Jag lutade huvudet mot fönsterrutan. Snön föll långsamt ned från himlen och lade sig likt ett täcke över Atlantas gator. Snön fascinerade mig på något sätt. Den var så vacker, men kunde på samma gång vara hemsk. Allt väder fascinerade mig. Jorden fascinerade mig. Dock inte människorna som förstörde den. Livet var en gåva och då förstod jag aldrig riktigt varför folk beslutade sig för att förstöra livet genom att förstöra Jorden eller gå runt och döda folk. Fast jag antog att jag inte var ensam med att fundera över människors val här i livet.

”Hej…” viskade Alex bredvid mig.

Jag vred på huvudet och log brett mot henne. ”Hej. Hur är det?”

Hon ryckte på axlarna. ”Bra. Jag är bara så hungrig”, skrattade hon och nickade mot mackan hon höll i.

”Du dansar Alex. Det är inte alls konstigt att du är hungrig.” påminde jag henne.

”Du har alldeles rätt.” flinade hon medan hon tog de två stegen som krävdes för att hon skulle nå mig.

”Vad händer idag då?” gäspade jag, trött med tanke på att vi inte anlänt till Atlanta förrän sent på natten. ”Stanna inne eller gå ut?”

”Spelar ingen som helst roll.” svarade hon med en enkel axelryckning.

Jag log brett och skulle precis luta mig fram för att kyssa henne när dörren till ett av de två sovrummen slogs upp och mamma klev ut, med ett brett leende lekandes på sina läppar.

”God morgon ungdomar. Stör jag?” kvittrade hon lyckligt.

”Nej då!” ”Ja.” utbrast jag och Alex i kör. Som svar på mitt negativa ja fick jag en smäll på armen. Jag antog att jag förtjänade den.

”Vad ska ni hitta på idag då?” frågade mamma från köket samtidigt som hon fyllde en kopp med rykande hett kaffe.

”Vi pratade just om det, när du kom ut ur ditt rum.” berättade jag nickandes.

Mamma hummade bakom sin kopp. ”Är det några planer bara för er eller grupp planer då?”

Alex fnissade i samband med att hon öppnade upp kylskåpet. ”Jag antar grupp planer… eller”, hon rätade på sig med en burk yoghurt i handen, ”det är nog vilket som. De flesta planer Justin och jag kommer på kan involvera fler personer.”

”Då förstår jag.” nickade mamma leendes och slog sig ned i soffan framför mig.

”Förresten Pattie”, frågade Alex när hon återigen kom in i vardagsrummet, nu ätandes på sin yoghurt, ”kan jag få utbyta ett ord eller två med dig?”

”Självklart älskling!”

”Hallå? Får inte jag veta eller?” frågade jag, nu nyfiken över vad det var Alex ville diskutera med min mor om.

”Nej. Leta julklappar eller något online så länge. Det är ju Jul om bara två veckor ungefär.” påminde Alex mig innan hon drog med sig min mamma in på vårt sovrum.

Jag himlade med ögonen och drog upp min mobil för att ringa Fredo. Signal efter signal gick fram innan han äntligen svarade,

”Mamma?” mumlade en hes röst i andra änden.

”Ja, Fredo ponken, det är lilla mamma. Har du ätit din spenat?” skämtade jag med hög tonart för att få det att låta som om jag talade till ett litet barn.

Han gäspade högt, ”Justin?”

Ett kort skratt lämnade min strupe, ”Vem annars dude?”

”Inget… jag drömde bara-” började han men slutade snabbt tala när han insåg vem han talade till, ”strunt samma vad är det?”

”Vad gör du?”

”Vad tror du att jag gör? Springer ett maraton så klart.”

Jag nickade imponerat, även fast jag visste att han inte kunde se mig, ”Duktigt. Ska jag ringa din mamma och berätta det, Fredo Ponken?”

Fredo suckade tungt, ”Inte kul längre Justin. Det är så igår.”

”Nej, det är fortfarande kul”, skrattade jag, ”och det kommer vara kul även imorgon. Och i Januari. Och Februari… faktum är att det kommer vara roligt hela år 2013. Och 2014.”

”Strunt samma… så, vad var det du ville mig? Vad är det som är så viktigt att du måste ringa mig klockan åtta på morgonen när vi är lediga?”

”Jag vill hitta på något. Ta en kall dusch, klä på dig, drick lite kaffe och kom upp till mig.”

”Du kan inte tvinga mig.” protesterade han barskt.

Ett leende kröktes på mina läppar. ”Kom upp annars kommer jag berätta för alla om det som hände i somras… du vet, när du råkade somna full och vaknade upp med blöta kalsonger?”

”Seriöst? Hotar du verkligen mig? Du är inte en bra kompis, dude. Inte bra.”

”Så du kommer?”

”Jag är där om en halvtimma.”

Det pep till och samtalet var slut. Nöjd över att ha skaffat mig sällskap lutade jag mig tillbaka mot väggen. Då slog det mig att jag redan hade sällskap. Med rynkad panna vred jag på huvudet för att se på den stängda dörren som ledde in till mitt och Alex’ sovrum. Vad höll dem på med som tog sådan tid där inne?

Suckandes låste jag återigen upp min mobil och klickade mig in på Instagram. Jag klickade på den blåa symbolen som ledde till kameran och svepte sedan med tummen över skärmen för att få framkameran aktiverad. Snabbt, för att få det överstökat, pressade jag tummen mot skärmen så att en bild blev tagen och valde sedan ett filter.

”Why do ladies always take so much time? It doesn’t make sense.” Skrev jag innan jag publicerade den på Instagram. På bara några få sekunder hade jag redan fått två tusen likes. Antalet höjdes för var sekund, så för att slippa få notiser avaktiverade jag Instagram i notiscentret.

”Vad håller du på med då?” frågade Alex, som nu stod alldeles intill mig.

”Shit, Alex! Jag hörde dig inte.” utbrast jag skräckslaget.

Hon log stolt, ”Nej. För att jag är tyst. Tyst som en ninja.” Hon ställde sig på ett ben och började göra en massa rörelser med sina armar över huvudet för att se ut som en ninja. Jag skrattade åt hennes dumheter,

”Kom hit med dig.”

Lydigt, likt en liten hund, kom hon fram till mig vilket gav mig chansen att placera en snabb puss på hennes mungipa. Ett lyckligt fnitter lämnade hennes mun, innan hon lutade sig över mig.

”Ville du ha en kyss?”

”Mhm.” stönade jag, med blicken vilandes på hennes mjuka, ljusrosa, perfekta läppar.

”Då ska du få en då, chefen.” viskade hon då och raderade avståndet mellan oss.

Hennes läppar masserade mina långsamt samtidigt som hennes fingertoppar gled över min nacke. Det brände på huden hon vidrörde och jag ville bara ha mer av henne. Av hennes kyssar, beröring.  Av hennes skratt, humor och vänlighet. Jag ville ha mer av hela henne.

”Okej, skaffa er ett rum.” utbrast Alfredo spydigt och slog sig ned i soffan framför oss.

Alex skrattade mot mina läppar, ”Vi har ett rum. Det här är vårt rum.”

Alfredo rynkade näsan. ”Jag vet. Men jag ville ändå kommentera ert… ja, vad ska man kalla det? Ni moppade ju praktiskt taget varandras läppar.”

”Men usch Fredo, när du uttrycker dig så där så låter det ju bara äckligt.”

”Det är äckligt.”

Alex höjde trotsigt på ena ögonbrynet, ”Vadå? Så du har aldrig kysst Tyra?”

Fredo ryckte på axlarna, ”Det, min vän, är något du aldrig kommer att få reda på.”

”Jag frågar bara Tyra.”

”Jag ber henne att inte berätta.”

”Vem tror du hon lyssnar på? Dig, sin pojkvän, eller mig, sin bästa vän som hon har känt i flera år och som alltid står vid hennes sida?” argumenterade Alex så snabbt att när hon var klar med meningen så hade hon hunnit bli andfådd.

Fredo var tyst för en sekund och skakade sedan på huvudet. ”Whatever… Justin, ville du göra något?”

Jag nickade hastigt. ”Ja. Alex, ska du med?”

”Nej, jag”, började hon osäkert, ”Jag känner mig utmattad. Och mår illa. Jag åt väl för mycket imorse. Jag tror jag ska gå och lägga mig ett tag och bara hänga lite med Pattie senare. Men ni två kan dra, ha det så kul.”

”Säkert? Vill du inte att jag ska stanna kvar med dig? Du kanske har gått och blivit sjuk.” slängde jag oroligt ur mig och kände på hennes panna för att se efter om hon hade feber.

”Nej, Justin, jag är inte sjuk. Jag lovar. Gå ni, Pattie tar väl hand om mig.”

”Ja, det gör jag. Oroa dig inte Justin.” försäkrade mamma mig, som kom ingåendes i rummet med sin laptop i famnen. ”Alex och jag måste ända snacka lite.”

”Om vadå?” skrattade jag. All deras hemlighetsmakeri gjorde mig galen. Behövde Alex hjälp med att hitta en julklapp åt mig eller?

”Inget speciellt. Gå nu, Fredo börjar ju bli uttråkad.” konstaterade Alex och pekade med hela sin gipsade arm på Fredo som satt med blicken ned i sin mobil. Han märkte inte ens när hon uttalade hans namn.

”Jaja. Fredo, kom så drar vi. Vi vill ändå inte vara kvar här med er tanter och måla naglarna och baka äppelpajer.”

”Tanter?! Det var det värsta!” utbrast Alex och mamma i kör och stirrade förskräckt på mig som om jag precis berättat för dem att dem hade fått pesten eller något. ”Ut! Ut med er båda två. Vi vill inte ha med gubbar att göra.” kaxade dem tillbaka samtidigt som dem hektiskt viftade med sina händer.

Fredo och jag lunkade skrattandes ut ur hotellrummet, ”Nej, för nu ska gubbarna ut och röja!”

Jag snurrade på min kopp samtidigt som jag ointresserat nickade åt Fredos babbel. Vi hade slagit oss ned på närmsta Starbucks tillsammans med Kenny. Så snart vi hade fått våra drickor så hade Fredo börjat babbla om hur viktigt det var med semester och om hur mycket han saknade Tyra.

”Justin?” skrattade Kenny bredvid mig och armbågade mig löst i revbenen.

”Ja?” svarade jag trött och vred på huvudet för att se på honom.

Han skakade på huvudet. ”Hur är det bro? Du verkar lite… nere. Frånvarande. Har något hänt?”

Jag tog en försiktig klunk av min kokheta latte. ”Nej… ingenting har hänt. Jag tänker bara på en massa saker. Snart är det ju semester, och tja… jag försöker fundera ut om jag och Lex har planerat något särskilt.”

”Hur så?” frågade Alfredo bakom sin muffin.

”Jag tänkte flyga upp till Kanada, och hälsa på där i någon vecka. Sedan ta med mig Alex till Sverige, dock oannonserat så att inte alla fans blir galna och förföljer oss. Jag vill att hon också ska få hälsa på sin familj.”

”Du är en allt bra pojkvän Justin. Om jag hade varit tjej skulle jag gärna dejtat dig.”

”Alla tjejer vill dejta mig, så jag skulle bli förvånad om du - som tjej - inte skulle vilja det.” skrattade jag självsäkert.

Kenny skrattade åt min sjävlsäkerthet, ”Men är det säkert? Är det inget annat som tynger ner dig?” frågade han, denna gång en aning oroligare.

”Kenny, det är inget”, försäkrade jag honom om men ångrade mig snabbt, ”eller jo.”

”Vad är det? Berätta för oss Justin.” utbrast Alfredo och lutade sig nyfiket över bordet för att kunna höra bättre.

Jag harklade mig, ”Alex har börjat umgås ovanligt mycket med mamma… jag undrar bara vad dem håller på med. Jag blir ju nyfiken.”

Fredo rynkade pannan, ”Hur länge har detta pågått?”

”Ungefär en vecka. Hur så?”

”Justin… det är ju uppenbart vad dem håller på med.” skrattade han och utbytte en snabb blick med Kenny.

”Jaså? Vad är det dem håller på med då?”
”Dem försöker ju fixa en överraskning till dig. En julklapp! Dem slår ihop sina Bieber-hjärnor och försöker trolla fram något magiskt. Oroa dig inte. Det är bara en julklapp.” svarade Kenny övertygat.

”Ja, jag antar att ni har rätt. Det låter faktiskt ganska vettigt… men ni gjorde mig ännu mer nyfiken nu, idioter.”

”Det var du som nämnde det.” ryckte Fredo på axlarna och tog en klunk av sin cappucino.

”Whatever…” suckade jag. ”Vad ska vi hitta på sen då, mannar?”

”Mannar?” Både Kenny och Alfredo såg på mig med höjda ögonbryn.

Jag lade huvudet på sned, ”Ja? Eller vad? Är ni kvinnor eller? Jag förstår inte vad grejen är…”

Alfredo skakade på huvudet. ”Du sade det som om vi vore din besättning eller något.”

”Är ni inte det då?”
”Inte just nu. Vanligtvis - jo. Men annars… nej.”

”Whatever… Vill ni göra något speciellt, eller ska vi dra oss tillbaka till hotellet?”

”Vi är i Atlanta bro, låt oss åtminstone hinna besöka akvariet!” utbrast Alfredo och boxade till mig på armen.

”Visst, om ni vill det så.”

Klockan var strax innan midnatt när jag tyst öppnade dörren till mitt och Alex rum på hotellet och sakta smög mig fram till sovrummet.

 Så tyst jag förmådde mig, stängde jag dörren om mig för att sedan trippa på tå över till min resväska som stod på golvet. Jag slängde av mig mina kläder jag haft under dagen, så att jag endast var kvar i kalsonger och tog mig sedan lika ljudlöst in på badrummet. Snabbt gjorde jag mig iordning genom att borsta tänderna, skölja ansiktet och kissa innan jag smög tillbaka in till sovrummet.

 Precis när jag skulle dra upp täcket för att glida in bredvid den tungt sovande Alex tändes en lampa från andra sidan sängen. Det var Alex. Hon låg lutad med armbågen i madrassen och såg sömndunket på mig.

”Var har du varit? Ni lämnade hotellet redan vid nio imorse.”

”Vi var på akvariet och kollade på hajarna.” svarade jag lugnt innan jag la mig ned på sängen.

”I nästan femton timmar? Varför hörde du inte av dig för?” snäste hon. Nu lät hon sur, som om jag gjort något jätte fel.

”Jag var med Fredo och Kenny. Vi fastnade i en bar senare och batteriet på min mobil dog.”

”Kunde du inte ringt mig på något annat sätt?”

”Alex? Seriöst? Jag är skit trött. Ska vi verkligen diskutera detta nu? Jag var med Fredo och Kenny och du verkade trivas rätt bra med att vara med mamma. Så vad är problemet?” frågade jag arrogant och lade mig tillrätta i sängen med huvudet vänt åt hennes håll.

”Vi skulle umgås idag. Du har jobbat så mycket med det akustiska albumet dessa dagar och du lovade mig att vi skulle umgås när vi kom till Atlanta. Kunde ni inte frågat ifall jag ville följa med till akvariet? Jag behövde prata med din mamma en stund, inte hela dagen, inte för att jag inte trivdes med att umgås med henne men ändå.”

 Vad var hennes problem? Var hon tvungen till att dra upp detta nu? Jag var trött och ville sova. Jag förmodade att hon också ville det. Varför tog hon upp detta just nu? Vi hade kunnat vänta tills imorgon, när vi sovit på saken.

”Jag glömde. Men vi kan umgås imorgon, lovar.” sade jag bara utan att starta ännu en argumentation.

”Skit samma, du behöver inte. Sov nu. God natt.”

”God natt Alex.” 

Jag vände mig om med ryggen emot Alex och stängde ögonlocken. Jag hade ju faktiskt lovat henne, att umgås. Men jag hade glömt bort tiden och på ett sätt ångrade jag inte att jag hade gjort det. Det var skönt att få ha en dag med bara Kenny och Alfredo, så som det brukade vara innan.

 Jag älskade Alex, det gjorde jag verkligen. Hon var perfekt för mig, bättre än vad Selena någonsin varit. Men ibland behövde jag lite tid för mig själv och mina vänner. Och idag hade varit en sådan dag. Det hade varit skönt. Inte för att jag ogillade när hon var med mig. Tvärt om, jag älskade det. Det var inte så att jag på något sätt var tvungen att hela tiden sitta och kramas och pussas när vi umgicks med andra. Vi betedde oss som vänner framför andra, vilket var skönt. Jag hatade par som hela tiden ville bevisa något genom att sitta bredvid varandra, hålla varandra i händerna och sticka ner tungan i varandras halsar, var och varannan minut. Jag och Alex var inte sådana.

 Jag suckade åt vad jag nyss hade tänkt och tog fram min mobil som låg på nattbordet alldeles intill sängen. Jag klickade in på meddelande och tryckte upp min och Alex konversation.

Sover du? Skrev jag och tryckte på skicka knappen. Inom loppet av tio sekunder dök pratbubblan upp som tydde på att hon skrev något och några sekunder senare fick jag ett svar. Kan inte sova. Sover du?

 Hennes fråga om jag sov fick mig att skrocka lågt. Självklart sov jag inte, annars skulle jag inte skickat ett sms. Ja, jag sover, skrev jag och såg sedan när telefonen meddelade mig att Alex hade läst mitt meddelande.

 Någon minut av tystnad passerade innan jag hörde Alex sucka och sedan hur hon rörde sig i sängen. Jag kände hur madrassen under mig sjönk en aning när Alex lade sig ned tätt intill mig. Hennes armar slingrades runt min mage och jag kände hon andades i nacken på mig.

”Jag överreagerade.”

Jag mumlade bara ett enkelt ”mhm” eftersom jag inte orkade svara med annat.

”Förlåt älskling. Jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig, mest i hela världen. Och jag är så tacksam att Gud har välsignat mig med dig. Jag vill aldrig släppa dig. Vad som än händer, så kommer jag vara din för alltid.”

 Hennes ord kunde inget annat än att få mig att le. Jag placerade mina händer på hennes och kramade om dem. Det var exakt så jag också kände, precis så som hon så fint hade uttryckt sig.

”Vad som än händer, så är det vi två mot världen. Det är du och jag hjärtat, det har alltid varit du och jag.”

Tror ni Justin har något att ora sig för när att Alex och Pattie umgås så mycket? Och varför tror ni de umgås så mycket? Har Kenny rätt?

Tack så myyyyycket underbara ni för era fina kommentarer på förra kapitlet. Ni är underbara och det var så motiveradnde att läsa varenda en kommentar. Nästa kapitel är påbörjat, och ni vet vad ni behöver göra för att få upp det, right? 

Vi älskar er! Massa kärlek/ Ema och Liv