”Nej precis. Bara vänner.” sade Justin med en aning ledsen ton. Han kanske ville vara tillsammans med mig? Jag visste ju inte det. Vi hade ju aldrig pratat om det.  Och nu har vi ju haft sex, vad är vi nu? Jag visste innerst inne att jag var tvungen att prata med Justin om det så småningom. Men jag väntade på det rätta tillfället.

Vi alla tre ställde oss i hissen och Kenny tryckte på nollan. Min familj vinkade åt oss och vi vinkade tillbaka. Just som hissdörrarna skulle gå igen hörde jag Jakes stämma.

”Ni kanske inte är tillsammans nu, men ni kommer bli tillsammans!” ropade han och hissarna stängdes igen. Jag suckade och såg ned på mina skor.

”Lillkillen har rätt, vet ni.” sade Kenny. Jag och Justin vände oss och såg på honom. ”Ni kommer bli tillsammans förr eller senare. Ni vill bara inte erkänna det. Jag ser det på er. Scooter ser det. Pattie ser det. Alex föräldrar ser det. Till och med lilla Jake ser det. Nu måste ni två bara inse det och sluta förneka det.”

”Snälla.. tyst. Du pratar för mycket.” sa Justin i försök till en imitation Jag antog att det var Kenny han imiterade, men det var tveksamt. Det kunde lika gärna vara Scooter eller Alfredo.

”Försöker du vara rolig nu eller Bieber? Då åker du på stryk.” hotade Kenny ironiskt.

Jag skakade på huvudet och klev ut ur hissen, ”Killar...” suckade jag.

”Det motsatta könet ja.” nickade Justin och tog fart bakom mig, kånkandes på min stora resväska.

”Det könet som får slava för oss tjejer.” fnittrade jag även fast jag inte menade det. Jag skulle lätt kunna ta väskan ifrån Justin ifall han inte vore så otroligt envis. Det roligaste med hela situationen var även att han inte förstått ännu att väskan i själva verket var en rullväska.

”Det kallas att vara en gentleman.” protesterade Justin och sträckte på nacken.

Jag slog upp porten åt honom och Kenny, ”Ja, men du är en rätt så korkad gentleman bara så du vet.”

”Vadå korkad? Jag är smartast i världen. Visste inte du det? Då är det ju du som är korkad.”

”Nej, du är korkad för att du bär på en skit tung väska när den har hjul.” förklarade jag och drog upp handtaget till väskan. Justin ställde förvånat ned den på asfalten och särade en aning på läpparna.

”Oh.”

 

"Oh..."

 

”Precis. Vem är det nu som är dum?” skrattade jag nöjt över att ha vunnit mot Justin.

Han kliade sig nervöst i nacken, ”Babe... försök inte med sånt mot mig. Då får du ingen Nutella.”

”Jag har haft tillräckligt för idag.” ljög jag och viftade ointresserat med handen även fast jag ville klänga mig fast på hans ben och böna och be efter en burk med Nutella.

”Tror du ja.” flinade Justin medan han lade in min väska i bagageutrymmet till den stora bilen som Kenny kört fram åt oss. Jag log brett åt Justin och vred på huvudet, bara för att ta mig en sista titt på stället. Nu var det ett tag tills jag skulle stå här igen... eftersom jag hade tagit studenten så var det inte något allvarligt som höll kvar mig här längre.

Jag skulle precis vända tillbaka huvudet mot Justin när jag skymtade en blixt bakom ett av dem stora träden på gården. Förbryllat kisade jag med ögonen för att kunna se bättre. När jag insåg vad det var gick jag snabbt fram till Justin och drog med mig honom in i bilen.

”Hey, att du är så ivrig att åka här ifrån visste jag inte.” log han mot mig.

Jag skakade allvarligt på huvudet, ”Paparazzi.” förklarade jag med tjock röst. Hur hade dem hittat Justin? Skulle dem börja trakassera min familj nu när dem visste vart dem bodde? Skulle dem börja ställa frågor till Leo och Jake?

”Shit...” mumlade Justin oroligt. Jag nickade instämmande och drog en frustrerad hand igenom mitt hår.

Kenny hoppade oberört in bakom ratten och började köra ut på den riktiga vägen. För att förhindra paparazzin att få fler bilder sjönk jag ned i sätet och drog på mig min luva. Justin gjorde detsamma och kramade tröstande om min hand.

”Vad håller ni på med?” skrattade Kenny ovetandes och iakttog oss i backspegeln.

”Där borta på Alex gård... uhm... Alex såg en paparazzi fotografera oss.” berättade Justin lågmält, som om han trodde att någon hade riggat bilen med mikrofoner.

Kenny rynkade förvirrat på pannan, ”Alex är du säker? Var det inte bara en granne som fotade naturen?”

”Vilken natur?” skrattade jag glädjelöst. Situationen var långt ifrån rolig. ”Nej, jag är säker. Han hade en stor kamera med ett stort objektiv. Han såg precis ut som en paparazzi.”

”Okej. Jag får ringa och prata med Scooter sen då... vi ska fixa det här.” försäkrade han mig tröstande och Justin kramade återigen om min hand. Jag nickade åt honom och försökte på mig ett stelt leende.

”Så... ville du ha Nutella?” frågade Justin vänligt för att få mig på andra tankar.

 

Uttråkat slog jag huvudet bakåt i stolen jag satt i. Vi hade suttit på planet i över två timmar nu och det var cirka sju till på resan. Justin och jag hade hunnit kolla på en och en halv film, spelat kort och ätit upp hela Nutellaburken inom loppet av dessa två timmar som hade passerat.

”Kanske kan vi...” började jag men slutade genast prata när jag såg att Justin hade somnat. Då var jag utan sällskap nu också... jag suckade irriterat och skulle precis väcka Justin när jag kom på att Kenny också åkte med oss.

Leendes reste jag mig upp för att gå och slå mig ned bredvid honom. Han kollade förvånat upp på mig från sin laptop när jag harklade mig.

”Justin har somnat, eller hur?” frågade han med ett stort Kenny-leende lekandes på läpparna.

Jag rullade in mina läppar, ”Kanske det kanske... är du upptagen? För ifall du är det så kan jag gå.”

”Nej då. Kollade bara igenom lite mejl och sånt, jobb. Du får gärna stanna.” försäkrade han mig och slog ned locket till sin dator. Förmodligen för att jag inte skulle hinna se något jag inte skulle se. ”Så... vad händer?” undrade han glatt.

”Inget speciellt... Har ni aldrig tråkigt på resor som denna? Liksom, ni reser timmar i sträck men har alltid något att underhålla er med, varesig det är jobb, film eller sömn. Jag har liksom inte vant mig ännu och har ingenting att göra.”

”Jag känner igen mig.” skrattade Kenny nickandes, ”I början hade jag också supertråkigt. Allt jag skulle göra var att hålla Justin säker och pigg. Han sov för det mesta, precis som nu, eftersom att han är rädd för att flyga. Men nu har jag fått mer uppgifter än att bara hålla Justin säker så det är lite som min privata jobb tid när vi reser.”

”Vänta, spola tillbaka... är Justin flygrädd?” ekade jag förvånat. Att flyga var ju i princip vardagsmat för Justin.

”Har han inte berättat det? Jo, han är livrädd. Därför sover han, så att han slipper tänka på det.”

”På riktigt? Det var ju... något nytt.” skrattade jag chockat. Hur kommer det sig att han inte har berättat det för mig?

Kenny fuktade sina läppar, ”Hur gick det med din vän?”

Victor. Jag skakade på huvudet, ”Han är inte min vän och ärligt talat så bryr jag mig inte. Hans mamma gick till polisen för att skicka in en anmälan. Så nu letar dem efter honom, inte bara för att han är borta utan även för att han var delaktig i rånet och ska avtjäna sitt straff.”

En rynka växte sig fram mellan Kennys ögonbryn, ”Så du ringde och anmälde honom?”

”Det var det enda rätta.”

”Är du säker på det? Vad han än har gjort mot dig nu, så har ni ju ändå varit vänner en gång i tiden... tänker du inte på det? Hur du en gång kände för honom? Nu kommer du aldrig få känna det kanske.”

Jag bet mig förvirrat i kinden, ”Det är olagligt att hjälpa till med ett rån. Det är lag på att han ska straffas, det är inte jag som har bestämt det. Och varesig vi var vänner förut eller inte så är dem känslorna borta sedan längesedan. Jag har nya och bättre vänner nu. Dessutom så kommer han inte att sitta in länge... straffen i Sverige är klena. Kanske sju-åtta år.”

”Han kommer fortfarande inte vara en fri man.”

”Det är väl hans fel. Det var inte jag som fick honom att råna en bank.” fräste jag till mitt försvar.

Kenny nickade, ”Jag förstår. Men han är väl ändå inte i Sverige längre? Då kan dem väl inte gripa honom?”

”Nej. Men det betyder inte att dem inte kan få fast honom i andra länder. Vissa länder samarbetar med Sverige, så det beror helt enkelt på vilket land han befinner sig i.” svarade jag allvarligt.

”Okej. Då får vi väl hoppas att dem får fast honom så att han kan straffas.”

Jag kisade med ögonen, ”Var inte du emot att han skulle straffas nyss? Hela det där med ”han kommer inte vara en fri man” och det?”

”Jag ville bara se om du kunde få en annan syn på situationen. Men du har helt rätt Alex, det kan jag inte neka.” tyckte han ärligt. Jag log snett mot honom istället för att säga något mer.

Kanske hade Kenny rätt. Känslorna jag en gång haft för Victor och vår vänskap kanske fanns kvar trotsallt. Han skulle få sitta inne i många år, inte kunna studera vidare och kanske inte ens få ett ordentligt jobb när han blivit utsläpp. Men han fick skylla sig själv. När man ger sig in på något man vet är olagligt så får man även stå för konsekvenserna. Han hade gjort illa mina bröder mentalt genom att bara vara delaktig i rånet. Utan honom kanske det inte hade gått igenom och då kanske jag hade kunnat fixa mina pengar i lugn och ro.

Känslorna för honom var borta för längesedan. Det var inte ens något att lägga så mycket som en tanke på. Inget av det jag hade känt för honom förut fanns kvar. Inte så mycket som ett korn.

”Jag kanske ska gå tillbaka till Justin nu. Han kanske saknar mig.” log jag.

”Gör så du. Det var trevligt att prata med dig.” nickade Kenny och slog sedan upp locket till sin laptop igen.

Jag reste mig försiktigt upp ur sätet och gick tillbaka till Justin som fortfarande låg och sov. Gäspandes drog jag åt mig Justins laptop som stod på bordet framför honom och slog upp locket. Skärmen var för tillfället snabbt, men blev genast vit och bara någon sekund senare kom jag in på hemskärmen. Bakgrunden på Justin och sina morföräldrar var täckt av något. Nyfiket granskade jag detta något och ångrade mig genast. Kanske var det inte meningen att jag skulle se detta.

---

Vad såg Alex på Justins laptop? Kapitlet var kanske lite mellan-spännande, haha, men sådana kan behövas! Hoppas ni tyckte om det ändå. Kommentera! Puss och kram, Liv och Ema. ♥

Nu då? Skulle jag väcka Alex? Skulle jag laga frukost? Skulle jag ta en dusch? Skull- ett förskräckligt plingande ljud avbröt mig i mina tankar.Väntade Alex besök? Rak i ryggen skyndade jag mig fram till ytterdörren och låste snabbt upp den, utan att ens lägga så mycket som en tanke på det faktum att jag endast stod i underkläder, och öppnade den. Något jag snabbt ångrade.

”Babe?” viskade jag hest fram i hopp om att få svar ifrån Justin. När inte ett ord yttrades från min sida slog jag häpet upp ögonen endast för att finna mig själv ensam i sängen. Hade han stuckit? Hade han legat med mig och sedan stuckit som alla andra, typical killar?

Rädslan sträckte sig ut i ryggraden på mig och förskräckt hävde jag mig upp med hjälp av ena armen. Hans kläder låg kvar på golvet… det enda som saknades var hans kalsonger. Hade pappa eller El gått in här, i tron om att han låg på en madrass och väckt Justin för att ta ett snack med honom? Alex, lugna ned dig. Han är säkert nere i köket.

Bara för att se efter om min aning var sann, drog jag mig fram till sängkanten och sträckte mig efter mina trosor som låg på golvet. I samma stund som jag skulle sätta mig upp kände jag hur en obeskrivlig smärta satte av i höften på mig och sköt ned ända till knäna. Kändes det så här varje gång efter man hade haft sex? Jag bet mig hårt i kinden för att förhindra ett skrik från att lämna min mun. Försiktigt fortsatte jag trycka mig upp i sittande position, fortfarande bitandes i kinden och lyckades tillslut komma upp på benen.

Lika försiktigt som jag suttit mig upp drog jag på mig mina trosor. Helvete, det gjorde ont. Inte ont som i bryta benen ont, utan mer uppsvullen-mörbultad ont. Men jag ångrade ingenting. Gårdagen hade.. hade varit perfekt.

Låga röster hördes ifrån undervåningen, något som genast fick mig att vakna till liv. Kanske hade El gått in här trotsallt? Snabbare än blixten drog jag på mig Justin’s vita V-neck och skyndade mig ut ur mitt rum utan att bry mig om smärtan överhuvudtaget. För att inte ramla tog jag det en aning försiktigare i trappan och nådde till sist min slutdestination. Köket. Justin stod lutad mot diskbänken, endast iförd i sina vita kalsonger med kinderna flammande röda. Han nickade diskret åt hallens håll, vilket fick min blick att genast förflytta sig dit. Till min förvåning fann jag ingen mindre än Victor där.

Ilsket marscherade jag fram till honom, endast för att kunna knuffa ut honom i trapphuset och följa honom ut. Långsamt slog jag igen dörren bakom mig för att inte få hela trapphuset att undra vad det var som försiggick.

”Vad fan gör du här? Bad jag dig inte att inte kontakta mig?! Är du döv eller?” väste jag ilsket med armarna i kors över Justins t-shirt.

”Vad fan gör du?! Går och knullar Bieber?! Alex, är du fullkomligt galen? Han bryr sig inte om dig! Han utnyttjar dig bara för att du är orörd! Han kommer lämna dig likt en rabiessmittad hundvalp när han är klar.” spottade Victor ilsket ur sig. Hans ansikte skiftade snabbt färg till en högröd nyans.

Jag drog en frustrerad hand igenom mitt hår, rädd över att jag skulle lyckas dra av alltsamman, ”Sen när bryr du dig? Lämna mig ifred har jag sagt! Vilka jag ligger med har inte du med att göra längre sen vi bröt vår vänskap! Ringer det några klockor?”

”Alex, jag bryr mig om dig! Därför lägger jag mig i! Alex… Alex jag älskar dig!”

Orden kom som en chock för mig. Han.. han ä-älskade mig? Va? Chocken lade sig  snabbt dock och utbyttes med ens mot ilska,

”Håll käften. Gå inte runt och snacka skit om mig, behandla mig som om jag inte hade en egen vilja och sedan säga att du älskar mig. Och även om du gör det så gör jag inte det tillbaka. Jag älskar en annan. Du kom för sent. Efter allt du har gjort finns det inget som bevisar att du älskar mig!” skrek jag förtvivlat. Tårarna var nära. Orden som nyligen hade lämnat min mun ekade mellan väggarna och studsade tillbaka till mig.

”Vill du veta hur mycket jag älskar dig? Vill du det? Om du bara visste hur mycket jag offrade för dig Alex. Men du är så självupptagen så du ser inte det. När rånet ägde rum ringer jag till och med 112 för att jag-” han avbröt sig snabbt och vände blicken ifrån mig. Va? Vad hade han nyss sagt?

”Vad sa du, sa du? Och våga inte ljuga för mig!” Nu var jag arg. Rasande. Djävulskt arg.

”Shit... uh... okej. Jag var med. Jag skulle transportera pengarna från banken. Jag satt i en skåpbil tvärs över gatan. När jag såg dig... jag kunde inte. Jag ringde polisen och stack. Jag är så ledsen Alex jag viss-” hans ord stoppades av en smäll. En hög smäll, som ekade i hela trapphuset i flera sekunder.

Min hand stannade kvar upp i luften på precis samma ställe där den träffat hans kind. Victor hade vänt ansiktet mot mig, svärandes för sig själv med en hand på sin sårade kind.

”Vad gjorde du så för?!” skrek han med tårfyllda ögon. Just nu brydde jag mig inte ett skit om ifall han grät eller inte. Han skulle straffas.

”Du har orsakat trauman för mina bröder som kommer följa dem livet ut! Förstår du det?! Tror du att antingen Leo eller Jake kommer våga sig in på en bank nu? Va!? Du kanske inte var inne och medverkade i rånet, men du är minst lika skyldig din jävel. Gå till polisen och lämna in dig. Annars gör jag det. Och jag är seriös.” skrek jag. Det kändes som alla mina organ skulle hoppa ut genom halsen på mig av all ansträngning från min mage. Dörren bakom mig slogs upp och Justin kom ut.

”Vad är det som pågår?” frågade han allvarligt med blicken fastnålad på Victor som stod och gnydde över sin kind. Justins arm letade sig runt min midja och höll beskyddande om mig.

”Inget. Jag skulle precis gå.” muttrade Victor bittert och försvann sedan ned för trappan. Jag lyssnade noggrant efter hans steg i trappan och vände mig sedan om mot Justin när jag hörde portdörren slå igen.

”Han gjorde det... han var med... i rån...rånet...” fick jag fram med tjock röst. Tårarna rann. En efter en började den sippra ned för mina kinder. Beskyddande drog Justin mig till sig och strök mig över ryggen medan jag grät mot hans bara hud.

”Schyyy, slösa inte dina tårar på honom... Lexie, titta på mig.” Jag såg upp på honom och han strök undan tårarna med sina tummar. “Tänk inte på honom. Han är inte värd det. Du har mig, jag tänker inte gå någonvart okej? Jag finns här för dig, för alltid.”

Jag sträckte på mig och kysste honom lätt på munnen. ”Tack bästis.”

 

Koncentrerat drog jag med gaffeln över bottnen till pajformen. Den lilla biten av skinkpaj som låg kvar i hörnet av formen såg motbjudande ut, men ändå var jag så hungrig. Istället för att fortsätta förstöra formbottnen så sträckte jag mig efter mitt spriteglas. I samma stund som jag svalde ned första klunken så öppnades dörren till badrummet på övervåningen och en fullt påklädd, nyduschad Justin kom ut. Han hade vänligt not låtit mig få duscha först, för att kunna tänka igenom vad som hade hänt lite tydligare. Klumpen i halsen hade endast blivit större av min lilla tid ensam.

”Kan jag få?” frågade Justin vänligt som kommit ned för trappan, pekandes på den lilla pajbiten som låg kvar. Utan att protestera räckte jag slött över formen och gaffeln till honom. Han mumlade ett ’tack’ bakom sitt leende och slog sig ned framför mig vid köksbordet.

”Vad ska vi hitta på idag mån tro?” frågade han glatt. Min blick mötte hans. Han var för snäll… men jag förstod att entusiasten endast fanns där på grund av den tidigare incidenten.  

 

"What shall we do today?"

 

”Jag vet inte…” suckade jag trött. Jag var trött på allt. Drama, bråk, livet, Sverige…

Justin nickade i takt med att han tuggade, ”Kanske kan vi… uhh… gå på en promenad? Vet du något privat ställe man kan gå, där ingen stör oss?”

Jag pillade ointresserat på den svarta knappen till den röd randiga skjortan jag bar över mina nylon strumpbyxor, ”Det finns en orienterings led vi kan ta. Det är i en skog.”

”Skog? Toppen.  All privathet man kan behöva.”

”Förlåt Justin, men jag har ingen lust att ta en promenad just idag…” mumlade jag sorgset.

”Jo, det har du visst.” sade en välbekant röst i dörröppningen. Jag vred på huvudet och mötte Els breda leende. ”Gå ut på en promenad med Justin Alex. Kom igen. Ni har inte setts på länge och dessutom ska jag bara städa här. Ni har nog mycket att prata om.”

”Okej då.” gav jag upp. När El sade det på det viset så såg jag hela förslaget från en annan vinkel.

”Toppen!” log Justin och tog en klunk av min Sprite. Jag övervägde i en sekund att dra det ifrån honom men struntade i det. Han var vår gäst, så klart han fick dricka min Sprite då.

”Ska vi gå nu?” frågade jag Justin, vid det här laget i behov av att lämna huset. Att El och pappa kom hem blev lite jobbigt. Jag ville ha Justin för mig själv just nu. Egoistiskt men sant. Han var min för dagen. Bara min.

”Ja, kom igen. Vi har inte hela dagen på oss.” svarade Justin och reste sig upp från stolen. Jag följde hans förslag och reste mig upp efter honom till hallen.

På vägen passerade vi El och pappa. De bar in sina väskor och några icakassar. De båda gav mig och Justin en kram.

”Hade ni kul igår?” undrade pappa och såg på mig.

”Ja, det var bästa kvällen i hela mitt liv. Seriöst.” erkände jag och hoppades innerligt att ingen skulle komma med en följdfråga.

”Jaha, vad kul att du känner så Lexie. Vad hittade ni två på då?” Fan. Inte den frågan. Detta var pinsamt.

”Jag... Ehh... Vi såg på film.”

”Vi åt pizza!” sade Justin i mun på mig med viljan att rädda den pinsamma situationen som uppstått.

”Vi åt pizza, medans vi såg på film.” skrattade Justin och såg på mig.

”Jaha, okej. Vad konstigt ni beter er.” sa pappa misstänksamt och gick vidare in i köket med kassarna.

”Ungar.” mumlade Elenor och försvann hon med.

Justin och jag såg på varandra och flinade, jag rödare än en tomat i ansiktet. Det var pinsamt att tänka på vad som hände igår, fast ändå inte. Jag visste inte hur jag skulle reagera eller hur jag skulle bete mig. Det var liksom pinsamt att prata om det med Justin. Vad är vi nu liksom? Bästa knullkompisar? Det som hände igår får verkligen inte hända igen, även om jag så gärna vill.

Suckandes kollade jag ned på min utstyrsel. Så här kunde jag inte gå klädd om vi skulle gå på en promenad. ”Justin, jag tänkte bara byta om… vill du låna ett par mjukisbyxor?”

”Jag tror dina är för små… och det är lugnt. Jag har med egna i min väska.” log han till svar. Jag nickade och drog sedan med mig honom upp på mitt stökiga rum.

”Så… vi kanske borde städa?” föreslog jag nervöst med blicken på golvet. Sängen var obäddad och kläderna vi dragit av varandra igår låg fortfarande kvar, slängda här och var på golvet.

Justin nickade återigen, ”Det låter som en plan.”

Jag böjde mig försiktigt ned för att förhindra smärtan att åter dyka upp och roffade åt mig alla kläder. När inte ett enda klädesplagg låg kvar på golvet, rätade jag på mig och slängde ned högen i min tvättkorg som genast blev full. Sedan snodde jag runt bara för att finna Justin bädda sängen. Ett leende kröktes på mina läppar.

”Du är en sån wifey.” flinade jag åt honom.

Han höjde på båda ögonbrynen, ”Någon måste ju vara det.” skröt han alldeles tjejig och dramatiskt.

”Och det är du?” skrattade jag fram innan jag damp ned på min, nu, bäddade säng.

”Ja. Eller jag delar rollen med mamma, Elenor och Kenny.” nickade Justin seriöst.

Jag bet mig löst i underläppen, ”Jag orkar inte ta den där promenaden vi snackade om.. kan vi inte bara ligga här uppe? Och kolla på film? Vi åker ju tillbaka i… mor-… inatt?”

”Visst kan vi det.” log Justin samtidigt som han smekte min mage. Fjärilarna bröt sig loss och pirret som alltid slank igenom min kropp uppenbarade sig det med.

Det gjorde ändå på samma gång ont. Ont att jag inte kunde berätta hur jag verkligen känner för honom. Att vi inte kunde dela flera kyssar i minuten, hålla varandra i handen öppet framför våra familjer och vänner. Det gjorde ont i hjärtat. Som det satt en liten gubbe med hammare och hamrade på det.

”Vilken film?” frågade Justin som redan hade hunnit dra upp sin nerklottrade laptop ur sin ryggsäck.

”Kanske Avengers? Eller Twentyone Jump Street? Jag älskar dem filmerna…” suckade jag belåtet ut.

Justin knappade in på sitt tangentbord och vred sedan datorn åt mitt håll, ”Avengers blir det.”

Jag tryckte mig emot hans kropp som låg lutad mot väggen och placerade mitt huvud på hans bröstkorg. Hans hjärtslag dunkade rakt in i örat på mig, något som orsakade att min koncentration på filmen var lika med noll. Det slog i en rytmisk takt, varannan sekund på ett ungefär. Lugnare än mitt på alla sätt och vis. Bara av att vara i närheten av honom gav mitt hjärta ett spratt.

Försiktigt flyttade jag på huvudet för att kunna höra slagen bättre. När jag återigen pressade mitt öra mot hans bröstkorg gick hjärtat inte längre lugnt. Det var som en kolibris vingar där inne. Till och från kändes det som om det skulle lämna hans bröstkorg och hoppa in i örat på mig. Men varför slog det så där?

”Ungdomar!” ropade pappa från vardagsrummet. Jag lyfte mitt huvud ifrån Justins bröstkorg och pausade filmen för att kunna svarade honom med ett enkelt ”ja!”.

”Vill ni ha Burger King, Sushi, Thai eller Pizza till middag?!” ropade han återigen.

Jag sneglade på Justin som ryckte på axlarna. ”Thai!” svarade jag utan att tveka. Justin hade trotsallt låtit mig bestämma.

”Okej!” ropade pappa igen och strax därefter slogs ytterdörren igen.

”Är vi ensamma?” viskade Justin mot min nacke.

Jag nickade, ”Jag tror det…”

Justin fuktade sina läppar, ”Ska vi fortsätta med filmen då?” undrade han lugnt och skulle precis starta den igen när det plingade på dörren. Jag rynkade förvirrat på pannan. Pappa hade ju egna hemnycklar? Varför plingade han på dörren?

Steg på undervåningen ekade igenom hela lägenheten och snart därefter kunde man höra dörren öppnas. Förmodligen så var det El som hade öppnat, då det endast var hon och pappa kvar med mig och Justin. Såvida pojkarna inte kommit efter att vi gått upp hit…

”Alex?” knackade El på min dörr. Jag reste mig snabbt upp för att gå fram och öppna.

”Vad är det?” andades jag vänligt ut.

Hon rullade in sina läppar, ”Du har besök… eller besök och besök. Någon söker dig.”

”Jaså?” utan att vänta in Els svar så började jag gå ned för trappan, mot hallen. När jag kommit fram såg jag vem denne besökaren var. Agnes. Victors mamma.

”Hej, Agnes! Vilken.. överraskning.” hälsade jag ärligt. Den sista jag förväntade mig här nu var Agnes. Det måsta ha hänt något. Kanske hade Victor följt min order och överlämnat sig?

”Hej på dig Alex. Du ser strålande ut”, log Agnes mot mig, ”som vanligt. Men jag undrar… har du kanske sett Victor något?”

Jag svalde hårt. Victor? ”Inte sedan i morse.” svarade jag lika ärligt som när jag hade hälsat.

”Åh, okej…” mumlade hon besviket till svar.

”Hur så?” var jag genast tvungen att fråga. Hade det hänt något så ville jag veta, även fast Victor och jag inte var kompisar längre.

Hon slickade sig nervöst om sina läppar, ”Det är så att Victor är försvunnen. Han packade ned sina kläder och har lämnat en lapp. Han har lämnat Sverige.”

---

Inte superlångt, men långt iallafall! Nämen... Victor? I rånet? omg.
KOMMENTERA, X L&E <3

När det låg helt platt på mina axlar så flätade jag det snabbt i en lös fiskbensfläta och drog sedan på mig mina vita klackskor.

”Ska vi gå eller?” frågade Justin charmigt med en arm uppräckt för mig att ta tag i.

”Tyvärr. Måste sminka mig.” Jag drog ur hårfönen ur väggen då den inte kommit till användning och plockade sedan fram min necessär. Eftersom det bara var min släkt det handlade om så räckte det med mascara och lite puder för att förtydliga mina kindben.

”Nuuuu.” andades jag stressat ut. Justin tog ett steg närmre mig och kramade om min hand.

”Då går vi då.”

 

Pappa och El ropade hej då från dörren innan de gick ut och låste om sig. Jag och Justin blev ensamma kvar i lägenheten. Jake och Leo skulle sova hos farmor och farfar och alla gäster hade åkt hem runt tio. El och pappa hade bokat ett hotellrum för att låta mig och Justin få lite kvalitets tid med varandra.

”Äntligen ensamma.” sade jag glatt. Jag vände blicken för att se på Justin där han låg bredvid mig i min säng.

”Ja, äntligen har jag dig för mig själv. Så... Vad vill du göra?” undrade han och lade sig på sidan. Han tog hjälp av sin handflata för att hålla upp huvudet och se på mig.

Jag tänkte efter en stund. Vad ville jag egentligen göra? Jag var för trött för att ens gå upp och hämta Nutella. Orkar jag inte göra det, då är jag verkligen trött.

”Du kan ge mig massage?” gav jag som förslag innan jag rullade över till samma position som Justin, fast bara att jag var mitt emot honom.

”Vad tjänar jag på det?” ville han då veta.

”Du får ta på mig? Duuh?” skrattade jag fram.

Justin tänkte en stund, en lång stund. Tills dess hann jag komma på många mer förslag om han inte gillade detta, men jag hann inte berätta om dem för än Justin satt gränsle över mig i sängen.

”Vad gör du?” undrade jag förvånat. Han började göra cirkulära rörelser på min mage och jag kunde inget annat än att slappna av.

”Masserar dig, ser du väl.” sade han allvarligt och fortsatte ”massera” mig. Det kändes som om hans händer brände sönder tyget på min t-shirt. Hans lena, varma perfekta händer. Ja, jag tycker någon kan ha perfekta händer. Som Justins till exempel, de passar honom och är precis så händer ska vara. Man ser liksom en person och sedan tittar man på deras händer. Nästan direkt kan man bestämma om händerna passar personen i fråga.

”Varför masserar du min mage?” ville jag veta. Det var udda att massera en på magen. Jag hade aldrig förut fått massage där. På vissa teve program hade jag sett det, men det hade varit på gravida kvinnor.

”Därför att om du ligger på mage är det enda jag ser ditt bakhuvud. Såhär kan jag se dig i ögonen och prata med dig.” berättade han allvarligt samtidigt som hans händer sakta rörde sig runt på varenda centimeter av min mage.

”Haha, du är ju fan dum i huvudet. Inte undra på att du inte har några vänner.” skrattade jag fram och vred mig åt sidan så att Justin trillade av mig.

Justin tog tag i en av mina kuddar och innan jag hann smälta vad som skulle ske fick jag en kudde i ansiktet.

”Hey, du är ju fan min vän och inte den enda faktiskt.” Han slog till mig med kudden en gång till.

”Försöker du starta kuddkrig eller?” undrade jag och tog ett fast grepp om en kudde som jag sedan slog till Justin med. ”Och på tal om vänner, hur är det mellan dig och Nick?”

Justin frös till is, ”Min och Nicks vänskap är för tillfället avbruten, jag vet inte riktigt vad jag känner.” Han suckade sorgset där han låg mellan mina ben och såg ned i kudden. Sedan drämde han till mig med den igen och log.

Jag fick med ens dåligt samvete för att ha tagit upp ämnet. Bestämt lade jag ned min kudde och puttade på Justins axel så att han låg på ryggen. Sedan lade jag mig på honom för att ge honom en kram.

”Förlåt för jag tog upp det.” viskade jag. Hans händer började stryka mig tröstande över ryggen.

”Det gör inget Lexie, det är inte hela världen. Oroa dig inte, okej?” Han strök undan håret som lagt sig över mitt ansikte och jag drog bak huvudet så att han kunde se mig i ögonen.

Hans kärleksfulla blick såg på mig med inget annat än kärlek men ändå kunde jag inte sluta undra. Var det den sortens kärlek jag hoppades på att det var eller var det någon helt annan?

Justins ena hand slutade inte stryka mig över ryggen och med den andra lekte han med mitt hår. Ingen av oss varken vågade eller ville slita blicken ifrån varandra. Vi låg där en lång stund och bara kollade när Justin bestämde sig för att bryta tystnaden.

”Oroa dig inte...” viskade han och tog hjälp av handen han hade lekt med mitt hår för att hålla mitt huvud när han kysste min panna. Hans läppar var kvar mot min hud i några sekunder innan han drog ifrån, med sin hand fortfarande på mitt bakhuvud.

”Jag oroar mig aldrig med dig.” viskade jag.

Justin slickade sig om läpparna när jag såg ned på dem. Jag klarade inte av det mer. Alla känslor bara kom från ingenstans och just då ville jag ha honom som mest. Jag kastade mig över hans läppar och kysste dem. Hans himmelskt mjuka läppar passade likt alla andra gånger perfekt mot mina. Justin pressade våra huvuden närmre med hjälp av handen han fortfarande hade på mitt bakhuvud. Den andra handen letade ned sig till min rumpa och höll sig där. Justin gav min rumpa ett kläm och jag log i kyssen.

Jag kände hans tunga slicka mig lite på underläppen och förstod precis vad han ville. Sakta öppnade jag munnen tillräckligt mycket för honom att kunna trycka i sin tunga i min mun. Genast började våra tungor leka med varandra. Hans tunga smakade vodka från shoten vi tidigare tagit med Philip. Han hade kommit förbi lite senare och skulle ut med sina vänner, så vi tog varsin shot. Philip, Justin och jag. Pappa hade låtit mig ta en enstaka shot.

Plötsligt rullade Justin så att han låg över mig mellan mina ben. Hans händer smekte mitt lår och jag slöt mina ben runt hans midja. Mina händer letade sig ned till hans tröjkant och lekte lite. Jag ville så gärna ta av den men jag visste inte om jag vågade. Jag ville ha honom nu, men det ändrade inte det faktum att vi aldrig har gått längre än såhär. Visst, vi hade kysst ett par gånger. Men inte på detta sättet.

Jag bestämde mig för att låta mina händer vandra upp till hans nacke. Jag flätade samman dem där och tryckte honom, om det ens var möjligt, ännu närmre mig. Då började Justin förflytta sina läppar mot min nacke. Han lämnade små blöta kyssar och såg till att inte en millimeter av min hud förblev okysst.

Jag klarade inte av det mer, utan drog med händerna längs med hans bröst, ned till tröjkanten där jag försiktigt drog den uppåt. När jag var nära huvudet slutade Justin kyssa mig och hjälpe mig få av honom t-shirten.

Våra blickar möttes. Min, nästan, hungrigare än hans. Justin suckade för att därefter stänga ögonen. ”Lex...” Han slog upp ögonen och såg på mig. ”Jag... Alltså... Är du säker på detta? Jag kommer inte kunna behärska mig och jag vill inte att vi gör något du inte är redo för.”

Jag hävde mig upp på ena armbågen, med den andra sträckte jag mig efter Justins nacke och drog ned honom så han var en decimeter ifrån mig.

”Helt ärligt? Det enda jag är säker på här är att det är dig jag vill vara med. Jag är redo, jag lovar.” Jag lutade mig fram de sista centimetrarna som behövdes för att sammanlänka våra läppar igen.

”Är”-kyss-”du”-kyss-”säker?”-kyss. Jag log in i kyssen åt hur orolig han var för att jag skulle ångra mig men sedan slog det mig att han kanske inte ville.  

Jag puttade undan honom, ”Vill du Justin? Jag vill inte tvinga dig till något du inte vill.” sade jag allvarligt.

Justin skrattade. ”Ibland pratar du för mycket, baby.” mumlade han innan han pressade sina läppar mot mina igen.

Jag ville inte låta Justin styra allt. Jag ville visa att jag kunde, även om detta var första gången för mig. Så jag vände på oss så att jag låg överst. Justin tryckte upp mig med sina läppar så att jag satt gränsle över honom. Hans händer placerade han på mina höfter och höll ett stadigt grepp om dem.

Jag började röra mina höfter, gnida mig mot hans skrev samtidigt som mina händer smekte hans magrutor. Våra andetag blev ojämnare och ojämnare. Justin släppte ut det ena svaga stönet efter det andra samtidigt som han hjälpte till att röra mina höfter.

När jag fått in takten släppte Justin min höft och letade ivrigt efter min dragkedja på ryggen. När han funnit den drog han sakta ned den för att sedan greppa tag i klänningen och dra den över mitt huvud. Jag lyfte på armarna för att hjälpa till att få den över huvudet. När den ljusblå klänningen lämnat min kropp slängde Justin den åt sidan. Han stannade upp och granskade mig.

”Du är så vacker Lex.”

Jag kunde inte hjälpa rodnaden som spreds på mina kinder. Jag älskade få komplimanger av Justin. De betydde så mycket mer än om de kom från någon annan. Just vid det tillfället ville jag ge mig själv en fet highfive för att jag valt just dem här underkläderna. Det var ett av mina finaste par, och som Justin hade sagt när vi köpt dem så användes dem till ett speciellt tillfälle.

Justin kysste mitt nyckelben. Ivern som fanns inom mig orkade inte vänta längre så på egen hand bestämde jag att försöka mig på att knäppa upp Justins byxor. Mina fingrar vilade över skärpet han bar och det förvånade mig varför han ens hade skärp - hans byxor hängde ändå ned under halva hans rumpa. Jag log för mig själv medan jag knäppte upp det och slängde det åt sidan. Sedan knäppte jag upp knappen som fanns på hans byxor och därefter dragkedjan.

Med lite hjälp från Justin låg hans byxor på golvet tillsammans med min klänning bara några sekunder senare.

Jag puttade ned Justin på madrassen igen och började kyssa hans mage. Ända ned till hans kalsonger. Precis vid kanten på hans Ralph Lauren kalsonger lämnade jag en blöt kyss. Jag kände hur hårdare han blev för varje rörelse jag gjorde.

Justins händer letade sig upp till mina axlar och sakta hasade han ned ett axelband av min bh i taget. Jag kysste mig hela vägen upp till hans läppar och han stoppade direkt tungan i min mun för att leka med min tunga.

Justin vände oss om igen så att jag låg ned på madrassen. Hans läppar lämnade inte mina för en sekund när han stack in handen bakom min rygg. Jag kände när min bh knäpptes upp och kunde inte undgå att komma ihåg det Justin tidigare under kvällen sagt. Att han ville få av min bh istället för att hjälpa mig få på den.

Sakta tog han bort den från min kropp och slängde den åt sidan någonstans. Hans läppar stannade upp för att Justin sekunden senare skulle dra huvudet bakåt. Han lät blicken följa min kropp under honom. Hans ögon hungriga av lust, log han sitt vanliga Justin leende.

”Alltså, wow. Kan inte sluta tänka på hur vacker du är Alex. Du är så jäkla het baby.” sade han med sin hesa röst som jag älskade.

”Man blir som man umgås.” log jag och Justin lutade sig ned för att kyssa mig ned till bröstet. När han kom till bröstet började hans tunga leka med min bröstvårta. Precis så som den hade lekt med min tunga lekte den nu med mitt bröst. Han höll handen på det andra bröstet och masserade det.

Denna sortens massage var helt klart tusen gånger bättre än den vanliga massagen man fick. Samtidigt som han masserade och slickade mina bröst letade sig hans vänstra hand ned till mina trosor.

Han började smeka mig utanpå dem. Han retade mig och det drev mig till vansinne. Jag blev galen. Jag brann, det brann inom mig. Min lust hade vuxit och jag ville bara få det här förspelet avklarat.

”Mhm… Justin. Sluta. Retas.” stönade jag fram. Jag kunde känna hur han log mot mitt bröst.

Ett av Justins fingrar lekte med kanten på mina trosor medan han kysste sig upp till min kind igen.

”Detta kanske känns obehagligt eftersom du inte är van. Men du kommer älska det.”

Jag nickade och Justin pressade läpparna mot mina ännu en gång. Hans hand drog långsamt ned mina trosor till knäna innan han långsamt började smeka mig igen. Denna gången utan mina trosor emellan.

Det kändes som om jag skulle explodera inombords. Alla känslor kom flödande på en gång. Justins hand mot mitt underliv kändes som en dröm. Allt var perfekt. Han fick mig att känna mig speciell. Han brydde sig om mig och han såg till att jag mådde bra.

Jag kände hur Justin pressade in ett finger inom mig. Han drog det in och ut. Jag blev vansinnig av känslan. Jag pressade huvudet mot madrassen och stönade. Justins finger ökade tempot en aning. Inom mig rörde han på sin fingertopp så att den stötte emot alla kanter och hörn.

Inte ens för en sekund ångrade jag detta. Justin var min bästa vän, och att min bästa vän var här med mig och fick mig att känna på detta sättet det gjorde mig till den lyckligaste på jorden. Jag var kär i honom, det var det ingen tvekan om, men det var även en sak han inte behövde veta.

Snart kände jag hur Justin stoppade in ännu ett finger och ökade tempot ännu en aning. Jag stönade lågt. Min kropp böjde sig i en båge av all upphetsning. Jag förstod inte hur en människa kan få en annan människa att känna sig älskad på detta sättet. Det var underbart att det var möjligt.

Jag kände något blött komma ur mig och blev med ens rädd att jag kissat på mig eller fått min mens. Jag stelnade till och avbröt vår kyss.

”Det är lugnt baby. Du kom, det är bra. Låt mig göra dig ren.”

Förskräckt spärrade jag upp ögonen. Vad menade han med det? Sekunden senare fick jag svar på min fråga, när hans tunga smekte mitt underliv. Stönen som hållit sig lugna över en millisekund dök återigen upp, värre den här gången. Tänk om grannen hör... Förhoppningsvis inte. Panikartat greppade jag tag om lakanet med hjälp av mina naglar. Jag ville ha mer och mer av det han gav mig. Hans tunga smekte mig varsamt i runda cirklar, upp och ned, in och ut. Hade han gjort detta förut? Med... Selena? Alex, tänk inte på det nu... njut. Han är med dig nu, intalade en röst mig inombords. Faktum var också att Justin gjorde mig så otroligt belåten med det han just gjorde, så att jag inte hade lust att tänka på något annat än nu:et. Han var här nu.

Försiktigt masserade han mitt högra bröst medan han höll på att “rengöra mig”. Jag släppte taget om lakanet för att istället grabba tag i hans hår när han höjde sitt huvud med ett stort flin lekandes på läpparna,

”Nöjd babe?”

Jag försökte lugna mig genom att ta några djupa andetag. ”Hur fan gjorde du det där?”

”Det tar två personer med bra kemi mellan varandra för att skapa något bra, sexuellt. Så jag antar att vår kemi måste vara utomordentligt bra.” flinade han och kröp upp över mig.

Jag puttade ned honom bredvid mig och klättrade på honom. Jag gav hans läppar en blöt kyss innan jag för andra gången ikväll kysste mig ned mot hans kalsonger. Justin var hård under mig och det enda som stoppade honom att tränga in i mig var hans jävla kalsonger. Jag tog tag om kanten och hasade ned dem och med lite hjälp från Justins sida sparkade han av dem.

Hans kuk uppenbarades framför mina ögon och jag kunde inte tänka mig vara någon annanstans än här. Med honom.

Justin rullade runt oss så han var över mig. Han kysste mig länge och smekte sin tunga mot min innan han drog ifrån och såg på mig.

”Jag ska bara hämta en kondom. Okey baby?”

Jag skakade på huvudet. ”Jag går på p-piller för min mens, det är lugnt. Vi kör utan. Såvida du inte har någon sjukdom.” Justin skrattade och skakade på huvudet.

”Ingen sjukdom här inte.” mumlade han mot mina läppar när han kysste dem.

Justin stödde sig med ena handen vid sidan om mitt huvud. och med den andra hjälpte han till att pressa in i mig.

Känslan som uppstod inom mig var obeskrivlig. Först var det skönt, sedan kände jag ett litet stygn av smärta. Det gjorde lite ont men inget jag inte kunde bita ihop. Justin gick långsamt in och ut ur mig. varje gång kom han längre in då jag antagligen töjde på mig.

”Du är så jävla skön baby. Så tight och så orörd.” mumlade han mot mina läppar. ”Jag är den första som rör dig.”

Och den enda, förhoppningsvis, tänkte jag. Min kropp brann av allt som hände med den just nu. Jag kunde inte beskriva känslan. Det var som att jag var på en helt annan planet. Justins händer tog på varenda del av min kropp och det kändes bra. Men jag ville ha mer.

”Justin snabbare. Snällaaa.” stönade jag och han ökade farten.

”Vi är snart klara baby, vill du avsluta?” undrade han. Jag såg på honom och nickade. Han rullade åter igen runt oss så att jag nu var överst.

Mina höfter började röra sig. Snabbt. Justin flätade ihop sina händer i mina. Höga stön lämnade våra munnar när jag saktade ned farten och sedan ökade den igen.

”Jag är snart där baby.”

Jag ökade farten igen och känslan av när Justin stötte in i mig var obeskrivlig. Jag älskade det. Jag älskade honom, men inte på samma sätt som han älskade mig. Vi var vänner så min kärlek till honom borde inte vara mer än vänskaplig. Det var fel.

Jag kände Justin komma inom mig och han slappnade av under mig. Jag gick av från honom och damp ned vid sidan om honom på sängen. Våra kroppar, svettiga och klibbiga efter det vi precis gjort, stoppade inte Justin från att lägga en hand om mig och fläta samman våra fingrar med den andra.

Jag lade mitt huvud på hans bröst och han kysste mina knogar på den handen på hade sammaflätad.

”Hur känns det?” frågade Justin lågt.

”Bra. Det där var... Fantastiskt.” erkände jag och såg upp på honom. Han log.

”Du var fantastisk hjärtat.” sade han och kysste mig på läpparna ännu en gång. Draget fick genast fjärilarna i magen att komma tillbaka.

”Jag är glad att jag har dig Justin. Tack för att du är här och står ut med mig.”

Ett, två, tre, fyra, fem… uttråkat räknade jag sekunderna i huvudet. Jag måste ha kommit över tusen vid det här laget, då jag börjat om varje gång jag nått hundra. Försiktigt särade jag på ögonlocken vid det tillfället jag nått fjorton. Inte en chans att jag skulle ligga kvar och räkna sekunder när jag lika gärna kunde resa mig upp.

Solljuset sken rakt ned på mig och Alex. Hon såg ut som en ängel. Damn, jag var så kär i henne. Hennes huvud låg placerat på min axel och hennes varma bröst låg tryckt mot mina revben. Håret på hennes huvud hade dragit sig bakåt så att hela hennes ansikte uppenbarade sig för mig.

Min blick lämnade hennes ansikte för en sekund och gled istället ut på hennes sovrumsgolv. Våra kläder och underkläder låg slängda här och var. Så det var verklighet. Vi hade gjort det. Hon hade låtit mig ta det dyrbaraste man hade som tonåring. Jag fick ta hennes oskuld. Även fast hon hade sagt att hon skulle vänta på giftermål, den rätta. Kanske ansåg hon att jag var den rätta trotsallt? Tänk om mina känslor var besvarade?

Tröttsamt lät jag min blick falla på den lilla klockan som stod placerad på nattduksbordet bredvid mig. Halv tolv. Det var länge sedan jag hade fått sova ut så här länge. Eller länge och länge, borta i USA var klockan inte mer än fem på morgonen. Min blick föll snabbt tillbaka mot Alex, funderandes över om jag skulle väcka henne eller inte. Det vore bäst att låta henne sova.. tänkte jag allvarligt. Hon hade förlorat sin oskuld och skulle förmodligen vara väldigt öm i sitt underliv hela dagen. Bättre då att hon tog det lugnt och sussade lite.

Försiktigare än en Ninja reste jag mig upp ur sängen. Båda hennes bröst uppenbarades för min syn och endast för att jag respekterade Alex så ofantligt mycket så drog jag upp täcket över dem, upp till axlarna. Sedan böjde jag mig fram och greppade tag om mina kalsonger som inom en sekund satt på min kropp. Förvirrat kollade jag runt i rummet och mötte min blick i spegeln som stod lutad mot väggen. Mitt hår stod åt alla håll och mina läppar var torra. När jag kände efter var min strupe minst lika torr. Vatten skulle sitta bra..

Tippandes på tå smög jag mig fram till dörren som stod på glänt och försvann sedan ut i den lilla hallen. Lägenheten stod fortfarande tom, något som gladde mig. Det hade varit pinsammare än pinsamt om jag skulle mött Robert här utanför, eller kanske Leo. Skakandes på huvudet fortsatte jag mot trappan, som jag småjoggade ned för. Det kändes som om Zahara öknen hade flyttat in i munnen och strupen på mig. När min fot träffade golvet i vardagsrummet så började jag springa. Törsten var outhärdlig vid det här laget. Vatten var ett måste.

Så snart jag nådde kranen så struntade jag helt och hållet i att ta ett glas, utan böjde mig bara över med munnen under vattenstycket och drog igång vattnet. Fukten spred sig snabbt i min mun och jag var tvungen att dricka flera liter kändes det som innan jag var nöjd. Väl färdig med mitt drickande lutade jag mig tillbaka och torkade mig om munnen med hjälp av min handflata. Nu då? Skulle jag väcka Alex? Skulle jag laga frukost? Skulle jag ta en dusch? Skull- ett förskräckligt plingande ljud avbröt mig i mina tankar.

Väntade Alex besök? Rak i ryggen skyndade jag mig fram till ytterdörren och låste snabbt upp den, utan att ens lägga så mycket som en tanke på det faktum att jag endast stod i underkläder, och öppnade den. Något jag snabbt ångrade.

---

Hmm.... vad hände där nu då? ;) ;) JALEX ÄR INTE AKTUELLT, FYI.

KOMMENTERA! L&E <3

”Men det är ju jag som reser. Alltså, jag borde få veta vart vi ska. Jag kräver det.” käftade jag envist, som en treåring i trotsåldern.

”Justin!” utbrast Kenny irriterat och log snett åt mitt håll, “På riktigt. Jag bad dig att vara tyst och äta.”

”Men jag kanske inte vill det. Jag vill faktiskt veta vart vi ska, annars får du sparken.” hotade jag honom med.

Ett trött skratt lämnade hans mun strax efter, ”Jag är anställd av Scooter smarto. Du beslutar inte om jag ska få sparken eller inte.” argumenterade han emot och stoppade in en pommes dränkt i ketchup i munnen.

”Men...” flämtade jag, slut på argument. Frustrerat stoppade jag in två nuggets i munnen på raken. Jag fick väl helt enkelt vänta och se vart vi skulle ta vägen när vi landade. Förhoppningsvis till något roligt ställe.

 

”Justin. Justin, vakna.” Jag kände hur någon lätt klappade mig på axeln. ”Vi är framme.”
Försiktig slog jag upp mina trötta ögon och såg mig omkring.

”Redan?” gäspade jag och sträckte ut armarna för att sträcka på mig.

Kenny skrattade, ”Vadå redan? Det tog oss lite mer än nio timmar!”

”För mig gick det snabbt.” sa jag och ryckte på axlarna. Jag drog upp rullgardinen för att kunna se ut. Eller rullgardin och rullgardin, jag visste inte riktigt vad dem hette. Men i alla fall plast grejen som täckte fönstrets utsikt.

”Kom igen dude. Vi har inte hela dagen på oss.” sade Kenny stressat. Hade vi bråttom någonstans?

”Jag vet fortfarande inte vad jag gör här så jag vet inte vad jag har bråttom till. Men du? Scooter sa att de var en fotografering, men det kan knappast stämma. Så vad gör jag här?” Jag kastade upp min ryggsäck på ryggen och följde Kenny ut ur planet.

”Jag vet inte om någon sagt detta till dig innan, men ibland pratar du för mycket Justin.” Han skrattade sitt typiska Kenny skratt och öppnade dörren in till bilen som hade stått och väntat på oss. ”Tro mig, du kommer tacka mig senare om du bara skyndar dig lite.”

Jag brydde mig inte om att svara utan satte mig bara i bilen och hoppades på att han hade rätt. Något inom mig hoppades på att det inte var en tråkig intervju vi var på väg mot, utan något mer åt television hållet. En rolig intervju skulle vara underhållande att göra. Dock undrade jag om Alex skulle bli sur för att jag hade vägarna förbi men ändå inte hälsade på henne.

Jag stoppade handen i fickan och kramade om halsbandet som låg där i. Jag hade burit runt på det ett tag nu och jag ville så gärna ge det till Alex, men jag fick inget bra tillfälle. Det halsbandet hade en stor betydelse för mig. Jag fick det av mina morföräldrar när jag var yngre. Det var en vanlig silverkedja med ett litet J till berlock. Det var gulligt, verkligen, men inte manligt. Morfar hade förstått att jag aldrig skulle bära det och hade sagt åt mig att ge det till någon jag brydde mig mycket om, när mormor hade gått iväg.

Kenny boxade till mig på överarmen, ”Somna inte Justin. Du kommer inte kunna sova ikväll då.”

”Jag sover inte, mannen. Jag försöker lista ut vart vi ska.” mumlade jag och kollade ut genom fönstret. Vi saktade ned farten och verkade köra igenom någon tull eller liknande. Sedan när chauffören ökade farten igen såg jag att vi körde över någon bro.

 

"I'm not sleeping.."

 

”Kenny, vi har aldrig åkt över någon bro och sådant tull ställe när vi varit här tidigare. Sluta ljuga för mig och säg vart vi ska!” utbrast jag misstänksamt. Hela den här leken började gå mig på nerverna nu. Vart förde han mig egentligen?

”Tyst sa jag.” muttrade han irriterat. Lika irriterat som jag kände mig. Frustrerat slog jag huvudet mot den svala fönsterrutan, sökandes med blicken efter någon skylt eller något som kunde berätta för mig vart vi var på väg.

Efter fem minuter utan framgång gav jag upp och fokuserade mig på mobilen istället. Många beliebers hade kommenterat min bild och gissat på att jag skulle till Alex, men jag tvivlade på det. Scooter verkade allvarlig och Kenny var inte på humör idag, det märkte man. Och om Kenny inte är på humör, då vet man att det är något viktigt på gång.

Jag klickade bort Instagram men innan dess hann jag upptäcka att Alex hade lagt upp en ny bild. En bild på där hon verkade dansa, eller hoppa klädd i sina student kläder. Hon såg glad ut.

Jag skakade bort tankarna om Alex och stoppade ned mobilen i fickan igen. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag kunde inte sitta still. Det kändes som om jag hade myror i brallan och allt jag ville göra var att springa runt för att inte tänka på det.

”Rastlös ser jag?” undrade Kenny och vände blicken mot mig. Jag såg på honom och hoppades innerligt att jag lyckades ge honom en blick som speglade en liten hopplös pojke.

”Snart Justin, vi är snart framme.” sade han sedan innan han vände blicken igen.

Jag undrade hur länge hans “snart” innebar. Jag menar snart kan vara om någon minut och så kan det också vara snart om någon timme. Jag bestämde mig för att inte lägga mer av min värdefulla tid på att tänka på något så dumt som hur snart vi skulle anlända till vår hemliga destination.

Just när jag skulle fiska upp min mobiltelefon ur fickan igen lade jag märket till att vi nu befann oss i en stad. Men inte mitt i centrum, för det var inte så mycket trafik. Jag kunde se havet mellan några höghus och när vi körde förbi en mindre hamn såg jag bro vi nyss passerat.

Snart svängde vår chaufför in på en mindre gata och stannade framför en port in till ett höghus.

”Om detta var en film och jag var en tjej som inte kände er.... så skulle inte detta sluta bra.” sade jag och såg ut genom fönstret på byggnaderna som fanns runt om mig.

”Haha, den var bra du! Men nu är det så att detta är verklighet,” började Kenny och gjorde ansats till att stiga ur bilen, ”och du har just anlänt till Sverige. Grattis.”

”Va?” utbrast jag oförstående. Vad gjorde jag här? Jag hade jobb att sköta, jag kunde inte åka till Sverige bara sådär.

”Scooter och jag, eller nej. Vi alla orkade inte lyssna på ditt gnällande om Alexandra längre. Och lika så Alex föräldrar, de hade pratat med Scooter och berättat att Alex inte pratar om något annat än om dig. Så... Scooter bestämde sig för att ge Alex en studentpresent från honom.” Kenny gick mot porten och jag följde fascinerat efter honom.

Det verkade som om detta varit planerat ett tag, för Kenny knappade snabbt in någon kod och snart därefter hördes ett kort surrande och porten öppnades. Jag gick tätt intill Kenny in till hissen som redan var på bottenplan. Jag kunde fortfarande inte förstå att min familj, mitt crew hade anordnat detta för mig och Lex. Jag kunde inte smälta faktumet att jag var i Sverige. Jag hade aldrig varit här innan. Jag hade en konstig känsla. Men inte dålig, utan bra på något sätt.

”Dude, om du har känslor för den tjejen så kommer du berätta det för mig, right?” undrade Kenny. Jag tänkte en lång stund på vad jag skulle säga, jag visste ju i och för sig vad jag kände fast jag visste inte om jag ville berätta för någon. Scooter var den enda som visste om det och det kändes nästan som om jag ville att det skulle förbli så.

När hissen plingade till förmådde jag mig att se på Kenny och nicka glatt. Han klappade till mig på axeln och nickade bort mot en dörr. På dörren fanns det en blå och en gul ballong och på dem stod det något på svenska med Alex namn under sig. Jag visste inte riktigt vad det betydde men jag antog ”student”.

Jag tog ett djupt andetag och ringde på ringklockan. Hjärtat i bröstet dunkade i 120 och mina händer började kallsvettas. Nervositeten var vid det här laget stor. Sist jag var så här nervös var innan min första spelning, någonsin, för mina fans. Dörren öppnades sakta, som tur var för min tanke då var att springa därifrån.

”Justin! Vi har väntat på dig. Välkommen.” Robert, Alex far, tog ett fast grepp om min hand och skakade den.

”Hej Mr. Smith. Trevligt att se er igen. Ursäkta att jag kommer tomhänt, men som du nog vet så blev jag typ kidnappad.” skrattade jag nervöst fram och när Robert släppte min hand torkade jag diskret av min handsvett på byxan.

Jag tog av mig skorna innan lade de så prydligt jag kunde i ett hörn i hallen medan Robert och Kenny hälsade på varandra. De började genast samtala om golf och jag låtsades inte vara det minsta intresserad. För det var jag inte.

Jag gick igenom den stora hallen innan jag kom ut till det som verkade vara vardagsrummet. Det var stort och inrett i svart och vitt. Stilrent om jag fick säga det själv. Till höger fanns en trappa som verkade leda till övervåningen och till vänster var köket. I köket såg jag Elenor stå och fixa med tallrikar och bestick. Antagligen skulle det serveras mat. I vardagsrummet satt kanske 10 eller 15 personer och samtalade lågt. Antagligen Alex släkt, men själva Alex sågs inte till någonstans.

”Justin!” ropade Jake och reste sig ur soffan där han satt med vad jag antog var hans farföräldrar. När han närmade sig mig satte jag mig på huk precis innan han slängde sig i famnen på mig. Efter honom kom Leo också och när Jake släppt taget om mig så hälsade jag på Leo.

”Jag ha sakjat dig.” viskade Leo i mitt öra.

”Jag har saknat dig med lilleman.”

Jake tog min hand med den som var fri från gips och drog med mig mot vardagsrummet Alla som suttit ned för tillfället reste sig upp när jag kom gåendes med killarna.

”Detta är Justin, Alex’ pojkvän.” ropade Jake.

Jag skrattade nervöst, ”Ehm nej, men Alex vän är jag i alla fall.”

”Jacob, du är rolig du.” sade den gamla damen Jake tidigare suttit bredvid. ”Hej Justin. Jag heter Anne, jag är Roberts mor.” Precis det jag anat. Farföräldrarna.

 

Efter att jag hade hälsat på alla som satt i vardagsrummet hade Elenor kommit ut och hälsat på mig. Jag erbjöd mig att hjälpa henne men hon insisterade på att jag skulle sitta och ta det lugnt efter den långa resan. Fast hon hade ju i och för sig Linda, sin systers dotter, som kunde hjälpa henne.

Jag och Kenny fick varsin stol att sitta på eftersom det inte fanns mer plats i sofforna. Jag gick igenom alla namn tyst för mig själv. Farfar Martin, farmor Anne, Roberts bror Will, hans fru Lena, Elenors syster Lis och henns dotter Linda. Lena hade en son som var två som sprang runt och lekte med Leo. Ute på balkongen hade vi ytterligare tre personer, Elenors yngsta bror Hans. Han var 25 och hade ingen egen familj, ännu. Med honom var Robers syster Sarah och hennes spädbarn Philip.

Wow, jag kunde alla... tänkte jag imponerat och gav mig själv en mental highfive.

”Justin?” sade någon och avbröt mig från mitt firande. Jag vände mig om och såg att det var Elenor som uttalat mitt namn. Hon gick mot mig och placerade en försiktig hand på min axel.

”Klockan är halv sex. Lex kommer snart. Hon vet inte att du är här. Om du vill kan du gå upp på hennes rum, så skickar vi upp henne och säger att en present från Scooter väntar på henne.”

”Jo visst, absolut.” svarade jag och fyrade av ett leende. Alex skulle bli så chockad när hon såg mig.

Sarah tittade in precis när jag reste mig upp från stolen. ”Hon är här.” sade hon och ute i hallen kunde jag höra en tjejröst som sjöng och någon som blåste i en visselpipa.

Snabbt for jag upp ur stolen och gick mot trapporna. ”Vart ska jag?” undrade jag och såg ned på Alexandras släkt.

”Andra dörren till höger. Skräm henne inte för mycket Justin.” ropade Martin till mig. Jag tog två trappsteg i taget och när jag var framme vid andra dörren till höger tog jag ett djupt andetag innan jag försiktigt öppnade den. Sedan kom jag på en sak...

”Kenny, du får också gömma dig!” ropade jag där jag stod vid trappräcket så jag kunde se ut på folkmassan. Sarah gav mig tummen upp som klartecken, därefter lät jag stegen ta mig in till Alex rum. Väl inne i rummet stängde jag dörren ordentligt bakom mig.

Sakta lät jag min blick glida genom varenda hörn i rummet. Allting var i vitt, hennes säng var prydligt bäddad och allt var på sin plats. Den stora sängen på vänster sida såg mysig ut, den såg även ut att rymma två personer. Framför mig var det stora panoramafönster utplacerat längs med hela väggen. Fönstrena hade en utsikt på havet, det var vackert och på den högra sidan fanns en stor garderob, en likadan som den som Alex har i LA, samt en TV hängandes på väggen.

Lex skrivbord var placerat på vid fönstersidan av rummet och jag förstod exakt varför, utsikten var verkligen gudomlig. Jag damp ned i den stora fåtöljen som skulle föreställa en skrivbordsstol och såg ut över det glittrande havet.

Min hand åkte ned i fickan och fiskade upp halsbandet jag hade. Idag var det perfekta tillfälle att ge det på. Jag granskade noggrant det silvriga halsbandet i min hand. Hur tänkte mormor egentligen när hon köpte detta till mig? Det gick seriöst inte att hitta ett mer tjejigt halsband än detta. Även om jag aldrig hade använt det så hade det en stor betydelse för mig. Precis som morfar hade sagt så hade jag planerat att ge det till någon speciell.

Jag hörde fotsteg i trappan. De blev allt högre och högre. Panikslaget lade jag ned halsbandet i fickan igen och satte mig tillrätta i fåtöljen. Jag var noga med att inte låta mitt huvud synas eftersom jag satt med ryggen emot. Jag ville verkligen överraska Alex och jag hoppades innerligt att hon blev glad.

Hon stod nu utanför dörren och jag hörde henne ropa något till hennes farmor. Sakte trycktes handtaget ned och dörren öppnades. Hon tog några steg in i rummet och jag försökte att inte andas. Dörren stängdes därefter och jag såg det som min signal.

Med hjälp av fötterna snurrade jag fåtöljen så att jag kunde se Alex.

”Saknat mig baby?” undrade jag med min sexigaste röst. Alexandra spärrade upp ögonen och såg på mig. Hon lade händerna för munnen, som om hon ville förhindra ett skrik att lämna hennes strupe.

”Justin!” ropade hon och sprang mot mig.

Sekunden senare satt hon gränsle över mig med ansiktet mot min hals. Jag lade mina armar om henne, runt hennes rumpa. Hennes grepp om mig hårdnade sedan drog hon ifrån, men inte helt. Hon var bara några centimeter ifrån mitt ansikte. Hon såg mig djupt i ögonen. Som om det fanns något där hon sökte efter.

Jag lämnade hennes blick i en millisekund för att kolla på hennes läppar när hon plötsligt pressade sina läppar mot mina. Det var som om fyrverkerier sprängdes runt om oss och skickade elektriska signaler till varenda nervcell i min kropp.  Hennes mjuka sammetslena läppar smekte mina och alla mina känslor blev bekräftade. Jag var kär i henne. Jag ville ha henne.

Hon drog snabbt ifrån kyssen för att se mig i ögonen igen innan hon gav mig en lätt puss. Jag behöll mina ögon stängda i några sekunder innan jag öppnade dem.

”Mhmm...”

”För att besvara din fråga, så, ja jag har saknat dig jätte mycket.”

Jag slickade mig om läpparna för att ta vara på smaken från hennes mjuka läppar så länge jag kunde.

”Jag har saknat dig också babe. Väldigt mycket.” svarade jag och placerade mina händer på hennes höfter.

”Vad gör du här?”

”Jag är här för din skull. Vill du att jag ska gå?” undrade jag med en gnutta sorg i rösten.

”Är du dum i huvudet? Inte ens om någon betalade dig att gå hade jag låtit dig. Du är min nu.” sa hon och flätade samman sina fingrar bakom min nacke.

”Jag kan leva med att vara din.” svarade jag och log glatt.

Hennes ögon letade sig till min blick. Vi satt så, i några sekunder såg kärleksfullt på varandra. Om vi inte bekräftat så många gånger att vi bara är vänner hade jag tagit detta som ett tecken på att vi var något mer. Men något inom mig sade att det var allt vi någonsin skulle vara, vänner.

”Ehm,” harklade jag mig. Det var dags nu. ”jag har en sak jag vill ge dig.” Jag släppte Alex midja med högerhanden för att stoppa den i fickan och ta tag i halsbandet.

”Det är inte inslaget. Jag har velat ge det till dig ett tag nu, men det har inte riktigt varit tillfälle för det.”

Lex följde min hand med blicken när jag drog ut den ur fickan och öppnade den så att halsbandet som låg i handflatan uppenbarades framför hennes ögon. ”Jag fick det av mina morföräldrar när jag var yngre. Det är lite för kvinnligt för min smak men det betyder mycket för mig. Mina morföräldrar köpte det åt mig när jag hade det jobbigt under en tid. Jag mådde dåligt för jag hade så ljus röst, så de gav det till mig och sa att Gud gav mig den rösten av en anledning och att han hade en lösning på allt. Och det hade han. Jag har burit med mig detta halsbandet vart jag än gått som en påminnelse. Men nu vill jag att du ska ha det. Grattis till studenten Lexie.”

Min blick låg stilla på föremålet kring min hals. Det passade så otroligt bra där. Det var nog det bästa jag någonsin hade fått. Det var det bästa jag någonsin fått. Av en kille. Försiktigt petade jag på det med min långa nagel och snodde sedan om.

”Jag ska nog ta mig en dusch.” berättade jag för Justin samtidigt som jag tvinnade ett kladdigt hårtest runt mitt finger. Hela jag var dränkt i öl och cider. Likaså med den vita shortsdressen jag bar. Tråkigt nog kunde jag inte använda den något mer under kvällens gång, men förhoppningsvis skulle dem värsta fläckarna försvinna i tvätten.

”Får jag göra dig sällskap?” flinade han pervigt. Hur mycket jag än ville säga ja så gick det inte. Hur skulle det framstå om båda två kom ned, blöta i håret? Varenda en av min släkt skulle förstå vad vi hade gjort och jag skulle få leva med det tills jag stod graven tillmötes.

”Ja. Kom igen nu.” sa jag allvarligt, även fast jag innerst inne visste att jag skämtade. Jag ville bara se hans reaktion. Försiktigt sträckte jag mig efter min dragkedja på ryggen och drog långsamt ned den halvvägs.

”Uh... Verkligen?” utbrast Justin med tjock röst. Hans blick fylldes av hunger och jag kunde se hur uppspelt han blev bara av tanken. Killar...

Jag nickade allvarligt samtidigt som jag drog ur alla bobby-pins ur mitt hår. Justin rätade på sig i sängen,

”Nej.. alltså, jag tror inte det är en så bra idé. Dina föräldrar.. släktingar... någon annan gång babe.”

Jag nickade lätt, ”Okey.” med dem orden vände jag på klacken och stegade ut ur mitt rum, i kurs mot badrummet.

Nere i vardagsrummet hörde jag surr av prat och glas som klingade mot varandra. Festen hade startat. Även fast jag var glad över att få träffa mina släktingar så var jag ledsen över att jag inte kunde gå ut med alla mina vänner senare för att festa. Trots att jag hade tagit studenten idag så var jag fortfarande bara sjutton år. Ibland sved det att ha hoppat upp en klass.

Försiktigt slog jag igen dörren bakom mig när jag nått badrummet. Byxdressen sjönk ned på golvet under mig, och som El hade begärt så hängde jag upp den på en galge vid handdukarna. Underkläderna lade jag ned i tvättkorgen då dem också lyckats få några stänk cider på sig och gick därefter raka spåret in under duschen.

Det varma vattnet som rann ned över min kropp var överdrivet skönt just nu. Mina fötter värkte av allt hoppande på flaket, detsamma med min nacke som haft onödigt många blommor och nallar hängandes kring sig. Jag sträckte mig hastigt efter schampoot och balsamet på samma gång för att få duschen överstökad. Jag ville inte ha alla gäster sittande väntandes. Speciellt inte Justin som kommit så långt för min skull.

När jag kände mig helt fri från kladdigheter så vred jag av vattnet och sträckte mig efter min morgonrock, samt en handduk att torka mitt hår med. Försiktigt, för att inte halka, tog jag mig ut ur duschutrymmet fram till dörren som ledde ut. Medan jag gick mot min dörr gnuggade jag med handduken i mitt hår för att få det så torrt som möjligt så att det skulle gå snabbare att föna det.

Väl framme stötte jag till min dörr med höften för att få upp den och gick sedan in. Till min lycka - och förvåning - fann jag Justin sittandes på min säng, i samma position som han hade suttit i när jag lämnat honom för fem minuter sedan.

”Vill du verkligen se på när jag byter om, Justin Drew Bieber?” frågade jag hest innan jag drog fram min ljusblåa klänning och rena underkläder.

Justin bet sig löst i underläppen, funderandes, ”Ja. Det vill jag faktiskt.”

”Då kan jag bara berätta att du kommer få din önskan uppfylld.” log jag generat. Justin nickade entusiastiskt

Skakandes på huvudet pluggade jag in hårfönen i uttaget och sträckte mig sedan efter mina vita underkläder, prydda med små kristalldekorationer. Med ryggen vänd mot Justin drog jag på mig trosorna under morgonrocken innan jag vände mig om med bh:n i högsta hugg.

”Kommer du ihåg när vi köpte denna? När vi träffade Selena, och åt på det där Indiska stället i Los Angeles?” frågade jag glatt, i hopp om att han skulle komma ihåg den dagen. Jag kom ihåg precis alla dagar med honom, lyckliga som olyckliga.

Justin tvekade en stund innan han nickade, ”Ja! När du nästan blev överkörd...” skrattade han åt minnet.

”Jaja..” suckade jag.

Jag drog på mig bh:n så att den skulle täcka mina bröst innan jag slängde av mig morgonrocken, ”Justin, kan du knäppa min bh?” frågade jag, fortfarande med ryggen vänd mot honom med mina händer tryckta mot Bh:ns kupa som täckte mina bröst.

Golvet under mig knakade till när Justin reste sig upp från min säng, gåendes mot mig. Jag slog vad om att hans blick låg placerad på min rumpa just nu. Trosorna jag bar var i princip genomskinliga. Ilningar for genom min kropp när Justins händer snuddade vid min rygg. Istället för att ta tag i bh:n och knäppa den direkt, så drog han med fingertopparna ner längs min rygg.

Hans rörelse fick håret på mina armar att resa sig och fjärilarna i magen att dyka upp igen. Effekten han hade på mig var obeskrivlig. Jag hade aldrig förut reagerat på en sådan här rörelse innan. Men med Justin var det speciellt.

”Det händer inte ofta att man blir ombedd att knäppa en bh.” sade han och knäppte den på mellersta steget.

”Det finns en första gång för allt, Bieber.” viskade jag och vände mig om för att se på honom.

”Mhmm, får se ifall vi kan få av dig den någon gång också.” Jag gick förbi honom till min klänning som hängde på en galge i gardinstången.

”Dröm och glöm, Justin.” sade jag allvarligt och drog klänningen över huvudet. ”Kom och knäpp åt mig.”

Klänningen hade en stor silvrig dragkedja i ryggen som utgjorde snyggheten i klänningen. Det var just för dragkedjan jag hade köpt den.

”Vi gör allt på fel håll. Av med kläderna, inte på.” muttrade Justin surt.

”Någon annan dag.” flinade jag och greppade tag om min hårborste för att borsta igenom mitt, nu, torra hår.

När det låg helt platt på mina axlar så flätade jag det snabbt i en lös fiskbensfläta och drog sedan på mig mina vita klackskor.

”Ska vi gå eller?” frågade Justin charmigt med en arm uppräckt för mig att ta tag i.

”Tyvärr. Måste sminka mig.” Jag drog ur hårfönen ur väggen då den inte kommit till användning och plockade sedan fram min necessär. Eftersom det bara var min släkt det handlade om så räckte det med mascara och lite puder för att förtydliga mina kindben.

”Nuuuu.” andades jag stressat ut. Justin tog ett steg närmre mig och kramade om min hand.

”Då går vi då.”

---

Typ 98 av 100% gissade rätt på det faktum att Justin skulle till Alex.. yeye för er!

Kapitlet blev en aning (lol, ca 1500) ord längre än vanligtvis. Meeeen vi ville ha med mycket! Hoppas ni kommentera bombis mycket nu. Vi älskar er! Pussss, Ema och Liv!

Jag kände något under mig vibrera. Vad det än var så var det inte ett dugg skönt men jag var för trött för att öppna ögonen för att se vad det var. Jag ville bara fortsätta blunda och drömma om Alex, för bara i mina drömmar var hon min och jag var hennes.

Vibrationen upphörde i några sekunder men sedan kände jag det igen. Vem det än var som ringde mig nu så skulle den få sota för det här. Det var alldeles förtidigt på morgonen för att det skulle vara acceptabelt att ringa mig.

Utan att slå upp ögonen letade min hand upp mobilen som låg någonstans under mig i denna alldeles förstora sängen. Eller tja, den var för stor när man sov ensam. När jag äntligen funnit mobilen lät jag min tumme glida över skärmen för att svara och tryckte den sedan mot mitt öra, fortfarande utan att öppna ögonen.

”Vem du än är, vem gav dig tillåtelse att ringa så tidigt?” svarade jag.

”Vem gav dig tillåtelse att prata i den tonen med mig?” Scooter. Kunde han inte valt ett bättre tillfälle att ringa vid? Jag var trött och ville sova.

”Whatever.” kaxade jag.

”Jag har inte tid för ditt trams nu Justin. Klockan är nästan tre på dagen, jag ringde för att kolla om du är helt nöjd med albumet. De ska börja produceras inatt. Försäljningen startar på måndag.” Just ja. Jag glömde godkänna albumet igår. Dock är jag nu glad att jag inte gjorde det.

”ÄR KLOCKAN TRE? Shit, shit, shit. Nej! Albumet är inte klart ännu. Jag måste spela in en låt till. Jag skrev den igår kväll och satt uppe med den hela morgonen. Den är klar. Jag vet exakt hur den ska vara.” hasplade jag stressat ur mig. Klockan var tre. Jag hade inte hört mitt alarm imorse. Jag hade satt klockan på åtta eftersom jag ville åka in till studion så tidigt som möjligt men jag måste ha stängt av det i sömnen.

”Justin, du hinner inte spela in ännu en låt. Det ska tryckas inatt och de börjar säljas på måndag. Alltså om sex dagar. Du hinner helt enkelt inte.” sade Scooter allvarligt, proffsigt. Jag hatade när han hade sin managerröst. Han vart bitchig då och jag hatade när folk var bitchiga mot mig. Som tur var visste jag exakt hur jag skulle få honom att ändra sig.

”Scooter lyssna, mellan oss bara. Denna låten är speciell. När du hör den kommer du förstå varför, men snälla rara du låt mig spela in den. Jag behöver ha den på detta albumet.”

I andra ändan hörde jag hur Scooter suckade, ”Den handlar om henne, eller hur? Alex?” undrade han.

”Alltså… Ehm, ja. Typ. Kind of. Ja. Mhm, precis.” hasplade jag nervöst ur mig. Jag var rädd för vad han skulle tycka. Att han skulle bli sur för att jag gör detta på grund av en tjej. Även fast han visste att Lex är speciell för mig så var jag ändå osäker på hur han skulle reagera.

”Justin…”

”Scooter, snälla. Jag ber dig. Den handlar inte direkt om henne, utan om saknad och att allting kommer att lösa sig. Hon hade en dålig natt i måndags och jag blev bara inspirerad för tillfället. Jag ber dig, låt mig göra det. Vi kan skjuta upp realesedatumet.”

Det var tyst i luren. Sekunderna gick och jag undrade vad jag skulle få för svar. Jag borde kanske inte nämnt något om att skjuta upp realesedatumet, det var nog därför han blev sur.

”Vad heter låten?”

”Be alright.”

Tystnad igen. Jag visste verkligen inte hur jag skulle tolka hans tystnad. Med ens blev jag nervös och började kallsvettas. Jag ville veta vad han tyckte.

”Scooter?” viskade jag.

”Okej Justin. Men jag hoppas du sköter det och att jag inte låter dig göra detta i onödan.” Där kom hans managerröst igen med den allvarliga stämman och bestämda rösten.

”Tack.” andades jag ut och sekunden efter lade han på luren.

Jag sprang runt i huset och stressade för att slänga på mig kläder. En svart t-shirt med mina favorit jeans. Ljusblå vintage, med hål vid knäna. Jag sprang ned för trapporna och när jag sprang förbi köket stannade jag snabbt upp och öppnade kylen.

”Yes! Gammal pizza!” utbrast jag för mig själv.

Jag tog ut pizzakartongen och slängde den på diskbänken. Två pizza slices uppenbarades framför mina ögon när jag öppnade kartongen.

Jag staplade dem på varandra och joggade ut mot ytterdörren. Precis vid dörren hade jag en byrå där mina mössor och nycklar låg. Snabbt tog jag nycklarna till min Batmobile och en svart mössa innan jag gick ut ur huset ätandes på en av pizzabitarna.

Jag satte i nyckeln i tändningen och startade motorn. Sedan körde jag stressat ut på gatan där jag lät bilen accelerera samtidigt som jag tog tag i min telefon. Nästan automatiskt knappade jag in ett välkänt nummer och hoppades innerligt att Kuk, min låtproducent, fått mitt meddelande igår.

”Justin mannen! Var är du?” svarade någon i andra änden.

”Kuk, jag är ledsen dude. Jag försov mig, men jag är på väg in till studion nu. Fick du mitt meddelande?”

”Ja, Dan är också här. Skynda dig vi har inte hela dagen på oss.” fick han stressat ur sig. Jag visste att han inte hade hela dagen på sig, men jag uppskattade att han kommit dit för min skull.

”Jaaaa, jag är på väg. Vi ses.” sade jag innan jag lade på luren.

Jag stannade vid ett stoppljus och passade på att skicka iväg ett sms.

 

Till Lex:

Hur är det med dig idag Lexie? Jag mår skit, fick inte min beautysleep inatt. 3dagar kvaaaar tills du kommer babeeee! eller 2 om man inte räknar idag men iaf snart ses viiiii

 

Ett tutande ljud uppstod som fick mig att slita blicken ifrån mobilen. När mina ögon hamnade på trafikljuset lyste det grönt. Då insåg jag anledningen till varför de tutade.

Snabbt tryckte jag på skicka och trampade på gaspedalen. Jag rundade hörnet och körde förbi en McDonald's restaurang. Jag kämpade mot tanken att stanna och beställa en Big Mac och körde förbi med blicken på andra sidan vägen. De två pizzabitarna jag hade ätit till ”frukost” dög inte. Hungern fanns fortfarande där.

Jag tog höger vid nästa korsning och körde sedan in på parkeringen utanför studion. Hastigt hoppade jag ur min parkerade bil för att sedan kunna springa in i studion. Så snart jag såg dörren som ledde in till själva studion så saktade jag ned och sträckte mig sedan efter handtaget men hann inte öppna förrän en välkänd röst hojtade på mig.

”Uhm...” mumlade jag förvirrat samtidigt som jag vred på huvudet åt det hållet ljudet kommit ifrån.

Gestalten kom småjoggandes mot mig, ”Justin! Hej! Wow, du ser... uh... bra ut?” skrattade hon generat ur sig. Selena.

”Tack antar jag... vad gör du här? Du brukar aldrig spela in någonting här, så, ja...” frågade jag försiktigt för att inte få ur mig meningen med fel ton.

”Jo, jag tänkte bara spela in lite här för omväxlings skull.” skrattade hon mjukt fram. De svarta lockarna guppade lätt på hennes taniga axlar i följd med hennes skratt.

Jag nickade ointresserat, ”Okej. Men.. Lycka till då.”

”Detsamma!” svarade hon glatt innan hon begav sig ned för korridoren, i kurs mot en annan studio. Hela byggnaden innehöll runt tjugo studios, alla var oftast upptagna.

Förskräckt hoppade jag åt sidan när dörren bredvid mig slogs upp och en irriterad Scooter tittade ut.

”Justin?! Vad står du här ute för? Det är bråttom!” fräste han allvarligt samtidigt som han knappade in en massa saker i sin iPhone.

”Förlåt, boss.” svarade jag retsamt och gick därefter in i studion där alla satt i soffan, väntandes på mig. Utan att jag begärde det så drogs min blick mot klockan som redan hade hunnit passera fyra. Hur lång tid hade jag tagit på mig egentligen? Kuk hade förmodligen kommit hit tidigt imorse då vi hade bestämt det och att jag inte hade kommit på bestämd tid gav mig faktiskt skuldkänslor.

”Förlåt för att jag är sen guys.” ursäktade jag mig sorgset. Jag hatade att få folk att vänta, speciellt mina medarbetare och beliebers.

”Ingen fara Justin." log Kuk vänligt. "Så.. Berätta om låten. Hur går den?”

”Lite så här.” förklarade jag och började nynna på melodin som suttit fastsvetsad i huvudet på mig under dem senaste tio timmarna.

”Och texten?” frågade Scooter snabbt därpå. ”Vi vill inte ha någon sörja.”

Jag fnös,”Sen när gör jag 'sörja' till musik?” frågade jag förolämpat.

”Men.. Sjung den bara Justin och sluta komma med tjafs!” argumenterade Scooter hopplöst tillbaka. Jag himlade ofrivilligt med ögonen.

”Okej, så den går lite så här..” sa jag innan jag började sjunga på låten jag lagt ned både kärlek och sanning i, ”Across the ocean, across the sea, starting to forget the way you look at me, oh...”

 

När klockan slagit halv åtta så hade Scooter äntligen kommit tillbaka ifrån fabriken där dem skapade albumen och skivorna så att dem såg någorlunda bra ut.

”Så..." började han lursamt medan han grävde efter något i sin väska. Jag spärrade exalterat upp ögonen. Var han alltid tvungen att dra ut på spännande nyheter? ”Det är klart!” utbrast han och sträckte upp ett album med mitt ansikte på omslaget.

”Wow.” andades jag ut och greppade tag i albumet för att kunna granska det på nära håll. Försiktigt, som om det vore gjort av porslin, vände jag på det för att kunna gransk baksidan. Bredvid en bild på mig med en gitarr stod alla låtar skrivna. Jag läste snabbt igenom listan och när jag skymtade Be Alright blev jag lycklig. Frågan var bara om Alex skulle förstå att den var tillägnad för henne och bara henne. Med hennes sega hjärna var det tveksamt. Men man kan ju alltid hoppas...

”Så, nu får ni ledigt för kvällen allihop!” ropade Scooter så att alla skulle höra, även dem som stod ute i korridoren. Tystnaden som legat som ett täcke över studion bröts strax efter att Scooter uttalat den meningen. Alla började prata och plocka ihop sina ägodelar för att så snabbt som möjligt kunna ta sig här ifrån. ”Men inte du Justin.”

”Va?” utbrast jag förvånat och släppte min jacka i soffan igen. Jag ville inte hem för att jag var trött som alla andra, jag ville bara hem för att få i mig någonting att äta. Tydligen så gick inte det för sig enligt Scooter då han ville ha mig kvar. Inte för att han visste vad mina planer var.

”Du ska till Tyskland.” sa han bestämt samtidigt som han packade ned sin laptop i sin väska.

”Va? Neeeej, du skojar.”skrattade jag osäkert fram, i hopp om att det jag sagt var sant. Att allting var en practikal joke. Inte kunde han skicka mig till Tyskland, nu, på sådan kort varsel.

 

"You're kidding."

 

”Jag är seriös. Pattie har packat ned lite kläder åt dig i denna väskan.” berättade han och kastade över min Louis Vuitton ryggsäck som var fylld till bredden med kläder. ”Vi måste skynda så att ni kan lyfta innan det blir natt.”

”Men... Varför sa du ingenting förut?” undrade jag och slängde upp ryggsäcken på min rygg med min jacka i ena handen.

”Därför. Sluta fråga så mycket.” muttrade han tjurigt och klev ut ur byggnaden. Det var svalare ute nu än vad det hade varit sist jag satit min fot utomhus idag. Kanske berodde det på att det var kväll nu och dag då. Jag hoppade snabbt in i den väntande bilen och drog sedan upp min mobil. Inget svar ifrån Alex. Det hade passerat tre dagar sedan vi sist talades vid och det hade varit i måndags, på hennes förstörda balkväll. Förmodligen så svarade hon inte för att hon hade fullt upp med att förbereda sin student imorgon. Jag skulle inte vara långt ifrån men ändå så skulle jag inte kunna medverka där. Nu låg hon säkerligen och sov dock, klockan var nästan fem på morgonen hos henne i Sverige.

”Justin?” frågade Scooter ifrån framsätet.

”Mhm..?” mumlade jag frånvarande till svar. Jag orkade inte tala med honom just nu. I princip allting som lämnade hans mun innefattade jobb och om jag fick bestämma så kunde vi undvika det ämnet.

”Du får inte tjafsa om någonting på planet. Förstår du? Låt kaptenen sköta sitt. Du kan sitta och äta eller något, bara du håller tyst.” befallde han mig strängt. Hur kommer det sig att jag aldrig får tala? Det är trotsallt jag som försörjer honom på sätt och vis.

”Jaja...” mumlade jag uppgivet till svar. Jag var alldeles för hungrig för att kunna ställa till med en scen. Det gladde nog Scooter att han slapp handskas med det.

”Bra. Vill du att jag ska fixa någon speciell mat åt dig?” frågade han, denna gången en aning mjukare och vänligare.

”Nuggets.” svarade jag utan att tveka. Nuggets hade alltid varit en favorit för mig.

Scooter hummade till, ”Med?”

Jag pressade min tunga mot gommen, ”En cola och sötsur sås. Men alltså... Släpp maten för en sekund. Vad ska jag göra i Tyskland helt plötsligt?”

”Uh....” andades han nervöst ut och kliade sig hår i nacken. ”Du ska på en plåtning.”

”Jaha. Okej. När får jag återvända hem? Alex kommer ju på lördag natt.” påminde jag honom hetsigt. Inte en chans att jag skulle missa chansen att plocka upp henne på LAX efter veckor ifrån varandra. Jag hade saknat henne överdrivet mycket.

”Du kommer hem på lördag någon gång tror jag. Du hinner nog träffa henne en hel del.” svarade han flinandes. Jag himlade med ögonen, var det där ett försök i att skämta?

”Så.. Hopp ut nu Justin.” manade Scooter mig innan han själv klev ut på landbanan. Jag följde hans order och klev ut ur bilen med blicken liggandes på det stora planet jag skulle åka med. Lyckligtvis nog så var det ett av mina privat jet.

Inte för att jag hade någonting emot att åka med så kallat ”vanligt folk” men ibland var det helt enkelt skönt att kunna göra som man ville på planet utan att behöva bli igenkänd av alla.

”Justin!” ropade Kenny på mig vid trappan, som ledde upp till planets fot, med två McDonalds påsar i sina händer. Hungern tog över så snart jag förstått vad det var jag såg och jag började genast springa mot honom.

”Hej då Scoot!” ropade jag åt Scooter utan att vända mig om medan jag små joggade upp för trappan med Kenny framför mig.

Värmen inifrån planet var enorm trots att dörren stod öppen och blåste in kalla brisar. Efter en sekunds övervägande om ifall jag skulle gå och be om en fläkt eller inte, beslutade jag att skita i värmen och fokusera på maten istället.

Kenny, som redan hade slagit sig ned, satt redan och packade upp alla kartonger på bordet framför sig. Jag slängde min väska på ett tomt säte innan jag slog mig med framför Kenny. Så snabbt jag knäppt säkerhetsbältet sträckte jag mig efter mina nuggets och såsen.

”När åt du sist? Tusen år sedan eller?” retades han och stoppade in en pommes i munnen. ”Mh.. Typ.” svarade jag med munnen full av nuggets och cola. Maten kändes gudomlig i munnen på mig. Men jag antog att det blev så när man inte stoppat i sig något på flera timmar.

”Mina damer-.. Jag menar herrar och herrar, knäpp era säkerhetsbälten för nu lyfter vi mot Köpenhamn.”

Orden som lämnade högtalaren fick mig nästan att sätta i halsen. Köpenhamn? Som i Danmark? Men Scooter hade ju klart och tydligt sagt Tyskland till mig?

”Kenny..” var jag tvungen att fråga, ”vad menar han med Danmark? Vi ska väl till Tyskland? Alltså vi ska väl inte typ, bila?”

”Tyst och ät Justin. Du får se när vi kommer fram.”

Mer hann ingen utav oss säga då motorn sattes igång och planet började rulla framåt. Hastigheten ökade mer och mer ju längre vi åkte på landningsbanan och till sist lyfte vi.

Förvirrat doppade jag en nuggets i såsen, fortfarande ovetandes över vart vi skulle. Scooter hade sagt Tyskland men nu var jag inte lika säker på om han hade talat sanning. Jag greppade tag om min dricka, med blicken fäst på Kenny’s oskyldiga ansikte, medan jag funderade över vad jag skulle säga härnäst.

”Men det är ju jag som reser. Alltså, jag borde få veta vart vi ska. Jag kräver det.” käftade jag envist, som en treåring i trotsåldern.

”Justin!” utbrast Kenny irriterat och log snett åt mitt håll, “På riktigt. Jag bad dig att vara tyst och äta.”

”Men jag kanske inte vill det. Jag vill faktiskt veta vart vi ska, annars får du sparken.” hotade jag honom med.

Ett trött skratt lämnade hans mun strax efter, ”Jag är anställd av Scooter smarto. Du beslutar inte om jag ska få sparken eller inte.” argumenterade han emot och stoppade in en pommes dränkt i ketchup i munnen.

”Men...” flämtade jag, slut på argument. Frustrerat stoppade jag in två nuggets i munnen på raken. Jag fick väl helt enkelt vänta och se vart vi skulle ta vägen när vi landade. Förhoppningsvis till något roligt ställe.

---

Updaten är seg, men vi har också lov och vi hoppas att ni respekterar det.

Vart tror ni Justin ska? ;) KOMMENTERA! x Ema och Liv!

Jag ville ställa denne Samuel mot väggen om varför han inte kom upp och hämtade upp mig, som vanligt folk.

 

Ilskan bubblade upp inom mig när jag såg den personen jag minst av alla önskade att se. Victor. Vad i hela friden gjorde han här? Jag skulle gå med Samuel, det visste han om. Och Tyra hade inte sagt något om att han och hans dejt skulle åka med oss.

“Ska vi hämta upp Samuel och din dejt eller? Ska du åka med oss?” frågade jag Victor och gled in i limon med Tyra och Adam bakom mig.

Victor harklade sig och såg ner i sitt knä, “Nej alltså... Ehm...” började han. Han såg nervös ut, eller jag visste att han var nervös eftersom att han kliade sig i nacken. Och det gjorde han alltid när han var nervös. “Samuel kommer inte. Så jag tänkte att jag kunde ta hans plats istället.”

“Du sa ju att du hade en dejt?” sa jag, nu lite surare. Om det nu var så att Samuel fick förhinder och inte kunde komma så skulle han väl ha berättat det för mig. Inte bara dissat mig bara sådär. Och hur visste ens Victor att han skulle “hoppa in” istället för Samuel? Det var inte så att de pratade med varandra. Jag tror inte de någonsin talat med varandra. Något sade mig att detta var konstigt. Väldigt konstigt.

“Jag ville hellre gå med dig.” erkände han.

“Såpass?” Det var allt jag kunde få fram. Jag var sur. Sårad. Och väldigt ledsen. Sur på Victor och Samuel för att de inte sagt något. Sårad eftersom att jag trodde att Samuel var man nog för att berätta detta för mig istället för att ignorera mig på det sättet. Ledsen för att inte Justin var här. Han skulle aldrig gjort något sådant här. Jag ville bara sitta i hans knä, luta huvudet mot hans bröstkorg och känna hans tröstande armar om min kropp som försäkrar mig att vad som än har hänt eller kommer att hända så kommer allting att lösa sig.

 

Limon hade börjat rulla mot Hilton Hotel i Malmö där skolans bal hålls. Tyra och Adam hade öppnat en flaska champagne. De hällde upp fyra glas men när de erbjöd mig, tackade jag nej. Jag var inte på humör för alkohol även om detta var ett speciellt tillfälle. Jag orkade inte vara där. Jag ville hellre vara hemma och kolla på film med mina bröder. Varför hade jag låtit Justin övertala mig att gå på den här skiten? Jag ville egentligen inte, men Justin hade samarbetat med Jake och jag ville inte såra Jake efter hans olycka. Så jag lät mig övertalas.

Jag kände Victors blick bränna i kinden på mig, men jag brydde mig inte. Jag kastade inte en ända blick åt hans håll under hela bilturen. När limon stannade till öppnade en av parkeringsvakterna på Hilton dörren till bilen och vi klev ut. Först Tyra och Adam eftersom de var närmst dörren. Sedan klev Victor ut och ville ta tag i min hand för att hjälpa mig ut. Jag ignorerade hans gest och klev ur bilen på egen hand.

Limon åkte iväg bakom oss och Victor gjorde ännu ett försök i att vara gentleman genom att kroka arm med mig. Precis som innan ignorerade jag honom och gick längst röda mattan själv. Jag letade efter min familj men sedan kom jag på att jag sagt åt dem att de inte behövde komma hit. Så jag bestämde mig för att gå raka vägen in till hotellet. Ensam.

Innan jag fick gå in i restaurangen var jag tvungen att visa legitimation eftersom det skulle serveras dricka under kvällen och eftersom jag fortfarande var sjutton år fick jag ett vitt band runt handleden som berättade att jag var minderårig. Det var den enda nackdelen med att gå i samma klass som 93:or. Jag hade flyttat upp en årskurs i trean och då hade det inte spelat någon roll. Men nu? Alla mina vänner var ett år äldre och kunde gå ut och klubba medan jag inte kunde. Några månader kvar, tänkte jag för mig själv när jag gick in och satte mig på min plats.

Jag var inte ensam, det fanns några andra från min klass som satt runt bordet och småpratade med varandra. Jag flyttade min namnlapp från tallriken framför mig och placerade den vid mina bestick. Jag såg på platsen till höger om mig och på namnlappen där stod inte Victors namn, utan Samuels. Vilket betydde att de inte hade ringt in till organisörerna för att ändra det.

Tyra och Adam slöt upp på min vänstra sida och de satte sig ned. Adam var en gentleman och drog ut stolen åt Tyra. Gulligt.

När nästan halva vårt bord var fullt såg jag Samuel komma gåendes mot sin plats bredvid mig. Vad gjorde han här? Han skulle väl inte komma? Han mötte min blick och log när jag kollade åt hans håll men jag behöll mitt pokerface.

“Hej.” hälsade han när han satt sig ned.

“Vad gör du här?” undrade jag argt.

“De hann inte ändra om i placeringen.”

“Enligt Victor skulle du inte komma. Så vad gör du här?” frågade jag ännu en gång. Denna gången hoppades jag kunna få ett svar som täckte frågan lite bättre än hans förra svar.

“Va? Snubben betalade mig 5000 spänn för att få gå med dig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Han sa att du ville ha det så. Så jag tog emot pengarna och gav honom min plats.” Min haka for i golvet. Jag kunde inte fatta vad han berättade, att Victor hade betalat honom för att låta honom gå med mig istället? Vad var det för trams?

Först blev jag ledsen, jag kände mig sviken men det övergick snart till surhet. Jag var sur för att Victor trodde att bara för att vi löste vårt bråk att allt skulle bli okej igen. Han ville vara med mig hela tiden men det gick inte. Det var som om han var besatt.

“Ursäkta mig.” sade jag till Samuel och reste mig från min plats för att gå ut. Tyra kollade frågande på mig men jag skakade bara på huvudet och gick min väg

Mina fötter förde mig ut ur hotellet och runt hörnet till parken som fanns bakom. Jag satte mig på en av gungorna med ansiktet i händerna. Mina tårar rann ned för mina kinder utan att jag kunde stoppa dem. Innan jag visste ordet av hade jag knappat in ett nummer och tryckt telefonen mot örat. Jag behövde bara höra hans röst.

“Wazzap Lex! Borde inte du vara på din bal just nu?” frågade Justin glatt från andra sidan luren.

“Detta är den värsta dagen i mitt liv.” snyftade jag fram. “Varför tvingade ni mig gå på den här skiten? Jag vill hem.”

“Vad händer? Prata med mig.” manade han mig.

“Jag...” snyft, “hatar...” snyft, “Victor...” snyft. “Snälla kom och hämta mig.” bad jag. Jag ville inte vara här mer. Jag ville inte se Victors min. Jag ville inte se någon, den enda jag behövde var Justin.

“Babe...” andades han i luren. “Snälla gråt inte. Jag hatar när du gråter, det får mig att gråta. Jag hatar att inte kunna trösta dig.” viskade han hest fram. Den hesa morgonstämman han alltid hade när han precis vaknat. Den sexiga rösten som fick mitt hjärta att smälta, som fick mig att glömma bort allt annat.

“Jag saknar dig.” erkände jag. “Även om det inte var så länge sedan vi sist sågs så känns det som om jag inte sett dig på flera månader.” babblade jag på. “Jag önskar du kunde vara här med mig.”

Justin suckade, “Alex sluta. Du vet att jag mer än gärna skulle vilja vara med dig. Speciellt nu när du har så viktiga dagar framför dig. Men det går inte, jag har massa nu innan albumet släpps. Och dessutom kommer du hit på lördag. Fem dagar kvar, håll ut bästis.” tröstade han. Det var verkligen skönt att höra hans röst. Det var som om allting ljusnade när han tröstade mig. Som att inget problem någonsin var ett problem. Han fick mig att se positivt på allt.

“Och tro mig Lex, jag saknar dig med. Så oerhört mycket så du anar inte.”

Fler tårar rann ner för min kind, men nu inte för att jag var ledsen, utan glädjetårar, för att jag var tacksam över att jag har träffat Justin. Allt verkade falla på sin plats nu förutom det faktum att Justin och jag var vänner men jag ville ha något mer än så. För första gången i mitt liv ville jag ha ett förhållande, men kunde inte få det. Justin såg mig som vän och att berätta mina känslor för honom var en stor risk jag var för feg för att ta. Jag ville inte förstöra den vänskap vi byggt upp.

“Fem dagar kvar...” ekade jag sorgset fram. I ögonvrån kunde jag se hur folket som hade stått och iakttagit oss när vi gått in på Hilton sakta började bege sig hemåt. Det var måndag, och jag slog vad om att alla var supertrötta.

“Seså, gå in igen och ha det roligt med dina kompisar den sista tiden du har med dem!”

“Usch, du får det att låta som att jag ska dö inom en snar framtid.” skrattade jag fram mellan tårarna.

Justin skrattade han med, “Nej jag skulle aldrig, aldrig, aldrig låta dig dö.”

“Never say never.” sjöng jag till och skrattade åt min påhittighet. Justin fnös till i andra änden och jag kunde höra hur han reste sig upp,

“Jag ska börja ta betalt för varje gång du citerar mig och mina låtar. Skulle bli miljonär på nolltid.”

Jag skakade åt huvudet för mig själv, “Du är redan miljonär Einstein.” påminde jag honom vänligt.

“Just det.” Justins flin hördes hela vägen hit ifrån Los Angeles. “Men på riktigt. Gå in nu igen och njuuuut!”

“Helvete heller. Jag ser ut som en kråka som landat på ansiktet. Jag kan inte vistas bland mina klasskamrater nu. Jag ska hem.”

“Alex, du är vacker som du är, bara så du vet det. Gå inte hem, du kommer ångra det. Vad ska du berätta för våra barn när dem ska på bal?”

“Våra barn?” ekade jag förvånat fram. Det värmdes till inom mig när han uttalade den meningen.

“Öh... dina menar jag så klart.” skrattade han nervöst fram till svar. Jag log brett åt hans nervositet. Faktum var att jag inte trodde på honom. Han menade våra. Kanske kände han trotsallt som jag? Mina känslor kanske var besvarade? Det var dock ingen fråga jag var villig att fråga, ännu.

“Seså Lexie. Gå in nu och ha världens bästa kväll, eller gå hem och skypa med mig.”

“Spikat. Skype blir det.” beslutade jag snabbt och satte mig sedan tillrätta i gungan som inte slutade vika sig under min tyngd. Så tung var jag väl inte? Äh, det är bara att skylla på Nutellan.

Justin skrattade återigen till i andra änden. Något jag inte känt på flera år dök upp inom mig. Något som gjorde mig alldeles varm och glad. Fjärilar. Justin gav mig fjärilar i magen. Antalet ökade för varje, klingande ton ifrån honom som ekade i andra änden.

“Men.. då ska jag börja bege mig då. Ge barnvakten sina pengar och klä av mig den här, gud bevare mig dösnygga klänningen. Synd att jag spenderade så mycket pengar på den.”

“Det kommer andra tillfällen för dig att ha den. Jag lovar. Galor tillexempel?” svarade Justin och fick hela meningen att låta som en fråga. Det irriterade mig när helt vanliga meningar ändrade ton till en fråga.

“Jag trodde inte dansare gick med på galor...?” undrade jag förbryllat. Scooter hade nämnt det för alla dansare för ett tag sedan. Fast då hade det kommit ut i någon form som “Hej när det är galor så har ni en ledig kväll såvida ni inte ska dansa med Justin, tack och adjö.”

“Jag trodde inte du var en dansare utan att du var min vän. Vänner får gärna följa med på galor.”

Jag drog undan en hårslinga bakom örat, “Verkligen? Shit, vad roligt! Jag har aldrig varit på en gala förut, bara kollat på MTV.”

“Tja, då kan du stryka den punkten ifrån din bucket list.”

“Är detta ditt försök i att bjuda ut mig på en dejt?” skrattade jag mystiskt fram, kisandes med ögonen även fast jag var väl medveten om att Justin inte kunde se mig. Det passade in i meningen bara.

“När jag vill ta ut dig på en dejtt - om jag vill - så kommer du vara den första som får veta. Tills dess är allt bara i din fantasi.” försökte han förföriskt intala mig. Jag himlade med ögonen åt honom, han var bara för bra ibland.

“Men du.. nu måste vi lägga på. Jag ska börja promenera hemåt i typ, världens högaste klackskor. Önskar jag hade tagit sneakers men nej... Vi hörs när jag kommer hem, okej?”

“Jadå, jag ska bara ta en dusch.Men du... gå inte. Ta en taxi. Vem vet vad som kan ske nu, den här tiden på dygnet? Alltså, den här tiden på dygnet hos dig.” svarade Justin lugnt.

“Jag har dessvärre inga cash med mig, och jag bor bara tio minuter här ifrån. Ingenting kommer hända, jag lovar. Jag kan karate.” berättade jag malligt för honom och pillade uttråkat på mitt armband.

Justin suckade till i andra änden, “Alltså... börja ha med dig pengar Alex! Överallt. Du vet aldrig när det kan behövas.” manade Justin mig strängt, med den typiska pappa-rösten. Jag suckade jag med,

“Jajajajaja. Hej då nu, vi hörs snart.”

“Puss.”

“Puss puss!” svarade jag och lade sedan på. Jag placerade min mobil i den lilla väskan jag hade burit med mig och reste mig därefter upp. Med snabba steg tog jag mig återigen ut på trottoaren och började gå mot mitt hus håll, när någon ropade på mig. Irriterat snodde jag runt, endast för att finna Victor komma joggandes emot mig.

“Ska du redan gå? Vad har hänt? Ditt smink är alldeles... utkletat. Vill du ha skjuts?” frågorna som strömmade ur hans mun upphörde inte ens för så mycket som en sekund. Han frågade om vad som hade hänt, om det involverade Justin, om någon hade våldtagit mig, om jag inte skulle följa med in.

“Victor... Håll käften nu!” skrek jag, vid det här laget redigt ilsken. Victor staplade till av min plötsliga ilska och blinkade några gånger åt mig. “Kan du bara... hålla käften och låta mig vara ifred.”

“Vadå? Har jag gjort något eller? Har den där bögen Bieber sagt något om mig?” frågade han dumt.

 

 

“Tala inte så om Justin.” morrade jag sammanbitet fram, med min blick begravd i Victors.

“Nehe, okej sorry då.” fräste han och höll upp händerna vid sitt ansikte, “Vad har hänt? Berätta nu.”

“Kanske att du praktiskt taget skrämde bort min dejt. Hur fan kunde du betala honom för att låta dig gå med mig? Det är tvång!” skrek jag irriterat. Min röst studsade genom husen på gatan, över dem folktomma trottoarerna.

“Vad är det för sorts tvång? Och vem sa att jag betalade honom?” undrade han i försök att låta oskyldig. Han anade inte hur mycket värre han gjorde situationen genom att ljuga mig rakt upp i ansiktet.

“Det är tvång för att jag inte vill gå med dig! Kan du förstå det? Vi kommer aldrig bli som förr. Jag ville inte gå med dig på balen, okej? Hade jag velat det hade jag tackat ja till till erbjudande.”

“Men...” det var det enda ordet han fick ur sig. Perfekt ordval också, bevisade direkt att han var skyldig.

Jag suckade och fuktade sedan mina läppar, “Hej då. Kontakta mig inte, på riktigt denna gången. Inte ens genom Tyra.”

“Men.. Alex. Kom igen! Förlåt!” utbrast Victor och greppade hårt tag om min handled för att hålla mig kvar.

“Släpp mig.” muttrade jag stelt fram. Han kollade sorgset in i mina ögon utan att släppa taget. “Släpp, annars skriker jag.”

Långsamt blev greppet lösare och till slut var min arm fri. Jag drog den tätt intill min kropp samtidigt som jag masserade den försiktigt. Om jag får ett blåmärke där imorgon, så kommer det bli andra världskriget, det kan han ge sig på.

“Som sagt... kontakta mig inte.” repeterade jag och vände sedan på klacken, åt samma håll som jag gick åt förut innan jag blev stoppad. Victors blick brände i ryggen på mig men jag struntade fullständigt i honom. Nu ville jag bara ta mig hem så snabbt som möjligt, klä av mig och prata med Justin tills solen gick upp igen.

---

Skrivet av oss båda. Kommentera! <3

 

Under konferensens gång stängde jag öronen åt allt som sades. Jag orkade inte lyssna på saker jag redan var fullt medveten om så när Scooter avslutade det hela med att berätta för reporterna att de kunde ställa frågor nu vaknade jag till.

Folk krigade för att just deras fråga skulle bli vald och Scooter pekade på en större kvinna med slitet, rött hår och glasögon.

”Justin, är det sant att du dumpade Selena för att hon var dålig i sängen men att du nu ångrar det eftersom Alexandra Smith inte lever upp till den standarden du är van vid? Jag menar, vi alla vet att hon bara är en helt vanlig tjej från Sverige. Inget att ha liksom.”

Koncentrerat drog jag med fingret över bilden för att få den att fastna. Sedan lutade jag mig nöjt tillbaka. Äntligen, tänkte jag och suckade belåtet ut. Nu var hela collaget full med bilder av saker som gjorde mig glad. Det var allt mellan bilder på Justin, till Nutella, till moln och solar.
Jag slängde en trött blick mot klockan som informerade mig om att klockan var runt sex på kvällen. Jake hade tuppat av med hjälp av sömntabletterna han fått för länge sedan, pappa och El var på någon middag med pappas jobb och Leo befann sig hos sin bästa kompis Adam där han skulle spendera natten. Förmodligen låg dem och sussade vid det här laget. Tröttsamt lunkade jag ut i köket, i kurs mot kylskåpet för att finna något att trycka i mig till middag i väntan på att klockan skulle slå åtta. Min blick letade noggrant efter något ätbart mellan hyllorna och fann till slut en burk med pasta. Lyckligt greppade jag tag om den och skulle precis ställa ned den på diskbänken när det knackade på dörren. Jaha, vem ville något nu då? Snabbt skyndade jag mig ut i hallen för att få det överstökat. När jag slog upp dörren blev jag minst sagt förvånad.
”Tyra?” utbrast jag chockat. Hon brukade nästan aldrig dyka upp utan förvarning. Vi hade inte planerat att fixa oss tillsammans.
”Tjena bestie! Får jag komma in? Eller har du Justin där?...” retades hon och sträckte på halsen för att kunna se in över min axel. Jag klev åt sidan för att ge henne utrymme att ta sig in i lägenheten.
”Vad gör du här Tyra?” frågade jag allvarligt och korsade armarna över bröstet.
”Jag ville umgås lite med dig bara. Är det så konstigt? Förresten! Jag har med mig hamburgare!”
Jag log snett åt hennes håll innan jag gick in i vardagsrummet med Tyra hack i häl. Ett stön ekade till bakom mig, något som fick mig att snurra runt och förvånat kolla på Tyra, ”Är du inte klar med det där ännu Alex? Den skulle varit inlämnad i förrgår!”
Jag sneglade diskret ned på collaget som låg på soffan, ”Men... jag ville få det braaa. Dessutom är två dagar ingenting Tyra.”
”Jaja… plocka fram klänningen då! Det är faktiskt bara två timmar kvar tills balen börjar. Vi måste äta, sminka oss och allting! När skulle Jakes barnvakt komma sade du?” undrade Tyra samtidigt som hon plockade upp våran mat ur papperskassen från McDonald’s.
”Kvart i åtta. Men hon kommer nog bara kolla på tv. Jake sover som om han vore död.”
”Död?!” utbrast Tyra förskräckt. Självklart så hade hon endast lyssnat på halva meningen, som hon alltid gjorde när hon var stressad. ”Nej, Jake kan inte dö nu. Vi hinner inte med det.”
”Jag sa inte…” stönade jag frustrerat men ångrade mig sedan. ”Äh. Ska vi äta någon gång eller?”
Tyra kollade upp på mig med ett slugt leende lekandes på sina ljusrosa läppar och tvekade en stund innan hon nickade. Jag slog mig ned i soffan och sträckte mig efter en hamburgare. Till min lycka fann jag en big-mac innanför den lilla lådan den låg placerad i. Leendes greppade jag tag om den och tog sedan en stor tugga.
”Alltså.. är du verkligen en kvinna? Är du ens homosapiens?” frågade Tyra anklagandes.
”Nej.” svarade jag enkelt och fortsatte äta på min hamburgare, precis som jag ätit på den förut. Hon ryckte uppgivet på axlarna och gav sig sedan på sina nuggets. Jag förstod inte hur hon kunde äta det där. Det var inte ens riktigt kött. Bara, typ, 20% kött och sedan 80% okända föremål såsom ben och tarmar. Endast tanken på vad en nuggets innehöll gav mig rysningar.
”När kommer Samuel?” frågade Tyra för att bryta den otäcka tystnaden som låg som ett täcke över oss.
”Åtta? Balen börjar halv nio, vi kanske vill hinna in också?...” svarade jag men fick det att låta som en fråga. En dum fråga.
”Vad bra! Adam kommer samma tid. Eller alltså.. jag kan ha fixat att dem kommer i samma limo…”
”Va? Alltså va? Har du fixat så att jag och min date ska åka i samma limousine som du och en okänd snubbe som jag inte känner utan att ha frågat mig?” utbrast jag förvånat. Ilsket. Sårat.
”Ja. Jag trodde inte det spelade någon större roll? Vi delar ju på hyran för limousinen så…-”
”Det är inte hur mycket det kostar som spelar roll Tyra! Jag har pengar! Det är inte problemet. Problemet är att du tror att du kan göra vad som helst! Du frågade inte ens mig om du kunde komma hit och fixa dig med mig. Du frågade inte om jag ville ha hamburgare. Du frågade inte om jag vill åka med dig och din fåniga date!” orden rann ut ur min mun likt vatten som rann ned för ett vattenfall. Men likt vattnet så var orden omöjliga att ta tillbaka. När dem väl lämnat min mun och fyllt rummet fanns det ingenting att göra åt saken.

 

"Wow..." var dem tre bokstäverna som lämnade Tyras mun så snart hon tagit in vad jag nyss sagt.
Jag drog en trött hand igenom mitt hår och lade ned hamburgaren på bordet igen. Och nu då? "Tyra.. förlåt! Det var inte meningen att vara så... hård."
Tyras blick drogs upp mot mig, "Jo, det var det. Det är så du känner och jag förstår dig. Jag vet hur jag är. Men jag är stolt över att jag är sån. Jag bjuder på mig själv. Jag sitter inte och lutar mig tillbaka i väntan på att någon snubbe ska komma fram och tala till mig. Jag väntar inte på vänner. Jag väntar inte på tillåtelse. Något inom mig trodde att du hade lärt dig något om mig efter alla dessa år...", viskade hon besviket fram, "men ack så fel jag hade. Men som du vill - jag drar."
"Nej, nej, nej, Tyra. Jag vill inte att du ska gå. Förlåt. Jag vet inte vad som har tagit till mig..." ursäktade jag mig med ett krampaktigt tag kring hennes handled för att hindra henne från att lämna lägenheten. Lämna mig.
"Jo Alex. Det vill du. Man ser det på dig. Så fort jag kom innanför dörren. Nej, så fort jag plingade på dörren så kände jag spänningen här inifrån. Som om du hoppades på att det inte skulle vara jag. Kanske trodde du att det skulle vara Justin? Trodde du det? Jag vet inte vad som har hänt, men du är inte den Alex Smith jag känner. Du är någon helt annan, kärlekskrank liten... liten... bitch!"
Orden kändes som vassa rakblad mot mina öron. Torrheten i min mun expanderades och mitt hjärta slutade slå. Andetagen slutade komma in och ut ur min näsa och jag slutade blinka. Hade min bästa vän just sagt det där? Hade hon precis kallat mig... bitch? Det var en småsak, ja visst, men när det kom ifrån Tyra kändes det som det största problemet som existerade i världen. Större än krigen i Afghanistan. Större än svälten i Afrika. Större än alla föräldrarlösa barn som blev våldtagna och mördade i Indien. Att bli kallad bitch av sin bästa vän var större än allt det där.
"Alex! Alex!?" skrek Tyra rakt framför ögonen på mig, men ändå kändes hon så långt bort. "Alex! Andas för Guds skull!"
Då slog det mig att jag fortfarande satt och höll andan. Jag särade på läpparna och kippade panikartat efter andan. Precis som när man slog vid ytan efter att ha dykt, när man befunnit sig under vattnet ett bra tag. Precis så kändes det när all syre fyllde mina lungor. Tyra, som hade sprungit ut i köket, placerade en hand på min kind och sträckte fram ett glas med vatten.
"Drick." manade hon strängt. Med skakig hand tog jag emot glaset och förde det mot min mun. Försiktigt sippade jag på det svala vattnet. Sipparna övergick snabbt till hastiga klunkar. Glaset var inom kort tomt, och Tyra ställde försiktigt ned det på bordet. "Förlåt Alex... jag menade inte... alltså.. jag vill inte bråka."
"Inte jag heller." fick jag hest fram. Tvekandes bet jag tag om min underläpp och betraktade sedan Tyras runda ansikte bekymrat. "Jag menade inte det jag sa. På riktigt. Jag vill ha dig här... speciellt nu. Det är bal om någon timma, vi har drömt om den här dagen sedan dagis."
"Åh, ja..." suckade Tyra lyckligt ut samtidigt som hon drog in mig i sin omfamning. En söt doft slogs mot min ansikte och det enda jag förmådde mig att göra var att le mot hennes axel. "Men du..."
"Mhm?" mumlade jag som svar. Ljudet kvävdes en aning mot tyget på hennes tröja.

"Har du sett videon? På Justin?" 

Jag rynkade pannan. Någonting i hennes tonfall sade mig att det inte var vilken video som helst hon pratade om, utan en speciell. En som folk pekade ut.

"Vilken video?" frågade jag och lutade mig ifrån henne. Fortfarande med ansiktet förvriden i en frågande grimage. Tyra verkade nästan lite förvånad över att jag inte förstod vad hon talade om. Hon strök bort en hårslinga från mitt ansikte och placerade den bakom mitt vänstra öra innan hon mötte min blick.

 

Uttråkat sparkade jag på stolens ben medan jag åt upp pizzan. När tallriken till sist stod tom, gick jag tillbaka med den till diskbänken för att diska den.  När tallriken var skinande ren så ställde jag ned den i diskstället och satte av mot badrummet för att ta mig en dusch. I samma stund som jag räckte mig efter handtaget på badrumsdörren så knackade det på dörren. Min blick for mot klockan. Den var strax över nio. Vem kom hit den här tiden på dygnet, bortsett från Tyra? Förbryllat gick jag med snabba steg mot ytterdörren och slog upp dörren.

”Hey.”

Personen bakom dörren var den jag minst hade anat. Varför just nu?

 

”Victor? Har du mage att visa dig här? Allvarligt? Vad gör du här?” utbrast jag surt.

”Jag vet att jag kanske är den sista personen du vill se just nu, men snälla ge mig en chans. Jag kom hit för att jag ville prata med dig.” förklarade han. Han lutade handen mot väggen och lutade sig framåt innan han fortsatte. ”På måndag är det bal och sedan tar vi studenten på fredag, jag vill inte skiljas åt som ovänner.”

Jag lyssnade till det han sa och funderade en stund. Efter studenten åkte jag till Los Angeles för att förbereda mig inför Believe Turnén som skulle pågå i två år. Jag skulle inte träffa någon av mina gamla klasskamrater efter det. Då var det nog lika bra att lämna dem bakom mig som vänner.

”Vi tar en runda vid havet.” svarade jag drygt. Jag tog mina nycklar och min hoodie som hängde på kroken i hallen. Innan jag gick ut smög jag tillbaka in till vardagsrummet där El och pappa, som nu hade vaknat, samtalade lågt om något.

”Jag går ut en runda vid stranden med Victor. Jag kommer strax.” meddelade jag dem.

”Håll er på trädäcket Alex, jag vill inte ha er på sandstranden. Du vet vilka människor som håller till vid den här tiden på dygnet...”

”Ja pappa, jag vet. Jag blir inte borta länge. Hejdå!” Och med det sagt hoppade jag i mina UGGS innan jag och Victor styrde våra steg mot havet och trädäcket.

Inte ett ord lämnade våra strupar medan vi gick där sida vid sida. Jag funderade på vad han ville säga men jag brydde mig inte så mycket. Jag ville helst bara få detta överstökat och komma hem så att jag kunde sova.

Vi satte oss på däcket och såg ut mot solen som nästan var helt nere. Solnedgången gav himlen en vacker orange färg. Det var lugnande att se på det. Jag fiskade upp mobilen och tog ett snabbt foto innan den åkte ned i byxfickan igen.

”Så...?” Jag vred huvudet så jag kunde se på Victor. ”Du ville prata. Prata nu.”

Han suckade djupt, ”Jag vet att jag inte var rättvis när jag sa att jag hade känslor för dig innan du åkte. Och jag var inte rättvis när jag behandlade dig som skit den dagen i skolan.” Han tog en paus, tog av snapbacken och drog händerna genom håret innan han satte kepsen back och fram.

”Och jag var absolut inte rättvis när jag sa att du var en hora. För det är du inte. Du är så långt ifrån en hora man kan komma. Så, jag ville be om ursäkt för allting. Förlåt mig Alexandra.”

Mitt hjärta hoppade över ett slag när orden jag så länge väntat på att få höra yttrades. Han bad om ursäkt, han menade det inte så. På ett sätt kunde jag förstå honom. Han var arg och när man är arg säger man saker man inte menar. Men trots det sårade det mig att bli kallad det han kallade mig.

Även om jag inte var säker på om jag ville förlåta honom än så bestämde jag mig ändå för att göra det. Victor hade en gång i tiden haft samma plats som Justin nu har i mitt liv, så det kändes rätt att förlåta honom.

”Det är okej. Jag vet att jag inte är en hora. Det är det viktigaste.” mumlade jag lågt till svar. Egentligen var det inte alls det viktigaste. Det viktigaste var att han faktiskt hade tagit mod till sig och kommit för att be om ursäkt. Det var det viktigaste. ”Eller alltså… att du kom var ju också viktigt.”

”Tycker du?” frågade Victor glatt. Det ryckte i mungiporna på honom, så som det endast gjorde när han ville le men inte vågade. Situationen skulle bara bli stel om jag nekade, så jag nickade.

”Ja.”

”Toppen!” utbrast han lättat. ”Så vi är typ… sams nu eller?”

Jag tvekade en stund, ”Du har ju sagt förlåt.. och jag vill inte skiljas åt som ovänner… så visst.”

Till min förvåning slog han sina armar runt min hals. Syret i mina lungor pumpades ut men jag vågade inte säga något för att förstöra stämningen. Eller… om jag dog så skulle det nog förstöra stämningen mer än om jag bara berättade att han kvävde mig. Till min lycka varade inte kramen särskilt länge dock.

”Jag har saknat dig.” log Victor. Leendet sträckte sig praktiskt taget ända upp till ögonen på honom. Då menar jag det. Det såg nästan ut som om hans mungipor satt fast i ögonvrån på honom.

 

 

”Dig med.” ljög jag. Faktiskt så hade jag inte saknat Victor alls. Nu när jag hade Justin så kändes det meningslöst att gå runt och sakna alla… det kändes som att när jag hade honom, så hade jag allt i min hand. Hela världen.

”Ska vi köpa glass?” frågade han exalterat. Gick det inte lite väl fort nu…? För fem minuter sedan var vi inte ens vänner och nu ville han att vi skulle bli bästisar igen, precis som förr? Hela situationen förvirrade mig något enormt.

”Öh…”, började jag skeptiskt. Han kollade storögt på mig, fortfarande med ett stort leende på sina läppar, ”Visst.”

Det var omöjligt att säga nej när han såg ut på det viset. Som en liten pojke i en godisbutik. Varje gång han kollade på mig på det viste raderades hela mitt ordförråd och ersattes med ett par ”öh” och ”ja.” Dåligt, men det kunde komma till nytta när man verkligen inte ville vara den elaka typen.  

Utan att jag märkt det så hade jag förflyttat mig, tillsammans med Victor, ifrån däcket till glasskiosken. Glassgubben log stort mot oss medan han frågade om vilken sorts glass vi önskade.

”Jag har inga pengar kom jag på, så jag behöver ingen glass.” ursäktade jag mig till Victor. Egentligen ville jag bara hem. Det var inte samma stämning mellan oss som förr och jag visste redan nu att jag aldrig skulle få återuppleva den med honom.

”Struntprat! Jag betalar.” invände han tvärt och viftade med sin plånbok framför ögonen på mig.

”Hm.. okej då. Jag kan ta en piggelin bara.” Lika bra att ta något enkelt som gick relativt snabbt att äta upp. Victor sneglade skeptiskt på mig, som om jag vore den dummaste personen på jordens yta som hade valt en piggelin framför det stora sortimentet som fanns. Det var nästan skrattretande hur han inte förstod hinten.

Han log mot glassgubben och räckte över en tjuga, ”Jag tar en mjukglass med kolasås.”

”Ska bli!” skrockade gubben till svar innan han tog emot tjugan.

Jag lutade mig tröttsamt mot den gula kiosken. Mina ben var lika mjuka som spagetti efter shoppingen med Tyra tidigare idag. Allt jag ville just nu var att få ta en varm dusch och gå och lägga mig. Därför irriterade den här ’pratstunden’ mig en aning.

”Så… bal snart.” fick Victor nervöst ur sig och räckte över min piggelin.

”Mm…” svarade jag stelt medan jag drog bort den röda plasten som omfamnade glassen. Så snart den uppenbarades för mig stoppade jag den snabbt i munnen. Det må ha sett desperat ut, men jag brydde mig inte. Jag ville bara äta upp den dumma glassen så snabbt som möjligt så att jag fick komma hem.

”Vem ska du gå med?” frågade han och slickade sig om läpparna. Då slog det mig. Jag hade inte hunnit svara på hans förfrågan. Tänk om han inte hade någon annan att gå med nu bara för att jag inte hade svarat?

”Samuel.” svarade jag snabbt. Som om det kommer göra hans besvikelse mindre smärtsam…

”Åh.” utbrast han förvånat. Glädjen som hade glimtat i ögonen på honom var som bortspolad. Allt jag kunde se nu var besvikelse. Ren, skär besvikelse. Med en gnutta sorg i sig. ”Jaha, okej. Det blir… kul.”

”Vem ska du gå med då?” undrade jag vänligt, för att lätta upp den dystra stämningen en aning.

Han vek blicken ifrån horisonten för att istället kolla på mig, ”Sandra.”

Om jag hade stått upp skulle jag förmodligen vacklat till. Sandra? I flera år har Victor hatat henne och nu ska han gå på balen med henne? Logiken i det var lika med noll. Det oroade mig faktiskt en aning att han skulle gå med henne. I sjunde klass hade dem varit tillsammans. Hon hade då tillhört den ’populära kretsen’ – något som definitivt ändrats nu. Hur som helst så hade hon gjort narr av honom. På ett kalas, eller snarare en fest, hade Sandra tagit med sig Victor in på sovrummet i huset. Hon hade begärt att han skulle ta av sig byxorna i utbytes mot en kyss. Victor, korkad och kärlekskrank som han då var följde självklart hennes order. Men det han inte visste var att Sandra hade planerat alltihop. I samma stund som Victor hade dragit ned byxorna så hade alla som blivit bjudna på kalaset kommit inrusade. Oturligt vis nog hade Victors kalsonger åkt med byxorna ned. Men det var inte det värsta. Grädden på moset var att hälften av dem hade haft sina mobiler uppe. Victor hade blivit ett skämt på facebook, bilddagboken, twitter… ja, alla internet sidor där man kunde ladda upp en bild.

Jag skakade förvirrat på huvudet, ”Hatar inte du Sandra?”

”Hon har förändrats och bett om ursäkt. Dessutom skedde allt det hemska i sjuan. Jag måste gå vidare någon gång. Hon kan inte vara hatad av mig i hela sitt liv för ett misstag hon gjorde som liten.”

”Tretton år är inte litet.” protesterade jag och tog en irriterad tugga av min glass.

”Kanske inte… men vi ska i alla fall gå på den tillsammans. Såvida du inte har någon som är frivillig..?”

Jag förstod vad han ville komma fram till. Han ville förmodligen att jag skulle dumpa Samuel och istället gå med honom. Chanserna att jag skulle göra det var små. Minimala. Det existerade inte ens några chanser. Samuel verkade vara en snäll kille och att dumpa honom skulle vara känslokallt.

”Nej. Jag vet inga.” svarade jag och åt upp det sista av min glass innan jag reste mig upp. ”Jag går hem nu… du kan stanna om du vill.”

”Nej, jag följer dig!”

”Det behövs verkligen inte. Jag bor tre minuter här ifrån Virre. Jag klarar mig galant.” försäkrade jag mig och vände snabbt på klacken innan han hunnit protestera. Visst, det där kanske var lika känslokallt som det skulle vara att dumpa Samuel men jag hade ingen lust att snacka med Victor. Inte just nu i alla fall.

”He-” jag stoppade mig själv när jag insåg hur mycket klockan var. Hela familjen sov förmodligen och om jag skulle ropa att jag var hemma skulle jag nog inte få någon trevlig respons. Försiktigt drog jag av mig mina UGGS och smög sedan in på badrummet. Först hade jag tänkt vänta med duschen tills imorgon, men jag förtjänade en lång, varm dusch.

När jag fått av mig alla kläder ställde jag mig under munstycket som sekunden senare sprutade vatten på min nakna kropp. Mina lemmar mjuknade upp. Det kändes som om jag befann mig i paradiset. Ibland kunde en enkel dusch göra stor skillnad på ens humör. Jag drog mina fingrar igenom mitt, nu, blöta hår. Vattnet rann ned över mina ögon, något som gjorde det en aning svårare för mig att se.

När jag fått av mig allt lödder från kroppen vred jag av vattnet och steg ut ur duschen. Jag virade en handduk om håret och tog min badrock över kroppen. Alla kläderna från idag slängde jag i tvättkorgen och på väg ut ur badrummet tog jag med mig några krämer.

Sakta gick jag till mitt rum för att inte väcka min sovande familj. När jag försiktigt hade stängt dörren till mitt rum slängde jag mig på rygg i den luftiga sängen med mobilen upptryckt i ansiktet.

Precis när jag skulle anmäla mig till en workshop i jazz ringde min telefon och Justins namn uppenbarades på skärmen.

”Varför sover du inte?” undrade han direkt när samtalet kopplats.

”Hej på dig med Justin. Varför ringde du om du vet att jag egentligen borde sova?”

”Jag chansade på att du var vaken. Såg att du gillade några bilder på Instagram.” Jag kunde höra hur han satt i sin soffa och log.

”Stalker... Men vad har du på hjärtat vännen?” fortsatte jag och satte på högtalaren på telefonen så att jag samtidigt kunde smörja in mina ben med olika krämer.

”Nej jag ringde mest för att kolla vad du hittat på idag. Jag är ju hemma igen och har dötråkigt.”

”Klart du har tråkigt utan mig.” svarade jag honom självsäkert.

”Precis det jag menar.”

”Tja... Jag har inte gjort så mycket. Shoppat balklänning med Tyra bara. Hittade den perfekta klänningen till mig. Herre Gud Justin den är underbar, vinröd...”

”Alex?!”

”... med perfekt pssform. Som om den var sydd bara för mig. Och förresten, påminn mig att aldrig shoppa med Tyra igen hon är bara för jobbig.”

”Alexandra!” utbrast Justin plötsligt från andra änden.

”Men ja?”

”Jag tror du behöver en tjejkompis du kan prata med sådant om. Men jag är glad att du hittade en perfekt klänning. Jag slår vad om att du kommer vara jätte vacker i den.” Wow. En komplimang. Jag hatade när Justin gav mig komplimanger, eftersom det enda jag kunde svara var alltid tack. Han vet redan att han är perfekt. Han får höra sådant var dag av sina fans, han behöver inte höra det från mig också.

”Tack Jus. Vad har du gjort idag då?” undrade jag och övergick till att smörja in mitt ansikte.

”Har inte hunnit göra mycket mer än att vakna och äta frukost. Klockan är ju bara strax innan två här. Men jag, Fredo och Ryan, du vet Ryan från Stratford som spelar in filmer, ska ner till stranden idag och ta det lite lugnt.”

”Åh vad kul! På tal om stranden... Jag tog en strandpromenad med Victor innan. Vi såg på solnedgången och åt glass.” Jag stängde alla krämer och puttade ned dem på golvet så jag kunde lägga mig i sängen men armar och ben åt alla håll och kanter.

”Vänta... Victor som kallade dig hora?” utbrast Justin. ”Vad gjorde du med honom?” Hans röst skar sig och jag kunde nästan höra en viss avundsjuka i den.

”Mm, men han bad om ursäkt idag. Vi redde ut det.” viskade jag då jag hörde trappsteg utanför mitt rum.

”Jaha, vad kul.” svarade Justin kallt. Han var avundsjuk, på vad vet jag inte. Men något var det.

”Fast vi kommer aldrig återgå till vår gamla relation, dem dagarna är över.” sa jag och jag kunde nästan sätta mitt liv på att jag hörde Justin pusta ut.

Rätt vad det var öppnades min sovrumsdörr och in haltandes kom Jake.

”Justin häng kvar lite.” sa jag och ställde ned mobilen på nattduksbordet.

”Jake vad är det?” frågade jag och gick fram till honom.

”Jag hade en mardröm, jag kunde inte sova. Får jag sova hos dig”" undrade han och mina hjärtslag blev aningen ojämna. Klart han fick, han har gått igenom helvetet och tillbaka de senaste dagarna och ingen klandrar honom för hans sömnlöshet.

”Såklart du får.” tröstade jag honom och lade två beskyddande armar om hans kropp och strök honom över ryggen. ”Hoppa upp i sängen du, jag ska bara säga hej då till Justin.” Jag bar upp honom till sängen för att hjälpa honom och tog sedan tag i min mobil.

”Hälsa honom.” sade Jacob och lade sitt huvud ned på en av mina flera kuddar.

Jag pressade telefonen mot örat, ”Jus, jag måste gå. Jake hade en mardröm och kunde inte sova, så han kom in till mig för att sova här.”

”Absolut Lex. Inga problem. Hälsa honom från mig. Och ta hand om dig själv.”

”Han hälsar dig med. Hej då bestie, ses snart. Puss!”

”Pusssssssss.” Justin drog ut på ordet och sedan bröts samtalet.

Jag ursäktade mig för Jake och gick ut till badrummet för att dra på mig ett par rena underkläder och min sov t-shirt och hotpants. Handduken drog jag bort från håret och hängde den på en krok i badrummet. Sedan gick jag snabbt tillbaka till rummet och kröp ned bredvid Jake.

Jag brydde mig inte om att kamma håret eller torka det. Det fick vara så bara. Min lillebror behövde mig.

Jake flyttade sig närmare intill mig och jag lade en arm om hans axlar.

”Vad drömde du om?” vågade jag mig på att fråga.

”Olyckan. Bussen. Mina lagkamrater. Blod.” svarade han kort.

”Vill du berätta?” Han hade inte berättat för någon vad han hade upplevt, inte ens doktorerna. Och även om jag visste att han skulle svara nej så skadade det inte att försöka.

”Jag kan inte.”

”Försök Jake. Det är bara jag.” uppmuntrade jag honom.

”Det är mitt fel, Alex. Det är mitt fel att olyckan hände.”

---

Detta är skrivet av OSS BÅDA TVÅ. Ema har varit jääätteeegulleee och hjälpt mig. Haha, I kinda forced her. Nej, jag skojar. Hon ville självklart skriva :)

Vad tror ni Jake menar med att det är hans fel?... Ge oss era tankar! Kommentera rediiiigt, x E&L.