Previously: När han hade kommit fram till mig ställde jag undan kopparna på bordet och la en hand på hans kind och smekte den. Bara någon sekund senare raderade jag avståndet mellan oss genom att pressa mina läppar mot hans i en passionerad, känslofylld kyss. 

“Kändes det bättre då?”, andades jag ut mot hans mjuka läppar. Han skulle precis svara då doktorn störde oss. Han kollade på oss med mjuka ögon och yttrade sedan de orden vi väntat på i flera timmar. Hur Ryan mådde.

“Läget är kritiskt. Han har ett brutet revben, som har lämnat flisor i lungorna. Därefter har han också en massa inre blödningar, och för tillfället ligger han i koma.”, beklagade Doktorn sig.

“Men… kommer han k-klara s-sig?”, stammade Justin fram. Doktorn suckade djupt.
“Det är ett mysterium. Jag vill inte ge er falska förhoppningar ungar, men det bästa ni kan göra är att åka hem och bara vänta.”, föreslog han. Jag sneglade på Justin och nickade.
“Ring såfort det kommer något nytt.”, bad jag honom, och självklart nickade han.
“Jag ska göra det.”, lovade han. Jag kramade om Justin’s hand för att dra med honom ner till garaget där vi möttes av en hop med Paparazzi’s. Jag täckte mig ansikte snabbt som bara den med båda händerna.

“Justin! Vad har hänt? Ge oss lite om vad som har hänt!”
“Belle, kolla hitåt!”
“Belle är du gravid?! Varför är ni på sjukhuset!?”

Frågorna vad helt störda, om jag fick säga det själv. Jag hoppade in i bilen bredvid Justin som börade köra.
“Det där var… jobbigt.”, pustade jag ut och drog på mig min luva. Justin nickade.

“Sätt dig i baksätet och dra på dig planning.”, beordrade han snabbt. Jag orkade inte argumentera, utan gjorde som han sa och kravlade mig tillbaka till baksätet där en ljusrosa, vacker klänning låg. Ett leende spreds på mina läppar. Jag kunde nog gissa vad han hade planera.
“Det ligger en necessär där också, sminka dig om du vill.”, log han i baksspegeln. Jag fnittrade till och greppade tag i necessären för att börja sminka mig.

“Justin, vart är vi?”, fick jag ur mig när vi äntligen hade stannat vid, vad som såg ut som, en strand. Ett leende spreds på hans läppar och så drog han med mig ut ur bilen så att mina fötter nuddade marken. Från ingenstans började hela stranden lysa och en massa folk hoppade upp och skrek “Grattis Belle!”. Någon kom gåendes mot mig, men jag kunde inte riktigt skymta vem det var innan Justin viskade ett namn i mitt öra. Emily…
“Em!”, tjöt jag och började springa åt hennes håll. Hon log stort mot mig när jag slog armarna runt hennes smala kropp.
“Åh, jag har saknat dig Belle.”, viskade hon mjukt mot min axel.
“Jag har saknat dig mer Em! Åh, det är så… tomt utan dig!”
“Haha, jag lovade ju att komma och hälsa på och du kan väll inte fira din 18- års dag utan mig?”
“Nej…”, fnittrade jag och ryckte till när jag kände två läppar mot min kalla nacke.
“Justin…”, stönade jag innan jag snodde runt för att slå armarna runt hans hals. Han log stort mot mig.
“Kom igen nu Belle, du ska väll inte låta din fest rulla på utan dig?”, flinade han.
“Nej, kanske inte…”, svarade jag och kramade om Em’s och Justin’s hand för att dra med de båda två till dansgolvet där vi genast började dansa för fullt.
När mina ben hade hunnit börja bulta så hårt att jag trodde jag skulle gå av så klev Carly Rae Jepsen upp på scenen.
Justin log stort åt mig och pekade upp på scenen för att jag skulle vara uppmärksam.
“Grattis på födelsedagen Belle! Här är min låt, Call Me Maybe!”, ropade hon ut i mikrofonen och så började hon sjunga.

*I throw a wish in the well,
Don’t ask me, I never tell,
I looked at you as I fell,
And now you’re in my way…*

Jag kunde inte undgå att le stort åt alltihop. Allt var underbart. Drinkarna, musiken, folket, allt!
“Vem fixade det här föresten?”, ropade jag till Justin som stod tätt intill mig.
“Claire! Men hon fick… problem. Så hon kunde inte komma!”, svarade han lika högt. Jag nickade och kollade upp i himlen, vilket fick Justin att rycka till.

“Kom!”, ropade han till mig och började gå mot bryggan som låg en bit bort från dansgolvet.
Månen sneglade sig vacker i havet, allt såg så magiskt ut.
“Tja… jag visste inte direkt vad jag skulle ge till dig. Smycken? Kläder? Pengar? Sen slog det mig…”, viskade han med blicken djupt in i mina ögon.
“Jag köpte en stjärna till dig. Som heter Justin. Så vart jag än befinner mig i världen, kan du kolla upp på himlen, bland stjärnorna, och så finns jag där. Grattis Belle…”, sa han milt.
Mitt hjärta föll nästan till golvet. En stjärna? Det var nog… det bästa jag kunde ha fått av någon.
“Wow…”, var det enda jag fick ur mig. Justin kollade oroligt in i mina ögon, trodde att jag inte gillade presenten, vilket jag gjorde. Jag älskade den.
“Det är det bästa jag någonsin har fått.”, mumlade jag innan jag pressade mina läppar mot hans i en passionerad kyss. Han la en hand på min nacke och pressade mina läppar hårdare mot hans.
När kyssen hade gått mot sitt slut, hade låten också gjort det och Ed Sheeran - Give me Love började istället rulla på över stranden.
“Får jag lov?”, undrade Justin medan han bugade mot mig. Jag fnissade till.
“Ja…”, svarade jag kort innan jag långsamt drog armarna runt hans hals och började långsamt dansa. Tryckare? Tja, något dansade vi åtminstone.

*Happy Birthday to you,
Happy birthday to you,
Happy Birthday Dear Belle,
Happy Birthday to you!*

Sjöng alla för full hals. Jag log stort mot mina fingrar, generad över att få denna sorts uppmärksamhet. Men det hade man alltid varit. Som liten, när klassen skulle sjunga för en sång för en, så blev man alltid alldeles generad, kinderna blossade upp och man ville bara sjunka igenom marken.
“Tack Guys!”, log jag och applåderade åt deras sång. Dem log glatt åt mig innan dem återgick till sina egna saker.
“Belle?”, hörde jag en röst bakom mig. Jag vände mig om och mötte Emily’s glada nunna. “Grattis.”, sa hon och räckte över ett kuvert, som jag varsamt drog upp.

“Vi vill meddela att Emily Hugh har kommit in på våran skola, Los Angeles School of Art….”

Mer behövde jag inte läsa innan jag slog armarna runt hennes hals.
“Wow! Så du flyttar hit?!”, tjöt jag mot hennes hals. Hon nickade mot min axel.
“Ja, jag kom innan mamma och pappa.”, förklarade hon lyckligt. Jag log stort, men slutade sedan.
“Vad är det? Är du inte glad?”, gnydde hon oförstående. Jag nickade.
“Jo, jätte. Men…”, började jag svagt, “jag kommer inte gå där första halvåret. Jag ska åka på turné med Justin…”
“Så, du kommer inte gå där…? Med mig…?”
“Jag är så ledsen Emily. Jag visste inte att du hade kommit in!”, försvarade jag mig.
“Nej, men Justin visste.”, morrade hon ilsket och gick sin väg. Jag vände mig om och mötte Justin’s ledsamma min.
“Belle, jag ville inte berätta. Och jag ville ha dig med mig! Och det skulle förstöra överraskningen… och… Belle!”
“Du har sårat mig två gånger idag. Jag vet inte vad jag ska göra.”, fräste jag. Han rynkade ledsamt på pannan och fuktade sina läppar.

“Jag menade inte att--”, började han.
“Nej, du menar verkligen inget du sager Justin.”, avbröt jag honom och vände mig om för att gå därifrån. In i havet av dansande tonåringar, så att Justin inte skulle finna mig. Dock så var det någon annan som gjorde det. Kayla.
“Vad gör du här?”, spottade jag bittert ur mig. Hon log skadeglatt mot mig.
“Din kille bjöd mig. Konstig eller?”, skrockade hon elakt. Jag drog en frustrerad hand genom mitt hår och började gå mot bryggan igen, där jag slog mig ner i tystnad.

Justin’s Perpektiv:
Vad hade jag gjort?! Hon skulle hata mig efter det här… Hon vände på klacken och försvann in i dans hopen. Hur skulle jag hitta henne nu? Jag gick undan från musiken och slog upp numret jag behövde ringa.
“Ja, det är Alfredo.”, svarade han snabbt.
“Fredo, jag har gjort bort mig helt nu. Belle hatar mig…”, gnällde jag i luren.
“Chill Justin. Vad har hänt?”, frågade han lent. Jag rabblade upp allt, om videon, bråket, Hockey Rinken, och festen.
“Aouch! Du måste nog kämpa för denna…”, trodde han.
“Jag vet… hon kommer aldrig förlåta mig ändå.”, suckade jag med blicken på månen.
“Du, jag är i närheten. Jag kommer på momangen, okej?”, försäkrade han mig.
“Sure, tack Bro’.”
“När som helst Justin, när som helst.”, lovade han innan han lade på. Jag slog mig ner i sanden och drog ett djupt andetag. Hur skulle detta gå då?

Jag slängde I mig den blåa vätskan. Det sved I halsen, men kändes bra i slutet. Min blick föll mot bryggan, där två personer satt. Var det Belle…? Ja! Och vem mer…? En kille. Jason? Nej. Ron? Nej. Var det…? Ja… jag skyndade mig dit och drog upp Alfredo som satt tätt intill Belle.
“Vad fan håller du på med?!”, gormade jag mot honom. Hans pupiller minskade och rädslan syntes i ögonen på honom.
“Justin…”
“Nej, börja inte! Håller du på med MIN tjej?!”, röt jag så att spottet lämnade min mun.
“Justin, lägg av! Du är full!”, nu hoppade Belle in i det hela. Toppen. Då jag inte orkade mer med henne, så släppte jag taget av Alfredo och knuffade i honom i vattnet.
“Justin!”, tjöt Belle förskräckt. Jag kollade på henne med bröstkorgen lyftandes upp och ner pågrund av min kraftiga andning. Jag kände hur jag sedan lugnades ner när jag såg henne djupt i ögonen.
“Jag har gått igenom mycket nog, det är min födelsedag för guds skull… bara låt bli…”, bad hon sorgset.
“Belle, jag är ledsen…”, hasplade jag ur mig. Hon skakade besviket på huvudet åt mig.
“Det är jag också.”, mumlade hon och gick snabbt förbi mig. Jag drog ett djupt andetag och hjälpte en dyngblöt Alfredo upp ur vattnet.
“Förlåt mig…”

Belle’s Perspektiv:
Jag orkade inte mer. Min blick låg dött på alla som dansade fullt på dansgolvet. Justin var bara för mycket idag… jag drog ett djupt andetag och fuktade mina läppar.
“Bu-hu. Din kille har lämnat dig.”, retades Kayla från sidan av mig.
“Lägg ner Kayla.”, varnade jag henne. Jag var helt enkelt inte på humör. Hon himlade med ögonen.
“Varför skulle jag? Belle… Hah!”, flinade hon och drog sugröret mot sin mun. Innan jag hade hunnit reagera låg hon på marken med blod rinnandes nerför ansikte. Jag hade slagit till henne…
“Din bitch!”, röt hon och hoppade upp på fötter för att slå till mig minst lika hårt på kinden. Och så var slagsmålet igång. Hon slet mig i håret, jag rev henne i ansikte, hon sparkade mig i magen, jag slog henne över ögat. Allt det höll på i över flera minuter, med folk skrockade “Fight!” runt oss och filmade.

“Ey Ey!”, ropade någon mitt i det hela och särade på oss. Jag drog med handryggen över min kind, där blodet forsade ner.
“Lägg av!”, beordrade en annan kille. Dem måste ha varit i närheten, inte bjudna på festen iallafall.
Jag drog åt mig min arm och började gå mot Justin’s bil, där jag planera att spendera resten av natten, men då tog samma kille tag i min arm igen.
“Det där måste tvättas. Låt mig hjälpa.”, bad han mjukt.
“Jaja.”, suckade jag bara och följde med honom in på badrummet där han drog upp en röd liten väska från sinken. Han drog fram en bomullstuss som han dränkte i sprit som han sedan gnuddade försiktigt med på mina sår.
“Aj…”, fräste jag och drog undan huvudet. Han la en hand på mitt lår och skakade på huvudet.
“Ta det lugnt.”, beordrade han mig. Jag gjorde som han sa och lät honom rena såret och sedan plåstra om mig.
“Tack… förmodar jag.”, viskade jag hest och tog en klunk av vattnet han hade räckt över till mig.
“Det var inget. Du är Bieber’s tjej va?”, undrade han snabbt. Jag tvekade innan jag nickade.
“Ja…”, svarade jag trött. Han log stort och drog en hand genom sitt hår.
“Skulle jag kunna få ställa några frågor? Tim, från Vouge.”, hälsade han och drog upp ett block. Ilskan bubblade upp inom mig och jag slängde vattnet på honom.
“Äckel!”, vrålade jag efter mig när jag sprang ut från badrummet och mot Justin’s bil. Kenny satt bakom ratten till den, han måste ha gått hit nyligen.
“Belle, vad har hä--”
“Nämn det inte ens.”, sa jag snabbt och höll upp handen mot honom. Jag orkade inte.

Jag mötte min blick när jag hade fått ner 3 Ipren i halsen på mig. Röda påsar under ögonen, håret spretigt och allmänt fult, blek… jag drog upp mitt hår i en hästsvans innan jag sköljde av ansikte med iskallt vatten.
“Belle?”, Justin’s röst var hes innifrån rummet. Han hade sovit på soffan inatt. Jag torkade av mitt ansikte och gick sedan ut och lutade mig mot dörrkarmen. Han stod i dörröppningen till rummet i endast underkläder, med håret ståendes åt alla håll. Han såg förstörd ut, men det var inte konstigt. Han hade snyftat halva natten igår, det hade varit omöjligt att somna.
“Vad?”, mumlade jag trött och drog på mig en tjocktröja över mitt linne. Han fuktade sina läppar och drog en hand genom sitt hår.
“Vi ska till sjukhuset. Doktorn ringde.”, förklarade han och började gå mot sin garderob. Jag nickade.
“Okej.”, förstod jag och började klä på mig. När jag var klar drog jag på ett lager mascara och sprayade på lite parfym på mig och gick sedan bredvid Justin ut ur lägenheten, ner till garaget.
Inte ett ord yttrades under hela resan, inte förrän vi kom till sjukhuset.
“Tillsammans?”, var det Justin som sa. Jag sneglade på honom och nickade sedan.
“Tillsammans.”, lovade jag och började sedan gå mot Ryan’s rum där doktorn mötte oss utan för. Han pressade samman sina läppar med blicken flackandes mellan oss båda.
“Han kämpade. Men tyvärr, så klarade han det inte.”

Nooooooo! Butsy!! D: :o Omg! Vad hände där?! Kommentera nu, ska försöka få upp ett, kanske 2 imorgon!! <3 KOMMENTERA MYCKET!