Tis
8/05
20.14

KAPITEL 18-. BYE FRED

Oktober.. Det hade gått 2 veckor sen Fred hade hittats.. Jag vände blicken från tavlan mot fönstret istället. Det regnade ute, och alla löv var nere. Det var helt enkelt dött. Om imorgon ska vi på begravning. Lördag… Fred’s favoritdag.

“Ms.Snow? Lyssnar du eller?” Hostade Peter fram. Jag suckade och blängde surt på honom.

“Ja? Vad var frågan?” Han grymtade till och pekade på tavlan. Jag svarade lätt på frågan och återgick sedan till regnet tills det ringde ut.

“Emma, skulle jag kunna få utbyta ett par ord med dig?” Stoppade Peter mig när jag skulle gå ut. Jag svalde hårt och gick fram till hans skrivbord. Han räckte över en bok.

“Fred’s Adventures!” Löd övertexten. Ett stort leénde spreds på hans läppar. Jag slängde ner boken på golvet och sprang ut ur rummet. Fan för honom!

“Kan du hjälpa mig?” Frågade jag Ken och höll upp mitt hår. Hon kom fram och drog upp dragkedjaan på min klänning. Jag granskade min kropp I spegeln och nickade smått innan jag vände mig om mot Ken som såg helt förstörd ut. Vem kan klandra henne? Hon var kär I killen…

“Kom nu, vi är redo.” Hon nickade och kramade om min hand när vi lämnade rummet och gick ut till den svarta bilen som stod och väntade på oss.

Resan till kyrkan tog inte lång tid. Ken var tyst hela vägen och kollade bara ut genom fönstret. Hon såg ut som en staty. Hon mådde verkligen inte bra…

“Framme.” Muttrade chaufören trött och nickade mot kyrkan. Jag log smått mot honom I backspegeln och hoppade sedan ut. Det var blåsigt och grått ute. Toppen.

Vi gick snabbt in I kyrkan och blev snabbt välkomnade av Fred’s mamma. Längst fram I kyrkan stod det en vit kista. Fred… Var min sista tanke innan de började.

JUSTIN.

Scooter log stort mot mig och högg in av sin mat. Jag började smått äta av min Lassange och sneglade då och då på mamma som också satt helt tyst.

“Imorgon gäller det att vara på bra humör! Då ska du ha konsert.” Sa Scooter och log mjukt mot mig. Jag rynkade ogillandes på näsan och mötte hans blick.

“Okej.” Mumlade jag bara och svalde ner Lassangen jag hade I munnen med en klunk cola.

“Så, du ska upp klockan halv 7 imorgon och träna. Så mycket du kan. Runt 9 så är det träning på scenen, först ska du bara vara med Mama Jan. Halv 11 så är det ledigt för dig ända till halv 3, då ska du vara tillbaka för sound check. Efter det har du 1 och en halv timme och sen är det showtime!” Sa Scooter snabbt och log stort mot mig, mamma och Carin. Samt mama Jam.

“Okej.” Upprepade jag och tog en till klunk cola. Scooter suckade och blängde på mig.

“Vad är det nu då?” Sa han surt och korsade armarna över bröstet.

“Inget?” Han nickade ironiskt och mamma mötte min blick och log smått. Scooter märktee det och himladee med ögonen mot oss.

“Jaja, familjeeen Bieber vinner!” Skrattade han och stoppade in en bit kyckling I munnen. Jag flinade och nickade stolt.

Fansen I tyskland var galna. De skrek som inget jag hade varit med om. Jag log stort mot kamerablixtrarna och fortsatte in på hotellet när receptionisteen stoppade mig.

“Du har fått brev! Från USA.” Sa hon på dålig engelska. Jag nickade och tog snabbt imot brevet och öppnade det I hissen. Det var en bild på Ken och Emma.

“WE MISS U BIEBER ;(“ Stod det med stora bokstäver på baksidan. Ett leénde lekte sig fram på mina läppar. Mamma märktee det och knuffade till mig på sidan.

“Emma?” Jag nickade glatt och visade henne bilden.

“Hon är söt.” Fortsatte hon gillande och mötte min blick. Jag nickade igen och stoppade ner bilden I fickan när hissen plingade till. Tak våningen. Vi klev ut I hallen och gick mot vårat rum. Jag gick snabbt mot sängen och la mig I den. Åh..

EMMA

Jag hoppade I min Rosa VS mysdräkt och satte mig ner bredvid Ken I hennes säng. Hon räckte över Ben & Jerry burken till mig och tog en sked ur sin egna. Min blick hamnade på Fred’s säng. Begravningen hade varit liidsam. Många tårar hade fällts..

“Kollar du eller?” Frågade Ken och väckte mig ur min dvala. Jag nickade och kollade ner I hennes laptop. Harry potter var den perfekta medecinen.

Söndag. Jag drog upp matteboken ur väskan och slog upp sidorna jag skulle ha klara tills imorgon. Ken hade gått ut så jag passade på med matten.. 2 timmar senare var jag klar, jag hade hållt på med mycket. Jag kramade om min baddräkt och handduk och lämnade rummet för att gå till poolhuset. Tomt. Jag drog på mig badkläderna och hoppade snabbt I när någon visslade på mig. Peter..

“Vad vill du!?” Snäste jag och drog undan håret från ansiktet. Han flinade stort mot mig.

“Det du. Jag skulle bara berätta att jag pratade med Lily igår. Hennes lillasyster har nämligen flyttat. Hit, till LA! Tänka sig.. Hon går tydligen I en skola. Just denna.” Jag svalde hårt och dök ner under vattnet, men bara sekunden därpå grabbade han tag I mitt hår och lyfte upp mig över ytan. Smärtan spred sig snabbt I hårbåtten och ögonen vattnades.

“Vad. Vill. Du?!” Stammade jag fram och mötte hans hatiska blick.

“Åh, det jag vill? Det får du reda på snart.” Med de orden lämnade han mig. Jag svalde hårt och brast sedan ut I tårar. Vad vill han mig?

Kendra kollade stint ut över cafeterian. Ingen kollade på oss, inte en blick. Vi gick och satte oss längst in och båda suckade högt.

“Kan man inte bara få åka hem?” Gnällde Ken och tog en tugga av sin hamburgare. Jag tog upp min och fnös.

“Du anar inte..” Svarade jag lätt och tog en tugga av den.

“Peter är läskig..” Mumlade hon helt plötsliigt och kollade över min axel. Jag gjorde detsamma och mötte Peter’s svarta blick.

“Vad vill han dig?!” Fortsatte hon och mötte min blick. Jag suckade och ryckte på axlarna.

“Ingen aning. Psyko?” Hon nickade instämmande och fuktade sina läppar. Jag kollade tillbaka på Peter, men han satt inte kvar. Vart var han?

Justin

Jag slog långsamt upp ögonen. Det var 2 minuter kvar tills mitt alarm skulle gå.

En suck slank ur min mun och jag satte mig upp ur sängen. Mammas säng var tom och det lät innefrån badrummet, så hon var antagligen där. Jag hoppade I ett par Jeans och en t-shirt och kramade om min mobil.

Dörren till badrummet öppnades och mamma log förvånat mot mig.

“Jaså, du är vaken?” Jag nickade trött och satte mig ner I soffan I samma sekund som mobilen vibreraade till.

“Some Die Young” började spelas innan rektorn skulle hålla tal.

“Nu har vi kommit till den stund som vi alla har hoppats aldrig skulle hända. En av oss har lämnat oss. För tidigt… Det är sorgligt.” Jag fnös till och ställde mig upp.

“Vadå?! Är det sorgligt?! När senast grät du för Fred?! Han var borta I fucking 3 dagar!” Jag hade aldrig använt sånt här språk mot någon. “Du brydde dig inte ens! Nu är han död! DÖD! Hör du det?!” Skrek jag och sprang ut ur Aulan. Alla flämtade till efter mig. Ingen fattade. Ingen kommer någonsin fatta…