”Olyckan. Bussen. Mina lagkamrater. Blod.” svarade han kort.

”Vill du berätta?” Han hade inte berättat för någon vad han hade upplevt, inte ens doktorerna. Och även om jag visste att han skulle svara nej så skadade det inte att försöka.

”Jag kan inte.”

”Försök Jake. Det är bara jag.” uppmuntrade jag honom.

”Det är mitt fel, Alex. Det är mitt fel att olyckan hände.”

Jag pillade nervöst på min tröjärm. Hissen verkade ta hundra år på sig, som vanligt. En frustrerad hand for upp mot mitt hår. Kunde den jävla hissen komma? En irriterad suck lämnade min strupe. Sjukhuset gjorde mig nervös. Illa till mods. Jag hatar sjukhus. Verkligen hatar.

Sköterskor tog plats bredvid mig, likaså dem i väntan på den otroligt sega hissen. Hade sjukhus ingen aning om att man kunde fixa nya hissar? Något inom mig ville gå raka spåret till chefen över det här stället och klaga, men det var inte värt det. Ett plingande ljud träffade mina trumhinnor och sekunden senare öppnades de silvriga dörrarna framför mig. Jag tog ett bestämt steg fram innan jag klickade på nummer 4.

Hissen åkte långsamt upp. Det kändes som om det tog tio år för att endast ta sig upp till våning ett. Tröttsamt lutade jag mig mot den gråa väggen och granskade min spegelbild. Natten hade varit lång, med tanke på Jakes alla mardrömmar, så för att skona samhället en aning hade jag faktiskt sminkat mig. Inget massivt, men tillräckligt för att täcka det värsta. Mitt hår låg platt över mina axlar. Igår kväll hade jag hoppats på att vakna upp med en aning vågigt hår, men resultatet hade blivit trollhår.

”Du ska av här.” påminde en äldre man mig, som hade klivit på tillsammans med mig. Förvirrat kollade jag mot skärmen som visade vilken våning vi stod på. 4. Helt rätt. Som tack log jag snett mot honom och skyndade mig sedan ut i korridoren innan dörrarna hann stängas. Snabbt skyndade jag mig igenom korridoren, bort till personalrummet. När jag nått min slutdestination knackade jag snabbt på glasdörren. Elinors jobbarkompis, Matilda, öppnade glatt åt mig.

”Hej Alex! Letar du efter El?” frågade hon lika glatt som hennes ansiktsuttryck såg ut.

Jag nickade, ”Har du henne där inne eller någon stans i närheten?”

”Hon gick precis på rast… så du finner henne nog i kafeterian på plan åtta.” log Matilda till svar.

Allt jag ville i den stunden hon yttrade dem orden var att slå huvudet i väggen. Hissen? Igen? Jag log som tack och banade sedan iväg mot trapporna. Inte en chans att jag skulle vänta på hissen igen. Dörren som ledde ut till trappuppgången flög fjäderlätt upp framför mig i samma stund som jag tryckte på den. Hastigt tog jag mig förbi den och fortsatte upp för trappan, två steg i taget. Processen var densamma tills jag skymtade en stor 8:a på en dörr. Jag stönade till på grund av mjölksyran i min ben och tog mig sedan ut i korridoren. I ögonvrån kunde jag se bord, stolar och människor. Förmodligen så låg kafeterian åt det hållet.  Jag svängde av åt vänster och gick snabbt mot den öppna kafeterian. Längre in, vid ett av borden satt El med dagens nyheter upptryckta framför sitt ansikte. Jag himlade med ögonen innan jag började småjogga mot henne. Allt gick så förfärligt långsamt idag. Varför just idag? Jag hatade när saker och ting gick långsamt. Speciellt när det gällde saker som detta.

”El!” utbrast jag när jag endast var fem meter ifrån hennes bord. Tidningen som hade skymt hennes ansikte åkte ned på bordet och en vit tandrad blottades.

”Alex! Vad roligt. Vad får dig att hälsa på mig en dag som denna? Mår killarna bra?” rabblade hon snabbt fram. Hennes ton var både glad och orolig på en och samma gång. Det förvirrade mig.

”Killarna mår finfint. Eller… en av dem.” mumlade jag fram och slog mig ned framför henne vid bordet.

Hennes ögonbryn drogs snabbt ihop, ”En av dem? Vad menar du med det? Har Jake gjort sig illa?”

”Nej! Eller ja. Eller… typ. Psykiskt.” orden snubblade på varandra i munnen på mig. Hur svårt kunde det vara att berätta en simpel sak? Eller, simpel och simpel… det var en rätt allvarlig sak.

”Nå?” manade El mig och höjde oroligt på båda ögonbrynen.

”Alltså… Jake tror att det är hans fel att olyckan inträffade. Han grät i flera timmar igår natt.”

El nickade, ”Jo. Det kan bli så efter en olycka. Jag slår vad om att alla hans kompisar också kä-”

”Nej. Det är inte så. Det är inte på det viset han känner, utan han tror verkligen att det är hans fel på grund av en sak han gjorde.” fortsatte jag bestämt. Nervöst kollade jag ned på mina samanflätade fingrar. Säg det bara Alex. Hur svårt kan det vara?

”Berätta någon gång Alex! Jag står inte ut!” utbrast El frustrerat, med en sorgsen glimt i ögat.

”Jake bad busschauffören att byta radiokanal. Chauffören blev distraherad och… pang.” viskade jag hest fram. Även fast det inte var jag som hade varit med om det, så kändes det hemskt att tala om det. Jake mådde pyton för det även fast han inte hade gjort något fel. Det hade kunnat hända vem som helst! Det var bara ren otur att det just hade drabbat honom, den precisa dagen.

”Vad är det du sitter och säger?” flämtade El chockat, ”Varför har han inte berättat detta för mig? Eller din pappa?”

”Han vågade inte. Skuldkänslorna är för stora… han är deprimerad El. Mardrömmar hemsöker honom och… jag vet inte. Men jag ser på honom att han mår dåligt. Så himla, otroligt dåligt.” andades jag ledsamt ut.

”Herregud… jag… du… jag måste.. ja, jag måste prata med honom.” stammade hon fram. Hennes ansiktsuttryck hade skiftat form och var nu helt neutralt. Känslolöst. Hennes ögon sade ingenting dem heller. Hon verkade… tom. På ett mystiskt sätt. Men jag förstod henne – jag skulle också mått dåligt om jag fick reda på att min son hade skuldkänslor men inte hade berättat det för mig. Elenor som var så enkel att berätta saker för… jag förstod inte varför Jake hade beslutat att lätta på skuldkänslorna hos mig för? Det gladde mig att han kände att han kunde prata med mig, men på samma gång så vart jag ledsen över att han kände att han inte ens kunde berätta det för sina egna föräldrar. Sin mamma.

”Justin! Kom någon gång!” ropade mamma otåligt ifrån köket. Ett stort flin spreds på mina läppar medan jag gick mot köket. Hon satt vid matbordet och slog irriterat sina långa, röda naglar mot bordsskivan.

”Hej moder.” hälsade jag ironiskt och slog mig ned framför henne.

Hon blängde surt på mig, ”Jag har suttit och väntat i en kvart! Chaz är faktiskt inte såå viktig.” kontrade hon bittert medan hon lassade upp potatis på sin tallrik.

”Hur vet du det? Chaz kanske är min hemliga broder. Eller han kanske är döende, och vill prata med mig under sina sista tio minuter!” Jag tog emot sleven från henne och placerade fyra potatisar på min tallrik.

”Jaja. Ät ordentligt nu! Det är presskonferans snart.” manade hon. Klockan hade passerat tolv på eftermiddagen. Bara. Med tanke på att jag var ledig så kunde jag i princip sova hur länge jag ville.. förutom när mamma befann sig i närheten. Frukost hade jag fått i mig redan vid tio, och nu ville hon att jag skulle trycka i mig kött och potatis, två timmar senare? Ibland förstod jag mig inte på henne.

”Så… hur har Alex det då? Ni har väl talats vid?” frågade mamma samtidigt som hon skar i köttet.

Jag svalde snabbt maten som fyllde min mun, ”Ja. Hon har det… tufft. Jake mår som sagt inte så bra efter olyckan och… vi saknar varandra. Det är tomt och tråkigt utan henne. Förhoppningsvis känner hon detsamma.”

”Det slår jag vad om att hon gör,” började mamma lugnt, ”hur kan man inte sakna dig? Ibland undrar jag varför ni inte är tillsammans. Jag menar, jag gillar henne. Du gillar henne. Hon gillar dig. Vad är problemet?”

”Inte du också.” stönade jag frustrerat. Först hade Alfredo, Ryan och Twist matat på och nu mamma? Mitt tålamod angående samtalsämnen kring Alex började ta slut. Åsido så var det var inga större problem att tala om henne utan mer att tala om hur jag känner för henne. Det var något jag helst ville hålla för mig själv.

”Jag vill bara veta hur du känner för henne. Du är min son, du kan berätta allt för mig Justin.”

”Nej det kan jag tyvärr inte.” skrattade jag genant ut.

Mamma nickade hastigt, ”Jo! Eller vissa saker kan du hålla för dig själv… men dina känslor kan du dela med mig. Jag berättar inget.”

”Hur vet jag om du talar sanning?” käftade jag retsamt emot och höjde lätt på ena ögonbrynet.

”Du får helt enkelt lita på mig.” mumlade hon innan hon stoppade in en bit kött i munnen.

Jag skakade hopplöst på huvudet, ”Bara.. snacka om något annat.”

”Som du vill.” suckade hon och tog en klunk av sitt vatten. ”Vad ska du hitta på imorgon då? Några planer?”

”Jag vill åka och hälsa på Alex… men det går inte. Alla fans i Sverige kommer vara så besvikna om jag åker utan att ha en konsert och det sista jag vill är att få mina fans att vända sig emot mig. Det skulle vara perfekt ju…”

”Jag tycker definitivt att du skulle kunna åka till Alex. Men som du säger – så fungerar det inte.”

”Ja… så jag får väl se hur dagen kommer.” log jag och drog med handryggen mot min mun för att torka bort det som kommit utanför.

”Justin! Ta en servett!” fräste mamma upprört så snart hon smält vad jag hade gjort.

Jag snörpte oskyldigt på munnen, ”Förlåt ma’am.”

”Kalla mig inte ma’am Justin. Du vet att jag hatar det… jag känner mig så gammal då.” muttrade hon till svar samtidigt som hon skakade på huvudet. Lockarna som tagit plats i hennes hår studsade mot hennes axlar när hon gjorde så. Det var fint. Mamma var en vacker kvinna, det förvånade mig varför hon fortfarande var singel. Förmodligen på grund av hennes kräsenhet. Tråkigt nog hade den förts med mig. Vi var båda lika kräsna, hon kanske var en aning kräsnare.

”Vad tänker du på?” frågade mamma efter en stunds tystnad.

”Kräsenhet.” svarade jag ärligt.

Hon betraktade mitt ansikte förvånat, ”Hur kommer det sig? Tycker du att du är kräsen av dig?”

”Ja. Eller typ. Jag vet inte. Man kan nog inte avgöra sådant själv.” tyckte jag, ryckandes på axlarna.

"...You can't judge that on your own..." 

”Jag tycker inte att du är så kräsen. Du gillar det mesta och säger inte nej till mycket. Du tar allt som kommer med ett någorlunda bra humör dessutom. Så, för att du ska kunna tänka på något roligare så tycker inte jag att du är kräsen alls.”

Nähe, stryk att jag nämnde att det kan ha gått över till mig. Tydligen så hade jag fullkomligt fel.

”Tur.”

”Varför är det tur? Alltså ingen vill ju vara kräsen – men jag undrar bara. Och hur kommer det sig att du ens kom in på den banan?” undrade mamma förbryllat. Skulle jag säga rena, rama sanningen om att jag suttit och betraktat min mammas skönhet eller skulle jag komma på en vit lögn?

”Jag… jag vet inte. Det ordet kom bara upp i huvudet på mig, så grävde jag mig djupare i ämnet.”

Lögn. Det förvånade mig att hon inte kunde se att jag ljög tydligare, ”Jaha. Okej. Du är för underlig ibland.”

”Tack antar jag?” skrattade jag sarkastiskt fram.

Hon reste sig upp och greppade tag om sin tomma tallrik för att sedan stapla den på min, ”Inga problem.”

Sekundvisaren verkade ha stannat på min klocka. Dock var jag alldeles för trött för att hämta en stol och fixa den. Kenny kunde fixa det senare. Eller min städerska. Det berodde på vem som hann till mig först. Förmodligen Kenny då min städerska var universums långsammaste.

Frustrerat reste jag mig upp och gick ut i hallen, där jag drog på mig en hoodie och min snapback. Inte en chans att jag spenderade ens en minut till i det här huset. Det kändes som om jag hade husarrest. Känslan var minst sagt obehaglig. Jag greppade bestämt tag om dörrhandtaget och klev sedan ut i det fina vädret. Solen stod högt upp på himlen och molnen var stora och fluffiga som moln ska vara. Med snabba steg fortsatte jag mot min Batmobil som jag sedan hoppade in i. Motorn spann till under mig när jag vridit om nyckeln i tändningen. Försiktigt backade jag ut den på gatan samtidigt som jag slog på radion. Tråkigt nog så spelade dem As Long As You Love Me, en låt jag inte ville lyssna på just nu.

Visst, det var alltid kul att höra sig själv spelas på radion men efter ett tag blev det uttjatat. Det var vardagsmat för mig att behöva sjunga, tala om och höra mina låtar. Men det blev jobbigare för varje gång. Till slut kommer jag väl slänga ut radion så fort jag hör någon ens säga ’Nu kommer Just-’.

Jag log fånigt åt mina tankar. Vad var det med min hjärna idag? Den verkade inte riktigt hänga med samhället, utan befann sig i sin egna lilla värld istället. Medan jag körde ned för gatan trummade jag uttråkat på ratten. Vart skulle jag ta vägen nu då? Som vanligt hade jag inte tänkt ut något utan bara dragit iväg. Men det var lika bra. En nanosekund till i mitt hus och jag skulle bli ångestfylld och förmodligen deprimerad. Bara tanken fick gåshud att uppenbara sig på mina bara armar.

I ögonvrån kunde jag skymta hur paparazzis försökte få en bra bild på mig. Knäppandet på deras kameror gick i non-stop. Man kunde se i deras blick att dem var rejält frustrerade på dem mörkt, tonade rutorna. Det var just därför jag hade skaffat dem. Jag tog till vara på att dem inte såg mig, och gjorde en massa fula miner åt deras håll. Ingen reagerade alls, något som fick mig att brista ut i skratt. Att köra i den här bilen med paparazzis omkring en var bara för roligt ibland. Fast visst så var det otroligt jobbigt att ha dem springandes efter en, men det var kul när man kunde göra saker som dem omöjligt kunde få på bild.

I brist på idéer om vad jag skulle kunna hitta på, drog jag upp min mobil. Klockan var endast 11, så jag hade en timma på mig innan jag var tvungen att befinna mig på Los Angeles finaste hotell. Jag parkerade bilen tätt intill trottoarkanten för att kunna lägga all koncentration på mobilen. När jag fått upp namnet jag sökte efter, kastade jag ned mobilen i passagerarsätet bredvid mig och klickade igång högtalare.

Det knastrade ljudligt till innan den röst jag längtat så mycket efter fyllde hela bilen, ”Heeej!”

”Hej på dig med Alex.” log jag glatt och började sedan köra igen. Vart jag körde spelade ingen större roll, utan jag körde bara. Vägen fick ta mig dit den ville ta mig. ”Sååå, vad gör du?”

”Inget speciellt. Kollar på lite tv, gör en uppgift skolan gett mig. Vi har fått ledigt idag men alla fick en uppgift att göra… man ska göra ett collage om saker som gör en lycklig. Världens töntigaste uppgift. Alltså, vi går ju faktiskt sista året i gymnasiet, inte på dagis! Kunde dem inte kommit på något bättre? Typ, gör en danskoreografi eller något i den stilen.” klagade Alex bittert. Jag kunde tydligt höra hur hon skruvade på sig i soffan.

”Skolan är viktig unga dam. Gör som du blir tillsagd.” retades jag med en faderlig, sträng röst.

Alex suckade, ”Jaja, pappa.”

”Usch. Tänk om jag vore din pappa? Det skulle vara hemskt… alltså, att leva med dig skulle vara hemskt.”

”Att leva med dig skulle inte heller vara ett drömliv.” muttrade hon ironiskt tillbaka. Ett leende sprack upp på mina läppar. Ironin gjorde hela meningen bättre. Ungefär som att hon tyckte att leva med mig skulle vara ett drömliv. ”Fast kanske så skulle det ändå vara det…”, fortsatte hon sedan lurigt.

”Inte för att skryta, men alla vill faktiskt bo med mig. Jag är en perfekt sambo.”

”Jo, jag vet. Vi har faktiskt delat hotellrum ett antal gånger Justin. Det är ungefär detsamma som att dela hem.” skrattade hon fram och rullade återigen runt i soffan. Gud, jag skulle ge precis vad som helst för att få träffa henne just nu.

”Ja. Då vet du ju vilken dröm jag är.” fick jag fram med söt tjejröst.

Ännu ett skratt ekade i bilen ifrån mobilen, ”Ja. Du är som en ängel!” fnissade Alex glatt fram. Det var bedårande.

”Herregud… hur kommer vi ens in på såna här samtalsämnen?” utbrast jag chockat. Varje gång vi talades vid så kom vi alltid in på dem mest fåfänga samtalsämnen som fanns. Men faktum var att jag gillade det.

”Det är inget fel med det. Jag gillar det.” sade Alex precis som om hon hade läst mina tankar igenom telefonen.

”Jag med. Men det är… udda.”

”Jag gillar udda. Det är nästan samma ord som unikt.” fick Alex dumt fram.

Jag skrattade högt, ”Nej. Är du pantad eller? Udda och unik är inte samma sak. Ungefär kanske, men nej Alex…”

”Det låter i alla fall nästan som samma sak.” protesterade hon barnsligt fram, ungefär som Jazzy brukar låta när hon inte får sin vilja igenom. Ett stygn av saknad kändes inom mig. Jag saknade pappa, Jazzy, Jaxon, mormor, morfar, Chaz och Alex. Jag saknade alla som inte befann sig inom en radie på tio mil ifrån mig. Det var fruktansvärt att behöva gå igenom en sådan saknad.

”Dog du?” frågade Alex lika glatt som vanligt i andra änden.

”Nej. Eller kanske… jag vet inte. Kan du bedöma om jag låter död eller inte?” frågade jag dramatiskt.

Alex hummade ljudligt, ”Du låter rätt så levande för mig. Jag hoppas verkligen inte att du är död. Vem ska jag då dansa med? Jag kommer bli arbetslös, utslängd på gatan! Nej Justin, dö inte!”

”Lugna ned dig tjejen, jag kommer leva i hundra år till.” skrattade jag och svängde av mot motorvägen. Om jag ändå var ute och körde så kunde jag lika gärna köra en bit. Jag var ju i alla fall inte ensam.

”Bäst för dig. För om du dör när du är 117 år, alltså ett år innan beräknad död, då ska du få se på faaaan.” hotade hon sammanbitet. Leendet som var fastklistrat på mina läppar växte sig allt större.

”Hur går det med collaget? Vad har du klistrat på än så länge?” undrade jag i försök om att komma in på ett någorlunda normalt samtalsämne.

”Jag har klistrat på kläder, en strand, nutella, mat, en tjej som dansar, sneakers och… du.” Det sista viskade hon nästan fram, som om hon vore generad över det. Mitt hjärta stannade till ett tag och en konstig, okänd värme spreds i min kropp. Vad det var visste jag inte. Mitt hjärta började långsamt slå igen och slog snabbare och snabbare för varje sekund.

”Mig?” ekade jag lågt ut. Glatt. Kanske lite för glatt. Hon kanske blev misstänksam och beslutade att inte vara min vän längre då hon kanske trodde att jag hade känslor för henne. Jag har ioförsig känslor för henne men det vet väl inte hon.

”Ja. Det fanns en bild på dig i en skvallertidning vi hade hemma, så jag klippte ut den och klistrade på en. För du gör mig lycklig – det är ett faktum.” svarade Alex fram och andades sedan djupt i telefonen.

”Du gör mig lycklig du med.” orden rann ut ur min mun innan jag ens hade hunnit fundera på vad jag skulle svara. Först ångrade jag mig, men sen kändes det bara bra. Det var sanningen. Hon gjorde mig lycklig på alla möjliga sätt som fanns.

”Aw, det var kul att höra Justin.”

Jag log åt hennes svar medan jag granskade omgivningen. Jag hade kört in på en grusig landsväg, omringad av inget annat än skog. Skogen sträckte sig så långt ögat nådde och vägen framför mig verkade vara ändlös. Vart i hela friden befann jag mig? I samma hastighet som jag hållit hela tiden fortsatte jag köra framåt, då det var omöjligt att backa här. Alex började babbla på för fullt om balen och då och då hummade jag ointresserat till. Allt jag fokuserade på just nu var att finna min väg ut ur den här skogen.

”…och när jag kommer så kan vi väl bada? Jag har inte doppat mig på flera veckoooor.” tyckte Alex.

”Ja visst!” instämde jag glatt. Faktiskt så hade inte jag heller badat. Tiden räckte inte alltid till för att ta sig ett dopp. Det var dumt att jag hade en pool som hade stått orörd i flera år, men någon dag kanske den skulle komma till användning. ”Så, hur känns det att du ska ta stu-”

Jag hindrade mig själv från att fortsätta tala när hela bilen guppade till. Hade jag kört på något? Paniken fyllde min kropp på några enstaka sekunder. Kanske hade jag kört på någon och inte något. 

Shit. Vad tror ni att Justin körde på?... spänningen stigeeeer. Haha, nej, inte riktigt :) Jag jobbade hårt med detta kapitel. Det blev en aning längre än det brukar och därför vill jag gärna ha många åsikter om det. Snälllaaaaaa, kommentera alooooot! Puss, Liv!