Det var full proppat på Staples Center. Musiken dunkade i högtalarna. Justin log finurligt mot mig och bockade sig sedan.

“Får jag lov?” Frågade han med tillgjord röst och ett fnitter slank ur min mun. Jag neg och nickade.

“Självklart!” Han kramade om min hand och la en hand på min midja när vi började dansa. Fast det varade inte så länge, för mitt i allt så hördes det en harkling från scenen. Nej det kan inte vara sant!

Lily.. Hennes stora leénde lurade alla. Blickarna hamnade på henne och hon kollade på klockan som var halv 9. Justin hade berättat att det skulle ske en överraskning då, men jag hade ingen aning om att det var Lily det handlade om.

“Har ni det trevligt?” Ropade hon glatt ut i mikrofonen. Alla tjoade till och började applådera.

“Bra! Jo jag skulle vilja ha upp min syster på scenen! Ni känner henne va?” Fortsatte hon och jag stelnade till.

“Kan vi gå?” Frågade jag Justin med darrig röst. Han kollade oförstående när en spotlight träffade mig. Jag stelnade till och undvek Justin’s blick.

“Åh! Där är hon! Anna kom upp hit! Allihopa, min syster, Prinsessan av Portugisien, Anna Solivante.”

En hand greppade tag om mig och började fösa mig mot scenen. Dylan. Alla blickar var vända mot mig och folk började viska.

“Hej Anna. Jag har saknat dig. Men ni känner henne inte som Anna va? Ni känner henne som Emma. Ja, då kan jag kalla henne det. Hej Emma.” Sa Lily skadeglatt och kramade om mig. Jag knuffade bort henne och kollade ilsket på henne.

“Vad gör du? Varför gör du det här?” Väste jag lågt.

“För att du är en bluff. Ja, och din Pojkvän ska få veta vem du är!” Hon sa allt det in i mikrofonen. Nu började de flesta smälta in det och bli överlyckliga. Jag menar, prinsessa?

Jag mötte Justin’s blick. En tår rann ner för hans kind innan han vände sig om och gick ut ur lokalen. Jag sprang ner från scenen och ut ur lokalen. Det var tomt i receptionen. Eller det var jag och Justin där.

“Justin vänta!” Ropade jag förtvivlat. Han vände sig hastigt om och drog bort några tårar.

“På vad Emma!? Eller om du ens ska kallas så, prinsessan..” Röt han sammanbitet. Mina ögon brändes till och tårar började rinna ner för mina kinder.

“Förlåt. Snälla Justin.” Viskade jag fram och tog ett steg fram, men då backade han. Det stack till i hjärtat av att se Justin såhär.

“Jag kan inte lita på dig längre Emma… Det är slut.” Med de orden vände han sig om och gick ut ur byggnaden.

En flämtning lämnade min mun innan jag bröt ihop på golvet. Justin hade lämnat mig.. Och säkert alla andra också. De hatade mig. Ingen kommer vilja ha med mig att göra.. De skulle inte bry sig om  jag dog…

Jag slog igen bildörren efter mig och slog mot bilratten. Varför?! Tårar började rinna ner för mina kinder. Jag hulkade mig och min syn blev suddig.

Varför gör du såhär mot mig? Varför Gud?! Jag satt där länge innan jag kunde köra.  Men jag började inte köra hem. Jag började köra mot hotellet Selena bodde på. Egentligen borde jag inte, men jag behöver någon som har varit med om något liknande. Jag parkerade bilen och sprang snabbt in i lobbyn och fortsatte in i hissen. Hoppas hon är vaken…

Jag gick snabbt fram till hennes dörr och knackade på. Det dröjde inte länge innan Selena öppnade.

“Justin?” Fick hon förvånat fram och jag bröt ihop. Igen.

-

“Vad har hänt?” Frågade Selena milt när jag hade lugnat ner mig. Jag mötte hennes blick.

“Emma… hon ljög. Hon är prinsessa. Hon… sa inget.” Svarade jag lågt. Hon såg chockad ut men ändå inte.

“Jag… jag visste det. Men du var så lycklig…” Jag hoppade upp på fötter.

“Du visste det?!” Röt jag och spärrade upp ögonen mot henne. Hon ställde sig upp framför mig.

“Justin, snälla lugna ner dig.” Fan heller. Jag grymtade till och lämnade rummet med en smäll. Selena ropade på mig men jag fortsatte springa mot trapporna.

3 DAGAR SENARE;

Jag skulle få åka hem. Strunta i skolan. Tack vare Lily. Paparazzina hade fått tag i mig och lämnade mig inte ifred en sekund. Jag gav min säng en blick innan jag vände mig om mot Ken som satt med blicken mot väggen.

“Hej då.” Sa jag med hes röst och pressade fram ett leénde. Hon mötte min blick och fnös till. Hon hade varit arg ända sen balen nu..

Jag suckade och gick ut med min väska till Pedrinho som stod utanför och väntade på mig. Alla blickar vändes mot mig och folk började viska. Som på balen. Han log milt mot mig och tog min väska innan vi började gå ut mot papzen och bilen som väntade på mig.

“Anna kolla hit! Le! Har du och Bieber gjort slut?! Anna! Prinsessan!” Ropade paparazzina.

Jag kollade ner på mina fötter och hoppade in i bilen. Pedrinho satte sig ner bredvid mig och muttrade en ohörbar svordom. En tår rann ner för min kind men jag hann dra bort den innan Pedrinho såg något..

-

Det var lika fullt med paparazzi’s i Portugisien som LA. Men vi följde samma rutt. In i bilen och mot palatset. Mamma var överlycklig över att se mig igen. Lily satt bara i soffan och blängde på mig.

“Åh min lilla älskling! Hur hade du det i Los Angeles?” Utbrast mamma och kramade hårt om mig. Jag pressade fram ett leénde och ryckte på axlarna.

“Bra antar jag.” Mumlade jag mjukt till svar. Hon nickade och log så att hon kiknade.

“Nu är det middag.” Sa Frank lugnt. Frank var våran buttler. Mamma nickade kort mot honom och drog med mig in i matsalen. På bordet stod det min favoriträtt. Köttbullar och pasta.

“Du ska känna dig som hemma.” Log mamma och tryckte ner mig på en stol. Jag log tacksamt mot henne och mötte Lily’s blick. Hon suckade till och lutade hakan i händerna.

“Varför Lily?” Andades jag snabbt ur mig. Mamma kollade förvånat på oss. Hon visste inte.

“För att du tog min kille! Du tog min lycka i livet, och du kan väll inte tro att jag skulle låta dig leva lycklig?” Mamma viftade med händerna men vi bröt inte blicken med varandra.

“Vadå?” Sa mamma oförstående. Jag bröt ögonkontakten med Lily och mötte mammas oroliga blick.

“Det är Lily som är orsaken till att jag är här! Jag var kär! I en kille men hon tog det ifrån mig! Hon tog min lycka ifrån mig! Jag kommer aldrig kunna träffa honom igen utan att han kommer hata mig för att jag inte berättade!! Det är hennes fel!” Skrek jag och pekade på Lily. Mina kinder hade blivit kladdiga. Jag grät.

“Är det sant Lily Theresa Pionetta Solivante? Bröt du din systers hjärta eller vad man säger?” Väste mamma och slog ner handflatan i bordet. Lily suckade och nickade.

“Ja! Men hon tog Dylan! Varför ska jag alltid vara sårad och inte hon?!” Röt Lily. Jag reste mig upp och sprang ut därifrån. Mamma ropade efter mig men jag stannade inte för det. Ingen av de förstår och ingen kommer. Bara Ken skulle förstå och hon hatar mig.

Min bästa kompis hatar mig.. Tårarna forsade ner och jag slog mig ner bredvid dammen på en sten. En uggla hoade och det ven till i vinden. Gåshuden växte fram på mina bara armar. Det var kallt ute.

Jag hade ju trotsallt bara på mig en t-shirt och ett par jeans.

Månen lyste upp hela slottsområdet och ett rådjur dök upp på gräsmattan. Jag log smått åt den men den vände på klacken och sprang in i skogen igen.

Inte ens rådjuren gillar mig… Tänkte jag trött och snyftade till då en hand las på min axel.

KOMMENTERA FÖR MER IKVÄLL! ^^