Kapitel 16-. Hospital PART 1
En sjuksköterska kom in anfådd, som om hon hade sprungit hit.
"Vad önskar du?" Frågade hon och gick fram till min säng.
"Varför springer alla omkring som yra höns?" Frågade jag hennes fråga.
"Jo, en tjej har hoppat ner från sjukhuset tak.. Ehum.. Sony Tree är hennes namn"
Åhnej.
En Halvtimme Tidigare
Justin hade verkligen sårat mig. Tårarna rann medans jag klättrade upp för
stegen till taket.
Han skulle minsann få som han ville. Han kan inte alltid bryta ner mig. Jag ställde
mig framför räcket.
Men pappa, Dan och Isabelle då? Och mamma.
Nej!
Jag ställde mig på räcket men ångrade mig. När jag skulle hoppa ner, halkade jag och stöp ner
60 meter.
Ett skrik lämnade min strupe innan jag slog mot marken och allt blev svart. Ingen smärta....
"Ta mig dit!" Skrek jag och vred mig om i sängen för att sätta mig upp.
Sjuksköterskan skakade på huvudet och tryckte ner mig i sängen.
"Du kan inte. Hon är på observation. De måste kunna se om hon..." Sa hon men avbröt sig.
Jag visste vad hon skulle säga.
Om hon kan överleva fallet. Jag vet att det är så! Hon kommer överleva. Men om inte... så är ALLT miit
fel!
"Men du förstår inte! Det är ju mitt fel! Jag bad henne hoppa!" Skrek jag förtvivlat.
"Man brukar känna så." Svarade hon och tog upp en spruta.
"Va gör..?" Började jag men hon hade redan sprutat in vätskan i min arm. Allt blev dåsigt och jag landade
ner på kudden igen.
-
När jag vaknade upp värkte huvudet. Lika mycket som en bakfylla.
Vad hade hon gett mig?
"Du kan gå till henne nu!" Sa sköterskan glatt som om hon hade glömt att hon hade drogat mig.
Jag hoppade upp ur sängen men mina ben vek sig.
Jag landade på golvet och sköterskan kom och lyfte upp mig i sängen igen och drog fram en rullstol.
"Din ben har inte rört sig på länge." Sa hon med ett leénde.
"Hur länge har jag varit medvetslös?" Frågade jag och kollade surt på henne.
"I ett dygn. Du har ingen skada längre, eftersom du bara hade haft vatten i lungorna, men jag var tvungen."
Jag nickade och rullade iväg mig själv i stolen mot rum 436 vilket var Sony's rum.
När jag rullade in hajade jag till.
Hon hade nålar i sig och både dropp och blodtilskott bredvid sig. Det värsta var slangen in i hennes mun.
Hon behövde andnings hjälp pågrundav mig.
Jag rullade fram utan att tänka på att det rullade ner stora tårar ner för mina kinder.
"Sony, jag är så ledsen. Jag vet inte hur jag ska göra för att förlåta dig." Snyftade jag fram. Mitt hjärta var i
halsen.
Jag får alltid en klump i halsen av att vara ledsen. Jag snyftade oavbrutet nu.
"Överlev. Om inte för mig, för din familj då!" Sa jag lite högre och tryckte åt hennes
hand.
Helt plötsligt började hjärt-visaren, som visade hennes hjärtrytm, pipa och visa ett rött streck bara.
Doktorer kom inspringande med volt-makapärer.
"Vad händer?" Frågade jag mellan mina snyftningar.
De svarade inte utan voltade bara hennes kropp. Jag satt där, utan någon uppmärksamhet alls ända
tills hennes hjärta hade normal rytm igen.
"Även fast man är medvetslös, reagerar hjärnan på omgivningen." Sa en doktor vänligt till mig och
rullade ut mig tillbaka till mitt rum.
Han sa det där istället för att säga "Du är den som är orsaken till att hon ligger här. Omgivningen av DIG klarar
hon inte av!"
Jag la mig ner i sängen och dränkte mig själv med tårar. Mitt liv var slut.
Mer kapitel efter 5 kommentarer! :D
Mer kapitel efter 5 kommentarer! :D
Kommentarer
Becca skriver:
Jätte bra! :D draama
Anonym skriver:
meeeeeeeeeeeeeer nuuuuuuuuuuuu <3
Anonym skriver:
assssbra!
Anonym skriver:
fan vad bra jag vill ha mer nuuuuuuuu!!!!! du är så jävla grym på att skriva <3<3<3<3<3
tova skriver:
meeeeeeer!!!
Jossan skriver:
Meeer, kom igen!!
Jossan skriver:
Meeeeeeer så fucking jävla bra!!
Jossan skriver:
Jättebra!!!!!!
Elin :-) skriver:
Bra!!! När kmr nästa del? :D
Trackback
