Jag vankade irriterat av och an i min fängelsecell. De hade inte tilldelat mig en orange dräkt ännu, vilket gladde mig eftersom att jag inte ville vara ansedd som en riktig fånge. Jag hade inte gjort något och förtjänade inte att vara här. Hur det hade kunnat vara möjligt att polisen fått för sig att det var jag som var rånaren var frågan jag ställde mig själv gång på gång.

”Ta det lugnt, jag får ont i huvudet av att se dig gå fram och tillbaka”, suckade den spanska kvinnan jag fastnat i samma cell med.

”Säg inte åt mig vad jag ska göra och inte”, fräste jag till svar och började istället gå snabbare.

”Jag har gjort värre saker än du kan föreställa dig, chica, så om du vill hem igen till din vita familj i er stora villa så föreslår jag att du sätter dig ner”, hotade hon mig och pressade samman sina plommonröda läppar.

 Rädd över hennes hot slog jag mig ner på britsen någon meter ifrån henne. Hon hade kort svart hår, hårt i målad eyeliner och stark färgade läppar. Ett blått åtsittande linne täckte större delen av hennes överkropp och ett par svarta jeans hennes ben. Om fötterna bar hon ett par skyhöga klackar och hennes naglar var längre än hennes ögonfransar, målade i en glittrig färg.

”Så, vad har du gjort för att hamna här?” frågade hon samtidigt som hon granskade mig från topp till tå.

”Det behöver jag inte svara på”, svarade jag och försökte låta kaxig även fast jag var livrädd.

”Jaså, du leker smart? Ay ay ay, det är lika bra att berätta. Jag kommer ändå få reda på det förr eller senare.”

Jag tvekade några sekunder innan jag beslöt mig för att berätta, ”Jag är misstänkt för ett bankrån.”

Hon putade med läpparna, ”Och jag antar att du är oskyldig? Precis som alla ni vita tjejer.”

”Jag är oskyldig.”

”Okej, okej. Du behöver bara lura i domaren det”, skrattade hon och kliade sig på armen.

”Varför sitter du här då?”

”Jag blev hittad i min mans weedplantering”, berättade hon med ett leende krökt på sina läppar, som om det var något hon var stolt över. Jag antog att hon var uppväxt med att det var rätt att vara kriminell.

”Okej”, svarade jag monotont.

”Jag känner igen dig”, yttrade hon efter några sekunders tystnad. Jag suckade utan att svara. Hon såg på mig med höjda, ifyllda ögonbryn, ”är du känd eller något?”

”Inte direkt”, avslöjade jag.

”Vadå inte direkt? Antingen är du känd eller inte”, ville hon genast veta. Jag funderade på vad jag skulle svara. Jag ville inte ljuga men jag ville inte heller säga vem jag var. Hon var ingen jag kände eller brydde mig om. Inte kunde jag gå runt här och vara rädd för henne och låta henne bestämma.

Jag ställde mig upp och började återigen gå fram och tillbaka i cellen, “Hade jag varit känd så hade du väl vetat vem jag var eller hur?”

“Lek inte smart med mig.” kaxade hon efter att ha funderat ett tag.

Fotsteg hördes och både jag och kvinnan väntade spänt på att få se vem det var. Jag bad till Gud att det var Justin. Jag hade inte fått ringa mitt samtal ännu och jag ville inget annat än att höra hans röst eller se honom. Polisen stannade utanför vår cell. Det pep till och dörren sköts upp.

“Bieber, du ska på förhör”, muttrade mannen. Han tog tag i min armbåge för att kunna leda mig ut ur cellen.

“Bieber? BIEBER! Jag sa ju att jag kände igen dig din lilla slyna!” Orden som kvinnan yttrade tilltalade mig inte. Hon hade ändå fått reda på det förr eller senare. Det var säkert redan på nyheterna. Så klart de skulle ta upp att Justin Biebers fru hamnat i fängelse, mycket hellre än att rapportera om folk som varje dag blev mördade i krig.

Vi gick igenom några rum fulla med poliser som snackade juridiksnack som jag inte förstod tills vi kom till en korridor med massa dörrar. Varje dörr hade ett nummer. Polisen stannade utanför rum nummer fyra, scannade sin nyckeltag och öppnade dörren åt mig att stiga in.

“Slå dig ner. Mr. Fuller kommer strax och förhör dig.” mumlade han och precis innan han stängde dörren hann jag stoppa honom med min fråga.

“Ska jag inte ha min advokat med mig här eller? Och när ska jag få ringa mitt samtal?” Han kollade på mig men valde istället att ignorera mig, stänga dörren och lämna mig sittandes där utan något svar.

Rummet var litet. Väggarna var ljusa och det fanns ett bord med fyra tillhörande stolar. Inget sådant där fönster in till ett annat rum som fanns på tv syntes till. Det var udda. Inte alls så jag förväntade mig. Jag satt och rullade tummarna. Jag visste att jag inte hade gjort något fel, men ändå oroade det mig över att jag var här. Jag tänkte på Oliver som var, Gud vet var, och på Ava som var säker med Pattie. Och så Justin. Han var säkert hemma och slet håret av sig på grund av detta. Varför hände detta mig? Av alla? Hur kan de ha mig som en misstänkt? Jag gick ju knappt ens nära banken. Jag stod kanske 15 meter utanför. Minst.

Dörren in till rummet öppnades. En lång man i relativt långt svart hår klev in och slog sig ner framför mig. Jag korsade armarna för att se så tuff ut jag kunde. Han skulle inte få knäcka mig. Jag var oskyldig.

”Förhör med Alexandra Bieber, närvarande – Thomas Fuller”, sade polisen, Thomas, in i en mikrofon som stod på bordet mellan oss.

”Så… du sågs utanför City Bank tidigare idag. Hur kommer det sig?”

Jag tvekade innan jag svarade. Skulle jag berätta om hotbreven, eller skulle han se det som en ursäkt? Kanske kunde Justin komma hit med de och bevisa att jag blivit tvingad till att åka till banken eftersom att kidnapparna till vår son hade bett mig.

”Jag blev tillsagd.”

”Av vem då?” frågade han och läste i sitt block.

Jag ryckte på axlarna, ”Ingen aning.”

Han gned sina läppar mot varandra, ”Jag talade med din man för inte så länge sedan, Justin Bieber.”

”Jaha?” andades jag, lättad över att Justin hade talat med polisen och fått de att inse att de hade gjort ett misstag.

”Han berättade en hel del för mig”, berättade han medan han bläddrade i sitt block.

”Kan du berätta vad han sade?” Jag började bli irriterad. Vad försökte han få fram? Att han var en jobbig jävel eller?

”Han berättade att sedan er son, Oliver Bieber, blev kidnappad så har ni fått hotbrev. Är det sant?” Jag nickade stumt till svar. Han lutade sig över bordet och nickade mot mikrofonen, ”den hör inte nickningar.”

”Ja, det är sant.”

”Han visade mig breven, och smset du fick tidigare i morse.”

”Varför sitter jag fortfarande här då om du vet om att jag blev hotad till att göra det?”

”Eftersom att jag inte vet om vad du gjorde när du väl anlände till banken”, konstaterade han med ett höjt ögonbryn. Jag himlade med ögonen.

”Du vet ju om att jag blev hotad, så du måste ju ha läst smset jag fick senare? Att jag skulle åka där ifrån? Det kom exakt när rånet sägs ha inträffat”, berättade jag snabbt, utan att ta så mycket som en paus för att andas.

”Jag läste det”, bekräftade han, ”men jag vill att du berättar vad som hände.”

”Jag fick ett sms på morgonen som sade att jag skulle åka till banken”, nickade jag, ”så jag åkte dit i min porsche. När jag kom fram ställde jag mig vid en Katy Perry affisch precis som han eller hon eller de hade bett mig om att göra. Jag stod där i lite mindre än tre minuter innan jag fick ett till sms som bad mig åka där ifrån. Då kom det fram en liten flicka till mig, hon ville ta en bild och ha en autograf så det fick hon. Sen åkte jag där ifrån.”

”Då befann du dig fortfarande vid banken när rånet tog fart?”

”Jag hörde inget konstigt från banken. Men det är inte så konstigt, jag stod flera meter ifrån den.”

”Jag har en fråga, Mrs. Bieber”, han böjde sig ner under bordet och dök sedan upp igen med en plastpåse i handen. Bakom den genomskinliga plasten låg en pistol. Thomas såg på pistolen, sedan på mig. ”Har du sett denna någon gång i ditt liv?”

”Nej”, skakade jag på huvudet.

”Det är pistolen som användes vid rånet.”

”Jag har inte sett den”, upprepade jag och försökte låta säker på min sak.

Han lade ner pistolen på bordet, ”Dina fingeravtryck finns på den.”

Det kändes som om någon högg mig med en kniv i magen. ”Va?” flämtade jag förvånat.

”Du är fortfarande säker på att du aldrig har sett den, eller?”

”Det är omöjligt”, insisterade jag och såg ner på pistolen med uppspärrade ögon.

”Vi kommer undersöka brottsplatsen, för att finna bevis. Om det kommer fram att det är du som begick rånet, så kommer du inte få se dina barn eller din man på ett bra tag.”

 Min advokat, som enligt poliserna var den bästa i hela staten, klev ståtligt in i rummet där jag ensam satt. Jag trummade lätt med pekfingret mot bordsskivan utan att se upp på honom. I ögonvrån kunde jag se hur han skakade på huvudet, innan han slog sig ner framför mig tvärs över bordet.

”Så, du är Justin Biebers fru?”

”Så, du är statens bästa advokat?”

”Du är vass”, skrockade han och slog upp sin portfölj för att plocka fram en massa papper.

”Jag vet”, tillkännagav jag med ett fejkat leende. Det drog i hans läppar. ”Så du är här för att hjälpa mig?”

Han såg upp på mig från sina papper med höjda ögonbryn, ”Hjälpa dig? Behöver du hjälp? Jag som trodde att du var oskyldig.”

"Do you need help?"

Jag himlade menandes med ögonen, ”Jag är oskyldig men jag behöver hjälp med att övertyga domaren.”

”Åh”, log han dumt, ”jag förstår.”

”Du förstod redan från början”, mumlade jag irriterat och började peta på mina nagelband.

”Ja, men det är en grej jag har. Att retas med mina klienter.”

”Du retas säkert aldrig.”

Han ryckte på axlarna, ”Sant.”

”Så… ska du hjälpa mig eller inte?” ville jag veta. Han höll upp ett finger för att tysta mig och läste igenom, vad jag antog var brottet jag påstås skulle ha begått. När han var klar med första sidan bläddrade han till den andra – och sista – för att läsa även den. Så fort han hade läst klart de båda papprena, drog han en hand genom sitt mörka hår och såg upp på mig.

”Jag köper det inte”, skakade han sedan på huvudet utan att släppa mig med blicken.

”Vadå?” frågade jag, nyfiken över vad det var han inte köpte.

”Att du har rånat en bank. Du är gift med en utav världens rikaste människor, du har två barn varav ett är kidnappat och du bor i Calabasas. Varför skulle du känna ett behov av att råna en bank?”

”Adrenalinet kanske? Känslan över att bestämma?”

”Nej”, ruskade han bestämt på huvudet, ”du skulle inte klara av något sådant ensam.”

”Tänk om jag hade hjälp?” protesterade jag. Vad höll jag på med? Det var meningen att jag skulle göra mig fri från alla anklagelser, inte dra på mig fler misstankar.

Han lutade sig över bordet med knäppta händer, ”Vad försöker du bevisa? Att du inte alls är en tråkig, rik tjej utan faktiskt klarar av saker? Jag vet att du är oskyldig. Eller har du kanske lust att jag kämpar för det motsatta och får dig att hamna i fängelse i ungefär tio år? Då kommer du ut när dina barn är närmre tonåren än din livmoder.”

Jag svalde hårt. Tanken skrämde mig. Att inte få träffa Justin eller barnen när jag ville, utan när det var besökstid. Att jag skulle missa när Ava och Oliver började skolan. Mina barn skulle knappt känna igen mig när jag blev fri då. Det skulle vara som en galen tant från fängelset kom och började leva med de, samtidigt som hon förväntade sig att bli kallad för mamma.

”Har du någon idé?” gav jag med mig. Han log nöjt.

”Vad jag kan läsa i protokollet så sågs du utanför banken, strax innan rånet ägde rum. Men så vitt jag vet är det inte ett brott att stå utanför banken, eller hur?” han väntade på att jag skulle instämma innan han fortsatte, ”dock fann de dina fingeravtryck på vapnet.”

Jag rynkade pannan, ”Jag har inte rört ett vapen i hela mitt liv.”

”Jag har talat med en gammal vän till mig. Han är tekniker i detta fall, och enligt honom finns dina fingeravtryck inte på kulorna vilket är udda. Varför skulle du ladda en pistol med skyddade händer, men använda den utan handskar?” han höjde på sina buskiga ögonbryn, ”din man ringde mig i samma stund som du hamnade här. Jag fick gott om tid på mig att läsa om fallet och tala med några poliser. Jag hann även åka till en pistolexpert. Jag visade honom en bild och enligt honom är det en väldigt sällsynt pistol, som bara säljs i Europa. Då undrar jag hur du skulle fått tag på en pistol som kommer från Europa?”

”Man kan väl köpa sådana här med?”

”Det är högst osannolikt. Pistolerna är väldigt sällsynta och de som har såna här i USA säljer de oftast inte.”

”Men jag kommer ju från Europa?”

”Du har inte varit i Sverige, som Justin berättade att du kom ifrån, på ett tag vad jag har hört. Sist du åkte där ifrån så åkte du med ett allmänt flygplan och det är omöjligt att få med sig pistoler utan licens på flygplan och varken du eller Justin har licens.”

Jag skakade oförstående på huvudet, ”vad betyder det då? Om vi berättar det för domaren kommer han förstå att jag är oskyldig.”

”Jag kommer till det”, lugnade han mig, ”pistolen har ett serienummer och ägaren har valt att förbli anonym, men det stod vart ägaren bodde.”

”Och vart var det?” var jag nyfiken på att få reda på.

”Illinois.”

”Jag känner ingen där”, berättade jag.

”Jag antog det.”

Jag rullade in mina läppar. Kanske hade jag en chans i alla fall, att bli frikänd. Domaren kunde inte undgå de bevis min advokat hade snokat fram. De var självklara. Han drog en hand genom sitt hår och såg mig i ögonen.

”Oroa dig inte”, log han självsäkert, ”jag kommer få ut dig här ifrån.”

Vad tror ni?! Kommer Alex bli frikänd, eller kommer hon bli inlåst bakom bom och galler? Tyckte ni Justin gjorde rätt som berättade för komissarie Fuller om hotbreven, eller var det ett misstag? Vi vill veta vad ni tycker och tror!

 Skrivet utav Liv, men ett stort stycke skrivet av Ema! Hoppas ni gillade det och kan tänkas slänga in en åsikt eller två! Vi älskar er oändligt. Utan er vore vi inget, och vi är så tacksamma över de som faktiskt klickar sig in här dagligen. Det är sjuuukt. Bloggen vore inget utan er <3 Kärlek/ E och L.