Prevously: Vi är hemma runt 3 inatt skulle jag tro. Vad gör du då?”, rabblade hon glatt upp. Jag drog ett djupt darrigt andetag och utbytte en blick med mamma som nickade och kramade om min hand.
”Belle… jag gör slut med dig. Det är för dit eget bästa, din egna säkerhet.  Jag skulle aldrig… Du måste lita på mig, när allt är över så blir det du och jag igen! Belle, förlåt, men det är såhär det måste vara ett tag nu…”, snyftade jag in i luren. Det var tyst ett bra tag innan hon sa det. Dem 3 orden jag absolut inte ville höra.
”Dra åt helvete.”, det pep till och samtalet var över.

Belle's Perspektiv:

Han hade gjort det. Precis som alla andra killar hade han gjort slut med mig. Han ville bara ha sex med mig, sen gjorde han slut. Fan, att jag inte märkte det med ens! Jag gick med långsamma steg på gatan till mitt hus. Det var kolsvart där inne, så pappa var antagligen och jobbade. När jag klev innanför dörren möttes jag av en lapp och ett flertal, fulla flyttkartonger.

”Hey darling! Du, du kan väll gå upp och packa ner lite från ditt rum är du snäll? Jag är på Ambassaden en bit utanför London, är hemma runt 12.00, ska till jobbet emellan också och packa lite. Du kom hem nyss skulle jag förmoda, Emily ringde och berättade om förseningen och Justin. Jag är ledsen gumman :/ Kyckling Lasagne står i kylskåpet, bara att värma! Puss!”

As usual… Jag suckade trött, men drog åt mig 3-4 tomma lådor och började gå upp mot mitt rum. Jag började med mina böcker, och fortsatte sedan med alla tavlor. Tro det eller ej, men några bilder på mina väggar var faktiskt på mig och Justin.

”Slänga eller behålla?”, viskade jag hest för mig själv. ”Behålla.”, bestämde jag mig sedan för och la försiktigt ner tavlorna i lådan. När nästan halva rummet var tomt på smålprylar bar jag ner de fulla kartongerna ner till vardagsrummet. I ett hörn där stod det en massa andra med olika namn på de.

”Kök, badrum, gästrum, kontor, städrum…”, mumlade jag snabbt för mig själv. Pappa ville väll flytta så tidigt som möjligt. Jag trampade upp på mitt sovrum igen för att dra av mig de korta shortsen och utbyta de mot ett par mysbyxor. När jag hade dragit på mig byxorna skyndade jag mig ner till köket, där jag drog ut en tallrik, bestick och ett glas åt mig själv. Jag lassade på av den kalla lasagnen på min tallrik för att sedan ställa den i mikron och dra ut Colan ur kylskåpet. Jag tog en klunk av den med blicken ut på fönstret. Klockan var runt halv 6 på morgonen och jag var inte ett dugg trött konstigt nog. Mikron pep till och jag drog lydigt ut tallriken innan jag gick in i vardagsrummet och slog mig ner i soffan. Snabbt klickade jag på MTV för att få lite sällskap av Jersey Shore.

”Belle? Gumman?”, pappas röst var mjuk mot min kalla kind. Trött slog jag upp ögonlocken, och av solskenet kunde jag konstatera att klockan var över 2.

”Du somnade inatt, jag kom hem för 20 minuter sen, Sushi står i köket.”, uppdaterade han mig. Jag nickade, då var den alltså tjugo över 12, inte 2. Med trötta steg klev jag ut i köket då jag hade legat i soffan. Nu var allt porslin nerpackat, men en matlåda med Sushi i stod på köksön. Jag drog upp en gaffel som låg i en kartong bredvid mig och började äta medan jag skrollade igenom alla sms Justin hade skickat under kvällen, natten och morgonen.

”Belle, jag måste få förklara! Svara när jag ringer, xx Justin.”

Pfft… han hade sagt att han Älskade mig, för att sedan göra slut. Dagen efter också. Toppen kille va? Jag suckade och tryckte in den sista sushi biten i munnen då det knackade på dörren.

”Jag öppnar!”, ropade jag till pappa som stod inne i sitt rum och packade. Med slöa steg gick jag mot dörren och öppnade.

”Hej!”, hälsade Em glatt. Jag kramade mjukt om henne som svar.

”Det här är Mark! Han kom hit imorse, bara för mig!”, pep hon tårögt till och log stort mot den rätt så snygga killen bredvid henne.

”Tja Belle.”, log Mark och räckte över sin hand, ”Mark O’Donnell.” Jag kramade skeptiskt om hans hand.

”Belle Chandler.”, han nickade vetandes med ett stort flin på läpparna.

”Får vi komma in?”, undrade Em. Exakt när jag skulle svara dök pappa upp bakom mig med ett stort leende på läpparna.

”Nej men hej Emily! Det var länge sen vi sågs offentligt! Haha, Hej på er.”, hälsade pappa med sin vanliga pappa röst. Jag bröt blicken från Mark och stirrade ner i marken. Han påminde om Mike på ett sätt, men jag visste inte hur.

”Kom in, kom in! Jag ska ändå åka nu, här Belle har du 50 spänn, köp Pizza eller något.”, tyckte pappa och räckte över en femtio-dollars sedel till mig. Jag log tacksamt mot honom.

”Tack pappa, vi ses.”, han kysste mig lätt på kinden, hälsade de andra farväl innan han hoppade in i sin Suv. Min Range Rover stod kvar inne i garaget, oanvänd. Jag gillade den verkligen inte på något sätt alls. Den skulle ge ut dåliga budskap om jag körde runt med den, typ ”Hej, jag är rik och har en Range Rover, kolla på mig!” Em väckte mig ur mina tankar med sina händer klappandes mot mina kinder.

”Hör du något eller? Hawaii eller Cheese?”, mumlade hon med mobilen tryckt mot axeln. Jag ryckte på axlarna, men svarade ändå.

”Ta båda.”, hon nickade och fortsatte samtala med Pizza- budet. Jag klampade in i vardagsrummet och kom på Mark med att stå och granska fotografierna på mig och Justin. Som jag hade packat ner. Som han nu hade packat upp.

”Vad gör du?”, utbrast jag stelt. Han ryckte till och tappade alla – alla 5 – tavlor han höll i handen. De krossades mot det hårda golvet i vardagsrummet.

”Oupsie… jag är ledsen!”, sa han med ett ledset uttryck, men hans röst förmedlade ett skratt. Ett hånskratt.

”Du kan inte rota runt i mina PRIVATA saker.”, röt jag ilsket. Han nickade, slog sig ner på huk bredvid mig och hjälpte mig att plocka upp glas skärvorna. Hans hand snuddade vid min, och genast då kände jag hur jag blev illa till mods.

”Så, ni har gjort slut? Bieber är inget bra för någon, det var bra.”, skrockade han torrt.

”Antyder du att Justin är dålig för någon? Du känner inte mig, eller honom.”, fräste jag lågt. Han skulle precis svara då Em kom tillbaka in i rummet.

”Pizzorna kommer inom 10 – 20 minuter.”, meddelade hon oss, men stelnade till när hon såg våra possitioner. ”Vad håller ni på med?”

Jag harklade mig nervöst, ”Han tappade mina tavlor.”, svarade jag bittert innan jag reste mig upp och gick in i köket för att slänga glaset i sopptunnan. Em kom gåendes bakom mig.

”Du behöver inte lägga ut din sorg över Mark…”, muttrade hon stelt. Jag suckade.

”Nej, kanske inte, men jag orkar inte längre, OK? Bara... åh.”, suckade jag upprört. Em slog sig ner på barstolen runt köksön framför mig.

”Du har inte pratat med honom va? Så då vet du inte den riktiga anledningen till varför han gjorde som han gjorde?”, undrade Em milt. Jag fnös.

”Man har ett val, man gör slut eller håller ihop. Ingen kan tvinga någon.”, röt jag surt. Hon skakade på huvudet.

”Jo, om det gäller din säkerhet så. Justin fick ett sms om att han måste göra slut med dig, annars skulle det inte sluta gott. Han gjorde inte slut med dig, och några minuter därpå kom det någon och bankade skiten ur honom Belle. Justin blev misshandlad. Sen vart han tvungen att göra slut med dig, för annars skulle dem eller den ge sig på dig också. Belle, han gjorde det för dig! Förstår du inte? Det kommer bli ni igen, bara du ringer upp honom och slutar vara så jävla feg.”, förklarade Em seriöst. Jag kände hur jag började skaka. Misshandlad? Skadad? Justin? Åh nej…

”S-så… h-han gjorde d-det f-för m-m-mig?”, stammade jag fram mellan darrande läppar. Hon nickade.

”Ja, du måste ringa honom Belle, prata med honom. Han behöver dig, men ni kan inte vara tillsammans just nu bara…”, mumlade hon förklarandes. Jag drog genast upp min mobil och klickade med darriga händer fram Justin’s namn i adress boken. Han svarade efter 2 signaler med sin vanliga, ljusa stämma. Men den hade ett ledsamt tonfall.

”Så du ringer nu?”, var det enda han sa. Jag snyftade till i luren, tårarna hade börjat rinna ner för mina kinder.

”Åh, baby, gråt inte…”, vädjade han mjukt. Jag kunde höra hur en dörr öppnades och stängdes i andra änden, men jag fortsatte bara gråta tills jag hackigt fick fram en mening,

”J-jag v-vet nu… Em har b-berättat…”, snörvlade jag ur mig. Justin suckade lättat.

”Jag älskar dig verkligen Belle, jag ångrar inte det jag sa. Men det är för bådas säkerhet som vi inte kan vara tillsammans. Inte just nu bara… men snart. Snart så.”, viskade han tröstande i luren. Jag hickade.

”Är du säker? Tänk om det aldrig går över?”, hasplade jag ur mig. Justin mumlade något ohörbart, det lät som en bön eller nåt.

”Belle, jag måste berätta en sak till dig. Och jag menar inget illa med att berätta det, men du kanske borde veta det…”, viskade han nervöst i luren.

”Säg det.”, sa jag kort, utan att ens bli förvarnad. Hans ord kom ut som en låg, låg viskning i andra änden.

”Personen som sms:ade mig… den personen angav sig till att vara din mamma.”, orden ekade i mina öron. Omöjligt, min mamma är död. Hon dog när jag föddes…? Det kan inte vara sant… Min hals blev alldeles torr, tungan tjocknade och jag hörde hur mitt hjärta bultade i öronen. Blodsmak spreds i min mun, även fast jag inte blödde någonstans.

”Omöjligt…”, var det enda jag fick fram. Justin hummade ledsamt, men instämmande.

”Jag vet inte hur vi ska göra… antingen så ställer jag in allt och åker till dig, så att vi är tillsammans åtminstone, eller så ringer vi polisen.”, båda förslagen var lockande, men inget var lika mysigt som att ha Justin hos mig.

”Jag vet inte… du ska väll vara i Nashville ikväll redan?”, andades jag nervöst ut i luren. Em signalerade från dörröppningen till mitt rum att pizzan var här. Jag nickade.

”Ja, men om det behövs så kan jag komma till dig. Det är säkert babe, jag kommer bara du säger till, Scooter kan nog fixa allt.”, sa han snabbt. Jag tvekade en stund. Skulle han kunna komma? Hit?

”Nej, stanna hos dina fans Justin. Åk till Nashville, jag har Emily hos mig, och en creepy kille från D.C som heter Mark. Han som hon var hos, dem är typ… tillsammans.”, jag gillade inte att säga orden, men det var sant. Kanske?

”Mark? Låt ingen du inte känner stanna hos dig, Belle, lyssna på mig. Han kanske också är inblandad i det här? Vem vet? Bara… be honom gå så fort du får tillfälle, ha kvar Emily hos dig, men låt Mark gå.”, befallde han mig. Jag drog ett djupt darrigt andetag.

”Okej. Jag älskar dig.”, orden som lämnade min strupe gjorde ont på ett sätt, men ändå inte.

”Jag älskar dig också, men kom ihåg. Vi är ihop, men ändå inte. Jag vet att det är jobbigt, men säg inget till någon. Berätta inte för Emily, inte ens till din pappa om att vi är ett par igen, lova mig det Belle?”, det var en svår sak att lova, men jag kände att jag behövde det.

”Okej, hej då.”, mumlade jag nervöst. Det pep till, jag tryckte ner mobilen i fickan innan jag gick ner till vardagsrummet där Em hade haft mage nog att sätta på film. Det var inte det att hon inte fick, men den där Mark gjorde mig riktigt jävla nervös…

”Äntligen! Så, slå dig ner!”, utbrast Em. Hon klappade med handen på den tomma platsen bredvid henne. Nervöst slog jag mig ner i soffan med en pizza-slice i handen. Då o då kom jag på Mark med att sneglade på mig. Han var iögonfallande, men läskig. Em hade klickat på Harry Potter… typiskt henne.

”Så, hur mådde Justin?”, undrade hon mjukt. Jag ryckte till men kom ihåg mitt löfte.

”Varför skulle jag fråga? Han är en ren skitstövel…”, grumlade jag surt. Hon höjde på ögonbrynen.

”Jag gillar honom…”, tyckte hon menandes och gav Mark en ursäktande blick. Jag tog en tugga av min pizza-slice, men det smakade bara som papper i min mun. Kanske tillochmed kartong. Då ringde det på dörren.

”Jag öppnar..”, började Mark med ett leende, men jag stoppade honom med bara blicken. Han spände käkarna, men lät mig gå och öppna dörren. När jag hade dragit upp den blev jag mer eller mindre överraskad. 

Woo, är Mark farlig? Vem stod utanför dörren? Kommer Em stanna hos Belle med eller utan Mark? KOMMENTERA FÖR MER IKVÄLL, MIN MAMMA FYLLER ÅR, SÅ VI FÅR SE! :)