KAPITEL 33-. FUNERAL
"Justin.. Det är morfar." Snyftade hon fram.
"Vad är det med morfar?" Andades jag ut och kramade hårdare om Kim's hand. Mamma andades djupt in innan hon öppnade munnen igen.
"Han finns inte längre bland oss. Han gick bort för 2 timmar sen."
Jag stod bara där och kollade rakt fram. Rakt på mamma som om allt bara var på låtsas.
Morfar är inte död. Han lever. Tänkte jag snabbt. Kim kramade mjukt om mig och kysste mig ömt på halsen.
"Jag är så ledsen Justin.." Viskade hon med seg röst. Min hals blev alldeles torr och det började svida hårt i ögonen. Mamma kollade in i mina ögon och la en hand på min kind.
"Jag är så ledsen Justin." Viskade hon fram. Jag sjönk ner på golvet med ansiktet i händerna och började gråta. MORFAR! Skrek det i mitt huvud. Rösten försvann inte.
-
"Kan du hjälpa mig?" Frågade Kim och höll upp sitt hår. Jag gick fram till henne och drog upp dragkedjan.
Hon släppte ner sitt hår och kollade allvarligt på mig.
"Justin.. Du får försöka göra det bästa av situationen. Kanske är det inte alltid att deppa. Skulle Bruce vilja det?" Jag fnös till och skakade på huvudet. Nej det skulle han inte.. Men han skulle ha varit här! Han lämnade mig för tidigt!
"Cheer up.. Jag förstår att det är svårt att mista någon men-.." Jag hoppade upp ur sängen.
"Nej det gör du inte! Du förstår inte hur det är att mista någon som har stått dig väldigt nära i hela ditt jävla liv!!" Röt jag och spände knytnäven. Kim kollade chokat på mig.
"Jo.. Jag förlorade faktiskt en lilla syster, för 5 månader sen. Hon var 3 år och hette Hanna." Mumlade hon ledsamt och vände sig om för att gå ut.
"Kim. Förlåt! Snälla det var inte menat så.. Jag visste inte." Hon kollade mjukt på mig och drog undan en liten tår.
"Nej såklart att du inte visste. Du vet ju ingenting om mig." Andades hon fram och lämnade rummet. Lyckat Justin
Jag satte mig ner i soffan och andades tungt ut. Justin kom ner för trappan med röda ögon och detsamma med kinderna. Jag reste mig upp igen och gick fram till honom.
"Förlåt. Vi ska inte bråka på Bruce's begravning." Viskade jag och kramade om honom i en lång omfamning. Pattie kom in i rummet och snyftade lätt till och nickade ut.
"Bilen är här." Sa hon med hes röst och gick ut ur huset. Justin och jag gjorde detsamma med Diane bakom oss. Vi hoppade in i den svarta bilen och den började köra mot kyrkan. Utanför kyrkan var det inga pap'z men dock fans. De tände ljus och lämnade blommor. Det såg ut som ett helt hav.
När Justin klev ur så kramade han inte om min hand. Jag menar, vi har ju inte gått ut officielt än. Inga av fansen började skrika, alla var för upptagna med att krama om Justin och gråta lite sisådär överdrivet. Ska jag säga en sanningens ord så ville jag också gråta.
Gråten sved i strupen men jag svalde den som en klump i halsen och gick in i kyrkan. Ryan, Chaz, Haley, Samantha, Nolan, Mitch och alla Justin's kompisar var där. Prästen hälsade oss välkomna och sa att vi skulle sitta på första raden. Vi gick fram och satte oss med blicken på den vita kistan. En bild på Justin och Bruce stod bredvid den. Jag kollade på Justin och såg att han verkligen kämpade.
"Justin, håll det inte inne." Stöttade jag honom och kramade lätt om honom. Då började han gråta på riktigt.
Jag hyschade honom mjukt och smekte honom över ryggen. Folk kollade men vi brydde oss inte.
På en begravning ska man ju gråta. Right?
-
"... de nära och kära kan nu komma fram och säga farväl till Bruce Mallette." Sa Prästen lent och log smått mot oss på första raden. Pattie och Diane reste på sig först och stod kvar ett bra tag vid kistan och bara grät. Sen gick jag och Justin fram, hand i hand och ställde oss där.
"Hej då morfar. Sov gott." Viskade Justin med seg röst och kramade hårdare om min hand. Gud vad jag hatade att se honom såhär.
"Ni kan åka till din mormor's hus nu för samlingen." Sa Prästen till oss. Vi nickade och gick mot utgången i kyrkan. När vi kom ut stod det en massa paparazzi's där och fotade oss för fullt.
"Skäms ni inte?! Det här är för i helvete en begravning!" Röt Justin och knöt nävarna. Han började snabbt gå imot pap'zen när Kenny kom och slog armarna kring honom.
"Justin, de är inte värda det." Justin försökte slita sig loss ur greppet men lyckades inte. Vi drog med honom till bilen och hoppade in. Då brast båda två ut i tårar. Varför ska vi på en samling och äta smörgåståta med kaffe?! Varför 'fira' att Bruce är död?!
Jag drog ett djupt andetag och tog en klunk av det svarta kaffet. Mamma hade sagt att det skulle lugna ner mig lite och låta känslorna försvinna. Som med glass och tjejer. Jag kollade på Kim som hade maskara i hela ansiktet. Hon kollade sig i sin lilla mini-spegel och sedan bekymrat på mig.
"Jag ser ut som en panda. En panda som har gråtit!" Jag log smått mot henne och tog en till klunk av det svarta, äckliga kaffet.
"En söt panda!" Fyllde jag i och tog en kaka att kunna svälja ner kaffet med. Det smakade verkligen inte gott.
"Har du prövat med socker och mjölk?" Sa Kim helt plötsligt. Jag kollade oförstående på henne.
"Va?" Hon flinade stort mot mig.
"I kaffet! Det får det att smaka bättre!" Svarade hon och tog min kopp. När jag fick tillbaka den hade den en lite ljusare färg och var mycket sötare.
"Tack." Mumlade jag och kollade ut över vardagsrummet. Nästan alla personer som hade varit med på begravningen var här. Intryckt i vårat lilla hus.
"Vad önskar du dig i födelesedagspresent?" Frågade jag Kim. Hon log snett och ryckte på axlarna.
"Men som jag sa. Ingen fest!" Sa hon allvarligt och satte upp fingret i vädret. Jag skrockade till och skakade på huvudet. Nej. Ingen fest.. Men vänta! Kim fyller år dagen efter vi har åkt till L.A! Det är ju toppen.
-
"Justin skicka saltet." Sa mormor stelt och kollade på mig med en tom blick. Jag skickade över saltkvarnet och kollade på henne medans hon saltade fisken. Kim hade åkt hem för ett tag sen, men vi skulle ses imorgon.
"Mamma Kim ska följa med till L.A!" Sa jag entasuastiskt för att lätta lite på stämmningen. Hon nickade bara långsamt och tryckte upp några ärtor och en fiskbit på gaffelnoch stoppade det i munnen.
Jag suckade högt och tog en klunk mjölk innan jag ställde mig upp.
"Tror ni morfar skulle vilja att vi hade det såhär? Inget prat vid matbordet.. Ni två som två deppon. Skärp er!"
Både mormor och mamma kollade chokerande på mig och nickade långsamt innan de fortsatte med maten. Jag fnös högt och gick ut ur huset. Jag kunde inte vara där.
"Vart ska jag gå?" Sa jag tyst för mig själv och började gå mot stranden när jag hörde en välbekant röst ropa på mig.
Vem ropar på Justin? Jobbig begravning? Kan man lungt säga. Kommer det fortsätta vara såhär spänt? Vad har Justin planerat till Kim's 18th B-DAY? :D
Vem ropar på Justin? Jobbig begravning? Kan man lungt säga. Kommer det fortsätta vara såhär spänt? Vad har Justin planerat till Kim's 18th B-DAY? :D
Mellan kapitel, MEN KOMMENTERA FÖR MEEEEEEER! :D
Kommentarer
madicken skriver:
aaaaaawww:(<33
Jssmn! skriver:
MEEEER NU!!! :)
JuustinBieeberNoveller skriver:
Sooorligt ;((
JBiebs skriver:
Sorgligt :(
Men riktigt bra ändå! Mer kapitel :)
wilma <3 skriver:
Började nästan gråta... MER ! <3
Anonym skriver:
Merrrrrrr nu!!!!!!!!!!!!!<3
elin (: skriver:
elin (: skriver:
jättebra <3
jenny skriver:
håller med " JBiebs" sorgligt :( meeer :))
Ilma skriver:
Asbra! Snälla mer!! <3
Emma skriver:
STACKARS JUSTIN :( men bra kapitel mera :)
Trackback
