Jasmine kollade allvarligt på mig och korsade armarna över bröstet.

"Och det där var?" Sa hon och höjde på ögonbrynen. Jag suckede djupt och gnuggade mig hårt i ögonen.

"Mitt livs kärlek." Muttrade jag till svars. Jasmine's läppar bildade ett leénde.

"Varför ler du?" Nu dök det upp lite fnitter.

"Jag visste att du och jag inte skulle hålla så länge till. Vänner?" Jag nickade och kollade in i hennes ögon.

Hon kramade om mig länge och släppte sedan taget om mig och kollade mig djupt in i ögonen med en harkling.

"Om det där var ditt livs kärlek, varför springer du inte efter?"

Jag nickade och sprang ut i spöregnet. Hon måste ligga långt fram nu. Jag började springa som bara den men såg inte ett spår av henne.

"Kim?! Kimberly!!" Jag sprang runt som en blind hundvalp och skrek tills rösten inte bar längre. Det började bli små hesa viskningar.

Glöm henne Justin! Skrek en röst inom mig, medan en anna tvingade mig att fortsätta. Du kommer ändå aldrig få tillbaka henne, så varför försöka?! Varje ord min hjärna bildade gav till ett sting i hjärtat.

"Kim!" Var det jag fick fram innan jag gav upp och slog ner mig på en parkbänk i regnet. Kimberly skulle inte komma tillbaka, vad var det för mening att leva egentligen i såna fall?

Regnet började avta och mörkret detsamma. Hur länge hade jag varit ute? Hela natten? Tror det.. Mina fötter värkte som inget annat och jag hade ingen aning om var jag hade hamnat. En kvinna kom joggandes med sin hund och gav mig en blick innan hon forsatte. Visst.. Bry dig inte om mig, som sitter här med lila läppar och darrar. Människor är så känslolösa nuförtiden.

Jag huttrade till och kollade upp på den morgondisiga himmeln och blinkade långsamt. Det sved i ögonen. Kanske skulle man sova? Nej Kim.. På en parkbänk? Nu får du ge dig!

Jag höll ögonen öppna tills solen stod högt upp på himmeln, sen gick det inte längre. Jag la mig ner på parkbänken och somnade sekunden efter.

-

Jag slog svettigt upp ögonen och kollade mig omkring. Jag var inne på mitt rum och låg i min egna säng. Var allt bara en dröm? Hade jag och Justin blivit ett? Hade Jasmine kommit? Jag såg en skugga röra sig ut ur hörnet på rummet och Justin's ansikte dök upp.

Men det var inte Justin. Eller jo, men det såg inte ut som det. Den här Justin hade frissigt hår, röda ögon och lila påsar under ögonen. Drömmen.

"Försvinn! Låt mig vara!" Skrek jag hysteriskt och kollade förtvivlat på honom. Han närmade sig mig, sakta men säkert. Tårarna dök upp i mina ögonvrår och började rinna.

"Förvinn! NEEJ! Nej Justin! Gåå!" Han närmade sig och slog armarna kring mig. Jag slog honom hårt på bröstet men han släppte inte. Han höll kvar omfamningen och lät mig gråta. Gråta som ett barn.

-

"Kim?" Viskade Justin när snyftningarna började avta.

"Bort." Snäste jag och knuffade undan honom. Han kollade på mig med tårar rinnandes ner för kinderna.

Det gjorde så ont att se Justin gråta. Det fanns inget värre.

"Snälla.. Jag älskar dig. Jag skulle göra slut med henne, men inte över telefon!" Vilken bra ursäkt.

"Jaha, men nu är det så att ska är ingen ursäkt Justin! Hur kunde du?! Du lovade alla mina kompisar, min familj... MIG, att du inte skulle såra mig!" Röt jag mellan snyftningarna.

Han kollade skamset ner på sina fötter och rynkade pannan oroligt. Varför är livet så jobbigt? Jag kollade ner på mina kläder. De var ombytta.

"Justin... Jag vill aldrig mer se dig i mitt liv. ALDRIG. Gå nu..." Det där var de svåraste orden jag någonsin sagt. Han kollade upp på mig med floder rinnandes ner för kinderna.

"Kim..-" Jag hann avbryta.

"Nej NU! Gå!" Nu började jag tjuta också. Han fuktade sina läppar snabbt innan han lämnade rummet med en smäll. Kim, du har gjort dig av med det vackraste i ditt liv. Och du kommer inte få tillbaka det.

"Kim?" Sierra stack in huvudet.

Jag nickade och drog bort några tårar från ansiktet. Hon kom in med en bricka.

"Du måste äta." En bit lassange och lite ruccola låg på tallriken med ett glas vatten och en alvedon. När jag tänkte efter gjord det faktiskt ont i huvudet.

"Tack." Mumlade jag och pressade fram ett leénde till henne. Hon lämnade rummet utan frågor.

Jag tog upp den lilla tabletten och la den på tungan innan jag svalde ner den med en klunk vatten och började sedan smått äta på lassangen.

20 minuter senare knackade det på dörren. Vad var det nu? Jag suckade och mumlade ett 'Kom in.'

Jasmine kom in med ett allvarligt ansiktsuttryck.

Nu hade Justin gjort något igen, det visste jag direkt.

"Vad har han gjort?" Hon bet sig osäkert i läppen och öppnade sedan munnen.

"Han är på Stratford Bridge.. Han tänker hoppa." 

---

BAD Justin! Eller Suicide Justin kanske?