14 - Locked up.

“Se till att inget kommer hända honom tills jag kommer hem”, bad hon mig.
“Jag ska försöka.”
Hon skakade på huvudet, “Nej. Lova.”
Jag tvekade några sekunder. Hans säkerhet var inget jag kunde lova. Den dagen han föddes lovade jag att inget skulle hända honom, men jag misslyckades. Varför skulle jag lyckas nu?
 Med en klump i halsen svarade jag. “Jag lovar.”

 

"Justin?" Det bankade på min dörr. Sömndrucket såg jag min omkring i rummet, utan att resa mig upp ur min liggande position. Bankandet upphörde, och personen klev istället in i rummet.

 "Är du vaken?" frågade Scooter, som tydligen hade varit den mystiska bankaren.

 "Mhm", var allt jag fick ur mig. Klockan var ganska sent, strax efter elva. Jag undrade om någon hade tagit hand om barnen med tanke på att de inte hade kommit och väckt mig som de brukade.

 "Dags att kliva upp", log han och klappade till mitt ben innan han lämnade mig ensam i rummet igen.

 Jag suckade av utmattning. Bara tanken av att behöva klä på sig, äta och tala med folk gjorde mig tröttare än vad jag redan var. Motvilligt hävde jag mig upp och slängde mina ben över sängkanten. Med slöa steg tog jag mig in i badrummet. Jag gjorde det som behövdes göra, innan jag klev in under den varma duschstrålen. Jag masserade min hårbotten samtidigt som jag nynnade på Michael Jacksons låt, Smooth Criminal. Mina tankar for genast iväg mot Alex. Jag undrade vad hon höll på med just nu. Gick hon omkring i sin cell och tänkte på vad vi kanske höll på med eller var hon kanske delaktig i ett slagsmål? Det sistnämnda fick mig att rysa.

 När jag hade tvålat in hela min kropp vred jag av vattnet och virade en handduk, som jag först torkade mig med, kring min midja. Spegeln var så immig efter min varma dusch att jag inte kunde se mig själv under tiden jag borstade mina tänder. Men det var sak samma.

 

tumblr_n5php9seCJ1s2szuho1_500.gif (500×665)

 

 Så snart jag var färdig inne på badrummet gick jag ut i sovrummet igen där jag fann Alfredo sittandes på sängkanten. Ett leende kröktes på mina läppar, "Hej. Vad gör du här?"

"Alla är här, inte bara jag", berättade han och nickade mot dörröppningen.

"Vilka är alla?" frågade jag och drog en vit v-ringad t-shirt över mitt huvud.

 "Din mamma, Scooter, Alison, Jen, Yael... ja. Du vet, gänget."

Jag kliade mig i nacken, "Vem är det som har samlat alla dem? Och vem släppte in dem?"

 "Din mamma. Eller, Scooter samlade dem men din mamma fixade resten. Det finns munkar."

"Det är inte ett anonyma alkoholister möte. Vad ska vi med munkar till?" fräste jag och drog på mig ett par jeans.

Alfredo ryckte på axlarna, "Ingen aning. Men det är gott i alla fall."

 Jag fnös, "Det kan jag tro. Det skulle inte förvåna mig om allt detta handlar om någon turné."

 "Nej..." skakade han på huvudet. "Jag tror inte det."

 "Jag hoppas inte det. Nämner Scooter något om en turné eller spelning så lovar jag att min försovning kommer vara hans minsta problem. Jag kan inte arbeta, inte just nu."

 "Nej och det förstår vi alla, hoppas jag i alla fall."

  Jag log smått åt hans försök att lugna ner mig och slängde en silverkedja över halsen. Med kläderna sittandes på min kropp lämnade jag rummet tillsammans med Alfredo som hade börjat prata om en idé han hade till en musikvideo. Flera gånger konstaterade han att han förstod att jag inte kunde göra en video just nu, men att idén ändå fanns där om jag ångrade mig.

  Inne i vardagsrummet fanns det inte en enda sittplats ledig. Scooter stod lutad mot en vägg och pratade med Yael, medan resten av människorna som befann sig i mitt hem samtalade med varandra. Jag gick in i rummet med stora kliv och harklade mig högt för att få allas uppmärksamhet. "Nå? Vad är detta för möte?" ville jag genast få veta.

 "Vi tycker alla", började Scooter och svepte med armen över folkmassan, "att du borde hålla i en presskonferens."

 "Nu?"

"När annars?" undrade Alison med höjda ögonbryn.

"Alex sitter i fängelse, Oliver är precis tillbaka från en hemsk kidnappning och jag är ensam med två barn. Tror du att det är den bästa tiden för en presskonferens?"

"Ja!" utbrast Scooter som om det vore en självklarhet. "Det är en perfekt tid! Med allt som pågår är pressen ivriga, som hungriga lejon, på jakt efter snuskig information. Du kan ge den till dem."

"Och vad vinner jag på det?"

 "Uppmärksamhet."

"Som om jag inte redan har det", himlade jag med ögonen.

 ”Du får ännu mer uppmärksamhet. Allt världen undrar just nu är kommer Justins fru klara sig?”

Jag rullade in mina läppar, ”Kul för dem. Men jag orkar inte just nu.”

Scooter fuktade sina läppar och drog en frenetisk hand över sitt hår, ”Justin det är inte en begäran. Det är en order. Jag vill inte låta som en dum kolloledare för jag driver verkligen inte ett läger här. Men du måste göra detta. Det enda du behöver göra är att förklara vad som har hänt, säga att alla mår bra trots omständigheterna och påminna folk om att köpa din senaste singel.”

”Ska jag promota min egen musik medan min fru sitter inburad?”

”Ja.”

”Skulle du arbeta med mig i studion och gå med mig på intervjuer om Yael befann sig i Alex sits?”

 Scooter tvekade och placerade sin arm runt Yaels midja. ”Nej.”

”Precis”, nickade jag. Han kunde inte förvänta sig att jag skulle göra något när han inte heller skulle klara av det om han bar mina skor. ”Jag kan tala med pressen, men jag tänker inte be folk köpa min musik. Det får de göra självmant, i alla fall just nu.”

”Perfekt!” kvittrade Jen överlyckligt och skyndade sig ut ur rummet med sin mobil tryckt mot örat.

”Vi anordnar ett möte klockan fyra nu i eftermiddag?” föreslog Scooter och såg på mig med förväntansfulla ögon.

Jag suckade djupt, ”Visst.”

Han log stort, ”Toppen. Du anar inte hur mycket detta kommer hjälpa dig.”

Jag nickade trött. Hur skulle detta hjälpa mig? Alex skulle fortfarande vara ifrån mig fastän jag berättade för världen om hur vi hade det just nu. Detta skulle inte hjälpa någon annan än Scooter själv.

  Jag stirrade upp i det grå taket. Utanför min dörr kunde jag höra vakter strosa fram och tillbaka i korridoren. Det hade gått tre dagar redan och jag hade ännu inte blivit kallad till rättegång. Bara tanken av att Oliver befann sig hemma, inom räckhåll för Justin, och att jag befann mig här irriterade mig. Kunde inte staten visa lite hänsyn och genomföra min rättegång någon gång detta år?

  Suckandes försökte jag puffa till kudden under mitt huvud, men mitt försök var förgäves. Jag himlade med ögonen. Just vid detta tillfälle saknade jag min säng hemma i Sverige ofattbart mycket. Ingen säng jag någonsin legat i var skönare än den, inte ens Justins 100 000 dollars säng.

 

”Alex? Kan du komma ner hit!” ropade Elenor från bottenvåningen av vår lägenhet.

 Jag släppte ner min blyertspenna och var lättad över att få ta en paus från matteboken. ”Okej!”

 Med snabba steg lämnade jag mitt rum och joggade ner för trappan. Det gick någorlunda klumpigt eftersom att danspasset vi hade haft i skolan dagen innan hade lämnat efter sig en hemsk träningsvärk.

 ”Vad är det?” frågade jag när jag anlänt till vardagsrummet.

”Kan du hjälpa mig med detta?” log hon hjälplöst och viftade med ett lakan framför sitt ansikte. Skrattandes gick jag fram till henne och tog tag i två av de fyra hörnen, varpå jag tog två steg bak.

”Vart är pappa och killarna?” undrade jag nyfiket medan vi vikte lakanet. Elenor slet blicken från teven där nyheterna stod på och såg på mig med ett leende.

”Jag vet inte riktigt”, ryckte hon på axlarna innan hon återigen lät sin blick falla på teven.

 Jag pressade min tunga mot gommen och räckte över mina hörn. Hon log tacksamt mot mig, ”Tack.”

”Ingen orsak!”

”Ska du inte ha middag? Du har suttit där uppe i timmar nu.”

”Jag har matteprov imorgon. Claes var jättesträng med att vi skulle plugga”, ryckte jag besviket på axlarna. Min mage kurrade hungrigt efter en måltid. Familjen hade ätit timmar tidigare, medan jag hade varit tvungen att låsa in mig på mitt rum tillsammans med läxor.

Elenor fnös samtidigt som hon vek ihop en t-shirt, ”Äh, ät något du. Klockan är snart nio.”

Jag log mjukt mot henne och gjorde som hon sade. På diskbänken inne i köket stod det en tallrik med spagetti och köttfärssås åt mig. Maten hade hunnit bli kall, så jag stoppade in tallriken i mikron och hällde upp ett glas juice under tiden jag väntade.

”Hallå?” hörde jag min pappa ropa från hallen i samma stund som mikron pep till.

”Hej!” svarade Elenor glatt. ”Är ni redan tillbaka? Jag trodde det skulle ta lite längre tid.”

Pappa snörvlade till. Minusgraderna ute hade fått honom att åka på en rejäl förkylning. ”Nej, det gick snabbt. Grabbarna fick med sig varsin sak också.”

 Jake och Leo kom springandes med varsin stor Ikea kasse. De skyndade sig in på sina rum utan att så mycket hälsa på mig. Med rynkad panna lämnade jag köket för att se efter vad det var pappa hade köpt.

”Hej…” hälsade jag skeptiskt och försökte se vad det var som befann sig bakom hans rygg.

”Hej mitt hjärtegull!” svarade han glatt och omfamnade mig. Kylan från hans jacka smittade av sig på mig och orsakade gåshud över hela min kropp. ”Jag och killarna har varit iväg och köpt en sak åt dig.”

”Jaså?” utbrast jag med höjda ögonbryn.

”Ja… vi tänkte”, han slängde upp sin mössa på hatthyllan, ”du har ju haft din säng sedan du gick i sjuan. Du har växt några centimeter sen dess och du går faktiskt i gymnasiet nu, du kan ju inte ha en säng med trasiga plankor. Så…” han såg på Elenor med ett brett leende medan han hängde av sig jackan, ”vi har varit och köpt en ny säng åt dig!”

”Va?” flämtade jag och blinkade mot det stora paketet som stod på golvet bakom honom.

”Vi måste montera upp den. Och den har ingen stomme, men killarna tyckte den var jätteskön!”

”Tack!” skrek jag glatt och slängde mig runt halsen på honom. ”Tack, tack, tack!”

”Min prinsessa ska ju inte behöva sova på ett gammalt ruckel”, skrockade han. ”Men när du åker till Los Angeles efter sommaren så får sängen stanna här. Vi har inte råd att skicka den hela vägen över atlanten.”

”Nej, nej! Självklart! Åh, tack pappa!”

 

  Minnet fick mig att le. Den sängen hade varit en utav de bästa sakerna jag fått. Ännu en suck lämnade min strupe. Justin låg säkert i vår säng just nu, under våra mjuka duntäcken och drömde sött. Det kändes orättvist. Vad hade jag gjort för att förtjäna detta?

 Jag vred på mig i sängen och lade mig på sida – inte för att det var något skönare. Utan att kunna kontrollera det så började jag tänka på Tyra. Precis som med Justin så undrade jag vad hon höll på med just nu. Om hon kanske låg och sov, eller var och fikade med en kompis. Jag undrade även om hon visste om vad som hade hänt och om hon hade hört av sig till Justin.

 

”Alex din telefon ringer!” ropade Tyra över vardagsrummet.

”Svara och säg att jag är upptagen och ringer tillbaka sen.” svarade jag lugnt.

”Okej! Hallå?” svarade hon glatt och slängde upp fötterna i soffan. ”Ehm, hej! Detta är inte Alex. Detta är hennes vän Tyra. Hon är tyvärr upptagen just nu men... Hallå?” hon såg på mobilen och muttrade något för sig själv. ”Alex! Vem är JB i din kontaktlista? Han sa att han behövde snacka sedan när jag sa att du var upptagen så la han bara på luren.”

”Ehm... En vän. Från min skola bara.”

”Är det inte komiskt att han har samma initialer som Justin Bieber?”

Jag hade nu kommit in i vardagsrummet och såg på Tyra. Det var droppen jag kunde inte hålla det inne längre. Jag gav Tyra en blick som sa det där var Justin.

”Alex...” hon såg hoppfullt på mig. ”Pratade jag nyss med Justin Bieber på telefon?”

 

hanna | via Tumblr

"Alex..."

 

”Kanske...” svarade jag och slog ut armarna som ett oskyldigt barn med höjda axlar. Tyra kollade en stund på mig innan hon brast ut.

”AAAAAHHHHHHH!” skrek hon och rätt som det var hoppade hon rundor som ett litet barn. ”Fy fabian vad coolt! Men... Vänta.” hon tvärstannade sedan och såg undrande på mig. ”Varför har du hans nummer och varför skulle han vilja prata med dig?”

”Jo grejen är den...” började jag och berättade hela förloppet för Tyra om hur vi hade träffades igår på flygplatsen. Det som chockade mig mest var Tyras reaktion. Hon reagerade bättre än väntat.

”Ring honom och se vad han ville prata om.” hade hon sagt. Hon lovade mig samtidigt att om vi nu skulle ses inte vara med oss bara hon fick en autograf och en bild med honom. Jag hade förstås gått med på det och ringt upp Justin.

Några signaler gick utan något svar. Jag skulle just lägga på när jag hörde honom i andra änden.

”Jag hoppas verkligen detta är Alex och att jag inte har fått fel nummer!”

”Nejdå! Det var bara min vän som svarade innan. Jag skulle aldrig få för mig att ge ut fel nummer.” skrattade jag tillbaka och hörde Justin pusta ut.

”Så, vad gör du?”

”Inget sitter här med Tyra som för tillfället hyperventilerar för jag pratar med dig.”

”Haha. Aw, sätt på högtalaren.” bad han mig lika lugnt som jag hade bett Tyra svara i telefonen förut.

”Den är på nu.” meddelade jag honom så fort jag klickat på några knappar på min mobil.

”Hej Tyra!”

”Ehm... Hej Justin! Hur är det?” sa hon med en aning darrig röst, men jag såg hur hon försökte hålla tillbaka det.

”Jo jag mår bra tack! Men vet du vad som skulle få mig att må ännu bättre?”

”Nej vadå?” undrade hon förväntansfullt och sneglade snabbt upp på mig med en glimt i ögonen. Hon såg ut som ett barn i en godisaffär.

”Om jag kunde få låna din vän Alex i några timmar.” avslutade Justin sin mening.

”Aboslut!” svarade Tyra glatt. ”Men jag behöver träffa dig först bara för att försäkra mig om att du kommer ta hand om min Alexandra.” Hon tog ett djupt andetag,

”Och-kanske-skriva-en-autograf-och-ta-en-bild-med-mig!” sa hon i ett svep och fnissade en aning barnsligt.

”Det skulle vi nog kunna ordna.” skrattade Justin.

 

  Bara genom att tänka på Justin uppkom en stor smärta inom mig. Jag saknade honom så mycket att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Hans mjuka läppar mot mina, hans försiktiga beröring… allt som hade med honom att göra.

 Ett rasslande läte utanför dörren fick mig att resa mig upp. Det tog bara några sekunder innan lätet försvann och dörren försiktigt slogs upp. Jag såg upp på gestalten som klev in i rummet med ett höjt ögonbryn.

”Jaha?” utbrast jag syrligt.


Vem tror ni det är som kliver in i Alex cell? Vad tror ni Justin kommer säga på presskonferensen och när tror ni Alex rättegång kommer äga rum? Spännandeeeeee... or nah.

 Förlåt för världens segaste kapitel. Och världens segaste uppdatering. Ema har inte tid för bloggen just nu så det är bara jag! Borde egentligen inte klaga, majoriteten av alla bloggare klarar sig själva (Becca på Bieberheaven, Emma på smilingbieber, Erika på jbiebznovell, Ronja på simpleaswords och Julia på Bieb for example). Och nu är det sommarlov! När fick ni lov? Jag fick den 11!

 Hoppas ni gillade kapitlet trots att det var väldigt segt! Skrivet av moi! Älskar er alla till jupiter och tillbaka! (Till månen och tillbaka är upptaget ju, hähähähä) nej men for real ni är bäst och utan er skulle jag bokstavligen dö. Love y'all// Liv.


Kommentarer

Michelle skriver:

Jag älskar det :)

Datum: 2014-06-19 - Tid: 18:13:43 -


Anonym skriver:

Såååååååååå sjukt bra!!

Datum: 2014-06-19 - Tid: 18:28:49 -


Anonym skriver:

Super bra!!

Datum: 2014-06-19 - Tid: 22:00:52 -


Hanna skriver:

Jätte bra!

Datum: 2014-06-19 - Tid: 22:10:50 -


camilla skriver:

Nemen nu får staten snabba på rättegången jag orkar inte vänta.... :D det va JÄTTE SUPER BRA som vanligt btw ;)

Datum: 2014-06-21 - Tid: 07:25:51 -


Sofia skriver:

NU FÅR DU/NI GE EEEER!! Vill veta vad som kommer att hända så snabbt som möjligt nuu, har verkligen inget tålamod.. Och snälla snälla snälla säg att allt kommer att bli bra i slutändan. Att den som kidnappade Oliver kommer fast och att Alex kommer ut ur fängelset!! GOOOSH WHY ARE YOU DOING THIS TO UUUS??😫

Datum: 2014-06-23 - Tid: 00:04:21 - URL: http://Justaweirdgirl.blogg.se


Clara skriver:

Herregud vad bra det var!! Älskade Alex' fina flashbacks och när hon låg och reflekterade i fängelset. Blev lite arg på Scooter som bad Justin hålla i en presskonferanss nu när Alex sitter i fängelse.
Längtar till nästa kapitel! <3

Datum: 2014-06-23 - Tid: 16:13:27 -


Ma skriver:

skitbra när kmr nästa älskar den här novellen

Datum: 2014-06-23 - Tid: 22:02:46 -


Anonym skriver:

Greaaaat

Datum: 2014-06-25 - Tid: 21:38:25 -


Becca skriver:

Du klarar detta jättebra själv Liv, trots att Ema också skriver som en Gud och ni kompletterar varandra, men det går bättre än du tror. Kapitlena blir lika bra som när ni skriver tillsammans, och skulle bli lika bra om det bara var Ema som skrev. Det jag försöker säga är att ni båda skriver ren perfektion, med eller utan varandra, kom ihåg det.

Älskar återblickarna, inte bara för att återblickar är det bästa som finns, men att det är så himla logiskt att Alex skulle tänka på det medan hon sitter inlåst på en cell. Skulle nog aldrig tänkt på det.

Vet inte om jag nämnt detta (har jag säkerligen) men era kollage blir alltid lika superduperfina och kompletterar kapitlet perfekt. Bilderna är alltid alldeles precis perfekt till innehållet i kapitlet.

Massor av pussar från mig❤️

Datum: 2014-07-19 - Tid: 18:56:22 - URL: http://bieberheaven.blogg.se


Ditt namn:

E-post: (privat)

URL:

Din kommentar:




Trackback