Previously: “Ryan kysste Claire, och nu är Justin påväg till Ryan för att slå skiten ur honom. Varna honom, men det kanske är försent… :/ XX Belle.”
“Vad gör vi?”, undrade Claire med stora ögon.
“Du har gjort tillräckligt.”, fräste jag fram. “Förlåt Claire, men det är sant.”
“Ja, jag vet. Och det är också sant att ditt ex Mike har lagt ut en video på er två över hela Internet.”, spottade Claire ur sig. Mitt hjärta föll till golvet. Han hade gjort vad?!

“Hej du har kommit till Justin Bieber, jag kan tyvärr inte svara just nu och hade en cool telefonsvarare förut, men min flickvän fick mig att byta, något hon nog kommer göra igen snart. Lämna ett meddelande efter tonen. Swag!”
Jag drog en djup suck och slog hans nummer igen. Det gick fram signaler, men inget svar alls.
“Han svarar inte…”, suckade jag mot Claire som bekymrat satt och bet på sina naglar.
“Åh…”, pep hon nervöst till. “Han kanske inte vill…?”
“Det är nog det dummaste jag har hört. Justin skulle inte vilja svara när jag ringer.”, fräste jag barskt till svar. Hon kollade med uppspärrade ögon åt mitt hål.
“Chill…”, lugnade hon mig, något som inte lyckades. Videon var det värsta som skulle kunna hända. Det var från den tiden jag var lite av en Bad Girl.
“Tänk om han har sett den? Vart såg du den?”, flämtade jag upphetsat, negativt.
“Jag såg den på Twitter. Men den finns på Facebook och Youtube likaså…”, viskade hon nervöst till svar. Min haka föll till golvet.
“Jag måste åka till honom. Själv.”, fick jag snabbt ur mig innan jag snodde runt och försvann ner för trappan, ut ur huset och in i min bil. Jag började genast köra mot hans strandhus, där jag bara hoppades på att han skulle befinna sig.

Jag knackade hårt på dörren, I hopp om att han skulle öppna dörren. Den slogs som tur var upp, men inte av Mike. Av Kayla. Toppen… jag som hade hoppats på att London skulle stanna i London.
“Låt mig komma in.”, snäste jag med armarna korsade över bröstet.
“Visst… men du får gå runt. Mike är i vardagsrummet, dörren är öppen.”, svarade hon drygt och började dra av sig sin klänning. Äcklat skyndade jag mig till baksidan, där sanden silade i sig i mina skor. En suck lämnade min mun, men jag fortsatte in i huset där Mike satt med en Cola light i handen, kollade på Football med en öppen skjorta.

“Varför gjorde du det? Huh? Vad hade jag gjort?”, röt jag ilsket.
“Åh, hej Belle. Du hade inte gjort ett skit, det var bara ren skadeglädje. Du vet, nu kommer du bli känd som Bieber’s slamptjej! Det är väll bra?”, flinade han perverst. Jag himlade med ögonen.
“Du hade inte behövt göra så. Du är ju helt jävla sjuk.”, väste jag mellan sammanbitna tänder. Han skrattade bittert.
“Jag sjuk? Det var din idé att göra video jäveln. Skyll dig själv.”, spottade han ut. Jag öppnade munnen för att yttra ännu en spydig kommentar då min mobil började ringa. Justin…
“Hallå?”, svarade jag hest in I telefonen.
“Jag såg den… Kenny fixade en dator tekniker som fick bort videon, till och med från Mike’s dator, hårddisk, mobil… allt. Den är borta, men du och jag ska prata när jag kommer hem.”
“Justin… ja--”
“Spara det till senare. Vi ses.”, avslutade han det hela och la stelt på i örat på mig.
“Nawe, Justin plutten är arg?”, retades Kayla som hade kommit ingåendes nu med handduk runt håret och en rosa, leopardmönstrad morgonrock om kroppen.
“Han har fått bort videon. Ni kan dra åt helvetet!”, vrålade jag innan jag snodde runt och sprang mot parkeringen där jag hoppade in i bilen och började köra.

Pattie mötte mig med en sorgsen blick då jag klev innan för dörren.
“Han är inte här än va?”, fick jag nervöst ur mig.
Hon skakade mjukt på huvudet och tog ett steg framåt för att dra in mig i en lånvarig kram.
“Gud Belle… jag är så ledsen för allt det här… du måste… åh!”, viskade hon ärligt mot min axel. Jag svalde hårt.
“Det var innan min tid med Ju--”
“Jag vet gumman. Som tur var han Justin röja undan den innan hela Los Angeles hann skymta den.”, tröstade hon.
“Jippie…”, log jag dystert. Hon drog med handen över mitt hår med ett litet leende.
“Ta ett bad så värmer jag lite Lasagne till dig, blir det bra?”, kvittrade hon lent.
“Tack Pattie.”, svarade jag mjukt och började gå mot badrummet där jag drog av mig mina kläder och hoppade i det fulla badkaret Pattie hade tappat upp åt mig. Det doftade chocklad om vattnet jag låg i. Jag hummade gillandes till… Men vad skulle Justin säga? Att jag var en Hora? Att han inte ville bli sedd med mig? Eller skulle han vara oförstående och trösta mig som Pattie hade gjort?
Illamåendet kröp sig sakta mot mig, och med ens började jag frysa som bara den. Snabbt som bara den drog jag upp ploppen för att låta badkarsvattnet åka ner i avloppet. Jag virade en handduk runt min kropp och drog upp mitt hår i en slarvig boll på huvudet för att sedan lämna badrummet och klä på mig.
En burk cola och en rynkade tallrik lasagne mötte mig i vardagsrummet när jag kom ut, påklädd, där också Pattie satt med blicken på mig.
“Ät.”, manade hon mig med ett dystert leende. Lydig som jag var slog jag mig ner i soffan och svepte i mig maten som kändes som eld i strupen, jag hade inte låtit den svalna.
“Justin kommer om någon timme, eller timmar, så du kan antingen gå och lägga dig ett tag eller så kan vi prata lite?”, föreslog Pattie.
Båda alternativen lät frestande, men inget skulle vara skönare än att sova efter en sådan här dag… 18- års dagen skulle ju vara den bästa sa alla? Pattie förstod och försvann ut i köket med min tallrik och mina bestick. Själv gick jag in i sovrummet där jag damp ner i sängen för att någon minut därpå falla in i djup sömn.

Justin var hemma när jag nästa gång slog upp ögonen 1 timma senare.
“Hur tänkte du egentligen? Trodde du inte att detta skulle påverka oss alls?”, var det första han sade till mig.
“Men ja--”
“Hur kan du vara så dum att du gör något sånt på video Belle? Seriously…”
“Ja, men jag hade rökt på, okej?”, försvarade jag mig svagt. Justin fnös ironiskt till.

“Bra ursäkt Belle, du är verkligen helt… ah! Att man har rökt på är väll fan ingen ursäkt!”, morrade han bittert.
“Ta det lugnt!”, bad jag förskräckt, över hans humör. Jag orkade inte med det här…
“Det tänker jag fan inte göra!”, vrålade han till svar. Jag ryggade tillbaka. Justin arg…? Det var något nytt…
“Vad är det med dig?”, fick jag ur mig med darrande röst.
“Vad är det med MIG?! Det är inte jag som röker på och beter mig som en jävla… en jävla… Hora!”, skrek han.
“Justin Drew Bieber!”, hörde man Pattie’s gälla röst komma ifrån ute i rummet.
Orden kom som knivhugg i magen på mig. “Wow…”
Jag reste mig upp ur sängen som jag inte hade lämnat under hela vårat bråk.
“Av alla människor i världen trodde jag inte att jag skulle få höra dem orden lämna just din röst Justin. Om det är till mitt försvar så var det två år sen det där hände…. Förresten… om du nu vill veta det så är det min födelsedag idag. Kul va?”
“Belle ja--”
“Du är ledsen jag vet. Men är det såhär det ska vara Justin? Du blir arg, jag förklarar, du känner dig skamsen och ber om ursäkt, jag förlåter dig och så går det runt igen? Jag orkar inte med en sådan cirkel.”
“Nej, Belle… jag lovar, det ska aldrig hända igen… förlåt…”, snyftade Justin och mötte min blick, först nu såg jag tårarna rinna ner för kinderna på honom. Han grät. Jag hade fått min pojkvän, Justin Bieber, popstjärnan, pojken från Canada, att gråta. Över mig. Ynkliga, lilla mig. Då bryr han sig. Gråter killar över sina tjejer så bryr dem sig, det har jag lärt mig då Mike aldrig fällde ens en tår över mig. Något jag gjorde många gånger.
“Det… jag hatar att behöva säga detta då jag är sårad, men det är okej.”, tröstade jag honom mjukt, då det egentligen skulle vara tvärtom. Han skulle trösta mig. Jag hade blivit förudmjukad. Kanske hade hela världen sett videon? Hela min nya skola? Claire hade ju sett den så… Gud!
“Justin!”, utbrast jag gällt med detsamma. Han kollade stortögt på mig.
“Vad?”
“Ryan! Justin kommer döda honom! Vart är han?”, fortsatte jag skrika medan jag drog på mig mina ballerina Tofflor.
“Shit… han är… ehum… Is Banan!”, fick han snabbt ur sig och rusade ut ur rummet med mig hack i häl. Pattie slängde en blick på oss, men vi hann ut, ner för trapporna, förbi Papzen, in i bilen och började köra mot is hallen på bara några sekunder.
“Tänk om han är död…”, gnydde jag eländigt. Jag hade känt Ryan i några dagar, och var i vilket som lika orolig som en mamma över sin lilla dotter som hade ramlat av cykeln.
“Tänk inte så!”, spottade Justin ur sig. Självklart var ju han mer hisplig än mig. Ryan är hans… barndomskompis, bästa vän, bror, allt… Justin’s ögon hade hunnit smalna sig på den korta tiden. Vi stannade utan för is hallen där Papzen redan hade hunnit ta sig. Dem fotade oss för fullt, och jag täckte ansiktet så gott jag kunde. Jag var ju utan smink. Vi kom in i is hallen som var iskall mot min kropp, då jag bara stod i ett linne, hoodie och mjukisbyxor som var tunna som en t-shirt.
“Ryan! Ey Ry!”, ropade Justin förskräckt över hela ishallen. Inte ett ljud.
“Tänk om han inte är här Ju--”

“Ryan! Svara mig Bro’! Ryan!”, fortsatte Justin med hes röst över hela ishallen. Små vita moln bildades utan för hans mun när han pratade, skrek och bara andades.
“Ryan!”, skrek jag allt jag hade. Då kom ett litet gny från andra sidan is rinken. Jag sneglade på Justin som greppade tag i öglan till sina Jeans innan han började springa mot hållet ljudet kom ifrån.
När vi kom fram mötte vi en blodig, blåslagen Ryan.
“Hjälp…”, viskade han Fortville. Jag drog upp mobilen och slog 911.
“Hallå du har kommit till SOS Alarm, vad skulle jag kunna hjälpa dig med?”, svarade en dam mjukt.
“Öh… en ambulans till Los Angeles Ice Hall.”, lyckades jag haspla ur mig.
“Okej, vad är det som har inträffat?”, fortsatte hon med sina dumma frågor.
“Misshandel…”, mumlade jag mot luren för att ingen Paparazzi skulle höra mig, någon kanske hade lirkat sig in i hallen?
“Okej. Jag behöver namn, adress, personnummer av dig.”, sa hon snabbt.
“Jag vill vara anonym.”, bad jag för att slippa allt sådant där. Hon hummade till och suckade djupt.
“En ambulans och polisbil är hos er om 10 minuter minst.”
“Polis? Vad i hela friden ska vi med en polis till?!”, fräste jag ut i luren.
“Du sa misshandel. Det är ett brott lilla du.”, förklarade hon för mig som om jag aldrig hade studerat USA’s lagar.

“Jaja, få dem att skynda på sig.”, spottade jag ur mig innan jag lade på. Min puls började slå fortare och fortare och fortare.
“Ryan? Buddy? Stanna hos mig bro’…”, spann Justin med tårarna rinnandes ner för kinderna. Ryan flämtade svagt till och slog igen ögonlocken, han såg nästintill död ut. Tårarna började rinna ner för mina kinder likaså och skräcken växte sig inom mig.
Tänk om Justin hade rätt? Tänk om Ryan dog? Det kunde inte… Hur mycket hade Justin i sig egentligen? Claire’s Justin alltså… han måste ha haft med sig flera killar. Jag skyndade mig till kontoret som var i hörnet till omklädningsrummet. En medelålders kvinna satt där inne bland en massa papper.
“Ursäkta? Du såg kanske inte… några killar komma in här för någon timme sen?”
“Jo, det kom in 4 killar.”, förklarade hon kort utan att slita blicken från sina papper.
“Tack.”, pep jag innan jag gick ut till Justin och Ryan igen. Justin med blod över hela sig hade börjat skaka. Jag la en hand på hans rygg för att lugna honom, men misslyckades.
“Låt bli mig!”, snörvlade han hest. Jag drog ett djupt andetag med blicken ner på Ryan. Justin skulle allt få…

“Belle…”, pep Justin mot min kind. Jag kollade upp I hans röda ögon och sträckte på min stel kropp. Vi hade somnat bredvid varandra på sjukhuset. Jag hummade trött till. “Vill du ha kaffe…?”
“Jag följer med.”, sa jag snabbt och reste mig yrt upp. Justin kramade om min hand, som om det han hade sagt förut inte spelade någon roll längre, men jag orkade helt enkelt inte bry mig alls, så jag lät honom hållas medan vi gick mot cafeterian.
“Två kaffe med mjölk och socker.”, beställde Justin och betalade. Vi fick kort därpå våra papperskoppar med Kaffe i som vi tog med tillbaka till soffan vi hade sovit i för en stund sen. Jag smuttade på mitt kaffe, men brände mig på tungan. Justin’s blick var tom, svart, hjälplös, kalll… mjukt på ett sätt, men ändå inte. Dem hasselnötsbruna ögonen hade skiftat färg till kalla, Ek bruna.

“Han kommer bli okej Justin… tänk på det bästa.”, spann jag med en hand på hans.
“Hur vet du det? Kan du se in I framtiden eller?”, svarade han spydigt, men ångrade sig genast. “Förlåt.”
“Det är okej, men du måste sluta med vad du än håller på med idag. Vad är det med dig?”, suckade jag oförstående och lyfte min hand från hands för att lägga den prydligt på mitt ben. Han smuttade på sitt kaffe med blicken på det glänsande golvet där en massa gråtandes, leendes, chockande och lyckliga familjer gick fram och tillbaka hela tiden.
“Allt känns bara fel. Det här är mitt fel. Åh…”, flämtade Justin. Han mötte min blick och bröt den inte alls. Det var en lugn atmosfär runt oss nu iallafall. Jag pressade samman mina läppar.
“Gör inte så…”, bad jag ledsamt. Han höjde lätt på ögonbrynen.
“Gör vadå?”
“Sådär… pressa inte in i din hjärna att allt det här är ditt fel. Det är det inte.”
“Jo, Ryan skulle ha varit med mig idag… men jag lämnade honom vid Hockey Rinken istället, helt ensam. Han försökte berätta för mig i bilen, men jag lyssnade inte. Det är mitt fel Belle…”, mumlade han dystert.
“Men tror du Ryan skulle vilja att du höll på såhär? Han blev misshandlad Justin, han skulle nog inte vilja att du skulle misshandla dig själv, psykiskt efter detta.”, bad jag milt. Han skakade på huvudet och knöt knytnävarna så att knogarna vitnade.
“Slappna av… bara… andas…”, tröstade jag så gott jag kunde.
“Tror du det hjälper? Jag har ju försökt förstår du väll!”, fick han barskt ur sig.
“Okej, men kom hit då.”, tyckte jag och klampade på den tomma platsen bredvid mig. Justin hoppade långsamt närmre mig.
När han hade kommit fram till mig ställde jag undan kopparna på bordet och la en hand på hans kind och smekte den. Bara någon sekund senare raderade jag avståndet mellan oss genom att pressa mina läppar mot hans i en passionerad, känslofylld kyss.
“Kändes det bättre då?”, andades jag ut mot hans mjuka läppar. Han skulle precis svara då doktorn störde oss. Han kollade på oss med mjuka ögon och yttrade sedan de orden vi väntat på i flera timmar. Hur Ryan mådde.

Så, hur mår Ryan? Mår han bra, eller inte? Är han vaken eller inte? Rätt långt kapitel hah?! Nu vill jag att ni överöser mig med KOMMENTARER OCH TANKAR OM DETTA KAPITLET för nästa kommer inte förrän detta har MÅNGA kommentarer! :D BTW, så sover jag hos en kompis ikväll, så det kommer inte ikväll i alla fall, men det är en dag imorgon också! ;] Puss på er! <3