“Men skit i det nu. Det jag ringde för var att jag kom på varför jag hade ringt dig idag och det var inte för att berätta om fansen. Det jag ville säga var att när jag skulle till Walmart så stod det ett dussintal paparazzis utanför min port och jagade mig och ställde massa frågor om dig, om mig. Om oss.”

“Det är inte bra Alex... inte för att dem frågar om mig eller dig, för det har du bevisat att du klarar av, utan för att dem vet vart du bor. Du kommer bli attackerad så länge vi umgås. Åh, jag är så ledsen Alex.” ursäktade Justin sig bekymrat i andra änden.

“Det är en risk jag är villig att ta. Inte bara för dansens skull utan för min och din. Du är min vän och jag gillar dig allt för mycket för att sluta umgås med dig.”

Jag hörde något oväsen men kunde inte lägga ord på vad det var. Snart blev det högre och jag knep ihop ögonen för att stänga ute det.

”ALEEEEEEX! ÖPNNA NU” Jag slog upp ögonen och sneglade på klockan som hängde på väggen. Shit. Jag sprang upp ur sängen och ut mot ytterdörren. När jag slog upp den stod Justin där. Fullt påklädd i träningskläder redo för dansrepetition, mörkröd om kinderna.

”Klockan är sju. Sju Alex!” skrek Justin innan han stampade förbi mig, raka spåret in på mitt mörkbelagda sovrum. Sömndrucket gick jag efter honom för att finna honom vid min garderob. En gäspning lämnade min strupe i samma stund som jag slog mig ned på min obäddade säng. Nick hade verkligen tagit på mina krafter. Jag var rent utsagt dödstrött. Justin kastade ett svart linne på mig med matchande mjukis byxor.

”Ta på dig det där, med den där.” sa han snabbt och pekade på den rödrutiga skjortan jag burit när Nick varit här igår.

Eftersom att jag hade piggnat till en aning kunde jag få på mig kläderna inom loppet av två minuter. Inte det snabbaste, men i alla fall snabbt. Jag drog upp mitt hår i en hög hästsvans på huvudet och skyndade mig in på badrummet för att kunna tvätta bort orenheter som intagit mitt ansikte under nattens gång. Jag pumpade ut lite ansiktskräm i handflatan som jag sedan smetade ut över hela ansiktet. Snabbt sköljde jag bort det med kallt vatten, torkade av ansiktet och var på väg ut till Justin när jag stoppade mig själv. Jag drog av mig skjortan och rollade lite – mycket – deo i armhålorna innan jag var redo för att gå ut på riktigt.

Jag svepte med blicken över vardagsrummet där han inte satt och beslutade att gå in i köket. Sista utvägen skulle vara mitt rum och vad skulle han där och göra? Som jag hade anat satt han vid köksbordet, trummandes med fingrarna på bordet med ett glas mjölk och två stora bagels på en assiette framför sig.

”Slå dig ned och ät.” manade han mig myndigt. Utan att protesterade slog jag mig ned och började äta utav maten. Jag var vrålhungrig efter att endast fått några enstaka kex till middag igår, så storleken på dem två bagelserna gjorde inte mig något illa. Justin kollade frustrerat ned i sin mobil varannan sekund som om det vore en tickande bomb. Med rynkad panna tog jag en sista klunk av mjölken för att sedan kunna gå ut i hallen för att ta på mig mina sneakers. Justin följde med mig ut i hallen, men stannade inte där utan fortsatte ut i trapphuset. Jag förstod honom. Om någon av mina dansare hade försovit sig med två timmar skulle jag vara minst lika arg och stressad som han var just nu. Det enda jag hann ta med mig var en vattenflaska, mobil och nycklar innan jag med snabba steg sprang efter Justin i trapphuset. När jag nådde bilen satte jag mig i passagerarsätet och spände snabbt fast mig. Justin körde så fort jag stängt dörren och jag såg på honom att han var sur.

Jag vände mig mot honom och log ”Förlåt” skrattade jag  försiktigt fram. Hans käkar slappnade av en aning och jag släppte ut andan jag inte ens visste jag höll.

”Varför ber du om ursäkt? Jag försov mig också, jag är bara på lite dåligt humör när jag inte fått tillräckligt med sömn.”

”Aw, du fick inte din skönhetssömn. Det syns på dig.” sa jag så drygt jag bara kunde. Han såg lika drygt tillbaka på mig.

”Tack så mycket. Vilken bra vän du är.”

"You're such a good friend."

”Ja det är jag väl. Istället för att ljuga för dig och bara ’Åh Justin, det syns inte på dig att du inte sovit. Du ser jätte bra ut’. Så berättar jag sanningen för dig. Det syns att du sovit dåligt liksom.” Nu var jag allvarlig, även om allting hade börjat som ett skämt. Jag såg menande på honom men han behöll ögonen på vägen. Jag kunde dock urskilja att ett leende började ta form på hans läppar. Jag undrade vad han tänkte. Innan jag kunde filosofera om hans tankar stannade bilen till. Redan? Jag såg upp och vi var parkerade utanför dansstudion jag, Nick och Justin hade dansat i bara förra månaden.

Vi steg ut ur bilen och smällde igen dörrarna bakom oss. Justin slöt strax upp vid min sida och tillsammans gick vi mot entrédörren.

När vi öppnade dörren möttes vi av hög musik som dunsade ut ur högtalarna. På dansgolvet framför spegeln var ett tiotal dansare placerade och rörde sig till musiken. Vid sofforna satt Dan, Scooter och några andra människor. Justin drog med mig fram till Nick, som glatt log mot mig.

“Där har vi törnrosa! Eller ska jag säga törnrosorna? Ni ser ut att behöva sova, men too late.” retades Nick med oss. Justin skakade på huvudet och gick sedan sin väg mot soffan där han slog sig ned mellan Scooter och Dan, som båda kollade ned i sina datorer. Antagligen satt dem och antecknade om hur dansarna skötte sig på dansgolvet. Förhoppningsvis skulle jag klara igenom mig dagen felfritt, men det var tveksamt.

Nick suckade, “Gå och fyll vattenflaskan så ska jag köra om allt.”

“Vad menar du? Har ni dansat mycket?” utbrast jag förvånat. Jag ville verkligen inte göra mödan värre för alla andra, bara för att jag gjort ett misstag och försovit mig. Men Justin hade ju också gjort det, så om jag hade vaknat till mitt alarm jag inte slagit på ens, så skulle vi vilket som kommit sent.

“Nej, vi är på låt nummer två bara”, log han lugnandes mot mig och placerade sin hand på min överarm. Av ren reflex ryggade jag tillbaka av hans beröring, vilket fick hans ansiktsuttryck att sjunka ihop en aning. Leendet suddades ut och han vände på sig mot stereo anläggningen.

“Ta fem minuters paus allihopa!” ropade han ut till dem utmattade dansarna som allihopa skyndade sig fram till sina vattenflaskor.

Jag snodde runt och småjoggade fram till dörren som ledde in till toaletterna. Mina steg förde mig mot handfatet samma stund som jag kom innanför dörren. Medan vattnet rann ned i flaskan granskade jag min spegelbild och upptäckte en liten finne vid hårfästet. Suckandes skakade jag på huvudet. Sånt är livet... Finnar kom liksom på köpet när man växte upp, så man fick bita i det sura äpplet och leva vidare. Jag ryckte till när en välbekant röst fyllde rummet.

“Hej, Alex va?”

Jag vred på huvudet och kände genast igen tjejen. Carlena. Från klubben.

“Ja, precis. Carlena om jag inte misstar mig?” hon nickade, “Dansar du också med Justin eller är du bara här?”

“Nej, jag fick en plats här som dansare. Det är skitcoolt tycker jag. Justin Bieber liksom? Inte för att jag har en grej för honom, bara... han är så stor, du vet? Det är alltid coolt att sammarbeta med en superkänd person.” babblade hon på innan hon förde sin vattenflaska mot munnen.

Jag vred på korken till min, som vid det här laget var fylld med vatten. “Jag håller verkligen med.”

“Så.. du och Justin?” frågade hon.

Generat kollade jag ned på mina fingrar men hann inte komma med ett svar innan dörren slogs upp.

“Showtime ladies.” log Nick mot oss. Jag ryckte på axlarna åt Carlenas håll och gick sedan ut ur toaletten. Vi gick i tystnad tillbaka till danssalen där alla var uppställda. “Vi kör igenom hela numret nu utan stopp. Med Justin.” lade han till och slängde en blick mot Justin som motvilligt vred sig i soffan.

Han såg ut som att han var tvungen att äta råa sniglar medan han hade en hand på en kokhet platta. Bara att se honom ha det ansiktsuttrycket fick mig nästan att brista ut i skratt. För att förhindra det kollade jag istället ned på mina löst knutna skor.  Justin gick snabbt förbi bakom mig och jag hoppade till lite när jag kände att han knep mig på rumpan.  Nu kunde jag inte hålla mig, utan brast ut i skratt. Skrattet var så krafigt att jag var tvungen att vika mig dubbel för att inte falla ned på golvet. Allas blickar hamnade på mig och jag gick och ställde mig på min plats och bad Nick starta musiken. De köpte det och vände sig mot speglarna på väggen.

Så fort musiken spelades glömde jag allting runt om mig och levde mig in i dansen. Jag tog ut alla rörelser så bra jag kunde som om det var nu det gällde. Allting runt om mig försvann och det var som m det bara var jag i rummet. Åtta efter åtta passerade och snart var hela numret klart. Sista låten var “Baby” och i slutet försvann vi dansare in bakom “kulisserna” som nu inte fanns utan vi fick föreställa oss dem själva.

När Justin också var klar med sin del kom han över till oss andra som hade placerat oss på golvet framför sofforna där Dan och Scooter fortfarande satt.

“Så... Vad säger ni om att lära känna varandra lite?” frågade Scooter och såg på oss. Jag nickade och såg mig omkring. Den enda jag kände förutom Justin och Nick var Carlena, och jag kände inte ens henne. Det hade varit kul att lära känna varandra innan vi åker på en turné som skulle vara i flera månader. “Börja med att berätta lite om er själva.” föreslog Scooter. “Alex, du kan börja.”

“Så... Ehm...” började jag. Vad skulle jag säga? Detta var en av de grejerna jag var lite sämre på. “Ehm... Ja, Jag heter då Alexandra Smith. Jag är från Sverige. Har dansat på riktigt sedan jag var typ sju och jag gillar att äta nutella ut bruken.” jag log glatt och resten av dansarna bemötte mig även de med ett leende.

“Tjockis.” muttrade Justin där han låg på mage med hakan i händerna.

“Jag låtsas som om jag inte hörde det där.” sa jag och lade armarna i kors och crewet skrattade. “Någon annan som vill berätta något?”

“Jag kan köra.” Sade en kille med dreads. Han var rätt snygg om jag får säga det själv. “Jag heter också Justin. Justin DeVera. Komiskt, men sant. Kalla mig J.D så slipper vi missförstånd. Jag är härifrån och har dansat hela mitt liv. Har dansat lite överallt men har dansat med Justin de senaste åren. Jag trivs och anser crewet som en extra familj.” Vi nickade och fortsatte till nästa person. Jonathan som skulle lansera egen klädkollektion och som varit med Britney Spears på turne. Luke som även han varit med Britney på turne. Johnny som var från Miami och har varit lärare ett tag även han ska lansera en klädkollektion. Carlena som dansat hela sitt liv och varit med i “So You Think You Can Dance.” Kaili, det var tjejen med det coola korta håret i lila färg. Vågat men snyggt. Även hon hade dansat hela livet. Sista personen som presenterade sig var Elysandra hon var från L.A och gillade mode och hade dansat hela livet.

Jag kunde inte undgå tanken på att alla var fyra till fem år äldre än mig och hade dansat hela livet. Alltså var de alla mycket bättre än mig och det kändes som om jag alltid skulle vara den yngsta bland alla. Kanske skulle jag känna mig utanför? Nej. Jag älskade detta och gjorde detta för mig själv.

“Okej, eftersom jag vill vara en så bra boss som möjligt kan vi alla ha en sleepover hos mig så vi kan lära känna varandra bättre. Vad tycker ni? Vi sover alla hos mig sedan åker vi imorgon på morgonen.” det var Justin som yttrat orden och jag gillade idén lite. Det hade kunnat bli mysigt. Lite lära känna varandra tid. Alla utbrast i glada tjut, vilket fick Justins läppar att krökas i ett leende. Hans blick landade på mig och jag kunde inget annat än att lé tillbaka.

“Nio hos mig! Ta med er packning, för vi åker tidigt imorgon bitti.” ropade Justin ut när alla lugnat ned sig en aning. “Förresten - är någon allergisk mot något? Nötter, gluten, laktos...? Bara så jag vet vad jag kan bjuda på.”

Carlena harklade sig, “Jag har en allergi mot Alex...”

Alla brast ut i skratt och jag vred på huvudet mot Carlena för att kunna ge henne en irriterad blick. Justin kollade snett mot mig,

“Sorry Alex.. jag vill inte döda mina dansare, så du får tyvärr stanna hemma.”

“Men jag kanske dör hemma, av att se min sexiga bakdel... då dör ju en dansare vilket som.” protesterade jag med armarna i kors.

Justin nickade. “Dig är jag villig att förlora. Förlåt. Men det är så det är.”

“Fan ta dig.” muttrade jag ironiskt tillbaka och rättade till min hästsvans innan jag slängde min halvfulla vattenflaska i huvudet på honom. Den träffade hans panna och vattnet rann ut på honom. Tystnaden spred sig snabbt i danssalen. Justins blick mörknade medan den låg på mig.

“Klockan nio hos mig allesammans.” sade han och satte fart mot mig. Snabbt for jag upp på fötter för att kunna springa ifrån honom, ut i korridoren. “Alex! Du ska få fan för det där!”

Skratt forsade ut ur min mun medan jag sprang runt i byggnaden, utan att veta vilka dörrar jag slog upp överhuvudtaget. Mina steg blev långsammare då mina ben var utmattade efter allt dansande. Jag trodde att jag var mycket längre fram än vad jag egentligen var och saktade ned farten rejält. Någon sekund senare kände jag två händer runt min mage och slängdes upp över Justins axel.

“Justiiiiiiiin!” skrattade jag fram medan jag sprattlade med benen. Han fortsatte gå framåt, oberört av det faktum att mina fötter var någon centimeter från att sparka honom rakt i ansiktet. Jag lade utmattat ned mitt huvud mot hans rygg och skrattade samtidigt. “Släpp ner mig, annars.. annars...”

“Annars vadå?” sade Justin och sköt upp en dörr så att han kunde gå ut. Min blick for ned mot marken. Vita stenar täckte gräset som egentligen skulle vara där, vilket betydde att vi måste varit ute på baksidan. Paniken spred sig snabbt inom mig och jag började genast sprattla igen - denna gång utan skratt.

“Justin! Neeej! Du VÅGAR inte! Justin, släpp ner mig nuuuu!!!” skrek jag för full hals och slog honom på ryggen, men då var det alldeles för sent. Han hade redan släppt ned mig i det kalla vattnet som fyllde den stora fontänen.

Vid det här laget var jag sur på honom. Eller jag snarare låtsades vara sur på honom. Jag greppade tag om kanten till fontänen för att häva mig upp på ben. Justins skadeglada leende var så stort att man ville trycka ned hans huvud i vattnet för att få det att försvinna. Men jag var bättre än så. Jag skulle leka med honom på ett annat sätt. Jag klistrade på min suraste min jag hade och klev över kanten till fontänen. När jag var på torra land igen kramade jag ur mina kläder så gott jag kunde och gick mot Justins bil som stod parkerad runt hörnet.

Jag satte mig tillrätta i sätet och Justin hoppade strax in i förarsätet. Han såg på mig, antagligen försökte han på något sätt få kontakt med mig men jag ignorerade honom. Efter några minuter av stirrande bestämde han sig för att starta upp bilen och backa ut från parkeringen och köra ut på vägen.

Mina blöta mjukisbyxor klibbade fast sig mot mina ben. Känslan var minst sagt obehaglig. Tröttsamt lutade jag huvudet tillbaka mot stödet och klickade igång radion, men Justin var lika snabb med att stänga av den.

“Är du sur?” frågade han lågmält med en snabb snegling mot mitt håll. Allt jag gjorde var att sucka och fortsätta ignorera honom. “Alex... snääälla babe. Förlåt. Du kan få en nute-”

“Jag ska ha två.” avbröt jag honom så snart jag visste hur hans mening skulle lyda. Ett leende formades på hans läppar,

“Fine. Två burkar ska det bli.”

“Perfekt.” tyckte jag och vred på huvudet så att jag inte satt med det vänt ifrån honom. Det var omöjligt att inte lé nu.  

Jag stoppade in framsidan av den vita t-shirten i jeansen och drog på mig mitt halsband innan jag gick ut till Justin, som satt och knaprade på lite av kexen jag glömt ställa in igår kväll med blicken nere i sin vita iPhone. Jag tryckte ned min mobil i fickan innan jag slog på vattnet som forsade ned i diskhon. Justin kollade upp på mig.

“Vad gör du?” frågade han förvånat. Jag viftade med diskborsten framför ansiktet på honom.

“Diskar? Vad tror du? Det är mitt hem, och jag måste ta hand om det.” påminde jag honom och skvätte lite diskmedel över kopparna och assietterna som stod nere i diskhon. För att göra detta så tråkigt för Justin som jag bara kunde, skrubbade jag långsamt borsten mot porslinet fram och tillbaka. Hans blick brändes i nacken på mig och med tanke på att han inte såg mig, kunde jag lé precis hur stort jag ville.

“Alex, jag kan bara ringa över mina betjänter. De-”

“Varför då?” frågade jag dumt medan jag sköljde av den första assietten.

Justin suckade, “Strunt samma... skynda dig bara. Har du ens packat?”

”Ja, det har jag.” försäkrade jag honom och diskade snabbt upp det sista som låg i diskhon.

”Bra.” sade han, utan att släppa blicken från mig.

Jag torkade av diskbänken med min blommiga trasa innan jag fortsatte in på mitt rum för att städa undan lite och sedan dra ut väskan till hallen. Justin kollade ned på den, sedan upp på mig.

”Ska du ha med så mycket?” frågade han, nästan chockat.

Jag ryckte på axlarna, ”Ja? Eller..? Vadå, vi är väll borta ett tag?” antydde jag nu med armarna i kors.

Han kliade sig i nacken, ”Jo visst. Ha med så mycket du vill.”

Jag nickade nöjt och såg mig själv i spegeln. Smink var inte ens något jag lagt ned tid på, även fast finnen irriterade mig en aning. Vi skulle bara sitta ett litet gäng och käka pizza typ, det var allt så jag såg ingen mening med att sminka mig till det. Skulle det varit en fest dock så hade jag sminkat mig med lite mascara och ögonskugga. Kanske till och med lite puder.

Jag drog en hand igenom mitt hår medan jag drog på mig min svarta hoodie, som fungerade perfekt som en lite tunnare vårjacka. På våren i L.A var det lika varmt som sommaren i Sverige dock – men det hindrade mig inte från att klä mig som om jag fortfarande befann mig i Sverige. Klädseln var det enda jag fortfarande hade detsamma. Det enda som fick mig att komma ihåg varför jag klädde mig för ett annat klimat. Jag vände på mig och hoppade i mina svarta sneakers.

”Justin? Kommer du eller?” ropade jag till Justin som fortfarande satt vid matbordet. Inom någon sekund kom han ut i hallen och tog på sig sina ytterkläder han med. Färdigklädd lyfte han upp min väska men släppte ned den lika snabbt.

”Vad är det i den här?!” utbrast han förskräckt som om jag hade mördat tio personer.

”Kläder, lite privata grejer och min kamera. Fast den ska jag ha i handbagaget sen. Vadåra?”

Han stirrade stint på mig, ”Den är tung som in i helvete. Ursäkta mitt ordval.”

”Vadå, har du inga muskler eller?” skrattade jag retsamt och nöp honom på sin biecep. En suck lämnade hans strupe och utan att svara lyfte han återigen upp väskan och gick ut i trapphuset med kurs mot hissen.

Jag checkade hela lägenheten en sista gång så att inget stod på eller öppet innan jag gick in i hissen tillsammans med Justin som i samband med ett stön släppte ned väskan. ”Tjejer..”

”Ja, tjejer. Det mostatta könet. Har du något emot oss eller?” undrade jag och tryckte upp honom mott hissväggen så att hela hissen skakade till.

Ett leende kröktes på hans läppar, ”Äh, ni är allt bra fina när ni väl vill.”

Skrattandes släppte jag taget om hans jackärm och gick ut ur hissen. En sekund funderade jag på om jag skulle erbjuda mig att ta väskan, men insåg sedan att Justin envist skulle protestera. Killar och deras stolthet…

Solen stod högt på himlen när vi klev utanför porten. Bakom några bilar kunde jag se paparazzis stå och fota för fullt, så jag drog därför upp huvan över huvudet på mig. Justin måste ha fattat vinken och skyndade sig därför med att slänga in min väska i bagageutrymmet för att sedan slå sig ned bredvid mig i bilen och starta motorn. ”Jäkla paparazzis.”

”De kommer på köpet.” påminde jag honom. Man fick stå ut med allt livet kom med – för allt kom på köpet. Det hade mormor alltid sagt till mig när jag varit liten. Nu fanns hon inte längre. Det var jobbigt. Den enda jag verkligen kunde prata med om mamma hade varit mormor, men hon hade dött för mindre än tre år sedan i bröstcancer tragiskt nog. Under den perioden hade sorgen varit stor. Både mormor och mamma hade varit – och är – en stor del av mitt liv, men så helt plötsligt var båda borta. Ingen av dem fanns att tala med längre. Bara att tänka på det krossade mitt hjärta.

”Så… vad ska vi käka tycker du?” frågade Justin och väckte mig ur mina deprimerande, djupa tankar.

”Pizza.” orden flödade ur min mun som om jag var född till att säga just det ordet. Pizza.

”Säkert?”

Jag nickade, ”Bombsäker.”

”Då blir det Pizza.”

Han svängde in framför Pizza Hut och parkerade. Jag kollade in i den proppfulla restaurangen.

”Ska jag gå in? Det kanske blir kaotiskt om du gör det…” trodde jag ärligt.

Justin rullade in sina läppar. ”Ja. Gå in du.. här har du hundra dollar. Köp fem pizzor, två Hawaii, två ost och en med vad du vill.” sade han och räckte över den skrynkliga sedeln.

”Jag grejar.” försäkrade jag honom och klev ut ur bilen i full fart mot glasdörren som ledde in till byggnaden.

Jag slängde den sista pizzakanten i kartongen och stängde den. Alla hade ätit sig mätta, men jag var den enda som fått äta en hel pizza för mig själv eftersom ingen gillade kyckling på pizza. Jag menar kom igen? Kyckling. På pizza? Det är ju svingott. Standard i Sverige. Om Believe Tour hade ett stopp i Sverige någon gång så skulle jag lätt ta med hela crewet för att käka kebab. Ingen hade tydligen smakat kebab, någonsin. Det var en självklarhet. J.D var den som stönade först, men bara strax därefter utbrast alla i kör, “Gud vad mätt jag är!”

Inom loppet av en sekund låg vi och skrattade, men gnydde på samma gång. Det var roligt. Vi hade roligt.

“Vad ska vi göra härnäst mån tro?” frågade Kaili och tog en klunk utav sin coca cola.

“Jag vet inte...” mumlade Luke till svar. Hans blick gled över allas ansikten för att se om någon hade något förslag. Elysandra ställde sig snabbt upp.

“Jag vet!” utbrast hon. Alla kollade upp på henne, nyfikna över vad hon skulle föreslå. “Kurragömma!”

“Ja!” instämde jag glatt och slog till Justins knä för att få ett instämmande från honom likaväl.

Han suckade. “Visst.. ett... två... tre...”

Alla for upp på ben för att hitta bästa gömstället först. Elysandra, Carlena och Luke sprang upp på övervånigen medan vi andras stannade kvar här nere. Jonathan gömde sig bakom gardinen, Johnny i en kista som var fylld med filtar och Kaili i en garderob medan jag stod kvar framför Justin som hade börjat räkna i tiotal. Förskräckt över att han redan kommit till åttio skyndade jag mig in bakom köksön. Jag var officiellt sämst på att gömma mig, men där satt jag, ihopsjunken under köksön. Jag drog barstolarna som stod placerade där närmare mig så de skymde mig aningen bättre.

“Hundra!” skrek Justin högt och tydligt. Jag hörde hans steg komma närmre och närmre och till sist såg jag han passera bredvid köksön, utan att ens slänga en blick under den. Korkskalle. Där satt jag. Inte ett ljud hördes från nedervåningen. Men där uppe kunde jag höra hur Justin hittade en efter en. Snart hörde jag rösterna ännu starkare och jag antog att de hade kommit ner igen.

“Jag ser dig bakom gardinen, buddy.” ropade Justin och jag kunde höra hur han sprang dit för att se vem det var. “Jon! Haha, på riktigt? Du är sämst.” Om jon var sämst, vad var då jag? Jag satt under en köksö. Justin hade gått förbi men inte sett mig. Fast det fick mig på andra tankar. Justin är inte så korkad. Han borde ha insett att jag var där. Han lät mig vinna den rackaren. Hehe, that’s my boy. Med bredaste flinet satt jag där och inväntade Justin. Kort därefter såg jag hans ben komma gåendes igen. Han stannade och drog ut barstolen, men istället för att huka sig ned och säga att han hittat mig. Satte han sig på barstolen och började sparka med fötterna. Han sparkade inte hårt men de slagen jag fick var ändå otroligt jobbiga.

“Ja ja, du har hittat mig.” muttrade jag och ställde mig upp.

“Ojsan Alex, var du där? Jag var nära på att ge upp.” När Justin försökte leka rolig blev det bara fel. Han försökte för mycket för att det skulle vara kul. När han sedan ställde sig upp ur stolen passade jag på att leka lite med honom. Så jag tog sats och hoppade upp på hans rygg och virade benen kring hans midja.Han kramade om mina lår med sina händer i tecken på att jag fick stanna på min plats där uppe.

Jag böjde mig leendes fram mot hans öra, “Jag kan hjälpa till.”

“Lugnt babe, du vann ju.” Där hade jag beviset. Han hade låtit mig vinna. Jag kramade om hans hals för att hålla balansen. Min ena hand hängde lite längre ner och jag kände hans hårda muskler. Jävlar. Jag trodde inte Justin tränade så. Okej Alex, sluta tänka så.

“Du lät mig vinna. Men jag lovar din hemlis är säker hos mig, babe.” viskade jag i hans öra. Justin vred på huvudet och kollade snett upp på mig med ett flin.

“Fan vad hett när du kallar mig babe.” tyckte han.

“Synd. För det var en engångshändelse.”

“Okej ni två där borta. Vi tänkte köra lite dans battles.” ropade Luke till oss och Justin styrde mot dem i vardagsrummet. Resten av crewet hade bildat en ring medan Justin, och jag då, gick för att sätta på musik på hans sorround system. Så fort musiken började spelas satte gänget igång och dansade. Justin skulle precis ta plats i ringen när det ringde på dörrklockan.

“Konstigt. Vem kan det vara så här dags?” muttrade Justins och sneglade på sitt armbandsur som visade halv tolv.

“Vill du att jag ska hoppa av?” undrade jag. Vi visste ju inte vem det var så det kanske var bäst om han gick och öppnade dörren själv.

“Nej, det är lugnt. Jag vill ha dig kvar.” sade han bestämt. Jag nickade även fast han inte såg det. “Ursäkta mig hörni. Jag ska bara se vem det är.” ursäktade han sig sedan artigt och gick ut i hallen. Fortfarande med mig på ryggen.

Eftersom Justin höll mig under låren så jag inte skulle trilla så fick jag stäcka mig fram för att öppna dörren. Jag vred om handtaget och Justin tog ett steg tillbaka så jag kunde öppna dörren.  Han backade ett steg så att jag skulle kunna få upp dörren helt, men slutade så snart personen som knackat uppenbarades.

“Selena?”  

“Hej.” hälsade Selena stelt. Underbart. Jag sprattlade lätt till med benen så att Justins tag lossnade och jag gled ner för hans rygg. Detta var pinsamt, om något.

“Hej! Hur är det?” undrade jag. Inte för att jag brydde mig. Jag kände inte Selena, men mest för att vara artig.

“Jodå. Jag tänkte hämta mina grejer. Men jag ser att ni har fest, så kanske en annan dag?” Vi det här laget hade hon slappnat av lite.

“Nej men det är lugnt. Jag hämtar din låda nu.” sade Justin och joggade upp för trapporna. Great. Han lämnade mig själv. Med henne. Vad skulle jag säga? Jag kände redan på mig att hon inte gillade mig. Vad hade jag då att säga till henne?

“Så... Du och Justin?” frågade hon, inte avundsjukt utan mer som överbeskyddande.

"You and Justin?"

“Va?” jag var chockad. “Jag och...” jag pekade upp för trappan, “Justin?” hon nickade och såg på mig. Sedan brast jag ut i skratt. “Nej, nej, nej. Eller inte för att jag inte hade kunnat eller så. Men vi är bara vänner. Jag är inte ute efter ett förhållande just nu.” svarade jag. Hon såg på mig och skakade på huvudet.

“Det var så allting började mellan oss också. Vi var bara vänner, men det växte till något mer och resten vet du ju själv. Men Alexandra. Jag ville be om ursäkt för igår. Jag kanske verkade otrevlig, det var liksom första gången vi sågs sen... Ja du vet. Och jag tyckte det kändes lite konstigt.” hon pausade. Jag förstod henne på ett sätt. Det är aldrig lätt att se sitt ex med någon annan. Även om de bara är vänner. Jag nickade och mumlade ett enkelt “jag förstår dig”.

“Jag bryr mig fortfarande om honom och kommer nog alltid göra det. Men du verkar vara en bra tjej. Så snälla, ta hand om honom, som vän eller som pojkvän. Han är en bra kille och förtjänar det bästa.”

“Tack Selena. Det betyder mycket. Och du är nog inte så tokig du heller. Jag lovar att jag ska ta hand om honom.” Jag var ärlig. Jag kunde inte vara otrevlig och oartig mot en person jag inte ens kände. Hon log tacksamt och jag kände mig stolt. Stolt över att ha hanterat denna situationen som en vuxen.

Precis när vi fått slut på samtalsämnen kom Justin ned med en kartong. På locket stod det “Selena” med stora bokstäver, skrivet i röd spritpenna. Han räckte över den till henne och vinkade sedan till Mandy som satt i en bil på Justins uppfart. Undra hur dem hade kommit in, innanför grinden...

“Vi kanske kan ses någon dag när jag är tillbaka från turnén?” tyckte jag leendes. Selena ville kanske lära känna mig och något inom mig ville verkligen lära känna henne också.

“Ja! Det blir toppen”, svarade hon ärligt och log stort. “Men... ni får ha det så trevligt! Ni är tillbaka inom någon månad va? Det är bara några få länder nu i början om jag förstått allt rätt.”

“Ja, precis. Alex har ju bal och tar studenten. Det får hon ju inte missa..” flinade Justin och knuffade till mig i sidan. En suck lämnade min mun.

“Nej det skulle ju vara alldeles förskrääääckligt om jag missade balen.” gnällde jag ironiskt med händerna på var sida av mitt huvud. Selena fnissade till.

“Men nu ska ni får vara ifred. Vi hörs!” sade hon och vände sedan snabbt på klacken för att gå tillbaka till sin väntande mamma. Justin slog igen dörren och kollade rakt på mig.

“Det där var...”

“...awkward.” avslutade jag hans mening. Han nickade instämmande.

“Nästa gång kommer jag kolla i nyckehålet innan jag öppnar.” försäkrade han mig och började gå mot vardagsrummet.

“Eller så bara ser du till att du inte har en tjej som rider på din rygg nästa gång.”

När vi kom in möttes vi av en chockande syn. Alla, precis alla, hade fallit i djup sömn. Hur länge var vi borta egentligen? Kaili och Jon låg på varandra, Luke satt i fåtöljen. Elysandra och Nick låg likaså på varandra på golvet bland ett dussintal kuddar. Nicks armar var slingrade runt Elysandras tana kropp. Jag log. Kanske skulle jag slippa honom om han var kär i Elysandra... nej Alex. Så där tänker man inte. Nick är en snäll person, som förtjänar all vänlighet som han ger tillbaka. Du kan inte behandla honom som skit bara för att du har en aning om att han är kär i dig. Det är fel.

“Vad säger du om att jag och du däckar i min säng och får vår skönhetssömn?”

Jag kollade upp mot klockan som visade strax efter halv två och gäspade. “Ja, visst.” Justin vände bakdelen mot mig och jag antog att han ville att jag skulle hoppa upp på hans rygg, vilket jag inom några sekunder gjorde. Justin gick mot trappan och på vägen släckte han lamporna i vardagsrummet och i hallen. Han gick upp för trapporna i normal fart som om jag inte ens var där, som om han inte nästan bar dubbelt så mycket av vikten han vanligtvis brukade bära på.

När vi kom fram till hans sovrum släppte han ner mig på sängen. Jag kollade mig runt och förvånades över hur “vanligt” det såg ut. Justin kanske var världens rikaste 18-åring. Men han betedde sig inte som det. Allt han hade i rummet var en stor säng placerad i mitten. En gigantiskt Tv på väggen mittemot. Dörr till hans walk in closet och dörr till hans badrum. Sedan några enkla möbler som piffade till rummet. Allting i enkla färger så som brun och beige.

“Ehm... Skulle jag kunna få låna något att sova i? Min pyjamas är någonstans långt inne i väskan, vill inte riskera att öppna den.” undrade jag och log mitt hundvalpsleende.

“Självklart, gullet.” svarade han och gick till byrån han hade och drog ut en t-shirt.

Jag tog emot t-shirten han räckte över som jag kunde få sova i och vände ryggen till honom. Jag var alldeles för utmattad för att gå in på badrummet, så drog bara av mig min t-shirt och sedan på med hans snabbt som attan även fast jag visste att han kollade in min rygg. Jag drog in mina händer under den alltför stora t-shirten han gett till mig och knäppte upp min BH för att sedan slänga den tillsammans med mina jeans på golvet. Justin hade redan lagt sig ned under täcket med bar överkropp. Jag skulle ljuga om jag sa att han inte var attraktiv, för det var han. Jag bet mig löst i underläppen och kröp sedan ned bredvid honom.

“Jag ställde klockan på sex... vi får iallafall runt fyra timmars sömn skulle jag tro.” berättade han trött.

“Okej.” sade jag och lutade mig fram mot honom för att ge honom en kram. Han kramade tillbaka och lutade sig sedan tillbaka, så jag tog chansen och gav honom en snabb puss på mungipan. Mina läppar brände till en aning, men det var inget jag lade större tyngd på. Det var allt. Vi var vänner.“God natt crewmate. Sov så gott.”

Detta kapitlet är skrivet av oss båda och c.a 6000 ord långt. Sex-frekking-tusen ord. Knappt så att vi själva förstår hur vi lyckades! Hehe... men här presenterar vi iallafall kapitel 23! Enjoy, och kommentera så det rycker! Much love, E&L.