”Alfredo, kom med mig ut i köket så gör vi nudlar.” Föreslog jag mjukt. Han nickade gillandes och gick med mig ut i det nu, stora köket. Det i Frankrike hade varit förfärligt litet, men detta var mycket större. Jag räckte över en skål med nudlar till Alfredo och drog åt mig min egna.

”Jo Justin… det är något jag måste berätta.” Började han. Jag viftade med handen.

”Det kan nog vänta.” Han skakade menandes på huvudet och kollade döds seriöst på mig.

”Det måste tas. Nu.” 

”Spill it.” Vädjade jag och kollade allvarligt in i Alfredo’s ögon. Han bet sig löst i läppen men nickade sedan.

”På klubben, då drack jag lite och möte Jasmine och vi… ja…” Han behövde inte säga mer, jag förstod precis vad han hade gjort med Jasmine. Han behövde inte förklara mer… med en duns släppte jag ner min nudelskål och gick med snabba steg ut ur köket, ut ur hotell rummet. Jag ville bara försvinna, gå igenom marken eller något sånt… Han hade rent utsagt Knullat med Jas. Mitt ex, Jasmine Villegas. Bara tanken gjorde mig illamående. Alla paparazzis fotade för fullt när jag lämnade hotell lobbyn, men jag brydde mig inte ett skit och började springa, springa från sanningen, Alfredo, Belle, mamma, Paparazzina, verkligheten… Mina andetag blev djupare och min puls dunkade hårt på halsen, men jag stannade inte för det. När jag kom fram till en tom liten gräsplätt, en bit utanför centrumet, slog jag mig ner på bänken och drog upp det Jonah hade gett mig ur fickan. Ett ciggarette paket. Skuldkänslorna dör snabbt upp, men jag snäste iväg de.

”Gör det, eller gör den inte Justin.” Intalade jag mig själv innan jag drog upp tändaren ur fickan och tände på. Jag kände genast hur pulsen sjönk ner till noll och lät röken sippra ut mellan mina läppar. Men snabbt åkte mina tankar iväg mot Belle. Vad skulle hon tycka om det här? Snabbt trampade jag ner fimpen och slängde ut paketet i skogen. Tändaren behöll jag eftersom att det var morfars gamla. Jag drog upp min mobil och sökte igenom min kontaktlista innan jag fann det namn jag behövde ringa. Efter några signaler så gick telefonsvararen igång. Typiskt…

”Heej! Du har nu nått Belle Chandler, om det var mig du sökte så kan jag tyvärr inte svara just nu. Men sjung ditt meddelande efter pipet! *pip*” Jag förmådde mig inte att spilla mina känslor genom telefonsvararen. Jag reste mig slött upp och började stapla tillbaka till Centrumet.

Jag klev in på närmsta café och beställde en kopp kaffe. Innan någon fick syn på mig drog jag på mig mun luva och skymde ansiktet. Jag orkade helt enkelt inte med frågor från fans som, ”Vem är tjejen du var med i Paris?”, eller frågor som, ”Vill du gifta dig med mig?”. Det var väll sött och så, men det började bli ytte pytte jobbigt. En kille kom fram och gav över koppen med kaffet då min mobil började ringa. Snabbt svarade jag utan att ens ge en blick åt vem som kanske ringde.

”Hallå?” Svarade jag kort. Belle fnittrade mjukt till i andra änden och fjärilarna bubblade upp.

”Jag såg ett missat samtal från dig, vad är det?” Frågade hon lugnt. Jag svalde hårt, här kunde jag inte berätta om Cigaretterna eller någonting.

”Jag bara ville höra din röst.” Ljög jag. En gubbe några bord bort stirrade fokuserat på mig, nästan så fokuserat att jag blev förbannad. Belle skrattade till och jag hörde Emily’s röst i bakgrunden.

”Nawe, jag saknar dig med. Haha, din röst låter däremot sträv och ledsen. Är det något?” Jag svalde hårt. Ljuga. Det var en sak jag definitiv sög på, och alla jag känner kan tillochmed intyga det.

”Nej, är bara lite trött. Du vet, resefeber. Efter Washington ska jag tillbaka till Canada.” Upplyste jag henne och ett leende dansade fram på mina läppar. Hon hummade milt till.

”Trevligt. Ska du hälsa på… Diana och Brutus? Och Jared, Jasmine och Jason?” Provade hon sig fram, men hade helt fel. Jag skrattade till åt hennes misstag och kliade mig på kinden.

”Diane och Bruce, och de andra heter Jeremy, Jazmyn och Jaxon sötnos.” Förklarade jag milt. Hon fnissade till.

”Oupsie, my bad.” Ursäktade hon sig och fnittrade återigen mystiskt till. Jag suckade djupt.

”Ja, det var typ allt…”, började jag och kliade mig nervöst i nacken, ”vi ses snart hoppas jag.” Hon mumlade något ohörbart till Emily och kom sedan tillbaka till luren.

”Okej, men vi ses om några da-… nej, men vi ses snart. Puss på dig!” Hon la snabbt på och jag la uppgivet ner mobilen på bordet då jag märkte att gubben som hade iakttagit mig stod framför mig.

”Hej, öh… är du Justin Bieber?” Undrade han med en harkling. Jag suckade och nickade lätt.

”Åh, skulle du kunna signera denna till mitt 5 åriga barnbarn, Denice, hon ligger tyvärr i Cancer ändå borta i Florida.” Ursäktade han sig och räckte över papper och penna. Jag log ett brett leende och signerade snabbt papperslappen.

”Hey Denice, stay strong! XOXO, Justin Bieber.”

Gubben tog tacksamt emot pappret och pennan igen innan han lunkade tillbaka till sin plats. Jag reste mg upp för att lämna stället då folk börjat märka att Justin Bieber satt här.

Det var jobbigt att hålla detta borta från Justin, men jag var tvungen. Em hade sovit under hela resan till Washington, medan jag hade suttit och glott på ”Abduction” och en massa med andra filmer som fanns i deras bibliotek på de små skärmarna framför oss. Jag letade med blicken över rullbandet och hittade tillslut min väska. Jag drog åt mig den och kollade mot Em som stod och snackade med någon snygg, hunkig kille. Jag vet att jag har Justin, men han var faktiskt snygg. Redigt, jävla snygg.
”Ja, och så… haha.” Skrattade Em nervöst. Jag gick fram till de och puffade till henne i sidan.

”Oh, Belle detta är Toby, Toby detta är Belle.” Presenterade hon oss. Jag räckte fram min hand och väntade mig ett handslag, men han greppade inte tag om den. Ouppfostrade unge.. tänkte jag bitter.

”Kommer du eller? Vi har en tid att passa.” Påminde jag henne och drog henne löst i jackan. Hon skulle precis ge ut sitt nummer då jag drog med henne med snabba steg, ut från flygplatsen.

”Vad var det där nödvändigt för?” Gnällde hon när vi hade lämnat den unkna flygplatsen. Jag drog av mig min jeans jacka och drog en frustrerad hand genom håret.

”Du vet inte vem han var?! Han kunde ha varit ett peddo, eller någon mördare!” Snäste jag åt henne, ”har du aldrig sett Taken eller?!” Fortsatte jag menandes och la in våra väskor i bagage luckan till en taxi. Em nickade förstående och hoppade in i taxin strax efter mig. Vi började åka till det lilla hotellet vi skulle bo på, men litet var det knappast.

”Em! Du ljög! Du sa att vi skulle bo på ett litet, vandrarhems-inspirerat hotell! Det här är ju för i helvete Plaza!” Hon ryckte neutralt på axlarna och verkade inte bry sig ett dugg om vad jag hade att säga därefter. Med en rytning drog jag med henne in i lobbyn som spelade lugn, vaggvis, musik. Det var snyggt inrett med Beigea soffor, guldiga väggar med olika mönster på och hårt, nästintill glas golv. Jag förundrades av det vackra ”Palatset” att jag inte märkte att Em försvann till receptionen.

”Hej, öh, Gordon. Vi har beställt ett rum. Clark Gordon.” Upprepade Em ett flertal gånger innan den inkompetenta mannen bakom disken hittade vårat rum. På den bruna disken stod det en skål med M & M’s, så jag roffade åt mig en näve då Em fick våran rumsnyckel. Hon log stort.

”Klappat och klart.” Skröt hon och drog med sin väska mot hissen. Jag himlade med ögonen innan jag följde henne mot den.

Jag virade en handduk runt min kropp och gick mot min necessär för att finna min tandborste. När jag hade borstat tänderna så kammade jag snabbt igenom mitt hår innan jag gick ut till Em som satt i en morgonrock, i väntan om att få hoppa in i duschen.

”Tack och lov, du är klar.” Utbrast hon med en blick upp i taket innan hon traskade iväg in på badrummet. Jag höjde lätt på ögonbrynen och drog på mig ett gult linne och ett par mjukisbyxor, samt en hoodie. Min mage kurrade till, så jag drog upp den vita telefonen och beställde två hamburgare och pommes frites. Em var nog säkert hungrig. När jag hade fått meddelat att min mat skulle komma inom en kvart så hoppade jag ner i min säng och klickade på MTV. Ke$ha var på. Med en ljudlig suck sänkte jag och klickade vidare till Disney Channel där Kim Possible höll på. Ett leende växte fram på mina läppar, men jag hann inte kolla så värst mycket innan det knackade på dörren. Det måste vara maten. Jag hoppade ur sängen och drog upp dörren och möttes av en chock. Eller snarare en panik-chock.

Kapitel 27, vilket betyder att jag är hemma snaaaart! :D Kommentera babes, ni har väll inte lämnat mig?