Previously: ”Vart ska du?” frågade Noelle, som nu stod lutad mot dörrkarmen. Min tunga blev alldeles torr.
”Las Vegas. Nej, du får inte följa med. Jag ska jobba, i många månader…” ljög jag, alldeles för svagt. Hon måste ha sett igenom det, annars var hennes hörsel lika dålig som mina lögner.
”Justin, ja-” 
”Du behöver inte säga något. Jag har redan ett plan som väntar.” berättade jag och drog igen väskan.
”Jag är inte gravid!” skrek hon menandes. Jag kollade chokat upp på henne. Vad menade hon? Inte gravid?
”Men du sa ju…?” frågade jag dumt. Jag förstod ingenting just nu. Vad höll hon på med egentligen?
”Ja. Jag skulle se om du skulle stanna. Vara en man. Men tydligen så är du en fegis.” Hon drog på sig jackan utan några om- eller men och lämnade rummet. Ensam stod jag kvar vid sängen. Vad fan?

Noelles Perspektiv:
Det hade alltid legat där i bak tanke att han skulle sticka. Vad skulle göra Justin till den perfekta pappan om inte ens jag kan vara den perfekta mamman? Hur kan vi ens fortsätta så här? Det tänker jag inte…

Det här går inte längre. Jag gör slut. Och slutar. Tar första bästa plan till New York som går. Försök inte invända Justin. N.

Nu fanns det ingen återvändo. Men vart skulle jag ta vägen? Till Amy? Till någon annan kompis? Till Cas? Tårarna brände i ögonen, men jag tänkte inte gråta. Jag är Noelle Hastings för guds skull! Undra hur många gånger jag tänkt så för att hålla tårar inne… för många förmodligen.
”Noelle!” ropade en gäll röst bakom mig. Jag snodde runt och såg en svart kalufs komma springandes mot mig. Rebecca? Ett litet leende tog plats på mina läppar. Rebeccas pappa och Ella kände varandra sedan High School, så jag hade fått jobba som Rebeccas barnvakt när jag var fjorton ungefär, i den åldern jag skulle tro att hon var i nu. Hennes pappa var präst, och hade därför inte kunnat vara hemma så ofta. Hennes mamma jobbade ända bort i Wisconsin. Så hon hade behövt ’En extra kompis’ som dem hade sagt när jag hade fått jobbet. Hon slängde sina armar runt min kropp.
”Hey Rebecca! Det var längesen…” hälsade jag och försökte tänka tillbaka på när vi senast hade träffats.
”Ja, ända sen Liams begravning.” sa hon utan att tänka sig för, men ångrade sig snabbt. ”Förlåt.”
”Det är okej.” svarade jag med en klump i halsen. Varför skulle jag alltid ta allt som om det vore okej? Jag hatade det här. Att bli sårad. Jag kanske hade ett hjärta hårt som sten, men jag var en människa med känslor. Att se folk i min närhet dö, eller såra mig gjorde mig… bräcklig.
”Jag träffade din pojkvän förut. Ett riktigt svin.” berättade hon och petade på en vattendroppe som hade lagt sig på hennes mörkblåa jacka. Hennes svarta hår låg fritt på hennes axlar, men det hade ett flertal vattendroppar i sig vilket fick det att se magiskt ut… hennes hår hade alltid fascinerat mig. Mitt hår var ju egentligen bara… blont och äckligt. Men nu, brunt. En förbättring, men fortfarande äckligt.
”Tell me something I don’t know…” skrattade jag kallt. Hon nickade och kavlade upp jackärmen för att visa ett blåmärke på sin arm. Jag smekte det med min tumme. Hade Justin gjort det här? Som om hon hade kunnat läsa mina tankar, nickade hon.
”Han ville ha hjälp ut ur gallerian, du vet den äckliga? Men jag ville inte hjälpa honom, så han tog tag i mig och släpade mig till nödutgången, där råttorna är uppspikade… så fick jag det här. Om pappa ser det så kommer han döda mig.” gnydde hon med rädslan i blicken. Hennes pappa hade alltid varit mån om sin lilla ängel. En gång hade hon blivit nedknuffad av Trent, en kille i hennes klass som liten, från en lekborg. Hennes pappa hade åkt hem till Trent. Dagen efter flyttade Trent och hans familj från Dallas. Enligt ryktet så förbannar han alla som är elaka mot Rebecca. Men det tror jag inte på. Han är präst för guds skull! Inte någon demon…
”Jag ska prata med Justin… tids nog…” lovade jag henne. Hon drog ned jackärmen igen.
”Vill du följa med hem? Det är bara jag och Buster hemma.” Buster var en gammal labrador som dem hade haft sen en evighet. Jag tvekade en stund, men nickade sedan. Jag hade ändå ingenstans att ta vägen, så varför inte gå hem till Rebecca? Där skulle jag kanske kunna sova, så att jag slapp träffa Justin… Hon krokade ihop sin arm med min och log sockersött, ”Jag har saknat dig Noelle. Asså, den gamla Noelle. Den som inte festar, dricker eller röker.” Oh boy, vad skulle jag svara på det? Jag hade ju inte direkt förändrats så värst mycket… Så jag log bara. Har man inget att säga, ska man le hade Ella berättat för mig någon gång som liten.
”Kan jag…” ”Vill du…” började vi båda i mun på varandra. Utan att visa hänsyn till henne, pratade jag.
”Kan jag sova hos er? Det är bara för natten, sen åker jag tillbaka till hotellet.” frågade jag oblygt.
”Såklart! Jag hade precis tänkt fråga det, pappa är hos mamma i Wisconsin, så det blir bara vi. Och Buster.”
Jag nickade. Toppen. Då kunde jag åtminstone sova lugnt, utan att oroa mig över samtal eller möten med Justin. Min mobil hade säkert intagit en massa meddelanden och samtal från Justin vid det här laget. Från Rosie också om jag fick gissa… Cece kanske också hade sms:at då och då, men jag brydde mig inte. Ville dem mig något fick dem komma till mig.

Det doftade kanel och brasa hemma hos Rebecca. Brutus kom springandes mot oss i sån fart att öronen hoppade mot huvudet. Det såg så komiskt ut, att jag behövde skratta. Rebecca snappade snart därefter på i skrattet. Brutus kollade på oss med huvudet på sned i frågan om vad vi skrattade om. Jag hängde upp jackan på metallkroken och gick in i deras kök. Allt jag hade ätit idag var en tugga av pizzabiten Justin hade gett mig, och lite Nutella. Det var allt.
”Är du hungrig? Ska vi laga mat?” frågade Rebecca med sin mörka röst, som inte alls passade ihop med hennes utseende. Eller, mörk och mörk… den var inte direkt pipig eller flickaktig bara. Min mage kurrade som svar. Rebecca log.
”Pasta Pesto?” föreslog hon. Utan att svara tog jag fram en kastrull och ett pastapaket som bekräftelse. Hon gick mot kylskåpet för att ta ut glasburken med pesto. Jag fyllde kastrullen med vatten till det svarta strecket och slog på plattan. Brutus lunkade fram till sin matskål som stod exakt bredvid spisen. Undra hur många gånger han hade suttit vid matskålen, med blicken på Rebecca som lagade mat, tiggandes om en smakbit.
”Röker du fortfarande?” ville Rebecca veta. Hon satt nu vid deras mörka köksbord och rev parmesan ost ned på ett fat. Vad skulle jag svara? ’Ja, jag röker, super och festar så ofta jag kan. Men schyy, säg inte till någon!’ och sedan skratta eller?
”Ja.” svarade jag ärligt. Hon nickade dystert med blicken på rivjärnet hon höll i sin hand.
”Varför då? Du borde inte röka…” tyckte hon besviket. Jag gick fram och slog mig ned bredvid henne.
”Nej. Men när man väl har börjat kan man inte sluta. Man blir beroende. Det blir som ett sug som etsar fast sig i fingrarna, och hjärnan. Man suktar efter mer…” berättade jag. Hon upphörde rivandet och kollade upp på mig.
”Men det finns ju tuggummin som gör så att man slutar.” konstaterade hon med en gnutta hopp i rösten.
”Rebecca , jag vill inte låta elak, men låt mig leva mitt liv. Gör inte samma misstag som mig bara.” Jag reste mig upp för att hälla i pastan i det kokande vattnet.
”Nej då. Men det är mina kompisar… dem vill att jag ska-”
”Du ska inte, okej? Om dem någonsin försöker ge dig en cigarett, så ska du gå därifrån. Lova.” begärde jag med hård röst.
”Okej.” lovade hon och lade undan både osten och rivjärnet. Jag nickade lätt. Brutus stod och lappade i sig vatten så att det stänkte här och var på golvet. Min blick var starkt fokuserad på vattnet, så jag märkte inte när min hand föll ned i det kokande vattnet.
”Aj! Fitta!” skrek jag och slet upp handen ur vattnet. Den var röd. Det bultade om den, så jag visste inte vad. Rebecca slog igång kallvattnet och föste mig ditåt. Det var skönt att ha den under det kalla vattnet, smärtan försvann för en stund. Men bara några minuter senare så försvann känseln i fingertopparna. Jag drog undan handen och torkade av den med kökshanduken Rebecca räckte över.
”Tack…” mumlade jag tacksamt. Hon nickade bara och sänkte värmen på plattan. Pastan måste varit klar.
”Vad tänkte du på? Justin?” frågade hon nyfiket. Justin? Varför skulle jag tänka på honom? Han var den sista personen i världen jag skulle ägna en tanke åt just nu. Om testet hade varit positivt, så skulle jag stått ensam ute i regnet nu, med ett barn i magen och ingenstans att ta vägen.
”Nej. Eller… lite.” erkände jag. Jag hade ju haft honom i bakhuvudet hela tiden. Varför blev det såhär? Mitt liv sög verkligen… det kunde vilken kotte som helst erkänna. Vem skulle vilja byta liv med Noelle Hastings, tjejen som dödade sin lillebror, blev hatad av sin mamma, iväg skickad till New York, vart tvungen att bli ihop med Justin Bieber på låtsas, men fick känslor för honom? Ingen skulle nog vilja det.
”Det suger va? Att vara kär?” antog Rebecca. Jag nickade menandes och drog en hand genom mitt hår.
”Suger gör det minst sagt...” Hon kunde ju inte få veta att vårat förhållande bara var ett PR trick. Då skulle hon förmodligen försäga sig eller något, vilket hade skett förut. En gång hade hon sett mig röka, så jag bad henne att inte berätta för någon, men ändå berättade hon för sin pappa som i sin tur berättade för mina föräldrar. Buller och kalas hade det minst sagt blivit då. Rebecca lutade sin haka mot sina händer.
”Jag är också kär. I Quartebacken, James. Han är såå snygg!” kvittrade hon kärleksfullt och fladdrade med sina ögonfransar. Jag fnös. Jag kom minsann ihåg när det där var jag. Kär i skolans populäraste kille, bra betyg, fint utseende, kompisar som inte hade dåligt inflytande. Nu hade jag inget. Men det var bättre. Man blev blind av kärlek, så som jag hade blivit blind för Justin. Ett tag. Han hade haft mig under sin makt. Tankarna om honom gjorde mig fortfarande lite knäsvag, men jag kände mig kall inombords. Han hade skitit fullkomligt i allting. Jag som hade trott att han kanske kände något litet för mig i en sekund. Allt det kom till vett idag. Justin Bieber brydde sig inte om någon. Han blev inte kär i någon. Noelle Hastings brydde sig inte heller om något. Eller någon. Aldrig mer.. lovade jag mig själv. Rebecca tog fram ett durkslag att hälla den skållheta pastan i.
”Jag kommer snart.” försäkrade jag henne och gick med snabba steg ut i hallen, sedan ut ur huset. Så fort jag hade kommit iväg något kvarter, sjönk jag ned med ryggen tryckt mot en vit fasad och en cigarett i munnen. Röken yrde i luften framför mig. Förbi passerande slängde en blick på mig, då och då. Vissa kände tillochmed igen mig. Men Ella kände ju allt och alla här i Dallas, så det spelade ingen större roll om vad de sa till henne. Hon skulle inte direkt bry sig och ringa mig så fort hon kunde. Jag tog upp min mobil för att klicka igenom alla sms och missade samtal.

Vi behöver prata, du kan inte rymma nu Noelle. / J.

Noelle, var inte barnslig! Du kanske skulle ha sagt sanningen? Ja, du försökte se hur jag reagerade och du lyckades. Jag fick PANIK! Kom tillbaka till hotellet så snabbt du kan. / J.

Vad hände egentligen? Justin har ringt och frågat efter dig. Vart är du? XOXO Cas

Med en suck stängde jag av mobilen. Jag orkade helt enkelt inte få en massa meddelanden, som jag ändå inte skulle svara på. En svart bil körde förbi mig, men backade sedan. Jag reste mig genast upp och slängde iväg cigaretten. Dörren öppnades, och en gestalt tog ett steg ut.