12 - He'll be waiting.

”Jag känner ingen där”, berättade jag.

”Jag antog det.”

Jag rullade in mina läppar. Kanske hade jag en chans i alla fall, att bli frikänd. Domaren kunde inte undgå de bevis min advokat hade snokat fram. De var självklara. Han drog en hand genom sitt hår och såg mig i ögonen.

”Oroa dig inte”, log han självsäkert, ”jag kommer få ut dig här ifrån.”

 

Alex hade ännu inte hört av sig och det hade gått nästan sju timmar sedan poliserna var här och hämtade upp henne. Jag hade för mig att man fick ett samtal när man satt i fängelset, men Alex kanske hade valt att inte bruka sitt förrän senare.

Mr. Fuller hade kommit förbi tidigare under dagen, strax efter att jag haft ett möte med Alex advokat. Det hade varit ett under att jag fått fram så mycket som en mening. Att inte veta hur Alex mådde påverkade mig negativt.

“Här”, mamma ställde ner en tallrik grillade rotfrukter på bordet framför mig.

Jag sköt den ifrån mig, “Jag är inte hungrig. Men tack ändå.”

Hon korsade armarna över sitt bröst, “Alex kommer att komma ut, hon har den bästa advokaten man kan önska sig!”

“Jag vet, det är inte det som bekymrar mig”, förklarade jag och sneglade på Ava som satt på golvet med ögonen fastklistrade på teletubbies, “det som bekymrar mig är att hon inte har hört av sig. Hon borde ha ringt vid det här laget.”

“Hon kommer ringa. Oroa dig inte”, försäkrade mamma mig med ett brett leende.

Jag nickade. Hon hade säkert rätt. Alex skulle ringa, så småningom. Även om hon inte skulle det så skulle vi ses, eftersom att jag hade rätten till det. Men att ses i fängelset var inget jag ville. Varför hon ens satt där var ofattbart. Hon var oskyldig och jag hoppades att domaren skulle förstå det vid rättegången.

Jag förstod inte riktigt hur Alex orkade. Det gjorde hon säkert inte. Hon hade precis förlorat sin son och blev nu skickad till fängelset. Det var för mycket för en person. Hon behövde mig, men jag kunde inte vara där för henne vilket sårade mig. Att behöva tänka på henne, ensam i en fängelsecell, kändes som fem hårda slag i magen. Hon förtjänade inte detta. Inget av detta.

Jag lyfte upp gaffeln som mamma hade placerat vid min hand och tryckte den genom en potatisklyfta medan jag såg på Ava. Hur skulle det sluta för henne? Tänk om Alex skulle bli oskyldigt dömd och Oliver inte skulle komma tillbaka - skulle hon då få stanna med mig eller skulle hon bli omplacerad till en annan familj? Tanken skrämde mig minst lika mycket som att Alex skulle bli dömd eller att Oliver inte skulle komma tillbaka.

“Övertänk inte det så mycket Justin. Då måste vi byta namn på dig till Justine.” skrattade mamma och satte sig på stolen mitt emot mig. Jag log. Hon hade rätt. Det skulle bara slita på mig om jag fortsatte att tänka på det så mycket som jag gjorde.

“Nej men allvaligt, Justin. Allting kommer ordna sig till slut. Jag lovar dig.”

Jag suckade, “Jag vet mamma. Det är bara det att det känns som om allting kom nu. Jag orkar inte mer. Jag vill gå tillbaka i tiden. Jag vill gå tillbaka till när jag och Alex precis blev tillsammans. Allting var bara så himla mycket lättare då.” Jag stoppade sista potatisbiten i munnen innan jag sköt tallriken ifrån mig.

“Men då hade du inte haft denna underbara familjen du har nu.”

“Vilken familj? Hälften av min familj saknas, mamma.” Jag reste mig upp, tog tallriken med mig och gick till diskhon. Jag ställde ner tallriken och tvättade mina händer snabbt.

“Jag lovar dig att det kommer fixa sig.” Mamma uttalade sin mening i samma stund som det ringde på dörren. Vem kunde det vara nu? Hoppas inte det var ett till av kidnapparens hotbrev, för ett sådant skulle jag inte klara av.

Jag gick till dörren och springandes bakom mig kom Ava glatt tjutandes. Hon älskade när vi fick besök. När öppnade dörren möttes jag av alla mina vänner. Ryan, Khalil, Chaz, Twist, Za och Alfredo. Ava kikade fram bakom mitt ben och när hon fick syn på Alfredo sprang hon in i hans famn. Jag pressade fram ett leende.

“Vi tänkte att du kunde behöva en guys-night”, berättade Za. Han höll upp ett sprillans nytt GTA och en påse med chips. Ryan höll fram ölen och alla log breda leenden som om de försökte övertala mig till något.

 

 

 

“Kom in grabbar.” Jag försökte besvara deras leenden med ett ännu bredare men jag tror inte riktigt jag lyckades. Jag uppskattade verkligen mina vänners försök i att muntra upp mig. Dock kände jag mig ändå inte glad. Jag kanske behövde en öl för att lugna tankarna.

“Justin mannen, hur är läget? Det var ett tag sedan man såg dig!” Twist klappade mig på ryggen och höll sedan om mina axlar när vi tog oss till vardagsrummet.

“Ja mannen, det var i alla fall inte igår.” skrattade jag.

“Hur var smekmånaden?” undrade han. “Vi sågs ju sist på bröllopet, så jag vill ha lite skvaller om smekmånaden.”

“Den var precis så som en smekmånad ska vara.” Jag log vid tillbaka blickarna från min och Alex smekmånad. Det hade varit så underbart att få vara, bara med henne.

“Spenderade ni mycket tid i sängen?” undrade Twist och kollade perverst på mig.

“Det tänker jag inte skvallra om.” skrattade jag och slingrade mig ur hans grepp.

“Nej just det, för att ‘A lady never tells’ eller hur är det nu man säger?” skrattade Twist och slog sig ner i fåtöljen. Jag nickade instämmande. Orken till att svara med något kaxigt fanns inte där.

Chaz, som var sist in i rummet eftersom att han artigt hade hälsat på mamma, slog igen dörren efter sig till spelrummet och slog sig sedan ner i fåtöljen bredvid min, utan att släppa mig med blicken. Jag visste redan vad han tänkte säga.

“Hur är det egentligen med dig Justin?” Bingo.

“Det är bra”, nickade jag försäkrande och lät min blick vandra över de bekymrade nunorna som omgav mig.

Twist snörpte på munnen, “Är det säkert?”

Ryan nickade, “Jag skulle i alla fall inte vara okej.”

“Inte jag heller”, höll Khalil med om.

“Om min fru och mitt barn var ifrån mig skulle jag må skit…” erkände Za och såg ner på sina händer.

Jag himlade med ögonen, “Visst, det är kanske inte den bästa tiden av mitt liv just nu men jag håller ihop. För Olivers och Alex skull. Den här veckan har varit ett helvete, och dagen har varit lika jobbig den med. Att inte kunna ha min familj samlad gör ont, jag ska inte ljuga. Men vi kommer snart vara tillsammans igen - det är något jag vet. Tills dess måste jag hålla ut. Vara stark.”

“Hur då? Hur ska du kunna vara stark Justin, helt ensam?” skakade Twist på huvudet.

“Äh, han är inte ensam”, protesterade Ryan och såg bittert på Twist, “han har oss.”

Jag skrattade, “Ja, det är sant. Jag har er.”

Khalil drog en hand över sitt snagg, “Du vet att vi alltid kommer finnas för dig? Speciellt nu. En för alla, alla för en.”

“Käften, Kal”, spottade Alfredo, som hade suttit tyst ett bra tag, ur sig.

“Vadå?” frågade Khalil dumt med höjda axlar.

“Lek inte att du är någon jävla musketör”, Alfredo kastade skrattandes en kudde rakt i ansiktet på Khalil, som hotfullt kisade med ögonen för att försäkra Alfredo om att hämnd var på väg.

“Vad har ni haft för er då?” frågade jag för att släppa tankarna om Alex och Oliver. Det kändes fel att inte tänka på de, men att göra det var för smärtsamt. Jag behövde en paus.

Killarna började babbla om alla projekt de hade för sig. Alfredo skulle vara regissör för någon ny musikvideo, Twist och Khalil skulle göra en ny låt, Chaz hade blivit erbjuden jobb, Ryan hade träffat en tjej och Za skulle åka till Indien för något välgörenhetsprojekt.

Det var skönt att höra om andras liv för en omväxling. Det enda som hade cirkulerat i huvudet på mig under hela denna helvetiska vecka hade handlat om mitt liv. Jag hade tröttnat för ett bra tag sedan.

“Ska vi spela eller?” undrade Alfredo och viftade med XBOX konsolerna från där han stod, vid teven.

“Jag och Justin är i lag”, bestämde Ryan snabbt. Jag såg på honom med ett leende lekandes på mina läppar och fick en blinkning till svar. Vi hade varit i lag på GTA enda sedan vi blev tillåtna till att spela det.

“Jag och Alfredo”, bestämde Khalil och sedan började det argumenteras om vem som skulle vara i lag med vem. Jag skrattade åt hur Za och Chaz bråkade över att få vara i lag med Twist - som enligt sig själv var för bra för att vara i lag.

Jag hävde mig upp ur fåtöljen mitt i allt, vilket fick Ryan att reagera, “Vart ska du bro?”

“Jag ska bara titta till Ava.” berättade jag och gick sedan ut ur rummet. Det blev genast tyst i mina öron så fort jag slog igen dörren. Det enda som hördes var mummel från teven, inifrån vardagsrummet.

Min ben styrde mig in dit och på direkten fann jag min mamma med Ava i sitt knä sittandes i soffan. Ett leende kröktes på mina läppar. Avas ögonlock var halvöppna, likaså hennes mun.

“Ska jag lägga henne?” frågade jag mamma som leendes nickade. Hon förstod att jag ville ha lite ensamtid med min dotter. Jag hade inte umgåtts med henne själv på ett bra tag. Inte för att hon förstod vad som pågick när vi var ensamma, men för mig betydde det allt.

Jag gick fram till där mamma satt och lyfte upp Ava, som hade bestämt sig för att slå igen ögonlocken och falla i sömn. Med min dotter i min famn gick jag upp för trapporna, in till hennes ljusgröna sovrum. Alex hade vägrat att måla Avas rum rosa. Hon hade ansett att det var stereotypiskt och att Ava inte skulle bli tvingad till att gilla färgen rosa endast för att samhället tyckte det.

Jag log åt tanken och lade ned Ava i sin säng. Försiktigt drog jag av henne sin klänning, samt strumpbyxor för att byta ut de mot hennes pyjamas. När den satt på hennes kropp böjde jag mig ner och placerade en kyss på hennes panna. Innan jag gick försäkrade jag mig om att ingen befann sig i rummet och att fönstret var låst.

När jag kom in i spelrummet igen var killarna i full gång med att slänga chips åt alla håll och skrika åt teven. Ibland förstod jag inte varför vi killar skrek på teven, när vi innerst inne visste om att det endast var vi själva som kunde påverka det som hände i spelet. Jag slog mig ner bredvid Ryan som satt och smsade.

“Och vem sitter du och smsar med ett smygleende på läpparna?” undrade jag och stötte till Ry med armbågen.

“Ingen viktig.” mumlade han till svar och stoppade undan sin telefon.

“Ingen viktig? Hon måste väl vara viktig om du smsar med henne när vi har vår guys night? Det var i alla fall vad ni sa till mig när jag och Alex började träffas.”

Ryan såg på mig och suckade. Han drog upp telefonen ur byxfickan och bläddrade fram en bild till mig. “Hon heter Leila. Hon jobbar på fiket i Toronto. Du vet det vi alltid brukade hänga på?” Framför mig hade jag en bild på en tjej med långt brunt hår. Hon hade de blåaste ögonen jag någonsin sett. Hade inte Alex varit mitt ideal för perfektion så skulle denna tjej kunna varit det.

“Wow, bro. Bra jobbat”, log jag och dunkade Ryan i ryggen. Han log snett.

“Jag vet inte hur jag ska bjuda ut henne bara…” berättade han nervöst utan att se upp från bilden på henne.

“Man up och gör det bara! ‘Vill du ta en fika någon dag?’ Svårare än så är det inte.”

 

bieber | via Tumblr

"Man up!"

 

“Jag tror nog hon inte är så sugen på att fika, hon jobbar trots allt på ett kafé.”

Jag suckade, “du förstår vad jag menar. Bjud henne på lunch, fråga om hon vill käka glass eller ta en promenad! Hitta på något att göra. Du börjar enkelt, sen gör du det lite mer romantiska efter kanske tredje dejten. Du bjuder på middag eller tar med henne på bio. Om hon hör av sig efter det, så låt det gå en dejt - sen slår du till och bjuder hem henne på hemlagad middag.”

Han nickade och tänkte över det jag nyss hade sagt innan ett leende tog plats på hans läppar, “Tack man!”

“Inga problem. Jag kommer ihåg att även jag behövde en knuff i ryggen för att våga ta till orda med Alex om sånt”, log jag och såg sedan ner på bilden igen som fortfarande syntes på hans mobil. “Ni passar bra ihop.”

“Tack”, log Ryan samtidigt som han dunkade mig i ryggen med hjälp av sin handflata.

“Ingen fara bro.” log jag. För första gången på hela kvällen var det ett leende som inte alls var framtvingat.

“Var det så du och Lex började dejta eller?” skrattade Ry.

“Nja inte riktigt. Det var mer, ‘Om du behöver någon att prata med så finns jag’. Så först var vi friendzonade, sedan insåg vi att vi ville vara mer än så. Vet du? Vår allra första dejt, skedde efter att vi hade varit tillsammans ett tag. Det var när vi var på turnén.” Jag kom på mig själv med att rabbla upp massa saker om Alex som Ryan säkert redan visste och inte brydde sig så mycket om. Jag såg ner på mina händer och slutade genast.

“Du saknar henne, va?”

Jag såg på Ryan och nickade. “Alltså det låter sjukt eftersom vi bara varit ifrån varandra i typ nio eller tio timmar nu. Men grejen är den att det är vetskapen om att inte få träffa henne när fan jag vill som stör mig. Det är det som gör att jag saknar henne. Och för att inte tala om Oliver.”

“Jag förstår bro. Du är stark som sitter här med oss och spelar som om allting är okej. Jag beundrar dig för det.”

Jag skulle precis svara och tacka när min mobil började vibrera i fickan till mina jeans. Så snabbt som jag kunde fiskade jag upp den, i hopp om att det var Alex som ringde, men det var det inte. Det var ännu ett sms, från okänt nummer.

 

“Miner Street vid S.S. Lane Victory Maritime Museum. Han väntar.”

 

Mitt hjärta gick genast upp i högvarv. Han? Oliver? Kidnapparen? Jag kände hur allt blod försvann ur mitt ansikte. Ryan såg på mig med rynkad panna, men det enda jag gjorde var att resa mig upp och lämna rummet.  

Jag rusade ut ur huset, i full fart mot bilarna. Snabbt kände jag igenom fickorna tills jag fann nycklarna till Range Rovern, som jag skyndade mig till. Utan att se mig för backade jag ut på gatan för att sedan börja köra i full fart mot motorvägen. Vad skulle hända när jag kom fram? Jag hade ingen aning. Och vem skulle vänta? Jag trodde knappast det skulle vara Oliver, men vem annars skulle det kunna vara? Jag var ivrig och full av adrenalin. Jag ville komma fram så fort som möjligt. Det skulle dock ta mig 45 minuter att köra dit. Miner Street låg på andra sidan av L.A men som tur var kunde jag köra på motorvägen runt om staden.

Jag plockade upp telefonen från passagerarsätet. Stressat klickade jag mig in på kontakter tills jag fann den jag letade efter och tryckte på ring. Efter några signaler hörde jag en röst i andra sidan luren.

“Sam här. Prata.”

“Tjena Sam, JB här. Jag behöver söka upp ett nummer.” rabblade jag upp som om jag hade skrivit ett manus till mig själv.

“Men hallå där Justin. Läget och sånt?” undrade Sam, mer avslappnat nu när han visste vem som sökte honom.

“Förlåt Sam, men jag har inte tid för kallprat just nu. Det är ganska akut. Kan du fixa det?”

“Absolut mannen. Skicka numret till mig så fixar jag det.”

“Tack bro, du är bäst.” Jag klickade Sam, skickade snabbt iväg ett sms innehållande numret som hade smsat mig och slängde sedan telefonen på sätet igen.

Jag kunde knappt tänka. Tankarna korsade varandra vilket gjorde det omöjligt för mig att uppfatta de. Det var som om jag befann mig i en egen liten värld. Omvärlden existerade inte, utan bara jag och mina oklara tankar. Det fanns egentligen inget att tänka på. Antingen var det Oliver som väntade på mig vid museet, eller så var det inte det och det återstod att se. Men tills dess att jag kom fram kunde jag inte göra något åt saken.

Som om jag hade en av och på knapp i mitt huvud slog jag av tankarna, så att det var alldeles tyst i huvudet på mig medan jag körde. Det var inte långt kvar nu. Mobilen vibrerade konstant i sätet bredvid mig. Det var killarna och mamma som undrade vart jag hade tagit vägen, om jag mådde bra. Jag struntade i att svara. Det var oväsentligt just nu.

Jag gasade på lite extra den sista biten, i hopp om att ingen polis befann sig i krokarna. När jag var framme vid museet parkerade jag bilen mitt emellan två parkeringsrutor utan att lägga så mycket som en tanke på att jag kunde få böter.

Med en smäll slog jag igen bildörren efter mig och lät min blick vandra över omgivningen tills jag såg något, längre bort, tvärs över gatan sittandes på en bänk. Det var som om någon gav mig en stöt. Direkt när jag såg den lilla pojken började jag springa. Orden korsade varandra igen. Oliver? Inte Oliver? Någon liten pojke? Kanske en flicka? Eller var det Oliver?

När jag väl var framme vid bänken fick jag det klart för mig. Oliver.

Med tårar rinnande ned för mina kinder slog jag mig ner på huk framför honom. Han såg upp på mig med rödgråtna ögon och tvekade inte en sekund innan han slängde sina armar runt min hals. Jag placerade mina stora händer om hans rygg för att hålla kvar honom i min omfamning medan jag grät mot hans axel.

“Pappa”, snyftade han mot min hals.

“Det är okej”, nickade jag och kysste honom ett dussintal gånger i hårbotten, “du är säker nu. Allt är bra. Ingen kommer någonsin göra illa dig igen, jag lovar.”

Han pressade sina små händer mot mina axlar och tryckte sig ifrån mig. Han blinkade ett par gånger innan han började söka igenom sina fickor efter något. Med rynkad panna väntade jag spänt på vad han skulle visa mig. Han drog upp en zippåse med ett papper i och räckte över det till mig.

“Du skuje ha det hä… de sa det”, förklarade han innan han slog sig runt min hals igen.

Bakom hans rygg tog jag ut pappret ur påsen och vecklade ut det för att kunna se vad det stod.

 

“Tack för lånet, Justin Bieber.”


Oooooooch Oliver är TILLBAKA! Finally tror jag många av er tycker, andra kanske känner att "vad ska berättelsen handla om nu då?" Var lugna, vi har ideér! :) Och hur tror ni det kommer gå med Alex? Och varför tror ni kidnapparna släppte Oliver just nu, och inte senare? Hur tror ni Alex kommer reagera nu när Oliver är ute? Kommer kidnapparna åka fast?

 

Detta kapitel är längre än vanligt, haha, lite mer än 3000 ord för att vara exakt. Damn. Kommentera vad ni tror och tycker! Vi slet med detta, vi ville få det helt perfekt. Skrivet utav båda! Som alltid - vi älskar er och ha en braaaa dag (eller natt beroende på när detta postas hehe) Puss/ E och L.


Kommentarer

Sofia skriver:

OMG!!!! sluuuuuta stoppa ett kapitel när det är som mest spännande!!! VIIIILLL ju bara läsa mer och mer och jag har inget bra tålamod, kan jag lova. Hahaha men ni är grymma tjejor!!

Datum: 2014-06-08 - Tid: 18:29:42 - URL: http://justaweirdgirl.blogg./se


C skriver:

SHIIIIT! OLIE IS BACK! Kan inte vänta tills nästa!

Datum: 2014-06-08 - Tid: 19:48:10 -


Anonym skriver:

OLIVEEEER! Jag tror inte Alex kommer ut på ett tag :(

Datum: 2014-06-08 - Tid: 20:01:09 -


Maja skriver:

Omg! Så himla bra! Kan inte vänta till nästa kapitel!!! :)

Datum: 2014-06-08 - Tid: 20:05:22 -


Anonym skriver:

JAAAAAAAAAAAAAAAA OLIVER ÄR TILLBAKA!!!!!!

Datum: 2014-06-08 - Tid: 20:08:49 -


Anonym skriver:

Tycker det är bra att Alex är borta ett tag! Precis som jag ville. Ni är grymma puss

Datum: 2014-06-08 - Tid: 20:31:50 -


Anonym skriver:

VÄRLDENS BÄSTA KAPITEL!! Håller typ på att döö nu..

Tror att Alex kommer komma ut och såklart kommer hon bli hur glad som helst när hon får reda på att Oliver är tillbaka!
Tror verkligen att denna novellen kommer bli grym, från hur den är nu så är den perfekt!! :)

Datum: 2014-06-08 - Tid: 22:09:53 -


Anonym skriver:

Oooooshit bra som vanligt❤️ och äntligen kom lila ollie tillbaks, jag tror att de tog honom bara för att råna banken för genom ollie kan de locka in både justin och alex eller så kan det vara nick som ville ha nån konstig revange. Jag tror kanske att alex kommer komma ut men ändå inte och sam har kanske hittat vem det är genom nummret så kidnaparen kanske blir inlåst

Datum: 2014-06-09 - Tid: 00:05:30 -


Michelle skriver:

Jag älskar det :)

Datum: 2014-06-09 - Tid: 11:46:41 -


Leek skriver:

Awesome!!! Men tror ni inte att Justin bara kan gå till polisen med påsen och kolla fingeravtryck?

Datum: 2014-06-11 - Tid: 20:03:15 -


camilla skriver:

Oh shiet så bra det MAGISKT bokstavligen, vilken story, så spännande!! <3

Datum: 2014-06-12 - Tid: 15:25:12 -


Emilia skriver:

Så jävla grym, älskar det!!

Datum: 2014-06-13 - Tid: 21:05:24 -


Anonym skriver:

BÄST

Datum: 2014-06-13 - Tid: 21:27:26 -


Sanna skriver:

Kan inte ens beskriva hur bra ni skriver. Det är sjuuukt! Älskar er och Alex och Justin. Hoppas att ni aldrig kommer sluta skriva. Ni är bäst!!! Glöm aldrig det.

Datum: 2014-06-13 - Tid: 21:28:36 -


Clara skriver:

älskade det! kan ni inte få med lite kärlek snart? tyckte det var länge sen alex och justin visade att de älskar varandra, haha. puss

Datum: 2014-06-13 - Tid: 21:34:17 -


Anonym skriver:

när kommer nästa? ni var jättebra!

Datum: 2014-06-13 - Tid: 22:02:34 -


Becca skriver:

Åååh, älska! Äntligen, käraste Ollie är tillbaka. Älskar grabb-kvällen, älskar att Ollie är tillbaka, älskar allt. Nästan iaf. Alex sitter fortfarande i häktet, eller vart det nu är hon är. Men sålänge Oliver är i säkra händer kan jag andas ut. För ett tag.

Tycker ni har gjort ett super-duper jobb med detta kapitel. Förstår aldrig hur ni kan skriva så långa kapitel. Är dock jätteglad att ni gör det, eftersom att ju mer jag får läsa utav er perfektion desto bättre är det. Ni borde absolut vara nöjda med detta kapitel. Och med alla andra, for that matter.

För ett tag vågade jag inte önska vem som skulle sitta och vänta på Justin vid museet, men snacka om lyckan när det var Oliver. Tror faktiskt jag fick fjärilar i magen då. Och jag fick definitivt ett lyckorus.

Det enda som återstår nu är Alex, men jag vet att ni har stora planer. Både för att ni skrev det, haha, och för att ni alltid har något speciellt i kikaren. Ni överraskar alltid, man vet aldrig vad som ligger och lurar bakom hörnet och det älskar jag❤️

Datum: 2014-06-14 - Tid: 00:53:48 - URL: http://bieberheaven.blogg.se


Ditt namn:

E-post: (privat)

URL:

Din kommentar:




Trackback