9 - For the best.

”Vad är det?” ropade jag tillbaka samtidigt som jag hoppade ur sängen tog tag i min egna morgonrock och skyndade mig ner för trappan. Alex stod vid ytterdörren som stod på glänt med ett pappersark i ena handen, och ett kuvert i andra. ”Vad är det där för något?”

”K..koll..a.” stammade hon. Hennes arm skakade när hon räckte över pappret till mig. Stora, svarta bokstäver prydde det vita pappret och framställde ett meddelande klart och tydligt.

”Lämna polisen utanför om ni vill se er son igen.”

 

 

Allt jag kunde se var de svarta bokstäverna framför mig. Det var som om meddelandet var fastsvetsat på min näthinna. Jag hade legat sömnlös hela natten och tänkt på alla omöjliga scenarion som fanns.  Justin hade gått runt i hela huset, svärandes, hela morgonen. Han hade tyckt att vi skulle ringa polisen med detsamma.

Vad har vi att förlora på att ringa polisen?” hade han ilsket gormat.

Justin, polisen bor tvärs över gatan. Skulle vem det nu än är som tagit Oliver få nys om det, så… jag vill inte ens tänka på vad som skulle kunna hända honom då.”

”Precis! De bor tvärs emot oss. Det är konstigt att de inte såg hur någon gick igenom vår grind – som de tvingade oss hålla olåst – rakt fram till vår dörr och lämnade ett kuvert. Det är absurt!”

”Justin… vi får ta det lugnt. Inte dra några förhastade slutsatser. Vi får helt enkelt se vad kidnapparen vill oss. Han kanske bara är ute efter pengar?”

”Eller hon.”

 Sedan den konversationen hade vi inte utbytt så mycket som ett ord med varandra. Att veta om att kidnapparen hade gått rakt fram till vår dörr utan problem, men att Nick hade blivit överfallen skrämde mig. Hur hade de kunnat missa det? Han hade gått rakt under näsan på dem.

 Ringsignalen till vår hemtelefon väckte mig ur mina tankar. Jag reste mig upp ur soffan och gick fram till den, för att sedan svara. ”Hemma hos familjen Bieber, det är Alex?”

”Hej Alex! Det är Pattie.”

”Åh, hej! Vad är det? Har det hänt något med Ava?”

”Nej, nej. Allt är bara bra med Ava. Men jag har funderat på en sak som jag gärna skulle vilja diskutera med dig och Justin om.”

Jag rynkade pannan. ”Jaså? Vad då?”

Hon suckade djupt i andra änden. ”Det kanske är bättre om vi träffas någonstans. Jag vill inte ta detta på telefon.”

”Okej”, nickade jag och såg på klockan som hängde strax ovanför mitt huvud, ”låter halv tolv bra?”

”Toppen. Vi ses då!”

”Bra.”

 Jag ställde ner telefonen igen i sin hållare. Justin hade äntligen slutat svära och satt nu i soffan med sin dator uppfälld i knäet. Med långsamma steg gick jag fram till honom, varpå jag slog mig ner på armstödet.

”Vi ska möta Pattie om en timme. ”

”Vart?”

”Jag vet inte”, ryckte jag på axlarna. ”Kanske något café. Jag får smsa och fråga sen. Men nu vet du.”

Justin drog en frenetisk hand genom sitt rufsiga hår. ”Alex, vi kan inte gå och fika med min mamma när vi har fått ett hot – personligen överlämnat till oss.”

”Hon fick det att låta som om det var viktigt. Det var något hon inte ville ta över telefon.”

”Kan inte bara du åka? Jag måste försöka få kontakt med Secret Service som har filmer från min övervakningskamera. Den jäveln måste ha fastnat på film.”

”Hon var ganska tydlig med att hon ville prata med oss båda.” insisterade jag strängt.

Han såg hopplöst upp på mig, men nickade till slut. ”Okej då. Men tar det mer än en halvtimme så drar jag.”

 Jag ryckte på axlarna återigen och reste mig upp för att gå upp på övervåningen. Mitt hår var så flottigt att det nästan såg rent ut, och kläderna jag bar stank svett eftersom att jag praktiskt taget utsöndrat all min kroppsvätska under nattens gång.

 Väl uppe gick jag ingen annan stans än raka vägen in i badrummet. Kläderna lade jag prydligt ner i tvättkorgen innan jag klev in under de varma strålarna. Under några minuter glömde jag bort allting. I mitt huvud fanns det bara jag och Justin. När barnen inte befann sig här kunde jag ibland, hemskt som det låter, önska att de försvann för gott. Kärleken jag har till de är oändlig, men ibland kan man inte undgå att önska att allt vore som förut. Bara jag och Justin.

 Folk såg våra barn som våra svagheter nu. Och precis som nu så hade något träffat rätt. Utan barn hade vi aldrig behövt gå igenom allt detta. Vi hade kunnat resa jorden runt utan några bekymmer. Men nu hade vi två underbara barn, och de var hela vår värld. Man kan inte bara önska iväg något sådant även fast man vill.

 När alla produkter jag använt mig av hade åkt ner i avloppet slog jag av vattnet. Därefter sträckte jag mig efter två handdukar som jag virade runt mitt hår och min kropp. Spegeln var alldeles immig så det var omöjligt för mig att se hur jag såg ut i ansiktet. Men det spelade ingen större roll. Världen visste om vad som pågick och kunde inte klandra mig för att ha struntat i att gå på en ansiktsbehandling. Även fast jag inte kände något tvång till att göra det så smetade jag ut ett tunt lager av ansiktskräm över hela ansiktet. När jag hade ställt tillbaka burken med kräm i skåpet lämnade jag badrummet.

 Sovrummet var tomt, så jag antog att Justin fortfarande satt nere i vardagsrummet och höll på med vad det än var han höll på med. Jag gick fram till garderoben och roffade åt mig ett par relativt slitna jeans tillsammans med en t-shirt som var flera storlekar för stor för mig. Kläderna fick jag på mig på några få sekunder och drog sedan upp håret i en lös hästsvans. När mina svarta free-run satt på mina fötter gick jag ner till vardagsrummet igen, men Justin syntes inte till någonstans.

”Älskling?” ropade jag försiktigt och fick ett svar inifrån arbetsrummet som jag genast gick in i. Scooter stod lutad mot skrivbordet, medan Justin satt i soffan med knäppta händer.

”Hej Scooter.” hälsade jag lågt. Scooter omfamnade mig försiktigt och höll kvar sina armar runt min kropp några sekunder längre. Jag antog att det var för att visa sin medkänsla.

”Justin ska ha en presskonferans senare idag.” upplyste Scooter mig och kliade sig nervöst i nacken.

 Med höjda ögonbryn såg jag på Justin som med sammanpressade läppar såg rakt fram. ”Jaså, det ska han?”

”Fansen måste få veta vad det är som pågår.”

”Vadå? Läser de inte tidningen?” utbrast jag upphetsat. ”Scooter, vår sons kidnappning är på teve dagligen. Hur kan de ha missat den?!”

 Scooter nickade. ”Jag tror inte de har missat den, Alex, men Justin måste ge de något mer att gå på.”

”Varför då?! Vad har de med saken att göra?!” skrek jag och viftade med händerna hejvilt omkring mig.

”Det är hans fans.”

”Och?! Vem fan bryr sig?! De har ingen rätt att veta om vad som händer vår familj! Visst, det är tack vare de som Justin har åstakommit så här mycket framgång och allt det där skitsnacket men det ger de inte rättigheten att inkräkta hans liv. Det skulle lika gärna kunna vara någon av de som har tagit Oliver!”

”Alex, nu räcker det.” Scooter gestikulerade med handen för att få fram att jag skulle lägga av.

”Det är mina fans”, förklarade Justin bakom mig, ”du kan inte få mig att strunta i mina fans Alex. Mycket i mitt liv kan du påverka, men kontakten jag har med mina fans är inte något av de sakerna.”

 

Untitled

"It's my fans."

 

”Det spelar ingen roll. De är människor, Justin. De är kapabla till vad som helst. Alla är det. Visst, i din åtanke så är presskonferensen till för dina fans men resten av samhället kommer ta del av informationen också. Kidnapparen kommer ta del av informationen.”

”Jag är inte dum i huvudet Alex”, suckade Justin och jag kunde nästan höra hur han himlade med ögonen. ”Jag kommer fan heller dela med mig av att vi har kontaktat FBI, eller att vi har fått hotbrev. Det finns saker jag kommer utesluta.”

”Vänta…” Scooter såg på Justin med spända ögon. ”Hotbrev? Varför vet inte jag om detta?”

”Igår kväll var det någon som kom och lämnade ett brev utanför vår ytterdörr. Det stod att om vi kontaktade polisen så skulle Oliver fara illa.”

”Men ni har ju kontaktat polisen?”

”Det var innan vi fick brevet.”

”Om kidnapparen får reda på det då? Ni kan ju inte direkt skicka iväg poliserna nu.”

”Wow, Scooter, menar du det? Jag som trodde det skulle fungera.” muttrade jag sarkastiskt.

 Scooter korsade armarna över sitt bröst. ”Vad ska ni göra nu då?”

Justin reste sig upp från soffan, ”Jag ska ha ett möte med Secret Service senare idag och ta en titt på vad övervakningskameran som du fick mig att sätta upp har fångat på film”, berättade Justin.

”Sen då? Vad gör du om han faktiskt har blivit fångad på film?” konstaterade jag snabbt innan Scooter han säga något.

”Jag ringer upp Agent Silver och berättar om informationen?” sade Justin och fick det att låta som en självklarhet – vilket det kanske var. ”Har du någon bättre plan eller?”

”Nej. Men att gå till polisen strider mot det kidnapparen bad oss.” påminde jag honom ilsket.

”Vi har ju redan tillkallat polis! Jag tror nog han vet om det, för annars skulle han inte ha skickat det meddelandet helt oannonserat.”

Jag spände blicken i Justin, ”Nej men han kanske fick för sig att vi övervägde att ringa polisen.”

”Va?” Justin kisade med ögonen. ”Det du nyss sa låter inte vettigt Alex. Han vet, okej?”

”Och hur vet du det?”

”Hallå? Vad är det med er?” utbrast Scooter tillräckligt högt för oss båda att sluta prata. Han flackade med blicken mellan oss. ”Vart är kärleken? Vart är Alex och Justin? De två starkaste människorna jag känner? För det jag ser är fan inte de. Vad vinner ni på att bara bråka hela tiden? Ni kan inte slösa tid på detta! Av alla som har umgåtts med er de senaste dagarna har jag fått höra att det är allt ni gör. Bråka. Vad löser det? Tror ni Oliver kommer tillbaka för att ni bestämmer er för att vara dryga och arroganta mot varandra? Va?”

 Både Justin och jag såg skamset ner i golvet. Scooter hade rätt och vi visste om det. Ända sedan Oliver hade försvunnit hade jag varit en riktig idiot. Allt jag hade gjort var att skälla på Justin, som från början försökt göra allt enklare för mig.

”Justin.” ”Alex.” började vi i mun på varandra.

”Förlåt. Du har inte varit något annat än snäll mot mig och jag har bara skällt på dig. Du förtjänar inte det. Du lider lika mycket som jag. Jag har varit en riktig dumskalle de senaste dagarna och jag är så, så, så ledsen över det. Du anar inte. Att bråka med dig är det sista jag vill göra.”

”Samma här! Jag förstår att du blir irriterad. Du är känslomässigt instabil just nu och jag gör det inte bättre genom att käfta tillbaka. Båda två har det jobbigt och vi borde inte göra det till någon tävling om vem som saknar Oliver mest. Vi borde finnas för varandra, stötta varandra tills allt detta är över. De senaste dagarna har varit ett levande helvete… jag hatar att bråka med dig, baby. Förlåt.”

 Jag gick rakt in i armarna på Justin och drog in hans doft i ett djupt andetag. Han pressade sina läppar mot min hårbotten för att lämna efter sig en kyss. Av ren njutning över att vi var sams slöt jag ögonlocken. Jag var medveten om att det var jag som hade dragit igång alla bråk de senaste dagarna, men det var slut på det. Från och med nu skulle vi stå vi varandras sida.

 

 

 Kontoret vi steg in i var ljust och stort. Två gigantiska fönster vätte ut mot Los Angeles gator, vilket skapade en magnifik utsikt över hela staden. Pattie satt på stolen bakom skrivbordet, något som förvånade mig eftersom att jag inte tog henne för kontorskvinnan.  På golvet framför skrivbordet satt Ava i ett stort babygym.

”Hej, mamma.” log Justin svagt men gick inte fram för att hälsa utan skyndade sig till Ava. Till skillnad från Justin gick jag runt skrivbordet och kramade om Pattie. Hon såg ovanligt pigg ut för att ha handskats med ett litet barn.

”Vad var det du ville prata om?” frågade jag och slog mig ner bredvid Justin som satt med Ava i knäet.

”Jo…” Pattie vred sig obekvämt i sin svarta läderstol. ”Jag har pratat med Jeremy, och dina föräldrar Alex. Även Scooter och vi tycker alla att det kanske skulle vara en bra idé ifall…”

Ifall vadå?” undrade jag dumt.

”Ifall Ava kom och bodde med mig ett litet tag.”

 Det kändes surrealistiskt. Pattie hade inte sagt det där nyss. Orden som jag ville slänga ur mig fastnade i halsen på mig. Justin såg upp på sin mamma med uppspärrade ögon, säkert lika förvånad över hennes uttalande som jag.

”Vad sa du, sa du?” morrade han sammanbitet och drog Avas kropp närmre hans egen.

”Ni har det för hetsigt, i och med att Oliver är borta. Ava ska inte behöva befinna sig i en miljö full av upprörda vuxna och poliser. Hon kommer ha det bra. Det är bara tills att allt är över.” förklarade Pattie lugnt, men man kunde se att hon var livrädd i ögonen på henne. ”Och Alex, dina föräldrar kommer hit nästa vecka och då kommer hon kunna vara med dem också. Det kommer bli bra!”

”Vår son är borta och du tycker att det är smart att ta ifrån oss vår dotter också?”

Pattie svalde hårt. ”Vi tar henne inte ifrån er. Självklart kan ni umgås med henne, det tar vi inte ifrån er, men att hon sover hos mig eller Jeremy eller hos Elenor och Robert.”

 Jag sneglade på Justin som med snörpt mun såg ner på Ava. Hon låg lutad med sin haka mot hans bröstkorg och dömande av vad man kunde se så var hon på väg att falla i sömn. Innan jag visste ordet av var min syn suddig.

”Ja”, nickade jag medan små tårar rullade ner för kinderna på mig.

”Ja, vadå?” Justin såg på mig med rynkad panna.

”Ja, låt henne bo hos Pattie. Hon har rätt. Det är bättre för alla inblandade. Hon kan komma tillbaka när allt med Oliver är löst. När han är tillbaka där han hör hemma.”

 Justin bet sig hårt i underläppen och såg ner på Ava igen. Försiktigt strök han med handen över hennes huvud. Man kunde se kärleken han hade till henne i hans blick men hur jobbigt det än var så var det vad som var bäst för Ava. Pattie hade rätt. Det var inte hälsosamt för henne att befinna sig hos oss när allt vi gjorde var att bråka och samtala med poliser. Hon fick ingen som helst uppmärksamhet av oss.

”Okej…” nickade han försiktigt. ”Hon kan bo hos dig mamma.”

 Jag såg på min dotter som hade somnat i Justins famn. Snart skulle hon vara tillbaka hos oss. Snart skulle allt vara bra igen eftersom att jag skulle hitta min son och hitta idioten som hade tagit honom. Han hade ingen aning om vad han hade gett sig in på.


Alltså.. vad tycker ni? Tror ni att det blir bättre eller sämre av att Ava försvinner ur bilden för ett litet tag? Och tror ni att övervakningskamerorna har fångat något intressant? Berätta vad ni tror och vad nu vill läsa! Ni måste komma med önskemål!

Detta kapitel var skrivet av mig - Liv - och enbart mig. Vad tyckte ni? Skulle vara djuuuupt tacksam och alla ni fina själar skulle kunna slänga in en mini kommentar så att jag vet om ni gillar/hatar det! Pusss på er! /Liv.

 

Tänkte börja med något nytt jag har sett att många bloggare gör.. hahah :)

Q: Vilken är er favoritbok/böcker just nu?

A: Min är The Fault in our stars och Insurgent!


Kommentarer

Hanna skriver:

Älskade kapitlet, det var superduper bra! Tror att det blir bättre att Ava får stanna hos Pattie ett tag. Skönt att Justin och Alex blev sams det var jätte jobbigt att de bråkade hela tiden. Åh, det här är så spännande längtar till nästa kapitel!

Jag läser inga böcker just nu så har ingen favorit. :)

Datum: 2014-05-25 - Tid: 13:48:45 -


Anonym skriver:

Sjukt bra! Fortsätt så :)

Datum: 2014-05-25 - Tid: 13:51:41 -


Michelle skriver:

Jag älskar det :)

Jag tror inte kameran kommer vissa någon. Om den gör det kommer man inte se vem det är.

Jag tror inte det är Nick som är kidnapparen för Pattie skulle känna igen honom.

Datum: 2014-05-25 - Tid: 14:07:33 -


Anonym skriver:

Läser inga böcker just nu haha

Datum: 2014-05-25 - Tid: 15:31:37 -


Anonym skriver:

Riktigt grymt!
Åhhh, vet inte vad jag ska ta mig till! :)

Svar: Divergent och tid att dö! ;)

Datum: 2014-05-25 - Tid: 21:32:08 -


C skriver:

GUD VAD SPÄNNANDE! Kan inte vänta på nästa! :)

Datum: 2014-05-25 - Tid: 22:40:13 -


Anonym skriver:

Lika bra som vanligt men man blev lite könslosam ibland men på nåt konstigt sät tror jac att de ör poliserna som har kidnapat ollie

A: morganville serien och så läser jag Gatsby just nu som inte är så bra

Datum: 2014-05-26 - Tid: 01:04:42 -


Elina skriver:

Du/ni gör det igen!
Asså ni skriver så grymt jävla bra och även om jag inte är något direkt JB fan så typ fangirlar jag sönder när jag nått slutet på kapitlet och bara vill ha mer mer mer mer MER!!!!!
Nej men asså ni är sjuuuuuuuukt skickliga! Ni får inte sluta!

Datum: 2014-05-26 - Tid: 21:09:46 -


Emilia skriver:

Du är så begåvad!! Skrev det sist också men har en känsla av att det kan vara Victor som kommer tillbaka för hämnd ;) det kan även vara nick men tror mer på victor!

Datum: 2014-05-26 - Tid: 22:02:18 -


Anonym skriver:

För bra ju😀

Datum: 2014-05-29 - Tid: 01:11:16 -


camilla skriver:

Nemen herreeguuud vad braa! Det är sjukt! (jag måste också nämna att jag är så glaad att Justin inte är någon badboy utan faktiskt sig själv) Det as braa!! :D <3

Datum: 2014-05-29 - Tid: 12:46:04 -


Emelie skriver:

jätte bra!! :)

Datum: 2014-05-29 - Tid: 14:54:41 - URL: http://emelajzaan.blogg.se


Anonym skriver:

Skulle vara bra om ni accepterade kommentarerna som kommer in, tror det är fler som kommenterar om man kan se att andra redan har gjort det.

Datum: 2014-05-29 - Tid: 17:44:59 -


Anonym skriver:

Grymt kapitel, som vanligt. Undrar verkligen vem kidnapparen är och vad han har för motiv. Puss

Datum: 2014-05-29 - Tid: 19:22:55 -


Sara skriver:

Du e bäst!! MER!!

Datum: 2014-05-29 - Tid: 22:06:11 -


Louise skriver:

Åh, älskade kapitlet!

A: Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan är min favorit just nu! :D

Datum: 2014-05-29 - Tid: 22:36:35 -


Anonym skriver:

de va skitbra men tror inte att nick e kidnapparen som hon där uppe

Datum: 2014-05-29 - Tid: 22:37:19 -


Becca skriver:

Alltså Liv, detta är alldeles för amazing för att jag ska kunna acceptera det. Du torterar mig med din talang och för att du är så duktig och skriver perfektion och gör så fina collage och är så snälla och jag vet inte. Vill bara dö för jag är så amazed och kapitlena är så bra och Alex och Justin är så söta men Ollie är borta och allt är kaos. Okej okej, ska från och med nu försöka skriva en anständig kommentar som åtminstonde går att läsa.

Tror att det är bra att Ava får bo med Pattie ett tag, då det är så stressigt runt Alex och Justin och med hela Ollie-kidnappningen och alla poliser och FBI och hoten från kidnapparen. Det är varken bra för Ava eller Justin och Alex. Älskar Pattie för att hon föreslog det. Pattie är bäst. Både eran Pattie och riktiga Pattie.

Efter varje kapitel är jag alltid lika amazed över hur bra kapitlet var, trots att jag redan vet innan jag börjar läsa att det är helt amazing. Men det är för att du överträffar dig själv varje gång. Det gör ni båda, även om det bara är Liv som skrivit just detta fantastiska kapitel. Det blir bara bättre och bättre och bättre.

Är både glad och ledsen när jag läser. Glad över att ni har valt att skriva en fortsättning (har fortfarande inte riktigt smält det), glad över att jag får läsa det fantastiska ni skapar, glad över att då läsa om Jalex och deras familjeliv, men ledsen över lilla Ollie, som trots att han är "lilla Ollie" ändå tar stor plats i mitt (och säkert många andras) hjärtan. Älskar lilla Ollie, och Ava med för den delen. Älskar de små änglarna som ni har skapat. (Det där lät väldigt väldigt fel, hahaha).

Måste verkligen fortsätta läsa nu, för det är jätte spännande och jag kan knappt hålla mig. Kramisar❤️

Datum: 2014-06-13 - Tid: 23:50:39 - URL: http://bieberheaven.blogg.se


Ditt namn:

E-post: (privat)

URL:

Din kommentar:




Trackback