”Vilka är de?” undrade Justin och började knappa på sin mobil.

”Jag träffade de igår kväll innan jag bestämde mig för att gå upp på scenen. De var trevliga och tog en bild med mig. Jag lovade de att du skulle följa de på Twitter.”

”Så där ja, då var det klart.” berättade Justin och lade ner sin mobil på bordet framför oss. ”När får jag skriva mitt namn där?”

”När du har tagit ut mig för att köpa något att ha på mig ikväll.” avtalade jag.

”Deal.”

Jag särade försiktigt på ögonlocken och såg ned på platsen bredvid mig, där Leo låg och sov sött. Under gårdagens konsert så hade pappa, El, Jake och Leo dykt upp – utan förvarning. Jag hade blivit förvånad men väldigt glad.

En helgs ledighet i Los Angeles och min familj var här. Kunde det bli bättre?

Efter konserten hade vi alla dragit ut och käkat, tillsammans med Justin och Pattie. Leo hade somnat i min famn, så vi hade bestämt att han skulle få följa med mig hem till min lägenhet för att sova medan El, pappa och Jake sov på hotellet. Justin hade även hängt med hem till mig men lagt sig på soffan istället.

”Lex?” gäspade Leo helt plötsligt och såg sömndrucket upp på mig.

”Mhm?” log jag till svar samtidigt som jag lekte med hans bruna lockar som ramade in hans runda ansikte.

”Pannkisaj, till fjukoscht?” föreslog han men fick det hela att låta som en fråga.

Jag reste mig upp ur sängen. ”Det låter som en underbar idé. Gå ut och väck Justin du, så tar jag en snabb dusch. Okej?”

”Oke.” svarade han lyckligt, för att sedan försvinna ut ur mitt rum.

Leendes roffade jag åt mig ett par ljusblå hängslebyxor och en vit t-shirt från Ralph Lauren som Tyra köpt till mig. Givetvis hade jag velat lämna tillbaka den då priset var skyhögt, men eftersom att Tyra var Tyra så hade hon slängt iväg kvittot.

Innan jag lämnade rummet drog jag även med mig två hårnålar, min hårdonut och mina svarta Doc Martens. Försiktigt och tyst, för att slippa bli stoppad av Justin, tog jag mig förbi vardagsrummet för att sedan slinka in i badrummet.

 I går efter konserten hade jag självklart duschat, men jag hade aldrig fått tiden till att tvätta mitt hår så det var bättre att jag gjorde det nu för annars skulle Justin hinna dra med mig ut på olika saker.

Kläderna jag spenderat natten i tryckte jag ned i den tomma tvättkorgen för att sedan kliva in under den heta strålen. I ren panik sänkte jag värmen tills jag fann den perfekta temperaturen.

Nynnandes på Boyfriend försökte jag med en arm, då min andra var gipsad, schamponera och balsamera mitt hår. Det gick sämre än vanligtvis, men det gick i alla fall.

 När allt lödder hade sköljts ned i avloppet så vred jag av vattnet och sträckte mig efter en handduk. Att torka sig och sätta upp håret i en turban var inte det lättaste att göra med en gipsad arm, men precis som med schamponeringen så gick det till slut.

Det tog även ett tag för mig att få på mig kläderna, samt få upp mitt hår i en någorlunda bra uppsättning. Cirka trettio minuter om jag fick gissa, men när mitt hår äntligen satt som det skulle log jag stolt mot min spegelbild. Det hade i alla fall gått snabbare än igår, påminde jag mig själv nöjt.

 Jag smetade på ett lager mascara på mina ögonfransar och kletade på lite lipsyl på mina läppar innan jag lämnade badrummet, redo för att äta frukost.

 Vid matbordet satt Justin ensam, med blicken fastklistrad på sin iPhone, något som resulterade att han inte märkte när jag slog mig ned framför honom vid matbordet och lassade upp tre pannkakor på min tallrik.

”Vart är Leo?” frågade jag förvirrat.

Justin såg snabbt upp på mig, som om jag vore en inbrottstjuv. ”Jesus, Alex, du skrämde mig.”

Jag himlade med ögonen samtidigt som jag smetade flera lager Nutella över mina pannkakor. ”Kanske för att du sitter och är upptagen med den där.”

”Kanske.” flinade Justin med en enkel axelryckning.

”Nå? Vart är min lillebror?”

Han nickade mot vardagsrummet, ”Han sitter och tittar på Disney Channel.”

Jag log mot Justin och stoppade in en pannkaksbit som var dränkt av Nutella i munnen, ”Okej.”

”Går det bra?” skrattade han menandes efter en stund.

”Vad menar du?” frågade jag förvirrat.

”Du har nutella runt hela munnen. Är det svårt att äta med gips eller? Du har inte haft några problem med att äta förut. Duscha, klä på dig och sminka dig ser ju inte heller ut att vara ett problem.”

”Kom hit och ta bort det då.” flinade jag så förföriskt och mystiskt jag bara kunde.

 Justin reste sig leendes upp och gick fram till mig, där han slog sig ned på sina knän och lutade sig närmre mitt ansikte. Hjärtat bultade så hårt i bröstet på mig att jag trodde att det skulle hoppa ut vilken sekund som helst. Handsvetten forsade längst mina fingrar likt Niagarafallen.

 Justins varma andetag slog mot min kind, och han kom närmre och närmre för var sekund. Det bubblade i magen på mig av lycka. Av kärlek. Frestelsen var alldeles för stor, så jag lutade mitt huvud framåt en centimeter för att radera avståndet mellan hans läppar och min mungipa där Nutella fläcken tydligen befann sig.

 Justins tunga smekte min kind försiktigt, som om den vore gjord av porslin eller något ännu ömtåligare. Hans tungspets gled över mina mungipor som skickade ilningar genom hela min kropp. Typ som den nykära känslan. Med Justin var jag alltid nykär.

”Uschjjjj, va gö ni? Juschtin vaffo sjickaj du Lex? Äckjigt.” Jag log mot Justin innan jag vände mig om och såg på Leo som hade rusat in i köket, som såg på mig och Justin med en äcklad min.

”Ehm…” började Justin.

”Alltså, Leo. Grejen är den att…” avbröt jag Justin men fick slut på ord. Jag visste inte hur jag skulle förklara. Det blev väldigt stelt och Justin backade undan så att han inte stod så farligt nära.

”Ni äj kjäppa.” skrattade Leo bara och försvann sedan tillbaka in i vardagsrummet.

När han var utom synhåll vågade jag mig på att kasta en blick till Justin, som i samma ögonblick såg på mig. När våra blickar möttes brast vi båda ut i skratt.

”Av någon anledning…” skrattade jag, ”var det pinsammare än den gången din mormor kom på oss hemma hos dig.” Jag var tvungen att hålla mig för magen när jag skrattade. Jag kunde nästan känna mina magmuskler arbeta.

”Otroligt pinsamt, tänk om vi var hans föräldrar? Hur skulle vi hanterat det då?” skrockade Justin.

Jag slutade skratta för en stund och tänkte lite på det han sade. ”När vill du skaffa barn?” undrade jag.

Justin blev med ens allvarlig och satte sig återigen mitt emot mig. ”Jag vet inte, efter 23-24 kanske.”

”Jag vill ha en stor familj, det är allt jag vet. Jag vill liksom inte vara för gammal eller för ung heller.” berättade jag. Justin nickade och tog min hand som var placerad på bordet.

”Tror du vi hade blivit bra föräldrar?” undrade Justin plötsligt.

Jag funderade en stund innan jag självsäkert svarade, ”Ja. Jag tror vi hade varit de bästa föräldrarna. Vi är båda ansvarsfulla och har bra hand om våra småsyskon. Vi hade klarat det, lätt som en plätt. Dock tror jag vi hade fått gå igenom vissa åtgärder, liksom hur vi ska agera i en sådan situation som nyss uppstod.” sade jag och skrattade lite lätt.

”Jag håller med dig. Vi hade blivit de bästa föräldrarna.”

Jag såg på mina småbröder som lekte i klätterställningen likt två små apor. Bara att se dem skratta gjorde mig alldeles varm och lycklig inombords. Det enda jag begärde var att min familj och mina vänner skulle må bra, för att jag skulle kunna vara lycklig och le.

”Här har ni, tre chokladmuffins, en vanilj Frappucino, en choklad Frappuchino, två latte och en äppelpaj”, log servitrisen mot mig, pappa, El och Justin som satt samlade runt ett stort, svart bord utanför caféet som låg placerat endast några meter ifrån lekparken.

”Tackar”, svarade Elenor med ett brett leende. Hon var alltid trevlig mot alla, varesig det var Marcus bakom kassan på ICA hemma i Sverige, eller en städerska. Hon förmådde sig bara inte till att vara elak mot någon.

”Så… vart ska ni på måndag då?” frågade pappa bakom sin kopp med latte.

”Boston”, svarade jag snabbt och tog en tugga av min muffin.

Justin nickade instämmande, ”Alex’... hur ska man säga detta? Alex’ ”Andra chef” har familj där.”

Jag såg förvirrat upp på honom, ”Jaså? Vem då? Scooter eller?”

”Nick.”

”Jaha”, mumlade jag ointresserat till svar. Vart Nick hade sin familj var inte viktigt för mig att veta.

”Skönt för honom! Då får han lite tid att hälsa på sin familj”, log pappa entusiastiskt.

Justin nickade. ”Jag avundas honom lite för det. Jag önskar jag kunde träffa min familj snart igen.”

Elenor rynkade pannan. ”Var inte du och Alex på besök uppe i Kanada för endast någon vecka sedan?”

”Jo, men jag saknar dem ändå jättemycket.”

”Det förstår jag. Vi saknar Alex också. Vi följer turnén på någon hemsida om dig Justin. På så sätt känns det som om vi är med henne lite”, skrattade Elenor generat.

”Det är smart”, tyckte jag ärligt.

”Ja”, instämde Justin och log brett mot både El och pappa.

”Vad händer ikväll då?” frågade pappa mig med ett stort leende lekandes på sina läppar.

Jag höjde på ögonbrynen. ”Inget speciellt, antar jag? Jag tror vi bara ska sitta hemma och kolla på TV. Eller? Vill ni göra något?”

Pappas leende suddades med ens bort, ”Jaha. Åh. Då förstår jag…” han utbytte en orolig blick med El, något som fick mig att bli irriterad. Varför kunde han bara inte säga rakt ut vad det var för fel med att sitta hemma med sin pojkvän och äta lite chips framför teven?

”Vi kanske kan gå ut och äta middag?” föreslog jag då snabbt. Dem hade faktiskt åkt hela vägen hit bara för att träffa mig.

”Det låter förträffligt”, log Elenor vänligt.

”Alex!” ropade Jake på mig.

 Jag vred på huvudet endast för att se mina småbröder komma springandes mot bordet vi satt vid. Mina läppar kröktes i ett litet leende. Irritationen som pappa gett mig fanns fortfarande där, vilket gjorde det aningen svårt för mig att le helhjärtat.

”Hey, vad är det?” frågade jag så mjukt jag kunde när dem äntligen nådde oss.

”Vill du leka med oss?” flåsade Jake lyckligt och Leo som stod bredvid nickade hastigt.

Jag pressade samman mina läppar i ett smalt streck. ”Tyvärr, killar, men jag måste ta det lugnt med armen ifall jag någonsin vill få av det här förskräckliga gipset.”

Leo suckade tungt, ”Lex du måchste vaja föjschiktig. Bjyt inte ajmen.”

Alla runt bordet skrattade glatt åt hans visa ord. ”Ja, jag vet. Jag ska vara försiktigt. Jag lovar kompis.”

”Bja”, tyckte han innan han hoppade upp i mitt knä.

 Jake gick förbi mig för att sätta sig i Justins knä, något som gjorde Justin överdrivet glad. Fast jag förstod honom. När Jaxon lekt med mig hade jag själv blivit överlycklig.

”Ni ser ut som en familj”, skrattade Elenor samtidigt som hon rotade i sin väska efter – om jag fick gissa – sin telefon.

”Ja.” ”Men usch”, sade jag och Justin i mun på varandra.

 Båda två vred på huvudet för att se på den andre och brast sedan ut i skratt, precis som vi gjort tidigare idag.

”Varför säger du usch?” frågade han flinandes när skrattsalvorna äntligen lagt sig.

”För att”, ryckte jag på axlarna, ”det är mina småbröder. Det är lite usch om folk tror att det är mina barn.”

”Det har du rätt i.” log han och lutade sig fram för att placera en snabb kyss på mina läppar.

 Ett knäppande ljud hördes då från tvärs över bordet, något som fick mig att snabbt avbryta kyssen för att ge El en sträng blick.

”Du kan inte fota folk lite hur som Elenor!” utbrast jag skrattandes.

”Jag gjorde det nyss – vilket bevisar att jag visst kan det.” svarade hon kaxigt och knäppte sedan ännu ett foto.

Jag himlade med ögonen, ”Du är hopplös.”

Hon putade med läpparna mot mig, ”Du älskar mig ändå.”

”När ska vi möta dem?” frågade Justin mig från badrummet.

”Vilka är dem?” frågade jag bakom mitt vattenglas.

Han suckade. ”Elenor och din pappa.”

Jag skrattade. ”Jaha. Dem, dem. Då förstår jag. Nej, men jag vet inte. Det var du som talade med dem.”

Han kom ut i köket i enbart sina vita boxers. ”Men”, flämtade han, ”jag har glömt bort tiden.”

Jag ryckte på axlarna. ”Inte mitt problem. Men jag tror att det var åtta… vem ska ta hand om Jake och Leo förresten?”

”Annie, en tjej som brukar vakta Jaxon och Jazzy när dem är med.”

”Okej.”

Han lutade sig mot bänken bredvid mig med utsträckta armar, ”Hey. Kom hit med dig.”

Jag vred på hela kroppen så att jag stod riktad mot honom och tog ett steg för att kunna nå honom. Han greppade tag om mina händer, även den gipsade, och log vänligt mot mig.

”Du är så vacker.”

”Detsamma.”

Han skrattade i samband med en huvudskakning, ”Nej… du är vacker. Inifrån och ut.”

Jag lade huvudet på sned utan att bryta ögonkontakten med honom, ”Du med.”

”Det tvivlar jag på.”

”Gör inte det”, skakade jag på huvudet. ”Du är den underbaraste människan jag mött.”

”Då kan du inte ha mött så många människor”, flämtade han till svar, helt seriös.

”Justin… vart kommer det här ifrån? Varför håller du på och snackar om det här nu? Du är underbar och snäll och vacker på alla möjliga sätt och vis. Så lägg av.”

Han log bara, ”Äh, kyss mig bara.”

Skrattandes lutade jag mig framåt och pressade mina läppar mot hans i en mjuk kyss. Handen han haft kring mitt gips förflyttades snabbt upp mot min nacke. Även fast jag inte ville, så var jag tvungen att dra mig undan.

”Vi borde göra oss i ordning. Du kan knappast gå ut på middag i kalsonger och jag borde sätta på mig klänningen du köpte till mig i New York.”

”Okej”, svarade han.

  Leendes snodde jag om och lämnade sedan köket. Justin försvann återigen in på badrummet, för att förmodligen fixa sitt hår, medan jag gick in på mitt sovrum. Långsamt och försiktigt, för att inte snubbla på något, tog jag mig fram till min garderob där klänningen jag skulle ha på mig hängde.

 Klänningen var svart med öppen rygg och slutade strax över mina knän, vilket var en perfekt längd enligt mig. När klänningen äntligen satt på min kropp pluggade jag in min plattång i uttaget och slog mig sedan ned i sängen, i väntan på att tången skulle bli varm.

 Justin kom in, tio minuter senare, färdigfixad med sin tandborste i mungipan. ”Ghva schgöj ju?”

”Plattar håret, vad ser det ut som?” svarade jag skrattandes.

”Chynda dig”, stressade han bakom löddret och försvann sedan ut ur rummet.

 Till slut, när mitt hår slutligen låg platt på mina axlar, applicerade jag ett lager mascara på mina fransar samt lite rött läppstift på mina läppar. När jag kände mig helt färdig sprayade jag lite parfym här och var över min kropp, hoppade i mina skor och gick sedan ut i hallen där Justin stod och väntade.

”Äntligen”, utbrast han och såg upp i taket, som om han tackade Gud.

”Ha-ha… du är jätterolig Justin, verkligen”, suckade jag irriterat och drog åt mig min väska innan jag lämnade lägenheten.

 Det tog bara några få minuter innan vi satt i Justins bil, körandes ute på motorvägen på väg in mot storstaden där vi skulle möta El och pappa. Justin hade bestämt allt med dem tidigare idag, medan jag lekt med mina småbröder, så vart vi skulle äta visste jag inte.

”Vart ska vi äta?” frågade jag då, alldeles för nyfiken för att hålla mig.

”Du får se”, svarade Justin retsamt och vickade på ögonbrynen.

Jag snörpte på munnen. ”Du ska få igen för det här Bieber… inga fler kyssar under hela kvällen.”

Han skrattade bara åt mitt tomma hot. ”Lycka till med det. Du kommer inte klara det. Du behöver mina kyssar.”

”Tror du ja…” mumlade jag bara, ”men jag kan stå emot längre än du tror. Faktiskt.”

”Vi får väl se”, flinade han och svängde in på någon gata.

  Motorn slutade brumma under oss och Justin drog ut nyckeln ur tändningen. Förvirrad över var vi befann oss, klev jag ut ur bilen och gick fram till El och pappa som stod väntandes utanför något som såg ut som en övergiven lokal.

”Skulle vi inte äta middag?” frågade jag snabbt.

”Jo, men…” började El långsamt, men slutade tala när hon såg pappas min.

 Suckandes vände jag mig om för att fråga Justin vart vi befann oss, men det fanns inte så mycket som ett spår av honom. Han var som borttrollad. Jag vred snabbt tillbaka huvudet för att skälla ut dem, men hindrade mig själv när jag såg deras överlägsna flin. Vad var detta?

”Kom Alex”, sa pappa lugnt och placerade sin hand på min bara rygg. Han föste mig mot dörren som ledde in till det jag trodde var en lokal, och nickade åt mig. ”Öppna den.”

 Rädd över vad som väntade, greppade jag tag om handtaget och slog upp dörren innan jag klev in i den mörka lokalen. I samma stund som jag tänkte vända mig om för att fråga pappa vad detta var, så tändes lampan och en hel drös med personer hoppade fram.

”Grattis på artonårsdagen Alex!” ropade alla i kör.

 Allt jag förmådde mig till att göra var att le. Arton? Var det min födelsedag idag? Hur kunde jag ha glömt bort den? Skrattandes åt mina tankar kramade jag om alla som kom fram till mig för att gratulera mig när det helt plötsligt började knastra i högtalarna.

”Alex, grattis på födelsedagen. Den här är till dig, för du är allt för mig. Du är min It Girl.” log Justin från scenen och började sedan sjunga.

"I've been lookin' under rocks and breakin' locks..."

Shit. Alex glömde sin egna födelsedag? Inte okej... hah! :)

Vad tyckte ni annars då? Inte det bästa, kanske, lol, kändes som om att blev bajsbajsbajs. Ema skrev en del men resten skrev Liv! (Och ja nu talar Liv om sig själv i tredjeperson #NoH8) Kommentera!

//E&L.