Det var så grymt tråkigt här, så jag tänkte lura Justin lite.

"Kommer du inte ihåg mig?" Frågade han med hes röst. Jag skakade lätt på huvudet och rynkade pannan.

"Borde jag det?" Han såg helt förtvivlad ut. Jag kämpade verkligen för att inte brista ut i skratt.

"Så, du vet seriöst inte vem jag är?" Jag skakade på huvudet igen och höjde på ögonbrynen. Han slog sig ner på stolen bredvid sängen och mumlade något och kollade sedan upp på mig. Hans ögon var vattniga och en tår rann ner för hans lila kind. Jag kunde inte hålla mig.

"Justin, det är klart att jag kommer ihåg dig!" Han kollade chokat upp på mig och drog undan tårarna med sin handrygg.

"Gör du? Seriöst?" Han verkade inte tro mig.

"Nej, jag kommer ihåg ditt namn men inte dig. Ja dummer! Jag kommer väll ihåg min själsfrände.. Eller?" Svarade jag som om det var det uppenbara.

"Skönt." Viskade han och kysste mig mjukt på läpparna.

-

Nicole hade bestämt sig för att åka buss hem, för första gången sen sjuan. Typ.

"Asså jag kan int fatta att vi får sommarlov, ikväll!" Hennes lilla röst spred sig i hela bussen och vi fick många blickar mot oss. Jag petade lite på henne med armbågen så att hon skulle bli lite tyst.

"Nej, jag vet att du inte kan fatta det, men du kan väll fatta det lite lägre?" Hon skrattade lätt till och lutade sin panna mot skolbussens fönster. Solen stod högt upp på himmelen idag.

Jag kunde inte fatta att vi redan hade gått i skolan i ett år. Det hade gått så snabbt..

Från fest till breakup, till realtion, till Paris, till breakup, till realtion, till död.. Då började jag få mina tankar på Lucas. Jag hade inte tänkt på honom på riktigt, riktigt länge nu. Hoppas han inte tog illa upp.

-

"Let's turn the Music up!" Utbrast Nicole och satte på en låt. Det var den där killen från Sverige, Danny Saucedo.

Jag nickade i takt med låten och började platta mitt tjocka hår. Nicole började med sminket och jag förstod henne, hon tog väldigt lång tid på sig.

"Så allt är klart Kenny?"

"Ja, allt är klart. Ta det lungt Justin. Andas lite. Du vet, ut in, ut in."

"Jag vet hur man andas. Jag är inte född igår.."

"Tack. Måste dra nu, hennes skolavslutning börjar om en halvtimme bara."

"OK, ses."

"Mm.." Jag la på och tryckte ner mobilen i min ficka. Undra hur alla på hennes skola skulle reagera? De kunde ju inte börja skrika, det var ju inne i en Kyrka. Jag kunde ju komma lite senare för att inte väcka en sån stor uppståndelse.

-

Jag körde upp på parkeringen där flera bilar stod. Den stora Kyrkan var verkligen stor. Större än vad jag hade föreställt mig. Jag klev ur bilen och satte på mig mina solglasögon innan jag stängde dörren och låste.

Mina steg hade kurs mot de stora, bruna portarna.

Vit kyrka, bruna portar. Så klassiskt. Tänkte jag sarkastiskt och öppnade en försiktigt. Alla blickar vändes mot mig och vissa tjejer gav till ett lätt skri. Jag hittade Tara och log smått mot henne innan jag satte mig ner bredvid en gammal tant på en av kyrkbänkarna.

"Det är en fin skolavslutning det här." Kommenterade hon och log mot mig. Hela hennes rynkiga ansikte gaskades upp, så jag log tillbaka.

Tara ställde sig upp på scenen och fick en mikrofon framför mig. Jag fångade hennes blick och hon böjde sig frammåt till mikrofonen.

"Nu ska jag sjunga 'Titanium.'" Log hon mot mikrofonen och tog upp en gitarr och började sjunga.

Allt runt omkring oss försvann. Det var bara jag och hon just nu. I detta ögonblick.

"Justin vart ska vi?" Skrattade jag och kramade om hans hand hårdare. Han kollade finurligt mot mig och höjde på ögonbrynen.

"Suprice!" Jag fortsatte gå, djupare och djupare in i skogen tills vi kom till en liten öppning. Det var en stor äng, med en massa snödroppar på.

"Wow." Slank ur min mun och i mitten av ängen låg det en filt och en picnik korg.

---

Muhahah! Kommentera! <3