Previously:  ”Hej Belle, det är din moster Mirandra. Kommer du ihåg mig? Vi sågs för 5 månader på din morfars begravning.”, min moster Miranda? Självklart att jag kom ihåg henne. Ett leende spreds på mina läppar.

”Ja, hur skulle jag kunna glömma dig Moster? Vi var ju tillsammans hela min barndom.. typ. Hur är det i Norge?”, undrade jag. Hon hade nämligen flyttat dit med sin dotter, min kusin, Chrystal för 2 år sedan.

”Ja… Jag har något tråkigt att meddela Belle…”, viskade hon i luren. Då hörde jag att hon grät, vilket jag inte hade märkt i början av samtalet. Jag stelnade till, dåliga nyheter.

”Miranda… vad har hänt?”, min röst darrade. Jag hade inte ens märkt själv att tillochmed hela jag skakade.

”Chrystal… hon var på kollo… på Utöya… en mördare… hon är död…”, viskade hon hest fram med gråten i halsen. Va? Nej, det kunde inte vara sant. Min kusin? Död? Chrystal hade varit som min syster… Utan att jag själv hade märkt det så hade tårar börjat rinna ner för mina kinder.

”Hon… död?... nej…”, hackade jag fram mellan ihop spända käkar. Miranda snörvlade till.

”Belle, en man som heter Anders Bering Breivik åkte ut på ön och dödade nästan alla… hon är död! Ja…-”, hon avbröts. Eller snarare samtalet. Tårarna hade börjat rinna ner för mina kinder. Justin blickade mig med stora ögon.

”Vad har hänt? Belle? Vem är död? Belle?”, Justin’s röst brukade trösta mig, detsamma som Em’s brukade, men inte nu längre. Jag vet inte varför, men på något sätt var jag otröstbar idag. Det tog inte lång tid innan tårarna hade förts över till hickningar, till skrik, till smärta, till hulkningar. Jag mådde inte bra, och inte ens Justin kunde få mig att må bättre. Det var överväldigande, att få veta att ens Kusin är död. Att ens mamma ställer sig utanför sin dörr. Att man förmodligen ska åka till Domstolen om några veckor, kanske dagar? Jag reste mig helt plötsligt upp och lämnade Justin själv i vardagsrummet, gick ut i hallen, drog på mig min Vindjacka, drog över luvan och försvann sedan ut i regnet. Justin ropade efter mig i dörröppningen, men jag vände mig inte om. Jag stannade inte ens. Jag började springa. Dock inte in mot Londons Centrum, utan bort. Bort från alla människor, alla hus. Bort från Emily, Justin, pappa, Mark, mamma och Neah. Bort från verkligheten. Mitt hjärta dunkade hårt i bröstkorgen, och ärligt talat så trodde jag att den skulle lämna sin plats och hoppa ut på gatan för att spring ifrån mig. Precis som jag hade sprungit ifrån Justin. Jag stannade till och stödde mig med händerna mot mina lår. När jag drog in ett djupt andetag sved det i strupen. Jag trodde jag skulle kvävas, kanske tillochmed dö? Skulle det vara bättre? Då skulle jag åtminstone få slipa allt det här. Flytten, mamma, pappa som aldrig är hemma… men jag skulle lämna dem personerna som betyder mest för mig. Emily och Justin. Det skulle jag aldrig kunna stå ut med.

”Belle?”, utbrast en andfådd röst bakom mig helt plötsligt. Jag snodde runt och mötte Mike’s blick. Först blev jag vettskrämd, men sen kramade jag hårt om honom av någon anledning. Jag behövde en kram.

”Såja, vad har hänt? Har Justin gjort dig något?”, flämtade han medan han drog med sin hand över mitt hår. Jag skakade på huvudet.

”Nej, men min mamma… hon kom.”, han lät munnen falla vidöppen.

”Din mamma? Men hon är väll… död?”, mumlade han oförstående. Jag nickade med en lätt axleryckning.

”Det trodde jag i alla fall.”, svarade jag med ett sting ilska i rösten. Mike oj-ade sig.

”Jag är så ledsen…”, viskade han, men det verkade inte som om han vore ledsen alls. Nej då, tvärtom. Han verkade inte vara ledsen eller förvånad, han verkade veta precis vad som försiggick, men jag orkade inte argumentera om det. Då började min mobil ringa. Jag drog ner min hand i min ficka, men fann den inte någon stans. Min blick föll på Mike som stod med den i sin hand.

”Åh, det är Justin? Ska jag svara?”, innan jag hade hunnit svara började Mike prata i luren.

”Hej Justin. Ja, Belle är här. Varför? För att vi har det mysigt hemma hos mig. Bah, tror du att hon gillar dig? Nej då, det är mig hon vill åt. Ja, hon bryr sig inte, nu säger hon att du kan åka. Ja, hej då.”, han la på och räckte över mobilen till mig. Jag spände knytnäven för att sekunden därpå slå till honom hårt vid käken. Han skakade på huvudet mot mig.

”Du… din lilla Bitch!”, röt han. Han skulle slå till mig också, men jag duckade och började springa. Jag måste vara framme hos Justin innan det är försent. Innan han har åkt… mina ben höll på att vika av ett flertal gånger, men jag slutade inte springa för det.

När jag kom tillbaka skulle Justin precis hoppa in i den svarta bilen som stod på min uppfart.

”Justin!”, skrek jag för att finna hans uppmärksamhet. Han kollade åt mitt håll med detsamma. Hans ögon blixtrade till utav sorg och han hoppade snabbt in i bilen. Jag tog sats igen och började springa efter den körandes bilen, men i onödan. Jag kunde knappast hinna ifatt den, så jag vände på klacken och sprang tillbaka mot mitt hus, där Emily mötte mig i hallen.

”Att du kunde..”, muttrade hon besviket med armarna korsade över bröstkorgen. Jag svalde hårt, men förgäves. Min hals var torr och tog inte emot någon vätska som helst.

”Jag gjorde inget…”, viskade jag hest tillbaka. Hon himlade med ögonen.

”Nähä? Varför svarade Mike i din telefon då? Och sa att du inte brydde dig? Du var där, eller hur? Med Mike?”, fräste Emily bittert.

”Ja, men inte från början. Jag sprang bara och sen kom han upp bakom mig, men min mobil i handen! Justin ringde, han svarade.”, förklarade jag uppgivet. Em drog en trött hand genom sitt hår.

”Visste du att det var Mike som misshandlade Justin? På din mammas beställning.”, upplyste hon mig. Jag vred blicken från paraplystället i hallen till Emily.

”Vad sa du? Mike?! Var det han?!”, spottade jag barskt ur mig. Emily nickade lätt.

”Ja, men nu är Justin sårad och du har en pojkvän som ska till Nashville. Han kanske redan sitter på planet.”, grumlade Emily och trampade in i vardagsrummet. Jag sjönk ihop på golvet med mobilen tryck mot örat. Signalerna gick, och jag kom fram till telefonsvararen.

”Hey du har kommit till Al Sumpkins… Nej, jag skojar. Du har kommit till Justin Bieber! Coolt va? Jag kan tyvärr inte svara just nu, så sjung, säg eller rappa ditt meddelande efter pipet. Swag.”

Jag suckade trött. Telefonsvararen, det betydde nog att han ignorerade det faktum att jag ringde honom. Trött reste jag mig upp och gick in till Emily för att säga en enda mening.

”Vet du? Jag är känslomässigt störd.”, mumlade jag sorgset och klev sedan upp för trappan och in på mitt rum. I min ensamhet.

Justin’s Perspektiv:

Kenny försökte få liv i mig, men misslyckades oräkneliga gånger. Hon hade varit med honom, sitt ex. Jag kanske överreagerade, men det var något man inte gjorde. Speciellt inte mot sin pojkvän. Vi var väll förmodigen fortfarande ihop…? Jag visste inte. Min mobil plingade till utav ännu ett sms från Belle. Jag klickade in ens upp det, utan raderade det med ens. Det stod samma sak på alla. ”Förlåt, det var inte meningen, låt mig förklara.”, osv. Jag hade inte orken eller lusten att prata om det just nu. Jag älskade henne fortfarande och hon skulle få chansen att förklara, men inte just nu.

”Justin, du vill väll ha Cola?”, undrade Kenny som hade rest sig upp och nu stod vid minibaren. Med en suck nickade jag. Jag kunde inte törsta eller hungra ihjäl mig, vad skulle det hjälpa? Han räckte över den svala Cola-burken innan han slog sig ner på sin plats igen bredvid mig.

”Så, du vet att vi kommer få sällskap i Nashville, eller hur?”, jag höll på att sätta Colan i halsen. Vadå för sällskap? Varför får jag alltid veta saker sist?!

”Nej, det vet jag inte.”, mumlade jag surt och torkade bort Colan som hade runnit ner på min haka med handryggen. Kenny log retligt mot mig.

”Nähä..”, svarade han kort och kollade ut genom fönstret.

”Ja, det betyder att du ska förklara vem ”sällskapet” är Kenny.”, begärde jag. Han skrockade till.

”Aldrig.”

Det var en kall blåst som svepte över oss när vi lämnade flygplanet på landningsbanan i  Nashville. Ingen hade riktigt orken att ta sig igenom flygplatsen, så vi hade 3 bilar som stod och väntade på oss redan här. Det stod 3 till bilar, förmodligen till gästen.  Jag drog på mig min keps och blickade utöver folkmassan som bestod av liv vakter, dansare och Managers.

”Hej!”, pep en välbekant röst till bakom mig helt plötsligt. Jag snurrade runt där jag stod och mötte Selena’s stora smile. Jag kramade mjukt om henne.

”Vad gör du här Selena?”, utbrast jag frågandes. Hon drog upp sitt hår i en hästsvans med ett leende.

”Vi ska ha en dubbelkonsert. Visste inte du det?”, svarade hon typiskt. Jag skakade på huvudet.

”Ingen berättar något för mig…”, viskade jag lågmält för mig själv. Hon la en hand på midjan och drog sin skinjacka tätare kring sin lilla kropp.

”Så, vart har du Belle? Följde inte hon med? Jag förutsåg att hon skulle det.”, skrattade Selena nervöst.

”Det är komplicerat. Det hände en sak innan vi åkte, men det blir nog bra.”, svarade jag kort i hopp om att inte behöva gå in på en massa detaljer om vad som hade skett.

”Jaha, vad tråkigt.”, andades Selena endast ut, förstående om att jag inte ville prata om det. Jag nickade och sa adjö till henne för att sedan gå till min bil där mamma, Scooter och Kenny stod.

”Dubbelkonsert va? När bestämdes det?!”, fräste jag surt. Scooter utbytte en nervös blick med mamma och skakade på huvudet.

”Det bestämdes i eftermiddags.”, hans röst var osäker, som om han vore rädd för mig. Jag suckade djupt.

”Jaha, men det skulle vara trevligt att få veta lite när saker har med mig att göra.”, grumlade jag bittert till svar innan jag hoppade in i bilen med en smäll. Mamma ryckte till utanför mitt fönster. Med en suck sneglade jag mot Selena’s bil, som Selena nyligen hade hoppat in i. Mamma slog sig ner bredvid mig i bilen och suckade.

”Vi ska bo i ett hus, det finns en stor villa några kilometer från huset. Du, Selena, Scooter, Kenny, jag, Selena’s mamma och Selena’s livvakt ska bo där. Resten bosätter sig på hotellet inne i stan.”, förklarade mamma kortfattat. Jag nickade.

”Så vi ska bo… tillsammans?”, min röst utstrålade bitterhet. Jag gillade inte tanken av någon anledning. Jag kände mig… det kändes bara som om jag inte var helt rätt mot Belle om jag skulle dela hus med Selena Gomez, som såg ut som en Grekisk gudinna. Jag är kär och älskar Belle, men ingen person kan neka att Selena är vacker, för det är hon. Mitt i allt grubbleri om tjejer och skönheter så for mina tankar iväg till Jasmine. Tjejer… jag var omringad av de hela tiden. Men Belle var den enda. Jasmine hade jag inte hört ett dugg av efter det konstiga samtalet för någon vecka sen, eller dagar var det va? Jag höll inte koll på dagarna ett dugg längre…

”Justin, kan du komma?”, ropade Selena från köket till den massiva villan vi hade fått hyra. Jag vet inte vem som ägde den, staten kanske? Men lydigt gick jag ut till köket där Selena stod och hackade gurka.

”Jag är här.”, upplyste jag henne. Kort tittade hon upp på mig från gurkan med ett stort leende på läpparna.

”Kan du sänka värmen på plattan och börja duka? Maten är klar om 3 minuter, som minst.”, meddelade hon och nickade mot kycklinggrytan som låg och puttrade i stekpannan på spisen. Med en nick gick jag fram till spisen för att vrida av värmen innan jag drog ut 7 tallrikar.

”Åh, Kenny och Milly har redan ätit.”, sa Selena snabbt. Jag nickade och drog bort två tallrikar. Milly, det var förmodligen hennes livvakt. Något jag inte hade någon koll alls på av någon anledning. Kanske för att jag egentligen inte hade något med Selena att göra. Hon är som min storasyster, men inte inom våra karriärer.

”Maten är klar!”, ropade hon ut till alla andra. Snabbt kom mamma, Mandy och Scooter för att slå sig ner vid bordet och lassa upp ris och kycklinggryta på sina tallrikar. Jag sneglade på Selena som satt med en bekymrad min ner i sin mobil. När hon märkte att jag iakttog henne tryckte hon snabbt ner mobilen i fickan med ett nonchalant leende på läpparna. Med en uppgiven suck lassade jag likaså upp mat på min tallrik och började äta.

Klockan hade börjat närma sig 1 på natten och jag kunde inte få en blund. Jag mådde dåligt över att ha ignorerat Belle sådär, bara struntat i henne… klumpen i min hals ville envist stanna kvar och göra mig sällskap i den svala natten. Med en suck reste jag mig upp och gick fram till balkongen. Det var kallt ute nu. Nashville lystes upp av lampor av det jag kunde se. Det såg så vackert ut… När jag hade börjat frysa snodde jag runt och gick in på badrummet för att tillfredsställa mina behov. När jag sedan la mig ner i sängen så kände jag hur min tunga vad alldeles torr. Vatten. Trött reste jag på mig ännu en gång och smög ner till köket för att ta ett glas vatten då jag hörde ett knarrande i trappan bakom mig. Och sedan ännu ett till. Ännu ett till. Sedan steg. Förskräckt vände jag mig om för att granska vem det var som var uppe nu.

Vem står bakom Justin? Hm... hur kommer det gå mellan Justin och Belle? Snälla, gnäll nu inte och säg att Justin överreagerar, jag har kämpat 4 timmar med det här kapitlet och jag har en tanke bakom det!! Så pretty, pretty pleas, dont wain. Kommentera. Över 15 kommentarer, helst, innan nästa.