”Halv tio.” ljög jag snabbt. Hans blick övergick snabbt till misstänksamhet, så jag slängde på ett leende.
”Okej.” gav han upp. Nöjt lade jag mig ned med mina ben över hans i soffan och klickade på tv:n. Inget roligt visades dock, så jag stängde av den igen. I samma stund som tv:n slocknades, hördes ett rassel utifrån hallen. Sedan ett gnissel utav att dörren öppnades. En klump spreds i min hals. Rädslan över att det skulle vara en mördare eller något liknande var stor. Dörren slogs igen och steg rörde sig mot vardagsrummet. Skuggan i golvet kom närmre och närmre, till sist dök en liten kvinna upp i dörröppningen.
”Justin?” flämtade hon förvånat med skräcken i ögonen.
”Mamma?” utbrast Justin med samma förvåning i sin egna röst. Förvirrat kollade jag stint på honom. Mamma? Va?

Rummet stod tyst. Det ända som hördes var sörplandet från teét i kopparna Pattie ställt fram åt oss. Justin hade inte lyft på sin kopp än, vilket hade resulterat att den så småning om slutat ryka av värme och istället blivit iskall.

"Såå..." började Pattie tveksamt. Jag särade på mina ögonlock som varit nedslagna ett tag för att kolla på henne. Det bruna håret låg fritt på ena axeln, läpparna var perfekt ifyllda i en röd färg. Kläderna hon bar passade hennes kroppsform perfekt, som om det var dem som hade format sig efter henne och inte tvärtom. Ungdomligheten gick inte att undgå i hennes utseénde. Justin harklade sig stel bredvid mig innan han lutade sig tillbaka i soffan som knarrade till under oss.

"Vad gör du här?" frågade Justin barskt. Pattie ryckte till av hans hårda tonfall.

"Jag... erm... har bott här dem senaste månaderna." avslöjade hon tveksamt utan att släppa innehållet i sin kopp med blicken. Hon verkade vara rädd för Justin. Rädd för sin son. Patetiskt.

"Det är min lägenhet. Inte din." muttrade han allvarligt. Stelnaden i rummet var enorm. Det fanns ingen glädje hos Justin över att få träffa sin mamma efter några år. Fast ioförsig så hade dem splittrats på ett någolunda dåligt sätt. Så som jag och Ella splittrades. Genom bråk. I det här fallet var det ju genom misshandel, när Justin slagit Pattie gul och blå när han kommit hem full en natt, iallafall vad jag hade fått veta. Men Justin och hemligheter var en stor kamp för mig. Tårar samlades i Patties ögonvrå, men hon hann torka bort dem innan dem ens hunnit börja rinna.

"Kan du förklara det då? Vad du gjorde i min lägenhet?" fräste Justin ilsket. I just det tillfället så kanske han var lite hård mot Pattie som redan verkade vara livrädd över att vara i samma rum som sin son, pojken som en gång i tiden aldrig gjorde någon illa men hade det som vardagsmat nu för tiden.

"Justin... du är fortfarande min son. Jag berättade för Scooter att jag tänkte starta ett liv i New York, och han tillät mig att bo i din lägenhet då du inte ens var här. Han sa att du aldrig var här, så jag tänkte att jag kanske kund--"

"Tänkte? Scooter? Är det här Scooters lägenhet tror du?!" avbröt Justin henne och kollade ilsket ned på sina ihopknäppta händer. Koppen Pattie höll i började skaka mot té-fatet under den. Dock var det snarare Pattie som började skaka.

"Jag... Justin... jag menade inte... förlåt. Jag ska... jag... jag ska packa och åka." ursäktade hon sig. Rädslan speglades i hennes ögon. Då kändes allt fel. Visst - jag kan vara rädd för Justin då och då, men att Pattie som är hans mor ska behöva sitta med tårar i ögonen bara av att prata med honom var helt fel. Jag skakade på huvudet.

"Nej. Åk inte. Ni två måste lösa det här." bestämde jag snabbt. Justin kollade argsint på mig. "Jag gjorde det med Ella. Nu är det din tur. Och ansträng dig en aning för i helvete. Det är din mamma du pratar med Justin!"

"Som om du hade något vett när du pratade med Ella." konstaterade han medan han kliade sig i nacken.

"Jag pratade inte med henne undra alla år. Om jag hade gjort det kanske vi inte hade varit i den här positionen. Du behöver inte bry dig om Pattie eller älska henne, gör vad fan du vill. Men du kan åtminstone be om ursäkt för att du misshandlade henne! Något jag inte gjorde med Ella iallafall." påminde jag honom och gick sedan ut ur rummet. Mina steg fördes mot sovrummet. Väl inne drog jag av mig mina kläder och drog på mig en av Justins t-shirts och kröp sedan in under täcket för att falla in i djup sömn bara några minuter efter.

Justins varma hand låg placerad på mitt lår, vilket kanske borde kännas obehagligt, något det brukade göra såvida vi inte hade sex. Men nu kändes det perfekt. Jag behövde hans närhet. Alla nerver inom mig ville ha med honom att göra, få känna hans beröring. Jag gnuggade min sömndrucket i ögonen och sneglade på klockan. Halv 2 på eftermiddagen.

"Justin." väste jag medan jag puffade på hans sovande kropp. Hans ögonlock särade på sig så att hans hasselbruna ögon skulle kunna se vem det var som väckte honom. När han märkte vem det var spreds ett leende på hans läppar.

"Hey. Är du redan hemma? Och..." gäspade han oförstående, "i pyjamas?"

"Klockan är två. Jag vaknade nyss." berättade jag långsamt i hopp om att han inte skulle bli alltför sur över att jag glömt bort att ställa alarm igår kväll innan jag gick och lade mig.

"Jaha. Det är din undervisning. Bara ingen paparazzi får tag på ditt betyg, då kommer dem fatta att du inte är bra för mig."

"Är jag inte?" flämtade jag förolämpat tilll honom. Justin kollade upp på mig med ett brett flin på läpparna.

"Nej. Du är min drog, jag vill ha dig hos mig hela tiden. Besatthet och droger är väll inget bra?" svarade han charmigt. Allt för charmigt för att hindra mig från att böja mig ned och kyssa hans mjuka, våta läppar. Kyssen varade dock inte länge alls, utan blev avbruten utav Pattie som knackade på dörren. Jag kollade förvånat på Justin. Hade dem löst det igår trots allt? Hade han låtit henne stanna här? Dörren slogs upp på glänt och Patties sminkade ansikte tittade in.

"God morgon. Jag hade lagat lite mat till er om ni vill ha. Noelle jag ringde och sjukanmälde dig imorse eftersom att du inte vaknade av larmet Justin ställt åt dig eller av att jag väckte dig. Du var förmodligen utmattad över helgens bravader så jag tyckte det skulle vara bäst om du bara fick sova ut." meddelade Pattie vänligt. Tacksamheten som bubblade inom mig uttryckte sig som ett leende.

"Tack Pattie." tackade jag uppriktigt. Hon nickade innan hon stängde igen dörren så som den varit innan hon öppnat den. Jag sträckte mig efter vattenflaskan som stod på nattduksbordet och tog två klunkar av den.

"Nej Noelle! Det är inte va--" Justins försök i att hindra mig var redan för sent. Vodkan hade redan runnit ned för min hals, ned i magsäcken på mig. Jag hostade till, en större deal var det inte. Det var inte direkt första gången jag drack på morgonen.

"Vadå, vill du inte att jag ska dricka?" flinade jag mot Justin som suckandes placerade sitt bruna huvud på kudden.

"Den Noelle jag lärde känna gjorde ju det. Jag sa bara att det inte var vatten för att du förmodligen förväntade dig det."

"Jaha." andades jag enkelt ut.

Jag reste mig upp ur sängen och drog upp mitt hår i en hästsvans innan jag gick fram till garderoben, där jag drog ut en svart huvtröja och ett par vita Jeans som jag beslutade att ta på mig inne på badrummet där jag även sminkade mig. När jag kom ut i sovrummet igen var sängen bäddad och Justin spårlöst försvunnen. Jag antog att han gått ut till Pattie i köket, så jag gjorde detsamma. Som jag hade anat satt han vid köksön med en tallrik laxpasta framför sig tillsammans med ett glas coca-cola. En orörd tallrik stod placerad bredvid hans med ett cola glas nästintill sig vilket antagligen var min. Pattie räckte över bestick åt mig och jag började genast äta av den, nu, svala maten. När tallriken var tom tog Pattie den och lade ned den i diskmaskinen. Justin satt med blicken ned i telefonen och sms:ade med någon jag gissade vara Jonathan. Tydligen så hade dem två inte setts på länge då han suttit med den under nästintill hela middagen.

"Vad ska ni göra nu då?" frågade Pattie glatt. Kvinnan verkade aldrig tappa humöret. Förstås så var hon ju upprörd i går, men när inga bråk stod i vägen så verkade Pattie vara glad jämt och ständigt. Igår hade det verkat som att hela hennes värld hade rasat ihop, men idag så verkade allt vara frid och fröjd. Tystnaden lade sig över köket då jag förväntade mig att Justin skulle svara - något han inte gjorde.

"Jag vet inte riktigt... ta mig hem kanske. Rosie kanske är orolig eftersom jag inte har batterier på mobilen."

"Rosie? Din moster?" frågade Pattie ovetande. Jag nickade hastigt, kanske för hastigt. "Ah, Justin berättade igår."

"Jaså? Ja. Hon är i Philadelphia hos min mormor och morfar. Jag hade dock oturen och fick stanna kvar här i New York. Skolan och sånt..." ljög jag. Ljugandet var inte något jag var världsbäst på så jag hoppades att Pattie inte skulle bli misstänksam utan skulle lämna ämnet bara.

"Jaha vad tråkigt. Vart ska du fira jul någonstans Noelle?" undrade hon nyfiket. Värst var hon ville veta då...

"Jag vet inte riktigt. Med min moster någonstans tror jag. Annars bestämmer väll Justin." svarade jag och försökte hålla humöret uppe trots alla jobbiga frågor Pattie ställde. Nu ville jag bara att Justin skulle höra att jag nämnt hans namn och hoppa in i samtalet, men det gjorde han inte utan satt bara med blicken ned i telefonen som för några minuter sedan.

"Ja, men okej!.. Hur går det i skolan då?" Den typiska frågan alla ungdommar som skippade skolan inte ville höra.

"Jo... öh... ja.. men, jag tror väll att det går... bra?" stammade jag nervöst fram medan jag puffade på Justins fot under bordet. Ingen reaktion visades i hans ansiktsuttryck, utan han reste sig bara upp och gick in på sovrummet igen.

"Nämen vad bra!" tjoade Pattie som om det vore Justin hon talade till. "Men oj vad klockan går. Nu måste jag kila. Hej då!"

Snabbt skyndade jag mig in på kontoret i lägenheten innan hon skulle hinna bjuda med mig ut på sina ärenden, kanske en lunch. Lunch. Pappas visitkort. Jag drog fram det ur bakfickan ur jeansen då jag hade turen att bära samma som dagen då han givit kortet till mig. Oturligt vis nog var byxorna tvättade, men nummret syntes fortfarande i suddiga siffrof. Jag slog in dem på den vita trådlösa mobilen. Signal efter signal gick fram innan han äntligen svarade.

"Lucas Hastings, vad kan jag stå till tjänst med?" rabblade han fram i luren med sitt jobb-tonfall. Just det tonfallet gav mig rysningar, kalla kårar om man kunde säga det tilllochmed. Jag hatade folk som tog jobbet på så stort allvar.

"Öh... hej det är Noelle." mumlade jag fram. Hettan spred sig på mina kinder och jag kunde slå vad om att dem skiftat färg till en mörkröd nyans. Varför vart det pinsamt helt plötsligt? Det borde väll inte vara genant att tala med sin egna pappa? Eller?... Han andades lättat ut i andra änden som om han hade trott att jag aldrig skulle ringa.

"Jag trodde något hade hänt. Alltså jag hoppades att du skulle ringa igår, men då gjorde du inte det så jag trodde något hade hänt med dig som förhindrade att du kunde svara i telefon. Så jag köpte en bunt skvallertidningar men där stod det inget om att du hade råkat illa ut så då gav jag upp hoppet över att du skulle ringa till mig." sa han snabbt i luren.

"Jaja, strunt samma. Villle du träffas eller inte?" suckade jag tillbaka. Allt jag ville var att få allt det här, kontakten med honom, överstökat.

"Jo. När kan du ses tror du?" frågade han nervöst. Nervositeten smittade snabbt av sig från honom till mig. Fuck.

"Om två timmar?" föreslog jag och lutade mig mot den lattefärgade väggen nästintill dörrne ut till den franska balkongen.

"Det blir toppen. Ska vi säga att vi möts... på Carmines klockan halv fem?" bubblade han fram, utan den jobbiga jobb rösten nu. Jag nickade långsamt tills jag kom på att han inte såg mig och svarade ett simpelt 'Ja.'

"Ja, ja, bra då. Vi ses senare då... hej." sa han stelt medan han övervägde om han skulle säga 'Kram' eller 'Puss', kanske ett 'Jag älskar dig'. Men ett 'Hej' räckte tydligen för honom. Jag slängde ned telefonen på skrivbordet igen och gick sedan ut i hallen där jag så tyst som jag kunde drog på mig mina ytterkläder. Jag skulle behöva göra ett stopp innan mötet med Lucas, och Justin fick verkligen inte veta vart jag skulle åka.

Jag är sjuuuuk - bätter uppdatering. HAHAHAH omg nej. Men aa vi får se om jag är hemma imorgon med. Ska verkligen försöka krypa till skolan imorgon så gott det går, men vi får se dock! Skrivet på pappas dator, orkade inte ta upp min då hela min kropp är helt paj. Mehehehe... ;) 

Kommentera nu, alla kommentarer ni ger till mig är alldeles underbara älsklingar! Så kommentera en massor! Bara ett enkelt "Bra" räcker, det måste inte vara en bibel! Kommentera! ❤