Ännu en suck lämnade min mun och jag bröt blicken ifrån honom och kollade istället upp på den stjärnklara himmeln med alla tankar virvlandes omkring i huvudet på mig. Justin Bieber… jag smakade på orden och nickade sedan förskräckt för mig själv.
”Jag är kär i Justin Bieber.” Viskade jag för mig själv.

 Justin granskade fågeln som tuggade på en brödbit intensivt. Som om han trodde att den helt plötsligt skulle hoppa upp och kela med honom. Kanske prata med honom? Justin verkade inte ha så många att prata med, som förstod honom. Jag hade försökt, men han hade varit helt borta under hela dagen… Jag drog en lättad suck och bröt blicken från Justin och fågeln till den ljusblåa, molnfria himmeln. Jag log nöjt och lutade mig tillbaka i bänken. Tankarna virvlade runt i huvudet på mig. Hur kunde jag tvivla på alla tecken jag hade fått? Jag hade varit alldeles galen, fått fjärilar i magen, gumaktiga ben… jag försökte alltid göra allt så okomplicerat, för jag var en okomplicerad individ. Men på något sätt hade jag helt misslyckat med det nu. Men hur kände Justin om det hela? Har han undgått sina känslor för att slippa förstöra vår vänskap? Det var definitvit något jag skulle göra för att, som sagt, lämna allt okomplicerat. Det skulle bli bäst så… för om Justin inte kände detsamma, och jag skulle blotta mina känslor, så skulle kanske allt braka samman. Våran vänskap, mitt hjärta, hans hjärta? Jag skulle förlora en bra vän. Men varför visade han inga känslor, varför kunde han inte ge mig en hint om vad han kände om oss? Jag blev bara så frustrerad att ha gåtor, som jag själv inte kunde lösa! Men på ett sätt, så kändes det som om han kände detsamma. På det sättet han talade till mig, hur han rörde vid mig, betraktade mig på… Jag kunde bara inte undgå det faktum att jag hade erkänt för mig själv att jag var kär, något jag hade lovat mig själv att inte bli, efter det som hände med Mike. Men självklart så ska jag gå och kära ner mig i någon, någon Justin Bieber. Världens kändaste tonåring. Jag kommer aldrig komma undan om vi skulle bli ett par. Paparazzis osv. Men vi skulle aldrig kunna bli ett par. Jag menar, jag bor i London och han reser jorden runt varje vecka… Vi skulle aldrig kunna träffas, även när han inte reste. Då var han ju i Atlanta eller Los Angeles där han hade hus. Så typisk jag var, att alltid bli kär i de personer som jag aldrig kommer kunna ha en framtid med. Man skulle kunna skriva en bok om mig nästan, kärleksfulla Belle som blev ihop med Mike, skolans snyggaste kille, men gjorde slut efter otrohet, och sedan blev kär i Justin Bieber, världens snyggaste kille. Det lät som ett stort skämt i hjärnan på mig…

”Vad ska vi göra?” Frågade Justin mjukt och väckte mig ur mina grubblerier. Jag ryckte till och blickade på honom några sekunder innan jag ryckte på axlarna som svar.

”Jag vet inte… det är fredag, vi åker på söndag… vad kan man göra här?” Frustade jag ur mig och drog en hand genom mitt slappa hår, som idag också fick ligga hängandes på min rygg. Justin log stort mot mig och ryckte retsamt på axlarna.

”Ska vi dra någonstans? Jag vet ett bra matställe…” Mumlade han och höjde frågandes på ögonbrynen mot mig. Jag hade inget annat att komma med, så jag nickade bara och reste mig upp med min väska hängandes på axeln. Den slog mot min midja för varje steg jag tog, och för att vara ärligt så var det inte skönt alls.

”Är det långt dit?” Utbrast jag med en hand på höften. Han skakade på huvudet.

”Nej, kanske en kvart härifrån? Jag brukar ofta äta där när jag kommer hit, du kommer nog älska det om du inte varit där innan.” Jag nickade slött och fortsatte gå bredvid honom, mot det mystiska matstället.

-

Jag kollade upp på dem neon röda bokstäverna som lyste stort. ”Earls Diner”, D:et blinkade som tecken på att det hade för lite batterier. Här hade jag aldrig satt min fot, kanske för att det var en bit utanför Londons centrum. Justin log prövandes mot mig.

”Så, ska vi stå här eller gå in?” Skämtade han med ett lätt skratt. Mitt hjärta bultade hårdare och jag nickade. Han drog upp dörren och höll den uppe åt mig.

”Damerna först.” Jag fnittrade nervöst till och klev in på det flotta caféet eller var man kan kalla det. Stolarna stol välplacerade runt det runda, gula borden. Golvet var av svar och vitrutigt plast, som doftade starkt av rengöringsmedel. Uppe i taket så hängde det originella 80-tals lampor. Vid disken stod det ett flertal barstolar med turkosa sittdynor. Justin log snett åt mig och föste mig fram till den flottiga disken. Det luktade rengöringsmedel, kyckling och stekfett i hela caféet. En gubbe kom in bakom disken. Han hade nästan flintskalligt huvud, en grön t-shirt och stort mage. Ett stort leende spreds på hans läppar när han såg Justin.

”Nämen ser man på! Justin Bieber är tillbaka! Magda! Justin är här!” Ropade han och bara några få sekunder därpå kom det ut en medelålders kvinna, med röda klackskor, en ljusrosa t-shirt och blont hår i en prydlig hästsvans. Ett leende spreds lika så på, förmodligen, Magda’s läppar. Hon ställde ner kaffe kannan hon höll i och kramade om Justin över disken. Hennes ansikte var noggrant sminkat med blå ögonskugga, rött läppstift och svart mascara. Hon lät blicken flacka mellan mig och Justin innan hon räckte över handen till mig.

”Hej! Magda Burdock!” Hälsade hon. Jag kunde inte vara ohövlig, så jag kramade om hennes mjuka, kletiga hand och besvarade hennes leende med ett lite mindre.

”Belle… Chandler.” Gav jag nervöst ifrån mig. Hon nickade glatt och nickade mot mannen, eller snarare gubben med den stora magen bredvid henne.

”Det här är Bratt Frankensdale!” Förklarade hon. Bratt log stort mot mig och vinkade lätt, även fast jag stod precis framför honom. Justin puffade till mig i sidan och böjde sig fram mot mitt öra.

”Gå och ta platser, du ska få smaka på en sak.” Viskade han lugnt, och utan kontroll så bubblade fjärilarna upp i magen på mig. Med en nick gick jag mot ett bort och slog mig ner. Cafét hade stora fönster som sluttade mot gatan utanför, och på dörren så hängde det en lapp som meddelade att de hade öppet. Jag fuktade mina läppar och drog bak en hårslinga bakom örat med blicken på Justin, som stod och pratade med Magda och då och då blickade bak på mig. Bratt hade försvunnit in i köket igen, förmodligen för att tillaga det Justin hade beställt för oss. Han var så snäll. Omtänksam, och mjuk. Inget kunde höja sig över Justin, inget alls. Eller snarare ingen. Han var sin egna person, en person som jag aldrig mött på förut. Någon så snäll som Justin fanns bara inte… Han kom gåendes tillbaka mot mig med en bricka som hade två glas cola, och en tallrik på sig med kycklinglår. Jag kollade oförståendes på honom när han slog sig ner.

”Kyckling? Är det så speciellt?” Han skrattade till med en lätt skakning på huvudet.

”Du måste smaka för att se skillnaden på denna kyckling, och vanlig.” Förklarade han lent och greppade tag om ett kycklinglår på fingertopparna och bet tag i det. Jag tog också upp ett av de flottiga kycklinglåren och bet försiktigt i det saftiga köttet och tuggade långsamt för att känna smaken, samt konsistensen. Det var inget liknande som en kyckling jag någonsin ätit. Denna var mjuk, saftig. Smaken var speciell, jag kände smaken av mustig, söt senap. På ett sätt, var det gott. Jag hade aldrig gillat flottig mat, men det här var OK. Jag tog en tugga till innan jag la ner den och torkade av mina händer för att kunna dricka en klunk av min cola.

”Gott?” Flinade Justin och torkade likaså av sina händer. Jag nickade gillandes och lutade hakan i handflatorna.

”Och nu?” Han suckade och drog en hand genom sitt bruna, mjuka hår.

”Jag har ingen aning…” Mumlade han och kliade sig på kinden. Jag nickade trött och gäspade högt. Klockan var egentligen inte så mycket, det bevisade den stora klockan på väggen bredvid oss. Halv 3… på eftermiddagen. Justin trummade med händerna mot bordet och åt upp det sista av kycklinglåren med blicken ständigt fäst på mig. Jag blev nästan generad… min blick föll ner på den vita, nästintill genomskinliga skjortan jag hade på mig. Mina svarta jeans hade fått någon bröd smula på sig, som jag snabbt borstade undan, innan jag drog upp min mobil ur väskan. Den hade fått ett nytt sms… från ingen mindre än Mike. Kunde han bara inte lägga ner?

”Du driver va? Du ville aldrig gå ut och käka med mig, men med Biever går det bra… du är bara inte sann Belle… jag vill bara lösa det där, att det ska bli vi igen, snälla? // Mike.”

Med en suck knappade jag hårt och bestämt in mitt svar. Han skulle inte få som han ville, åh nej. När Kayla är fri så behöver han väll inte mig?

”Mike, nej. OK? Lämnade mig ifred bara. Jag vill inte ha något med dig att göra. Gå vidare… Och han heter Bieber.”

Justin kollade frågandes på mig och fuktade sina läppar. Jag ryckte på axlarna och spände stelt käkarna.

”Mike…” Justin la huvudet på sned och granskade mitt ansikstuttryck, som en hund satt han där med blicken på mitt ilskna ansikte. Jag log stelt och andades djupt in.

”Ja, han du såg utanför mitt fönster.” Fortsatte jag som svar på hans frågandes ansiktsuttryck. Han nickade förstående, och reste sig sedan upp med ett stort leénde lekandes på läpparna.

”Seså, han får inte förstöra det här ögonblicket! Nu drar vi någonstans och gör något.” Han lät bara så oberörd. Mitt ex var fortfarande kär i mig, men Justin kunde ju självklart inte göra något åt saken. Jag slängde upp väskan på min axel igen och knöt mina skosnören innan jag gick med Justin ut ur caféet. Solen stod fortfarande högt på himmeln och gassade varmt mot mitt ansikte. Justin drog på sig sina svarta solglasögon och började stapla ner på trottoaren. På ett sätt kände jag mig illa till mods, men jag visste inte varför. Men jag bet ihop och började gå bredvid honom.

-

Justin skrattade till då han såg att jag hade snubblat över mina skor. Jag rent utsagt hatade de här jädra skorna, men Justin hade valt min outfit idag, och hade självklart valt Jeffrey Campbell skorna till mig. De jag hatade mest… med en suck reste jag mig upp och borstade av smutsen från mina byxor. Justin kramade om mig som ett förlåt, och jag kunde inte undgå att andas in hans söta doft. Kramen varade dock inte så länge, men det var fortfarande en kram. Men då skymtade jag något några meter ifrån oss. Paparazzis.

”Justin, paparazzi, klockan 10.” Justin kollade diskret på paparazzin och suckade.

”Fan… de fotade säkert kramen. Det blir en toppen rubrik! ”Justin Bieber, ny flamma från London!” kommer nog stå i tidningarna imorgon…” Muttrade han bittert. Nu hade den glada Justin försvunnit någonstans, men vart? Jag skakade på huvudet.

”Ta det lugnt… du och jag vet att det inte är något. Det andra spelar ingen roll.” Jag hatade att behöva säga sådär, när allt jag ville göra var att pressa mina läppar mot hans i en långvarig kyss. En passionerad, intensiv, kärleksfull kyss… jag skakade bort tankarna och kollade på Justin som nickade.

”Ja, jag antar att du har rätt…” Mumlade han trött och fortsatte gå. Jag drog en hand genom mitt hår och kollade upp på himmeln. Molnen hade börjat komma på den… Justin la en hand på min rygg, och jag bokstavligen dog. Hans beröring fick mitt hjärta att stanna till, mina andetag att bli djupare. Allt! Han sneglade på mig och log retsamt.

”Så… är du törstig?” Jag skrattade till och nickade mjukt. Han hummade till och började gå mot närmsta kafeteria. När vi klev in blev det självklart lite kaosartat. Många tjejer kom fram, tog bilder, bad om kramar och autografer osv. Justin stod och höll på med det medan jag gick fram till kassan för att beställa två is-te att ta med.

”Din kille?” Frågade kassörskan och log snällt mot mig. Jag skakade på huvudet.

”Nej…” Hon putade med läpparna och lät blicken flacka mellan mig och Justin som stod lite längre bak.

”Synd, ni skulle passa.” Jag kände hur jag genast blev lyckligare inom mig. Hon sa att jag och Justin skulle passa? Men seriöst Belle, lägg ner! Det kommer aldrig bli ni, Justin känner inte ens något för dig så lägg ner! Sluta ha så höga förhoppningar. Jag betalade snabbt och tog emot plast glasen och sugrören innan jag lämnade kafeterian. Justin stod lutad mot tegelväggen utanför och väntade med en intensiv blick.

”Tack…” Viskade han lent och tog emot sin kopp. Jag nickade smått och fortsatte gå. Vi gick väldigt mycket idag kände jag… men Justin verkade helt borta nu, igen.

”Vad är det?” Slängde jag helt plötsligt ur mig. Han skakade på huvudet och bet sig löst i läppen.

”Jag åker redan ikväll, men ni kommer på söndag som planerat…” Jag stelnade till och svalde hårt. Justin skulle åka? Och det påminde mig om hur Kelly hade reagerat igår när jag hade sagt att jag skulle följa med. Hon hade först blivit stel, men sedan överlycklig och kvittrat om att jag var hennes bästa dansös. Jag hade blivit smickrad, men Kelly betygsätter aldrig vår dans. Hon har ingen favorit, så någon från Justin’s team hade kontaktat henne? Justin frustade uttråkat till och drog upp sin mobil ut fickan, förmodligen för att tweeta eller något liknande, men jag kunde inte sluta tänka på om jag hade en chans på Justin eller inte?

Belle slog sig trött ner i soffan. Vi hade åkt hem till henne för ett sista farväl innan söndag, då vi förmodligen skulle ses igen. Jag pressade ihop mina läppar och slog mig ner bredvid henne i den massiva soffan. Jag kollade på henne och märkte att en tår hade börjat rinna ner för hennes kind. Och en till. Det gjorde ont att se Belle gråta. Jag älskade henne, och kände mig fylld av glädje med henne. Men jag kan inte förstöra våran vänskap genom att berätta det… snabbt flyttade jag mig närmre henne och drog in henne i min omfamning. Hon kurade ihop sig mot min bröstkorg och började gråta, på riktigt.

”Schhyy… vad är det Belle?” Viskade jag mjukt mot hennes hjässa. Hon snörvlade till.

”Efter Paris… då åker du, och jag blir kvar här som vanligt… vi kommer nog aldrig träffas igen… Allt känns bara hopplöst. Pappa bryr sig inte om mig, Emily är inte i London längre, utan åker direkt till Paris på söndag, du kommer sticka…” Grät hon ut och tryckte sig hårdare mot min kropp. Mitt hjärta började slå hårdare och jag kände hur fjärilarna en för en bubblade upp, även fast jag mådde dåligt över att se henne på det här sättet… i det här tillståndet.

”Ta det lugnt… det kommer gå bra. Först ska vi ta oss igenom 2 veckor i Paris, sen kan vi handskas med det?” Tröstade jag henne mjukt. Hon hickade till och kollade upp på mig med stora ögon. Hennes ögon hade en speciell glimt i de och såg ännu mer chokladbruna nu än vad de brukade…

”Belle, allt kommer lösa sig… jag lovar.” Sa jag lent och la en hårslinga bakom örat på henne. Hon log smått och kysste mig mjukt på kinden innan hon återigen kramade om mig. Jag drog in hennes ljuvliga doft och kollade upp på himmeln som hade börjat bli mörk… Skulle allt lösa sig? Hur kunde jag lova en sån sak?

5 SIDOR LÅNGT! :D Nu med flit! Hahah! Hm... kommer Justin kunna hålla sitt löfte? Kommer de våga blotta sina känslor någon gång!? När kommer "Jelle" ?? Många av er ber att jag inte ska ta det för fort, och jag vet! Det var min plan också, att de ska vara kompisar ett tag bara! :D

KOMMENTERA FÖR MER IDAG, KANSKE LIKA LÅNGT? KOMMENTERA!