Uppgivet lämnade hon över sin telefon till mig och jag lade den uppe på min byrå. Hon kröp ner under täcket så nära väggen hon kunde, eftersom vi båda inte skulle få plats annars. Jag sparkade av mig skorna och lade mig ner bredvid henne. Jag tänkte på vad mamma hade sagt. Ingen hade någonsin behövt henne och ingen hade någonsin velat ha henne. det därför hon bett mig ringa henne, för att även fast jag nästan var säker på att jag gjort klart för henne att det inte var jag själv som valt henne och att jag utan att tveka skulle kunna göra mig av med henne, bara sökte sig hit för att jag ändå hade valt att behålla henne?
 ”Vänd dig om”, befallde jag henne och hon vred på sig, så att hon låg med ryggen mot väggen och ansiktet mot mig.
 ”Jag sa ju att jag inte är trött Justin”, klagade hon i mörkret.
 ”Jag vet babe”, svarade jag och förde mina händer upp till hennes ansikte, för att precis som på hotellet med lätta fingertoppar smeka hennes tinningar, kindben och ögonlock. ”Var bara tyst och räkna till femhundra.”
 ”Varför då?” frågade hon skeptiskt.
 ”För att jag säger det”, svarade jag bara.
 Jag kände hur hon stängde ögonen under mina fingrar och andades in, andades ut. Andades in, andades ut. Jag räknade också tyst i huvudet, för att veta ungefär vad hon låg på.
 Fyrahundrafyrtio var vi på och jag som nästan var säker på att hon somnat vid det laget ryckte till när hon sa mitt namn.
 ”Justin?” viskade hon försiktigt, som om hon var rädd för hur jag skulle svara.
 ”Ja?”
 ”Vad händer om du får känslor för någon på riktigt?”
 Jag knep ihop läpparna och svarade inte. Hon hade ingen aning om att jag redan hade det.