Piladelphia var vackert. Jag kunde inte säga annat. Justin hade bokat en biljett dit, så att jag skulle kunna träffa Ken innan skolan började. Och Sophie såklart. Jag log stort mot mobilen som vibrerade när jag satt på flygplanet.

“Vi landar om 10 minuter, jag upprepar, 10 minuter!” Ropade Kaptenen ut i högtalarna. Jag fiskade upp mobilen och svarade.

“Heey!” Sa jag glatt. Jag kunde slå vad om att Justin log just nu.

“Hey Babe... Saknar dig, grymt mycket..” Hans röst var len och han hade ett ledsamt tonfall, vilket fick mitt leénde att försvinna.

“Justin, det har bara gått 5 timmar sen vi sågs sist. Ta det lugnt älskling. Och det är bara 4 dagar kvar tills du kommer tillbaka till LA.” Jag försökte låta positiv, men rösten bar det inte. Och älskling? Seriously Emma? Jag slog till mig i pannan och suckade sedan djupt. 4 dagar utan Justin är som en vecka utan vatten eller mat. Han är min luft..

“Jag vet.. Jag saknar dig fortfarande, det hjälpte inte.” Jag log större och lutade mig tillbaka.

“Jag saknar dig också, men vi ska landa nu.” Han suckade djupt och grymtade till.

“Jag ringer dig ikväll, svarar du inte så kommer jag till Philly direkt.” Jag skrattade högt.

“Ha-ha. Justin ta det lugnt. Vi kanske går ut och äter eller något.”

“Okej.. Älskar dig.” Sa han mjukt.

“Älskar dig mer.” Svarade jag och han fnös trött till.

“Som om det är möjligt.” Det pep till och samtalet var slut. Flygvärdinnan kom fram till mig och påminde min om landningen som skulle ske om 5 minuter. Jag knäppte på bältet och lutade mig tillbaka i stolen. Det skulle bli så roligt att få träffa Sophie. Och Ken…

-

“Heej!” Ropade Ken glatt och hoppade in i min famn. Jag drog in hennes underbara doft och kramade hårdare om hennes mjuka kropp.

“Åh! Jag har saknat dig Ken!” Utbrast jag och släppte taget om omfamningen. Hon skrattade till och lyfte upp en liten flicka som hade stora, bruna ögon och mörka lockar liggandes på hennes axlar. Hennes hy var blek, precis som Ken. Om jag inte visste bättre skulle jag kunna säga att de var tvillingar.

“Hej på dig.” Log jag och smekte hennes rosensköra kind med tummen. ”Jag heter Emma.”

Hon log stort så att alla hennes pärlvita tänder syntes. Jag besvarade hennes underbara leénde och ett fnitter lämnade hennes mun.

“Sophie!” Svarade hon lätt. Jag nickade gillandes och drog upp handtaget på min väska så att jag skulle kunna rulla den. Ken log stort mot mig och gosade ner sig i Sophie’s lockar. Jag skrattade milt till och fortsatte ut till en röd Hummer. Jag höjde förvånat på ögonbrynen mot Ken som himlade med ögonen.

“Pappa och mamma gillar att visa att de är “rika” Hon hostade till vid ”Rika” och jag nickade förstående. Hon låste upp bilen och satte Sophie i sin bil stol medans jag la in mina väskor i bagage luckan. Ken hoppade in bakom ratten, och jag bredvid.

“Nu åker vi!” Skrattade Ken och Sophie klappade lyckligt med händerna i baksätet. Ken startade motorn och körde bort från flygplatsen. Då och då sneglade hon på mig.

“Så, hur är det med dig och Bieber då?” Flinade hon och höjde retsamt på ögonbrynen. Jag fnös till och skakade på huvudet.

“Äh, vi är väll… ihop?” Hon log större mot mig och nickade gillandes när hon körde upp på en uppfart vid en jätte stor, vit villa. Min mun förblev halvöppen när jag hoppade ur bilen.

“Wow.. Det är så… stort.” Här uppe i Philadelphia var det soligt och alla löv satt kvar på träd. Detsamma med gräset, det var fortfarande grönt. Men det blåste som bara den.

Ken öppnade dörren åt Sophie och hjälpte henne ut ur sin bilstol. Dörren till huset öppnades och Mr- och Mrs. Banks kom ut till oss med två stora leénden. Och då menar jag, stora.

“Hej Emma! Välkommen hem till oss!” Log Mrs. Banks och kramade mjukt om mig. Mr.Banks skakade bara om min hand och log stort mot mig. Ken kom upp bakom mig och släppte ner Sophie på marken, så att hon skulle kunna springa in i huset.

“Maten står på bordet. Du måste vara utsvulten.”  Fortsatte Mrs. Banks och föste in mig i det massiva huset. Det gick knappt att beskriva hur de bodde. Det var nästan lika stort som slottet.

Hon tryckte ner mig på en stol och lassade upp sallad och Lassange på min tallrik, samt cola i mitt glas.

“Tack.” Sa jag milt och väntade på att alla andra skulle sätta sig ner och ta för sig.

Jag tog en klunk av det kalla vattnet och kollade sedan upp på mormor som hade hakan lutad i händerna.

“Så, är hon framme?” Frågade hon kort och log milt mot mig. Jag nickade smått och tog en tugga av äpplet som låg framför mig på bordet. Det här började kännas lite som ett förhör.

“Hur mår hon då?” Hon drog upp sitt korta hår i en boll på nacken. Jag ryckte på axlarna.

“Bra? Antar jag..” Mumlade jag trött ut och reste mig upp för att slänga äppel skrutten i papperskorgen. Mormor gäspade lätt till och gick ut till mamma i vardagsrummet.

-

“Jag och mormor åker och käkar! Du får hitta på något! Ring hit en kompis eller nåt!” Ropade mamma ifrån hallen, och innan jag hade hunnit invända så smälldes dörren igen. Jag suckade djupt och drog upp mobilen ur fickan.  1 nytt sms. Wow..

“Bieber i stan? Det visste jag inte… Hahah! Det är fest hon Nolan ikväll. Du kanske kan komma? Jag är inte ute efter dig som förr, promise! XX Alyssa.” Jag suckade återigen och knappade in ett lät svar.

“Wow, hey Aly. Dig hade jag nästan glömt bort ;) Tyvärr, så kan jag inte ikväll! Och även om du var ute efter mig så har jag en tjej. Vi får väll ses nån annan gång! // Justin”

Jag kunde se Aly’s besvikna min framför mig just nu. I denna stund.

Sängen såg så inbjudande ut, även fast klockan på väggen endast visade halv 7. Det knackade på dörren, så jag gick med snabba steg dit för att öppna. Jag kramade om handtaget och drog upp dörren.

En brunhårig tjej stod där bakom och log stort mot mig. Hon var kanske runt 24-25 års åldern.

Ett leénde växte fram på hennes röda läppar och hon höjde lätt på ögonbrynen.

“Justin Bieber?” Jag nickade och korsade armarna över mitt bröst. En kall vindpust träffade min överkropp och gåshuden växte sig fram.

“Hej, Lily Solivante. Prinsessa av Portugisien!” Jag fuktade mina läppar och skrattade lätt till.

“Är det ett skämt eller? Varför skulle en prinsessa kontakta mig?” Fnös jag och kliade mig på kinden. Hon suckade och himlade lätt med ögonen.

“Jo, för att jag och min partner ska anordna en bal i LA om några dagar. Och du är somsagt ihop med en tjej på skolan i LA, så-…” Jag avbröt henne med en hand.

“Hur vet du det?” Hon skrattade till och drog bort min hand.

“Vem vet inte det?” Svarade hon med len röst. Jag svalde hårt och kollade ner på hennes skor. Jeffrey Campbell, så prinsessigt då.

“I alla fall, så tänkte vi ha balen på Maple Center, skulle du kunna fixa det åt oss? Du får självklart betalt. Och balen hålls bara för skolan. Det kommer också komma en hemlig överraskning frammåt kvällen!” Hennes röst var lömsk, men jag gick ändå med på det.

“Okej. Men pengar är inget problem, så betala inte tillbaka. Tack.” Hon log nöjt och gav mig hennes nummer innan hon gick tillbaka mot den svarta limon som stod och väntade på henne utanför huset. Flera grannar hade kikat ut genom fönstret för att kolla vad som stod på. Jag slängde igen dörren bakom mig och klampade in i vardagsrummet för att slå på Jersey Shore.

Jag slog mig ner på sängen i gästrummet och andades lugnt ut. Äntligen lugn och ro.

Men nej, då slogs dörren upp och Ken kom in i rummet.

“Jag ber om ursäkt för mina föräldrar… de är lite på.” Mumlade hon trött och la sig ner bredvid mig i sängen. Jag skrattade till.

“Det är lugnt. Jag är van.” Hon nickade och slog igen ögonlocken för att sekunden därpå somna.

Jag suckade och rullade runt på sidan. Klockan var bara 8. Jag smög ut ur rummet och gick fram mot trappan då det knarrade till under mina fötter. Sophie sprang fram mot mig. Var hon vaken?

Hennes ögon var röda och vattniga och hennes grepp om mina ben blev hårdare.

“Jag vill till mamma!” Skrek hon förtvivlat och skakade på mina ben. Jag nickade och drog upp henne i min famn för att kunna ta med henne in till Ken som genast vaknade.

“Vad är det?” Frågade hon oroligt och drog in Sophie i sin famn. Jag ryckte på axlarna och kollade på Sophie som låg och darrade.

“Monstret kom igen. Under sängen mamma.” Viskade hon med tjock röst och begravde ansiktet i Ken’s gråa t-shirt. Hon hyschade Sophie och började nynna på en vaggvisa, och innan vi viste ordet om det så sov Sophie och detsamma med Ken.

Jag gäspade högt och gick ut i köket där Mrs. Banks satt vis sin Macbook. Hennes fingrar rörde sig smidigt över tangent bordet och hon kollade upp på mig. Ett leénde växte sig fram på hennes läppar.

“Det finns glass i frysen.” Mumlade hon glatt och kollade sedan ner i datorn igen. Jag gick fram till frysen och tog ut en Ben & Jerry burk, samt en sked innan jag gick ut till vardagsrummet och började äta av glassen.

Mr. Banks gick förbi rummet och log stort mot mig.

“Du får gärna sätta på tv:n. Känn dig bara som hemma!” Sa han mjukt innan han fortsatte iväg mot köket till Mrs. Banks. Jag greppade tag om kontrollen och klickade på MTV. “Boyfriend” kom genast upp och ett stort, fånigt leénde spreds på mina glassfyllda läppar. Mrs. Banks kom in i rummet och fnös till.

“Usch! Sånt här kollar vi inte på..” Muttrade hon och bytte till Animal Planet. Jag suckade djupt och kollade på Antiloperna som sprang ifrån ett lejon på tv:n. Det var ju jätte roligt…

Mr. Banks kom in i rummet igen med en Macbook som han räckte över till mig.

“Här har du. Du ska ju inte dö här! Av uttråkighet!” Skrockade han och gick upp för trapporna och in i kontoret. Jag log större och drog upp locket på datorn.

Jag loggade in på Facebook och BieberZone. Man vill ju veta vad som försigår i Canada. Jag bläddrade genom sidorna och slog upp ögonen mot en rubrik.

“JUSTIN BIEBER, BESÖK AV KUNGLIGHETER IFRÅN PORTUGISIEN!” Jag kunde inte läsa det. Nej Emma, glöm bara bort det. Jag exade ner sidan och reste mig upp för att gå ut i köket och lämna glassbunken.

När jag hade ställt en fot i trappan plingade det på dörren. Mrs. Banks harklade sig i köket och ropade sedan på mig.

“Emma! Kan du öppna?” Jag suckade och vände mig om.

“Ja!” Ropade jag tillbaka och gick till dörren för att öppna. När jag slog upp dörren stod det en kille, i min och Ken’s ålder där med ett stort leénde på läpparna. Men leéndet försvann när han såg att det inte var Ken som stod där.

“Vem är du?” Frågade jag allvarligt och la en hand på midjan. Han svalde hårt och sneglade över min axel.

---

Hon är i Philly folks! :D Vem stod i dörröppningen? Vad har Lily i kikarn?!

 

KOMMENTERA FÖR MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER! :D