Previously:  ”I make them good girls go bad…I make them good girls go bad… You were hanging in the corner with your five best friends…”,sjöng vi för full hals. När vi parkerade utanför dans akademin så stod det endast 2 bilar där, alltså tomt. Vi lämnade bilen och gick in på dans skolan. Ett leende spreds på mina läppar. Att dansa var min passion, och att få göra det igen är som en dröm. Vi gick upp till danssalen som stod kolsvart, men när vi tände lampan skriade Em till, rakt i mitt öra.

Hela dansgruppen – inklusive Kayla – stod i en ring i mitten av salen med ett flertal balonger runt dem.

”Vi kommer sakna dig Belle!”, utbrast alla i kör. Jag hajade till och en rynka uppstod emellan mina ögonbryn. Redan?

”Varför sån brådska?”, undrade jag och tog mig för pannan. Kelly kollade frågandes mot mig med en otydlig min.

”Du flyttar ju ikväll? Det sa Kayla.”, mumlade hon mjukt och nickade mot Kayla som stod och smaskade på ett tuggummi med samma, vanliga flin på sina läppar. Åh, vad jag hatar henne. Det här var sött, självklart och omtänksamt, men inte när idén kom från Kayla.

”Oturligtvis åker jag inte förrän på Söndag, så jag kommer imorgon också.”, upplyste jag dem allesammans. Ett surr spred sig över dem 20 elever som stod i en klunga i mitten av salen, med Kelly i sig.

”Jaja, sluta prata nu. Vi kan äta lite av Muffisarna Molly gjorde, sen dansar vi. Som straff för att Kayla bytte datum på allt så blir det en extra lång lektion idag.”, alla började genast gny missnöjt, men jag blev bara glad. Jag ville nästan krama om Kayla. Att bara få dansa, extra länge, utan att bry mig om någonting annat än min rytm och mina steg var som en dröm.

”Du Belle?”, pep Selena, en liten tjej, 1 år yngre än mig från min högra sidan. Jag kollade snabbt mot henne och nickade.

”Är det sant… är det sant att du dejtar Justin Bieber?”, fortsatte hon nervöst fram. Jag sneglade mot Kayla som stod med ett stort leende och slickade av rosa frosting från sitt pekfinger. Jag drog ett djupt och förnuftigt andetag.

”Nej, jag dejtar inte Justin Bieber, vad är det för dumheter?”, besviket gick Selena iväg till sina kompisar med ett skakandes huvud. Alla tre kollade åt mitt håll. Några med avskyvärda blickar och några med kärleksfulla, mjuka blickar. Jag skakade av mig tankarna och gick in bland alla andra som stod och proppade i sig muffins, något jag inte tänkte göra. Hur ska man kunna dansa om magen är full med Cupcakes? Em vände sig om mot mig med Choklad frosting i båda mungiporna.

”Åh Belle! Det är såå gott! Du måste smaka!”, uppmanade hon mig och räckte över sin halvuppätna muffins, som jag snabbt tackade nej till.

”Så, du ljuger för mindre nu eller?”, fräste Kayla i örat på mig. Jag suckade djupt.

”Jag ljuger inte, och dem är bara 1 år yngre, det är inte så mycket mindre enligt mig.”, svarade jag i samma bittra ton som hon själv hade.

”Jo tjena, och jag känner The Beatles. Lägg ner med ljugandet nu, du dejtar Justin Bieber. Men du är rädd för allt hat du kommer få, eller hur? Om du går ut med det kommer du få dödshot, svordomar riktade mot dig, Worldtrends om hur ful du är, din lilla padda.”, snäste hon elakt. Jag kanske inte brydde mig om det, men hennes ord kändes som ett tusentals knivhugg rätt in i hjärtat. Ord sårar. Alla kanske inte vet det.

”Padda? Är det allt du har att säga? Padda?”, flinade jag. Hon drog en hand genom sitt blonda hår.

”Bättre än vad du kan.”, suckade hon med en sur blick. Jag skrattade humorlöst till.

”Jag tror nog inte Justin Bieber skulle vilja dejta en Padda.”, ordet ”Padda” hade liksom fastnat i mitt ordförråd. Jag hade med det ordet i varje mening nu. Kayla höjde retsamt på ögonbrynen.

”Jag visste att ni två var ihop. Eller åtminstone dejtade.”, utbrast hon nöjt. Ingen verkade vara så intresserad av vårat samtal, utan satt och åt muffins.

”Du kommer aldrig kunna bevisa det, eller göra något med det mot mig.”, andades jag stelt ut. Hon flinade större.

”Var inte så säker på den saken Belle.”, skrattade hon hånfullt innan hon slog sig ner bland sin hop av tjejer. Med en huvudskakning gick jag mot Kelly och höjde menandes på ögonbrynen.

”Vad är det här? Ett té-party eller en dans lektion?”, kontrade jag med armarna korsade över bröstet. Hon svalde innehållet i sin mun med en nick och klappade sekunden därpå händerna.

”Kom igen nu! Nu ska vi dansa!”, ropade hon ut över klassrummet och bara på någon minut var vi igång.

”Vad pratade ni om?”, undrade Em när vi stod i kön inne på Starbucks. Jag sneglade på henne.

”Vad pratade vilka om?”, mumlade jag nonchalant. Hon suckade och la huvudet på sned.

”Du och Kayla. Det är inte varje dag ni två står och prata i över… fem minuter!”, konstaterade Emily bittert. Jag ryckte på axlarna och rättade till min hästsvans.

”Ibland finns det saker att prata om.”, svarade jag enkelt.

”Som vadå? Justin Bieber eller? Hon kommer lista ut det någon gå…-”

”Hon har redan. Eller jag berättade. Typ. Hon kallade mig Padda hela tiden så jag sa ”Jag tror inte Justin Bieber skulle vilja ha en padda…”, så nu vet hon.”, svarade jag stelt, i väntan på den reaktionen jag fick av Emily.

”Är du dum i hela huvudet Belle?! Hon kommer spilla det! Hon kommer berätta för vartenda skvallerbolag som finns i hela London! Kanske tillochmed ända bort till Sverige! Det här är en katastrof Belle!”, skriade Emily upphetsat, rakt in i örat på mig.

”Aj, jag tror jag nyss blev döv. Men nej. Kayla… hon kan vara elak, men det tror jag inte ens hon har mage till.”, muttrade jag till svar och beställde en is-latte. Emily beställde detsamma och lutade sig med ryggen mot disken.

”Du kommer hamna i trubbel för det här, och jag kommer inte finnas där för dig när du flyttar till Los Angeles, Belle.”, varnade Emily mig. Jag kollade ut genom fönstret. Hade hon rätt? Eller skulle jag hitta en annan kompis, som kunde vara lika lojal mot mig som Em hade varit i alla dessa år? Stått ut med mina tårar, mitt tjat? Mina killproblem och läxor? Dansen…? Allt? Jag tog emot min is-latte och betalade.

”Allt kommer nog ordna sig, och om det inte gör det… så kommer Justin fixa det i alla fall.”, andades jag på ett sätt lugnt ut när vi lämnade Starbucks. Emily drog en hand genom sitt blonda hår.

”Var inte så säker på att Justin också kommer finnas där för er. Kärlek håller inte för alltid.”, upplyste hon mig.

”Snälla Em. Var inte så himla negativ över allt! Okej? Jag kommer alltid hitta en lösning till allt.”, hon suckade uppgivet.

”Om du säger det så…”, fick hon ur sig och hoppade in i bilen. Jag nickade självsäkert och slog mig ner bakom ratten.

Min hand fördes mot spegeln, där jag sedan drog med den över för att få bort dimman som hade lagt sig över spegeln. Mitt våta hår hängde ner för mina axlar. Emily hade åkt hem och pappa låg och sov. Jag förstod honom. Hade man varit uppe 27 timmar i sträck så var man trött. Jag klev ut i mitt kalla sovrum och slog igen fönstret. Jag huttrade till av kylan som hade lagt sig över rummet. Jag hatade kyla, det var nog det värsta jag visste. Och vintern. Men nu skulle jag få slippa snö… och kanske tillochmed kyla. Med snabba tag drog jag på mig ett par rena underkläder och min pyjamas innan jag skickade iväg ett sms till Justin.

”Kayla vet… Hon har vetat ett tag nu tror jag. Vad ska vi göra? XX Belle.”

Det tog inte lång tid innan Justin svarade.

”Vi ligger lågt, OK babe? Bara… avslöja inte mer än vad som behövs. Avslöja inget helst. Hon kan ju gå till vem som helst och spilla det… XX Justin.”

Jag kände hur skuldkänslorna tog plats i min mage, i en stor, fet klump. Jag skulle inte avslöja något… för sent.

”Okej, jag älskar dig… xx Belle.”

Det var ingen mening med att vänta in ett svar, men jag kunde tänka mig att han log just nu.

”Jag älskar dig Justin…”, viskade jag hest för mig själv med ett stort, trött leende på läpparna. Jag la mig trött ner i sängen och knappade iväg ett sms likaså till Em.

”Förlåt för att vi började bråka… jag hatar när vi bråkar, speciellt nu. När jag snart ska åka och så… ses imorgon? Vi kan gå på Zoo kanske? ;) Äta någonstans…? Förlåt mig Em, jag menade inte att snäsa mot mig, om det nu är så att du blev arg eller ledsen, så förlåt <3 XOXO Belle.”

Jag la ner mobilen på nattduksbordet och drog upp min laptop i min famn. Först knappade jag in mig på Facebook och twitter. Justin hade tweetat för 2 minuter sedan.

”I miss you so much that it hurts… Love you forever, my little Sun. #Love.”

Hade han skrivit det där till mig? Kanske? Förhoppningsvis? Troligen. Jag log stort och klickade mig runt på Internet tills min blick föll mot en rubrik, som inte hade med mig att göra. Typ. 

Vad möter hon??? :O Kommer Kayla spilla deras hemlighet för en Paparazzi????? :O Sorry för seeent!! :S Kommentera för mer! <3 Kommentera.

Previously: Det såg så vackert ut… När jag hade börjat frysa snodde jag runt och gick in på badrummet för att tillfredsställa mina behov. När jag sedan la mig ner i sängen så kände jag hur min tunga vad alldeles torr. Vatten. Trött reste jag på mig ännu en gång och smög ner till köket för att ta ett glas vatten då jag hörde ett knarrande i trappan bakom mig. Och sedan ännu ett till. Ännu ett till. Sedan steg. Förskräckt vände jag mig om för att granska vem det var som var uppe nu.

”Selena?”, utbrast jag med höjda ögonbryn. Hon höjde sitt pekfinger mot sina läppar, som var röda av läppstiftet hon hade kletat på.

”Vad gör du? Vart ska du?”, fortsatte jag lågt. Hon hade på sig en svart tajt klänning, svarta pumps och plattat hår. Hon skulle förmodligen på fest, men vem i Nashville känner Selena?

”Jag ska på fest. Demi är i staden och har hittat fetaste nattklubben. Vill du hänga med?”, flinade hon. Jag bet mig löst i läppen. Skulle jag följa med? Släppa taget om allt? Nej, jag skulle gå och lägga mig, för att imorgon ringa Belle och låta hennes förklara sig. Det var en bra plan.

”Nej tack.”, svarade jag och kliade mig nervöst i nacken. Hon nickade.

”Okej, men vad du än gör, säg inte att jag har gått.”, bad hon. Jag skakade på huvudet.

”Nej då, men kom ihåg att vi ska ha konsert imorgon.”, varnade jag henne.

”Jag vet.”, svarade hon kort innan hon vände på klacken och försvann ut i den svala natten. En suck lämnade min mun. Lika bra att gå och lägga sig.. tänkte jag trött och reste mig upp för att gå upp på mitt rum igen. När jag smög förbi mammas rum hörde jag röster. Hon pratade i telefon.

”Nej… ja, hon måste ha gjort något. Jag vet inte. Jag ska föreslå det. Ja… vi får se. Mhm… Jeremy, nej.”, viskade hon hest. Jag svalde hårt. Hon pratade med pappa. Om Belle och mig? Hon slutade prata, så jag skyndade mig till mitt rum och sköt igen dörren.

Belle’s Perspektiv:

”Belle. Det knackar på dörren.”, upplyste Emily mig från soffan som stod kvar i mitt rum som nu nästan var tomt på saker. Jag nickade, reste mig upp och gick ner för trappan ner i hallen. Jag orkade inte med överraskningar, så denna gång kollade jag i kikhålet innan. Det stod en medelålders man där med en svart skjorta och skinn portfölj. Med en axelryckning slog jag upp dörren.

”Hej, är jag hemma hos familjen Chandler?”, jag nickade trött med en hand för pannan.

”Vad vill du?”, mumlade jag oförstående, lite surt kunde man tolka det.

”Jag är eran advokat, och jag är här för att prata med din pappa om flytten till… äh… Los Angeles.”, meddelade han mig med ett stelt leende på läpparna. Jag la en hand på midjan.

”Tyvärr, men min pappa är inte hemma. Åkt till hans jobb.”, svarade jag och räckte över ett av pappas hundra visitkort. Mannen tog emot den och sa hej då innan han försvann in i sin vita bil igen. Jag slog igen dörren och gick upp till Emily igen.

”Du, dansen börjar om 3 timmar. Vi har faktiskt inte gått på 6 dagar nu.”, sa hon menandes. Jag nickade.

”Vi äter något, kollar på tv och sen kan vi åka dit. I min Range Rover om du vill det…”, suckade jag. Hon log nöjt och nickade.

”Bra!”, kvittrade hon till. Med ett torrt skratt slog jag mig ner bredvid henne i soffan. 

”Så, vad ska vi äta?”, log jag för att komma in på ett samtalsämne.

”Ey, ät inte upp all pasta!”, fräste jag till Emily som hade börjat äta av pastan redan i kastrullen. Mac and Cheese fick det bli, något vi hade i vårt skafferi var pasta och Kaffe. Och i kylskåpet mjölk, smör, Cola och ost. Pappa hade inte tyckt att vi behövde handla något nu vi ändå skulle flytta om 3 dagar.

”Jaja, men jag är hungrig!”, gnällde hon menandes. Jag skakade på huvudet.

”Stå ut.”, med dem orden hade jag i osten bland makaronerna.  Em lipade mot mig och tog en klunk av sin cola.

”Fy på dig, varför måste vi dricka ur plastmuggar?”, fortsatte hon med sitt gnällande.

”Herregud Emily! Vi ska flytta, sluta gnälla.”, utbrast jag stelt. Hon ryckte på axlarna och slog sig ner runt köksön.

”Jag bara säger vad jag tycker…”, ja, det hade jag märkt. Jag sänkte värmen på plattan innan jag vände mig om mot Em.

”Kan du räcka över tallrikarna?”, frågade jag med ett litet leende lekandes på läpparna. Lika bra att försöka vara snäll än att snäsa bort henne, vilket bara skulle sluta med bråk – något jag inte önskade just nu.

”Visst.”, muttrade hon kort och räckte över tallrikarna till mig. Tallrikar och bestick var det enda vi hade tagit fram, för glasen höll redan på att fraktas till Los Angeles, där vårat ny hus fanns, med en massa andra möbler.

”Bon Apetit.”, flinade jag. Hon tog emot sin tallrik och högg genast in på Makaron- och oströran.

”Jag…”, började jag men avbröts av min ringande mobil. Med en ursäktande blick mot Em gick jag upp på mitt rum och svarade.

”Hallå?”, andades jag ut. Jag visste att det var Justin, då jag hade hans nummer.

”Förklara varför Mike svarade.”, sa han bara.

”Jag sprang, han kom bakom mig, höll i min mobil, svarade. Jag lovar Justin, såfort han hade lagt på slog jag till honom.”, lovade jag med en ångestfylld röst.

”Jag tror dig, jag ville bara höra det med egna öron, från dig, inte från Emily.”, jag hörde ett leende i hans röst. En tyngd släppte mina axlar, allt kändes bra igen.

”Bra… så, hur är det i Nashville?”, fick jag ur mig för att bryta den lilla tystnaden som hade uppstått. Han drog ett djupt andetag.

”Det är Okej… men jag saknar dig. Vad ska du göra idag? Vi håller på och förbereder till en konsert.”, upplyste han mig.

”Jaha, trevligt! Jag saknar dig mer Justin… för första gången på några dagar ska jag och Em gå på danslektionen, vi har ännu en lektion imorgon. Det blir den sista för mig.”, mumlade jag ledsamt. Han hummade instämmande med samma ledsamma tonfall i sin röst.

”Jag förstår att det är tufft. Lämna hela ditt liv bakom dig bara för din pappas jobb.”, tröstade Justin. Självklart att han förstod, när han hade hoppat på planet till Atlanta och sagt hej då till Stratford hade han ett helt nytt liv. Jag hade ju somsagt sett Never Say Never.

”Ja… men jag kommer åtminstone ha dig hos mig ibland.”, log jag uppskattandes. Han skrockade till.

”Tja, jag har en överraskning åt dig också…”, utbrast han med lömsk röst. ”Men den får du först i Los Angeles, den kommer ligga på din säng i ditt rum.”

”Åh, din mystiska, mystiska, kärleksfulla man! Det är därför jag älskar dig.”, fnittrade jag hysteriskt. Han skrattade retsamt till i andra änden.

”Jag älskar dig också min vackra Afrodite.”

Emily hade hunnit bli sur, och maten kall när jag kom ner igen.

”Justin?”, suckade hon trött. Jag nickade och kramade mjukt om henne som ett förlåt. Jag hade dumpat henne för att prata med min pojkvän, som jag kommer spendera hundra gånger mer tid med när jag flyttar.

”Förlåt Emi-Pemi.”, ursäktade jag mig. Hon nickade bara förstående och slängde plastmuggarna i papperskorgen och la ner tallrikarna och besticken i diskmaskinen.

”Vad ska vi göra? Ni satt där uppe och pratade i minst 40 minuter…”, konstaterade hon. Jag kände hur mina kinder hettade till.

”Jaja, sånt är livet! Pratar du aldrig med Mark?”, hon svalde hårt när jag uttalade hans namn.

”Han är ett svin. Han har en flickvän. Som heter Tish.”, grumlade Em ilsket. Jag rynkade på näsan.

”Jag är ledsen… men du? Jag tror danssalen är tom, så om vi åker nu, så kanske vi kan vara ensamma ett tag.”, föreslog jag. Hon log stort och nickade.

”Bra, det gör vi.”, svarade hon glatt. Vi gick upp på mitt rum för att byta om till danskläder. När vi lämnade huset stod solen högt upp på himmeln.

”Kommer du?”, ropade jag till Em som hade stannat till för att granska den vackra himlen. Hon kollade åt mitt håll och började sedan småjogga mot mig.

”Förlåt.”, sa hon genant och hoppade in bredvid mig i bilen. Till skillnad från bilarna här i London så var ratten på vänster sida i den här bilen. Men när jag hade övningskört hade jag suttit i en ”London-Bil”.

”Ska du köra eller?”, skrattade Em och nickade menandes mot bilnyckeln i min hand. Jag nickade snabbt, startade motorn och började köra. Good Girls Go Bad – Cobra Starship spelades på radion, så jag och Em började genast sjunga med.

”I make them good girls go bad…I make them good girls go bad… You were hanging in the corner with your five best friends…”, sjöng vi för full hals. När vi parkerade utanför dans akademin så stod det endast 2 bilar där, alltså tomt. Vi lämnade bilen och gick in på dans skolan. Ett leende spreds på mina läppar. Att dansa var min passion, och att få göra det igen är som en dröm. Vi gick upp till danssalen som stod kolsvart, men när vi tände lampan skriade Em till, rakt i mitt öra.

Vad skrek/skriade Em åt? :) Hm... vad tror ni? Rekord, skrev detta på en halvtimma! Woha! :D Kommentera för mer ikväll <3

Previously:  ”Hej Belle, det är din moster Mirandra. Kommer du ihåg mig? Vi sågs för 5 månader på din morfars begravning.”, min moster Miranda? Självklart att jag kom ihåg henne. Ett leende spreds på mina läppar.

”Ja, hur skulle jag kunna glömma dig Moster? Vi var ju tillsammans hela min barndom.. typ. Hur är det i Norge?”, undrade jag. Hon hade nämligen flyttat dit med sin dotter, min kusin, Chrystal för 2 år sedan.

”Ja… Jag har något tråkigt att meddela Belle…”, viskade hon i luren. Då hörde jag att hon grät, vilket jag inte hade märkt i början av samtalet. Jag stelnade till, dåliga nyheter.

”Miranda… vad har hänt?”, min röst darrade. Jag hade inte ens märkt själv att tillochmed hela jag skakade.

”Chrystal… hon var på kollo… på Utöya… en mördare… hon är död…”, viskade hon hest fram med gråten i halsen. Va? Nej, det kunde inte vara sant. Min kusin? Död? Chrystal hade varit som min syster… Utan att jag själv hade märkt det så hade tårar börjat rinna ner för mina kinder.

”Hon… död?... nej…”, hackade jag fram mellan ihop spända käkar. Miranda snörvlade till.

”Belle, en man som heter Anders Bering Breivik åkte ut på ön och dödade nästan alla… hon är död! Ja…-”, hon avbröts. Eller snarare samtalet. Tårarna hade börjat rinna ner för mina kinder. Justin blickade mig med stora ögon.

”Vad har hänt? Belle? Vem är död? Belle?”, Justin’s röst brukade trösta mig, detsamma som Em’s brukade, men inte nu längre. Jag vet inte varför, men på något sätt var jag otröstbar idag. Det tog inte lång tid innan tårarna hade förts över till hickningar, till skrik, till smärta, till hulkningar. Jag mådde inte bra, och inte ens Justin kunde få mig att må bättre. Det var överväldigande, att få veta att ens Kusin är död. Att ens mamma ställer sig utanför sin dörr. Att man förmodligen ska åka till Domstolen om några veckor, kanske dagar? Jag reste mig helt plötsligt upp och lämnade Justin själv i vardagsrummet, gick ut i hallen, drog på mig min Vindjacka, drog över luvan och försvann sedan ut i regnet. Justin ropade efter mig i dörröppningen, men jag vände mig inte om. Jag stannade inte ens. Jag började springa. Dock inte in mot Londons Centrum, utan bort. Bort från alla människor, alla hus. Bort från Emily, Justin, pappa, Mark, mamma och Neah. Bort från verkligheten. Mitt hjärta dunkade hårt i bröstkorgen, och ärligt talat så trodde jag att den skulle lämna sin plats och hoppa ut på gatan för att spring ifrån mig. Precis som jag hade sprungit ifrån Justin. Jag stannade till och stödde mig med händerna mot mina lår. När jag drog in ett djupt andetag sved det i strupen. Jag trodde jag skulle kvävas, kanske tillochmed dö? Skulle det vara bättre? Då skulle jag åtminstone få slipa allt det här. Flytten, mamma, pappa som aldrig är hemma… men jag skulle lämna dem personerna som betyder mest för mig. Emily och Justin. Det skulle jag aldrig kunna stå ut med.

”Belle?”, utbrast en andfådd röst bakom mig helt plötsligt. Jag snodde runt och mötte Mike’s blick. Först blev jag vettskrämd, men sen kramade jag hårt om honom av någon anledning. Jag behövde en kram.

”Såja, vad har hänt? Har Justin gjort dig något?”, flämtade han medan han drog med sin hand över mitt hår. Jag skakade på huvudet.

”Nej, men min mamma… hon kom.”, han lät munnen falla vidöppen.

”Din mamma? Men hon är väll… död?”, mumlade han oförstående. Jag nickade med en lätt axleryckning.

”Det trodde jag i alla fall.”, svarade jag med ett sting ilska i rösten. Mike oj-ade sig.

”Jag är så ledsen…”, viskade han, men det verkade inte som om han vore ledsen alls. Nej då, tvärtom. Han verkade inte vara ledsen eller förvånad, han verkade veta precis vad som försiggick, men jag orkade inte argumentera om det. Då började min mobil ringa. Jag drog ner min hand i min ficka, men fann den inte någon stans. Min blick föll på Mike som stod med den i sin hand.

”Åh, det är Justin? Ska jag svara?”, innan jag hade hunnit svara började Mike prata i luren.

”Hej Justin. Ja, Belle är här. Varför? För att vi har det mysigt hemma hos mig. Bah, tror du att hon gillar dig? Nej då, det är mig hon vill åt. Ja, hon bryr sig inte, nu säger hon att du kan åka. Ja, hej då.”, han la på och räckte över mobilen till mig. Jag spände knytnäven för att sekunden därpå slå till honom hårt vid käken. Han skakade på huvudet mot mig.

”Du… din lilla Bitch!”, röt han. Han skulle slå till mig också, men jag duckade och började springa. Jag måste vara framme hos Justin innan det är försent. Innan han har åkt… mina ben höll på att vika av ett flertal gånger, men jag slutade inte springa för det.

När jag kom tillbaka skulle Justin precis hoppa in i den svarta bilen som stod på min uppfart.

”Justin!”, skrek jag för att finna hans uppmärksamhet. Han kollade åt mitt håll med detsamma. Hans ögon blixtrade till utav sorg och han hoppade snabbt in i bilen. Jag tog sats igen och började springa efter den körandes bilen, men i onödan. Jag kunde knappast hinna ifatt den, så jag vände på klacken och sprang tillbaka mot mitt hus, där Emily mötte mig i hallen.

”Att du kunde..”, muttrade hon besviket med armarna korsade över bröstkorgen. Jag svalde hårt, men förgäves. Min hals var torr och tog inte emot någon vätska som helst.

”Jag gjorde inget…”, viskade jag hest tillbaka. Hon himlade med ögonen.

”Nähä? Varför svarade Mike i din telefon då? Och sa att du inte brydde dig? Du var där, eller hur? Med Mike?”, fräste Emily bittert.

”Ja, men inte från början. Jag sprang bara och sen kom han upp bakom mig, men min mobil i handen! Justin ringde, han svarade.”, förklarade jag uppgivet. Em drog en trött hand genom sitt hår.

”Visste du att det var Mike som misshandlade Justin? På din mammas beställning.”, upplyste hon mig. Jag vred blicken från paraplystället i hallen till Emily.

”Vad sa du? Mike?! Var det han?!”, spottade jag barskt ur mig. Emily nickade lätt.

”Ja, men nu är Justin sårad och du har en pojkvän som ska till Nashville. Han kanske redan sitter på planet.”, grumlade Emily och trampade in i vardagsrummet. Jag sjönk ihop på golvet med mobilen tryck mot örat. Signalerna gick, och jag kom fram till telefonsvararen.

”Hey du har kommit till Al Sumpkins… Nej, jag skojar. Du har kommit till Justin Bieber! Coolt va? Jag kan tyvärr inte svara just nu, så sjung, säg eller rappa ditt meddelande efter pipet. Swag.”

Jag suckade trött. Telefonsvararen, det betydde nog att han ignorerade det faktum att jag ringde honom. Trött reste jag mig upp och gick in till Emily för att säga en enda mening.

”Vet du? Jag är känslomässigt störd.”, mumlade jag sorgset och klev sedan upp för trappan och in på mitt rum. I min ensamhet.

Justin’s Perspektiv:

Kenny försökte få liv i mig, men misslyckades oräkneliga gånger. Hon hade varit med honom, sitt ex. Jag kanske överreagerade, men det var något man inte gjorde. Speciellt inte mot sin pojkvän. Vi var väll förmodigen fortfarande ihop…? Jag visste inte. Min mobil plingade till utav ännu ett sms från Belle. Jag klickade in ens upp det, utan raderade det med ens. Det stod samma sak på alla. ”Förlåt, det var inte meningen, låt mig förklara.”, osv. Jag hade inte orken eller lusten att prata om det just nu. Jag älskade henne fortfarande och hon skulle få chansen att förklara, men inte just nu.

”Justin, du vill väll ha Cola?”, undrade Kenny som hade rest sig upp och nu stod vid minibaren. Med en suck nickade jag. Jag kunde inte törsta eller hungra ihjäl mig, vad skulle det hjälpa? Han räckte över den svala Cola-burken innan han slog sig ner på sin plats igen bredvid mig.

”Så, du vet att vi kommer få sällskap i Nashville, eller hur?”, jag höll på att sätta Colan i halsen. Vadå för sällskap? Varför får jag alltid veta saker sist?!

”Nej, det vet jag inte.”, mumlade jag surt och torkade bort Colan som hade runnit ner på min haka med handryggen. Kenny log retligt mot mig.

”Nähä..”, svarade han kort och kollade ut genom fönstret.

”Ja, det betyder att du ska förklara vem ”sällskapet” är Kenny.”, begärde jag. Han skrockade till.

”Aldrig.”

Det var en kall blåst som svepte över oss när vi lämnade flygplanet på landningsbanan i  Nashville. Ingen hade riktigt orken att ta sig igenom flygplatsen, så vi hade 3 bilar som stod och väntade på oss redan här. Det stod 3 till bilar, förmodligen till gästen.  Jag drog på mig min keps och blickade utöver folkmassan som bestod av liv vakter, dansare och Managers.

”Hej!”, pep en välbekant röst till bakom mig helt plötsligt. Jag snurrade runt där jag stod och mötte Selena’s stora smile. Jag kramade mjukt om henne.

”Vad gör du här Selena?”, utbrast jag frågandes. Hon drog upp sitt hår i en hästsvans med ett leende.

”Vi ska ha en dubbelkonsert. Visste inte du det?”, svarade hon typiskt. Jag skakade på huvudet.

”Ingen berättar något för mig…”, viskade jag lågmält för mig själv. Hon la en hand på midjan och drog sin skinjacka tätare kring sin lilla kropp.

”Så, vart har du Belle? Följde inte hon med? Jag förutsåg att hon skulle det.”, skrattade Selena nervöst.

”Det är komplicerat. Det hände en sak innan vi åkte, men det blir nog bra.”, svarade jag kort i hopp om att inte behöva gå in på en massa detaljer om vad som hade skett.

”Jaha, vad tråkigt.”, andades Selena endast ut, förstående om att jag inte ville prata om det. Jag nickade och sa adjö till henne för att sedan gå till min bil där mamma, Scooter och Kenny stod.

”Dubbelkonsert va? När bestämdes det?!”, fräste jag surt. Scooter utbytte en nervös blick med mamma och skakade på huvudet.

”Det bestämdes i eftermiddags.”, hans röst var osäker, som om han vore rädd för mig. Jag suckade djupt.

”Jaha, men det skulle vara trevligt att få veta lite när saker har med mig att göra.”, grumlade jag bittert till svar innan jag hoppade in i bilen med en smäll. Mamma ryckte till utanför mitt fönster. Med en suck sneglade jag mot Selena’s bil, som Selena nyligen hade hoppat in i. Mamma slog sig ner bredvid mig i bilen och suckade.

”Vi ska bo i ett hus, det finns en stor villa några kilometer från huset. Du, Selena, Scooter, Kenny, jag, Selena’s mamma och Selena’s livvakt ska bo där. Resten bosätter sig på hotellet inne i stan.”, förklarade mamma kortfattat. Jag nickade.

”Så vi ska bo… tillsammans?”, min röst utstrålade bitterhet. Jag gillade inte tanken av någon anledning. Jag kände mig… det kändes bara som om jag inte var helt rätt mot Belle om jag skulle dela hus med Selena Gomez, som såg ut som en Grekisk gudinna. Jag är kär och älskar Belle, men ingen person kan neka att Selena är vacker, för det är hon. Mitt i allt grubbleri om tjejer och skönheter så for mina tankar iväg till Jasmine. Tjejer… jag var omringad av de hela tiden. Men Belle var den enda. Jasmine hade jag inte hört ett dugg av efter det konstiga samtalet för någon vecka sen, eller dagar var det va? Jag höll inte koll på dagarna ett dugg längre…

”Justin, kan du komma?”, ropade Selena från köket till den massiva villan vi hade fått hyra. Jag vet inte vem som ägde den, staten kanske? Men lydigt gick jag ut till köket där Selena stod och hackade gurka.

”Jag är här.”, upplyste jag henne. Kort tittade hon upp på mig från gurkan med ett stort leende på läpparna.

”Kan du sänka värmen på plattan och börja duka? Maten är klar om 3 minuter, som minst.”, meddelade hon och nickade mot kycklinggrytan som låg och puttrade i stekpannan på spisen. Med en nick gick jag fram till spisen för att vrida av värmen innan jag drog ut 7 tallrikar.

”Åh, Kenny och Milly har redan ätit.”, sa Selena snabbt. Jag nickade och drog bort två tallrikar. Milly, det var förmodligen hennes livvakt. Något jag inte hade någon koll alls på av någon anledning. Kanske för att jag egentligen inte hade något med Selena att göra. Hon är som min storasyster, men inte inom våra karriärer.

”Maten är klar!”, ropade hon ut till alla andra. Snabbt kom mamma, Mandy och Scooter för att slå sig ner vid bordet och lassa upp ris och kycklinggryta på sina tallrikar. Jag sneglade på Selena som satt med en bekymrad min ner i sin mobil. När hon märkte att jag iakttog henne tryckte hon snabbt ner mobilen i fickan med ett nonchalant leende på läpparna. Med en uppgiven suck lassade jag likaså upp mat på min tallrik och började äta.

Klockan hade börjat närma sig 1 på natten och jag kunde inte få en blund. Jag mådde dåligt över att ha ignorerat Belle sådär, bara struntat i henne… klumpen i min hals ville envist stanna kvar och göra mig sällskap i den svala natten. Med en suck reste jag mig upp och gick fram till balkongen. Det var kallt ute nu. Nashville lystes upp av lampor av det jag kunde se. Det såg så vackert ut… När jag hade börjat frysa snodde jag runt och gick in på badrummet för att tillfredsställa mina behov. När jag sedan la mig ner i sängen så kände jag hur min tunga vad alldeles torr. Vatten. Trött reste jag på mig ännu en gång och smög ner till köket för att ta ett glas vatten då jag hörde ett knarrande i trappan bakom mig. Och sedan ännu ett till. Ännu ett till. Sedan steg. Förskräckt vände jag mig om för att granska vem det var som var uppe nu.

Vem står bakom Justin? Hm... hur kommer det gå mellan Justin och Belle? Snälla, gnäll nu inte och säg att Justin överreagerar, jag har kämpat 4 timmar med det här kapitlet och jag har en tanke bakom det!! Så pretty, pretty pleas, dont wain. Kommentera. Över 15 kommentarer, helst, innan nästa.

Previously: ”Så, hur mådde Justin?”, undrade hon mjukt. Jag ryckte till men kom ihåg mitt löfte.
”Varför skulle jag fråga? Han är en ren skitstövel…”, grumlade jag surt. Hon höjde på ögonbrynen.
”Jag gillar honom…”, tyckte hon menandes och gav Mark en ursäktande blick. Jag tog en tugga av min pizza-slice, men det smakade bara som papper i min mun. Kanske tillochmed kartong. Då ringde det på dörren.
”Jag öppnar..”, började Mark med ett leende, men jag stoppade honom med bara blicken. Han spände käkarna, men lät mig gå och öppna dörren. När jag hade dragit upp den blev jag mer eller mindre överraskad. 

”Vem är du?”, undrade jag. Tjejen som stod utanför dörren hade mörkt hår, nästan en kopia av mig.

”Eh… jo… vi är systrar…”, mumlade hon genant. Jag hajade till.

”Omöjligt, min pappa har ingen tjej och min mamma är död.”, muttrade jag bittert till svar.

”Tja, det är möjligt, för din mamma är inte död. Vi har samma mamma.”, hennes ord gjorde mig rasande förbannad.

”Säger du att min mamma inte är död? Skäms på dig…”, fräste jag surt. Hon spärrade upp ögonen. Wow, samma ögonfärg som mig också. Jag började nästan bli rädd nu.

”Du, jag vet inte vem du är tjejen, men du måste ha kommit till fel hus, jag kan inte hjälpa dig, sorry.”, jag skulle precis slänga igen dörren i ansiktet på henne då en kvinna kom gåendes på grusvägen upp mot vårat hus bakom henne.

”Hej Belle…”, log kvinnan försiktigt. Min mamma? Omöjligt, men hon såg på pricken… nej, det är omöjligt.

”Vem är ni? Jag känner ingen av er!”, orden var sanna, men rädda. Jag kunde själv höra hur jag tvekade när jag sa de orden.

”Oh jo, du vet vem jag är. Jag är Patricia Bronx, före detta Patricia Chandler.”, sa kvinnan, Patricia, nu.

”Nej, min mamma är död. Är det här något practical Joke eller något?”, flämtade jag.

”Belle, jag är din mamma. Låt mig få komma in och prata med dig…”, vädjade hon. Den lilla flickan stod nu och blickade mig från topp till tå. Kollade hur hennes storasyster såg ut, hur hon hade växt upp.

”Nej, vi tar det här ute.”, svarade jag sammanbitet. Hon nickade och lät mig kliva in och säga till vart jag gick till Em och Mark. När jag kom ut igen så hade de slagit sig ner vid våra utemöbler.

”Det är lika vackert här i London som jag minns det…”, viskade Patricia för sig själv. Jag slog mig snabbt ner framför henne.

”Prata då, bevisa att du är min mamma.”, fick jag ur mig. Hon nickade.

”När du föddes, och de skulle klippa av navelsträngen så slant de, du har ett ärr på magen nu.”, jag stelnade till men förnekade det.

”Wikipedia eller Google, inte fan vet jag. Något som är sant, annars går jag.”, varnade jag henne. Hon nickade lugnt.

”Som 1 åring ramlade du och slog i huvudet i diskbänken när jag badade dig, du låg i koma i 2 dagar.”, hennes ord förvånade mig. Hur visste hon sånt egentligen? Var hon en spion? Eller en stalker?

”Läkarjournaler.”, grumlade jag nedlåtandes till svar. Den lilla flickan kollade på mig med stora ögon. Där fick jag nog, reste mig upp och började gå mot dörren.

”På ditt högra skulderblad har du ett födelsemärke som liknar en krona, så när du var liten trodde du att det betydde att du var en prinsessa! Jag försökte intyga dig om att du var det, men din pappa var helt emot det och sa att det var nonsens. Du grät och sprang ner i källaren där du gömde dig i 20 minuter. Jag lockade upp dig med Jordgubbspannkakor.”, rabblade hon snabbt upp. Jag stelnade till. Hon var min mamma.

”Vart har du varit i alla år då? Va? Varför stannade du inte hos mig?!”, skrek jag förtvivlat.

”Din pappa ville inte det. Jag jobbade på ett fängelse då, som terapeut, han gillade inte det och tvingade mig att byta jobb. Du var kanske 2 år när han skickade ut mig. Jag flyttade till Chicago, men nu har jag flyttat hit igen med min andra dotter, Neah.”, förklarade hon spänt. Mina ögon hade vattnats.

”En fråga…”, bad jag om. Hon nickade. ”Har du något med mig och Justin att göra? Har du kontaktat honom?” Hon pressade ihop sina rödmålade läppar.

”Han var inte bra för dig älskling, han är känd! Han reser jorden runt, han bor i USA och du i London, hur i hela friden ska han hinna träffa dig? Han kommer såra dig!”, utbrast hon menandes. Jag fnös ilsket.

”Jag… du har INGENTING med mitt liv att göra! INGET! Förstår du?! Låt mig vara ifred! Jag hatar dig!!”, skrek jag innan jag vände på klacken och sprang in i huset igen, upp på mitt rum. Jag la mig ner på sängen med tårarna rinnandes ner för mina kinder. Kudden drog åt sig vätskan och blev inom bara några minuter dyngsur.

”Belle?”, Emily’s röst var len mot min hud, men hindrade inte tårarna. ”Jag skickade iväg Mark till sitt hotell inne i stan, han fick pengar till en buss. Jag kan stanna här inatt..”, viskade hon mjukt. Jag hickade till och nickade.

”T-tack…”, fick jag ur mig innan tårarna vällde fram igen. Hon satte sig ner på sängkanten för att trösta mig, det hon var riktigt bra på att göra.

Jag vred på vattnet och klev in i det varma vattnet. Det blötte snabbt ner hela mig, från topp till tå. Min mamma hade kommit hit. Hon hade ignorerat mig helt i hela mitt liv, kommer och förstör för mig och tror att allt kommer vara bra. Jag vill aldrig mer se henne igen. Aldrig, aldrig, aldrig… Orden ekade i mitt huvud, och jag kände huvudvärken komma. Em’s röst var bara som mummel genom vattnet och dörren. Hon pratade förmodligen i telefon, men Justin, Kara – hennes mamma -, eller Mark. Jag stod i duschen ett bra tag innan jag vred av vattnet och klev ur den. Jag mötte min blick i spegeln som hade börjat imma. Mina ögon var röda och svullna, min nakna kropp var blek… jag såg förfärlig ut. Jag virade en handduk runt håret i en turban och drog på mig en morgonrock. När jag klev ut igen satt Em på sängen med ett stelt ansiktsuttryck. Hon skrämde mig.

”Vem pratade du med?”, fick jag hest fram. Hon gav mig ett kort ögonkast.

”Polisen.”, viskade hon till svar. Jag stelnade till, Polisen? Varför i hela friden hade hon ringt polisen?

”Varför…?”, hon hade gjort något. Jag såg det i hennes kalla blick. Hon hade gjort någonting, som rörde mig.

”Det är för ditt egna bästa, jag anmälde din mamma för utpressning. Hon kan få mellan 7 månader och ett år för det. Hon utpressade dig och Justin, så hon ska få sitt straff tycker jag.”, min tunga blev helt lam. Jag orkade inte svara, min strupe snörpte sig. Hon hade anmält min mamma, som hade sin kära ”Neah” till dotter. Hon skulle kunna hamna i fängelse.

”Det blir domstol va?”, undrade jag med tjock röst. Em nickade mjukt. Trött slog jag mig ner på sängen.

”Jag är så trött...”, suckade jag. Efter en massa tårar så  blev man rätt utmattad.

”Jag förstår det… men vad säger du? Tarzan och Pizza?”, log hon. Jag nickade glatt och kramade om henne.

”Tack för att du finns för mig Em..”, tackade jag henne. Hennes leende var stort mot min axel.

”Alltid sis.”, svarade hon milt. Jag log smått och släppte taget om henne så att hon skulle kunna kliva upp och lämna rummet medan jag klädde på mig.

När jag kom ner hade hon lagt fram en massa kuddar och filtar i soffan, något vi måste packa ner sen igen, och pizza. Filmen var bara att playa.

Jag hade somnat till då det ännu en gång knackade på dörren. Em kollade menandes på mig.

”Ska jag öppna?”, med en suck skakade jag på huvudet.

”Jag kan inte ha dig här hela tiden till att öppna, jag kan inte gömma mig från dörren direkt..”, flinade jag. Hon skrattade instämmande till och vände sedan blicken mot Jersey Shore igen. Med slöa steg trampade jag fram till dörren och drog upp den, utan att ännu en gång kolla i nyckelhålet, men denna överraskningen var bara liiite överlumpad.

”Justin?”, flämtade jag när jag mötte hans hasselnötsbruna ögon. Han log smått mot mig.

”Jag ställde inte Nashville. Det går inte, jag behövde se dig innan.”, viskade han. Jag slängde armarna runt hans hals och pressade mina läppar mot hans.

”Åh, jag har saknat dig denna enda dag jag har varit utan dig.”, skrattade jag mot hans läppar. Det hade gått en dag sen vi hade träffats, en. Det var ändå rätt så patetiskt att man kunde sakna någon efter 12 timmar ifrån varandra.

”Men jag måste åka tillbaka till D.C om 3 timmar, jag ska till Nashville imorgon istället..”, jag nickade besviket, men brydde mig inte ett skit. När jag nu hade honom hos mig så skulle jag njuta.

”Vi flyttar ju om en vecka, eller hur?”, antydde jag. Justin nickade. ”Vart är du då? New Oreleans? New York? Eller är du i L.A?”

”Jag är faktiskt i Kanada då. Ska till Labrador och uppträda, sen ska jag till Graceville och efter det kommer jag hem till L.A… till dig.”, log han och kysste mig passionerat på läpparna igen. Fjärilarna bubblade upp i magen på mig, och han tryckte in sin tunga i min mun. Jag drog med händerna, som vanligt, genom hans hår. Hans händer var däremot fastklistrade på min rumpa, då vi hörde en harkling bakom oss.

”Hallå? Jag är här också faktiskt.”, gnällde Em som en treåring.

”Haha, kom så får du vara med.”, retades Justin och putade med läpparna mot henne i luften. Hon grimaserade äcklat.

”Nej tack, jag kysser inte tonårs-idoler.”, skrockade Em till svar och slog sig ner på pallen som stod i hörnet av hallen. ”Vad ska ni göra nu då? Jag kan gå hem om ni vill…”, försäkrade hon oss med blicken på sin jeans jacka som hängde på kroken alldeles bredvid henne. Jag skakade på huvudet.

”Jag behöver dig hos mig i natt, min lilla Rottweiler, så vi kanske kan… öh…”, jag fick inte fram några förslag, och exakt när jag tänkte föreslå ”Bada i Poolen” så öppnade himmeln sig. Regnet öste ner på Londons gator, och det verkade aldrig sluta.

”Vi kan spela sällskaps spel!”, flinade Emily retsamt. Jag himlade med ögonen, men fick en kyss av Justin som lite pepp.

”Kom igen babe, det blir kul.”, viskade han flörtigt i mitt öra. Med en suck klampade jag in i vardagsrummet med de. Sällskaps spel, kul? Jo tjena, Justin ska få igen om jag sitter här och har tråkigt om 10 minuter.

”Hur är det?”, frågade Justin lugnt. Jag låg i hans famn i soffan och ritade ringar på hans arm med fingret. Han lekte med mitt hår och kysste mig då och då på olika ställen på ansiktet.

”Dåligt. Jag känner mig tung, trött, ledsen, sårad, bekymrad, glad, kär, PMS- unge, och en massa mer… och du åker om 20 minuter också, det gör mig inte gladare…”, suckade jag trött mot hans bröstkorg. Han fuktade sina läppar och nickade.

”Det kommer gå bra… jag lovar.”, lovade han mig. Jag mötte hans blick, så där låg vi ett tag och kollade in i varandras ögon. Regnet föll hårt mot fönstret, det gjorde det hela mycket mer romantiskt. Jag log snett åt min tanke.

”Du?”, andades Justin ut het plöstligt.

”Ja?”, svarade jag med ett leende på läpparna. Han andades djupt in.

”Vi kanske kunde ha en riktig dejt någon gång?”, tyckte han mjukt. Men han hade rätt, vi hade inte haft någon riktig dejt ännu, det hade varit alldeles för turbulent.

”Tja, vi kommer ju inte kunna ha den utomhus…”, konstaterade jag. Han suckade.

”Jag vet… men snart. När vi har… publicerat oss eller vad man säger.”, flinade han och fortsatte med mina hårslingor. Jag skrattade till.

”Ja, det blir nog toppen.”, svarade jag. Han kysste mig mjukt på pannan. Emily stod i duschen för tillfället, för Justin hade helt spontat krossat ett ägg i hennes hår. Vilket hade gjort henne arg… men hon gillade honom fortfarande. Då ringde min mobil och drog mig ifrån mina tankar. Jag sneglade ursäktande på Justin innan jag svarade.

”Hallå det är Belle?”, numret var inte något jag kände igen.

”Hej Belle, det är din moster Mirandra. Kommer du ihåg mig? Vi sågs för 5 månader på din morfars begravning.”, min moster Miranda? Självklart att jag kom ihåg henne. Ett leende spreds på mina läppar.

”Ja, hur skulle jag kunna glömma dig Moster? Vi var ju tillsammans hela min barndom.. typ. Hur är det i Norge?”, undrade jag. Hon hade nämligen flyttat dit med sin dotter, min kusin, Chrystal för 2 år sedan.

”Ja… Jag har något tråkigt att meddela Belle…”, viskade hon i luren. Då hörde jag att hon grät, vilket jag inte hade märkt i början av samtalet. Jag stelnade till, dåliga nyheter.

Vad kommer hennes moster meddela? Vad har hänt tror ni??? :O Det är 2011, så ni får tänka lite! :D Hahah, Kommentera.

Prevously: Vi är hemma runt 3 inatt skulle jag tro. Vad gör du då?”, rabblade hon glatt upp. Jag drog ett djupt darrigt andetag och utbytte en blick med mamma som nickade och kramade om min hand.
”Belle… jag gör slut med dig. Det är för dit eget bästa, din egna säkerhet.  Jag skulle aldrig… Du måste lita på mig, när allt är över så blir det du och jag igen! Belle, förlåt, men det är såhär det måste vara ett tag nu…”, snyftade jag in i luren. Det var tyst ett bra tag innan hon sa det. Dem 3 orden jag absolut inte ville höra.
”Dra åt helvete.”, det pep till och samtalet var över.

Belle's Perspektiv:

Han hade gjort det. Precis som alla andra killar hade han gjort slut med mig. Han ville bara ha sex med mig, sen gjorde han slut. Fan, att jag inte märkte det med ens! Jag gick med långsamma steg på gatan till mitt hus. Det var kolsvart där inne, så pappa var antagligen och jobbade. När jag klev innanför dörren möttes jag av en lapp och ett flertal, fulla flyttkartonger.

”Hey darling! Du, du kan väll gå upp och packa ner lite från ditt rum är du snäll? Jag är på Ambassaden en bit utanför London, är hemma runt 12.00, ska till jobbet emellan också och packa lite. Du kom hem nyss skulle jag förmoda, Emily ringde och berättade om förseningen och Justin. Jag är ledsen gumman :/ Kyckling Lasagne står i kylskåpet, bara att värma! Puss!”

As usual… Jag suckade trött, men drog åt mig 3-4 tomma lådor och började gå upp mot mitt rum. Jag började med mina böcker, och fortsatte sedan med alla tavlor. Tro det eller ej, men några bilder på mina väggar var faktiskt på mig och Justin.

”Slänga eller behålla?”, viskade jag hest för mig själv. ”Behålla.”, bestämde jag mig sedan för och la försiktigt ner tavlorna i lådan. När nästan halva rummet var tomt på smålprylar bar jag ner de fulla kartongerna ner till vardagsrummet. I ett hörn där stod det en massa andra med olika namn på de.

”Kök, badrum, gästrum, kontor, städrum…”, mumlade jag snabbt för mig själv. Pappa ville väll flytta så tidigt som möjligt. Jag trampade upp på mitt sovrum igen för att dra av mig de korta shortsen och utbyta de mot ett par mysbyxor. När jag hade dragit på mig byxorna skyndade jag mig ner till köket, där jag drog ut en tallrik, bestick och ett glas åt mig själv. Jag lassade på av den kalla lasagnen på min tallrik för att sedan ställa den i mikron och dra ut Colan ur kylskåpet. Jag tog en klunk av den med blicken ut på fönstret. Klockan var runt halv 6 på morgonen och jag var inte ett dugg trött konstigt nog. Mikron pep till och jag drog lydigt ut tallriken innan jag gick in i vardagsrummet och slog mig ner i soffan. Snabbt klickade jag på MTV för att få lite sällskap av Jersey Shore.

”Belle? Gumman?”, pappas röst var mjuk mot min kalla kind. Trött slog jag upp ögonlocken, och av solskenet kunde jag konstatera att klockan var över 2.

”Du somnade inatt, jag kom hem för 20 minuter sen, Sushi står i köket.”, uppdaterade han mig. Jag nickade, då var den alltså tjugo över 12, inte 2. Med trötta steg klev jag ut i köket då jag hade legat i soffan. Nu var allt porslin nerpackat, men en matlåda med Sushi i stod på köksön. Jag drog upp en gaffel som låg i en kartong bredvid mig och började äta medan jag skrollade igenom alla sms Justin hade skickat under kvällen, natten och morgonen.

”Belle, jag måste få förklara! Svara när jag ringer, xx Justin.”

Pfft… han hade sagt att han Älskade mig, för att sedan göra slut. Dagen efter också. Toppen kille va? Jag suckade och tryckte in den sista sushi biten i munnen då det knackade på dörren.

”Jag öppnar!”, ropade jag till pappa som stod inne i sitt rum och packade. Med slöa steg gick jag mot dörren och öppnade.

”Hej!”, hälsade Em glatt. Jag kramade mjukt om henne som svar.

”Det här är Mark! Han kom hit imorse, bara för mig!”, pep hon tårögt till och log stort mot den rätt så snygga killen bredvid henne.

”Tja Belle.”, log Mark och räckte över sin hand, ”Mark O’Donnell.” Jag kramade skeptiskt om hans hand.

”Belle Chandler.”, han nickade vetandes med ett stort flin på läpparna.

”Får vi komma in?”, undrade Em. Exakt när jag skulle svara dök pappa upp bakom mig med ett stort leende på läpparna.

”Nej men hej Emily! Det var länge sen vi sågs offentligt! Haha, Hej på er.”, hälsade pappa med sin vanliga pappa röst. Jag bröt blicken från Mark och stirrade ner i marken. Han påminde om Mike på ett sätt, men jag visste inte hur.

”Kom in, kom in! Jag ska ändå åka nu, här Belle har du 50 spänn, köp Pizza eller något.”, tyckte pappa och räckte över en femtio-dollars sedel till mig. Jag log tacksamt mot honom.

”Tack pappa, vi ses.”, han kysste mig lätt på kinden, hälsade de andra farväl innan han hoppade in i sin Suv. Min Range Rover stod kvar inne i garaget, oanvänd. Jag gillade den verkligen inte på något sätt alls. Den skulle ge ut dåliga budskap om jag körde runt med den, typ ”Hej, jag är rik och har en Range Rover, kolla på mig!” Em väckte mig ur mina tankar med sina händer klappandes mot mina kinder.

”Hör du något eller? Hawaii eller Cheese?”, mumlade hon med mobilen tryckt mot axeln. Jag ryckte på axlarna, men svarade ändå.

”Ta båda.”, hon nickade och fortsatte samtala med Pizza- budet. Jag klampade in i vardagsrummet och kom på Mark med att stå och granska fotografierna på mig och Justin. Som jag hade packat ner. Som han nu hade packat upp.

”Vad gör du?”, utbrast jag stelt. Han ryckte till och tappade alla – alla 5 – tavlor han höll i handen. De krossades mot det hårda golvet i vardagsrummet.

”Oupsie… jag är ledsen!”, sa han med ett ledset uttryck, men hans röst förmedlade ett skratt. Ett hånskratt.

”Du kan inte rota runt i mina PRIVATA saker.”, röt jag ilsket. Han nickade, slog sig ner på huk bredvid mig och hjälpte mig att plocka upp glas skärvorna. Hans hand snuddade vid min, och genast då kände jag hur jag blev illa till mods.

”Så, ni har gjort slut? Bieber är inget bra för någon, det var bra.”, skrockade han torrt.

”Antyder du att Justin är dålig för någon? Du känner inte mig, eller honom.”, fräste jag lågt. Han skulle precis svara då Em kom tillbaka in i rummet.

”Pizzorna kommer inom 10 – 20 minuter.”, meddelade hon oss, men stelnade till när hon såg våra possitioner. ”Vad håller ni på med?”

Jag harklade mig nervöst, ”Han tappade mina tavlor.”, svarade jag bittert innan jag reste mig upp och gick in i köket för att slänga glaset i sopptunnan. Em kom gåendes bakom mig.

”Du behöver inte lägga ut din sorg över Mark…”, muttrade hon stelt. Jag suckade.

”Nej, kanske inte, men jag orkar inte längre, OK? Bara... åh.”, suckade jag upprört. Em slog sig ner på barstolen runt köksön framför mig.

”Du har inte pratat med honom va? Så då vet du inte den riktiga anledningen till varför han gjorde som han gjorde?”, undrade Em milt. Jag fnös.

”Man har ett val, man gör slut eller håller ihop. Ingen kan tvinga någon.”, röt jag surt. Hon skakade på huvudet.

”Jo, om det gäller din säkerhet så. Justin fick ett sms om att han måste göra slut med dig, annars skulle det inte sluta gott. Han gjorde inte slut med dig, och några minuter därpå kom det någon och bankade skiten ur honom Belle. Justin blev misshandlad. Sen vart han tvungen att göra slut med dig, för annars skulle dem eller den ge sig på dig också. Belle, han gjorde det för dig! Förstår du inte? Det kommer bli ni igen, bara du ringer upp honom och slutar vara så jävla feg.”, förklarade Em seriöst. Jag kände hur jag började skaka. Misshandlad? Skadad? Justin? Åh nej…

”S-så… h-han gjorde d-det f-för m-m-mig?”, stammade jag fram mellan darrande läppar. Hon nickade.

”Ja, du måste ringa honom Belle, prata med honom. Han behöver dig, men ni kan inte vara tillsammans just nu bara…”, mumlade hon förklarandes. Jag drog genast upp min mobil och klickade med darriga händer fram Justin’s namn i adress boken. Han svarade efter 2 signaler med sin vanliga, ljusa stämma. Men den hade ett ledsamt tonfall.

”Så du ringer nu?”, var det enda han sa. Jag snyftade till i luren, tårarna hade börjat rinna ner för mina kinder.

”Åh, baby, gråt inte…”, vädjade han mjukt. Jag kunde höra hur en dörr öppnades och stängdes i andra änden, men jag fortsatte bara gråta tills jag hackigt fick fram en mening,

”J-jag v-vet nu… Em har b-berättat…”, snörvlade jag ur mig. Justin suckade lättat.

”Jag älskar dig verkligen Belle, jag ångrar inte det jag sa. Men det är för bådas säkerhet som vi inte kan vara tillsammans. Inte just nu bara… men snart. Snart så.”, viskade han tröstande i luren. Jag hickade.

”Är du säker? Tänk om det aldrig går över?”, hasplade jag ur mig. Justin mumlade något ohörbart, det lät som en bön eller nåt.

”Belle, jag måste berätta en sak till dig. Och jag menar inget illa med att berätta det, men du kanske borde veta det…”, viskade han nervöst i luren.

”Säg det.”, sa jag kort, utan att ens bli förvarnad. Hans ord kom ut som en låg, låg viskning i andra änden.

”Personen som sms:ade mig… den personen angav sig till att vara din mamma.”, orden ekade i mina öron. Omöjligt, min mamma är död. Hon dog när jag föddes…? Det kan inte vara sant… Min hals blev alldeles torr, tungan tjocknade och jag hörde hur mitt hjärta bultade i öronen. Blodsmak spreds i min mun, även fast jag inte blödde någonstans.

”Omöjligt…”, var det enda jag fick fram. Justin hummade ledsamt, men instämmande.

”Jag vet inte hur vi ska göra… antingen så ställer jag in allt och åker till dig, så att vi är tillsammans åtminstone, eller så ringer vi polisen.”, båda förslagen var lockande, men inget var lika mysigt som att ha Justin hos mig.

”Jag vet inte… du ska väll vara i Nashville ikväll redan?”, andades jag nervöst ut i luren. Em signalerade från dörröppningen till mitt rum att pizzan var här. Jag nickade.

”Ja, men om det behövs så kan jag komma till dig. Det är säkert babe, jag kommer bara du säger till, Scooter kan nog fixa allt.”, sa han snabbt. Jag tvekade en stund. Skulle han kunna komma? Hit?

”Nej, stanna hos dina fans Justin. Åk till Nashville, jag har Emily hos mig, och en creepy kille från D.C som heter Mark. Han som hon var hos, dem är typ… tillsammans.”, jag gillade inte att säga orden, men det var sant. Kanske?

”Mark? Låt ingen du inte känner stanna hos dig, Belle, lyssna på mig. Han kanske också är inblandad i det här? Vem vet? Bara… be honom gå så fort du får tillfälle, ha kvar Emily hos dig, men låt Mark gå.”, befallde han mig. Jag drog ett djupt darrigt andetag.

”Okej. Jag älskar dig.”, orden som lämnade min strupe gjorde ont på ett sätt, men ändå inte.

”Jag älskar dig också, men kom ihåg. Vi är ihop, men ändå inte. Jag vet att det är jobbigt, men säg inget till någon. Berätta inte för Emily, inte ens till din pappa om att vi är ett par igen, lova mig det Belle?”, det var en svår sak att lova, men jag kände att jag behövde det.

”Okej, hej då.”, mumlade jag nervöst. Det pep till, jag tryckte ner mobilen i fickan innan jag gick ner till vardagsrummet där Em hade haft mage nog att sätta på film. Det var inte det att hon inte fick, men den där Mark gjorde mig riktigt jävla nervös…

”Äntligen! Så, slå dig ner!”, utbrast Em. Hon klappade med handen på den tomma platsen bredvid henne. Nervöst slog jag mig ner i soffan med en pizza-slice i handen. Då o då kom jag på Mark med att sneglade på mig. Han var iögonfallande, men läskig. Em hade klickat på Harry Potter… typiskt henne.

”Så, hur mådde Justin?”, undrade hon mjukt. Jag ryckte till men kom ihåg mitt löfte.

”Varför skulle jag fråga? Han är en ren skitstövel…”, grumlade jag surt. Hon höjde på ögonbrynen.

”Jag gillar honom…”, tyckte hon menandes och gav Mark en ursäktande blick. Jag tog en tugga av min pizza-slice, men det smakade bara som papper i min mun. Kanske tillochmed kartong. Då ringde det på dörren.

”Jag öppnar..”, började Mark med ett leende, men jag stoppade honom med bara blicken. Han spände käkarna, men lät mig gå och öppna dörren. När jag hade dragit upp den blev jag mer eller mindre överraskad. 

Woo, är Mark farlig? Vem stod utanför dörren? Kommer Em stanna hos Belle med eller utan Mark? KOMMENTERA FÖR MER IKVÄLL, MIN MAMMA FYLLER ÅR, SÅ VI FÅR SE! :)

Previously; “Men du… förlåt.”, jag hann bara möta hans blick innan hans läppar var pressade mot mina. Jag la en hand på hans nacke och lät mina fingertoppar långsamt glida över hans hårfäste.
“Sjung en låt. Eller skriv en, om mig”, begärde jag och la gitarren i famnen på honom med ett leende lekandes på läpparna. Han suckade, men startade ändå.
“Belle, du är min tjeeeej, en sån jätte, jätte, jätte fin tjeeej… en dag, ska det bli du och jaaaag, för evigt, nananananan.”, sjöng han. Jag himlade med ögonen och roffade åt mig gitarren.
“Denna skrev jag förra veckan, vill du höra?”, han nickade mjukt och spände blicken i mig och så började jag sjunga…

Justin hade fått på sig sina kläder och satt nu i soffan medan han gjorde små dansrörelser med händerna. Runt hans mun var det fullt av spår efter hans choklad kaka som Kenny gladeligen hade gett honom.

”Hej Belle.”, log Kenny mot mig. Jag kramade mjukt om honom och sneglade på klockan. Halv 6, så om en halv timme skulle allt dra igång. Konserten… Jag kunde medge att även fast jag inte skulle göra så mycket, så var jag nervös. Riktigt, jävla nervös. Oj… Jag mötte Pattie’s mjuka blick och log smått.

”Belle, kan jag få ta en promenad med dig?”, undrade hon mjukt. Justin spärrades upp ögonen.

”Det skulle vara skönt…”, tyckte jag med ett retsamt flin mot Justin. Han suckade med satte sig sedan tillbaka lutat i soffan igen när vi hade lämnat Logen, Arenan och kommit ut på Washingtons soliga natur. Det var dubbelt så mycket fans utan för nu som för 3 timmar sedan. Det växer… tänkte jag ironiskt och drog en hand genom mitt hår. Pattie fick med mig ända in till stan - då det inte ens var så långt till stan - och in på en Starbucks. Hon log smått mot mig.

”Vad vill du ha?”, frågade hon. Min blick flyttades från den dumma anden utanför fönstret till Pattie som menandes nickade mot menyn. Jag ”oj”-ade mig.

”Nej, det behövs inte. Jag kan betala sjä…-”, min röst vek sig då jag kom på att min plånbok låg i min väska. Som låg i Justin’s loge. En suck lämnade min mun, men ett skratt lämnade Pattie’s.

”Så, välj något. Pengar är inget problem”, försäkrade hon mig. Jag nickade lätt.

”Öh… en Caramel Milkshake?”, prövade jag och log snett mot killen bakom kassan. Han nickade, knappade in det på den lilla skärmen och meddelade sedan sin kvinnliga med arbetare om vad hon hade att göra. Det var inte varje dag Justin Bieber’s mamma kommer in på Starbucks 3 gånger, i rad. Vi tog emot våra drickor för att sedan kunna lämna det varma caféet. En liten pojke granskade mig när vi var påväg ut. Hans blonda lockar omgav hans lilla huvud. Hans kinder var rosensköra och hans ögon dem mest chokladbruna jag någonsin sett. Jag log smått mot honom innan jag, efter Pattie, klev ut ur Starbucks. 

”Så, du och Justin gillar varandra va?”, vilken fråga, men jag nickade. Hon hummade till.

”Ja… skyddar ni er?”, fortsatte hon. Jag satte nästan i halsen. Va?! Skydda oss som i… sex?

”Öh.. Vi har inte… ja…”, mumlade jag nervöst till svar. Hon nickade till.

“Men när ni gör det, så skydda er. Jag gjorde inte det och fick Justin. Han var inget misstag, han var en gåva. En vacker sådan, men att bli gravid i den åldern… Ni är 17 ynka år”, förklarade hon. 

“Jo, ja… självklart.”, försäkrade jag henne. Hon log mjukt mot mig.

“Jag kan köpa P-piller om du vill?”, föreslog hon. Snabbt spärrades mina ögon upp. Allvarligt Pattie? 

“Öh… min faster jobbar som barnmorska, hon har sagt att det ibland kan gå snett med P-piller, så att man aldrig kan få barn.. Så jag skippar nog det.”, svarade jag mjukt med ett leende. Hon nickade.

”Men då får du ge de här till Justin.”, sa hon kort och räckte över en Forever 21 påse. I den låg det 3 stycken paket kondomer. Jag kände genast hur mina kinder hettade till. Inom mig kände jag mig bara generad. Kanske till och med förnedrad. 

”Jag ska ge dem till honom…”, försäkrade jag henne, innan jag knöglade ihop den lilla påsen och tryckte in den under min jacka. Pattie log nöjt för att sedan börja snacka om…. Giftemål? Hon kanske gick lite för snabbt. Sen kom hon in på bebisar. 

”Pattie, jag och Justin hade inte planerat giftermål och barn förrän om ett bra tag. Eller, vi har knappt pratat om det, men jag skulle nog aldrig kunna… Nej, Inga barn förrän 20 års åldern. Typ”, förklarade jag stelt för henne. Hon bet sig besviket i läppen, men nickade sedan.

”Okej.”, log hon innan hon fortsatte, sida i sida med mig, stratsera ner för Washingtons gator. Jag måste verkligen prata med Justin om detta sen.

”Belle?”, fick Pattie ur sig efter ett tags tystnad igen. Jag utbytte en fördröjd blick med henne innan jag nickade.

”Du måste verkligen lova mig att du verkligen ber Justin använda dem där… Lova.”, mumlade hon menandes. Jag nickade och kramade mjukt om henne.

”Jag lovar.”, viskade jag mot hennes axel. Hon andades lättat ut med ett leende mot mig innan vi började gå mot Arenan igen, med snabba steg. Ett antal Beliebers fick syn på oss, men Pattie bad mig att gå in före henne för att undvika så kallat, trubbel.

När jag klev in i Justin’s loge igen var den folktom. Från badrummet ekade Justin’s lena sångröst ut. Jag slog ihop ögonen och njöt av att få höra honom sjunga, bara jag liksom. Utan hundra-tusentals fans skrikandes i badrummet. Bara vanliga Justin Bieber’s silkeslena, mjuka röst. Innan jag hade hunnit reagera hade vattnet vridits av och dörren öppnats. Justin kom utklampandes med en handduk lindad runt midjan, samt en i hans hand som han gnuggade med i håret. Ett leende sken upp i hans ansikte då han mötte min blick, ”Hey.”

”Hej på dig med Justin.”, svarade jag milt innan jag klampade fram till honom och pressade mina läppar mot hans. Jag hade redan låst dörren så att vi inte skulle bli… störda. Hans händer vandrade upp och ner för min rygg, njutningen spreds inom mig. Mina händer drogs igenom hans hår. Hans tunga fann min och vi stapplade, utan att släppa varandras läppar, mot soffan. Han la sig ner med mig under sig. Underligt nog så hade inte handduken runt hans midja trillat av än. Men det var tur, jag ville nog inte… äh. Min tunga lekte vilt med hans, mina händer rörde hans kropp som om vi inte skulle ses på 100 år – vilket vi snart inte skulle. Typ – Precis när hans händer hade vandrat sig in under min tröja och skulle knäppa upp min BH så knackade det på dörren.

”Justin? Belle? Ni måste skynda er, det är 7 minuter!”, ropade Pattie utanför dörren. Justin kysste mig mjukt en sista gång på pannan innan han reste sig upp.

”Åh, vi som hade så trevligt…”, grumlade jag missbelåtet. Justin flinade stort mot mig.

”Säg inte att det inte kommer tillbaka…”, skrockade han retsamt. Jag hummade till och tänkte efter. 2 veckor hade passerat sen han kysste mig. Då var vi väll ett ”officielt par” mellan oss två? Eller? Då kunde man väll ha… sex? Pattie’s frågor och påståenden hade gjort mig förvirrad. På ett sätt hade jag faktiskt blivit riktigt sugen på att ha just sex med Justin.

”Oh, det här är till dig. Från Pattie!”, kom jag på och kastade Forever 21 påsen till Justin. Han rynkade oförstående pannan men kikade ändå misstänksamt ner i påsen för att sedan hosta till.

”Tja… det här var ju… förutspått?”, mumlade han nervöst medan han nervöst kliade sig i nacken.

”Någon gång måste ju bli den första för oss?”, tyckte jag mjukt. Han nickade instämmandes och skulle precis fylla i min mening då det knackade på dörren.

”4 minuter Justin! Fyra!”, nu var det Allison som ropade. Justin himlade med ögonen, men klev in i sin WIC och drog på sig sin outfit. Inom en minut kom han ut, fullt påklädd, och drog med mig ut till de andra som kom emot honom med en massa apparater och mikrofoner. Snabbt kysste jag honom, passionerat, farväl innan jag gick mot Pattie.

”Backstage eller i Publik?”, undrade hon. Jag gav det stora tjej-havet en skeptisk blick, men valde ändå att stå i publiken med henne.

”Jag vill kunna se honom framifrån, inte bara ryggen.”, förklarade jag. Hon nickade.

Justin kysste mig mjukt på läpparna. Jag kupade mina händer runt hans huvud, medan jag njöt. Njöt över att ha en pojkvän som Justin, njöt över att få ha honom hos mig, njöt över… Emily! Jag hade helt glömt bort henne! Vart kunde hon vara? Jag avbröt inte kyssen, utan lät Justin göra det innan jag nervöst drog upp min mobil och knappade in hennes nummer. Bara efter tre signaler svarade en kille.

”Hallå det är Mark på Emily’s telefon, vem pratar jag med?”, Mark? Vem i hela friden är Mark?! Jag harklade mig djupt.

”Öhh… Jag är Emily’s kompis, Belle? Hon kanske har nämnt mig…”, andades jag nervöst ut. Han hummade till.

”Ja! Dig har hon nämnt! Bieber’s tjej va? Emily har lånat min dusch, men hon är snart klar.”, försäkrade han mig. Men hur…? Emily hade berättat… Hon hade berättat att jag var Justin Bieber’s flickvän till en främling.

”Så, Mark, vad jobbar du med?”, undrade jag bittert. Han skrattade till.

”Inget märkvärdigt. McDonald’s. Emily kom in dit när jag hade slutat jobbat och började snacka med mig, sen tog vi en kopp kaffe och lämnade caféet, men då fick halkade hon i en lerpöl, så hon lånade min dusch. Ok för dig eller?”, han var stöddig på rösten nu. Jag hade uppkäftigt folk.

”Ja, helt Okej… Är hon klar eller?”, pressade jag sammanbitet ihop. Han suckade och bara någon sekund därpå hörde jag Em’s glada röst.

”Hey Belle! Var konserten bra?”, fnittrade hon milt.

”Em, vad fan håller du på med? Träffar en främling, går hem till honom och snackar om mig och Justin?!”, röt jag ilsket i luren. Hon suckade djupt och långdraget.

”För det första har jag inte sagt ett skit om dig och Justin, ni står i varenda jävla tidning här i Washington. För det andra så är han inte en främling, vi har träffat varandra förra sommaren på Malta, och för det jävla tredje, varför ska du bara ha kul va? Varför ska du hänga runt med din kille medan jag ska följa efter er som en jävla hundsvans?! Jag kanske också vill ha lite kul! Resan var inte ENBART för dig och Justin att ses, du och JAG skulle också ha lite kul!! Men vet du vad? Skit i det, vi ska ändå hem imorgon, sen flyttar du om en vecka, så skit i att vara med MIG de sista dagarna, var med Justin, honom ska du ju ändå flytta till snart. Vi ses på hotellet sen, eller nej, sov hos Justin vetja! Jag skiter i dig, men du ska vara på hotellet klockan 11 imorgon, 1 går flyget. Hej då.”, hasplade hon ur sig. Jag stod bara där, med tårfyllda ögon och vidöppen mun. Tyckte Em verkligen så? En klump uppstod i min hals, hur mycket jag försökte svälja ner den så ville den inte försvinna.

”Jävla skit…”, viskade jag med tjock röst för mig själv. Justin kom upp bakom mig med ett frågandes ansiktsuttryck.

”Belle? Babe, vad är det?”, frågade han mjukt. Jag skakade på huvudet och begravde mig bara i hans omfamning. Min tunga var tjock, min hals hade stocknat, orden ville inte komma ut. Jag kunde helt enkelt inte prata just nu…

”Te? Kaffe? Oboy? Varm mjölk? Honungsvatten?”, hasplade Justin ur sig från hotell köket. Jag hade själv kurat ihop mig under en filt i hans, enligt mig, alldeles för mjuka soffa som en liten bebis.

”Té tack!”, ropade jag trött tillbaka. Det enda jag kunde höra nu var en massa buller och bonk innan Justin kom ut med två koppar té.

”Jag suger på att göra té, bara så att du vet det… Men här är resultatet…”, mumlade han genant och räckte över min kopp till mig. Jag smakade på det alldeles för söta téet, men nickade. Han hade haft i alldeles för mycket socker, men jag kunde inte säga att det inte smakade gott.

”Det var helt perfekt.”, försäkrade jag honom och tog ännu en uppskattande klunk. Téet kanske var för sött, men det värmde inom mig. Jag kände mig alldeles kall efter samtalet med Emily.

”Really? Du säger inte bara så för att göra mig glad då?”, sa han allvarligt. Jag skakade på huvudet innan jag försiktigt, för att inte skvimpa ut téet, gjorde plats åt honom bredvid mig under filten. Lydig som en hund kom han och la sig ner tätt intill mig under filten.
”Du delar inte rum med Pattie eller Kenny va?”, viskade jag mot hans läppar. Snabbt skakade han på huvudet. Jag lutade mig över honom, ställde min kopp på bordet, reste mig upp och började retsamt gå mot hans rum.

”Följ efter mig så… tja, du får följa efter och se helt enkelt.”, flinade jag. Han hoppade genast upp och var bakom mig endast någon sekund därpå med sina läppar pressade mot mina. Jag hoppade upp i hans famn med benen runt hans midja för honom att bära mig till sängen, vilket han gjorde. Vi föll baklänges – Justin föll baklänges, jag framlänges – ett bra tag innan vi nuddade den mjuka sängen. Han började med ens fippla med min gylf men stannade sedan upp.

”Vill du verkligen?”, mumlade han seriöst. Jag mötte hans blick och nickade ivrigt. Jag ville mer än något annat. Han drog upp ett av paketen Pattie hade gett honom och la det på nattduksbordet innan han fortsatte med mina byxor. När dem var av fortsatte han med min t-shirt. Vi rullade runt med läpparna ifrån skilda för en stund så att vi låg bredvid varandra. Jag, halvt naken, och Justin, fullt påklädd. Han smekte med sin hand över mitt lår och jag kunde lova att jag nästan skulle explodera.

Jag pressade mina läppar mot hans för att sedan sätta mig gränsle över honom.

”Belle?”, jag lutade mig kort ifrån hans läppar återigen och drog ett djupt andetag med en nick.

”Jag älskar dig…”, viskade jag menandes. Jag smakade på orden en stund innan jag svarade.

”Jag älskar dig också Justin…”, han gav till ett smått leende innan han hjälpte mig att krångla sig ur sin tröja.

Yeey, haha, they did it! Hur kommer Belle och Em bli sams? Kommer de bli det? Haha, Pattie? Akwaaard... KOMMENTERA FÖR MER IKVÄLL, över 10 kommentarer innan nästa, helst över 15! <3

Jag hade inget annat för mig, så varför inte?

”Du, jag gillar inte dig. Verkligen inte. Men Belle gör det, och jag vill skydda henne. Så om jag får höra att du har sårat henne så kommer du ångra att du föddes. Förstått?” Varnade hon mig med spända knytnävar. Skrämt nickade jag och drog ner handen i fickan.

”Bra, men nu är jag hungrig. Pommes vill jag ha. Du bjuder, du är rikare än mig.” Utbrast hon menandes och började gå. Jag skakade på huvudet men gick efter henne.

 När jag trött släppte ner väskan i hallen så kom pappa snabbt ut och bemötte mig med en lång kram. Det var udda… pappa kramas aldrig. Och då menar jag aldrig.

”Hej Belle, hur har du haft det?” Undrade han och lyfte snällt upp min väska. Det var något lurt på gång, jag kände det…

”Jag har lagat Spaghetti med Köttfärsås älskling, maten står på bordet.” Jag kollade frågandes på pappa och la huvudet på sned.

”Vad är allt det här om då?” uppkäftade jag, fast jag borde vara glad, ”du är hemma och lagar mat.” Han svalde nervöst och drog en hand genom sitt hår.

”Jag är bara så ledsen över att vi måste flytta. Förlåt…” Ursäktade han sig. Jag nickade och slog mig ner vid bordet.

”Vad gott det luktar!” Provade jag mig fram och kollade mjukt på pappa. Han log smått mot mig och tog en klunk av sitt vatten.

”Så, Justin Bieber och du… Jag har minsann pratat med Em.” Jag fnittrade nervöst till och ryckte på axlarna.

”Ja, det är min kille, men pappa.. Seriöst? Ska vi prata killar?” Frågade jag oseriöst. Pappa skakade på huvudet och kliade sig nervöst i naken. Vi åt upp maten under en massa samtal. När jag hade stoppat i det sista av disken i diskmaskinen så var klockan redan 10, och jag var supertrött.

”Jag går och lägger mig, god natt.” Sa jag hastigt och skyndade mig upp på mitt rum. Jag drog av mig mina kläder och hoppade in i min pyjamas innan jag tvättade bort sminket och hoppade ner i min säng. Mobilen vibrerade då jag nästan hade somnat, så med en suck klickade jag upp sms:et.

”Hej babe… jag saknar dig redan. Vi ses om 3 veckor.. hoppas du inte sover, jag vet inte om det är någon tidsskillnad mellan USA och London.. haha. XX Justin.”

Jag log stort och bet mig löst i underläppen och knappade in ett svar.

”Jag saknar dig också Justin. Åh, det känns som så lång tid… Nej då, jag hade inte somnat än, xx Belle.”

Jag låste mobilen och la mig på sidan för att bara några sekunder senare falla in i djup sömn.

”Belle? Upp och hoppa.” Ropade Em roat från min sida. Trött slog jag upp ögonen för att sömndrucket sträcka på min stela kropp. Em stod och log stort mot mig i andra sidan av rummet.

”Vi ska på spa.” Orden påverkade inte mig så värst, då jag var väldigt, väldigt trött. Min blick föll på klockan, som signalerade att klockan var 08.12… Jag suckade trött och drog en hand genom mitt ansikte.

”Du driver? Väcker du mig tio över 8 för att säga att vi ska på spa? Trevligt..” Grymtade jag och pressade ner ansiktet i kudden för att försöka somna om. Men Em gav inte upp. Åh nej, tvärtom.

”Gå upp Belle!” Gnällde hon i örat på mig, ”vi ska på spa om en timme, för sen ska vi två åka till Washington över helgen för att gå på Justin’s konseeeert.” Jag spärrade upp ögonen och satte mig käpprätt upp i sängen.

”Va? Justin’s konsert?” Hon nickade och drog en hand genom håret.

”Vi åker ikväll, jag fick biljetter av pappa igår, till både hotell och konsert. Mamma hälsar också. Din pappa hittade två spa-biljetter som går ut om 4 dagar, så varför inte använda de innan vi åker?” Jag slog armarna runt hennes hals och drog upp mobilen för att sms:a Justin, men hon stoppade mig.

”Det är en överraskning. Justin får inte veta något, jag har snackat med Pattie redan. Dig skulle man inte kunna lura, för du ska ju resa liksom.” Hasplade hon fram. Jag nickade.

”Men då drar vi va?” Utbrast jag glatt och reste mig upp för att dra på mig kläder. Em nickade och viftade med mina bilnycklar i luften innan hon slängde dem till mig.

”Du kör, och det menar jag.” Jag himlade med ögonen men tog emot nycklarna och gick armkrok med Em ner till köket där en macka låg på köksön. Jag greppade tag om den och åt snabbt upp den. Vi fortsatte ut till min bil, och resten fick jag och min kära GPS fixa.

Mamma log stort mot mig, för stort så att det såg läskigt ut. Jag grimaserade mot henne.

”Är du redo inför konserten på söndag? Jag ska få välja One Less Lonley Girl.” Upplyste hon mig. Jag ryckte lätt på axlarna och drog med handen över min t-shirt som hade skrynklat till sig.

”Här, ät.” Uppmanade Carin mig och räckte över en skål fruktsallad. Hon var den enda som brydde sig om att jag åt hälsorikt då och då. Hon gav mig frukt och grönsaker, ofta.

”Men jag är inte sugen…” Protesterade jag surt. Hon skakade på huvudet.

”Ät ändå. Det är nyttigt, McDonald’s är inte allt som finns.” Med en suck så började jag äta dem söta frukterna. Melon, banan, kiwi och äpple var det i. Mamma sneglade på Scooter och log lömskt. Jag reste mig slött upp med en suck och gick in på mitt rum.

”Frukten då?” Ropade Carin efter mig, men jag sket fullständigt i den där frukten och klampade in på mitt rum och slängde mig ner på sängen med ansiktet begravt i kudden. Jag saknade Belle.. Hennes varma andetag och mjuka kyssar… allt med henne var bara… perfekt.

Du kommer aldrig bli en bra pojkvän till någon, du var inte god nog för mig heller… Jasmine’s hårda ord upprepades gång på gång i huvudet på mig. Jag mådde nästan illa av det… Jag satte mig trött upp i sängen och gick fram till dörren för att lämna det unkna rummet. Mamma räckte över en vattenflaska och log milt mot mig.

”Så, vad ska du göra nu?” Frågade hon mjukt. Jag ryckte på axlarna då det knackade på dörren.

”Kan du öppna?” Bad mamma lugnt och kollade ner i ELLE magasinet hon läste. Jag grymtade till men gick mot dörren och drog slött upp den. Alfredo slog armarna runt min hals.

”Hej älskling, jag har saknat dig!” Utbrast han med tjejig, tillgjord röst. Jag skrattade till och kliade mig nervöst i nacken. Alfredo var väll hemma? Han log stort.

”Måste inte du vila?” Tyckte jag och drog en hand genom mitt hår. Han viftade med handen och skakade på huvudet med en grymtning innan han fortsatte in i den stora sviten till mamma som nu satt och glodde på tv. Animal Planet, typiskt henne.

”Hej Pattie!” Hälsade Alfredo glatt och kramade om henne. Mamma log förvånat och sneglade på mig.

”Måste inte du vara hemma, och vila?” Hans blåmärken hade nu blivit gula istället för blå/lila. Han skakade på huvudet och slog sig trött ner i soffan bredvid henne.

”Äh, jag kan väll vara här och stötta er. Det är väll samma grej som att vila i D.C som att vila hemma, eller hur?” Konstaterade han, och hade rätt. Det var samma sak, men här skulle han få behöva röra på sig mer.

”Alfredo, kom med mig ut i köket så gör vi nudlar.” Föreslog jag mjukt. Han nickade gillandes och gick med mig ut i det nu, stora köket. Det i Frankrike hade varit förfärligt litet, men detta var mycket större. Jag räckte över en skål med nudlar till Alfredo och drog åt mig min egna.

”Jo Justin… det är något jag måste berätta.” Började han. Jag viftade med handen.

”Det kan nog vänta.” Han skakade menandes på huvudet och kollade döds seriöst på mig.

”Det måste tas. Nu.” 

Lite kortare kapitel, jag vet :( Snart är jag hemma förhoppningsvis! Yeeey! :D Hoppas ni inte har lämnat mig... :( Kram! Kommentera!

 Em hade i alla fall förlåtit mig och låtit mig komma tillbaka och bo hos henne. Hon hade tagit emot mig med öppna armar eller vad man kan säga. Jag drog en hand genom mitt hår och kollade mot klockan, vi skulle få rast nu. Som jag hade trott så ropade Kelly ut oss på rast och klappade med händerna för att berömma oss. Jag och Em tog sällskap till cafeterian och tog varsitt äpple och varsin vattenflaska innan vi fortsatte upp på vårt rum. När vi kom in pep min mobil till. 

Jag drog upp mobilen och låste snabbt upp den bara för att skymma pappas namn. Åh, typiskt. Jag klickade upp sms:et och läste snabbt igenom det, men blev verkligen inte glad över vad det meddelade.

”Hej Gumman, jag vill inte ta det här över sms, men du kanske sover och så… Jag har fått jobb i L.A! Vi flyttar om 3 veckor. Syns snart! Puss, pappa.”

Mobilen föll ner på golvet med en duns och Em ryckte till. Hon kollade anklagandes mot mig och drog en hand genom sitt blonda hår innan hon reste sig upp och gick fram till mig.

”Belle, vad är det?” Provade hon och la en hand på min axel, ”Hallå?” Mina tårar började bränna till och bara några sekunder därpå så började tårar rinna ner för mina kinder, en efter en.

”Belle?! Du gör mig orolig som fan, vad har hänt?” Utbrast Em och skakade förtvivlat på mig. Jag sjönk ner på golvet och drog upp mina ben mot bröstet. Det här kunde inte ske…

”Vi ska flytta…” Snörvlade jag. Em kollade oförstående på mig, ”Till Los Angeles.” Hon pressade ihop sina läppar och kollade ner på sina händer då det knackade på dörren.

”Jag går och tar en dusch…” Snyftade jag och reste mig slött upp och gick mot badrummet för att fräscha till mig, för när jag mötte min spegelbild så såg jag att jag såg ut som ett vrak.

Jag drog på mig ett par slitna Jeans och en stickad USA tröja när jag hade duschat klart. Em hade skickat in kläder och smink åt mig, så jag började sminka mig innan jag flätade mitt hår. Sist men inte minst drog jag på mig mina converse och lämnade sedan badrummet, bara för att möta Justin’s hasselnötsbruna ögon. Jag kände hur jag genast blev alldeles gungig i benen.

”Åh, Justin…” Gurglade jag och blinkade till, ”Vad gör du här?” Han log smått mot mig.

”Em berättade… och jag är ledsen för i morse. Jag vill vara med dig Belle, jag vill verkligen det.” Mumlade han och tog ett steg närmre mig. Jag kollade djupt in i hans ögon och kände hans varma andetag slå mot min hud. Han la en hand på min nacke och höjde mitt huvud.

”Vill du vara det?” Jag nickade hypnotiserat och fuktade mina läppar. Han böjde sig ner och började kyssa mina läppar hungrigt. Jag la mig ner i sängen men rullade snabbt runt så att Justin låg underst. Bara några minuter därpå så var hånglet igång. Han smekte min rygg upp och ner, mina händer klättrade däremot bara uppe vid hans käkben och nacke. Hela jag kände mig överlycklig… men bara någon sekund därefter så slogs dörren upp av Emily. Jag satte mig upp, och hoppade inte ifrån Justin eller något. Utan satte mig bara upp och glodde på påsen i hennes hand.

”Sushi, vi kanske kan gå upp på taket och käka? Jag har nyckel.” Framsköt hon och viftade med nycklarna i luften. Jag kollade på Justin som nickade och vi satte oss upp och gick hand i hand, bakom Em mot hissen. När vi kom upp på taket så förvånades jag över det vackra vädret som inte hade funnits här i morse. Glatt skrattade jag till innan jag slog mig ner vid en av stolarna vid utemöblerna. Em plockade ut matlådorna och drickan och ställde det på bordet innan hon räckte över två par mat pinnar till mig och Justin.

”Ska vi äta med de här?” Utbrast jag misstroget och blängde på pinnarna. Justin skrattade glatt till och slog sig ner bredvid mig med ett leende lekandes på läpparna.

”Man brukar äta med de där när man äter Sushi.” Härmade han mig, fast lät dock inte lika tjejig och missnöjd. Jag grymtade till och drog loss de från varandra och började granska de. Se hur jag kunde göra för att få upp maten. Em drog upp 3 koppar och hällde upp Colan i dem. Justin lyfte på locken till matlådorna och lukten av Sushi träffade mig i ansiktet. Jag hummade gillandes till och högg snabbt efter en med pinnarna, men misslyckades, så jag la ner pinnarna och åt med händerna i stället.

”Vi flyttar om 3 veckor.” Upplyste jag de ledsamt. Jag kunde inte ignorera det, för det skulle verkligen inte hjälpa mig. Em svalde hårt och sneglade på Justin som dock inte verkade såå ledsen.

”Jag bor i L.A, så vi två kommer i oför sig en massa tid tillsammans…” Ursäktade han sig och drog en hand genom sitt hår. Jag nickade och kollade mot Em som inte hade svalt innehållet i sin mun.

”Em… jag kommer hälsa på dig hela tiden, du kommer få hälsa på mig. Men nu, för tillfället kan vi väl bara njuta av de 3 veckor vi har kvar?”  Lovade jag mjukt. Hon mötte min blick med en nick.

”Jo, visst…” Mumlade hon och begravde blicken bakom sitt cola glas. Jag kollade mot Justin och snörpte på munnen. Han ryckte på axlarna och stoppade in ännu en Sushi bit i munnen. Hur skulle detta gå? Dagen då jag skulle flytta skulle inte hjälpa det…

”Hur gick det på Ellen Justin?” Frågade Em för att bryta tystnaden. Jag tryckte in en godisbit från påsen i munnen och granskade Em’s ansiktsuttryck. Det var tomt, omöjligt att tyda…

”Det gick väll bra. Jag hälsade på Alfredo innan.” Berättade han glatt. Jag nickade.

”Åh, det var jag med. Han mådde bättre.” Tyckte jag med ett snett leende. Justin nickade instämmande och kramade om min hand under bordet med ett litet leende.

”Ja, det tyckte jag med.” Försäkrade han mig och kysste mig snabbt på läpparna. Jag bet mig löst i underläppen och sneglade på Em som fortfarande verkade upprörd över allt det där med Alfredo.

”Em, han ville prata med dig. Vi kan åka dit imorgon om du vill?” Hon kollade kort upp på mig och nickade sedan tveksamt, som om hon trodde att jag ljög. Ett nöjt leende spreds på hennes läppar och hon blev snabbt vanliga, babbliga, glada Em igen.

”Ska vi gå ner? Det började bli kallt…” Huttrade jag och drog tjocktröjan tätare kring min kropp. Em nickade och la ner allt skräp i påsen igen. Justin la en hand om min midja och vi började gå mot dörren och gick snabbt ner igen, och gick till vårat rum.

”Varför var du tvungen att åka nu?” Gnällde jag i luren till mamma. Hon suckade.

”För att jag ville hem till mormor och morfar Justin. Det är bara för mycket med ditt kändis skap för mig ibland, och jag ber om ursäkt för det.” Svarade hon ärligt. Jag nickade för mig själv.

”Ja, det kan man lugnt säga…” Hon hummade till och pratade med någon hon var med.

”Så, löste du och Belle alltihop? Gick det bra hos Ellen? Vad har du gjort?” Frågade mamma snabbt. Jag log stort och sneglade på Belle som låg bredvid Em i soffan och kollade på ”Mean Girls”, alla tjejers favorit film tydligen.

”Ja, vi löste det. Och ja, det gick bra på Ellen, och efter så var jag med Em och Belle på taket och åt Sushi och godis.” Mumlade jag trött och la mig ner i min säng.

”Jaså? Vad trevligt!” Tjöt hon gillandes och så fortsatte samtalet i 20 minuter till innan hon förmådde sig att lägga på. Jag gick ut till Belle och Em, för att märka att Belle hade somnat. Em log stort och smög fram till mig.

”Ska vi lägga hennes hand i en skål med kallt vatten? Då kissar hon på sig.” Fnissade hon. Jag kollade på Belle och undrade om hon skulle bli arg, och nickade sedan. Arg kunde hon väll inte bli, det enda som kunde hända var hennes typ av hämnd.

Som förutspått så kissade Belle på sig. Hon började däremot skratta och gick snabbt in på mitt rum. Jag gick in efter henne och räckte över ett par mjukisbyxor som hon tacksamt drog på sig. Hon la in sina jeans i tvättmaskinen och satte på den.

”De där ska vara rena imorgon, annars är det du som ska köpa likadana till mig.” Varnade hon mig och hötte med ett finger. Jag pressade mina läppar mot henne och log stort.

”Jag gillar dig också Belle.” Jag förmådde mig inte att säga ”Älskar”, då vi bara varit ihop i någon timme. Hon kramade om min hand och drog med mig ut i vardagsrummet igen där Em stod och skrubbade bort kisset från soffan. Det såg väldigt roligt ut ändå.

”Du ska bara veta vad du kommer gå igenom…” Väste Belle mot henne och pekade med två fingrar mot hennes ögon och sedan på Em, som bara skrattade. Jag log stort och gick in i köket. Mamma hade lämnat en lapp åt mig, förvånads vis.

”Hej Justin! Nu har du antagligen redan pratat i telefon med mig, men öppna kylskåpet så har du dig en överraskning. Puss och kram, mamma.”

Vad är det i kylskåpet? Whooo, nu är jag förmodligen i Danmark, Göteborg eller på landet! Live leker! Haha :) Kommentera!

”Du, jag gillar inte dig. Verkligen inte. Men Belle gör det, och jag vill skydda henne. Så om jag får höra att du har sårat henne så kommer du ångra att du föddes. Förstått?” Varnade hon mig med spända knytnävar. Skrämt nickade jag och drog ner handen i fickan.

”Bra, men nu är jag hungrig. Pommes vill jag ha. Du bjuder, du är rikare än mig.” Utbrast hon menandes och började gå. Jag skakade på huvudet men gick efter henne.

Jonah drog med mig in på en McDonald’s och gick snabbt fram mot kassan. Hon la en hand på sin höft med blicken på menyn uppe vid taket och kollade sedan på mig.

”En pommes frites och en cola light, tack.” Beställde hon och lämnade sedan mig där för att gå och ta en plats. Tjejen bakom kassan knappade in det på skärmen och tog sedan betalt av mig. Jag beställde en Cola till mig själv också innan jag gick mot Jonah som hade slagit sig ner vid ett soffbord.

”Så, Justin Bieber röker…?” Undrade hon och sörplade i sig lite cola. Med en menande blick fräste jag till. Hon spärrade sarkastiskt upp ögonen mot mig och stoppade in pommes frite efter pommes frite i munnen. Ett leende ryckte i mungipan på mig och jag fuktade mina läppar och kollade stelt på henne. Tänk om någon hade hört?

”Ibland, ja. Säg inte det högt!” Väste jag och tog en klunk av min cola. Hon ryckte på axlarna och drog en hand genom sitt långa, bruna hår med blicken på mig.

”Du vet att Belle också röker? Ibland. Hon är en riktig partynisse också.” Frustade Jonah ur sig.

”Va? Belle? Röker hon? Och festar?” Jonah ryckte på axlarna och log snett mot mig.

”Hon gjorde i alla fall det upp till förra året, då hennes föräldrar skickade henne på rehab. Hon slutade väll helt. Jag flyttade ju för ett tag sedan, men det finns ett underverk som heter Facebook. Och jag har kontakten med Emily ibland också.” Fortsatte hon menandes. Jag kollade ut genom fönstret. Belle… på rehab? Jag kunde inte föreställa mig det…

”Så Belle…” Min röst vek sig så förfärligt, ”hon har varit på Rehab? Hela förra året..?” Repeterade jag henne. Jonah suckade med en snabb nick. Upp och ner.

”Ja, har du så svårt att få in det i din lilla Bieber-hjärna?” Röt hon stelt. Jag svalde hårt och smakade på orden. Rehabilitering… Och hon hade inte nämnt det för mig? Hur kunde hon inte ha gjort det…? På ett sätt kände jag mig sviken nu. För att hon inte hade berättat.

”Och i 8:an, innan jag flyttade, så blev hon gravid med någon snubbes barn. Kommer inte ihåg vad han hette, men hon gjorde i alla fall abort.” Mumlade Jonah. Hur mycket mer behövde jag veta innan jag spydde? Belle hade varit gravid och haft alkohol problem?

Jag knackade ett flertal gånger på dörren innan en sköterska kom och öppnade.

”Mr. Flores behöver vila.” Meddelade hon och kollade ner i sina papper, ”kom tillbaka senare.” Jag grymtade till och grimaserade mot henne och började stapla mot cafeterian.

”En kaffe.” Bestämde jag mig för. Jag betalade och fick min kopp kaffe, även fast jag bara satt och rörde runt i koppen. Folk gick ut och in från sjukhuset. Från rummen. De grät eller log. Gick hand i hand, eller långt ifrån varandra. Att en sån fånig sak kan få två personer att bli så… komplicerade är ju nästintill löjligt. Jag hade aldrig varit en player om man säger så. Dörren till damernas öppnades och Jonah klev ut och började gå mot mig.

”Det är fint väder idag.” Kommenterade hon och drog åt sig min kaffekopp och tog en klunk, men gurglade ogillandes till och ställde därför tillbaka den på sin plats. Hon kommenterade vädret, toppen.

”Belle… hon verkade inte vara sådan. Hon hade inte berättat något.” Viskade jag sårat.

”Ingen är alltid som man tror Justin.” Inflikade Jonah snabbt. Jag nickade och la huvudet på sned… Jonah drog upp sin mobil och visade mig en bild. Det var en söt liten flicka, med likadana ögon som Belle och mörka, långa kroppar. Hennes hy var brun av solen och hon bar en rosa blus och ett par ljusa jeans. Hon log stort och höll i en klubba.

”Det där är Belle. Det är den Belle du lärde känna. Hon var en annan för något år sen, visst, men det är inte den Belle du lärde känna. Hon kanske inte berättade för att hon var rädd för att du skulle döma henne för snabbt.” Sa Jonah snabbt och drog åt sig bilden på mobilen igen. Jag fuktade mina läppar och nickade lätt.

”Men hon kommer i vilket fall fortfaranade vara sur på mig…” Grubblade jag trött.

”Vad är det du har gjort? Kan du berätta det för mig?” När hon sa de orden så spelades scenen i mitt rum upp i mina tankar. Jag är inte till Salu Belle… Orden dunkade i min öron, som ett surround ljud.

”Inget… Glöm det.” Bad jag henne. Hon suckade och skakade snabbt på huvudet. Hon skulle inte ge upp..

”Hon visste inte vad hon ville?” Gissade Jonah på försök, ”Du ville bli ett par, men hon visste inte vad hon ville. Har jag rätt eller har jag rätt?” Jag nickade uppgivet.

”Jag sa att jag inte var till salu…” Svarade jag ledsamt. Jonah flämtade lätt till och la en hand på min axel.

”Som jag sa förut, jag tycker verkligen inte om dig, men jag tycker synd om dig.” Upprepade hon och drog bak en hårslinga bakom örat. Jag höjde på ögonbrynen och kollade ner i den svarta vätskan i koppen.

”Mr. Flores har vaknat nu, ni kan gå in.” Försäkrade sköterskan oss. Jag blickade Jonah en gång innan jag, med snabba steg, gick mot Alfredo’s rum och klev in i det stora, ljusa rummet. Han låg omplåstrad i sängen. Det ryckte i hans mungipa, men leendet räckte inte fram.

”Hej Justin…” Sa han svagt. Jag gick fram till sängkanten och studerade blommorna han hade mottagit. Det var från en massa personer. Hans föräldrar, mamma, Scooter, hela crewet, Selena och Belle… Jag drog upp lappen och läste den med koncentrerad blick.

”Hej Freddo! Hoppas du mår bättre snart, för bra mår inte jag. Du och din positiva inställning måste komma tillbaka, nu. Em hälsar, XX Belle.”

                 ”När var Belle här? Vi fick ju inte komma förrän idag?” Argumenterade jag snabbt.

”Ja, hon kom för någon timme sen. Jag sov väll?” Antog han och tog en klunk av sitt vatten. Jag kollade upp mot dörrkarmen, där Jonah stod lutad med armarna korsade över bröstet. Hon höjde frågandes på ögonbrynen mot mig och drog en hand genom sitt hår.

”Det där är Jonah, Alfredo.” Presenterade jag de. Jonah nickade mot Alfredo, men lämnade snabbt sin plats med mobilen tryckt mot örat. Hon pratade nog med Belle för hon lät upprörd och sa något med ”Ja, Justin är med mig!”. Jag skakade av mig tankarna.

”Hoppas du är uppe på benen snart, bro’…” Andades jag lugnt ut. Alfredo nickade stelt.

”Tänker du inte fråga om vad som hände?” Konstaterade han då jag stod i dörröppningen. Jag snurrade hastigt om och kollade ner på honom där han satt i sängen med ett frågetecken i ansiktet.

”Det är din ensak…” Med de orden vände jag mig om igen och gick mot Jonah som stod utanför sjukhuset, lutad mot den röda tegelväggen och rökte. Hon kisade mot mig då jag klev utanför den stora glasdörren och höjde på ögonbrynen.

”Din prinsessa ringde, hon är orolig.” Fnös hon till med tillgjord röst, hon skulle förmodligen låta som Belle. Jag nickade och fuktade mina läppar innan jag tog ciggen ifrån henne, som det ändå inte var mycket kvar på och trampade ner den. Hon röt till.

”Vad var det där bra för?” Snäste hon surt, men började gå bredvid mig. Jag ryckte på axlarna.

”Du ska komma med mig och du kanske inte ska röka då min mamma kommer känna röklukten. Jag måste prata med Belle.” Jonah himlade med ögonen och skakade på huvudet.

”Jag gillar inte dig! Jag vill inte vara din kompis! Varför ska jag träffa din mamma?!” Vrålade hon uppgivet och stannade till med händerna flaxandes omkring henne i luften. Jag sneglade på henne i en kort sekund och ryckte sedan på axlarna.

”Visst, stanna då. Men du ska inte träffa min mamma, hon skulle ändå inte gillat dig.” Slängde jag ur mig och fortsatte sedan gå mot hotellet. Jonah stod kvar borta vid sin plats då jag kollade mig över axeln, men hon vände sig snart om och började gå inåt centrum. Med en axelryckning hoppade jag in i bilen och började köra.

Justin hade gått för långt bara. Helt jävla enkelt för långt. Trodde han att jag tänkte knulla honom och sen bara ”Nej tyvärr, jag köper bara killar. Sorry.” och dra?! Jag tog det här lika seriöst som han tog det. Jag ville bli ett par, men hade inte mage nog att erkänna det då. Och mina tankar tog min koncentration så pass mycket att jag snubblade över mina fötter och ramlade. Musiken stannade och Kelly kom fram till mig.

”Belle, ska du gå kvar här så är det mindre tänka, mer dansa!” Ropade hon in i mitt öra. Jag knep ihop ögonen och reste mig trött upp. Mina ben var tunga som bly och mitt huvud bultade hårt. Jag skulle aldrig ha druckit så mycket kaffe i morse som jag gjorde. Em hade i alla fall förlåtit mig och låtit mig komma tillbaka och bo hos henne. Hon hade tagit emot mig med öppna armar eller vad man kan säga. Jag drog en hand genom mitt hår och kollade mot klockan, vi skulle få rast nu. Som jag hade trott så ropade Kelly ut oss på rast och klappade med händerna för att berömma oss. Jag och Em tog sällskap till cafeterian och tog varsitt äpple och varsin vattenflaska innan vi fortsatte upp på vårt rum. När vi kom in pep min mobil till. 

Vem sms:ade henne??! :D Vi får se, detta kanske kommer upp idag, annars är det ett tidsinställt och jag är på semester. Love you aaaaalll! :D Hoppas ni aldrig lämnar min, haha :) Kommentera!

Jag hade aldrig känt mig såhär lycklig, någonsin. Vi gick tillbaka till hotellet, dock inte hand i hand eller kyssandes. Paparazzis kunde finnas överallt. När vi åkte upp till mitt rum så kysstes vi mycket. I hissen. Den plingade till och Belle fnittrade till och lämnade den med vingliga steg, men stannade stelt till. Jag klev ut och kollade på stället när hennes blick hade fastnat och flämtade till. Hur kunde det ha hänt?!

Alfredo satt ihopsjunken på golvet utanför Justin’s dörr. Med en blick på Justin började jag med snabba steg gå mot honom, och sjön ner på huk. Han var helt blå och blodig i ansiktet. Han måste ha varit i slagsmål.

”Alfredo? Har du ont någon annan stans än ansiktet?” Viskade jag och bet mig hårt i kinden. Han nickade trött och mötte min blick för att sedan kolla mot Justin’s håll. Han stod kvar borta vid hissen, helt stel med blicken på mig och Alfredo. Han verkade mumla något för sig själv, så jag orkade helt enkelt inte bry mig om honom.

”Revbenen.” Stönade han och försökte resa sig upp men misslyckades. Jag reste mig upp och gick med snabba steg genom korridoren vilket fick det att eka av mina klackskor som slog i det hårda golvet.

”Han måste till sjukhuset Justin. Om han har flisor från revbenen så kan de punktera hans lungor. Han kan dö!” Konstaterade jag stelt mot Justin. Han vek blicken från Alfredo som satt på golvet, mot mig. Han blinkade några gånger innan han nickade.

”Visst… ehum, jag ringer Kenny. Han kan nog skjutsa oss.” Jag skakade på huvudet.

”Då kan det vara försent. Ring efter en ambulans.” Sa jag kort och gick sedan mot Justin’s dörr och låste upp den med nyckeln jag hade greppat från Justin. Pattie kom inlunkande i hallen från köket med en kopp te i handen.

”Belle? Vart är Justin? Och vad är det som låter där ute?” Frågade hon oroligt. Jag drog ett djupt andetag innan jag förklarade om Alfredo. Pattie pressade ihop sina läppar och gick ut till korridoren där Alfredo nu låg ner på det hårda golvet. Argt drog jag av mig mina klackskor och kände hur kallt golvet var mot min nakna fot. Justin stod och kollade ut genom fönstret längre ner i korridoren, så jag släppte ner mina klackskor i hallen och gick mot honom med snabba steg. Han vände sig om mot mig och svalde hårt.

”Det är mitt fel… om jag inte hade lämnat honom själv till att gå till klubben skulle det här aldrig ha hänt.” Mumlade han snabbt. Jag skakade på huvudet och kramade mjukt om honom.

”Allt händer av en anledning Justin, det är inte ditt fel.” Viskade jag mot hans bröstkorg. Han la sina armar runt min lilla kropp och drog mig tätare mot honom och kysste mig på pannan.

”Tack Belle. För att du finns för mig…” Jag kollade djupt in i hans ögon och la en hand på hans varma kind och smekte den lugnt och sakta. I ögonvrån såg jag hur sjukhuspersonalen kom gåendes med en bår mot Alfredo och pratade med honom. Jag la en tröstande hand på Justin’s rygg. Han kollade på mig med en ledsam glimt i ögat.

”Justin, ta det lugnt. Han kommer bli bra.” Försäkrade jag honom och flätade samman våra fingrar och kramade om hans hand. Han nickade och började långsamt gå mot Pattie som stod och blickade Alfredo och Sjukvårdspersonalen när de försvann mot hissen med Alfredo.

”Han kommer kunna ta emot besökare imorgon, men då ska du på Ellen Show. Hon har åkt till Frankrike bara för dig, så du ska vara där. Och din arm är väll bra Belle? Så du ska dansa imorgon. Ni kan åka dit på lunchen imorgon om ni vill slänga bort den.” Förklarade Pattie lent och föste in oss på rummet. Justin verkade fortfarande helt förtvivlad om det här med Alfredo. Jag förstod honom på ett sätt.

”Vill ni ha varm choklad?” Fortsatte Pattie lika lugnt. Justin verkade vara inne i sina tankar, så jag log smått och nickade. Hon besvarade mitt leende och försvann sedan in i det lilla kök de hade fått med. Vi hade inte fått det, men detta var ju en ”speciell” svit. Jag slog mig ner bredvid Justin i den stora soffan och kramade om hans hand som låg och vilade på hans knä.

”Justin, hey… tänk på det positiva i det. Hade du inte lämnat honom skulle vi aldrig kysst och blivit… vad vi än är.” Viskade jag mjukt. Han nickade trött och drog en hand över mitt hår. Jag log smått och kysste honom mjukt på läpparna då Pattie kom in med två koppar varm choklad och ett flin lekandes på läpparna. Hon visste.

-

”Upp och hoppa sömntuta.” Skrattade jag i Justin’s öra och puffade till honom i sidan. Hans ögonlock fladdrade till och ett leende spreds på hans läppar.

”Hej.” Viskade han och lekte med en hårslinga mellan fingrarna. Jag pressade mina läppar mot hans.

”Hej…” Mumlade jag lent mot hans läppar. Hans ögon glittrade till. De ögonen… En rynka spreds mellan hans ögonbryn och han la en hårslinga bakom mitt öra.

”Vad är vi? Asså, jag vet att vi kysstes lite igår och idag… men vad är vi?” Frågade han mjukt. Jag fuktade mina läppar och ryckte neutralt på axlarna och klev ur sängen och gick fram till min hög med kläder. Justin hade lånat ut en av sina t-shirts igår för mig att sova i. Han grymtade till.

”Är vi pojk- och flickvän eller? Vad vill du Belle?” Jag drog en hand genom mitt hår.

”Justin, jag vet inte vad jag vill…” Grumlade jag och roffade åt mina kläder och började gå mot badrummet då Justin stoppade mig med sina kalla, hårda ord.

”Så du vill bara kyssa mig och sen sticka? Du vet, jag är inte till Salu Belle.” Orden sårade mig hårt. Trodde han att jag försökte leka med honom? Med en hård sväljning gick jag in på badrummet och drog snabbt på mig mina kläder för att kunna slippa Justin och allt det här… när jag äntligen trodde att vi skulle bli något så säger han det här.

Varför hade jag sagt sådär? Ord hoppar ur min mun här och var ofta nu för tiden… Jag satt stelt ner på sängen som nu stod bäddad och kollade mot badrumsdörren som snart skulle slås upp av en ilsken Belle. Förmodligen en ilsken Belle, rättade jag mig själv i tankarna. Men hon öppnade den lugnt och stilla, räckte över min t-shirt, kramade om sin mobil och försvann sedan. Mamma kom ingåendes i rummet och skakade på huvudet.

”Hur kunde du säga sådär Justin? ”Jag är inte till Salu Belle” som om hon vore en och annan hora! Hon älskar dig Justin! Jag hjälpte dig igår, men nu får du klara dig själv med att få henne på gott humör igen.” Grumlade mamma och höjde sin kaffe kopp mot munnen och smuttade på det innan hon försvann in i vardagsrummet igen. Jag la mig ner i sängen och drog en hand över mitt ansikte. Vad hade jag gjort? Med bestämda steg gick jag ut till köket och tog ut en brödskiva ur brödkorgen och bredde snabbt på jordnötssmör på den, tog ut ett glas ur skåpet och hällde i mjölk i det. Mamma satt som vanligt med sin laptop i knäet och knappade på den.

”Vad gör du nu då?” Ropade jag från dörröppningen till köket även fast det bara var någon meter till mamma från där jag stod. Hon sneglade på mig och skakade på huvudet. Skulle det vara ett svar? Tänkte jag bittert och drack upp den sista mjölken innan jag gick mot henne och slog mig ner bredvid henne. Hon slog ner locket till datorn och la ner den i sin väska.

”Så, intervjun började inte förrän klockan 3, så du kan nog hälsa på Alfredo.” Log mamma och drog med handen över tv bordet. Jag höjde på ögonbrynen, reste mig upp och lämnade rummet. Mina steg fördes konstigt nog mot Arenan. Och på samma ställe som förut, på baksidan stod Jonah, fast med denna gång en cigg mellan läpparna. Hon hoppade till när jag mumlade hennes namn. Ett slag fick jag också på axeln. Vad är det med tjejer och axlar?

”Vill du ha?” Frågade hon och höll över ciggen. Bara för att vara rebellisk så nickade jag och tog emot den och drog ett bloss.

Det var inte första gången jag rökte. Jasmine hade kompisar som hade fått mig att röka, och en period så rökte jag mycket. Mamma fick mig att gå på hemlig psykiatri med att sluta, och så slutade jag. Men då och då tog jag väll något bloss när jag hade möjligheten.

”Vart har du Belle som har kärat ner sig med dig?” Jag räckte över ciggen och ryckte på axlarna.

”Hon blev sur i morse och stack.” Jonah nickade och slängde ner fimpen på gruset och trampade ner den bland jorden och stenarna innan hon kollade upp på mig och nickade åt mig att följa med. Jag hade inget annat för mig, så varför inte?

”Du, jag gillar inte dig. Verkligen inte. Men Belle gör det, och jag vill skydda henne. Så om jag får höra att du har sårat henne så kommer du ångra att du föddes. Förstått?” Varnade hon mig med spända knytnävar. Skrämt nickade jag och drog ner handen i fickan.

”Bra, men nu är jag hungrig. Pommes vill jag ha. Du bjuder, du är rikare än mig.” Utbrast hon menandes och började gå. Jag skakade på huvudet men gick efter henne.

Oupsie, vad gjorde du nu då Justin? Och jag vet vad ni kommer skriva så; NEJ, JONAH OCH JUSTIN KOMMER INTE BLI IHOP ALLS! JAG LOVAR!

Har mycket att göra idag, packa, städa, skriva tidsinställda osv. Får se om det kommer mer idag då ;) Kommentera.

”Nu gäller det.” Andades han nervöst ut och började gå mot mig. Han kramade mjukt om mig och fortsatte sedan mot dörren. Jag vände mig om och bestämde mig för att vänta på Pattie här istället för att stå ensam i havet av skrikandes tjejer, men innan jag visste ordet av det hade Justin vänt sig om och pressat sina läppar mot mina. Kyssen höll inte så länge, men det var fortfarande en kyss.

”Öh… vi ses snart.” Grumlade han och lämnade snabbt rummet med mig ståendes med mina fingertoppar glidandes över mina läppar. Vad hade nyss hänt?

Pattie log stort mot mig då vi ställde oss i mitten, mellan Moshe och Kenny. Moshe var någon ny livvakt Justin skulle ha eller något sådant… Justin kom inspringandes på scenen och alla började skrika dubbelt så högt som de redan hade gjort. Pattie räckte över ett par öronproppar som jag tacksamt tog emot. Jag mimade ett ”tack” och kollade upp på Justin som hade börjat sjunga. Hans röst lät så len, mjuk och passionerad. Hur kunde han låta så perfekt? Hans höga toner dödade mig, och påminde mig på något sett om kyssen. Mina fingrar fördes återigen mot mina läppar och jag började dra med fingertopparna på läpparna med ett leende lekandes på läpparna. Pattie puffade till mig i sidan och log retsamt. Jag harklade mig och kollade upp på Justin. Han mötte min blick och log stort. Väldigt stort. Jag la en hand på min handled som inte gjorde så ont längre och kollade ner på den. Det kunde knappast vara något mellan oss, jag älskar honom som vän och är kanske inte redo för nästa steg?

Justin kom inspringandes mot oss när konserten var slut, detsamma med dansgruppen. Emily hade varit toppen, men lite off. Jag gick fram till henne och la en hand på hennes axel.

”Vad är det?” Hon mötte min blick i en kort sekund, sneglade på Alfredo och gick sedan iväg. Vad var det nu då? Jag gick med snabba steg mot Alfredo och drog med honom in på Justin’s loge.

”Vad är det?” Utbrast han frågandes och rynkade oförstående på pannan. Jag suckade.

”Vad är det med Emily? Vad har du gjort?” Han pressade ihop sina läppar. Det var nåt, för det hade han bevisat genom att bli så stel när jag frågade.

”Öh.. ja, igår så träffade jag henne nere på resturangen, vi snackade, gick upp till mig, drack några glas.. ja, du vet och sen så hände det bara. Och nu vill hon ha en relation med mig, men det vill inte jag.” Hasplade han ur sig. Med en grymtning slog jag löst till honom på axeln, precis som jag hade gjort mot Justin och gick sedan ut ur logen bara för att krocka in i Justin. Jag slog handen för pannan och grumlade en svordom.

”Belle? Alfredo? Vad gjorde ni där inne…?” Frågade Justin förvånat, nästan ledsamt och kollade mellan mig och Alfredo, som hade kommit ut ur logen. Jag fnös till och gick snabbt därifrån. Jag orkade inte… Med snabba steg gick jag mot Emily och drog med henne, likaså in i en städskrubb och tände lampan.

”Vad?” Fräste hon och kollade surt på mig. Jag rynkade oförstående på pannan.

”Du behöver inte ta ut ilskan för Alfredo på mig…” Mumlade jag och korsade armarna över bröstet. Hon drog en trött hand genom sitt hår och blängde stelt på mig.

”Vem har sagt att det inte dig jag är sur på också?” Jag hajade till med en hand på midjan. Hon var sur på mig? Toppen, vad hade jag nu gjort? Em var väldigt duktig på att bli sur på mig för oväsentliga saker.

”Du är med Justin hela tiden, du bryr dig inte ens om mig. Jag slår vad om att du inte ens märkte att jag sov i vårat rum inatt.” Anklagade hon mig, men jag argumenterade inte emot för det var sant. Jag hade inte ägnat en tanke åt Em inatt. Jag skulle precis be om ursäkt då hon fnös till.

”Kom och be om ursäkt när du bryr dig om annat om Justin, och du. Gillar du honom, så säg det för i helvete!” Med de orden lämnade hon mig i skrubben, där jag sjönk ner på golvet och brast ut i tårar. Jag är känslig på det stället med Em. Men hur skulle jag göra med Justin…? Jag mådde verkligen inte bra av detta…

Jag drog på mig mina solglasögon och la mig ner på solstolen. Alfredo hade föreslagit att gå till stranden då det var kväll. Solglasögonen var bara till för att Papzen inte skulle se mina vackra ögon. Nej, det var ett skämt åsido. Alfredo suckade uppgivet.

”Emily och Belle hatar mig typ.” Muttrade han surt. Ett veck tog plats mellan mina ögonbryn och min blick gled från horisonten till Alfredo. Jag skakade på huvudet.

”De hatar inte dig alls! Jag lovar, Belle kanske kan… tappa humöret, men hon hatar inte dig Freddo, jag lovar.” Han skakade på huvudet.

”Hon slog till mig på axeln Justin. Hårt. För att jag hade ”dumpat” Emily. Din tjej är sjuk..” Jag kände hur jag blev arg. Kallade han Belle sjuk? Vad fan..? Vem säger så?

”Vad sa du? För det första, Belle är inte min tjej. Än. Och för det andra så är hon inte sjuk!” Röt jag och satte mig upp i stolen. Alfredo ryckte på axlarna med en nick.

”Jo, lite. Hon är typ döds kär i dig. Emily sa det, och hon blev det första veckan. Hon kände inte ens dig då.” Flinade han och la en hand under nacken. Jag reste mig upp och roffade åt mig min jacka.

”Jag går tillbaka, jag är trött.” Muttrade jag och gick snabbt tillbaka till hotellet. Alfredo fick klara sig själv nu, jag orkade inte gå med honom till klubben… Han kommer säkert hamna i slagsmål i alla fall, med sin stora käft. Pladdrar på som en papegoja är vad han gör.

”Justin? Är det du?” Ropade mamma från vardagsrummet. Jag grymtade till och klampade in i det, där hon och Belle satt och åt pizza. Min blick fastnade på Belle och fjärilarna bubblade upp i magen på mig. Wow… så vacker. Hon drog bak en hårslinga bakom örat och log prövandes mot mig. Ett leende sken snabbt upp på mina läppar.

”Hej tjejer. Så vad gör ni då?” Frågade jag milt och slog mig ner i fåtöljen med en pizzabit i handen. Mamma log snett mot Belle och ryckte på axlarna mot mig.

”Inte så mycket. Snackade.” Belle skrattade till och sneglade på mig. Jag bet mig löst i läppen med en nick.

”Okej. Så, Belle… ska du sova här i natt eller?” Belle kollade upp på mig och la huvudet på sned medan hon studerade mig med stora ögon. Hennes chokladbruna ögon tog kål på mig!

”Om jag får det? Em hatar mig…” Mumlade hon ledsamt. Mamma nickade snabbt.

”Självklart får du det! Vi kan ta in ett täcke till Justin så kan du sova där istället för på soffan.” Försäkrade mamma henne. Belle log tacksamt mot henne och kollade kort på mig, men vek snabbt undan blicken.

”Ska ni två ungdomar kanske ta en promenad?” Flinade mamma med en hand under hakan. Jag blickade Belle frågandes innan jag nickade. Belle reste sig upp och kramade lätt om mamma.

”Tack för allt Pattie.” Sa hon mjukt och viskade sedan något i mammas öra, vilket fick henne att skratta till och nicka. Vi lämnade hotellrummet och klev kort därpå ut på Paris svala gator. Bilarna stod prydligt parkerade framför de färgglada husen och bara några få människor vandrade på trottoaren. Belle huttrade till och jag kollade på vad hon hade på sig. En tunn, blå skjorta. Snabbt la jag min jacka över hennes axlar.

”Tack…” Viskade hon milt och började stratsera ner för Paris gator. Jag fuktade mina läppar och skulle precis säga något om kyssen då hon avbröt mig och nickade mot Eiffel tornet.

”Sak vi åka upp i det? Det är folktomt.” Konstaterade hon. Jag nickade och började gå ditåt istället med tungan mellan tänderna. Skulle jag trampa fel nu skulle de borra sig in i köttet.

När vi kom upp i toppen så var det, som Belle hade sagt, helt folktomt. Jag log stort åt utsikten, men blev snabbt avbruten av Belle, igen.

”Vad var den där kyssen förut?” Jag ryckte på axlarna och kollade henne djupt in i ögonen.

”Belle, jag har gillat dig ett bra tag nu. Men jag har inte vågat göra något åt det… ville inte riskera att du inte kände detsamma, för det skulle förstöra alltihop. Jag kunde inte förlora en sån vän som du. Jag behöver dig, som vän eller mer än vän. Ända sen dagen i Canterbury har mina känslor starkt växt för dig. Rejält liksom… ingen har någonsin fått mig att känna mig såhär. Verkligen kär. Jag var kär i Jasmine, men aldrig såhär kär såhär snabbt. Ja..-” Hon pressade sina läppar mot mina i en passionerad, känslofylld kyss. Jag la en hand på hennes korsrygg. Mitt hjärta bultade hårt och fjärilarna bubblade runt i magen. Mina ben blev svaga och hela jag kände mig helt borta. Hennes läppar kändes helt perfekta mot mina, som om de var byggda för varandra. Min tunga fann hennes och smekte den snabbt. Hon la sina händer runt min nacke och lät de dras igenom mitt hår, något som ingen fick röra, men Belle fick. Kyssen varade ett långt tag, men det kändes inte som det då en vakt kom upp och sjasade iväg oss och meddelade att de skulle stänga. Vi gick mot hissen och åkte ner, med läpparna pressade mot varandra.

Jag hade aldrig känt mig såhär lycklig, någonsin. Vi gick tillbaka till hotellet, dock inte hand i hand eller kyssandes. Paparazzis kunde finnas överallt. När vi åkte upp till mitt rum så kysstes vi mycket. I hissen. Den plingade till och Belle fnittrade till och lämnade den med vingliga steg, men stannade stelt till. Jag klev ut och kollade på stället när hennes blick hade fastnat och flämtade till. Hur kunde det ha hänt?!

VAD SÅG DE? VAD KUNDEW INTE HA HÄNT? SENT, JAG VET. MY BAD. KOMMENTERA!

Jag satt och väntade i minst 5 minuter utan att få något svar och åkte därför ner till lobbyn för att fixa en nyckel som jag snabbt fick tag i. När jag hoppade in i hissen igen stod Kayla där. Hon pressade ihop sina ljusa läppar och grymtade till. Med en axelryckning åkte jag upp till Alfredo’s våning och började gå mot hans rum. Nycklarna på detta hotellet var knepiga, men till slut fick jag upp dörren och klev in, men ångrade snabbt att jag hade gjort det.

Alfredo kollade förskräckt upp på mig. En klump uppstod i min hals, jag skulle aldrig ha gått in här… inte nu i alla fall. Fan, varför hade jag gjort det? Jag svalde hårt och drog en nervös hand genom mitt hår. Emily låg bredvid Alfredo i sängen, naken, fast med täcket över sin kropp, men axlarna meddelade att hon var naken. Alfredo vinkade bort mig.

”Gå!” Väste han menandes. Med en nick lämnade jag snabbt rummet och sjönk ner på golvet mot väggen. Hur..? Engångsligg eller? Något sådant här förväntade jag mig inte av Alfredo, och verkligen inte av Emily. Illamåendet steg mig upp för öronen. Helt plötsligt vandrade Carin förbi mig, men gick sedan tillbaka när hon hade sett att det var jag.

”Justin? Vad är det?” Viskade hon mjukt medan hon slog sig ner på huk framför mig. Med en suck förklarade jag vad jag hade sett. Jag kunde inte hålla det borta från Carin, hon var som min storasyster. Och hon förstod mig, precis som nu. Hon nickade och höll hårdare om sin mobil i handen.

”Det var chockerande va? Att se Freddo sådär, med en tjej?” Mumlade hon lika lugnt som förut. Jag nickade trött, men blev nyfiken. Hade hon också kommit på Alfredo med någon? Hon verkade läsa av mig och nickade menandes.

”Ja, jag har också gått på Alfredo med en tjej, och det var inte trevligt, för till skillnad mot dig så höll de på när jag klev in i rummet. Det var någon gång då jag hade glömt min mobil, så bara klampade jag in. Därför ringer jag alltid innan jag går till honom. Han är en sex panter.” Skämtade hon och log stort för sig själv. Jag skrockade till och nickade.

”Yeah, det kan man lugnt säga…” Kommenterade jag med ett vänligt, snett leende. Carin skrockade till och slog sig ner bredvid mig på golvet, lutandes mot väggen.

”Så, vart har du Belle? Ni skulle väll hänga tills konserten ikväll?” Frågade Carin milt. Jag nickade till.

”Ja, men hon ville vara med sin kompis som hon inte träffat på 3 år.” Carin hummade förstående till. Det var det som var bra med Carin, hon förstod. Hon hade inga följdfrågor eller argumentationer om det jag sa. Hon bara lyssnade, log och nickade. Det drog i mungiporna på mig, men jag kunde inte få fram det leendet jag ville få fram. Det gick bara inte…

”Justin, hur är det? Du ser lite blek ut.” Konstaterade Carin och la en hand över min panna. Jag ryckte på axlarna och slog mig hopsjunket ner i soffan. Allt kändes så meningslöst på ett sätt. Att vara Justin Bieber, att resa runt i världen, att vara kompis med Belle… jag ville mer än annat vara mer än vän med henne, men kunde helt enkelt inte få fram mina känslor. Carin räckte över en flaska vatten med ett stelt ansiktsuttryck. Jag tog trött emot den och fick sedan en vit tablett i handen.

”Det är en huvudvärkstablett, stoppa den på tungan och drick.” Förklarade hon. Trodde hon att jag var tre eller? Jag la tabletten på tungan och svalde ner den med en klunk vatten, precis som Carin hade förklarat. Mitt i det hela klampade Belle in på rummet med ett blåmärke på kinden. Jag stod snabbt på fötter framför henne och lät fingertopparna glida över det hemska, blåa märket som växte på hennes kind.

”Vad hände?” Viskade jag lugnt mot hennes panna. Hon svalde hårt med ihop pressade läppar. Carin reste sig upp och gick mot mitt kylskåp för att ta fram is.

”Bara… inget Justin, bry dig inte bara.” Muttrade hon surt till svar och slog sig ner i soffan med ispåsen på märket. Jag stod stel kvar, i samma position som hon hade lämnat mig i. Vad hade hänt? Hade Mike kommit tillbaka och slagit henne? Hade Jonah blivit förbannad och drämt till henne? Frågorna bultade inom mig och gav mig genast huvudvärk.

”Vad har hänt? Det ser rätt rejält ut…” Belle muttrade något ohörbart. Snabbt vände jag mig om och började gå mot soffan igen och slog mig ner en bit ifrån Belle, med blicken på märket.

”Berätta vad som hände.” Befall jag henne. Med en suck så hasplade hon ur sig allt. Hur hon och Jonah hade börjat bråka, att hon hade sprungit till hotellet där jag inte var, att hon hade sprungit hit och då blivit överfallen av någon Belieber som trodde vi var ihop. Hur kunde detta ha skett? Jag älskar mina Beliebers, och jag älskar Belle, så varför kan de inte bara respektera det? Carin nickade och mötte min blick som signalerade att jag ville snacka med Belle själv. Hon nickade och gick snabbt härifrån. Belle kollade upp på mig med en huvudskakning.

”Vad är det nu då Justin?” Hon var arg på mig… men varför? Vad hade jag gjort?

”Vad är det Jonah har sagt till dig om mig som har fått dig på så dåligt humör nu då?” Fräste jag och korsade menandes armarna över min bröstkorg. Belle suckade.

”Inget…” Jag nickade menandes och greppade tag om hennes handled för att finna hennes koncentration.

”Hon sa bara att du var en skitstövel och sårade folk, okej?  Det var inget…” Spottade hon snabbt ur sig. Jag svalde hårt och släppte snabbt taget om hennes handled. Att jag var en skitstövel? Vad hade jag gjort mot henne nu då?

”Varför var jag en skitstövel då? Sa hon det?” Sa jag lågt. Jag kände mig illa till mods nu. Jonah kunde lätt få folk att känna sig nertryckta, det kände jag nu-

”Att du typ var otrogen mot hennes kompis och att jag inte borde bli ihop med dig eller något sånt…” Svarade Belle trött, eller snarare bittert. Jag spände käkarna.

”Vem är hennes kompis då?” Belle slängde frustrerat ner ispåsen på bordet och drog en hand genom sitt hår.

”Jag vet inte! Någon Jasmin Village eller något!” Röt hon till svar. Jas hade ljugit om mig…? Ilskan spreds snabbt i mitt bröst. Vad hade hon med mig att göra? Som hon hade hållit på efter jag hade dumpat henne så kunde hon väll knappast tro att detta skulle göra allt bättre, eller?

”Vad hade hon hoppats på att hjälpa det? Du gillar ändå inte mig på det sättet.” Grumlade jag till mitt försvar. Belle ryckte neutralt på axlarna. I hopp om att vara lite smårebellisk så drog jag upp min mobil och sms:ade Jas med ilskna tag. Hon skulle inte komma undan med att vara en manipulerande, konspirativ bitch.

”Vad ska vi göra nu?” Andades Belle ut, ”som sagt, konserten är om 6 timmar.” Jag nickade och fuktade mina läppar.

”Vi kanske kan…” Började jag. Belle kollade frågandes på mig. ”äh, skit i det.” Hon ryckte lätt på axlarna och drog upp ett ELLE magasin med sin friska hand och började bläddra i det med snabba tag. Jag reste mig slött upp och började gå mot dörren.

”Vart ska du?” Ropade Belle efter mig. Jag kollade på henne över axeln med ett flin.

”Jag kommer snart, ta det lugnt Bebisen.” Med de orden lämnade jag henne i min loge och började gå mot grupp rummet, där vi träffades efter konserterna.

”Hej Justin…” Mumlade Scooter när jag klev innanför dörren. Jag nickade mot honom och gick och slog mig ner mellan Mama Jan och Allison. Mamma satt i fotöljen med sin laptop i knäet och skrev något med snabba fingrar.

”Vad gör du?” Frågade jag nyfiket. Hon kollade upp över skärmen på mig i någon sekund innan blicken snabbt dök ner igen.

”Inget, bara mejlar mormor. De kommer kanske hit.” Ett leende spreds på mina läppar.

”Vad roligt.” Mamma nickade och fortsatte sedan med att skriva till mormor. Mama Jan la en hand på mitt knä och klappade till. Jag sneglade på henne med ett leende.

”Så, är du redo för ikväll då? Din stora kväll säger vi.” Skämtade hon. Med en nick så svarade jag,

”Jo, redo är jag. Men på ett sätt nervös… det blir jag ju alltid, men…” Jag avslutade mig mitt i min mening och kollade på den beigea väggen framför mig. Mama Jan reste sig upp.

”Du behöver inte slutföra meningen, vi ses 2 timmar innan här.” Varnade hon. Jag nickade och lutade mig på Allison’s axel. Hon skrattade till.

”Trött?” Jag gäspade högt och nickade.

”Min kropp känns tung som bly… kan man inte hjälpa det?” Gnällde jag. Hon log smått mot mig och la en hand på min kind.

”Justin, du är trött. Vila lite så kommer du nog känna dig bättre.” Manade hon mig.

”Okej…” Suckade jag. ”Men jag ska först ha chicken nuggets, OK?” Scooter började skratta från sin plats borta vid bordet.

”Kenny har redan åkt iväg till Mcdonads. Han tog med sig Carin.” Jag log nöjt och reste mig upp från min plats för att gå tillbaka till Belle. 

Med en gäspning satte jag mig upp i soffan och kollade mig sömndrucket omkring. Justin satt och gjorde små rörelser med händerna, vilket jag hade lärt mig i Never Say never betydde att han var nervös.

”Så champion, hur är det?” Flinade jag och gnuggade mig trött i ögonen. Han mötte min blick och log stort.

”Bra.” Svarade han och knäppte händerna. ”Snart blir det mat.” Åh gud, mat. Det kändes som om jag inte hade ätit på flera dagar. Minst! Frukost var i alla fall något jag inte hade fått i mig, oturligt nog.

”Vad håller du på med?” Frågade jag och nickade mot laptopen i hans knä. Han grymtade till och drog en hand genom sitt hår.

”Jag tweetar, följer fans och håller på med en massa arbete.” Jag nickade och reste mig upp och började gå mot det lilla miniköket han hade och drog ut ett glas ur ett av alla skåpen. Snabbt fyllde jag det med vatten och klunkade i mig det för att svalka ner min torra, varma, tjocka hals.

”Vet du vem som ska ta din plats som partner?” Frågade Justin nervöst snabbt. Jag stelnade till och kände genast hur jag blev nervös. Var det Kayla?

”Vem…?” Andades jag oroligt ur mig och började snabbt gå närmre honom. Han kollade stelt upp på mig, men fyrade snabbt av ett av sina Justin-leenden.

”Nej då, inte Kayla som du förmodligen trodde. Emily.” Jag pustade till och slog till honom på axeln vilket fick honom att tjuta till.

”Vad var det där bra för?” Gnällde han och slog en hand mot axeln. Jag himlade med ögonen.

”Skräm mig aldrig sådär igen Justin. Förstår du?” Han nickade och masserade axeln i rytmiska rörelser. Rätt åt honom.

Bara för att reta Justin så drog jag på mig en ”I love Justin Bieber!” t-shirt med en bild på honom i mitten av allt. Snabbt drog jag också upp mitt hår i en hästsvans och klev sedan in i hans loge. Hans blick föll snabbt mot min t-shirt och ett skratt lämnade hans mun.

”Vadå? Jag måste ju smälta in för att inte bli nerslagen igen…” Suckade jag och pekade på stället jag hade fått mitt blåmärke, som nu var täckt med concealer. Justin ryckte neutralt på axlarna och kliade sig på kinden innan han reste sig upp.

”Nu gäller det.” Andades han nervöst ut och började gå mot mig. Han kramade mjukt om mig och fortsatte sedan mot dörren. Jag vände mig om och bestämde mig för att vänta på Pattie här istället för att stå ensam i havet av skrikandes tjejer, men innan jag visste ordet av det hade Justin vänt sig om och pressat sina läppar mot mina. Kyssen höll inte så länge, men det var fortfarande en kyss.

”Öh… vi ses snart.” Grumlade han och lämnade snabbt rummet med mig ståendes med mina fingertoppar glidandes över mina läppar. Vad hade nyss hänt?

 Omg, han kysste henne!! :D :D  Kommentera för mer idag/ikväll.

”Så, hur känns det då? Är ni klara snart eller?” Frågade jag snabbt för att bryta tystnaden när vi slog oss ner vid vårat bort vid uteserveringen. Selena snörpte på läpparna.

”Njae… vi ska spela in lite i Texas, sen är vi klara!” Jag nickade och sneglade på Belle som satt med blicken ner i sitt knä. Det fanns inget speciellt där, så jag gav Selena en menande blick på att hon skulle inleda en konversation, vilket hon gjorde.

”Så, vad heter din pappa och mamma?” Frågade hon milt. Mamma och pappa? Bra ämne Sel… tänkte jag surt och himlade med ögonen. 

Jag log smått mot Selena och sneglade kort mot Justin. Han såg stel ut på ett sätt.

”Min mamma lever tyvärr inte längre, men jag träffade aldrig henne så det är inte så stort problem för mig… att säga hennes namn asså.” Sa jag snabbt, och jag lät så dum. Vem säger sådär till Selena Gomez?

”Oj… jag beklagar… det kanske är olämpligt då. Du måste inte…” Jag nicka lugnt.

”Hon hette Patricia Chandler. Och min pappa heter Ben Chandler.” Mumlade jag och tog en klunk av mitt vatten. Hon nickade och kollade kort på Justin och sedan tillbaka på mig.

”Öh… ja…” Andades hon ut. Jag sneglade på Justin som log stort mot mig. Han la ner sin hand på sitt knä, och flyttade det närmare min. Jag kände hur pirret och upphetsningen växte inom mig. Men det var nog inget. Innan jag visste om det hade han lagt sin hand så pass nära min så att de snuddade. Fjärilarna bubblade upp i magen på mig och jag svalde hårt. Selena höjde på ögonbrynen mot mig.

”Belle, skulle du vilja hänga med mig och köpa lite glass där borta?” Frågade Selena med ett leende. Justin flyttade sin hand och sitt knä och log smått för sig själv.

”Visst..” Svarade jag lätt och reste mig upp för att gå med Selena till glasskiosken. För att vara ärlig, så var jag rädd. Jag kände inte Selena ett dugg och passade inte in med henne och Justin. Helt plötsligt kände jag mig väldigt illa till mods. Selena puffade till mig i sidan.

”Vad är det med dig och Justin girl?” Flinade hon. Jag skakade på huvudet och kollade ner på mina händer. Hon nickade intensivt och ställde sig framför glassgubben, fast med blicken på mig.

”Jag vet när Justin är kär. Han gillar dig, kom igen! Gör din stöt.” Jag skakade på huvudet igen.

”Vi har varit kompisar i en vecka ungefär, och det är inte bara ”pang, så är vi ihop” Selena… och jag gillar Justin, men jag vill ha honom som vän också, jag har inte… jag kan inte ha ett förhållande. Inte nu.” Hon la huvudet lätt på sned.

”Har du haft ett förhållande nyligen?” Jag nickade trött. ”Åh, förlåt...” jag ryckte neutralt på axlarna och vände mig sedan mot glassgubben, samlade mig och log.

-

”Päronmint och choklad?” Frågade Justin mig med höjda ögonbryn när jag kom gåendes mot honom, bredvid Selena med glassarna. Med ett skratt nickade hon.

”Ja, din favorit.” Sa hon lent och räckte över glassen till honom. Han tog emot den och tog en stor tugga av den, men ångrade sig nog direkt efter då han förmodligen hade fått hjärnfrys. Jag kollade sedan på Selena som satt och höll sig för skratt mot Justin som hade ihopknipna ögon och snörpta läppar. Han såg för rolig ut, så jag kunde inte hålla mig för skratt.

”Vad är det?” Flinade Justin och drog bak sitt hår. Jag skakade på huvudet och slickade på min glass. Selena kollade menandes på mig och skrockade lätt till. När glassarna var uppätna så gick Selena.

”Så, vad gör vi nu?” Gäspade Justin. Klockan var trotsallt halv 7, och han hade gått upp runt 5 skulle jag tro. Jag ryckte på axlarna och kollade bort mot arenan. Kenny satt vid något bord bakom oss med sin iPhone i högsta hugg.

”Åka hem och sova?” Frustade jag och drog en hand genom mitt hår. Min friska hand då. Justin nickade och åt upp det sista av sin glass, långsamt som han åt. Vi gick mot Kenny och väckte honom ur Subway Runner.

”Vi vill åka hem och sova nu. Du får skjutsa oss.” Kenny grumlade till, men reste sig upp med ett leende på läpparna. Precis som Kenny var de 5 dagarna jag känt honom, glad och positiv.

”Vad ska ni göra på hotellet då? Hångla? Ohoh!” Retades han. Jag och Justin fnös till i samma stund och viftade med händerna i luften. Kenny skrattade till när han såg oss med tanke på att vi såg ut som störda dinosaurier. Ett skratt lämnade Justin’s mun och smittade snabbt av sig på mig, så snart därpå skrattade jag också. Vi hoppade in i bilen och körde mot hotellet för att kunna gå och lägga oss och få en skön nattsömn.

Mornarna här var som vanligt. Alarmet gick, jag hoppade in i duschen, klädde på mig, gick ut till Kenny och mamma som hade köpt frukost, käkade, kollade på tv, åkte till arenan. Men denna var lite annorlunda. Jag vaknade försent, hoppade in duschen då Belle förvånads vis kom inklampande när jag stod helt naken. Hon slog en hand över sina ögon och pep till ett ”förlåt” innan hon snabbt försvann ut ur badrummet. Jag skakade lätt på huvudet för mig själv och kände hur mina kinder brände till då jag mötte hennes blick när jag klev ut i vardagsrummet, påklädd dock. Hon bet sig löst i läppen och gestikulerade med sin friska hand.

”Jag är ledsen, Pattie sa att du sov, och så trodde jag att du kanske var i badrummet då du inte låg i sängen, så jag gick dit och ja…” Ursäktade hon sig med rödsprängda kinder. Jag skrockade till och tog en klunk av mitt kaffe.

”Jo vars, det är OK Belle.” Flinade jag och log menandes mot henne. Hon nickade och fuktade sina läppar. För första gången på flera dagar som jag hade sett henne hade hon upp håret i en hästsvans. Undra hur hon lyckades med det… jag skakade av mig tankarna.

”Så, ikväll smäller det.” Suckade jag. Hon nickade och drog en hand över sitt hår. Hon var vacker med hästsvans, hårsvallen täckte inte hennes vackra ansikte då… Det kändes jobbigt att bara sitta och glo på henne dag ut och dag in. Jag ville kyssa henne, ta på henne, krama om henne… hon vill nog inget sådant. Baggis. Tankarna virvlade runt i skallen på mig.

”Vad ska vi göra idag då?” Frågade Belle uttråkat, ”konserten är ikväll.” Jag log snett och nickade. Vad kunde man göra? Jag hade sett hela Frankrike för den delen.

-

Belle hade ring Jonah som skulle komma hit. Tydligen. Och ja, bara några sekunder efter min tanke så knackade det på dörren. Vi hade gått till Belle’s rum för att jag inte kunde visa vart mitt rum låg för någon. Fast nu visste ju Belle, men hon skulle nog inte göra något. Förutom att kliva in på badrummet där jag stod naken. Ett leende sken upp på Jonah’s läppar när Belle slog upp dörren.

”Heej!” Utbrast de i mun på varandra och stod och kramades i kanske 10 minuter? Jag slog mig trött ner på en stol och kollade på de från min plats. Belle kollade på mig över axeln och avslutade omfamningen.

”Ja, Justin träffade du igår ju.” Sa Belle milt. Jonah nickade och log stelt mot mig.

”Tja.” Grumlade hon kort och drog en hand genom sitt hår. Jag nickade mot henne och sneglade ut genom fönstret. Hon gillade inte mig, men varför då? Jag hade inte direkt gjort något mot henne. Jonah lutade sig mot Belle’s öra och viskade något. Belle rynkade bekymrat på pannan och mumlade något lågt tillbaka. Jonah skakade på huvudet och kollade surt mot mig. Belle suckade uppgivet och klampade mot mig.

”Är det OK om jag är med Jonah idag? Vi har inte träffats på 3-4 år.” Viskade hon ledsamt mot mig. Jag skulle gärna säga nej, men det är Belle vi pratar om. Känslosamma, rara Belle. Hon ville verkligen vara med Jonah, så jag nickade glatt.

”Sure, jag kan hänga med Alfredo eller någon… kanske skriver en låt?” Hon log stort mot mig och kysste mig mjukt på kinden innan hon försvann ut ur rummet med Jonah. Jag reste mig upp och lämnade likaså Belle’s rum. Mamma stod och väntade på mig i vardagsrummet till mitt egna rum.

”Varför släppte du in Belle när jag stod naken?” Mammas ögon blev stora som tefat.

”Var du naken?” Jag himlade med ögonen och nickade lätt. Hon skakade på huvudet.

”Jag springer ofta runt naken hemma. Det är det man måste göra liksom.” Muttrade jag sarkastiskt. Mamma himlade med ögonen och drog bak en massa hår bakom öronen.

”Du har ätit frukost va?” Jag nickade lätt och slog mig ner i soffan med en frustning.

-

Jag drog upp min mobil och började spela ”Temple Run”. Typisk tidsfördrift var namnet på det spelet. Mamma kom in i vardagsrummet från sitt rum och slog till mig i huvudet.

”Ha tungan i munnen, inte utanför Justin. Du är ingen hund!” Jag stoppade snabbt tillbaka min tunga i munnen nu, men nu var den torr. Jag grimaserade och klickade upp min och Alfredo’s konversation för att skicka iväg ett sms till honom.

”Heeeey man. Vad har du för dig? Inget hoppas jag, för jag kommer komma till dig nu. Jag kan fixa nycklar lätt som en plätt, så svara på detta sms innan jag gör inbrott på ditt rum. Bye, Bieber.”

Jag satt och väntade i minst 5 minuter utan att få något svar och åkte därför ner till lobbyn för att fixa en nyckel som jag snabbt fick tag i. När jag hoppade in i hissen igen stod Kayla där. Hon pressade ihop sina ljusa läppar och grymtade till. Med en axelryckning åkte jag upp till Alfredo’s våning och började gå mot hans rum. Nycklarna på detta hotellet var knepiga, men till slut fick jag upp dörren och klev in, men ångrade snabbt att jag hade gjort det.

HOHOH, Lite akward där! ^^ Varför ångra Justin sig? Kommer det bli Jelle dååå?! :D 

KOMMENTERA SÅ SKRIVER JAG KANSKE MER IKVÄLL! :D

Doktorn hade förmedlat mig att armen hade en spricka och att jag inte kunde dansa ikväll, då vi skulle använda oss av armarna. Men om 2-3 dagar, om jag vilade ordentligt, skulle jag nog kunna vara med. Med en suck sparkade jag på stenen och kollade ner på gipset runt min handled. Det Kayla inte hade tänkt på var att det var cement golv, under plast överlaget.

”Belle?” Utbrast en ljus röst helt plötsligt. Jag kollade åt hållet rösten kom ifrån och blev mer eller mindre förvånad.

”Jonah?”  

Jonah la huvudet på sned mot mig och log stort. Det kunde inte vara sant!

”Hej!” Utbrast jag och kramade försiktigt om henne. Hon log större och besvarade kramen.

”Vad gör du här? Jag trodde du hade åkt till L.A?” Frågade jag glatt och drog en hand genom mitt hår. Jonah Martin, min bästa kompis som liten. När vi hade varit 13 så hade hennes familj flyttat till L.A, och jag blev ensam kvar i London. Hon nickade med ett stort leende på läpparna.

”Jo, men mamma och pappa har något möte här med någon konstnär eller något, och de köpte biljetter till Justin Bieber’s konsert, så jag tänkte varför inte hänga med?” Förklarade hon snabbt. Jag log stort och förvånat och granskade hennes kropp. Hon såg exakt likadan ut som förr, förutom att hon hade rasat ner i vikt. Och att hennes smaksinne för mode hade växt. Hon stod i en ljusblåa topp och mörka jeans, perfekt till hennes brun/blåa ögon.

”Så, nu är det min tur! Varför är du här, och vad är grejen med gipset?” Jag skrattade till. Jonah kollade frågandes på mig med stora hundögon. Skulle jag berätta? Ja, det var ju inte direkt hemligt.

”Asså jag är här med dansgruppen för att dansa bakom Justin Bieber, men nu går inte det på grund av detta.” Suckade jag trött. Jonah putade lätt med underläppen.

”Sorry… men vadå, är den bruten? Du har ju gips och hela paketet.” Jag skakade på huvudet.

”Nej, det är en spricka. Och gipset satte de dit så att det ska läka snabbare och bättre, så att jag kan vara med om 2-3 dagar. Vi kom igår morse och stannar i 2 veckor. Och ni då?” Hon tryckte ner en hand i sin bakficka till jeansen och log stort.

”Vi stannar i 2 och en halv vecka.” Jag nickade och log snett.

”Då kan vi nog ses något.” Hon nickade och lät blicken falla mot dörren som hade slagits upp. Nu stod Justin där med stora ögon och höjda ögonbryn, samt flåsande andetag.

”Vad är detta om då?” Flämtade han och drog en hand genom sitt hår. Jonah skrattade till och puffade lätt till mig i sidan. Justin började gå mot oss med blicken på mig.

”Justin, det här är Jonah, min barndomsvän, och Jonah, detta är… -” Hon avbröt mig

”Justin Bieber, jag vet.” Skrockade hon och skakade hand med Justin. Blicken mot henne störde mig, som om han… gillade henne? Men det förstås, om Jonah skulle se ut som hon gjorde för några år sedan tror jag inte han skulle dras till henne. Jobbiga Jonah hade alla kallat henne. Eftersom att jag mest hade hållit mig för mig själv på den tiden så hade vi fått kontakt och blivit kompisar. Jobbiga Jonah och Snäll Belle. Jag kunde ha tagit ”Snäll Belle” på ett bra sätt, om det inte var menat i ett illa syfte.

”Öh… armen, hur är det med den?” Frågade Justin och kliade sig nervöst i nacken.

”Bra… tror jag. Den bultar inte längre. Ska vi gå in eller?” Justin nickade och sa snabbt hej då till Jonah innan han började gå mot dörren. Jag vände mig om mot henne och fick en lapp.

”Mitt nummer, ring eller sms:a när du vill. Jag har den alltid på mig.” Log hon och försvann sedan bakom hörnet. Justin ropade på mig och väckte mig ur mina tankar, så med ett leende skyndade jag mig tillbaka mot honom och in i arenan igen. Vi hade stått på bakgården, för framsidan kunde vi omöjligt ha stått på med tanke på alla franska Beliebers som stod där.

-

Justin’s mamma, Pattie, kom in i rummet med en allvarlig min. Det här skulle vara första gången för mig att träffa henne, och jag hade nog aldrig varit nervösare. Fast varför visste jag inte, och nervösare hade jag visst varit. Jag sneglade på Justin som hade choklad runt munnen och ett väl belåtet flin på läpparna.

”Hej, Patricia Mallette, men kalla mig Pattie.” Jag nickade lätt och log stelt.

”Min mamma hette också Patricia.” Hon höjde lätt på ögonbrynen och slog sig ner i stolen bredvid soffan som jag och Justin satt i. Han log stort och ryckte på axlarna.

”Så, nu är ni presenterade. Får jag duscha nu?” Bad han Pattie, som nickade. Justin reste sig upp och gav mig en menandes blick innan han försvann in på badrummet. Hans loge var stor, men garderoben större. Att han kunde ha sådär mycket kläder!

”Så, Belle va? Hur gamma är du? Vilken skola går du i?” Rabblade Pattie fram. Jag pressade ihop mina läppar.

”Ja, Belle. Jag är 17 år och går i London Public School.” Svarade jag milt. Hon nickade och drog en hand genom sitt alldeles blanka hår, med blicken på mig hela tiden. Varför var Justin tvungen att duscha just nu? Jag suckade lågt för mig själv.

”Så du bor i London, vilket betyder att du och Justin inte kommer ses så ofta?” Frågade hon ledsamt. Jag nickade och mötte hennes skimrande blick. Justin hade fått sina ögon och sitt leende från henne, definitivt. Det stela samtalet höll på ett tag innan Justin kom ut med en handduk runt midjan, och en som han gnuggade i håret. Jag svalde hårt och bröt blicken ifrån hans attraktiva mage.

”Justin! Klä på dig, nu.” Sa Pattie allvarligt och spände blicken i honom. Justin ryckte på axlarna och försvann sedan in i sin WIC med en dov smäll. Pattie log stort mot mig och reste sig upp.

”Jag ska bara gå och prata lite med Scooter, men det var trevligt att träffas Belle.” Sa hon mjukt och kramade lätt om mig innan hon försvann ut ur logen. Jag pustade lätt ut och kollade mot dörren till WIC, bara för att bli skrämd av Justin som smällde upp den bara några sekunder därpå.

”Så, hur gick det?” Frågade han lent och stoppade in en godis i munnen. Jag ryckte på axlarna med en suck.

”Hur skulle det gå? Du och jag är bara kompisar, hon måste inte gilla mig.” Svarade jag kort. Justin la huvudet på sned och drog på sig sin vanliga, svarta keps. Ett leende spreds på hans läppar.

”Du, öh… Selena Gomez sms:ade mig förut, hon är här i Paris och filmar lite för hennes nya film ”Monte Carlo”, skulle du vilja hänga med och käka middag med henne?” Frågade Justin. Ännu en fråga. Jag bet mig löst i läppen. Selena Gomez? Justin och hon var bra kompisar, det hade stått i alla tidningar. Och när Justin släppte Never Say Never hade de dejtat ett tag, men det var nog inget längre. Fick man hoppas på.

”Selena Gomez? Din tjej eller? Ni var väll ihop?” Spottade jag ur mig. Fan, varför gjorde jag sådär? Justin skrattade till och kliade sig i nacken och fuktade sina läppar.

”Nej, vi har aldrig varit ihop. Vi är bara kompisar, och hon vill träffa dig.” Jag ryckte på axlarna och reste mig upp med en hand på gipset. Justin sneglade på det.

”Hur ska jag kunna äta med detta?” Utbrast jag med höjda ögonbryn och kollade ner på gipset. Han skakade på huvudet.

”Äh, vi går tillbaka till sjukstugan nu och så får de ta bort det. Det var ju bara till för att det skulle läka snabbare, så du klarar dig nog med bandage.” Jag nickade och började gå bredvid Justin, mot sjukstugan. Eller, det var snarare ett mini-sjukhus.

”Så, hörde att mamma frågade om din ålder och då kom jag på det. När fyller du 18 egentligen?” Jag fuktade mina läppar.

”Jag är 93, alltså ett år äldre en dig. Du fyllde 17 detta året, och jag ska fylla 18 vilket jag gör 22 Juli.” Sa jag med ett snett leende. Justin nickade snabbt. Det hade gått 1 och en halv vecka på lovet bara… wow.

Belle drog med handen över bandaget och suckade frustrerat.

”Varför skulle jag ens ha bandage om jag ändå skulle ta bort det?” Muttrade hon. Jag skakade på huvudet med en enkel axelryckning.

”Ingen aning, Kelly’s förslag.” Försvarade jag mig och höll upp händerna i vädret. Belle nickade och kollade mot resturangen där Selena stod med ett leende på läpparna och mobilen i ena handen. Hennes livvakt stod några meter bakom henne, detsamma med Kenny fast bakom oss. När vi kom fram till henne så växte hennes leende sig större och hon slog armarna runt min hals.

”Hej Justin!” Utbrast hon. Jag log stort mot henne och nickade mot Belle. Selena’s blick fördes mot henne och hon räcket fram sin hand.

”Selena!” Belle nickade och kramade om hennes hand med ett nervöst handslag.

”Belle…” Pep Belle till svar och ställde sig sedan tätare vid mig. Jag förstod henne, det kunde vara läskigt eller snarare nervöst att sitta med en kändis som man knappt kände.

”Så, hur känns det då? Är ni klara snart eller?” Frågade jag snabbt för att bryta tystnaden när vi slog oss ner vid vårat bort vid uteserveringen. Selena snörpte på läpparna.

”Njae… vi ska spela in lite i Texas, sen är vi klara!” Jag nickade och sneglade på Belle som satt med blicken ner i sitt knä. Det fanns inget speciellt där, så jag gav Selena en menande blick på att hon skulle inleda en konversation, vilket hon gjorde.

”Så, vad heter din pappa och mamma?” Frågade hon milt. Mamma och pappa? Bra ämne Sel… tänkte jag surt och himlade med ögonen. 

Ojoj, Selena mentioned her mom! :O HAHAH! Nej, men nu kommer Selena med in i novellen! Whoo!

MER IDAG? LÄNGRE, MER IDAG? KOMMENTERA DÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ! ;D

”Vad är det?” Frågade Justin när han förmodligen hade sett mitt bleka ansikte.

”Jag har aldrig…” Min röst vek sig och en klump växte sig i halsen på mig. 20.000? Det måste vara ett skämt…

”Jag vet att det kan kännas läskigt, men det är helt Okej sen faktiskt.” Lugnade han mig. Jag drog undan en massa hårslingor bakom öronen som hade fallit ner över mitt ansikte.

”Öh… aha… ok.” Stammade jag nervöst fram. Justin kramade lugnandes om min hand och log milt mot mig.

”Du kommer klara dig fint, Belle Chandler.” Sa han och kollade in i mina ögon.

Svetten rann ner för min nacke. Vi hade dansat oavbrutet i 25 minuter nu efter den korta pausen vi hade fått, för 25 minuter sedan. Justin hade inte dansar med oss först, men nu stod han framför oss och rörde sig i takt med våra danssteg och musiken. Han hade lätt för att se vad vi dansade i för takt och tempo med tanke på den stora helväggsspegeln framför oss. Vi stod inte på scenen med tanke på att de höll på att ribba upp allting där ute nu, men sen skulle vi gå ut och göra oss redo.

”Okej allihop! Lyssna, drick lite vatten så har vi samling, det gäller dig också Justin.” Ropade Kelly ut över salen. Alla pustade lättat ut och sprang mot sina vattenflaskor. Jag började trött stappla mot min, men Justin hann räcka över den till mig innan jag var framme.

”Tack.” Mumlade jag, vred upp korken och tog ett flertal klunkar av mitt vatten. Justin log snett mot mig och drog en hand genom sitt hår som nu var svettigt. Det var inte varje dag man fick se Justin Bieber jobba såhär hårt. Min blick granskade honom uppifrån och ner. Han hade bytt om från linnet och jeansen han hade haft förut, men jag hade varit så koncentrerad på dansen att jag inte hade märkt det. Han stod nu i ett par blåa mjukisbyxor och en grön t-shirt. Jag putade lätt med underläppen och tog en sista klunk av mitt vatten innan jag gick och slog mig ner på en av stolarna som nu stod i en ring på golvet. Em kom och slog sig ner på min ena sida med ett stort leende på läpparna, och Justin på min andra. Jag drog ett djupt andetag och kollade mot Kelly som sökte i ringen efter allas uppmärksamhet. När hon väl fick den, harklade hon sig djupt och log stort.

”Jo, Scooter och Usher har bett mig att göra allt lite speciellt… så till One time ska vi dansa den här dansen, det gäller dig också Justin. En tjej ska vara din ”partner” eller vad man säger, och hon ska komma upp bakom dig och smeka din bröstkorg, som i Somebody to love? Och nu ska du inte ha på dig koftan i One time, utan du ska ha en t-shirt, en svart. Men det har inget med dansen att göra. Men ni ska dansa bredvid varandra. Välj en tjej.” Log hon och gestikulerade med händerna över oss. Jag skulle aldrig kunna vara i centrum, på scen, framför 20.000 pers med Justin Bieber. Det går inte… Jag svalde hårt då Justin’s och alla andra blick hamnade på mig.

”Vill du göra mig äran?” Kayla röt till och hoppade upp på fötter.

”Det är orättvist! De där två är kompisar! Hon borde inte få det!!” Skrek hon förtvivlat. Kelly spände blicken i henne och kollade på Justin med skakandes händer. Hon var säkert nervös över att behöva be Justin Bieber ändra sitt val, det är ju hans förtjänst att vi är här.

”Skulle du kunna tänka dig någon annan.. eh… Mr. Bieber?” Frågade hon nervöst. Jag nickade diskret mot Justin som tydligen hade bestämt sig 100% för mig. Han skakade på huvudet.

”Nej, Belle vill jag ha. Punk slut.” När han sa de orden hade han blicken på Kayla. Hon korsade armarna surt över bröstet som en treåring, och för en gång skull höll jag med henne. Justin visste att jag inte skulle klara det, men ändå valde han mig!

”Och är du OK med det Belle?” Fortsatte Kelly stelt. Alla blickar föll återigen på mig. Jag svalde hårt och sneglade på Justin som kollade vädjande på mig, men det gjorde också Kayla. Med en suck och darrande händer nickade jag bestämt. Jag behövde det här.

”Ja… visst.” Svarade jag med tjock röst. Em kramade lätt om mig med sin fria hand och log stolt mot mig. Hon lutade sig mot mitt öra och kramade till hårdare.

”Du kommer klara dig fint, jag lovar Belle. Du är en stjärna, du måste få lysa.” Viskade hon mjukt i mitt öra och lutade sig sedan tillbaka. Jag nickade och då började alla applådera och hurra med stora leenden på läpparna. Jag däremot satt där som om världen hade gått under…

-

Jag högg ner gaffeln i salladsbladet och tryckte upp den i munnen. Justin kollade frågandes på mig under hela lunchen. Med en suck skar jag av en bit av min kyckling och drog in den i munnen, tuggade, svalde med en klunk is-te. Den processen fortsatte tills Justin uppgivet gav till en suck.

”Vad är det?” Grumlade han och kollade allvarligt på mig. Jag avslutade ätandet.

”Vad det är? Jag är nervös Justin! Det här är första gången jag uppträder och så måste jag vara i centrum till 20.000 personer!” Utbrast jag. Han hajade till och pressade ihop sina läppar.

”Du kunde väll ha sagt…-” Jag avbröt honom mitti i meningen med en hand i vädret.

”Att jag var rädd, nervös eller livrädd för den delen? Men jo, jag sa det!” Fräste jag och fortsatte sedan äta som ett och annat djur. Justin höjde på ögonbrynen och fuktade sina fantastiskt attraherande läppar.

”Visst, visst…” Suckade han bara och fortsatte på sin pasta, Jag nickade bestämt.

Belle tog en rejäl tugga av sin glass, vilket fick mig att bli väldigt förvånad.

”Hur mycket ska du äta? Eller hur snabbt ska du äta? Du kommer spy när vi ska upp igen om en timme Belle.” Förklarade jag hastigt. Hon fnös till och himlade med ögonen.

”Jag klarar mig, måste bara… äh, tagga ner lite.” Gurglade hon till svar. Jag rynkade oförstående på pannan, men bestämde mig för att låta henne vara för sig själv. Hon verkade gilla att äta för att hon var nervös, då fick hon väll det. Om hon skulle bli fet skulle det inte ändra min bild för henne. Alla är vackra. Både på insidan och utsidan. Ingen ska behöva bli nertryckt eller mindre omtyckt för att man är fet eller för smal. Nej, det finns inget för smal eller för fet. Alla är som de är byggda att vara. Man ska vara nöjd över den man är, för någon dag så kommer någon annan älska den man är. Justin, har du blivit någon jävla poesi gubbe nu eller? Nej, skärp dig! Tänkte jag skarpt. Belle hade hunnit power walka flera meter framför henne och stannade inte för det. Hon verkade äta, träna, äta, träna och i samma rutt om och om igen. Jag skakade på huvudet för mig själv och sprang sedan ikapp henne med allas paparazzis fotandes.

”Kan du ta det lite lugnt kanske Belle?” Flinade jag och la en hand på hennes mage. Då ryckte hon till, tappade glassen och drog upp en hand mot munnen. Hon började snabbt springa mot en dörr som signalerade att det var en toalett och ryckte upp dörren och försvann sedan. Hon skulle spy, jag hade haft rätt.

-

”Hur mår du?” Frågade jag Belle mjukt. Hon tog en klunk av sitt vatten och började sakta stapla tillbaka mot arenan med en axelryckning.

”Känner mig tom… asså i magen. Men jag tänker inte äta något mer nu. Usch nej.” Flämtade hon och la en hand på sin mage. Jag skrattade till och nickade med ett leende på läpparna.

”Yeah… vi börjar om 23 minuter, vi kanske kan hänga i min loge?” Belle nickade.

”Ja, jag skulle gärna vilja se din loge. Justin Bieber’s kalsonger kanske? Oh-la-la!” Retades hon och puffade till mig i sidan. Jag skakade på huvudet.

”Mina underkläder är något du inte kommer få se.” Försäkrade jag henne och log stort. Hon ryckte på axlarna och kollade sedan intensivt mot arenan. Hur vacker kan man vara egentligen? Helt plötsligt plingade min mobil till och väckte mig ur mina fantasier. Hon hade sms:at.

Kelly gick mig på nerverna. Hon kunde verkligen inte sluta hacka på Em och mig.

”Ni gör fel!” Fräste hon surt och kollade på mig och Em, som båda stelnade till.

”Nej, det gör de inte.” Kommenterade Justin hennes hårda ord från dörröppningen. Allas blickar fördes dit, där han stod i en skjorta och ett par ljusa jeans. Ett ”Justin” leende tog plats på hans läppar och han rättade till kepsen på sitt huvud.

”De hör inte fel alls, jag har betraktat dansen och för att vara ärlig är det hon och hon som gör fel.” Rättade Justin Kelly och pekade på Vanessa och Kelly, som båda fnös till.

”Justin Bieber… öh, ursäkta.” Sa Kelly snabbt och la huvudet på sned. Åh nej, Justin kommer få skäll. Kelly lägger alltid huvudet på sned när hon är förbannad och ska skälla ut någon.

”Detta är min dansgrupp, alltså ser jag vilka som gör rätt och fel.” Snäste hon. Justin skakade på huvudet med, fortfarande, ett leende lekandes på läpparna.

”Men det är min konsert, alltså min dans, och jag vet då vilka som gör rätt och fel.” Mumlade Justin till svar och vände på klacken. Kelly fnös till och rättade till sin hästsvans. Jag log stort mot Justin som kollade bak över axeln mot mig och blinkade med ögat. Kayla knuffade till mig i sidan så att jag ramlade ner på golvet. Smärtan i min handled spred sig snabbt och ögonen brände till av tårar. Det här gjorde ont. Hon hade knuffat hår. Alla samlades i en ring runt mig och mumlade en massa saker som ”mår du bra? Ska vi ringa doktorn?” osv. Jag koncentrerade mig bara på smärtan som bultade i min arm. Det gjorde så himla ont… tårarna började rinna ner för mina kinder, och helt plötsligt drog någon upp mig i sin famn. Justin.

-

Doktorn hade förmedlat mig att armen hade en spricka och att jag inte kunde dansa ikväll, då vi skulle använda oss av armarna. Men om 2-3 dagar, om jag vilade ordentligt, skulle jag nog kunna vara med. Med en suck sparkade jag på stenen och kollade ner på gipset runt min handled. Det Kayla inte hade tänkt på var att det var cement golv, under plast överlaget.

”Belle?” Utbrast en ljus röst helt plötsligt. Jag kollade åt hållet rösten kom ifrån och blev mer eller mindre förvånad.

”Jonah?”  

Vem är Jonah? Kille eller tjej? ;) Hm... försening! JAG VET, MEN SOMSAGT, HÄNGDE MED MIN FAMILIA.

KOMMENTERAAAAAAA OM DU GILLADE DET! :D