”…och när jag kommer så kan vi väl bada? Jag har inte doppat mig på flera veckoooor.” tyckte Alex.

”Ja visst!” instämde jag glatt. Faktiskt så hade inte jag heller badat. Tiden räckte inte alltid till för att ta sig ett dopp. Det var dumt att jag hade en pool som hade stått orörd i flera år, men någon dag kanske den skulle komma till användning. ”Så, hur känns det att du ska ta stu-”

Jag hindrade mig själv från att fortsätta tala när hela bilen guppade till. Hade jag kört på något? Paniken fyllde min kropp på några enstaka sekunder. Kanske hade jag kört på någon och inte något. 

”Herre Gud.” mumlade jag. Mest för mig själv trodde jag men sedan hörde jag Alex i telefonen.

”Justin vad händer?” utbrast hon.

Jag tog upp mobilen, tryckte av högtalaren och pressade telefonen mot örat.

”Jag körde på någon. Eller något.  Eller jag vet inte. Jag hörde något i alla fall.” fick jag skräckslaget fram.

”Men gå ut och kolla då! Varför sitter du kvar?! Tänk om det är en människa eller ett djur som behöver hjälp?” utbrast Alex i telefonen.

Jag tog ett djupt andetag innan jag knäppte upp säkerhetsbältet och öppnade dörren för att gå ut. Automatiskt styrdes mina steg mot baksidan av bilen. Snälla var inte ett djur eller människa, snälla, snälla.

Mina ögon såg runt efter vad det kunde ha varit som lät men jag såg inget. Jag hörde Alex andas i luren när jag satte knäna i marken för att sedan försöka se under bilen. När jag insåg vad det var brast jag ut i skratt.

”Justin vad händer?”

Jag kunde inte svara på grund av min skrattattack. Skrattandes reste jag mig upp och skakade av gruset från byxorna jag bar och satte mig i bilen igen.

”Justin! Kan du svara? Vad är det?” utbrast Alex nu för andra gången.

”Det var en sten! En jävla sten. Jag körde över en sten.” skrattade jag fram.

Jag hörde hur Alex också började fnissa. Hennes fniss var världens gulligaste och jag kunde inte låta bli att le. Hon var så gullig och underbar och nu kunde jag inte tänka mig hur det skulle vara utan henne, även fast vi inte känt varandra så länge.

”En sten! Jag fick panik när du sa någon och sen så var det en liten sten. Du är ju pantad om någon.” sa hon. Jag antog att hon refererade till förut när jag kallade henne pantad. Hon var allt för söt.

”Liten var den ändå inte, jag kände ju av den rätt rejält. Och vadå? Jag visste ju inte!” utbrast jag till mitt försvar och började sedan köra igen. Långsamt backade jag tillbaka mot samma håll jag kommit ifrån. Det var bäst att åka in till stan igen, innan jag tappade bort mig ännu mer. Lika bra att köra till presskonferensen så jag inte blir sen. Jag hade ändå inget bättre för mig.

”Hade det varit en person hade du väl sett det. Eller distraherar jag dig för mycket?”

Jag log, ”Ohja. Du är en sådan distraktion att jag knappt kan koncentrera mig.” Jag försökte låta allvarlig men det kom ut ironiskt.

Alex hummade misstänksamt till, "Något säger mig att du inte skämtar, Bieber."

”Jag är fullt allvarlig, Smith. När du inte är här saknar jag dig och när du är här kan jag inte slita min blick ifrån dig. Så en distraktion är du allt.” svarade jag ärligt. ”Fast, jag är väl en lika stor distraktion för dig.” skröt jag självsäkert.

”Så stort ego... Men hur tänker du nu Bieber?”

Jag skrattade till lite lätt medan jag svängde tillbaka ut på motorvägen. Äntligen.

”Jag har sett hur du kollar på mitt sexpack, Smith. Men det är inte lätt att inte kolla, du är inte den enda. Jag förstår dig.” skrattade jag sympatiskt fram. Hon suckade till i andra änden,

”Du och ditt ego. Men ja, du har rätt.” Jag hörde hur hon vred sig i soffan och sedan gick iväg någonstans. ”Du är riktigt snygg, helt allvarligt. Det är fantastiskt hur en människa kan se ut så... för du är väl en människa?”

”Haha ja?” hostade jag ur mig, i en blandning av skratt och chock, ”Tack babe, du är fin du med." Jag undrade vad Alex tyckte om smeknamnen jag brukade kalla henne. Hon sa aldrig något tillbaka men hon sa inte heller emot. Något inom mig önskade att hon skulle kalla mig något tillbaka någon dag. Men jag visste att det inte skulle gå. Vi var vänner även fast jag desperat ville veta ifall hon gillade mig som mer än vän eller inte.

Ett pip hördes från telefonen och jag drog den ifrån örat för att kunna se vem som ringde mig på andra linjen. Scooter.

”Hey Lex?”

”Hmm?” mumlade hon bedårande fram. Mitt hjärta smälte. Åh vad jag saknade henne.

”Scooter ringer på andra linjen. Jag måste ta det, så han inte blir sur.”

”Absolut Jus. Ingen fara. Vi hörs senare.”

”Ja det gör vi. Jag ringer dig senare. Puss!”

”Puss babeeee.” Babe? Hon sa babe! Hon kallade mig babe! Det var som om hon hade läst mina tankar. Det var nästan pinsamt hur överdrivet glad jag blev över den lilla gesten, men det var ett steg framåt. Kanske hade alla rätt? Kanske gillade Alex mig tillbaka trots allt?

Skakandes på huvudet lade jag på Alex och mitt samtal för att sedan kunna svara på Scooters, ”Tjena bro! Läget med dig då?”

Scooter skrattade, ”Värst vad du var glad idag. Allt är bra med mig, hur är det själv? Var är du?”

”Allt är underbart med mig. Jag är på motorvägen vid East L.A, kör in mot stan nu.” svarade jag glatt. Misstänksamt glatt.

”Vad gör du där borta? Var inte du hemma för ett tag sedan? Jag pratade med din mor.”

”Jo men jag orkade inte vara hemma mer. Jag blir galen ensam i det huset. Så jag gick ut lite tidigare och i bilen ringde jag Alex....”

”Jaså Alex?” avbröt Scooter mig med tillgjord röst. ”Har denne Alex något med denna entusiasm du har idag att göra?”

”Vad som helst hade gjort mig gladare än om jag hade varit kvar i det huset i en sekund till.” svarade jag drygt tillbaka. Det hade inte varit min avsikt att låta dryg, det bara blev så.

”Justin du kan ljuga för alla men mig lurar du inte. Du gillar henne va?” Han försökte få det att låta som en fråga men jag hörde klart och tydligt att det var en påstående.

Jag suckade. Scooter kunde lika bra få veta sanningen. ”Ja. Ja det gör jag.”

”Jag visste det!” utbrast Scooter som om han var en femårig pojke som precis fått reda på att han skulle få en ny leksak. ”Sättet ni är med varandra. Du var inte ens så med Selena. Hon gör dig lycklig, jag ser det. Men inte på samma sätt som Sel gjorde. Hon är speciell Justin. Men se upp för media och sådant och se till så hon är med på banan vad ni än bestämmer er för att göra.”

Återigen suckade jag, ”För det första måste ni alla sluta jämföra henne med Selena. Alex kan inte ens jämföras med henne. Alex är raka motsatsen till Selena. Visst Sel var bra och fick mig att må bra när allt runt om kring mig gick dåligt. Alex gör samma sak fast hon låter mig vara mig. Hon ser mig inte som någon popstjärna, hon ser mig som Justin Bieber. Småstads pojken från Stratford vars dröm är att skapa musik och det är en sak Selena aldrig gjorde och aldrig kommer att göra.” Jag tog en paus för att flytta mobilen till det andra örat.

”Och för det andra, även om jag gillar Alex så vill jag inte riskera vänskapen och säga det till henne. Så oroa dig inte, det finns ingen framtid mellan oss som inte är vänskap.”

”Men är du säker på att hon inte känner det samma? Otur skulle det ju vara om ni båda gillade varandra men båda var rädda för att berätta det.”

”Jag vet inte, båda kämpar så mycket med att hela tiden bekräfta att vi bara är vänner. Men het ärligt Scooter. Jag vet inte jag har inte pratat med någon om detta. Inte ens med mamma.”

”Wow. Okej, jag säger inget till någon. Men hey, nu till anledningen till varför jag ringde. Om du kan komma in till hotellet tidigare kan vi köra igång tidigare och bli klara tidigare! Vi är redan här.”

Jag stannade vid ett rödljus och lyssnade till det Scooter sade. Perfekt. Jag kunde svänga vänster på nästa avfart och köra raka vägen ned till hotellet.

”Jag är där om tjugo.” sade jag och var på väg att lägga på när jag hörde Scooter ropa.

”Justin. Det om Alexandra stannar mellan mig och dig. Jag är glad att du känner att du kan prata med mig.”

”Tack.” fick jag fram innan jag lade på.

Bilen rullade ned för Los Angeles gator och jag såg många huvud vända sig åt mitt håll. Jag brydde mig dock inte så mycket utan höll koncentrationen på vägen.

Presskonferenser var något utav det tråkigaste jag visste. Det var bara massa media där och man sade det man hade att säga och sedan fick media ställa frågor. Frågorna var oftast helt bortom ämnet och jag kunde nästan svära på att de idag skulle ställa frågor om Alex.

Jag rundade ett hörn och såg hur hotellet började komma i sikte. Mitt emot fanns ett av Starbucks café. När jag såg det, vattnade det sig genast i munnen efter en latte. Jag behövde energi om jag skulle hålla ut i en timme med bara media.

Jag parkerade bilen utanför prydligt cafét och steg ut ur bilen. Värmen slog mig och jag ångrade mitt val av kläder. En hoddie med uppvikta ärmar var knappast ett bra val.

Jag slog igen dörren till bilen och stegade i riktning mot entrén till cafét. Det var rätt så befolkat men jag orkade knappast bry mig. Det enda jag gjorde var att jag drog upp luvan på huvudet innan jag öppnade dörren och gick in.

Efter några steg i kassans riktning kände jag blickar mot mig. I L.A var folk vana vid att se mig, de blev inte lika galna som i andra städer och länder. Jag var vardagsmat här, men dock kollade folk ändå alltid.

Jag ställde mig i kön med minst folk och väntade på min tur. Under tiden kollade jag vad de hade att erbjuda mer än min uttjatade latte och fastande vid något som kallades Frappino. Namnet var coolt så det fick bli en sådan.

Efter att mannen och tjejen som stod framför mig beställt klart gick jag fram till kassan och tjejen bakom den bemötte mig med världens bredaste leende.

”Hej! Vad får det lov att vara?” undrade hon glatt.

”En Frappino att ta med.” svarade jag och log tillbaka. Dock inte lika entusiastiskt som hon men tillräckligt för att inte verka nonchalant.

”Fem dollar, tack.” Jag tog ut min korthållare ut bakfickan och tog ut mitt american express kort. Tjejen i kassan drog det och räckte sedan fram ett kvitto jag skulle signera. Snabbt kladdade jag ner mitt namn innan jag flyttade mig åt sidan för att vänta på min beställning.

När jag fått min frappe, min egna förkortning för Frappino, gick jag ut genom dörren. Väl ute plingade min mobil till och jag stannade på trottoarkanten för att se vem som skickat sms. Alex.

Från Alex:

Jag vet att du inte kan komma men det vore respektlöst att inte bjuda dig. Så, härmed bjuder jag in dig till mitt studentfirande den 13 juni klockan 18.00. Kommer vara god mat, so be there ;) pusssssss bestieeee

Åh. Jag ville hoppa från en klippa för att jag inte kunde vara där på min bästa väns viktigaste dag i livet. Jag skulle precis svara när någon ropade mitt namn. Jag vände mig om och såg två tjejer komma gåendes mot mig.

”Hej tjejer." hälsade jag. "En bild? Och en kram?” gissade jag och de nickade fnissandes.

”Ja. Om det är okej alltså. Du behöver inte om du inte hinner.” stammade den ena tjejen fram.

”Nej absolut. Jag har alltid tid för mina fans.” svarade jag och omfamnade den ena tjejens axlar. Jag tog varsamt emot hennes mobil och var noga med att hålla i den hårt så att jag inte tappade den.

När jag upprepat samma sak med båda tjejerna tackade de glatt innan de fortsatte vidare. Jag gick sedan över gatan till hotellet där vi skulle vara idag och drack min frappe. Hehe, frappe, jag gillade säga ordet frappe. Eller snarare tänka på det. Frappe, frappe, frappe. Nej Justin vad håller du på med? Har jag gått och blivit dum i huvudet? Vad gjorde jag? Just i den stunden var det ju tur att det var omöjligt - och omänskligt för den delen - att läsa andras tankar, för om någon hade hört mina hade dem väl trott att jag var galen. Kanske galen i frappe. Hah!

Jag gick innanför de stora dörrarna som ledde in till hotellets lobby. Receptionisten nickade åt mitt håll och berättade att Scooter och gänget var i konferenssal nummer ett. Som tack fyrade jag av ett leende innan jag sedan banade iväg mot hissen. I samma stund som jag skulle kalla hit den ångrade jag mig och tog istället trapporna i lugn och ro samtidigt som jag sög på min frappe. När jag gått halvvägs kom jag ihåg Alex’ sms. Hon förväntade sig säkert ett svar ifrån mig, så det var vad jag gjorde. Svarade.

Till Alex:

Sluta ge mig ångest :( du vet att jag mest av allt skulle vilja vara med dig just då, eller hela tiden om det gick. Men det går inte. Jag kan inte svika mina svenska fans på det sättet. Förlåt babe.

Precis när jag skickat iväg smset var jag framme på våning ett. I ögonvrån såg Scooter komma mig till mötes, och jag fortsatte i rask takt mot honom.

”Orkar du köra direkt?” undrade han med sin managerröst. Inte ”pappa” rösten han hade använt när vi tidigare pratat om Alex.

”Ja. Lika bra att få det överstökat.” svarade jag med min drygaste popstjärne röst. Kunde han ta i så kunde väl jag också.

Vi gick tillsammans mot konferenssalen. Scooter öppnade dörren åt mig och gjorde en gest som manade mig att gå in men istället tog jag tag om dörren och bugade.

”Damerna först.” retades jag med en brittisk-engelsk röst.

”Fortfarande samma gamla Justin jag mötte för några år sedan.”

”Fortfarande kidrauhl ja, bara lite längre. Och lite sexigare.” Scooter skrattade medan han gick in, och jag följde efter honom.

Så fort vi kom in började papzen knäppa bilder. Jag, Scooter, Chu och några andra satte oss ned vid det långa bordet. På väggen bakom stolarna hade dem klistrat upp BELIEVE klistermärken.

”Såhär kommer det gå till. Vi gör vårt uttalande och sedan har ni tid att ställa fem frågor. Justin har bråttom härifrån senare så vi har inte så mycket tid.” Jag tackade Gud att Scooter kände mig så väl att han visste att jag hatade detta. Jag log lite diskret åt vår publik. När Scooter slutligen kollade ned på mig nickade jag åt honom som tack.

Scooter började, ”Justin kommer att åka på turné i slutet av augusti. Han kommer att börja i Norra Amerika och sedan åka över till Europa. Datumen är inte helt fastställda. Men biljetterna kommer börja säljas i början av juli.”

Det var egentligen totalt onödigt för mig att vara här. Det var ändå inte jag som pratade, jag svarade bara på frågorna retorterna ställde i slutet. Jag tog en klunk av vattnet som stod framför mig, för att röja undan den söta eftersmaken som frappen kommit med, innan Chu tog till orda,

”Vi har planerat att spela in ännu en film på denna turnén. Inspelningen börjar i november och pågår till och med mars. Eventuella ändringar kan fortfarande ske.”

Under konferensens gång stängde jag öronen åt allt som sades. Jag orkade inte lyssna på saker jag redan var fullt medveten om så när Scooter avslutade det hela med att berätta för reporterna att de kunde ställa frågor nu vaknade jag till.

Folk krigade för att just deras fråga skulle bli vald och Scooter pekade på en större kvinna med slitet, rött hår och glasögon.

”Justin, är det sant att du dumpade Selena för att hon var dålig i sängen men att du nu ångrar det eftersom Alexandra Smith inte lever upp till den standarden du är van vid? Jag menar, vi alla vet att hon bara är en helt vanlig tjej från Sverige. Inget att ha liksom.”

Detta kapitel var skrivet utav Ema, med lite ändringar och tillägg av Liv. Vad tror ni Justin svarar på frågan? ;) Kommentera!