Det var inget mer med det. Men ändå så hade han lyckats övertala mig till att ta det största rummet i hela huset till att bli vårt sovrum.
Jag frös så att jag skakade när jag tog av mig mina kläder för att i stället hoppa i min One Piece. Jag kände på min hud men den var varm. Varför frös jag så förbaskat mycket? Jag kanske höll på att bli sjuk.
“Kolla om jag har feber.” bad jag Justin när jag kom ut ur vår walk in closet. Han placerade en hand på min panna.
“Jävlar Alex du bränns!”
Även fast jag var trött och frusen så kände jag för att skämta, ”Så klart, jag är ju het.”

Skräckslagen.

Det är vad jag kände mig när jag vaknade upp, alldeles svettig, ur en mardröm. Förmodligen en feberdröm med tanke på min plötsliga temperaturs förändring igår. Skakandes på huvudet reste jag mig upp. Justins små snarkningar upphörde en stund när jag reste mig upp, men snabbt därpå började de igen.

Med slöa steg tog jag mig ut ur rummet, och klev in i Avas rum. I sin säng låg hon och sov sött.  Lättad, böjde jag mig ner och kysste hennes panna innan jag fortsatte in till Oliver som även han låg och sov. Till skillnad från Ava så låg Olivers täcke på golvet. Precis som Justin hade gjort när han var liten enligt Pattie, så rörde Oliver på sig väldigt mycket i sömnen. Ava hade dock ärvt min kapacitet till att sova stilla.

Gäspandes lade jag täcket över min son innan jag lämnade rummet och gick ned för trapporna, in i köket. Väl inne öppnade jag upp kylskåpet för att ta ut en vattenflaska, vars innehåll snabbt var på väg ner i halsen på mig.

Himlen hade skiftat till en aprikosartad färg utanför huset, vilket fick mig att undra hur mycket klockan egentligen var. Jag såg upp på ugnen, som hade en digital klocka inbyggd. Strax över fem var den. Det var meningslöst att gå och lägga sig igen, eftersom att både och Ava och Oliver snart skulle vara på fötter. Jag såg på klockan igen och räknade ut vad tiden var i Sverige. Lite mer än två på eftermiddagen. Perfekt. Pappa skulle nog vara hemma. Han brukade sluta tidigt på fredagar.

Jag gick till köket där hemtelefonen stod och laddade på bardisken. Jag tog tag i telefonen, slog numret som varit mitt hemnummer så länge jag kan minnas och gick sedan ut på bakgården. Jag lutade mig mot staketet och beundrade utsikten jag hade framför mig medan signalerna gick fram.

“Familjen Smith, det är Robert du talar med.”

“Pappa”, andades jag. “Det är jag.”

“Alex? Hej gumman! Vad gör du uppe nu?”

“Ehm”, tvekade jag. “Jag vaknade av törst och sedan kunde jag inte somna bara.” ljög jag. Jag ville inte oroa honom. Även om jag var vuxen nu och hade egen familj så skulle han bli orolig om jag berättade om min mardröm. “Hur är det med dig?”

“Gamla farsan? Jo då, jag lever ju än så länge.” berättade han och jag kunde höra hur han log på andra sidan.

“När sågs vi senast? Förra veckan? Eller var det två veckor sedan? Jag verkar ha tappat räkningen om dagarna. Hur som helst så saknar dig redan pappa.” berättade jag och lade min ena arm om mig för att behålla värmen.

“Håller barnen dig uppe så du har svårt att hålla koll på dagarna?” Både jag och pappa skrattade innan jag svarade med ett enkelt “nej”.

“Hur mår de små trollen?” undrade han samtidigt som jag hörde honom tugga på något.

“De mår bra. De saknade oss efter smekmånaden så igår var en familjedag. Vi var på Disneyland och sånt typ.” berättade jag och sparkade iväg en sten jag funnit på marken.

“Ja, jag såg det i någon tidning. Det är konstigt att efter så många år så har jag fortfarande inte vant mig vid att läsa om dig i varenda tidning.”

“Tro mig pappa, det har inte jag heller, haha. Men hur är det med mina syskon? Och El?”

Pappa tog ett djupt andetag, “Jake… Ja Jake har det fortfarande lite si sådär i skolan. Han har uppnått den ålder då man börjar tycka att det är coolt att skolka. Men Leo mår bra och El jobbar på som vanligt. Dock har det kommit någon ny lag för hur ofta man får ringa in en och samma läkare, så det är inte lika mycket för henne som det var innan.”

Jag slöt ögonen vid tanken på min bror. “Fortfarande samma gamla visa alltså? För Jake i skolan menar jag.”

Pappa var tyst och jag tog det som ett ja. Jag kanske inte borde pratat så mycket om det. Det var jobbigt redan som det var.

“Ikväll ska vi på en gala! Justin ska sjunga och självklart är han nominerad för några priser också.” sade jag, så glatt jag kunde, för att byta samtalsämne.

“Jaså vad kul! Har du hittat klänning och så då?”

“Ja det har jag. Du vet hur jag hatar vara ute i sista sekunden.” svarade jag.

“Vart ska barnen ta vägen? Det är synd att vi bor så långt ifrån. Jag skulle gärna vilja passa dem oftare.” tyckte pappa och lät lite sorgsen.

“Jag vet pappa. De ska faktiskt följa med. Och sen är det ju inte så som att ni inte kan flytta hit. Du vet, IT-branschen och läkaryrket ser likadant ut överallt i världen.” informerade jag honom och inspekterade mina naglar. Jag behövde en manikyr, mina naglar såg hemskare än hemskast ut. Jag memorerade i hjärnan att påminna mig själv att ringa till Nicky. Hon fick komma hit idag och fixa det. Jag hade inte tid att åka in till stan innan galan.

“Alex… Vi har pratat om detta.” mumlade min gamla far i andra änden.

“Ja pappa jag vet. Vi kanske får skicka över Ollie och Ava i någon månad. Det är ju ändå sommar nu.” Jag suckade vid tanken på att vara utan mina barn i en månad men glädjes åt att få vara med Justin.

“Woah!” skrek jag när jag kände ett par varma händer på mina höfter.

“Alex!? Vad händer?” frågade min pappa oroligt. Jag vände huvudet bakåt och såg Justin stå bakom mig. Nyvaken, med håret åt alla håll och kanter. Jag andades lättat ut.

“Det var bara Justin pappa. Jag var ute på bakgården och hörde inte när han kom ut.”

“Hälsa.” mumlade Justin mot min axel samtidigt som han kysste den lätt.

“Justin hälsar.” Jag vände mig om och såg ut mot naturen och soluppgången igen. “Han hälsar tillbaka.”

“Nej, nu tänker jag gå och hämta Leo från fritids. Lycka till ikväll, till er båda. Ta hand om er och ring om det är något. Eller om det inte är något. Du får ringa när du vill. Alla tider på dygnet.” babblade pappa på.

“Ja pappa. Hälsa alla från mig. Älskar dig, puss hej!”

“Älskar dig med gumman. Hej på dig.” Det var det sista jag hörde innan samtalet bröts.

Justins händer kramade om min midja och han verkade andas in min doft, eller något eftersom han begravt näsan i mitt hår och tog djupa andetag.

“Vad gör du?” skrattade jag.

“Jag bara luktar på dig.”

Hans svar fick mig att börja garva, “Luktar på mig? Alltså va? Har du blivit galen eller vad är det frågan om?” Justins händer letade sig innanför mitt linne och fann min navel. Med hans varma fingrar lekte han med den och ritade olika mönster på min mage.

“Jag har saknat dig. Fyra dagar räckte inte.”

"I have missed you..."

Jag vände mig om i hans famn. Mina händer placerade jag på hans muskulösa axlar för att sedan se honom med en frågande blick i ögonen. “Jag menar… Jag har saknat dig och mig. Bara du och jag. Justin och Alex. Jalex. Vi fick inte så mycket av det i början av vårt förhållande. Och fyra dagar på smekmånad räckte inte. Vill du gå ut ikväll? Efter galan. En date? Du och jag?” Hans armar kramade om min midja och tryckte mig tryggt närmre honom. En rent kärleksfull gest.

“Jag saknar det också. Det låter perfekt. Bara du och jag. Min Justin.” viskade jag och placerade en blöt puss i mungipan på Justin.  

“Med varje hjärtslag mitt hjärta slår.” mumlade Justin och kysste min tatuering jag hade på min vänstra axel.

Det var dags. Jag hade bestämt mig. Det var nu eller aldrig. Jag ville göra detta, jag var helt säker. Eller tja… Nästan helt säker i alla fall.

Oliver hade precis somnat och jag lade försiktigt ned honom i spjälsängen. Jag satte på den ena babymonitorn och placerade den ovanför hans huvud. Den andra tog jag med mig ut ur rummet. När jag, så försiktigt jag kunnat, stängt dörren till sovrummet satte jag av ner mot vardagsrummet på nedervåningen. När jag passerade Justins och mitt kontor stannade jag upp och tog jag ett vitt papper och en svart tuschpenna från ett av skrivborden. Sedan fortsatte jag min färd mot vardagsrummet.

“Älskling? Var är du?” ropade jag.

“Här inne.” Jag följde rösten och fann Justin sittandes i vardagsrummet framför något skitprogram på Tv med sin gitarr i handen. “Sover han?”

Jag nickade och satte mig ner bredvid honom i soffan. Jag räckte fram pennan och pappret, “Kan du skriva ‘With every heartbeat’ där?” bad jag och pekade på pappret.

“Varför då?” undrade han med en rynkad panna.

“Bara gör det.” bad jag, lite för exalterad.

“Du är konstig.” mumlade han. “Här? Så här?” Han skrev det jag bad honom över hela pappret.

“Perfekt.” berömde jag när han var klar. Jag lyfte pappret och beundrade det. “Jag ska tatuera mig.”

“Va?” Justin blängde på mig.

“Jag ska tatuera in detta någonstans. Kanske på min axel. Vad tycker du?” Jag placerade pappersarket med texten på min axel och försökte se om det skulle sitta bra där.

“Det ska du inte.”

Jag frös till is, “Vadå det ska jag inte? Det ska jag visst. Jag vill.”

“Alex, förstör inte din fina kropp…” mumlade Justin och lade gitarren ifrån sig, så att den stod lutad mot armstödet till soffan.

“Vadå förstöra mig kropp? Du är ju helt täckt av tatueringar och jag anser inte att du har förstört din kropp.” spottade jag.

“Men…”

“Ångrar du dina tatueringar?” avbröt jag honom.

Han skakade bara på huvudet och såg ut att tänka på något. “Varför just ‘With every heartbeat’ och varför ska du ha min fula handstil på dig?”

“Kommer du ihåg när du lämnade mig och..”

“Påminn mig inte om det, hjärtat. Snälla.”

“Men lyssna bara.” bad jag och pussade honom på kinden med ett leende. Han skulle älska detta. “När du kom tillbaka och vi redde ut allting, så sa du något speciellt. Du sa att du älskade mig med varje hjärtslag ditt hjärta slår. Därav ‘With every heartbeat’ och din fina handstil vill jag ha eftersom det var du som sa de fina orden till mig.”  

“Kommer du ihåg hur skeptisk du var när jag sa att jag ville tatuera mig?” Jag log åt mitt minne och såg på honom.

“Ja, och jag fattar fortfarande inte varför du ville ha min fula handstil. Fast nu har du haft den så länge att det vore konstigt om den inte var där.” mumlade Justin och kysste min axel igen.

“När ska du fatta? Den betyder väldigt mycket för mig och eftersom det var du som uttalade just de orden så ville jag ha din handstil. Den representerar dig.” förklarade jag för femtioelfte gången.

“Du har sagt massor av saker som är av stor betydelse för mig, men jag har inte tatuerat in de. Jag kanske borde ta och göra det?” Justin vände huvudet och såg ut att fundera ett tag, när en idé slog mig.

“Jag vet!” utbrast jag.

“Du vet ingenting ju.” retades Justin med ett hånleende på läpparna.

“Hey! Jag vet allt.” Jag slog till honom på överarmen innan jag fortsatte, “Vi kanske borde göra en gemensam tatuering? Ollies och Avas födelsedatum? I romerska siffror kanske?”

“Det låter inte så dumt faktiskt. Vi måste först hitta en ledig plats på min kropp och sedan se till så att det blir fint på dig också.” Han såg fundersam ut. Hans grepp om mig hårdnade och han tryckte mig mot honom ännu mer.

Efter någon minut släppte Justin taget och fattade tag i min hand istället. Han ledde mig till en av solstolarna vid poolen och satte sig ned. Därefter drog han ned mig mellan sina ben och jag lutade mig mot hans bröstkorg. Vi låg bara där i tystnad och njöt av varandras sällskap. Ingen behövde säga något utan vi bara var.

“Hjärtat?”

"Sweetheart?"

“Mhm?” Jag vände mig om för att se upp på Justin.

“Kommer du ihåg dagen efter vi gick ut med att vi var i ett förhållande? Då när du bråkade med Tyra och när du fick läsa allas respons angående vårt förhållande? När du mådde skit dåligt och…”

“Justin, påminn mig inte. Det är något jag inte vill minnas.” suckade jag och försökte stänga ute minnena.

“Men det jag sa till dig när jag kom in på toan till dig. Jag menade det verkligen. Jag vill bara att du ska veta det.” informerade han och placerade fjäderlätta kyssar på min hals.

“Var kommer allt detta ifrån? Vad fick dig att tänka på det?” undrade jag med ett leende på läpparna. Justin var så oförutsägbar. Han visste hur man skulle få en tjej att känna sig lycklig och att han tar upp gamla händelser och minns vartenda ord är så otroligt gulligt att mitt hjärta smälter varje gång.

“Jag vet inte. Jag kom att tänka på det bara och jag ville…”

Justin blev avbruten av ljudet från altandörren som öppnades. Vi båda vände våra blickar för att se Ava komma gåendes mot oss med ostadiga ben. Hon sken upp i ett brett leende när hon mötte min blick som sände ett lyckorus genom hela min kropp. Ens barn är verkligen den största och finaste gåvan från Gud.

“Men titta, där är ju min lilla prinsessa!” utbrast Justin och sträckte sig efter henne. Jag fick sätta mig upp så att Ava kunde lägga sig på hans bröst.

“Mamma, pappa. Mojon.” hälsade hon och gav oss varsin puss på kinden.

”Ska det bli kul att umgås lite med farmor idag?” frågade jag henne samtidigt som jag drog med min hand över hennes rufsiga ursäkt till hår. Hon hade ärvt av både mig och Justin att vara blond som liten. Kanske skulle det ändras med åren precis som det hade gjort med mig och Justin, men det var omöjligt att säga.

 Skrattandes nickade hon. ”Fammo.”

”Mamma!” ropade Oliver från dörröppningen som ledde in till huset.

”Ja? Vad är det?” frågade jag och vred på huvudet för att se på honom. Med bestämda steg och en bekymmerrynka placerad mellan sina ögonbryn tog han sig fram till oss, varpå han med hela armen pekade mot poolen.

”Bada!”

”Nej, inte än lilla gubben. Det är alldeles för kallt i poolen. Nu på natten så har vattnet kylts ner.”

”Men det är inte is!” envisades han och stampade med foten.

Suckandes skakade jag på huvudet. ”Sen älskling.”

Hans ansikte skrynklades ihop i en sur grimas. ”Men jag vill!” skrek han i högan sky.

”Oliver.” utbrast Justin strängt. ”För det första så skriker du inte, det är väldigt tidigt och grannarna sover. Och du skriker heller inte mot din mamma. För det andra så ska du lyssna på vad mamma säger. Om hon säger nej, så är det nej. Du kan bada senare, poolen kommer inte försvinna.”

 Tom på ord såg Oliver på Justin. De få gångerna som Justin blev riktigt arg blev alltid både Ava och Oliver stumma som två stenar. Oliver andades tungt ut och in, innan stora krokodiltårar började falla ner för hans stora äppelformade kinder.

”Mamma.” snyftade han och klev rakt in i famnen på mig.

 Lugnt strök jag honom över ryggen med hjälp av min hand. ”Såja gubben, det är inte farligt.”

Justin lade huvudet på sned, som om han ville säga förlåt. Jag gestikulerade med handen att han fick göra det senare, även fast det egentligen inte fanns något att be om ursäkt för. Det var en del i uppfostran att vara sträng mot barnen. Om man alltid sade ja med ett leende på läpparna skulle de aldrig kunna handskas med ett nej senare i livet.

”Vet du gubben?” andades jag kärleksfullt ut och bar upp Oliver i mitt knä. Han pressade sin fuktiga kind mot mitt nyckelben samtidigt som han skakade på huvudet. ”Ikväll så ska vi på jätterolig gala! Vi ska vara finklädda och få god, god mat. Har du tur kanske farbror Twist är där och kan leka med dig.”

Oliver sken genast upp i ett leende. ”Ska pappa sjunga?”

Hans leende smittade snabbt av sig på både mig och Justin. ”Ja, och mamma ska dansa.”

”Farmor då?”

Både jag och Justin brast ut i skratt. När skrattsalvorna hade lagt sig skakade jag på huvudet. ”Nej, farmor ska leka med dig och Ava bakom scenen. Ni ska få titta på genom en tv, med kakor och en massa goda saker!”

”Ja!” utbrast Oliver. Ava snappade snabbt upp hans lycka och började klappa händerna. Oliver lutade sig mot henne och nickade. ”Ava? Ava! Ollie älskar Ava.”

”Ollie!” pep Ava överlyckligt och drämde sina läppar mot Olivers.

Jag såg upp mot Justin, vars blick redan vilade på mig. Han log sitt typiska Justin-leende, ett leende som var omöjligt att inte besvara. Skakandes på huvudet böjde jag mig fram för att kunna möta hans läppar i en mjuk kyss.

”With every heartbeat, va?” viskade jag mot hans varma hud.

”Ja”, nickade han och kysste min underläpp. ”With every heartbeat.”

Ett litet gulligt kapitel! Lite mellan också, dock inte i längden. Det blev närmare 3000 ord denna gång också, hehe, så snåla inte med kommentarerna babes ;) Nästa kapitel kommer vara lite.. vad ska man säga? Proppfullt av händelser. Så, nu har ni något att se fram emot!

Med detta kapitel säger vi god morgon och ha en bra dag i skolan eller på jobbet, eller kanske hemma om det är där ni ska vara under dagen! Lycka till med alla prov och nationella, och krya på er om ni är sjuka. Vi älskaaaar er brutales. Puss! / Ema och Liv. ♥