Previously: “Du kan ta den hem om du vill.”, föreslog han med en nick mot den röda cykeln.

“Nej tack, jag kan at bussen.”, försäkrade jag honom och gick sedan ut ur porten igen, tvärs över gatan och slog mig ner på bänken vid busshållplatsen då min mobil började ringa.

“Hallå det är Belle?”, svarade jag med en suck.
“Hej Belle. Jag måste tyvärr meddela att något hemskt har hänt.”, förklarade mannen i andra änden. Jag drog ett djupt andetag, slogs mot något jag aldrig trodde jag skulle få höra. Av någon.

”Din far, Ben Chandler, han har tyvärr… skadats. Han var i Spanien när en grupp tonåringar började skjuta, med en kpist. Han håller på att förflyttas till USA just nu.”, upplyste mannen mig. Jag drog ett djupt andetag, pappa? Nej, inte min pappa. Han kunde inte…

”Är inte det riskabelt? Att förflytta honom menar jag.”, frågade jag nervöst.

”Jo, självklart, men det fanns inte plats på Sjukhuset i Madrid. USA krävde att få honom till sig också, då han är medborgare här. Men det är ett sjukhusplan.”, försäkrade han mig kortfattat.

”Tack…”, fick jag ur mig och lät mobilen glida ur min hand, mot golvet till bussen. En flicka, i 13-års åldern, klädd i en fotbollsuniform kollade förskräckt på mig. Jag svalde hårt. Pappa var skadad… död..? Nej… skadad… Jag lyckades med nöd och näppe få upp mobilen, för att med skakiga tag ringa Justin. Han svarade direkt.

”Belle? Är allt okej?”, frågade han snabbt. Det lät som om han var ensam, så han var troligtvis inne på toaletten på sitt flyg…

”Pappa.. han… skjuten…”, stammade jag fram.

”Belle, åk hem. Jag kommer direkt.”, sa han snabbt. Jag skakade på huvudet.

”Nej Justin… Mexi-”

”Du är viktigare än allt på jorden, även om jag älskar min beliebers.”, invände han.

”Justin… jag älskar dig.”, viskade jag mjukt. Han hummade funderandes till i andra änden.

”Jag älskar dig också. Kommer snart.”, lovade han innan han lade på. Jag lutade mig tillbaka i det obekväma skinsätet med blicken ner på mina klackskor.

”Ursäkta?”, pep en ljus röst till bredvid mig. Jag kollade dig och mötte tjejen med fotbollskläderna.

”Ja?”, svarade jag hest. Hon kollade generat ner på sina lila fotbollskor. Snälla var inte en Belieber…

”Är det inte du som är Belle Chandler? Ihop med Justin Bieber?” Fuck… Jag klämde fram ett plågsamt leende.

”Jo, det är jag!”, kvittrade jag tillgjort. Hon nickade stolt.

”Coolt… skulle jag kunna få…?”, frågade hon och höll upp sin mobil. Jag nickade och flyttade mig närmre henne för att kunna ta ett foto med henne. Enligt mig såg jag ut som ett troll på fotot, men hon verkade nöjd.

”Tack!”, tjoade hon glatt innan hon klev av bussen. Jag nickade trött åt henne, drog en hand genom mitt tjocka hår.

”Damen, det här är ändstation!”, ropade busschaufören. Jag tittade ut genom fönstret, märkte att det var min gata tjejen hade gått av vid.

”Tack.”, mimade jag med ett snett leende. Han brummade till, viftade med handen.

Trevlig han var då.

Jag drog på mig ett par UGGS och trippade sedan ner för trappan. Justin överraskade mig genom att stå i hallen, med händerna i fickorna med tummarna utstickna. Mitt hjärta hoppade över ett slag.

”Woha! Du skrämde mig…”, flämtade jag med en hand på min bröstkorg. Han log dystert.

”Förlåt babe.”, ursäktade han sig mjukt. Jag tog ett steg framåt för att pressa mina läppar mot hans, mjuka, våta… Han la en hand på min rumpa som han pressade till.

”Vad…-kyss-… sa… -kyss-… Scooter?”, andades jag mot hans läppar.

”Han… -kyss-… blev… -kyss-… arg.”, flinade Justin till svar och slutade kyssas. Jag drog ett djupt andetag.

”Blev han?”, fick jag ur mig förvånatsvis. Justin skakade på huvudet.

”Nej, han ringde och ställde in.”, svarade han, ett smått stygn av besvikelse speglades i hans ögon.

”Ja, hur ska vi göra nu då? Pappa är liksom i luften…”, viskade jag ledsamt.

”Ja… påtal om skador… Begravningen är om 5 dagar. Jag har hyrt ett plan till dig.”, mumlade han mot min panna. Jag pressade samman mina läppar.

”Är det lugnt Justin?”, ville jag veta. Han skakade på huvudet, ärligt.

”Nej, det är inte lugnt. Jag bara…”, började han ledsamt, ”vill inte vara med om något sånthär igen.”

”Igen?”, upprepade jag honom. Han svalde hårt så att hans adamsäpple åkte upp och ner i sin plats i hans hals.

”Min barndomskompis, Xavier, från min Franska skola… han avled i Cancer för runt 5 år sedan…”, sa han hest.

”Åh… men det var inte ditt fel Justin. Du kan inte klan-”

”Nej, det var det inte, men jag bråkade med honom. Jag slog till honom det sista jag gjorde. Vi hann inte ens bli sams innan jag fick samtalet.”, flämtade han. Hans pupiller hade växt sig större, han var som paralyserad.

Han tänkte säkert tillbaka på när det hände… jag kramade stöttande om hans hand.

Justin’s Perspektiv:

Bilder från min barndom bläddrades upp på mina näthinnor. Jag drogs tillbaka till veckan innan han dog.

*Jag gick igenom korridoren med handen i byxfikan. Ryan och Chaz gick till varsin sida av mig. Mina byxor var på tippen till att lämna min rumpa, men jag höll tag i dem i fickan.

Xavier hade börjat i skolan. I mina första 4 år i skolan gick jag i Stratford’s Kommunala skola, den var fransk. Xavier gick också där då, det var så vi blev kompisar. Och nu hade han bestämt sig för att komma till mig. Onödigt. Jag menar, jag skulle ju kanske flytta till Atlanta. Jag var 13 år gammal. Någon snubbe vid namn Scooter hade ringt mamma, men jag visste inget mer om det. Bara att vi kanske skulle flytta ifrån Stratty.

”Justin, Kelsey spanar in dig! Whop-Whop!!”, tjoade Chaz till sidan av mig. Jag slog lätt till honom i revbenen, men tillräckligt hårt för att få honom att stöna till av smärta.

”Käften.”, röt jag. Mrs. Pillsbury kom utgåendes ur lärarrummet med en mjuk blick riktad mot mig. Jag klistrade på ett leende och flippade med mitt, rätt så, långa hår.

”Hej Mrs. P.”, flinade jag barnsligt. Varför Justin? Tänkte jag irriterat för mig själv.

”Hej Justin. Ryan. Chaz.”, hälsade hon vänligt på oss alla tre. ”Vart tror ni att ni ska?”

”Vi har slutat för dagen.”, skrockade Ryan med munnen full av tuggummi. Jag nickade instämmande.

”Mr. Andrews lät oss gå.”, inflikade jag snabbt. Hon hummade misstänksamt.

”Är ni säkra på det då?”, frågade hon med kisandes ögon. Chaz nickade ivrigt.

”Men jaaaa!”, tjöt han med blicken mot porten. Hon la en hand på midjan.

”Okej då. Vi ses imorgon pojkar.”, vinkade hon av oss och försvann sedan in i ett klassrum. Jag gjorde en hög femma med Ryan.

”Vi slapp undan henne.”, skrattade Ryan lyckligt. Chaz grymtade till.

”Vad är det med det? Mr. Andres lät oss faktiskt gå på riktigt.”, antydde han.

”Men Gud Chaz, är du dum eller?”, fräste Ryan irriterat. Jag skrattade till åt deras barnsligheter.

”Kom nu killar, vi går och äter pizza. Ryan, du bjuder?”, frågade jag med höjda ögonbryn. Han log stort.

”Franklin hade mycket pengar i fickan idag.”, fjäskade han med en klapp på sin ficka.

”Bra.”, tyckte jag och gick med snabba steg ut i den gasande sommarsolen. Snart lov…

”Det där var gott.”, log Chaz med en hand på sin mage. Jag nickade glatt. Vi började stratsera mot parken där vi skymtade två personer.

”Vilka är det där?”, undrade jag med en nick mot personerna. Ryan drog efter andan, samt utbytte en blick med Chaz som svalde hårt.

”Det är Kelsey och… Xavier.”, svarade Ryan hest. Jag kände hur ilskan bubblade upp inom mig. Min Kelsey?! Inte för att hon var min, men tja, det var förutspått att det skulle bli vi. Irriterat flippade jag mitt hår innan jag skyndade mig fram till Xavier.

”Är du helt pantad och ger dig på min tjej?!”, röt jag ilsket rakt i ansiktet på honom.

”Jag är inte din tjej?!”, skrek Kelsey förvirrat. Jag gav henne en varnande blick och kollade sedan på Xavier som såg alldeles likblek ut.

”Justin, det är inte som du tror.”, förklarade Xavier med rädslan i rösten.

”Nähä, det är inte det här heller.”, gormade jag och slog till honom över kinden. Ett knäck hördes och han började spotta blod och vrida sig i kramper.

”Justin!”, kved Kelsey med uppspärrade ögon. Jag kollade ner på Xavier som vred sig i sitt egna blod.

”Kom vi drar.”, tyckte Ryan snabbt. Jag drog mig tillbaka och började springa till mormor och morfar. Dit skulle jag…*

Veckan dem ringde och berättade om hans tillstånd, sjukdom, död… det var den värsta veckan i mitt liv. Jag drog ett djupt andetag, kände hur minnena kom flödade.

*”Skicka min burgare.”, hojtade jag till Chaz som satt på andra sidan bordet. Han sköt över min tallrik och tog en jätte tugga av sin egna hamburgare igen.

”GTA eller Black Mind?”, frågade Ryan med dem båda XBOX-spelen vid sitt ansikte. Jag pekade på GTA, utan att tveka. Chaz gjorde självklart som mig, och då kunde ju inte Ryan säga emot.

Jag kanske inte var rik, eller cool, men dem där gjorde i alla fall som jag ville… det var bra ibland, men annars riktigt jobbigt. Irriterande rättare sagt.  

”Mamma!”, ropade jag över hela huset. Vi var hos mormor och morfar, för dem hade tagit sig till Florida på Morfars dotters bröllop. Jag och mamma hade inte råd att följa med.

”Ja?”, hickade hon från dörröppningen.  Jag log stort.

”Kan vi få tv:n när vi har ätit upp?”, frågade jag med sockersöt röst. Hon suckade, men nickade uppgivet.

”Sure.”, mumlade hon och gick sin väg ut på verandan. Jag log stort mot Ryan. Mitt i det hela började telefonen ringa.

”MAMMA! Telefonen!”, skrek jag högt. Hon suckade högt utifrån men gick in och svarade. Bara några få sekunder därefter kom hon in med telefonen till köket.

”Det är till dig.”, sa hon dystert. Jag reste mig upp och tog emot telefonen för att sedan kunna gå ut i hallen istället.

”Hallå?”, hostade jag in i luren. En djup suck hördes i andra änden.

”Hej Justin, det är Martha, Xaviers mamma.”, snyftade Martha i andra änden.

”Ja?”, grymtade jag uttråkat. Hon drog ett djupt andetag.

”Har Xavier berättat om sin… situation?”, frågade hon nervöst. Jag skakade på huvudet för mig själv.

”Nej, vilken situation? Vad hände? Han vart… nedslagen förra veckan hörde jag.”

”Ja, det hjälpte inte… Xavier hade Cancer Justin.”, släppte hon bomben. Jag flämtade till.

”Han lämnade världen för 1 timma sedan…”, snörvlade hon ut i luren. Jag slängde ifrån mig telefonen och sjönk ihop på golvet…*

oj! Det där visste ni inte va? :O Har typ blivit förkyld igen, så detta tog ett tag med andnings- och hostattacks pauser... hehe :D Ett imorgon?! Eller ännu bättre, ett till ikväll?! Kommentera ALOT då!