”Alex.” morrade Justin med spänd käke, men slappnade snart av igen. ”Vi kan inte ödsla energi på att bråka.”

”Du har rätt.”

Med snabba steg gick jag förbi honom för att gå upp till övervåningen, där jag antog att min mobil låg. I samma stund som jag satte ner foten på första trappsteget, hörde jag hur ett flertal poliser skrek utanför ytterdörren. I hopp om att det var kidnapparen de kanske hade tagit fast rusade jag mot ytterdörren och slet upp den.

 

Man kunde höra inne i matsalen att ytterdörren slogs upp. Män, poliser, som skrek kunde man även höra. Jag såg på pappa med rynkad panna och skyndade mig sedan iväg mot hallen. På trappen utanför stod Alex. Med tomma ögon såg hon på hur ett flertal poliser höll fast en man med svart hoodie mot marken.

”Hey!” ropade agent Silver. Han drog med handen över sin flint i förskräckelse och stegade mot hopen med poliser.

”Låt oss se vad vi har här.” log agent Williams. Hon trodde kanske att de hade fångat kidnapparen, men så lätt kunde det inte vara. Oliver hade inte varit borta i mer än trettio timmar.

”Släpp! Jag är inte kidnapparen! Låt mig gå!” skrek mannen i svart hoodie samtidigt som han sparkade för att frigöra sig från polisernas hårda grepp. ”Jag är en vän till familjen!”

”Vänta...” andades jag och kramade om Alex arm. Rösten. Jag kände igen den. Det var...

”Alex! Det är ju jag, Nick. Be de släppa.” vädjade Nick och lutade huvudet bakåt så att luvan föll av hans huvud.

”Det är okej.” medgav Alex till poliserna som genast släppte taget om Nick.

”Inte visste jag att jag skulle bli överfallen när jag kom för att hälsa på.” skrattade Nick.

”Förlåt. Säkerhetsåtgärd.”

”Jag förstår.” han slog armarna kring Alex kropp efter att han hade kramat om mig. ”Hur är det, Lex?”

”Ja, vad tror du?” muttrade Alex lågt.

”Förlåt.” skakade Nick på huvudet. Jag snörpte på munnen och klev sedan åt sidan för att låta honom gå in. Alex stod kvar tillsammans med mig i några sekunder och såg på hur poliserna samtalade med varandra innan de gick tillbaka över gatan, in i grannhuset. Jag kunde ana en glimt av besvikelse i hennes ögon men jag förstod henne. Hon hade trott att det var kidnapparen. Jag kunde inte klandra henne – jag hade också hoppats på något bättre än Nick vid det här tillfället.

”Jag…” började hon med ljus röst. ”Jag går in.”

”Okej.” nickade jag och drog med handen över hennes rygg.

När dörren slogs igen bakom mig klev jag ner från trappen, ner på gångvägen där Nick nyligen hade legat. Agent Silver och Williams stod fortfarande kvar och diskuterade med polischefen.

”Vad händer nu?” frågade jag med stark röst, även fast det enda jag ville var att lägga mig på marken och gråta. Det kändes töntigt att ens tänka tanken på att gråta framför poliser, men det var min son som var borta och jäveln som hade tagit honom skulle få betala dyrt.

”Vi åker tillbaka till kontoret. Ni kommer fortfarande ha övervakning, men vi måste börja gräva djupare. Att sitta hemma hos er och dricka kaffe kommer inte hjälpa Oliver.” förklarade agent Williams.

Jag nickade. ”Ni har mitt nummer om något händer.”

Agent Silver sträckte fram sin valkiga hand. ”Självklart. Var försiktigt nu, Mr. Bieber, och ta hand om er fru.”

”Det ska jag.”

När jag hade hälsat alla hej då vände jag på klacken och gick in i huset igen. Teven var avstängd i vardagsrummet. Inte ett knyst hördes. Jag skulle kunna släppa en knappnål och fortfarande höra hur den slog mot golvet.

”Alex? Nick?” ropade jag och gick längre in i huset. ”Pappa? Jazzy?”

Ingen satt i varken köket eller matsalen heller. Vart kunde de ha tagit vägen? Hjärtat började slå snabbare i bröstkorgen på mig. Med påskyndade steg gick jag upp till övervåningen, som även den var folktom. Jag skyndade mig in i sovrummet men inte så mycket som en själ sågs till.

”Alex?!” ropade jag, denna gång högre.

”Ja?” svarade hon från bottenvåningen.

 Hastigheten på mitt hjärta saktade ner. Hon var här. Hon var inte borta. Jag tog mig återigen ner till bottenvåningen där Alex i köket stod lutad mot diskbänken. ”Varför skriker du?”

”Vart var du?”

”På baksidan.” berättade hon och nickade mot altandörren som stod på glänt. Där ute kunde jag se hur barnen lekte i poolen, och mina föräldrar samt Nick sittandes vid våra utemöbler. Klumpen i halsen försvann i samband med att jag såg det.

”Jag har tänkt på en sak.” sade hon sedan och såg nervöst upp på mig.

”Jaså?” andades jag ut. ”Vadå?”

 

"What?"

 

”Tja, agenterna Bill och Bull sade ju att vi skulle tänka på om vi hade några fiender och jag kom typ på en…” tillkännagav hon lågmält, som om hon var rädd över att någon skulle höra.

”Vem då?”

”Nick.”

Ett kvävt skratt lämnade min strupe. ”Nu får du väl ändå ge dig Alex! Jag har arbetat med Nick i flera år. Han skulle aldrig göra något sådant mot oss.”

”Kommer du inte ihåg hur kär han var i mig? Hur han skrek på Leo? Han verkar ju vara kapabel till ungefär vad som helst! Tänk om han gör det för att hämnas. För att du fick mig, och jag dig, medan han inte fick någon. Han kanske är arg fortfarande.”

Jag såg ut genom fönstret på Nick som leendes samtalade med mina föräldrar. Allt som Alex sade lät vettigt, men samtidigt inte. Nick skulle aldrig göra något sådant mot mig. Visst, han hade skrikit på Alex lillebror för flera år sedan men han skulle aldrig kidnappa ett litet barn endast för svartsjukans skull.

”Bortse från det faktum att ni är kompisar. Att ni jobbar tillsammans. Tänk på hur han är som person. Har han någonsin dragit några olämpliga skämt? Blivit arg för någon småsak? Hamnat i slagsmål? Gjort något du aldrig trodde han skulle göra?”

”Alex…” andades jag ut. Även om hon hade rätt så hade vi inga bevis riktigt ännu. Vi kunde inte ringa hit polisen enbart för att vi trodde att det var Nick och vi kunde heller inte slänga ut honom ur vårt hus helt på måfå.

”Tänk på det.” upprepade hon.

”Jag gör det! Du har rätt. Det låter vettigt. Jag vet. Men vi har inga bevis, så för tillfället kan vi inte göra något åt saken!”

”Det kan vi väl!”

”Vad hade du tänkt göra?!” väste jag tyst, med tanke på att altandörren stod på glänt. ”Ta med dig kökskniven ut och tvinga honom att berätta vart Oliver är? Tror du att han skulle berätta det, om det nu är han som är kidnapparen? Du måste tänka smart Alex! Vi måste luska ur honom saker, en efter en om vi vill få reda på något.”

Hon såg upp på mig. En bekymmersrynka intog sin plats mellan hennes välplockade ögonbryn. Hon tänkte, och hon tänkte att jag hade rätt. Att man inte alls kan kräva att få svar direkt utan att det tar sin tid.

 

 

Vattendroppar lämnade spår efter mig när jag klev ut ur badrummet in i vårt sovrum. Alex hade somnat nere på soffan i vardagsrummet sist jag hade varit där nere och Ava hade fått åka med mamma hem till hennes lägenhet inne i staden. Hon hade blivit förkrossad när mamma skulle gå så vi beslöt att hon skulle få åka med och spendera natten där.

Jag sträckte mig efter ett par rena kalsonger att dra på mig. Därefter satte jag även på mig ett par svarta mjukisbyxor och en vit t-shirt eftersom att jag antog att det enda stället jag skulle befinna mig på ikväll var här. Innan jag hängde upp handduken på handdukstorken gnuggade jag den genom mitt hår för att få det någorlunda torrt.

När jag kände mig klar gick jag sakta ner för trappan och in i vardagsrummet. Alex andades lågt i soffan där hon låg och sov. Hela situationen gnagde på henne inombords och även om hon fick utbrott då och då så var hon förstörd på insidan. Jag visste detta eftersom jag kände precis det hon kände. Det gjorde ont. Ont i bröstet.

Jag såg på Alex och även om hon sov så hade hon den där rynkan i pannan som hon brukade ha när hon var bekymrad över något. Jag ville inte låta henne sova i soffan och ha ont i ryggen dagen efter så jag lyfte upp henne, så försiktigt jag kunde, i min famn. Mina ben stryrde mot trappan utan att jag behövde se mig för. Min blick lämnade inte Alex vackra ansikte för en sekund. När jag gick igenom dörrkarmen som ledde in till vårt sovrum råkade jag av misstag stöta till Alex fot i dörren. Hon gnuggade sig i ögonen och såg upp på mig efter ett tag.

Jag lade ner henne på sängen, “Förlåt hjärtat. Det var inte meningen att väcka dig.”

“Det gör inget. Vi borde ta vara på tiden vi har när vi är ensamma.” Hon tog tag i min t-shirt och drog ner mig över henne och lämnade en blöt kyss på mina läppar.

“Hmm” Jag behövde henne och hon behövde mig. Mina planer om en dejt efter galan var sedan länge bortblåsta, men vi behövde verkligen tid tillsammans. Trots omständigheterna.  

Jag lade mig på sida bredvid Alex och såg ner på henne. Hon lekte med mina fingrar som var placerade på hennes mage. Efter några minuter såg hon upp på mig. Hennes ögon fyllda med tårar.

“Jag trodde aldrig något sådant här skulle hända oss, Justin. Det känns overkligt.” Några tårar fann sin väg ner för hennes kinder.

“Jag vet älskling. Och du är otroligt stark, vet du det? Du är starkare än många mammor hade varit i denna situationen. Men du kan inte alltid vara stark. Det är okej att gråta och släppa ut alla känslorna, det är bara jag här.” viskade jag lugnande. Jag lät tårarna rinna. Hon behövde detta.

“Jag klarar inte av att förlora en människa till, bara sådär. Det kommer ta kål på mig. Min mamma Justin, jag fick inte säga hej då. Och nu händer samma sak med Ollie, jag sa inte hej då.” Tårarna sökte sig fram till mina ögon. Jag klarade inte av att se henne så här. Min Alex. Pratande om hennes mammas död, som oftast är ett förbjudet ämne.

“Vi kommer inte behöva säga hej då till Oliver. Han kommer tillbaka. Vi kommer hitta honom.” grät jag och letade efter Alexandras blick.

“Hur kan du vara så säker på det?”

Jag tog ett djupt andetag, “Det kan jag inte. Men jag ber till Gud varje sekund att vi hittar honom. Vi kan göra detta tillsammans, baby. Det är du och jag, så som det alltid har varit.”

Jag placerade en hand på min frus kind. Hon slöt ögonen och slappnade av av min beröring. Min tumme smekte varsamt bort några av hennes tårar några sekunder senare placerade Alex sin hand på min och lyfte den för att kyssa den. Först min handflata, sedan alla knogar och tillslut mina fingertoppar.

“Du och jag älskling. Vad vore jag utan dig?” viskade hon och fäste blicken vid mig. Sakta lutade jag mig fram till hennes läppar. När jag kunde känna hennes varma andetag stannade jag till i någon sekund.

“Du och jag hjärtat. Alltid.” andades jag för att sedan radera avståndet mellan våra läppar.

 

 

En explosion av känslor fyllde rummet och strax lutade jag hela min kropp över min Alex. Hennes händer letade sig till mitt hår där hon drog i en slinga i taget. Ett lågt, knappt hörbart stön lämnade mina läppar. Alex aning började bli aningen ojämn och hon gned sig, lustfyllt, mot mig. Jag ville ha henne. Jag behövde ha henne, just där och då.

Inga ord behövde yttras. Vi båda behövde det och det tog inte lång tid innan våra klädesplagg låg utspridda över sovrumsgolvet.

“Justin!” stönade Alex när jag långsamt trängde in i henne och fyllde henne med hela min längd.

 

Vi låg i vår säng, spritt språngande nakna, på överkastet. Jag låg på rygg med Alex på mitt bröst och mina armar om hennes lilla kropp. Hon ritade små mönster på mitt bröst vilket lämnade en behaglig känsla i kroppen.

Alex såg plötsligt upp på mig, “Gissa vad jag skriver?” sade hon och det fick det att låta som en fråga. Jag nickade åt henne för att besvara hennes fråga. Hon lutade sig upp på en armbåge och började sedan skriva några bokstäver mellan mina bröst.

Jag koncentrerade mig för att försöka tyda vad hon skrev. “Live us?” Jag såg på henne med ett undrande min.

“Love you, dummer.” fnissade hon. Åh älskade Alex. Jag hade inte hört henne fnissa på en evighet kändes det som.

“Vilken underbar syn.” mumlade jag leendes. Alex rynkade pannan. “Att se dig fnissa.” förklarade jag.

“Du fnissar inte så mycket själv.”

“Jag har inte haft så mycket att fnissa åt, de senaste dagarna.” Sorg fyllde min röst.

“Jag vet. Du behöver inte alltid vara så stark, det vet du va? Du är ingen superhjälte. Du är min Justin och det är okej att visa känslor. Jag vet att du förtränger dina känslor för min skull, men gör inte det. Jag klarar mig.” mumlade hon.

“Jag klarar mig också, baby. Så länge du är här kommer vi fixa det tillsammans.” viskade jag och kysste hennes läppar.

“Jag ska ingenstans. Jag älskar dig, Justin Drew.” Jag log av att höra henne använda mitt andranamn. Det lät så vackert när hon uttalade det.

“Jag älskar dig också, Alexandra Grace.” Jag fnissade och Alex lika så. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att scenen var tagen ur en romantisk film. Men detta var verkliga livet. Oliver var vekligen borta.

Både jag och Alex överraskades av dörrklockan som ringde. Tre plingande ljud hördes sedan tystnade det. Jag såg undrande på Alex och hon gav mig en lika förvirrad blick som jag kände mig.

“Väntar vi sällskap?” undrade jag.

“Nej. Jag går och ser efter vem det är.” mumlade hon och försökta ta sig ur min omfamning.

“Jag kan ta det hjärtat.”

“Nej det är lugnt, jag gör det. Måste ändå hämta något att dricka.” Jag lossade mitt grepp om henne och hon steg ur sängen. Hon gick fram till den vita fåtöljen där hennes sammetsrock låg placerad varpå hon plockade upp den och täckte henne kropp med den innan hon försvann ut ur sovrummet.

 Jag väntade tyst på att få information om vad som pågick och med ens ångrade jag lite att jag inte följde med henne ner. Klockan var ändå elva på kvällen och man vet aldrig vem det kan vara.

”Justin!” skrek Alex plötsligt i falsett från hallen.

”Vad är det?” ropade jag tillbaka samtidigt som jag hoppade ur sängen tog tag i min egna morgonrock och skyndade mig ner för trappan. Alex stod vid ytterdörren som stod på glänt med ett pappersark i ena handen, och ett kuvert i andra. ”Vad är det där för något?”

”K..koll..a.” stammade hon. Hennes arm skakade när hon räckte över pappret till mig. Stora, svarta bokstäver prydde det vita pappret och framställde ett meddelande klart och tydligt.

 

”Lämna polisen utanför om ni vill se er son igen.”

---

Ohhhh, där hände det någon. Förlåt för ännu en cliff! Men iallafall - nu fick ni er efterlängtade "Jalex" stund utan barnen! Det kommer minska med barnen, ärligt talat så hatar vi de lika mycket som er hahahha. Dumt va? Anyhow, vad tror ni händer nu då? Tror ni som Justin säger - att de kommer hitta Oliver snart? Och är det Nick som är kidnapparen som Alex tror? Kommentera era tankar! Vi ville veta vad ni tror! :D Puss, Ema och Liv.

Det var inget mer med det. Men ändå så hade han lyckats övertala mig till att ta det största rummet i hela huset till att bli vårt sovrum.
Jag frös så att jag skakade när jag tog av mig mina kläder för att i stället hoppa i min One Piece. Jag kände på min hud men den var varm. Varför frös jag så förbaskat mycket? Jag kanske höll på att bli sjuk.
“Kolla om jag har feber.” bad jag Justin när jag kom ut ur vår walk in closet. Han placerade en hand på min panna.
“Jävlar Alex du bränns!”
Även fast jag var trött och frusen så kände jag för att skämta, ”Så klart, jag är ju het.”

 

Skräckslagen.

Det är vad jag kände mig när jag vaknade upp, alldeles svettig, ur en mardröm. Förmodligen en feberdröm med tanke på min plötsliga temperaturs förändring igår. Skakandes på huvudet reste jag mig upp. Justins små snarkningar upphörde en stund när jag reste mig upp, men snabbt därpå började de igen.

Med slöa steg tog jag mig ut ur rummet, och klev in i Avas rum. I sin säng låg hon och sov sött.  Lättad, böjde jag mig ner och kysste hennes panna innan jag fortsatte in till Oliver som även han låg och sov. Till skillnad från Ava så låg Olivers täcke på golvet. Precis som Justin hade gjort när han var liten enligt Pattie, så rörde Oliver på sig väldigt mycket i sömnen. Ava hade dock ärvt min kapacitet till att sova stilla.

Gäspandes lade jag täcket över min son innan jag lämnade rummet och gick ned för trapporna, in i köket. Väl inne öppnade jag upp kylskåpet för att ta ut en vattenflaska, vars innehåll snabbt var på väg ner i halsen på mig.

Himlen hade skiftat till en aprikosartad färg utanför huset, vilket fick mig att undra hur mycket klockan egentligen var. Jag såg upp på ugnen, som hade en digital klocka inbyggd. Strax över fem var den. Det var meningslöst att gå och lägga sig igen, eftersom att både och Ava och Oliver snart skulle vara på fötter. Jag såg på klockan igen och räknade ut vad tiden var i Sverige. Lite mer än två på eftermiddagen. Perfekt. Pappa skulle nog vara hemma. Han brukade sluta tidigt på fredagar.

Jag gick till köket där hemtelefonen stod och laddade på bardisken. Jag tog tag i telefonen, slog numret som varit mitt hemnummer så länge jag kan minnas och gick sedan ut på bakgården. Jag lutade mig mot staketet och beundrade utsikten jag hade framför mig medan signalerna gick fram.

“Familjen Smith, det är Robert du talar med.”

“Pappa”, andades jag. “Det är jag.”

“Alex? Hej gumman! Vad gör du uppe nu?”

“Ehm”, tvekade jag. “Jag vaknade av törst och sedan kunde jag inte somna bara.” ljög jag. Jag ville inte oroa honom. Även om jag var vuxen nu och hade egen familj så skulle han bli orolig om jag berättade om min mardröm. “Hur är det med dig?”

“Gamla farsan? Jo då, jag lever ju än så länge.” berättade han och jag kunde höra hur han log på andra sidan.

“När sågs vi senast? Förra veckan? Eller var det två veckor sedan? Jag verkar ha tappat räkningen om dagarna. Hur som helst så saknar dig redan pappa.” berättade jag och lade min ena arm om mig för att behålla värmen.

“Håller barnen dig uppe så du har svårt att hålla koll på dagarna?” Både jag och pappa skrattade innan jag svarade med ett enkelt “nej”.

“Hur mår de små trollen?” undrade han samtidigt som jag hörde honom tugga på något.

“De mår bra. De saknade oss efter smekmånaden så igår var en familjedag. Vi var på Disneyland och sånt typ.” berättade jag och sparkade iväg en sten jag funnit på marken.

“Ja, jag såg det i någon tidning. Det är konstigt att efter så många år så har jag fortfarande inte vant mig vid att läsa om dig i varenda tidning.”

“Tro mig pappa, det har inte jag heller, haha. Men hur är det med mina syskon? Och El?”

Pappa tog ett djupt andetag, “Jake… Ja Jake har det fortfarande lite si sådär i skolan. Han har uppnått den ålder då man börjar tycka att det är coolt att skolka. Men Leo mår bra och El jobbar på som vanligt. Dock har det kommit någon ny lag för hur ofta man får ringa in en och samma läkare, så det är inte lika mycket för henne som det var innan.”

Jag slöt ögonen vid tanken på min bror. “Fortfarande samma gamla visa alltså? För Jake i skolan menar jag.”

Pappa var tyst och jag tog det som ett ja. Jag kanske inte borde pratat så mycket om det. Det var jobbigt redan som det var.

“Ikväll ska vi på en gala! Justin ska sjunga och självklart är han nominerad för några priser också.” sade jag, så glatt jag kunde, för att byta samtalsämne.

“Jaså vad kul! Har du hittat klänning och så då?”

“Ja det har jag. Du vet hur jag hatar vara ute i sista sekunden.” svarade jag.

“Vart ska barnen ta vägen? Det är synd att vi bor så långt ifrån. Jag skulle gärna vilja passa dem oftare.” tyckte pappa och lät lite sorgsen.

“Jag vet pappa. De ska faktiskt följa med. Och sen är det ju inte så som att ni inte kan flytta hit. Du vet, IT-branschen och läkaryrket ser likadant ut överallt i världen.” informerade jag honom och inspekterade mina naglar. Jag behövde en manikyr, mina naglar såg hemskare än hemskast ut. Jag memorerade i hjärnan att påminna mig själv att ringa till Nicky. Hon fick komma hit idag och fixa det. Jag hade inte tid att åka in till stan innan galan.

“Alex… Vi har pratat om detta.” mumlade min gamla far i andra änden.

“Ja pappa jag vet. Vi kanske får skicka över Ollie och Ava i någon månad. Det är ju ändå sommar nu.” Jag suckade vid tanken på att vara utan mina barn i en månad men glädjes åt att få vara med Justin.

“Woah!” skrek jag när jag kände ett par varma händer på mina höfter.

“Alex!? Vad händer?” frågade min pappa oroligt. Jag vände huvudet bakåt och såg Justin stå bakom mig. Nyvaken, med håret åt alla håll och kanter. Jag andades lättat ut.

“Det var bara Justin pappa. Jag var ute på bakgården och hörde inte när han kom ut.”

“Hälsa.” mumlade Justin mot min axel samtidigt som han kysste den lätt.

“Justin hälsar.” Jag vände mig om och såg ut mot naturen och soluppgången igen. “Han hälsar tillbaka.”

“Nej, nu tänker jag gå och hämta Leo från fritids. Lycka till ikväll, till er båda. Ta hand om er och ring om det är något. Eller om det inte är något. Du får ringa när du vill. Alla tider på dygnet.” babblade pappa på.

“Ja pappa. Hälsa alla från mig. Älskar dig, puss hej!”

“Älskar dig med gumman. Hej på dig.” Det var det sista jag hörde innan samtalet bröts.

Justins händer kramade om min midja och han verkade andas in min doft, eller något eftersom han begravt näsan i mitt hår och tog djupa andetag.

“Vad gör du?” skrattade jag.

“Jag bara luktar på dig.”

Hans svar fick mig att börja garva, “Luktar på mig? Alltså va? Har du blivit galen eller vad är det frågan om?” Justins händer letade sig innanför mitt linne och fann min navel. Med hans varma fingrar lekte han med den och ritade olika mönster på min mage.

“Jag har saknat dig. Fyra dagar räckte inte.”

 

"I have missed you..."

 

Jag vände mig om i hans famn. Mina händer placerade jag på hans muskulösa axlar för att sedan se honom med en frågande blick i ögonen. “Jag menar… Jag har saknat dig och mig. Bara du och jag. Justin och Alex. Jalex. Vi fick inte så mycket av det i början av vårt förhållande. Och fyra dagar på smekmånad räckte inte. Vill du gå ut ikväll? Efter galan. En date? Du och jag?” Hans armar kramade om min midja och tryckte mig tryggt närmre honom. En rent kärleksfull gest.

“Jag saknar det också. Det låter perfekt. Bara du och jag. Min Justin.” viskade jag och placerade en blöt puss i mungipan på Justin.  

“Med varje hjärtslag mitt hjärta slår.” mumlade Justin och kysste min tatuering jag hade på min vänstra axel.

 

Det var dags. Jag hade bestämt mig. Det var nu eller aldrig. Jag ville göra detta, jag var helt säker. Eller tja… Nästan helt säker i alla fall.

Oliver hade precis somnat och jag lade försiktigt ned honom i spjälsängen. Jag satte på den ena babymonitorn och placerade den ovanför hans huvud. Den andra tog jag med mig ut ur rummet. När jag, så försiktigt jag kunnat, stängt dörren till sovrummet satte jag av ner mot vardagsrummet på nedervåningen. När jag passerade Justins och mitt kontor stannade jag upp och tog jag ett vitt papper och en svart tuschpenna från ett av skrivborden. Sedan fortsatte jag min färd mot vardagsrummet.

“Älskling? Var är du?” ropade jag.

“Här inne.” Jag följde rösten och fann Justin sittandes i vardagsrummet framför något skitprogram på Tv med sin gitarr i handen. “Sover han?”

Jag nickade och satte mig ner bredvid honom i soffan. Jag räckte fram pennan och pappret, “Kan du skriva ‘With every heartbeat’ där?” bad jag och pekade på pappret.

“Varför då?” undrade han med en rynkad panna.

“Bara gör det.” bad jag, lite för exalterad.

“Du är konstig.” mumlade han. “Här? Så här?” Han skrev det jag bad honom över hela pappret.

“Perfekt.” berömde jag när han var klar. Jag lyfte pappret och beundrade det. “Jag ska tatuera mig.”

“Va?” Justin blängde på mig.

“Jag ska tatuera in detta någonstans. Kanske på min axel. Vad tycker du?” Jag placerade pappersarket med texten på min axel och försökte se om det skulle sitta bra där.

“Det ska du inte.”

Jag frös till is, “Vadå det ska jag inte? Det ska jag visst. Jag vill.”

“Alex, förstör inte din fina kropp…” mumlade Justin och lade gitarren ifrån sig, så att den stod lutad mot armstödet till soffan.

“Vadå förstöra mig kropp? Du är ju helt täckt av tatueringar och jag anser inte att du har förstört din kropp.” spottade jag.

“Men…”

“Ångrar du dina tatueringar?” avbröt jag honom.

Han skakade bara på huvudet och såg ut att tänka på något. “Varför just ‘With every heartbeat’ och varför ska du ha min fula handstil på dig?”

“Kommer du ihåg när du lämnade mig och..”

“Påminn mig inte om det, hjärtat. Snälla.”

“Men lyssna bara.” bad jag och pussade honom på kinden med ett leende. Han skulle älska detta. “När du kom tillbaka och vi redde ut allting, så sa du något speciellt. Du sa att du älskade mig med varje hjärtslag ditt hjärta slår. Därav ‘With every heartbeat’ och din fina handstil vill jag ha eftersom det var du som sa de fina orden till mig.”  

 

“Kommer du ihåg hur skeptisk du var när jag sa att jag ville tatuera mig?” Jag log åt mitt minne och såg på honom.

“Ja, och jag fattar fortfarande inte varför du ville ha min fula handstil. Fast nu har du haft den så länge att det vore konstigt om den inte var där.” mumlade Justin och kysste min axel igen.

“När ska du fatta? Den betyder väldigt mycket för mig och eftersom det var du som uttalade just de orden så ville jag ha din handstil. Den representerar dig.” förklarade jag för femtioelfte gången.

“Du har sagt massor av saker som är av stor betydelse för mig, men jag har inte tatuerat in de. Jag kanske borde ta och göra det?” Justin vände huvudet och såg ut att fundera ett tag, när en idé slog mig.

“Jag vet!” utbrast jag.

“Du vet ingenting ju.” retades Justin med ett hånleende på läpparna.

“Hey! Jag vet allt.” Jag slog till honom på överarmen innan jag fortsatte, “Vi kanske borde göra en gemensam tatuering? Ollies och Avas födelsedatum? I romerska siffror kanske?”

“Det låter inte så dumt faktiskt. Vi måste först hitta en ledig plats på min kropp och sedan se till så att det blir fint på dig också.” Han såg fundersam ut. Hans grepp om mig hårdnade och han tryckte mig mot honom ännu mer.

Efter någon minut släppte Justin taget och fattade tag i min hand istället. Han ledde mig till en av solstolarna vid poolen och satte sig ned. Därefter drog han ned mig mellan sina ben och jag lutade mig mot hans bröstkorg. Vi låg bara där i tystnad och njöt av varandras sällskap. Ingen behövde säga något utan vi bara var.

“Hjärtat?”

 

"Sweetheart?"

 

“Mhm?” Jag vände mig om för att se upp på Justin.

“Kommer du ihåg dagen efter vi gick ut med att vi var i ett förhållande? Då när du bråkade med Tyra och när du fick läsa allas respons angående vårt förhållande? När du mådde skit dåligt och…”

“Justin, påminn mig inte. Det är något jag inte vill minnas.” suckade jag och försökte stänga ute minnena.

“Men det jag sa till dig när jag kom in på toan till dig. Jag menade det verkligen. Jag vill bara att du ska veta det.” informerade han och placerade fjäderlätta kyssar på min hals.

“Var kommer allt detta ifrån? Vad fick dig att tänka på det?” undrade jag med ett leende på läpparna. Justin var så oförutsägbar. Han visste hur man skulle få en tjej att känna sig lycklig och att han tar upp gamla händelser och minns vartenda ord är så otroligt gulligt att mitt hjärta smälter varje gång.

“Jag vet inte. Jag kom att tänka på det bara och jag ville…”

Justin blev avbruten av ljudet från altandörren som öppnades. Vi båda vände våra blickar för att se Ava komma gåendes mot oss med ostadiga ben. Hon sken upp i ett brett leende när hon mötte min blick som sände ett lyckorus genom hela min kropp. Ens barn är verkligen den största och finaste gåvan från Gud.

“Men titta, där är ju min lilla prinsessa!” utbrast Justin och sträckte sig efter henne. Jag fick sätta mig upp så att Ava kunde lägga sig på hans bröst.

“Mamma, pappa. Mojon.” hälsade hon och gav oss varsin puss på kinden.

”Ska det bli kul att umgås lite med farmor idag?” frågade jag henne samtidigt som jag drog med min hand över hennes rufsiga ursäkt till hår. Hon hade ärvt av både mig och Justin att vara blond som liten. Kanske skulle det ändras med åren precis som det hade gjort med mig och Justin, men det var omöjligt att säga.

 Skrattandes nickade hon. ”Fammo.”

”Mamma!” ropade Oliver från dörröppningen som ledde in till huset.

”Ja? Vad är det?” frågade jag och vred på huvudet för att se på honom. Med bestämda steg och en bekymmerrynka placerad mellan sina ögonbryn tog han sig fram till oss, varpå han med hela armen pekade mot poolen.

”Bada!”

”Nej, inte än lilla gubben. Det är alldeles för kallt i poolen. Nu på natten så har vattnet kylts ner.”

”Men det är inte is!” envisades han och stampade med foten.

Suckandes skakade jag på huvudet. ”Sen älskling.”

Hans ansikte skrynklades ihop i en sur grimas. ”Men jag vill!” skrek han i högan sky.

”Oliver.” utbrast Justin strängt. ”För det första så skriker du inte, det är väldigt tidigt och grannarna sover. Och du skriker heller inte mot din mamma. För det andra så ska du lyssna på vad mamma säger. Om hon säger nej, så är det nej. Du kan bada senare, poolen kommer inte försvinna.”

 Tom på ord såg Oliver på Justin. De få gångerna som Justin blev riktigt arg blev alltid både Ava och Oliver stumma som två stenar. Oliver andades tungt ut och in, innan stora krokodiltårar började falla ner för hans stora äppelformade kinder.

”Mamma.” snyftade han och klev rakt in i famnen på mig.

 Lugnt strök jag honom över ryggen med hjälp av min hand. ”Såja gubben, det är inte farligt.”

Justin lade huvudet på sned, som om han ville säga förlåt. Jag gestikulerade med handen att han fick göra det senare, även fast det egentligen inte fanns något att be om ursäkt för. Det var en del i uppfostran att vara sträng mot barnen. Om man alltid sade ja med ett leende på läpparna skulle de aldrig kunna handskas med ett nej senare i livet.

”Vet du gubben?” andades jag kärleksfullt ut och bar upp Oliver i mitt knä. Han pressade sin fuktiga kind mot mitt nyckelben samtidigt som han skakade på huvudet. ”Ikväll så ska vi på jätterolig gala! Vi ska vara finklädda och få god, god mat. Har du tur kanske farbror Twist är där och kan leka med dig.”

Oliver sken genast upp i ett leende. ”Ska pappa sjunga?”

Hans leende smittade snabbt av sig på både mig och Justin. ”Ja, och mamma ska dansa.”

”Farmor då?”

Både jag och Justin brast ut i skratt. När skrattsalvorna hade lagt sig skakade jag på huvudet. ”Nej, farmor ska leka med dig och Ava bakom scenen. Ni ska få titta på genom en tv, med kakor och en massa goda saker!”

”Ja!” utbrast Oliver. Ava snappade snabbt upp hans lycka och började klappa händerna. Oliver lutade sig mot henne och nickade. ”Ava? Ava! Ollie älskar Ava.”

”Ollie!” pep Ava överlyckligt och drämde sina läppar mot Olivers.

Jag såg upp mot Justin, vars blick redan vilade på mig. Han log sitt typiska Justin-leende, ett leende som var omöjligt att inte besvara. Skakandes på huvudet böjde jag mig fram för att kunna möta hans läppar i en mjuk kyss.

”With every heartbeat, va?” viskade jag mot hans varma hud.

”Ja”, nickade han och kysste min underläpp. ”With every heartbeat.”

---

Ett litet gulligt kapitel! Lite mellan också, dock inte i längden. Det blev närmare 3000 ord denna gång också, hehe, så snåla inte med kommentarerna babes ;) Nästa kapitel kommer vara lite.. vad ska man säga? Proppfullt av händelser. Så, nu har ni något att se fram emot!

Med detta kapitel säger vi god morgon och ha en bra dag i skolan eller på jobbet, eller kanske hemma om det är där ni ska vara under dagen! Lycka till med alla prov och nationella, och krya på er om ni är sjuka. Vi älskaaaar er brutales. Puss! / Ema och Liv. ♥

 

Jag skakade på huvudet och klickade på Patties namn, varpå jag lyfte mobilen till mitt öra. Skakandes på huvudet tog Justin tag i sin tallrik, samt bestick och reste sig upp. ”Jag äter i sovrummet.”

Med halvöppen mun såg jag efter honom med inget annat än skuldkänslor inom mig. Trots att Justin tydligt var arg kunde jag inte lägga på. Vi får lösa det sen, tänkte jag bestämt.

”Alex! Hej!” hälsade Pattie glatt.

Jag svalde klumpen i min hals. ”Hej Pattie.” 

 

Jag slog mig ner på den obäddade sängen och såg mig omkring i rummet. Städerskan hade redan varit inne här och packat ner alla våra kläder eftersom att vi skulle resa hem idag. Hem till våra barn.
 När jag hade somnat igår kväll så hade Justin legat bredvid mig, men jag hade vaknat upp ensam. En konstig känsla hade satt av inom mig i samband med att jag fick gråten i halsen. Dock så fick jag skylla mig själv på sätt och vis. Det jag hade gjort var dubbelmoral. Själv så hade jag blivit sur på Justin när han hade struntat i mig första morgonen här, men gjorde sedan samma sak några dagar senare.
 Bitandes på min underläpp reste jag mig upp ur sängen för att lämna sovrummet. Ute i vardagsrummet kunde jag höra teven stå på.
”Justin?” ropade jag lågt och klev in i rummet, där jag fann soffan orörd. Suckandes vände jag på klacken och gick istället in i köket där en odiskad tallrik stod placerad på köksön. Vart kunde han ha tagit vägen?
”Justin?” denna gång ropade jag högre. Om han befann sig i huset kunde han omöjligt missa mitt rop.
Men jag fick inget annat än tystnad till svar. Irritationen grodde inom mig och med stora steg gick jag ut på baksidan där jag fann Justin, tränandes med Patrick.
”Fem till Justin!” skrek Patrick till Justin som med koncentrerat och svettigt ansikte kämpade med de sista fem armhävningarna.
Lättat andades jag ut. ”Här är ni.” sade jag för att tillkännage min närvaro.
Patrick såg på mig och sken genast upp i ett leende. ”Alex! Hej.”
”Vad gör ni?” frågade jag och tog några steg närmre för att få kontakt med Justin också.
”Tränar.” svarade Justin monotomt, varpå han klunkade i sig lite vatten.
Himlandes med ögonen nickade jag. ”Jag kan se det. Men… varför? Vi är här på semester.”
Justin reste sig upp. ”Jag hade lust.”
”Är han arg?” frågade jag Patrick på svenska, så att Justin inte skulle förstå vad det var vi talade om.
”Nej, arg är han inte. Han är kanske lite ledsen över att ni bråkade.”
”Jag förstår det, känslan är densamma hos mig.” suckade jag och såg nedstämt på Justin som såg ner på sina händer.
”Kan ni sluta prata svenska? Jag gillar inte att ni talar ett språk jag inte förstår framför mig.” harklade Justin sig och såg mig för första gången i ögonen.
Leendes nickade jag. ”Självklart.”
Han log till svars. ”Tack.”
Justin återvände till sin träning som om det inte fanns något som behövde redas ut vilket gjorde mig ledsen. Han hade inte sett på mig på hela morgonen förutom när han sade tack. Jag tog ett djupt andetag och vände mig om och gick mot stranden för att inte få ett vredesutbrott framför Patrick.
Jag återvände till att boxa på kuddarna Patrick höll framför mig. Diskret följde jag Alex med blicken när hon gick ner mot stranden. Jag var fortfarande sur på henne för igår och jag visste att hon kom ut hit för att snacka med mig. Kanske till och med be om ursäkt, men jag var mitt uppe i en träning och jag ville inte sluta bara för att prata. Jag behövde få ut ilskan på annat sätt och att slå på kuddarna Patrick höll framför mig var det perfekta sättet.
”Justin, mannen. Lugna dig.” Patrick tog några steg bakåt för att få min uppmärksamhet.
”Vad är det?” spottade jag ur mig.
Patrick suckade och nickade mot stranden där Alex satt. ”Ni borde kanske prata, det hjälper inte att du står här och slår skiten ur dessa boxningskuddar.”
”Jag..”
Patrick höll upp ett finger och avbröt mig, ”Säg inte att det inte är därför du står här och tränar röven av dig, för både jag och du vet att det är så. Du är ledsen eller arg för att ni bråkade, fine, men se till att lösa det. Det verkade i alla fall som om Alexandra ville det och hon sa att hon var ledsen över att ni hade bråkat.”
”Jag förstod den delen.” mumlade jag och såg mot Alex håll. Hon satt ner i sanden och kastade något, som jag antog var stenar, i vattnet.
”Bra att du börjar lära dig svenska, det börjar bli väldigt uttröttande att behöva översätta allt till dig när vi är i Sverige och träffar icke engelskpratande människor.”
Jag såg på Patrick där han hånlog mot mig, ”Whatever.” mumlade jag och slängde av mig boxningshandskarna för att sedan gå den vägen Alex hade gått ner mot stranden.
Jag var sur på henne för igår men också sur på mig själv för att jag var en jävla idiot mot henne precis. Jag borde ha pratat med henne åtminstone, eller väckt henne när jag vaknat och löst problemet. Men jag ville att hon skulle komma till mig och be om ursäkt, eftersom det var hon som sårade mig när hon sa att hon ångrade att vi hade gift oss. Jag hade aldrig, hur ilsken jag än var, kunnat säga att jag ångrar vårt äktenskap. Aldrig. Det fanns inte på kartan hos mig, ett liv utan Alex.
När jag nådde min fru, satte jag mig bredvid henne på stranden, med en halvmeter mellan oss utan att säga ett ord. Hon fortsatte att kasta sten i vattnet. Jag kollade bara ut mot horisonten och det glittrande vattnet. Solen stod högt på himlen och jag kände hur den stekte. Tur att jag inte hade något på mig förutom badshorts så att jag inte skulle få en sådan där ful bondebränna.
Jag sneglade mot Alexandra men hon verkade inte vilja bryta tystnaden. Jag antog att jag då fick göra det. Jag sträckte mig efter hennes hand som vilade på hennes lår och kramade om den.
”Förlåt för att jag var ett svin innan. Jag borde inte ha betett mig så barnsligt. Jag borde ha pausat träningen och pratat med dig om vad som hände igår.” Jag tog hennes hand i min och kysste hennes knogar en i taget. Alex slöt ögonen för några sekunder innan hon såg upp på mig.

 

”Jag var själv inte så mycket bättre igår kväll. Jag förstår inte varför du blev så sur över att jag ville prata med barnen bara.”
Jag himlade med ögonen, “Du verkar ju uppenbarligen inte förstå vad problemet är. Du sa att du ångrade vårt äktenskap Alexandra. Det var det som sårade mig, visst, att du ville prata med barnen blev jag irriterad över eftersom du hela tiden pratar med de. Vi är här på smekmånad, mamma tar hand om de. Slappna av lite.” Alex suckade, därefter vände hon blicken mot mig.
“Justin, det är mina barn så vad förväntar du dig? Såklart jag är orolig och vill prata med de.”
Ilskan från igår började bubbla upp till ytan igen. Hon förstod verkligen inte. “Jag sa ju att det inte ens var det det handlade om. Du ångrade vårt äktenskap, Alex. Fattar du vilka tankar jag tänkte hela natten eller?” spottade jag ur mig och reste mig upp innan jag snabbt gick tillbaka in till huset.
Eftersom jag för endast några minuter sedan tränat och svettats så var att hoppa in i duschen var ett faktum. Sedan vill jag låta det varma vattnet lugna ner mig och skölja bort min ilska så jag drog ned mina shorts och kalsoner hastigt innan jag steg in i det alldeles för stora duschområdet.
Det tog ett tag innan vattnet blev varmt men att få svalka sig lite innan spelade inte mig någon större roll. Det som spelade roll var om Alex fortfarande ville vara gift med mig eller inte. Det kändes som att hon verkligen menade det hon sa, men varför skulle hon då gå med på att gifta sig? För pengarna, kanske? Fast Alex hade ju pengar, så det kan inte vara det.
Jag stod ett tag och funderade när jag hörde dörren till duschen glida åt sidan och sedan två armar som slingrade sig runt min midja. Hon placerade sitt huvud mot min axel och lämnade en kyss där.
“Jag menade inte när jag sade att jag ångrade det. Jag skulle aldrig i hela mitt liv ångra det. Du gör mig hel Justin. Jag skulle aldrig ångra mitt liv med dig. Du vet att jag hade offrat livet för dig alla dagar på året.”
Jag slappnade av en aning och vände mig om så att jag kunde se på henne. Några tårar lämnade hennes ögon och gled ner över hennes rosenröda kinder. “Jag älskar dig så det gör ont, Justin.” snyftade hon.
Just då insåg jag, att vi var menade för varandra. Vi var starka och oskiljbara. Det var jag och Alex mot världen och det kunde ingen ändra på. Inte ens vi själva, för det var så Gud hade bestämt.
Jag placerade mina händer på hennes kinder och med tummarna strök jag bort tårarna som föll. “Jag älskade dig igår, jag älskar dig idag, jag kommer att älska dig imorgon och jag kommer att älska dig för alltid.” andades jag innan jag raderade avståndet mellan våra läppar.
En explosion av känslor fyllda med passion och kärlek exploderade kring oss. Alex slickade mig lätt på underläppen och jag gav henne tillgång till min mun. Hennes händer vandrade upp till min nacke och hon tryckte oss närmre varandra. Om det ens var möjligt.
Med ena handen på hennes kind lät jag den andra falla ner till hennes lår. Jag särade på hennes ben lite lätt och stack sedan in handen för att kunna massera hennes kön. När Alex fattade vinken så lät hon hennes händer falla till min heligaste del där hon utan att tveka fattade tag i den och började dra sin hand upp och ner.
När jag kände mig redo vände jag henne om med bakdelen mot mig. Hon böjde överkroppen framlänges och särade på benen.
“Justin, NU!” kved hon när jag förberedde mig för vad som skulle hända.
“Jag vill leka med dig lite baby.” Jag drog mitt ollon upp och ned för hennes öpping, som för att tortera henne en aning. Fram och tillbaka, upp och ned, väldigt sakta.
“JUSTIN!” skrek Alex.
“Du älskar mig ändå baby.” log jag innan jag trängde in i henne.
 Några timmar senare satt vi i bilen, på väg till flygplatsen för att lämna Hawaii och återvända till Los Angeles. Justin höll mig hårt i handen samtidigt som han smsade Pattie om att vi skulle lyfta om bara några minuter.
“När börjar repetitionerna?” frågade jag Justin nyfiket.
“Nästa vecka någon gång… jag är inte säker när. Vi får fråga Scooter.” tyckte han och nickade.
“Okej.” log jag. “När var galan?”
“I övermorgon tror jag.”
 Jag svarade inte utan log bara mot honom. Motorn till bilen slutade brumma och jag såg ut genom fönstret endast för att konstatera att vi var framme vid planet.
“Gå ut.” Justin puffade till mig i sidan med sin armbåge. Precis som han hade begärt så knäppte jag upp mitt bälte och klev ut ur bilen.
“Dude.” yttrade Patrick efter att både Alex och jag klivit ur bilen.
Både jag och Alex såg på honom, eftersom att det var omöjligt att tyda vem det var han tilltalade. Skrattandes nickade Patrick mot mig, som genast blev nyfiken.
”Jag har gjort upp ett schema för oss som vi ska använda oss av nu när vi ska ut på turné igen. Jag kan visa det för dig på planet om du vill?” berättade Patrick innan han började gå upp för trappan som ledde in till vårt plan.
”Det låter jätte bra.”
”Jag då?” undrade Alex nyfiket och såg på Patrick med höjda ögonbryn.
Han skrattade, ”Oroa dig inte, Alex, jag har fixat ett schema för dig med.” log han.
Hon andades lättat ut, ”Bra. Jag vill hålla formen.”
”Du är perfekt som du är.” försäkrade jag henne, varpå jag placerade en mjuk kyss på hennes tinning.
”Då ska jag inte ens börja med hur perfekt du är.” skakade hon på huvudet.  
Hand i hand klev vi in i flygplanet där Patrick samt våra alla vakter väntade på oss. Men istället för att slå oss ner tillsammans med dem gick vi bort till hörnet av rummet där det fanns två stolar placerade bredvid varandra bakom ett stort bord i någon träsort.
”Ska de bli skönt?” viskade jag när vi hade slagit oss ner.
”Vadå?” undrade Alex samtidigt som hon knäppte fast sitt säkerhetsbälte.
”Att komma hem, till ungarna, så som du har oroat dig.” konstaterade jag hånfullt.
Hon flätade samman våra fingrar. ”Det ska bli underbart att komma hem överhuvudtaget.”
Jag instämde. Att vara borta från barnen, allt jobb – verkligheten i fråga var skönt men det fanns ingen skönare känsla än att komma hem. Mitt och Alex hem var min fristad. Där kunde jag göra allt utan att bry mig om en enda sak i hela världen. När jag var hemma fanns bara familjen i mina tankar. Allt annat sköt jag undan till när jag gick ut.
”Jag har saknat dem så mycket…” suckade Alex och lutade sitt huvud mot min axel.

”Vi är hemma!” ropade Alex högt när vi trädde in i hallen. Hon skrek så pass högt att det inte skulle förvåna mig ifall grannen hörde, inte ens ifall grannens granne till vår granne hörde.
 Sekunden efter att Alex hade yttrat sin mening så hörde vi snabba steg röra sig mot oss. Det lät som en hjord med bebis elefanter som kom springandes, men det visade sig vara Oliver med Ava, Lily och Lilys lillebror Oscar i släptåg.
”Mamma!” utbrast Ollie överlyckligt och slängde sig i famnen på Alex.
Eftersom att Ollie var upptagen steg jag fram till barnaskaran som såg på oss med stora ögon och lyfte upp min dotter, som med tindrande ögon slog sina små händer om kinderna på mig.
”Hej, min lilla prinsessa.”
”Pappa.” jollrade hon överlyckligt och slängde huvudet bakåt så att hennes mörka hår gled av hennes bara axlar. Leendes kysste jag henne över hela ansiktet  innan jag räckte över henne till Alex för att istället hälsa på Ollie.
”Hur mår min favorit kille då?” undrade jag glatt och drog med handen över Ollies ljusa hår.
”Lily och jag har bakat, sen kollade vi på Ninja Turtles. Efter det badade vi! Farmor gör pip pip!” berättade han entusiastiskt. Jag nickade intresserat. Pip pip var Ollies egna ord för kyckling.
”Ska vi gå in till farmor?” frågade jag och såg på människorna runt omkring mig, som alla nickade.
 Ollie krånglade sig ur min famn för att kunna springa iväg med Lily till köket, före mig, Alex, Ava och Oscar. Väl inne i vårt överdrivet stora kök slogs vi av en underbar doft.
”Hej mamma.” hälsade jag och gick fram till henne.
”Åh! Hej på dig du.” log hon till svars.  
Alex log mjukt mot Pattie, men valde att inte säga något. Istället såg hon sig omkring i sitt hus innan hon släppte ned Ava och lämnade sedan köket för att gå upp till övervåningen. Mamma såg på mig med en bekymmerrynka mellan ögonen.
”Har ni bråkat?”
”Nej”, skakade jag på huvudet men ångrade mig snabbt, ”eller jo. Men vi har löst det nu.”
”Varför verkar Alex vara så nedstämd då?” fortsatte min mamma att fråga.
Jag vilade min blick på barnen som lekte på vardagsrumsgolvet med färgglada klossar. ”Hon är väl bara trött, antar jag.”
Mamma nickade, ”Du har antagligen rätt. Gå och packa upp du med Alex, det är mat om en kvart.”
 Jag kände mig panikslagen när jag sköljde mitt ansikte med iskallt vatten. Förmodligen berodde det på att jag hade valt för låg temperatur, men det var ändå något annat som kändes fel.
Jag tog tag i en handduk som jag torkade mitt ansikte med. Hur många gånger jag än hade tvättat ansiktet och borstat tänderna under de senaste fem minuterna så försvann inte den obehagliga känslan inom mig. Jag slog mig ner på huk och öppnade upp det lilla skåpet som fanns under handfatet för att finna vår medicinlåda. När jag väl såg den gröna metallådan plockade jag ut den och ställde ner den på handfatet. Lika snabbt som jag hade hittat lådan var den öppnad. Längst ner i lådan fann jag förpackningen med aspirin som jag hastigt slet upp. När två tabletter låg vilandes i handflatan på mig fyllde jag ett glas, som vi alltid hade ståendes på handfatet, med vatten. Tabletterna svalde jag lika enkelt som jag räknade till 1, 2, 3.
”Vad gör du?” frågade Justin och såg storögt på mig i den stora spegeln som täckte badrumsväggen.

 

“Jag vet inte. Jag känner mig konstig.”
Han tog ett steg in i rummet och tillät sina fingertoppar att röra vid min höft. ”Har det hänt något?”
 ”Nej, det har inte hänt något. Jag är bara lite trött efter resan och jag har en obehaglig känsla.”
”Vad för känsla?”
“Jag vet inte riktigt. Jag fryser i alla fall, så jag behöver kläder.”
“Kom då.” sa Justin och ledde mig ut från badrummet.
Vi klev in i vårt onödigt stora sovrum. Justin tyckte att det var medelmåttigt, men för mig var detta stort som en lägenhet. Jag förstod inte hur han kunde tycka att sovrummet skulle vara stort. Det enda man gjorde där inne var att sova eller ha sex. Det var inget mer med det. Men ändå så hade han lyckats övertala mig till att ta det största rummet i hela huset till att bli vårt sovrum.
Jag frös så att jag skakade när jag tog av mig mina kläder för att i stället hoppa i min One Piece. Jag kände på min hud men den var varm. Varför frös jag så förbaskat mycket? Jag kanske höll på att bli sjuk.
“Kolla om jag har feber.” bad jag Justin när jag kom ut ur vår walk in closet. Han placerade en hand på min panna.
“Jävlar Alex du bränns!”
Även fast jag var trött och frusen så kände jag för att skämta, ”Så klart, jag är ju het.”

---

Ganska långt kapitel, så vi skulle verkligen uppskatta om alla tog sig tiden att slänga in en liten kommentar! Den behöver absolut inte vara lång! Vi älskar er, kommentera. / Ema och Liv!

Justin svarade inte utan fortsatte bara upp till sovrummet. En stor säng stod centrerad i rummet, med två nattduksbord på vardera sida. Till höger om sängen fanns det en dörr som antagligen ledde in till badrummet, och till vänster en dörr som ledde ut till balkongen. Det var aningen kvavt i rummet, men det var inget jag brydde mig om.
”Vet du vad mer jag har pluggat in om smekmånader?” viskade Justin hest i örat på mig, vilket orsakade gåshud över hela min kropp.
”Nej.” förmådde jag mig att säga.
”Det inkluderar en säng...” började han och tog ett steg närmre den stora sängen, ”och nakenhet.”

 

Solen väckte mig ovanligt sent för att vara jag. Klockan hade slagit halv ett för ett tag sedan, och det var det senaste jag sovit till på ganska många år. Jag antog att det berodde på att vi inte hade några barn här.

Stönande sträckte jag på mig i sängen och slog förvånat upp ögonen när jag inte kände Justins kropp bredvid mig. Chockat satte jag mig käpprakt upp i sängen och såg mig omkring i rummet, endast för att finna hans reseväska öppnad. Han befann sig troligen nere i vardagsrummet.

Jag reste mig upp, utan att bry mig om att jag var naken, och gick raka spåret in i badrummet som låg vägg i vägg med sovrummet. I samma stund som jag hörde dörren slås igen bakom mig vred jag på vattnet.

Så snart första droppen vatten rann nedför huden på mig kände jag mig mycket piggare. I flera minuter stod jag i duschen, och det var inte förrän jag insåg att mina händer var alldeles skrynkliga som jag började tvätta både hår och kropp.

Nynnandes på en vaggvisa jag ofta sjöng för Ava, öppnade jag upp min reseväska när jag återigen befann mig ute i sovrummet. Jag bläddrade genom plaggen jag hade med mig och drog sedan fram ett par ljusa jeans shorts och den stora t-shirten jag hade köpt tillsammans med Tyra igår.

När kläderna satt på min kropp smörjde jag in mina ben och armar i bodylotion, och satte upp mitt hår i en bulle på huvudet. Nöjd över det jag åstakommit skyndade jag mig ned till köket där jag fann Justin.

“God morgon.” log han sexigt mot mig, endast iförd i sina mjukisshorts.

“Ja, det är sannerligen en god morgon.” instämde jag och slog mig ned på en utav barstolarna som stod placerade vid köksön han stod vid. “Vad gör du?”

“Våfflor.” sade han och såg upp på mig med ett brett leende.

“Hmm…” mumlade jag. “Jag är inte hungrig. Eller jag är inte sugen på mat.”

Justin frös till och slutade skramla med köksredskapen när hans besvikna blick mötte min. “Inte? Vad är du sugen på då?” undrade han.

Jag låtsades fundera ett tag och såg sedan hungrigt på honom, “Dig.”

“Mig?”

“Ja, dig. Jag är sugen på dig.” Jag nickade medan jag uttalade meningen som för att försöka övertyga mig själv om att det stämde. “Dig.” upprepade jag igen.

“Jag är redan din Alex.” sade Justin. Det såg ut som om han försökte se opåverkad ut när han återgick till att grädda våfflorna.

“Du vet vad jag menar älskling.” sade jag så sexigt jag bara kunde och lutade mig mot köksön medan jag smekte mig själv på nacken med ena handen.

“Jag är faktiskt inte så säker på att jag vet det faktiskt. Skulle du kunna vara lite mer nyanserad i din förklaring?” Åh, han måste ju vara dum i huvudet eller något. Han förstörde det roliga.

“Du vet…” mumlade jag och förde mitt pekfinger till min läpp. Jag masserade underläppen och slickade lätt på fingret innan jag lät det vandra ned för nacken och ner mellan brösten. Jag hittade bröstvårtan och lät fingret smeka den tills den blev alldeles hård. Ett tyst stön lämnade min strupe men det verkade inte påverka Justin alls.

“Alex, jag förstår verkligen inte vad du menar. Snälla förklara för mig vad du är sugen på så kan vi fixa det.” Han fortsatte att se ner på våffeljärnet och ignorerade mig helt och hållet. Ilskan bubblade upp inom mig. Var han verkligen så dum?

“Du är ju fan dum i huvudet. Skit samma jag går ut till poolen.”

Jag traskade surt iväg till sovrummet, letade reda på min tio dollars bikini från H&M som jag snabbt bytte om till och gick sedan ut till poolen som befann sig på baksidan av huset. Irriterad som jag var slog jag mig ned på solstolen med en smäll, och drog därefter på mig mina RayBans. Varför var han tvungen att förstöra det roliga? Vi var ju trots allt på vår smekmånad. Han hade inte ens visat ett tecken på sarkasm, så jag antog att han helt enkelt hade lust att vara en idiot just idag.

”Alex?” ropade han från insidan av huset.

Jag slängde inte så mycket som en blick mot huset. Han kunde minsann gå och ropa på mig, men jag tänkte inte röra mig ur fläcken. Som man bäddar, tänkte jag och skrattade lågt för mig själv som om jag vore en superhemsk ond skurk.

“Ah!” utbrast jag när jag kände två händer placeras på mina axlar. Förskräckt såg jag upp och bemöttes av Justins självbelåtna flin.

”Lägg av.” fräste jag bara och korsade armarna över bröstet. Skrattandes gick han runt solstolen och slog sig ned vid mina ben.

”Älskling.. Du vet att jag bara skämtade, eller hur?” försökte han släta ut det hela.

Jag fnös till svar, ”Skämtade? Justin jag försöker förföra dig på vår smekmånad och du tycker att det är läge att skämta då? Låtsas vara ointresserad? Nu får du väl ändå ge dig.”

”Meh...” stönade han, men sade inget mer efter det. I vad som kändes som flera minuter satt han bara där och såg ned på mina ben, tills han lutade sig ned och började placera våta kyssar längs de.

”Justin...” flämtade jag, helt oförberedd på händelsen.

”Mhm...” hummade han bara som svar och förflyttade kyssarna från benen till min höft, och sedan uppför magen ända tills han nådde mina läppar. ”Vadå?”

Jag svalde hårt men kunde inte få ut ett pip, så istället samlade jag hans hår i mina händer och tryckte hans ansikte närmre mitt så att våra läppar möttes i en kyss. Justins händer letade sig ned till min midja där han tryckte mig mot sig. Jag kände hur hård han var. Jag pressade mina händer mot Justins bröstkorg vilket fick honom att luta sig tillbaka. Jag följde efter så smidigt jag kunde utan att lämna hans läppar för ens en sekund.

 

När vi satt på knä vred jag mig så att jag kunde putta ner Justin så att han nu låg på solstolen. Sedan slängde jag mig över honom så att jag satt gränsle över hans skrev och sammanlänkade våra läppar igen.

“Värst vad någon var ivrig idag.” mumlade Justin mot mina läppar.Jag förde mina händer ner till Justins byxkant och mina pekfingrar tryckte jag ner innanför kanten.

“Inga kalsonger Mr. Bieber?” andades jag och avbröt kyssen för att kunna dra ner hans shorts.

Långsamt fattade jag tag om linningen på Justins shorts. Jag drog girigt i tyget och behövde inte be Justin högt för att han skulle förstå vart jag försökte leda det. Han lyfte hjälpsamt sina höfter och jag kunde med lätthet föra plagget ned längst hans ben och avlägsna det från hans kropp, då det ändå bara var i vägen. Inte ens så mycket som ett par millimeters tjockt tyg ville jag skulle skilja oss åt.

Justin drog långsamt med handen genom mitt hår och lyckades direkt trassla in sina fingrar i mina slingor. I försök att vara förförisk slickade jag mig runt läpparna innan jag tog honom i munnen. Justins handflata pressades hårdare mot mitt bakhuvud och mjuka stön lämnade hans strupe.

”Snabbare.” stönade Justin och jag ökade takten.

Det kändes bra att kunna tillfredställa Justin på det sätt han ville. Han gjorde så mycket för mig och njutning i några minuter var ingenting i jämförelse med det. Vetskapen om att jag kunde ge Justin Bieber, mannen som hade allt man kan önska sig, ett antal minuters njutning fick mig att känna mig som världens mäktigaste. Det var nog en överdrift, men när jag hade Justin i munnen så hade jag honom praktiskt taget lindad runt mitt lillfinger.

”Alex!” utbrast Justin någon minut senare och strax därpå kom han i munnen på mig.

Som om det vore vatten i min mun svalde jag det innan jag klättrade upp och satte mig gränsle över honom igen. Skakandes på huvudet placerade han en hand i min svettiga nacke och pressade mina läppar mot hans. Det dröjde inte länge innan våra tungor rörde vid varandra.

Justins händer letade sig upp över min rygg tills han fann bandet till min bikiniöverdel som han lossade på.  Utan att avbryta kyssen tog han tag överdelen och slängde iväg den i riktning mot huset. Mina bröstvårtor styvnade vid samma stund som hans fingertoppar snuddade vid de. Hans händer rörde sig kärleksfullt nedåt, längst med min bröstkorg, sidorna av min midja och mina höfter. Varsamt knöt han upp min bikiniunderdel. Justins händer tog oblygt för sig av den numera nakna huden på min rumpa och hans beröring var fylld av begär. Han verkade precis lika upphetsad ut som jag kände mig.

Det kändes som slowmotion när vi lade oss ned på solstolen. Jag stödde mig med armbågarna på vardera sida om hans huvud och han smekte min midja med sina varma händer. Med fingrarna nedpressade i min hud drog han mina höfter intill sina med en oförsiktig stöt och stön lämnade bådas läppar. Jag pressade mina mot hans överläpp. Hans ögon var slutna och han hummade lågt. Det kändes som om tiden stod stilla runtomkring oss. Jag kysste honom hårt innan jag satte mig upp. Justin bet sig i läppen när jag såg ner på honom. Samtidigt som han såg barnsligt busig ut var jag säker på att han var sexigast i världen. Jag samlade allt mitt hår i ena min hand och lade det så förföriskt jag kunde över ena min axel. Det var precis så att båda mina knän fick plats på båda sidorna om hans höfter och med dem stödda mot solstolen kunde jag lyfta upp min kropp, känna honom mellan mina ben och försiktigt sänka mig över honom så att han utan problem gled in mig. Mitt huvud föll bakåt och jag stönade högt.

Med särade läppar stötte han åter in i mig och fyllde mig med en pirrande känsla som tog sig hela vägen från tippen av min tå till hårroten på mig. Jag lät ännu ett stön lämna min strupe innan jag såg ner på Justin som fuktade sina läppar.

“Jag älskar dig.” andades han kärleksfullt fram.

 

”Vart är han?!” skrek jag så högt mina lungor tillät mig.

”Han kommer snart Alex, ta det lugnt.” försökte Pattie trösta mig samtidigt som hon slängde oroliga blickar mot klockan som hängde ute i korridoren. Mitt under mitt och Patties yogapass så hade vattnet gått, och Pattie hade ringt Justin i bilen på väg till sjukhuset men han hade ännu inte anlänt.

Skulle han missa min förlossning så skulle jag aldrig förlåta honom, var de enda tankarna som cirkulerade i huvudet på mig angående Justin.

Men de tankarna var jag tvungen att skjuta bort för en stund. Smärtan var olidlig. För varje värk kändes det som om någon högg mig med tjugo knivar i ryggen, samtidigt som de tryckte upp en fotboll mellan benen på mig. Visst hade jag hört talas om att det gjorde ont att förlösa ett barn, men smärtan var underskattad.

”Pattie… epidural- nu!” skrek jag andfått, varpå jag greppade tag om kanterna på sängen för att kunna släppa ut min ilska. Pattie, som verkade skräckslagen över hur arg jag var, skyndade sig ut i korridoren.

Istället för att skrika så försökte jag koncentrera mig på min andning. Snart skulle smärtan vara som bortblåst, och det jag och Justin hade väntat på skulle ligga på mitt bröst. Vårt barn. Mitt barn.

”Hej. Är det här det är i behov av epiduralbedövning?” skrockade en stor doktor.

Med sammanpressade läppar och rynkad panna nickade jag. ”Gärna.”

Doktorn slog sig ned på en pall med hjul bredvid sängen. ”Jag skulle behöva be dig att sätta dig upp.”

Jag flämtade till, men gjorde som han sade. Pattie hjälpte till med att förflytta mina ben till sängkanten och lossade på rosetten som höll ihop rocken jag bar, för att blotta min rygg för läkaren som bara några sekunder senare tryckte in en nål där.

”Åh..” stönade jag när jag kände hur en stor del av smärtan försvann.

”Jag är här!” utbrast en hetsig röst ute i korridoren. Justin. ”Vart är hon? Alex?”

”Här inne!” ropade Pattie till Justin som dök upp i dörröppningen sekunden efter. Han sken upp i ett leende när han såg mig och skyndade sig fram till sängen där han formade sina händer runt kinderna på mig samtidigt som han placerade flera blöta kyssar i pannan på mig.

”Jag har inte missat det.”

”Nej…” viskade jag hest och lade mig ner i sängen igen.

”Förlåt”, sade han så snart doktorn hade lämnat rummet, ”det var inte meningen att komma så sent. Men det hade skett en olycka på motorvägen så det var meterlånga köer hela vägen hit.”

”Schh… det viktigaste är att du är här nu.” log jag och smekte försiktigt min mage när ännu en värk bröt ut. Jag bet mig hårt i tungan för att inte skrika rakt ut.

”Vart är sköterskorna? Är det inte dags för henne att krysta snart?” frågade Justin Pattie.

”Nej, inte riktigt ännu. Hon var bara fyra centimeter öppen för en halvtimme sedan, så det tar nog ännu en halvtimme innan hon får börja.”

”Skit snack. Ser du inte att hon har ont?!” utbrast Justin förtvivlat.

”Det är oke-” började jag men blev avbruten av Pattie.

”Ja, Justin, hon har ont. Det gör ont att föda barn. Vad hade du förväntat dig? Att Alex vatten skulle gå, och att hon med ett leende skulle förlösa ett barn? Det är inte riktigt så enkelt. Låt det ta sin tid.”

Justin blev tyst. Det fanns inget att svara med eftersom att Pattie hade rätt.

”Vad har du gjort idag?” andades jag ut med tjock röst för att få tänka på något annan än smärtan.

”Längtat efter dig.” log Justin och smekte min stora mage. ”Vad har du gjort då?”

”Jag ha-” Jag kunde inte avsluta meningen innan ännu en värk spred sig i ryggraden på mig.

Justin såg plågat ned på mig, som om han hade det värre än jag. ”Det är okej. Jag är här.”

Det enda jag kunde göra var att nicka. Jag sträckte mig efter mitt glas med vatten som stod placerat på nattduksbordet men i samma stund som jag tog tag i det så tappade jag det. Ett gällt skrik lämnade min strupe. Det kändes som om all smärta som någonsin funnits – all smärta efter svek, skador och död – tog plats inom mig innan det blev svart.

”Alex?” viskade Justin mjukt i örat på mig.

”Mhm…” hummade jag. Det luktade konstigt. Vad hade han gjort? Hade han bytt lakan medan jag sov? Försiktigt särade jag på ögonlocken, endast för att inse att jag inte var hemma. Förskräckt spärrade jag upp ögonen och såg mig omkring. Sjukhuset.

”Mitt barn…” viskade jag hest, sökandes efter den lilla varelsen som inte längre befann sig i magen på mig.

”Han är helt perfekt. Vänta en sekund.” svarade Justin lyckligt och lämnade sedan rummet. Paniken växte inom mig. Var det något fel? Mådde han inte bra? Förvirrat såg jag mig omkring i rummet. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte minnas något alls från förlossningen.

”Säg hej till din son.”

Jag såg upp på Justin som långsamt sänkte knytet han bar på, och placerade det på mitt bröst. Jag drog efter andan när jag fick syn på hans ansikte. Det såg ut som en ängel. Min syn blev suddig och mitt hjärta slog snabbare och snabbare i bröstkorgen på mig.

”Han är perfekt…” snyftade jag och böjde mig ned för att kyssa honom på pannan.

”Ja…” Justin satte sig ned på stolen bredvid sängen och såg mig djupt in i ögonen. ”Han är verkligen perfekt.”

Leendes nickade jag samtidigt som små tårar rullade ner för kinderna på mig. ”Vad hände? Varför kommer jag inte ihåg?”

”Du gick in i någon trans, eller något. Barnmorskorna förklarade för mig att smärtan var så överväldigande för dig att du på något sätt blev medvetslös, fast ändå inte. Förstår du? Du var här och krystade ut honom, men så snart han var ute så somnade du.”

”Hur länge har jag sovit? Hur mycket har jag missat?” frågade jag upphetsat.

”Du har bara sovit i lite mer än en halvtimme.”

I samma stund som Justin uttalade den meningen blev jag återigen lugn. Nickandes såg jag ner på min lilla son, som med slutna ögonlock pressade sin kind mot mitt bröst. En obeskrivlig värme spred sig inom mig.

”Jag älskar dig.” andades Justin i örat på mig och kysste mig sedan mjukt på kinden. ”Jag älskar er.”

 

 

”Alex nu får du ge dig. Vi sitter och äter middag!” utbrast Justin irriterat och gestikulerade över tallriken med kött och potatis.

”Vänta!” väste jag till svar utan att slita blicken från min mobil.

”De har det bra! Det är med min mamma för Guds skull, vad tror du att de håller på med? Du har ingen anledning till att vara orolig. Lägg undan den där nu och koncentrera dig på mig istället.”

Jag himlade med ögonen. ”Du får vänta. Jag vill höra hur mina barn mår.”

Justin slog näven i bordet. ”Alex! Vi har varit här i tre dagar. Vi ska hem imorgon du kan vänta till dess. Ge dig nu.”

”Om du inte kan tåla min oro kanske det var dåligt att vi gifte oss.” muttrade jag lågt, men tillräckligt högt för honom att höra.

”Vad sa du, sa du?” flämtade han monotomt. ”Är du helt seriös? Ångrar du redan att vi gifte oss?”

Med en klump i halsen såg jag upp på honom. ”Älskling… du vet att jag inte menar det. Det-… det slank bara ur mig. Förlåt.”

”Lägg bort telefonen. Nu.” sa han bestämt.

Jag skakade på huvudet och klickade på Patties namn, varpå jag lyfte mobilen till mitt öra. Skakandes på huvudet tog Justin tag i sin tallrik, samt bestick och reste sig upp. ”Jag äter i sovrummet.”

Med halvöppen mun såg jag efter honom med inget annat än skuldkänslor inom mig. Trots att Justin tydligt var arg kunde jag inte lägga på. Vi får lösa det sen, tänkte jag bestämt.

”Alex! Hej!” hälsade Pattie glatt.

Jag svalde klumpen i min hals. ”Hej Pattie.”  

---

Kommer påbörja nästa kapitel ikväll. Jag lovar er att det kommer vara klart innan jag går och lägger mig. Promiseee.

Detta fick vi liiite hjälp av, av finaste Julia som bloggar på bieb.blogg.se! Klicka HÄR för att läsa hennes underbara novell som heter Madness :) Bortsett från det - kommentera!

Jag lyfte undan slöjan hon hade över ansiktet och placerade sedan en hand på hennes korsrygg. Leendes drog jag henne till mig och pressade mina läppar mot hennes. Kyssen var fylld med kärlek och lycka. Det pirrade mer än vanligt inuti mig, och allt kändes helt perfekt.

Församlingen reste sig upp för att applådera, och då avslutade vi kyssen.

“Jag älskar dig.” Viskade jag i hennes öra utan att ta bort handen från hennes rygg.

“Och jag dig.” svarade hon mjukt.

Jag såg mig omkring i Bruces och Dianes sovrum. Foton på barnen och Justin som liten stod placerade på hyllorna, fönstret var öppnat och en sval bris intog rummet.
På baksidan av huset stod alla gäster och samtalade. Klockan hade passerat sex, och vi hade nyligen anlänt till huset. Efter vigseln så hade gästerna åkt hit medan jag och Justin stannat kvar vid kyrkan för att ta lite bröllopsfoton. Det kändes så overkligt. Jag var gift. Jag hade funnit mitt livs kärlek. Jag var både mamma och fru nu.
Skakandes på huvudet klev jag ur min fina bröllopsklänning och hängde upp den på en galge, för att kunna sätta på mig en mer avslappnad klänning att bära på mottagningen. Den nya klänningen var vardaglig, men tillräckligt fin för att kunna bäras under omständigheterna. Håret lät jag vara, eftersom att jag varken hade tid eller ork att ändra på frisyren. Alla stod ju där nere och väntade på mig.
“Kommer du snart eller?” skrattade Tyra från dörröppningen.
Jag klev i mina höga klackar. “Ja, nu kommer jag.”
Tillsammans gick vi ner till undervåningen, och sedan ut på baksidan. När gästerna såg att jag kom började de att applådera. Mina kinder blossade upp i en mörkröd nyans i samband med deras applåder. Justin, som verkade ha sett att jag blev generad, gick snabbt fram till mig och slog armarna kring min kropp.
“Du är så underbart vacker.” viskade han mot mitt hår.
“Jag kan inte säga något annat än detsamma.” mumlade jag mot hans axel, och tog sedan ett steg bak för att kunna placera en lätt kyss på hans läppar.  
Han flätade samman våra fingrar och drog sedan med mig till vår stora bröllopstårta. Vi hade alla redan ätit lite av den i kyrkan, så den var inte riktigt hel.
”Skulle jag kunna få allas uppmärksamhet?” ropade Pattie från scenen där Dan nyligen hade suttit och spelat lite. Alla tystnade och gav sin fulla uppmärksamhet till Pattie.
”Jag har föreställt mig den här dagen ända sedan Justin föddes... Hur det skulle vara när han gifte sig. För att vara ärlig så känns det konstigt. Jag har lämnat över min roll som den enda kvinnan i hans liv till en annan kvinna, som är den underbaraste människan som jag träffat. När jag föreställde mig Justins bröllop och allt som kommer med, föreställde jag mig aldrig att det skulle vara med en sådan vacker varelse som du Alex. Du är vacker från insidan, ut. Justin har verkligen gjort ett kap här. Jag är verkligen lycklig över att få ha dig i mitt liv. Över att Justin har dig i sitt liv! Du har givit honom så otroligt många välsignelser Alex. Du är en ren gudagåva. Jag önskar er all lycka i framtiden och jag hoppas att kärleken ni känner nu kommer finnas där tills ni båda slutar andas. Jag älskar er! Grattis!”
Applåder strömmade från alla håll och kanter. Både jag och Justin log tacksamt mot Pattie. Hon skickade en slängkyss till mig och Justin, lekfull som han är, låtsades fånga den och lade den i fickan på byxorna han bar.
"Här har vi turduvorna." sade Scooter när han slöt upp bakom oss. Jag och Justin vände oss om och såg Scooter och Yael stå med stora flin på läpparna.
"Hej på er! Jag är så glad att ni kunde komma." hälsade jag glatt och gav de båda en bamsekram.
"Vi skulle inte ha missat detta för allt i världen Lex." sade Yael och strök mig vänligt på armen. "Du ser strålande ut Mrs. Bieber."
"Man tackar Mrs. Braun." sade jag och neg.
Scoot och Justin skrattade åt våra dumheter, "hur känns det att vara gift dude?" undrade Scooter och slog till Justin på överarmen.
"Det känns som att vara ogift bara att Lex nu bär mitt efternamn istället för sitt." skrattade Justin.
Jag slutade lyssna på deras konversation och vände blicken ut mot folkmassan för att leta reda på mina barn. Jag hittade Ava lekandes med Jazzy vid tårtbordet, Jaxon studerade Dans gitarr men Ollie sågs inte till någonstans.
"Ursäkta mig." Jag smet ifrån mitt sällskap för att leta reda på Oliver men han var som bortblåst. Jag gick in i huset och kollade alla rummen i huset. När jag fortfande inte fann honom började paniken bubbla upp inom mig. Var var han?
"Ollie!" ropade jag. Jag kom upp från nedervåningen och när jag gick förbi hallen såg jag ut genom fönstret på ytterdörren att det var någon där. Jag gick sakta mot dörren med uppspärrade ögon. Där såg jag Ollie stå och prata med någon man. Mannen var inte någon jag kände. Han bar svarta jeans och en marinblå jacka, någon storlek för stor för honom skulle jag gissa då det såg ut som om han skulle drunkna i den.
Jag öppnade ytterdörren för att sedan stiga ut på verandan.
"Ollie?" ropade jag. När mannen fick syn på mig verkade han få bråttom därifrån. Jag gick ned för trapporna och styrde stegen mot Oliver som satt på trottoarkanten. När jag nådde Oliver var mannen så gott som spårlöst försvunnen.
"Vem var det där?"
"Hmm, jag vet inte mamma."
"Hur många gånger har jag sagt att du inte får tala med främlingar Ollie?"
"Men, han sa att han kände mig." försvarade Ollie mannen.
"Vad heter han?" frågade jag surt och lade armarna i kors över bröstet.
"Jag vet inte. Han sa inget namn mamma." mumlade han med sänkt huvud. Han visste att han hade gjort fel, därav mumlade han och vågade inte se mig i ögonen.
"Ollie, hur många gånger ska jag och pappa behöva säga att du inte får prata med främlingar och vara själv utan någon av vakterna? Du måste förstå att det är farligt för dig. Vi säger detta för att vi älskar dig, okej? Och vi har förklarat att det är på grund av pappas jobb som det är så. Det är inte alltid farligt men vi kan inte riskera någonting, okej? Gå aldrig iväg utan en av vakterna. Du skulle ha frågat Lewis, du gillar ju honom."
Ollie fortsatte att se ner i marken och nickade bara åt min predikan. Han såg ledsen ut. Ovanligt ledsen. Jag lyfte min klänning och satte mig ner på trottoarkanten bredvid min son.
"Varför var du här från första början ens?" undrade jag och lade en arm om honom.
Oliver såg upp på mig och suckade, "Jag saknar att leka med Lily."
Ett leende spred sig på mina läppar. Lily var vårt grannbarn hemma i L.A. Hon och Oliver var i samma ålder och brukade leka ofta.
"Aw. Ni kommer kunna leka snart igen, när allt detta är över. Om du vill kanske farmor vill passa dig och Ava hemma så ni kan få leka med Lily?" Jag strök en tröstande hand över hans rygg medan han såg på mig med förväntansfulla ögon.
"Lovar du?" frågade han.
"Ja, kom så frågar vi farmor om hon kan följa med hem." Jag ställde mig upp och sträckte ut min hand åt Oliver som han med glädje tog.
När vi började gå mot huset stack Justin ut huvudet genom ytterdörren och såg på oss.
"Där är ni! Jag har letat överallt efter er." sade han med ett brett leende på läpparna. Han öppnade dörren så vi kunde stiga in och stängde den sedan efter oss.
Oliver sprang iväg mot bakgården men jag kom inte någon vart när Justins hand fattade tag i min arm och snurrade runt mig så jag hamnade i hans famn.
"Jag längtar efter att få dig ur denna klänningen." viskade han hest och placerade blöta kyssar längst nacken och ner mot min axel.

Jag bet nervöst på naglarna. Justin hade gått på toaletten och lämnat mig ensam ute i flygplanet, som var på väg till en ö utanför Hawaii.
 Besvärat såg jag ned på min telefon som inte gav ifrån sig så mycket som ett pip. Men det var självklart, eftersom jag hade den på flygplansläge.
”Vad är det hjärtat?” frågade Justin när han kom tillbaka, fortfarande klädd i sin kostym.
”Det känns konstigt, att lämna barnen hos Pattie.” mumlade jag oroligt. ”Inte för att jag inte litar på henne. Men jag kommer inte få träffa mina små änglar på fyra hela dagar... Det känns som en evighet.”
”Alex... Slappna av. Vi ska på semester, smekmånad, du och jag. Ungarna kommer ha det alldeles utmärkt, mamma berättade att hon ska ta med de på både Zoo och vattenland. De kommer ha fullt upp. Bara koppla bort de, endast för dessa dagar.”
Jag nickade och drog med mina fingrar över hans mjuka kind. ”Det är ganska ofattbart hur du påverkar mig.”
Justin log mjukt. ”Då ska jag inte ens nämna hur du påverkar mig.”
Jag lutade mig framåt och pressade mina läppar mot hans. Hela jag fylldes av ett varmt lyckorus. Våra läppar samarbetade utmärkt med varandra. Han lutade tillbaka huvudet och tillät mig att lossa på flugan han hade kring

halsen.

 

 

Leendes raderade han avståndet mellan våra läppar. Justins hand letade sig in under min klänning för att kunna röra min kropp. Jag kunde känna hans mjuka fingrar mot det tunna lagret trosor och då visste jag vad detta skulle leda till.
”Justin...” flämtade jag mot hans fuktiga läppar.
”Mhm...”
”Nej... Nej...” kunde jag bara få fram, eftersom jag redan hunnit bli upphetsad.
”Vad menar du?” han avbröt kyssen och såg mig i ögonen. ”Vill du inte?”
”Jo! Jo, det vill jag verkligen! Men kanske inte flera tusen meter ovanför havet. Kan vi inte ta det när vi kommer till huset?”
Ett flin spred sig på hans läppar. ”Jag gillar hur du tänker.”
Skrattandes reste jag mig upp ur sätet för att gå fram till kylskåpet. Som vi ofta gjorde nu för tiden, så åkte vi i Justins privata jet-plan. Dels för att det var smidigare, dels för att så mycket kunde gå fel på ett offentligt plan.
Jag öppnade kylskåpsdörren och tog ut en flaska med päronjuice.
”Ska du ha något?” frågade jag Justin som satt och plockade med en kortlek.
”Ja, tack. En cola.”
Som beställt tog jag med mig en cola till våra platser och räckte över den till Justin.  
”Päronjuice Alex? Igen?”
”Döm inte.” skrattade jag bara och tog två stora klunkar av min dricka.
Under tiden jag bar Ava var päron det enda jag åt, praktiskt taget. Till frukost åt jag päronmos, till mellanmål päron och till allt drack jag päronjuice. Det förvånar mig att Ava inte är förtjust i päron över huvudtaget.
”Bara du inte är gravid igen, jag tycker att det räcker med Ava och Ollie för tillfället.” nickade Justin bestämt.
”Jag är inte gravid, jag skulle ha märkt det då.” skakade jag på huvudet. Justin och sina idéer..
”Nä, okej. Säger du det så.”
Jag ställde irriterat ned min juiceflaska på bordet som skiljde oss åt. Varför var han tvungen att ta upp det just nu, och förstöra mitt goda humör?
”För att bevisa det, tänker jag gå och  göra ett test.” muttrade jag, bestämd över att bevisa för Justin att han hade fel. Vi skulle inte ha några fler barn. Inte nu i alla fall.
”Vadå, nu?”
Jag reste mig snabbt upp, för snabbt. Svarta fläckar började dansa framför mina ögon och mina knän blev svaga. ”Uh... Ja... Nu.”
”Mår du bra?” frågade Justin oroligt och tog försiktigt tag i min handled.
”Ja.” fräste jag och skyndade mig till toaletten.
Väl inne låste jag dörren om mig och började rota i alla olika lådor efter ett graviditetstest. I den sista lådan fann jag ett, och slet snabbt sönder förpackningen.
Men att kissa på beställning var lättare sagt än gjort. Jag slog på kranen för att få lite hjälp, men inget hände. Jag suckade irriterat och skulle precis lämna toaletten när det började droppa. Leendes satt jag kvar och gjorde mitt, varpå jag lade ned testet på golvet.
Medan jag tvättade händerna började oron gro inom mig. Tänk om Justin hade rätt? Tänk om jag visst var gravid igen? Nej, sade en bestämd röst inom mig. Du är inte gravid. Du kan inte vara gravid, du har ju inte känt av något.
Testet gav ifrån sig ett pipande ljud vilket signalerade att mitt resultat nu fanns där. Med hjärtat i halsgropen böjde jag mig ned och tog upp testet.
Negativt.
Jag blev med ens överlycklig över att inte vara med barn, men ändå så fanns det en gnutta besvikelse inom mig. Med sammanpressade läppar slängde jag testet och gick ut till Justin.
”Nå?” han såg förväntansfullt upp på mig med höjda ögonbryn. ”Varför ser du så besviken ut? Var du gravid?”
Jag rynkade pannan. ”Tror du att jag inte känner min kropp? Precis som jag sade - jag är inte gravid.”
”Åh.” man kunde se hur besvikelsen växte i ögonen på honom. ”Även fast jag tycker det räcker med Ava och Ollie kan jag inte undgå att bli aningen besviken.”
”Samma här.” log jag dystert till svar.
Vi satt båda tysta en liten stund för att reflektera över graviditeten som inte existerade.
”Sak samma.” muttrade Justin efter en liten stund. ”Vi har två vackra barn och vi ville ju ändå inte att testet skulle visa positivt, så vad finns det att vara besviken på? Nu glömmer vi det här och firar att vi har gift oss istället.”
Jag hajade till. Det var nästan så att jag hade glömt bort att vi endast för några timmar sedan hade blivit vigda av en präst. Tanken fick det att bubbla inom mig.
”Ja, det tycker jag.” sade jag lyckligt och reste mig upp för att gå fram till Justin.
Han tog tag i min hand och drog ner mig i sitt knä. ”Jag älskar dig, Mrs. Bieber.”
”Och jag dig, Mr. Bieber.” fnissade jag likt en tioåring som precis fått sin första kyss.
Justin placerade sin hand på min kind och drog mig närmre, för att kunna kyssa mina läppar.
Den resterande tiden av resan satt vi och såg på något oväsentligt program på tv för att döda tid, och det verkade gå ganska bra för innan vi visste ordet av så ropade piloten att det endast var femton minuter kvar till landning.
Vi slängde chipspåsarna och läskburkarna vi tagit fram under resans gång och slog oss sedan ned på våra platser. Justin tog tag i min hand när planet började tappa höjd. Det hade blivit en vana att hålla honom i handen vid landning och start, med tanke på att han var flygrädd.
När planet äntligen hade stannat reste vi oss upp med vårt handbagage och lämnade planet för att sätta oss i en bil som väntade på oss utanför på landningsbanan.
”Hur var resan?” frågade Carl, en av våra livvakter som åkte med oss i bilen. Självklart hade vi med oss mer än en livvakt, men de åkte i en annan bil tillsammans med vårt bagage.
”Bra.” log jag vänligt till svar. Carl nickade och beordrade sedan chauffören att starta bilen.
”Vart är det vi ska egentligen?” frågade jag Justin och kramade om hans överarm.
”Vi är på en liten ö, strax utanför fastlandet. Vi är på väg till ett hus som jag har hyrt, enbart för oss två.”
”Är det bara vi?”
”I huset? Ja. På ön? Nej. Det bor folk här.”
Jag himlade med ögonen. ”Ja, jag antog det.”
Det var mörkt ute, men vägen var upplyst av gatlampor hela vägen till huset vi skulle bo i. Runt om huset fanns inget annat än djungel, men det tog inte mer än en kvart in till centrum.
Hand i hand lämnade jag och Justin bilen och vinkade hej då till majoriteten av vakterna. Ett antal skulle stanna kvar hos oss, i ett litet gästhus som låg placerat några meter ifrån det stora huset som jag och Justin skulle bo i. Vakterna hade redan burit in vårt bagage, så det var bara för oss att kliva in.
I samma stund som jag slog upp dörren kände jag Justins varma arm i knävecken på mig och innan jag visste ordet av befann jag mig i hans famn.
”Du har verkligen pluggat på smekmånader du.” skrattade jag utan att släppa hans blick.
”Rätt ska vara rätt Mrs. Bieber.” log han till svars och klev sedan in i huset. Rummen var inredda i ljusa möbler, men hade ett antal färgglada accessoarer här och var.
”Det är perfekt.” flämtade jag.
Justin svarade inte utan fortsatte bara upp till sovrummet. En stor säng stod centrerad i rummet, med två nattduksbord på vardera sida. Till höger om sängen fanns det en dörr som antagligen ledde in till badrummet, och till vänster en dörr som ledde ut till balkongen. Det var aningen kvavt i rummet, men det var inget jag brydde mig om.
”Vet du vad mer jag har pluggat in om smekmånader?” viskade Justin hest i örat på mig, vilket orsakade gåshud över hela min kropp.
”Nej.” förmådde jag mig att säga.
”Det inkluderar en säng...” började han och tog ett steg närmre den stora sängen, ”och nakenhet.”

---

HATAR ATT BEHÖVA BE OM URSÄKT I DETTA KAPITEL OCKSÅ. Åh. Lovade att det inte skulle ta så lång tid tills detta kapitel skulle komma upp, men det gjorde det ändå... hoppas ni är nöjda i alla fall!

”Lexus!” tjöt en gäll röst bakom mig. En röst som var omöjlig att missa, trots att det lät något förskräckligt från alla håll. Jag vände mig leendes om men hann inte ens hälsa förrän Tyra hade slängt sina armar runt halsen på mig.

”Åh, vad jag har saknat dig!” skrek hon mot min axel.

”Jag har saknat dig med! Hur är det med dig? Hur mår du?” frågade jag ivrigt när Tyra äntligen hade tagit ett steg bak.

Hon rullade in sina läppar. ”Det är bara toppen med mig.”

Jag drog en hand genom mitt hår. ”Vad skönt. Eller alltså, det är bra att du mår bra och inte dåligt!”

Hon undvek att svara och granskade mig istället från topp till tå. Från mina vita Nike skor till min rufsiga ursäkt till hår.

”Alltså… wow.”

”Vadå wow?” skrattade jag och började skjuta på vagnen med hennes väskor, eftersom att jag gärna ville lämna flygplatsen innan bröllopet började.

”Du är ju inte alls fet!” konstaterade hon och viftade upprört med händerna upp och ner över min kropp för att visa vad hon menade.

Jag rynkade pannan. ”Borde jag vara det eller?”

Hon himlade med ögonen. ”Det är ju värsta lögnen! Att folk säger att alla som har fött barn blir feta, får bristningar och hängpattar och ser helt förstörda ut. Du har ju inte en enda mörk ring Alex! Det är ju sjukt! Och du har samma kropp som för några år sedan, innan du blev på smällen.”

”Justins personliga tränare Patrick har hjälpt mig enormt mycket. Tro mig, efter att ha fött två barn var jag ganska stor utav mig men Patrick hjälpte mig därifrån. Och är man förlovad med självaste Justin Bieber så är det en massa hudexperter som kommer och pillar med ens ansikte flera gånger i veckan. Så inget av detta har kommit naturligt.”

”Vaknar dem inte mycket? Jag menar – inte ens en hudexpert kan få mörka ringar att försvinna.” fnös Tyra samtidigt som hon applicerade ännu ett lager läppglans på sina fylliga läppar.

”Faktiskt inte. Både jag och Justin var riktiga sjusovare när vi var små, så jag antar att de har ärvt det av oss. Ava somnar kanske runt åtta på kvällen och kliver upp halv sex som tidigast. Ollie brukar oftast somna innan Ava, eftersom att han är äldre och har därför mer energi om dagarna. Han vaknar kanske runt åtta så sömnproblem är inget vi lider av.”

”Fan vad skönt! Hoppas mina barn blir lika lugna utav sig.”

Istället för att svara öppnade jag luckan till bagageutrymmet på min bil och tryckte ner hennes överdrivet stora – och tunga – väskor där. När jag smällde igen luckan så stod inte Tyra längre bredvid mig, utan satt prydligt och väntade på mig i passagerarsätet. Jag gick fram till dörren, öppnade den och slog mig ner bakom ratten.

”Så… nu har vi alltså ungefär tre timmar på oss innan vi måste till hotellet i Stratford för att fixa i ordning oss inför bröllopet. Justins sminköser kommer befinna sig där, samt våra klänningar och några till personer som ska vara brudtärnor. Just det, Pattie kommer också befinna sig där!”

”Och vart ska jag bo?” frågade hon hastigt när jag hade slutat prata.

”Alla gäster som inte har bostad i Stratford kommer bo på hotell. Justin har hyrt de två översta våningarna på hotellet där alla kommer få ett eget rum. Mottagningen kommer vara hemma hos Diane och Bruce och bröllopet kommer äga rum i Stratfords kyrka, där Bruce och Diane gifte sig. Vi vill ha det så.”

”Vad fint det låter! Juni-bröllop i Stratford. Justin och Alexandra Bieber.” Hennes leende smittade snabbt av sig på mig. Hon hade rätt. Det lät alldeles underbart.

”Kommer Alfredo?” frågade Tyra utan att släppa blicken från vägen.

Jag pressade samman mina läppar. ”Ja, det gör han.”

Hon suckade, ”Typiskt.”

Tyra och Alfredo hade inte talat på över två år, efter att de hade gjort slut. De hade bråkat i flera månader när det skedde, så de var inte lyckliga, men det gjorde det inte lättare för Tyra. Fredo hade varit hennes första långvariga förhållande och det hade gått i tusen bitar.

Men hon brydde sig fortfarande. Så fort hon fick chansen frågade hon om honom. Betydligt mycket oftare än vad han frågade om henne, men det berättade jag inte. Inte ens Tyra som hade en stark personlighet skulle ta det bra om jag berättade.

”Kommer det några snygga killar då?” frågade hon hastigt. Oberört, som om Alfredo inte var annat än en påse med skräp som hon hade slängt ut.

”Tyra”, suckade jag menandes, ”du behöver inte göra så här. Inte när du är med mig. Jag vet att det som hände mellan dig och Alfredo var något du inte ville skulle hända. Jag vet även att du fortfarande har känslor för honom, även fast det har gått några år. Och även fast han sårade dig genom att göra slut så skulle det vara lite väl brutalt om du ställde dig och hånglade med en främling framför honom bara för att bevisa något.”

”Precis som du sa Alex, så har det gått två år sedan vi gjorde slut. Kan jag inte få gå vidare?”

”Jo, men då ska det vara något som betyder något. Inte bara för att göra Fredo avundsjuk.”

Hon fnös. ”Han får också gå vidare. Det finns inget och ingen som hindrar honom. På riktigt Alex, det låter mer som om det är du som inte har gått vidare. Visst, jag kanske frågar om honom för att vi bestämde oss för att vara vänner. Jag vill veta hur mina vänner mår, det brukar man vilja.”

”Okej, Tyra. Gör vad du vill. Jag ska inte säga något mer om saken, jag lovar.” suckade jag och satte igång radion.

Även fast vi var bästa vänner så hade jag rätten till att bli irriterad på henne. Ibland var det bara för mycket. Hon kunde försöka att övertyga mig om att hennes känslor för Fredo var som bortblåsta – men då skulle hon få försöka ett bra tag till.

Mitt under en låt lutade sig Tyra fram och stängde av radion. ”Du svarade inte på min fråga.”

”Jag vet inte, okej? Jag ser inte andra killar som snygga längre. Justin är min definition av perfektion och det kan ingen slå, så jag vet inte. Du får fråga någon annan – som är singel.”

”Jaja, häxan surtant. Att få barn har verkligen fått dig till att bli värsta surkärringen.”

”Tyra, jag vill hemskt gärna inte ha den här diskussionen just nu. Jag ska gifta mig om några timmar och vill vara på gott humör då.”

”Sluta vara en sådan besserwisser bara, det är allt jag begär.” jämrade hon sig. ”Jag har gått vidare. Men det kommer fortfarande vara känslosamt att träffa Alfredo. Tänk om du och Justin gjorde slut och sedan träffades efter två år. Då skulle du nog också reagera som jag, vara nyfiken och aningen orolig över hur det skulle gå.”

Jag svalde hårt. Jag ville inte ens tänka så. Att jag och Justin gjorde slut fanns inte ens i min vildaste fantasi. Dock så hade hon rätt. Jag skulle förmodligen reagera på samma sätt, vara minst lika orolig.

”Du har rätt. Förlåt.” andades jag lugnt ut. Det sista jag ville var att tjafsa med Tyra på min bröllopsdag.

”Det är lugnt. Jag förstår vad du menar, precis som jag hoppas att du förstår vad jag menar.”

”Nu tycker jag att vi släpper detta och tänker på något positivt istället.”

”Ja.” instämde Tyra och trummade sig sedan på magen. ”Jag är hungrig. Och sugen på sushi.”

”Då åker vi och äter sushi!” log jag, glad över att ha min bästa vän med mig på min speciella dag.

 

”Hur kändes det?” frågade Tyra nyfiket i samma stund som jag stoppade in min sista bit sushi i munnen.

 

"How did it feel?"

 

Jag tuggade snabbt och svalde. ”Vadå?”

”Att föda barn. Hur kändes det? Alla matar ju på om att det är det vackraste man kan uppleva. Så, är tycker du det?”

”Alltså...” började jag tveksamt. Jag ville inte säga något jag skulle ångra, så jag lät mig själv tänka efter i några sekunder innan jag fortsatte. ”Jag tänker inte ljuga. Det gjorde ont som bara den att föda barn. Alltså inte ont som i att slå i armbågen, utan ont som i att man vill dö. Men Justin fanns vid min sida under hela förlossningen och han var mitt ankare just då. Han viskade fina ord i mitt öra, påminde mig om hur vackert vårt barn skulle vara... Han påminde mig om allt det som var bra. Och när jag hörde Ollies skrik,” jag tog en paus för att andas in, ”alltså det lät som musik i mina öron. Justin klippte navelsträngen och sedan låg han där, på mitt bröst. Vårt barn. Och det är det som är det magiska med att föda barn. När det man har skapat ligger på ens bröst och fyller rummet med en lugn aura.”

”Gud, vad fint det låter!“ utbrast Tyra efter att ha suttit tyst för att smälta det jag hade sagt i några sekunder.

”Hur så?” undrade jag och tog en klunk av mitt vatten.

”Nej, alltså jag undrade bara.” log hon försäkrande och placerade en blond hårslinga bakom sitt öra.

”Säger du det så.” skrattade jag mjukt.

Efter att Tyra hade dragit upp detta så kunde jag inte tänka på annat än på Ollie och Ava. Mina barn. Mina och Justins barn. Det kändes surrealistiskt att tänka att jag, Alexandra Smith, var mamma och hade förlöst två barn. Två underbart vackra och perfekta barn.

Även fast jag hade fått barn så betydde det inte att jag hade förlorat kontakten med alla och att mitt sociala liv hade gått i konkurs. Justin och jag gick på galor, gick ut på klubbar efter konserter och kunde ha middagsbjudningar för våra vänner - men vi gjorde allt med måtta. Vi älskade våra barn mer än själva livet och det gick inte en sekund utan att vi talade om något som relaterade till de.

”Ska vi gå eller?” Tyra hade redan rest på sig och slängde upp sin väska på sin axel.

Jag såg mot klockan som hängde över utgången. ”Ja, vi hinner nog gå i några affärer innan vi ska till hotellet.”

”Det låter bra, för jag vill shoppa!”

Vi gick sida vid sida ut ur restaurangen och blev med ens attackerade av paparazzis.

”Alex, kolla hit!” ”Alex är det sant att Justin spenderade en natt med en prostituerad?” ”Alex! Alex, får man komma på bröllopet?”

Frågorna var många, och de flesta aningen bisarra. Jag drog ner mina pilotbrillor för ögonen eftersom att blixtarna var överdrivet starka. Varför behövde de ens använda blixt, mitt på ljusa dagen? Var det för att de ville få en syn på alla porer jag hade i ansiktet?

”Kom.” väste Tyra i mitt öra och drog med mig in i gallerian. Väl inne var det många som pekade och tog upp sina telefoner för att fotografera, en hel del kom även fram för att få ta en bild tillsammans med mig.

”Vi går in här.” tyckte Tyra och föste in mig på Forever 21.

Jag sick-sackade mig fram mellan klädhängarna tills jag kom fram till topparna. Sökandes efter något att spendera pengar på, slog det mig att Tyra inte hade fått sin födelsedagspresent riktigt ännu.

”Tyra?” ropade jag, och som på beställning skyndade hon sig fram till mig. ”Jag har din födelsedagspresent liggandes hemma... I Los Angeles.”

”Äh, oroa dig inte för den! Idag är det din dag.” skrattade hon och viftade med handen som om det var en värdslig sak.

”Okej.. Men jag lovar, du får den så snart du kommer till Los Angeles och hälsar på!”

”Ingen brådska.” försäkrade hon mig leendes innan hon försvann tillbaka till klänningarna

Efter minuters letande drog jag fram en oversized vit t-shirt med Ramones tryck och en stickad tjocktröja i marinblå färg som även den var mycket större än min vanliga storlek.

”Ska du köpa det där?” frågade Tyra när vi möttes vid kassan.

”Och”, jag fiskade upp ett par svarta nylonstrumpbyxor ur en låda, ”dessa.”

”Nice! Jag ska ha detta!” Hon visade entusiastiskt upp två korta, långärmade klänningar som var klädda i guldiga respektive silvriga paljetter, samt en svart kopia av den senaste Celiné väskan.

”Fint!” nickade jag och gick sedan fram till kassan för att betala.

”Åh! Det är du som ska gifta dig med Justin Bieber idag va?” utbrast kassörskan exalterat.

Det flammade till om kinderna. ”Ja, det är jag.”

”Du behöver verkligen inte betala! Se det som en bröllopspresent från oss!” nickade hon ivrigt, i försök att övertyga mig om att det var säkert för mig att ta kläderna och gå därifrån utan att åka dit för stöld.

Skakandes på huvudet räckte jag över $70 till henne. ”Det spelar ingen roll vem jag ska gifta mig med. Jag är fortfarande en människa, precis som du och ska inte bli särbehandlas på grund av min blivande mans yrke.”

Kassörskans kinder blev rosenröda, nästan så att dem smälte in med hennes röda hår. ”Jag ber om ursäkt.”

Hon vek mina kläder prydligt och lade sedan ner dem i en påse. Leendes tog jag emot påsen från henne och gick åt sidan för att vänta på att Tyra skulle betala. Några fåtal sekunder senare slöt hon upp vid min sida och vi gick ut från affären. “Jag fattar inte varför folk beter sig så annorlunda runt dig bara för du snart kommer att heta Alexandra Bieber.”

En tyst suck lämnade min strupe, “Jag förtsår mig inte heller på det. Det är inte en så stor sak längre. Jag gillar inte att folk särbehandlar mig och min man. Vi är väl lika mycket människor som resten av världen.”

“Tja, tur att du är tuff och säger åt alla på skarpen när det händer. Kom nu, jag vill ha glass!”

 

“Alex, var har du varit? Du är sen!”

“Jag och Tyra behövde lite kvalitetstid innan jag officiellt tillhör Justin.” sade jag till Elenor som sträckte ut sina armar och föste in mig i den stora sviten vi hade hyrt endast för mig och mitt team som ska se till så att jag blir snygg i tid till bröllopet.  

“Vi är sena, nästan alla gäster är redan här och du har inte ens fått håret fixat. Snabba ryck nu Lex.”

“Jaja El, jag är huvudpersonen idag. Bröllopet kan inte gå igenom om inte jag är där, gästerna väntar om det så ska ta hela dagen för mig att bli fin.”

Jag vankade nervöst av och an i det lilla bibelrummet jag fått inta innan ceremonin skulle börja. Bröllopet skulle ha tagit fart för tjugo minuter sedan, men Alex hade ännu inte kommit vilket oroade mig.

 

 

“Tänk om hon har ångrat sig!” utbrast jag nervöst, bitandes på mina naglar.

“Skärp dig, dude. Så klart att hon inte har ångrat sig. Om det är någon som inte rymmer så är det Alex. Hon skulle aldrig göra så mot dig.” suckade Ryan, som om det vore en självklarhet. Men det var det också. Självklart. Det var självklart att Alex aldrig skulle lämna mig vid ett sådant här tillfälle. Det var självklart att ifall hon skulle få för sig att göra det, så skulle hon berätta det för mig.

“Du har nog rätt…” jag slog mig ned på stolen bredvid Ryan och hävde upp Ollie i mitt knä.

“Pappa vart är mamma?” frågade han mig med stora ögon.

Jag pressade fram ett leende. “Mamma kommer alldeles, alldeles strax. Oroa dig inte.”

Det kändes mer som att jag sa det för att lugna ner mig själv mer än för att lugna ner Ollie. Vad hade han att vara nervös för? Det var inte han som skulle gifta sig med sitt livs kärlek. Förhoppningsvis skulle han få göra det snart, men inte inom en snar framtid kunde jag tro.

“Elenor ringde, de är här om tio minuter.” berättade Robert med en nick från dörröppningen.

“Så jag ska gå upp till altaret om kanske sju?”

Han pressade samman sina läppar, men blottade sedan en vit tandrad. “Ja, det blir bra.”

Jag andades lättat ut. Hon var på väg, hon skulle komma, hon skulle inte lämna mig. Även om jag innerst inne visste att hon skulle komma så fanns det ändå en gnutta tvivel. Alex brukade inte komma försent det var nog därför jag hade oroat mig.

“Hon kommer.” log Oliver och såg upp på mig med ett brett leende.

“Hon hade inte missat detta för allt i världen.”

 

Organisten började spela ackorden till bröllopsmarschen och längst bak i kyrkan såg jag dörrarna öppnas upp. Jazzy och Ava dök upp och de började sakta marschera fram mot altaret i takt med musiken, precis så som vi hade övat för endast några dagar sedan. Efter Jazzy och Ava, kom Carlena följt av Kaili och sedan Tyra. Det hela tog en evighet och den enda jag egentligen längtade efter var min Alex.

Efter vad som kändes som en livstid fick jag syn på henne. Robert höll henne under armen och precis när de steg in i rummet reste sig alla i kyrkan. Alex lyfte blicken och hennes ögon mötte mina. Hon hade glimten i ögat och såg vackrare ut än vad jag hade kunnat föreställa mig. Hon log och såg ner på marken när hon insåg att jag inte kunde slita blicken ifrån henne. Om bara några minuter skulle hon bli min på riktigt. Vi skulle erkänna vår kärlek framför Gud och framför vår familj och jag kunde inte vara lyckligare än vad jag var just i den stunden.

Alex skönhet, hennes charm och ödmjukhet, allting speglades när man såg på henne. Hon bar den där brudklänningen som om hon var född till att bära just den.

Mitt hjärta bultade så hårt att jag trodde att det skulle hoppa ut ur bröstkorgen på mig. Alex såg återigen upp på mig, och var nu halvvägs framme. Robert hade tårar i ögonen, men såg ner i golvet för att dölja dem. Jag kunde knappt föreställa hur jag skulle känna mig den dagen det var jag som gick mot altaret med Ava.

Innan jag visste ordet av var Alex framme vid mig. Robert skakade min hand, och gick sedan och satte sig bredvid Elenor. Jake och Leo såg förväntansfullt upp på mig, detsamma med Ava och Jazzy.

“Vi har samlats idag…” började prästen, men efter det kunde jag inte höra vad han sa. Allt jag fokuserade på var Alex. Alex, som stod framför mig med sina händer i mina. Alex som snart skulle bära mitt efternamn. Alex som snart skulle vara min för alltid. Hon såg djupt in i mina ögon, och sken upp i ett stort leende. Det gjorde ont i hjärtat när hon log. Hon var så vacker.

“Nu vill jag be er läsa upp era löften, om ni har några så att säga.” harklade sig prästen.

Leendes kramade jag hårt om Alex händer.

“Första gången jag träffade dig”, började jag nervöst, “var på flygplatsen, i Los Angeles. Även fast vi var främlingar, så valde jag att lita på dig. Det var något i hur du talade till mig. Hur du berättade att du fanns för mig. Och ända sedan den dagen, så är det just vad du har. Du har funnits för mig, i vått och torrt, alla timmar på dygnet och jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig för det. Inget väger upp till vad du har gjort för mig. Du har offrat så mycket för mig, Alex. Och du förstår nog inte hur tacksam jag är över att få ha dig i mitt liv. Att få dela ett liv med dig. Jag trodde aldrig att jag skulle bli lycklig i ett förhållande när jag satt fast i förhållandet med Selena, men du sa något den dagen vi träffades för första gången. Du sa “Följ ditt hjärta, för det är hjärtat som lider, inte hjärnan eller något annat. Du ska tänka på vad ditt hjärta vill.”och det var det smartaste någon har sagt till mig. För hade jag inte gjort som du sa, så hade jag inte stått här idag med dig - det finaste man kan önska sig. Jag kommer ta hand om dig tills mitthjärta slutar slå Alex. Jag kommer stötta dig tills dina ben inte orkar ta ett enda danssteg till och långt därefter med. Jag kommer stå vid din sida så länge det går, vetenskapligt sätt. Vår kärlek kommer vara för evigt.”

Folkmassan började applådera och Alex såg upp på mig med tårar i sina ögon. “Tack.” mimade hon och drog med sin tumme över min handrygg. Jag log kärleksfullt mot henne.

När applåderna äntligen hade upphört var det Alex tur att tala.

“Det är rätt galet, allt det här. Hur jag kunde, bara genom att tala med en helt vanlig person - enligt mig - på en flygplats, införskaffa mig ett nytt jobb, nya vänner och nya upplevelser. Men framförallt hur jag kunde finna mitt livs kärlek. Som jag berättade för dig första gången vi träffades så hade jag aldrig haft ett långvarigt förhållande tidigare. Inget hade varit rätt helt enkelt. Men när jag träffade dig… det var som att bli träffad av Amors alla pilar. Det var solklart att du var den rätta för mig. Många kan tycka att ett förhållande är ett förhållande, men det tycker inte jag. Vårat förhållande är mer än ett förhållande… majoriteten är vänskap. Vi kan tala om saker mellan himmel och jord, vara smutsiga tillsammans, skratta åt fåniga saker och spela Wii när barnen inte är hemma och det behöver inte ha ett romantiskt syfte. Men vi kan även ha romantiska middagar, ligga och mysa en hel dag eller bara sätta på något klyschig film som du avskyr för att få med det romantiska i livet. Det är riktig kärlek för mig. Att kunna skifta mellan att endast vara vänner, till att vara upp över öronen förälskad. Du är den enda för mig, Justin, och du kommer vara det tills jag tar mitt sista andetag och långt därefter med. Jag kommer älska dig för evigt.”

Jag kunde inte kontrollera det. Min syn blev suddig och lätta tårar rann ned för mina kinder. Det kändes som att applåderna kom från tiotals mil härifrån. Att det bara var jag och Alex som stod här framför varandra och bekräftade vår kärlek för varandra.

Prästen började tala om äkta kärlek i några sekunder innan det var dags. Dags för oss att sätta på ringarna. Oliver kom fram med en röd sammetskudde där våra ringar låg och väntade på att bli använda. Jag tog upp min och tog tag i Alex vänsterhand.

“Säg efter mig.” brummade prästen. “Jag, Justin Drew Bieber...”

“Jag, Justin Drew Bieber...” repeterade jag lydigt.

“Tar dig, Alexandra Grace Smith...”

Och jag upprepade honom, precis som han hade bett mig att göra.

“Nu till min hustru, att dela glädje och sorg med dig...”

Jag såg djupt in i Alex ögon när jag upprepade prästens ord. De blänkte av lycka. Snart skulle det vara vi två för all framtid.

“Och vara dig trogen, tills döden skiljer oss åt.”

“... tills döden skiljer oss åt.” avslutade jag och trädde sedan på ringen på Alex ringfinger.

Hon log nervöst och tog sedan upp ringen jag skulle ha från kudden, och tog tag i min hand.

“Säg efter mig.” sade prästen till Alex, även fast hon redan visste om att hon skulle upprepa honom. “Jag, Alexandra Grace Smith...”

“Jag, Alexandra Grace Smith...” fnittrade Alex fram.

“Tar dig, Justin Drew Bieber…”  

Hon upprepade honom och släppte inte mig med blicken för så mycket som en sekund.

“Nu till min man, att dela glädje och sorg med dig och var dig trogen tills döden skiljer oss åt…”

Hon sade de sista orden och placerade sedan ringen på mitt ringfinger.

Prästen log nöjt. “Nu kan du kyssa bruden.”

Jag lyfte undan slöjan hon hade över ansiktet och placerade sedan en hand på hennes korsrygg. Leendes drog jag henne till mig och pressade mina läppar mot hennes. Kyssen var fylld med kärlek och lycka. Det pirrade mer än vanligt inuti mig, och allt kändes helt perfekt.

Församlingen reste sig upp för att applådera, och då avslutade vi kyssen.

“Jag älskar dig.” Viskade jag i hennes öra utan att ta bort handen från hennes rygg.

“Och jag dig.” svarade hon mjukt.

---

Förlåt för den överdrivet långa väntan! Det ska verkligen inte dröja så länge tills nästa kapite ploppar upp, jag lovar. Detta var skrivet utav mig, Liv, med några inslag av Ema! Jag har lagt ner hjärta och själ i detta (det är cirka 4000 ord långt) så ni MÅSTE kommentera!

 

Puss babes, we love you! / Ema och Liv.