”Operationen gick galant, precis som väntat. Jacob måste dock vila nu. Så en i taget med honom och inget spring ut och in. Han behöver verkligen lugn och ro för att han ska kunna vakna upp fortare." Jag andades ut andetaget som jag hållit inne. Tack gode Gud.

"Jag går in till honom. Ni alla borde gå hem och vila lite. Jag har ändå sovit, det har inte ni. Seså, iväg med er. Jag ringer om det är något." sa jag snabbt och vände mig om för att gå där ifrån.

“Nehe du unga dam. Vi går ingenstans.” sa pappa och tog tag i min arm för att vända mig om.

“Ni behöver duscha,” sa jag och lutade mig fram för att lukta på honom. “blääää.” kved jag och höll för näsan.

“Tack gumman, det värmer att någon har kvar humorn nu i detta läge. Men nej vi stannar här.” Nu var pappa allvarlig och sträng. Jag kunde dock förstå honom. Hans son låg i koma och hade just blivit opererad.

“Okej då. Men jag vill gärna sitta med Jake. Det känns som om jag inte varit här på sistone så jag vill vara det nu.” Jag såg mellan pappa och El och de båda nickade.

“Vi sitter i caféterian och tar en kaffe. Ring om det är något.” Jag drog in de båda i en kram innan jag gick min väg.

Mina ben styrde mig mot Jakes rum. När jag anlände stod hans dörr på glänt. Jag tog ett djupt andetag innan jag drog upp dörren precis så jag kunde slinka in och däefter stängde jag den efter mig. Jake låg där. Fortfarande medvetslös och fortfarande med slangar äverallt.

Jag drog ut stolen som fanns där och satte mig vid sidan om sängen.

"Hej Jacob." hälsade jag. "Jag är lite osäker på om du hör mig men av vad jag sett i alla Hollywoodfilmer så pratar de alltid med personer i koma." Jag skrattade lite åt hur korkad jag lät men skrattet nådde inte mina ögon. Det fanns inget klang i det. Det var mer framtvingat och obekvämt.

Jag tog tag i Jakes hand och smekte den lätt med min tumme. Ritade möster på hans handrygg.

"Du vet, ibland tänker jag på om vi hade kunnat göra något för att ändra de öde som redan är förbestämt för oss. Som typ om er buss hade åkt någon minut, eller sekund för den delen,  tidigare, att detta kanske inte hade hänt. Eller om min mamma tagit ledigt den veckan för att vara med mig och pappa som hon egentligen hade lovet, hur det hade varit för oss idag." Jag kysste hans hand mjukt och tog djupa lugnande andetag.

"Jag vet att du är stark Jacob, du kommer klara det här, eller hur? Jag vet det. Elenor vet det, pappa vet det och du, du vet om att du kommer klara detta. Du kommer vakna upp och du kommer ta dig igenom detta. Med oss vid din sida. Jag kan ta en paus från jobbet, jag behöver inte åka på världturné. Jag vill vara här med dig. Du behöver mig, en syster som ser efter dig. Justin skulle förstå. Eller hur?" Jag blundade och lutade pannan mot madrassen.

"Justin hade förstått ellerhur?" viskade jag och mina tårar började återigen rinna.

En lång tystnad passerade när någon plötsligt yttrade några ord.

"Nej Alex. Justin behöver dig."

Jacobs perspektiv:

Jag var instängd, i ett svart rum utan utvägar. Varken fönster eller dörrar fanns där. Det var bara jag, helt ensam. Jag hörde något i bakgrunden, men inte tydligt nog för att urskilja vad det var.

Det var som att något svingade sig fram och slog mig, för utan förvarning kände jag obehaglig smärta i bröstet. Det var som att någon skar upp mig på mitten och vände ut och in på mig. Jag ryggade tillbaka i smärta, lade mig ner på marken. En händelse spelade upp sig i huvudet på mig.

Jag satt i en buss. En buss full med människor vars ansikte jag inte kunde se. Sedan det starka ljuset, det starka ljuset jag hade sett innan allt blev svart. Innan jag kände smärtorna och innan allt mörknade. Det var slutet. Jag fanns inte mer. Jag var som bortblåst. Ljuset hade tagit mig och placerat mig i detta mörka rum, själv.

Jag kände rörelser på mig hand men när jag såg ner på den var den lika orörd som jungfru Marias oskuld. Min hand låg där men jag kände något mjukt mot den. Jag märkde då att jag inte kunde röra mig. Jag var fast, fast liggandes på rygg med endast ögonen rörbara.

"Hej Jacob. Jag är lite osäker på om du hör mig men av vad jag sett i alla Hollywoodfilmer så pratar de alltid med personer i koma." hörde jag någon säga. Det lät som... Nej det kunde det inte vara, jag fanns inte mer, ingen kan prata med mig då.

Smärtorna attackerade mig igen. Denna gången kändes det som om en hel armé med hjälp av deras spjut huggit mig i magen. Jag kunde inte röra mig. Inte på något sätt skydda mig mot armén som fanns där. Det gjorde ont. Jag ville skrika men inget mer än luft lämnade min strupe. Jag var fast i detta svarta rummet föralltid.

Då hördes rösten igen, "Jag vet att du är stark Jacob, du kommer klara det här, eller hur? Jag vet det. Elenor vet det, pappa vet det och du, du vet om att du kommer klara detta. Du kommer vakna upp och du kommer ta dig igenom detta. Med oss vid din sida. Jag kan ta en paus från jobbet, jag behöver intr åka på världturné. Jag vill vara här med dig. Du behöver mig, en syster som ser efter dig. Justin skulle förstå. Eller hur?" Det var Alexandra, min syster. Jag var nästan säker på det. Var det så de döda kände när levande människor försökte prata med dem? Vad pratade Alex om? Justin skulle inte förstå och inte jag heller för den delen. Justin var bäst. Jag önskade han och Alex blev tillsammans, Justin var en cool snubbe. Jag ville öppna ögonen och skrika åt Alex att hon inte fick lämna Justin, någonsin. Jag kände plötsligt något blött vid min hand.

Jag knep ihop ögonen innan jag försökte öppna de igen. Sakta öppande jag de och fick blinka några gånger för att kunna se. Jag var inte längre i det mörka rummet jag precis varit i. Det var vitt eller taket var i alla fall vitt. Jag rörde mina ögon ner bara för att se Alex ligga med huvudet lutat mot madrassen jag verkade ligga på. Hon snyftade till då och då och nu kändr jag att det var hennes mjuka händer som ritade mönster på mina.

Jag tvingade fram min röst för att uttala mig om Justin.

"Nej Alex Justin behöver dig.” viskade jag med en aning raspig och förstörd röst. Hon såg upp på mig med röda ögon.

”Jake?” undrade hon och reste sig upp. ”Är du vaken?”

Jag skrattade till lite och då fick jag smärtor i bröstet. Jag knep ihop ögonen och ignorerade det. "Klart jag är vaken. Inte pratar jag i sömnen inte!”

”Oh herre Gud. Du är verkligen vaken." sade hon och hoppade med ens upp ur stolen hon verkade sitta i. ”Jag måste kalla på sköterskorna och ringa El och pappa, de måste kolla till dig och veta att du är vaken.” slängde hon hysteriskt ur sig.

”Alex?” viskade jag.

”Hm?”

”Kalla inte på sköterskorna och ring inte pappa. Snälla. Kan inte du bara vara med mig här. Själv. Jag har saknat dig.” bad jag.

 ”... jag har saknat dig.”  Hur mycket jag än ville ropa in sköterskorna brydde jag mig inte om det nu. Min bror hade vaknat och han saknade mig. Han behövde mig, då skulle jag vara där för honom.

”Jag har saknat dig med.” viskade jag med gråten i halsen. Jag ville luta mig fram och krama honom, men jag var rädd att jag skulle göra honom illa.

”Kom, lägg dig här.” viskade han och flyttade sig så långt till sidan han kunde. Han hade ont, jag kunde se det, men han varken bad om hjälp eller visade att han hade ont.

”Jag vågar inte.” erkände jag. Jag ville inte skada honom.

”Men sluta Lex, kom. Jag vill ha dig hos mig nu.” Även om jag fortfarande tvekade så gjorde jag som han sa. Jag lade mig försiktigt ned bredvid honom.

Jag ville fråga honom hur han mådde, men jag kände mig dum. Klart han inte mådde bra, han hade ju precis varit med om en olycka och legat i koma. Men vad skulle jag säga?

“Lova mig att inte lämna Justin, Alex. Han är bra för dig, tillsammans är ni som ett.” viskade han. Jag behövde inte vrida mitt huvud för att veta att han blundade.

“Varför säger alla så?” utbrast jag. “Till och med Pattie sa så, och hon har inte ens träffat mig och Justin samtidigt. Vi är vänner, punkt.”

“Ni behöver inte..” började han innan han lade ena handen på vänstra revbenet. Han knep ihop ögonen och mumlade några “aj” för sig själv innan han fortsatte, “... vara tillsammans för att man ska se det. Man bara gör det.”

Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka det han sade eller vad alla andra sade till mig för den delen heller, men på ett sätt gjorde det mig glad att höra det.

“Du vet, för att vara sju, snart åtta år är du ganska smart. Och mogen.” skrattade jag fram och vände blicken åt hans håll.

“Och för att vara sjutton, strax arton är du ganska korkad om du inte ser att du och Justin är som gjorda för varandra. Jag antar att alla inte kan vara lika smarta.” Jake ryckte på axlarna till sitt svar, men gnydde sedan till av smärta.

“Jag klarar inte detta längre. Jag måste kalla på en läkare.” sade jag och gjorde ansats till att resa mig upp men Jake stoppade mig.

“Vänta, inte än. Snälla.” bad han och jag kunde inte säga emot honom så jag satta mig tillrätta igen.

“Var är Justin?” undrade Jake sedan.

“Just nu?” Jag kollade på mitt armbandsur som satt runt min handled. “Antagligen på väg till Australien.”

“Skulle du också följt med där?” frågade han sedan och jag visste direkt vart han ville komma med detta.

“Oroa dig inte om det.”

“Kan jag få prata med Justin?” undrade han sedan. Jag vände mig om i den ovanligt stora sjukhussängen och såg på honom med rynkad panna.

“Du vill prata med Justin?” frågade jag.

“Ja. Vadå då?”

Jag suckade, “nej inget.” Jag drog upp min mobil ur fickan och slog Justins nummer.

Det ringde några gånger innan någon svarade.

“Mhmm?” hörde jag Justin i andra änden. Hans röst var raspig, som om han precis vaknat.

“Väckte jag dig?”

“Mhmm.”

“Justin? Vakna.” beodrade jag honom.

“Mhmm.” Åh nu fick det vara nog.

“Justin för helvete snälla svara eller lägg på. Jag orkar inte med detta just nu.”

“Mhmm, förlåt snygging. Och för att svara på din fråga så, mhm, du väckte mig.” viskade han med hes och sexig röst.

“Förlåt Jus. Vad gör du?”

Han hummade till, “Runkar till bilder på dig.”

“Jake kan höra dig.” sade jag.

“Ehm. Hehe, jag skojar bara. Jag kollar på videos på oss från de senaste dagarna och tänker på hur mycket jag saknar att ha min min bästis här.”

“Hey, är inte jag din bästis?” hörde jag Fredo ropa i bakgrunden.

“Nej.” svarade han Alfredo. “Vad gör du då, sötis?” undrade han och jag antog att det var riktat till mig. Vad var detta? Varför kallade han mig saker som snygging och sötis? Ovanligt, men gulligt. Jag gillade det på ett sätt.

“Ingenting bästis, jag är inne hos Jake. Han har precis vaknat.” svarade jag och funderade lite på om jag skulle försöka mig på att kalla Justin något gulligt. Fast nej, det var inte min grej. Vad skulle jag ens kalla honom? Älskling? Vi var ju inte ens tillsammans.

Justin harklade sig, “hur är det med honom?”

“Jag vet inte han vaknade precis. Sköterskorna har inte ens varit inne, han lät mig inte ropa på dem. Han ville prata med dig sa han.” svarade jag och lekte med mitt hår som låg på min bröstkorg där jag låg. Jag drog en slinga mellan mitt pekfinger och mitt långfinger och när jag kom ut till topparna studerade jag det noga. Mina toppar hade börjat klyvas och jag behövde verkligen en klippning för att fräscha upp håret.

“Jaha oj, ja okej. Jag får väl prata med honom då. Alex?”

“Hm?”

“Har han sagt något om vad som hände? Alltså olyckan? Eller ska jag undvika det.”

“Inte ett ord nej. Undvik Carlena när ni kollar på film. Hon är absolut inte pratglad.” skrattade jag fram och hoppades att han skulle förstå.

“Men va? Eller, vänta... Jaha. Jag förstår. Hej då bestie, jag saknar dig.”

“Och jag dig, men vi ses snart igen. Puss.” viskade jag i luren.

“Puss på dig min fina vän.”

Jag räckte över telefonen till Jake och han tog emot den. Sedan viftade han med händerna åt mig att gå ut. Jag såg oförstående mellan honom och dörren. Sedan pekade jag på mig själv och därefter dörren och Jake nickade.

“Varför?” undrade jag.

“Jag vill prata med Justin själv. Seså, gå nu.” mandade han och jag satte mig upp i chock över att min yngre bror kört ut mig ur rummet. Vanligtvis brukade det vara tvärt om men jag antog att det fick vara så här nu.