Jag placerade båda händerna på varsin sida om hennes kinder och drog ifrån från kyssen. ”Jag kommer alltid att älska dig.” viskade jag innan jag gav henne en sista kyss. När jag släppt ner mina händer öppnade hon ögonen.

”Jag kommer också alltid älska dig. Vad som än händer.” Hon kysste mig på kinden innan hon vände på klacken och gick mot gatan för att stoppa en taxi.

”Låt mig åtminstone köra dig hem, Sel?” Hon hade till sin tur stoppat en taxi som hade haft vägarna förbi. När hon öppnade dörren kastade hon en blick åt mitt håll. Hon log ledsamt och skakade på huvudet.

”Jag klarar mig.” Jag såg när hon hoppade in i taxin och såg henne åka iväg.

Och bara sådär tog det vi hade slut.

Strecket på det vita pappret verkade vilja reta mig. Det hade stått och blinkat i över en timma nu. Svenska-läraren hade ringt hem till pappa för att förklara att jag inte bara kunde sitta hemma, utan behövde göra något skolarbete om dagarna. Därför hade jag fått en uppsats att skriva, om mina månader i USA. Det var lättare sagt än gjort.

Jag lutade mig tillbaka mot min vägg. En suck for ur min strupe innan jag lutade mig fram mot datorn och sparade ett tomt dokument som ”AlexUppsats.docx” på datorn. Det stack till inom mig, att veta att jag inte gjort något överhuvudtaget, även fast jag hade lovat pappa att skriva klart uppsatsen innan kvällens slut. Frustrationen var vid det här laget stor. Jag hade ingen lust att tillbringa dagen sittandes inne på mitt rum, ångerfylld över en oskriven uppsats. Istället för att sitta kvar inne på rummet reste jag mig upp och gick ut i köket. Klockan hade slagit tolv och hungern hade börjat uppenbara sig. Jag slog upp kylskåpet och blickade snabbt hyllorna som var fyllda med lådor och olika matvaror. Elenor hade märkt en vit matlåda med ”Spagetti med Köttfärsås.” Det tog en sekund för mig att bestämma mig över om jag skulle värma det eller inte, men valde att ta fram min älskade Nutella burk istället.

Jag greppade tag om en sked från besticklådan och gick ut till vardagsrummet. När jag satt mig tillrätta i soffan slog jag på Tv:n och zappade fram Disney Channel. Även fast jag var nära min artonårsdag känner jag att man aldrig riktigt kan bli för gammal för att se på Disney. Till min lycka gick ett gammal program just nu, Hannah Montana. Dock blev jag en aning besviken när det var ett nytt avsnitt och inget avsnitt från äldre dagar. Men Hannah Montana var ju alltid Hannah Montana, som Tyra brukade säga. Jag drog upp benen i soffan och slevade upp en hög chokladkräm på skeden, som en nanosekund senare befann sig i munnen på mig. Njutningen Nutella gav mig var oslagbar. Det var som ett stort paradis i munnen. Det var nästan som kärlek. Stryk det. Det var kärlek. Det är kärlek och det kommer alltid att vara kärlek. Undantaget var bara det att Nutella inte sårade en. Jo, förutom när burken tog slut. Annars kunde man leva lyckligt, med ett helt hjärta. Jag avbröts i mitt tänkande när mobilen vibrerade i fickan. Jag placerade varsamt burken på tv bordet och fiskade därefter upp mobilen ur fickan. Justins namn lyste klart och tydligt, vilket fick ett leende att ta plats på mina läppar.

”Heeeeeej Crewmate” utbrast jag glatt.

”Hej Alex.” svarade Justin en aning dystert. Leendet suddades genast bort från mitt ansikte.

”Har det hänt något?” frågade jag oroligt. Jag ville ju självklart inte att Justin skulle vara bekymrad eller ledsen. Inte ens arg för den delen.

”Alltså.. hänt och hänt...”, började han med en gömd suck i rösten. ”Selena och jag gjorde slut.”

”Oj. Vem...-” hann jag börja innan Justin avbröt mig.

”Vem gjorde slut? Det var ett gemensamt beslut. Båda hade liksom tappat gnistan, så det fanns inte så mycket att göra åt saken. Vi kan ju inte direkt vara ihop utan kärlek, det är ju bara.. fel.”

”Jag förstår. Jag är ledsen för din skull. Ni älskade ju ändå varandra, tills det inte gick helt enkelt. Men ni skiljdes väl åt som vänner hoppas jag?” kastade jag ur mig. Jag ville verkligen inte att Justin skulle bli dubbelt så ledsen över att inte ens kunna prata med Selena under turneérna.

”Ja, det är väl klart. Vi kommer förhoppningsvis förbli vänner livet ut. Hon är som min bästa vän, och syster på en och samma gång. Jag är på ett sätt glad över att vi gjorde slut. Det kanske gör hela våran relation en aning enklare.” hoppades Justin. Jag bet mig löst i underläppen.

”Precis... Känns det bättre nu, då?” förmådde jag mig att säga. Det kändes fel att fråga en sådan sak, men ändå väldigt rätt. Justin kanske behövde få just en sådan fråga.

”Jag vet inte riktigt. Jag saknar henne just nu, men det känns lite lättare i bröstet. Saknaden kanske bara är någon chock eller något liknande. Men det känns bättre, nu när jag känner efter.”

Ett svagt leende tog återigen upp platsen på mina läppar. ”Bra. Då är det ju inga bekymmer. Hakuna Matata Justin.”

”Exakt, perfekta mottot ju... Vad håller du på med då?” frågade han, mycket gladare än vad han hade varit i början av samtalet.

”Jo, du vet... gör lite läxor, äter fruktsallad. Kollar på nyheterna.” ljög jag snabbt och viftade lätt med handen i luften även fast jag visste att Justin inte kunde se mig,

”Betyder det att du äter Nutella och kollar på något konstigt tv program?” skrattade Justin fram.

”Hey, Hannah Montana är inte konstigt!” försvarade jag programmet jag kollade på.

Skrattet från Justins sida av luren blev allt högre, ”Hannah Montana? Du är allt för gullig du Alex.”

”Kom ihåg att jag är yngre. Du är inget gott föredöme just nu Justin. Man ska vara snäll, låta folk gilla det dem gillar. Mobba inte.” muttrade jag medan jag slog av teven.  

”Jaja, skit samma. Har du börjat packa? När är det du landar på söndag?” frågade han och jag fick fundera ett tag innan jag kunde svara.

”Jag har inte riktigt koll men runt fyratiden skulle jag tro. Varför?”

”Om du vill skulle jag kunna plocka upp dig? Eller skicka en bil. Om jag får gissa så står din bil kvar utanför din lägenhet?” jag kunde nästan höra flinet på Justins läppar.

”Alltså jag kan gå, det är lungt alltså..” skämtade jag med honom i hopp om att han skulle förstå även fast hans hjärna var gjord av mos just nu.

”Gå? Verkligen? Okej..” svarade han och lät ganska seriös. Antingen var Justin trött eller så förstod han inte skämt helt enkelt. Jag hoppades på att han var trött. Om han inte skulle förstå skämt så skulle det vara värre än om en ettåring började strippa på lekparken.

”Ja, vadå? Några kilometer med två fullpackade resväskor kommer inte skada mig. Motion är ju bara nyttigt. Du sa väl att du ville ha dina dansare i form? Eller?” konstaterade jag, nu rakt sittandes upp i soffan.

”Ja, alltså det kan ju vara nyttigt.. men reseväskor som tillhör tjejer borde ju väga en hel del och jag vill ju inte att du ska vara biffigare än vad jag är, så, vad säger du om skjuts? Av mig? Snällaaaaaa.” bad han, som om det hjälpte honom något att skjutsa mig. Det ryckte i mungipan på mig.

”Visst, det blir bra det. På ett vilkor...!” hojtade jag snabbt ut innan Justin hade hunnit släppa ut sitt ’Yes.’

”Och det är?”

”Att du köper McDonald’s till mig på vägen till min lägenhet. Då får du skjutsa mig.” svarade jag.

”Vill du att jag ska köpa hela McDonald’s till dig?” Justin måste vara väldigt trött med tanke på hans tröga tänk.

”Nej dummer. Maten på McDonald’s! Men hela McDonald’s skulle ju inte skada.” skrattade jag fram. Justin aha-ade på andra sidan.

”Men det är ju bra. All mat på McDonald’s. Det kommer räcka i flera år till dig.”

Nu förstod jag att han bara lekte dum. Om man inte förstod det så var man dum själv. ”Vi säger så.”

En tystnad spred sig och jag hörde Justins regelbundna andetag i andra änden. Jag skruvade på locket på Nutellan och reste mig upp för att gå och lämna tillbaka den i köket. Snart bröt Justin tystnaden med en hög suck.

”Öh... det är tomt här utan dig.” mumlade han fram och jag kunde höra hur han slog sig ned. Jag följde hans exempel och slog mig ned vid köksbordet för att börja leka med några brödsmulor från resten av familjens frukost imorse.

”Hur menar du?” frågade jag. Det var inte det att jag inte visste, jag ville bara att han skulle formulera sig bättre.

”Jag saknar dig. Saknar att prata med dig, face to face liksom.” förvånade han mig genom att säga.

”Oj.. ja. Jag saknar dig också Justin. Det är rätt dött här i Sverige. Tyra är i skolan hela dagarna och jag gör i princip ingenting. Så ja, jag saknar dig med.” svarade jag ärligt.

”Vilken tur att vi snart ses då.” jag hörde hur han log och genast sken jag också upp i ett leende.

”Du kan ju röra din lilla rumpa till Sverige? Du vet, jag tar studenten snart och du får gärna komma för att fira.” antydde jag. Jag vill verkligen fira min student med Justin. Något inom mig ville det.

”Tack Alex, men jag kan inte. Inte för att jag har något speciellt att göra innan albumet släpps, men jag kan inte svika mina fans. Jag har aldrig varit i Sverige och att komma utan att ha en spelning vore fel. Jag vill inte göra de besvikna.” förklarade han ledsamt, men jag förstod.

”Ja, så klart! Vi kan ju fira när jag kommer till Los Angeles eller något.. om du känner för det så att säga. Annars spelar det ingen roll. Vi kommer nog ha roligt ändå.” jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev aningen besviken och ledsen över att Justin inte skulle  närvara vid en så viktigt tidpunkt i mitt liv. Ändå förstod jag honom. Dels så kunde han inte svika sina fans - överhuvudtaget och vi hade knappt känt varandra i en månad. Vem skulle resa tvärs över Atlanten för någon man knappt kände? Det var patetiskt, men ändå så var det annorlunda mellan mig och Justin. Vi var som två små barn som inte brydde sig om hur länge man känt varandra eller inte. Bara man kunde namnet på varandra så var man bästisar för alltid. Det var ungefär så min och Tyras vänskap hade börjat. Men vi hade träffats genom våra pappor.

”Jag är ledsen Alex. Men vi fixar det ja. Du kommer nog ha det kul med alla dina svenska kompisar. Med Tyra, som du inte kommer träffa på ett bra tag på grund av alla resor.. Ta vara på stunden med dina nära och kära som du har känt länge. Du kommer sakna de - tro mig.”

Jag suckade lätt, ”Ja. Men det spelar ingen roll. Vi ses snart och jag kommer ha en mottagning. Jag kommer inte dö utan att ha haft en mottagning, det är säkert. Det kommer bli kul.”

”Det kan inte bli något annat än kul, det kan jag lova dig.” svarade Justin lugnt. “Vad önskar du dig i studentpresent då?”

”Inget. Det behövs ingenting - seriöst. Bara ett leende kanske. Jag vill inte ha materiella saker.”

”Jag förstår läget. Så brukar jag också känna när någon frågar vad jag vill ha i Julklapp, eller födelsedagspresent. Men det räcker med att bara ha ett gott sällskap och en glad omgivning.” mumlade Justin fram i låg ton.

”Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.” berömde jag honom för hans lilla mini-tal. Jag slängde en blick på klockan och insåg att vi hade pratat i nästan en timme och först nu slog det mig att Justin inte var i samma tidzon som jag.

”Justin!” utbrast jag. “Klockan är runt fyra på morgonen hos dig! Varför sover du inte människa?!”

”Jag blev distraherad.” jag kunde se flinet på hans välformade läppar framför mig. Typiskt Justin.

”Gå och lägg dig, nu. Sov några timmar. Vi kan prata mer någon annan dag. Jag har en uppsats att göra ändå, så... So long crewmate.”

”Men jag vill inte sova.” mumlade han.

”Sluta vara en barnrumpa. Gå och lägg dig!” manade jag honom strängt, precis som de gångerna jag suttit barnvakt åt Jake och behövt lägga honom.

”Vad kallade du mig? Barnrumpa? Verkligen Alex? Tack men min rumpa är sexig.” sade han stolt.

”Ja den är jätte sexig, tror den förtjänar ett kläm nästa gång vi ses.” skämtade jag.

”Deal. God natt Crewmate. Glöm inte vår deal. Ett kläm på min sexiga rumpa, du sa det själv så skyll inte ifrån dig. Vi ses på flygplatsen jag hämtar diiiiiiiiig.” och med det sagt hade Justin lagt på och jag muttrade något för mig själv innan jag la ifrån mig mobilen.

Ett kläm? Verkligen Alex? Vad pratar du om? Frågade jag mig själv. Jag skakade fort bort tankarna och bestämde mig för att återgå till mitt uppsatsskrivande på övervåningen. När jag väl nådde fram till min dator insåg jag att jag ändå inte skulle orka skriva så jag beslöt mig för att ge mig själv en manikyr och pedikyr. Jag gick in på toaletten och hämtade lådan med alla mina nagellack och slängde mig tillsammans med den i sängen. Jag valde en klarröd färg och bestämde mig för att börja med tånaglarna. När jag kommit halvvägs ryckte någon till i ytterdörren där nere och ringde på ringklockan utan att sluta. Denna plötsliga händelse orsakade att jag hoppade till i sängen och välte ut nagellacket över en stor del av täcket. Fan. Jag lät det vara så så länge för att springa ned för trappan för att se vem som förde oväsendet. När jag öppnade dörren såg jag Tyra framför mig, röd i ansiktet av ilska.

”Jag kommer döda honom!” Döda vem? Vem pratade hon om?

”Tyra vad pratar du om?”

”Victor. Han tycks inte kunna bestämma sig.”

Vad menar Tyra med det? Hm... drama på G, eller vad tror ni? Kapitlet var rätt händelse-löst men ändå väldigt händelse-rikt. Svårt att förklara, men det här kapitlet förklarade nog en del.

Uppdateringen sucks - know, men innan veckans slut ska det ha kommit upp ett till Kapitel. Let's hope so. Jag och Ema skrev detta kapitel TILLSAMMANS. Alltså seriöst, typ någon mening här och var från mig osv, så vi skrev det samtidigt. Det var kul och gick fort! :)