10 - City Bank.
Justin bet sig hårt i underläppen och såg ner på Ava igen. Försiktigt strök han med handen över hennes huvud. Man kunde se kärleken han hade till henne i hans blick men hur jobbigt det än var så var det vad som var bäst för Ava. Pattie hade rätt. Det var inte hälsosamt för henne att befinna sig hos oss när allt vi gjorde var att bråka och samtala med poliser. Hon fick ingen som helst uppmärksamhet av oss.
”Okej…” nickade han försiktigt. ”Hon kan bo hos dig mamma.”
Jag såg på min dotter som hade somnat i Justins famn. Snart skulle hon vara tillbaka hos oss. Snart skulle allt vara bra igen eftersom att jag skulle hitta min son och hitta idioten som hade tagit honom. Han hade ingen aning om vad han hade gett sig in på.
Klockan hade inte ens hunnit slå sju på morgonen när jag vaknade. Justin låg fortfarande med slutna ögonlock bredvid mig. Hans bröstkorg höjdes och sänktes för varje andetag han tog, vilket såg harmoniskt ut. För en sekund övervägde jag att väcka honom men kom sedan på att han förtjänade att sova.
Gäspandes satte jag mig upp i sängen. Det var så tyst i huset att man hade kunnat tro att någon hade dött. Att barnen inte var i närheten gjorde hela tillvaron i huset hemsk. Inget skratt, leksaker eller barnfilmer hördes på långa vägar. Å andra sidan var det skönt att vara med Justin, men inte med tanke på omständigheterna. När allt var som vanligt skulle vi behöva en rejäl semester.
Justin gnydde till bakom mig och rullade runt på mage, men vaknade inte. Jag reste mig upp ur sängen och drog på mig min morgonrock innan jag lämnade rummet. Det var ingen idé att vara kvar där. Skulle jag göra för mycket ljud så skulle han vakna och det var det sista jag ville.
Lamporna var släckta i vardagsrummet men de behövde inte tändas eftersom att solljuset lyste upp, praktiskt taget, hela huset. Det var en av fördelarna med att ha överdrivet stora fönster, nackdelarna var att paparazzis fick ganska bra bilder på vad som försiggick här inne. Men det skedde sällan att de tog sig hit via bil. De flesta gångerna fick de sina bilder genom en helikopter men de brukade inte dröja sig kvar länge alls. Justin var noga med att ringa polisen varje gång de befann sig på vår mark.
Allt var så annorlunda här. Skillnaden mellan Lund i Sverige och Calabasas i Los Angeles var stor. Här bodde det praktiskt taget bara miljonärer och miljardärer medan vilka som helst, oavsett ekonomi, bodde vart som helst i Sverige. Folket i mitt lägenhetshus var också inte de rikaste, så att flytta hit tillsammans med Justin hade varit en relativt stor omställning.
Jag gick in i köket och ställde mig på tå för att nå till glasen. När jag hade fått ner ett glas, öppnade jag kylskåpet och tog ut ett juicepaket som jag tömde i glaset. När jag hade slängt den tomma kartongen gick jag in i vardagsrummet igen där jag slog på teven på låg volym. Det enda som visades den här tiden på dagen var nyheterna och barnteve. Jag beslöt mig för att se på barnteve eftersom att nyheter var det tråkigaste som fanns enligt mig.
Medan jag såg på Musse Piggs klubbhus och sippade på min juice började jag tänka på hur det hade varit när jag var liten. Hur min mamma alltid hade tagit med sig souvenirer från ställena hon hade flugit till hem till mig. Pappa hade hängt upp ett hyllplan enbart för souvenirerna att stå på. Jag hade haft flera hundra av de, små miniatyrer av det lutande tornet i Pisa, Eiffeltornet, frihetsgudinnan och Jesus-statyn i Rio. Men jag hade slängt alla efter hennes bortgång. Det hade gjort för ont att se de stå i mitt rum dag ut och dag in. Det var självklart något jag ångrade nu, men jag kunde inte göra något åt saken. Ibland gör man dumma saker när man är arg eller ledsen, som man sedan ångrar längre fram i livet men inte kan göra något åt.
I flera år hade jag klandrat min mamma för sin egen död. Att det var hennes fel att hon klivit på just det planet. Att hon hade dött. Att hon hade lämnat pappa. Att hon hade lämnat mig. Senare hade jag insett att det var menat att vara så. Ödet hade velat att hon skulle jobba på just det planet.
Utan att jag insett det rann det tårar ner för mina kinder, rakt ner i juicen. Skrattandes åt hur fånig jag var torkade jag bort tårarna med hjälp av handryggen. Det var ingen idé att gråta för det. Inte längre. Hon hade älskat mig och jag henne. Vi hade haft det bra och snart skulle vi ses igen.
Jag drack upp det sista av min juice och slog sedan av teven. Klockan var närmre halv åtta nu, och jag önskade att Justin kunde vakna. Jag hade ingen lust att sitta ensam så mycket som en minut till. När man var ensam hann man tänka och reflektera över saker, saker som man egentligen vill undvika att tänka på.
”God morgon”, harklade sig en hes röst bakom mig. Justin.
Leendes vred jag på huvudet och såg på honom, ”God morgon sömntuta. Har du sovit gott?”
Han gnuggade sig i hårbotten, ”Ja. Men grannen håller på att klippa gräsmattan och fönstret stod på glänt så jag vaknade. Helst hade jag velat sova i några timmar till.”
”Om jag kunde skulle jag ge dig en sömndryck så att du föll i sömn, men jag är glad över att du är vaken så jag hoppas att du förblir vaken.”
Han skrattade och böjde sig ner för att placera en blöt kyss på mina läppar. En elektrisk stöt for igenom ryggraden på mig i samma stund som han placerade sin hand på min kind. Varje kyss jag fick dela med honom gjorde mig tusen gånger mer kär än vad jag redan var.
”Finns det något att äta? Jag är utsvulten”, gnällde han när kyssen var avslutat. Jag reste mig upp ur soffan med mitt tomma glas i handen. Med Justin i släptåg tog jag mig in i köket och slog upp kylskåpsdörren åt honom.
”Se efter själv”, tyckte jag innan jag började diska mitt glas.
”Vi har en diskmaskin”, påminde han mig samtidigt som han sökte igenom hyllplanen efter mat.
”Jag gillar att göra det själv”, svarade jag och ställde glaset upp och ner i diskstället.
Han tog ut en burk hallonyoghurt, ”Jag vet. Och det är därför jag älskar dig.”
Jag himlade med ögonen, ”Äh, du säger bara så för att. Hade du vetat hade du inte nämnt diskmaskinen.”
”Jag gjorde det för att jag ville höra ditt underbara svar.”
”Tyst med dig, äckel, och ät din yoghurt.”
”Jag är på väg din blinda apa.”
Skrattandes slog jag mig ner vid köksön. Justin slängde locket till yoghurten i papperskorgen, varpå han slog sig ner bredvid mig.
Utan att se mig i ögonen frågade han, ”Hur länge har du varit vaken?”
Jag ryckte på axlarna, ”En halvtimme ungefär.”
”Varför väckte du mig inte?”
”För att jag visste att du ville sova.”
”Inte om du var vaken.”
”Du behöver sova Justin, så jag lät dig.”
”Men jag vill ju umgås med dig.”
"But I wan't to hang out with you."
”Men!” utbrast jag med halvöppen mun. ”Du vaknade ju ändå, så vad är grejen?”
”Jag vill bara irritera dig.”
”Jag vet, och du är en idiot för det.”
Han knuffade till mig i sidan, ”Detsamma, hörru.”
Vi satt i tystnad medan han åt upp sin yoghurt. När paketet var tomt snurrade han på stolen så att han satt med kroppen mot mig och tog sedan tag i min för att göra detsamma. När vi satt mitt emot varandra såg han mig djupt in i ögonen.
”Du vet att du inte ska klandra dig för det som hände”, konstaterade han strängt.
”Jag vet”, klargjorde jag nickandes. Han pressade samman sina läppar och släppte mig inte med blicken. Det var som om vi lekte stirrleken och den som såg bort först förlorade.
”Och du vet att jag älskar dig, eller hur?”
Ett leende spred sig på mina läppar, ”och jag dig.”
Jag raderade avståndet mellan oss och lät mina läppar snudda vid hans. Ett lågt stön lämnade hans mun, men bortsett från det var han tyst. Försiktigt bet han tag i min underläpp och drog med sina fingrar över min nacke. En bubblande känsla intog min mage och då kunde jag inte hålla mig längre, utan drämde mina läppar mot hans.
Han log in i kyssen, nöjd över att ha fått mig på fall. Jag särade långsamt på mina läppar, gav hans tunga inträde till min mun. Våra tungor började lekfullt röra vid varandra. Jag drog med mina fingrar genom hans lena hår och tryckte hans huvud närmre mitt om det ens var möjligt. Han slet sina läppar ifrån mina, vilket gjorde mig aningen besviken, men jag blev snabbt nöjd igen när han istället började placera lätta kyssar längst min hals.
Mitt i det hela fick jag ett sms. Ett sms som Justin inte kunde låta mig ignorera. Han avslutade genast det han höll på mig och såg ner på fickan till min morgonrock med en menande blick. Suckandes fiskade jag upp min telefon och knappade in mitt lösenord.
”Om du vill se din son igen, så befinn dig vid konsertaffischen utanför City Bank om en halvtimme. Kom ensam.”
Med en klump i halsen räckte jag över telefonen till Justin som förbryllat rynkade pannan.
”Varför vill de att du ska åka till banken?”
Jag skakade på huvudet, ”Jag har ingen aning, Justin. Men om jag vill se Oliver igen, så måste jag åka dit enligt dem.”
Justin drog en frenetisk hand genom håret, ”Nej. Du åker inte dit själv.”
”Justin, vi vet inte om dem eller han är seriösa. Vi kan inte riskera något”, protesterade jag och hoppade av stolen. Jag var tvungen att klä på mig snabbt eftersom att det tog ett litet tag att ta sig till banken. När jag anlände till sovrummet slängde jag av mig morgonrocken och min pyjamas på golvet. Stressat sökte jag igenom min garderob i försök att hitta något simpelt att dra på mig.
Efter sekunders letande, vilket jag ansåg var slöseri på tid, drog jag åt mig en byxdress. Innan jag lämnade rummet letade jag igenom Justins kläder efter bilnycklarna och fann de i hans jeans.
”Alex…” suckade Justin när jag kom ner till bottenvåningen igen.
”Justin, det finns inget du säger som kommer ändra mitt beslut. Jag tänker åka.”
För att slippa höra hans argument så skyndade jag mig ut ur huset och slog mig ner i porschen som Justin hade gett mig i födelsedagspresent för några år sedan. Med gasen i botten körde jag ut ur vårt grannskap och svängde in på motorvägen. Jag hade knappt tjugo minuter på mig att ta mig till banken.
Mobilen, som låg på passagerarsätet, ringde utan uppehåll. Justins namn lyste upp skärmen varje gång. För en sekund såg jag bort från vägen för att sätta på ljudlös. Jag skulle inte vända för något i världen.
Trafiken var liten idag vilket gjorde att jag snabbare kunde ta mig in till staden. De få bilarna som körde runtomkring mig svängde av till en annan fil när de såg att det var en porsche som körde bakom de. Det var ovanligt för folk som bodde här så jag antog att de flesta som bytte fil var turister eller nyinflyttade.
Det dröjde inte länge innan jag parkerade bilen framför banken. Fem minuter kvar. Med lugna steg gick jag över gatan och ställde mig framför affischen som berättade för samhället att Katy Perry skulle ha en konsert. Jag flackade med blicken runtomkring mig för att se efter om någon misstänksam person iakttog mig. Inget.
Mobilen vibrerade i handen på mig i samma sekund som en svartklädd kvinna gick in i banken. Jag såg ner på min mobil och klickade upp meddelandet.
”Åk hem igen.”
Tre ord. Det var allt de gav mig.
Jag skulle precis skynda mig tillbaka till bilen när en liten flicka petade mig på armen, ”Du är Justin Biebers fru, va?”
”Ja, det är jag”, svarade jag stressat och såg mig omkring. Flickans mamma log brett mot mig.
”Skulle jag kunna få en autograf?” pep den lilla flickan nervöst och räckte över en penna och papper.
”Självklart”, svarade jag leendes. När mitt namn stod på pappret räckte jag över det till henne, tog en snabb bild som hennes mamma tog och sprang sedan tillbaka till bilen. Jag var förvirrad. Varför hade de bett mig komma hit om det enda jag skulle göra var att vända?
”Pasta Carbonara, som beställt!” log jag mot Justin och ställde ner tallriken med rykande pasta framför honom.
”Åh”, flämtade han, ”du är bara bäst.”
”Jag vet”, svarade jag malligt och slog mig ner framför honom för att börja äta från min egen tallrik.
”Jag kan fortfarande inte släppa det. Varför bad dem dig åka dit?” frågade Justin samtidigt som han blåste på en pasta.
Jag svalde ner innehållet i min mun, ”Jag vet inte, Justin. Det är ingen idé att älta det. Vi kommer väl antagligen att få reda på varför de ville ha mig där.”
Han nickade med snörpt mun, ”Jag hoppas det.”
Jag skulle precis påbörja ett nytt samtalsämne när det ringde på dörren. Justin såg på mig med höjda ögonbryn, som om han ville att jag skulle gå och öppna.
Jag himlade med ögonen. När vi äntligen hade fått en lugn stund efter en hektisk morgon, så var någon tvungen att komma och förstöra den genom att ringa på dörren. Justin skrattade åt mig när jag suckandes reste mig upp och slog till mig på rumpan. Jag grimaserade mot honom för att visa att det inte alls var roligt att det alltid var jag som var tvungen till att gå och öppna ytterdörren så fort det knackade.
Väl framme slog jag upp dörren och möttes av inget mindre än två poliser. ”Har det hänt något?”
”Alexandra Bieber?” läste den ena polisen upp från ett papper.
Med rynkad panna nickade jag. Vad var det som pågick? Justin slöt upp vid min sida och placerade sin arm runt min midja. Han såg minst lika förvånad ut som jag kände mig. Varför frågade de efter mig?
”Ni är under arrest för rånet på City Bank som tog plats tidigare idag”, började den ena polisen och tog tag i min axel för att vrida på mig, varpå han spände fast mina händer med handklovar, ”Ni har rätt att tiga. Det ni säger kan och kommer att användas mot er vid en rättegång. Ni har rätt till juridiskt ombud och att ha detta närvarande vid förhör. Om ni inte har råd med ett juridiskt ombud kommer ni att tillhandahållas ett sådant på statens bekostnad.”
Sög det? Var det bra? Berätta! Vill verkligen veta vad ni tyckte... hehe. Skrivet av endast mig, Liv, igen. Skulle verkligen uppskatta om ni berättade vad ni tyckte! Varför tror ni polisen tror att Alex är rånaren? Varför ville kidnapparen/kidnapparna att Alex skulle åka till banken? Och tror ni Justin hade rätt i att Alex borde ha stannat hemma? Vad tror ni?
Älskar er groooovt, det ska ni veta! Pusss pusss pusssssss /Liv.
9 - For the best.
”Vad är det?” ropade jag tillbaka samtidigt som jag hoppade ur sängen tog tag i min egna morgonrock och skyndade mig ner för trappan. Alex stod vid ytterdörren som stod på glänt med ett pappersark i ena handen, och ett kuvert i andra. ”Vad är det där för något?”
”K..koll..a.” stammade hon. Hennes arm skakade när hon räckte över pappret till mig. Stora, svarta bokstäver prydde det vita pappret och framställde ett meddelande klart och tydligt.
”Lämna polisen utanför om ni vill se er son igen.”
Allt jag kunde se var de svarta bokstäverna framför mig. Det var som om meddelandet var fastsvetsat på min näthinna. Jag hade legat sömnlös hela natten och tänkt på alla omöjliga scenarion som fanns. Justin hade gått runt i hela huset, svärandes, hela morgonen. Han hade tyckt att vi skulle ringa polisen med detsamma.
”Vad har vi att förlora på att ringa polisen?” hade han ilsket gormat.
”Justin, polisen bor tvärs över gatan. Skulle vem det nu än är som tagit Oliver få nys om det, så… jag vill inte ens tänka på vad som skulle kunna hända honom då.”
”Precis! De bor tvärs emot oss. Det är konstigt att de inte såg hur någon gick igenom vår grind – som de tvingade oss hålla olåst – rakt fram till vår dörr och lämnade ett kuvert. Det är absurt!”
”Justin… vi får ta det lugnt. Inte dra några förhastade slutsatser. Vi får helt enkelt se vad kidnapparen vill oss. Han kanske bara är ute efter pengar?”
”Eller hon.”
Sedan den konversationen hade vi inte utbytt så mycket som ett ord med varandra. Att veta om att kidnapparen hade gått rakt fram till vår dörr utan problem, men att Nick hade blivit överfallen skrämde mig. Hur hade de kunnat missa det? Han hade gått rakt under näsan på dem.
Ringsignalen till vår hemtelefon väckte mig ur mina tankar. Jag reste mig upp ur soffan och gick fram till den, för att sedan svara. ”Hemma hos familjen Bieber, det är Alex?”
”Hej Alex! Det är Pattie.”
”Åh, hej! Vad är det? Har det hänt något med Ava?”
”Nej, nej. Allt är bara bra med Ava. Men jag har funderat på en sak som jag gärna skulle vilja diskutera med dig och Justin om.”
Jag rynkade pannan. ”Jaså? Vad då?”
Hon suckade djupt i andra änden. ”Det kanske är bättre om vi träffas någonstans. Jag vill inte ta detta på telefon.”
”Okej”, nickade jag och såg på klockan som hängde strax ovanför mitt huvud, ”låter halv tolv bra?”
”Toppen. Vi ses då!”
”Bra.”
Jag ställde ner telefonen igen i sin hållare. Justin hade äntligen slutat svära och satt nu i soffan med sin dator uppfälld i knäet. Med långsamma steg gick jag fram till honom, varpå jag slog mig ner på armstödet.
”Vi ska möta Pattie om en timme. ”
”Vart?”
”Jag vet inte”, ryckte jag på axlarna. ”Kanske något café. Jag får smsa och fråga sen. Men nu vet du.”
Justin drog en frenetisk hand genom sitt rufsiga hår. ”Alex, vi kan inte gå och fika med min mamma när vi har fått ett hot – personligen överlämnat till oss.”
”Hon fick det att låta som om det var viktigt. Det var något hon inte ville ta över telefon.”
”Kan inte bara du åka? Jag måste försöka få kontakt med Secret Service som har filmer från min övervakningskamera. Den jäveln måste ha fastnat på film.”
”Hon var ganska tydlig med att hon ville prata med oss båda.” insisterade jag strängt.
Han såg hopplöst upp på mig, men nickade till slut. ”Okej då. Men tar det mer än en halvtimme så drar jag.”
Jag ryckte på axlarna återigen och reste mig upp för att gå upp på övervåningen. Mitt hår var så flottigt att det nästan såg rent ut, och kläderna jag bar stank svett eftersom att jag praktiskt taget utsöndrat all min kroppsvätska under nattens gång.
Väl uppe gick jag ingen annan stans än raka vägen in i badrummet. Kläderna lade jag prydligt ner i tvättkorgen innan jag klev in under de varma strålarna. Under några minuter glömde jag bort allting. I mitt huvud fanns det bara jag och Justin. När barnen inte befann sig här kunde jag ibland, hemskt som det låter, önska att de försvann för gott. Kärleken jag har till de är oändlig, men ibland kan man inte undgå att önska att allt vore som förut. Bara jag och Justin.
Folk såg våra barn som våra svagheter nu. Och precis som nu så hade något träffat rätt. Utan barn hade vi aldrig behövt gå igenom allt detta. Vi hade kunnat resa jorden runt utan några bekymmer. Men nu hade vi två underbara barn, och de var hela vår värld. Man kan inte bara önska iväg något sådant även fast man vill.
När alla produkter jag använt mig av hade åkt ner i avloppet slog jag av vattnet. Därefter sträckte jag mig efter två handdukar som jag virade runt mitt hår och min kropp. Spegeln var alldeles immig så det var omöjligt för mig att se hur jag såg ut i ansiktet. Men det spelade ingen större roll. Världen visste om vad som pågick och kunde inte klandra mig för att ha struntat i att gå på en ansiktsbehandling. Även fast jag inte kände något tvång till att göra det så smetade jag ut ett tunt lager av ansiktskräm över hela ansiktet. När jag hade ställt tillbaka burken med kräm i skåpet lämnade jag badrummet.
Sovrummet var tomt, så jag antog att Justin fortfarande satt nere i vardagsrummet och höll på med vad det än var han höll på med. Jag gick fram till garderoben och roffade åt mig ett par relativt slitna jeans tillsammans med en t-shirt som var flera storlekar för stor för mig. Kläderna fick jag på mig på några få sekunder och drog sedan upp håret i en lös hästsvans. När mina svarta free-run satt på mina fötter gick jag ner till vardagsrummet igen, men Justin syntes inte till någonstans.
”Älskling?” ropade jag försiktigt och fick ett svar inifrån arbetsrummet som jag genast gick in i. Scooter stod lutad mot skrivbordet, medan Justin satt i soffan med knäppta händer.
”Hej Scooter.” hälsade jag lågt. Scooter omfamnade mig försiktigt och höll kvar sina armar runt min kropp några sekunder längre. Jag antog att det var för att visa sin medkänsla.
”Justin ska ha en presskonferans senare idag.” upplyste Scooter mig och kliade sig nervöst i nacken.
Med höjda ögonbryn såg jag på Justin som med sammanpressade läppar såg rakt fram. ”Jaså, det ska han?”
”Fansen måste få veta vad det är som pågår.”
”Vadå? Läser de inte tidningen?” utbrast jag upphetsat. ”Scooter, vår sons kidnappning är på teve dagligen. Hur kan de ha missat den?!”
Scooter nickade. ”Jag tror inte de har missat den, Alex, men Justin måste ge de något mer att gå på.”
”Varför då?! Vad har de med saken att göra?!” skrek jag och viftade med händerna hejvilt omkring mig.
”Det är hans fans.”
”Och?! Vem fan bryr sig?! De har ingen rätt att veta om vad som händer vår familj! Visst, det är tack vare de som Justin har åstakommit så här mycket framgång och allt det där skitsnacket men det ger de inte rättigheten att inkräkta hans liv. Det skulle lika gärna kunna vara någon av de som har tagit Oliver!”
”Alex, nu räcker det.” Scooter gestikulerade med handen för att få fram att jag skulle lägga av.
”Det är mina fans”, förklarade Justin bakom mig, ”du kan inte få mig att strunta i mina fans Alex. Mycket i mitt liv kan du påverka, men kontakten jag har med mina fans är inte något av de sakerna.”
"It's my fans."
”Det spelar ingen roll. De är människor, Justin. De är kapabla till vad som helst. Alla är det. Visst, i din åtanke så är presskonferensen till för dina fans men resten av samhället kommer ta del av informationen också. Kidnapparen kommer ta del av informationen.”
”Jag är inte dum i huvudet Alex”, suckade Justin och jag kunde nästan höra hur han himlade med ögonen. ”Jag kommer fan heller dela med mig av att vi har kontaktat FBI, eller att vi har fått hotbrev. Det finns saker jag kommer utesluta.”
”Vänta…” Scooter såg på Justin med spända ögon. ”Hotbrev? Varför vet inte jag om detta?”
”Igår kväll var det någon som kom och lämnade ett brev utanför vår ytterdörr. Det stod att om vi kontaktade polisen så skulle Oliver fara illa.”
”Men ni har ju kontaktat polisen?”
”Det var innan vi fick brevet.”
”Om kidnapparen får reda på det då? Ni kan ju inte direkt skicka iväg poliserna nu.”
”Wow, Scooter, menar du det? Jag som trodde det skulle fungera.” muttrade jag sarkastiskt.
Scooter korsade armarna över sitt bröst. ”Vad ska ni göra nu då?”
Justin reste sig upp från soffan, ”Jag ska ha ett möte med Secret Service senare idag och ta en titt på vad övervakningskameran som du fick mig att sätta upp har fångat på film”, berättade Justin.
”Sen då? Vad gör du om han faktiskt har blivit fångad på film?” konstaterade jag snabbt innan Scooter han säga något.
”Jag ringer upp Agent Silver och berättar om informationen?” sade Justin och fick det att låta som en självklarhet – vilket det kanske var. ”Har du någon bättre plan eller?”
”Nej. Men att gå till polisen strider mot det kidnapparen bad oss.” påminde jag honom ilsket.
”Vi har ju redan tillkallat polis! Jag tror nog han vet om det, för annars skulle han inte ha skickat det meddelandet helt oannonserat.”
Jag spände blicken i Justin, ”Nej men han kanske fick för sig att vi övervägde att ringa polisen.”
”Va?” Justin kisade med ögonen. ”Det du nyss sa låter inte vettigt Alex. Han vet, okej?”
”Och hur vet du det?”
”Hallå? Vad är det med er?” utbrast Scooter tillräckligt högt för oss båda att sluta prata. Han flackade med blicken mellan oss. ”Vart är kärleken? Vart är Alex och Justin? De två starkaste människorna jag känner? För det jag ser är fan inte de. Vad vinner ni på att bara bråka hela tiden? Ni kan inte slösa tid på detta! Av alla som har umgåtts med er de senaste dagarna har jag fått höra att det är allt ni gör. Bråka. Vad löser det? Tror ni Oliver kommer tillbaka för att ni bestämmer er för att vara dryga och arroganta mot varandra? Va?”
Både Justin och jag såg skamset ner i golvet. Scooter hade rätt och vi visste om det. Ända sedan Oliver hade försvunnit hade jag varit en riktig idiot. Allt jag hade gjort var att skälla på Justin, som från början försökt göra allt enklare för mig.
”Justin.” ”Alex.” började vi i mun på varandra.
”Förlåt. Du har inte varit något annat än snäll mot mig och jag har bara skällt på dig. Du förtjänar inte det. Du lider lika mycket som jag. Jag har varit en riktig dumskalle de senaste dagarna och jag är så, så, så ledsen över det. Du anar inte. Att bråka med dig är det sista jag vill göra.”
”Samma här! Jag förstår att du blir irriterad. Du är känslomässigt instabil just nu och jag gör det inte bättre genom att käfta tillbaka. Båda två har det jobbigt och vi borde inte göra det till någon tävling om vem som saknar Oliver mest. Vi borde finnas för varandra, stötta varandra tills allt detta är över. De senaste dagarna har varit ett levande helvete… jag hatar att bråka med dig, baby. Förlåt.”
Jag gick rakt in i armarna på Justin och drog in hans doft i ett djupt andetag. Han pressade sina läppar mot min hårbotten för att lämna efter sig en kyss. Av ren njutning över att vi var sams slöt jag ögonlocken. Jag var medveten om att det var jag som hade dragit igång alla bråk de senaste dagarna, men det var slut på det. Från och med nu skulle vi stå vi varandras sida.
Kontoret vi steg in i var ljust och stort. Två gigantiska fönster vätte ut mot Los Angeles gator, vilket skapade en magnifik utsikt över hela staden. Pattie satt på stolen bakom skrivbordet, något som förvånade mig eftersom att jag inte tog henne för kontorskvinnan. På golvet framför skrivbordet satt Ava i ett stort babygym.
”Hej, mamma.” log Justin svagt men gick inte fram för att hälsa utan skyndade sig till Ava. Till skillnad från Justin gick jag runt skrivbordet och kramade om Pattie. Hon såg ovanligt pigg ut för att ha handskats med ett litet barn.
”Vad var det du ville prata om?” frågade jag och slog mig ner bredvid Justin som satt med Ava i knäet.
”Jo…” Pattie vred sig obekvämt i sin svarta läderstol. ”Jag har pratat med Jeremy, och dina föräldrar Alex. Även Scooter och vi tycker alla att det kanske skulle vara en bra idé ifall…”
”Ifall vadå?” undrade jag dumt.
”Ifall Ava kom och bodde med mig ett litet tag.”
Det kändes surrealistiskt. Pattie hade inte sagt det där nyss. Orden som jag ville slänga ur mig fastnade i halsen på mig. Justin såg upp på sin mamma med uppspärrade ögon, säkert lika förvånad över hennes uttalande som jag.
”Vad sa du, sa du?” morrade han sammanbitet och drog Avas kropp närmre hans egen.
”Ni har det för hetsigt, i och med att Oliver är borta. Ava ska inte behöva befinna sig i en miljö full av upprörda vuxna och poliser. Hon kommer ha det bra. Det är bara tills att allt är över.” förklarade Pattie lugnt, men man kunde se att hon var livrädd i ögonen på henne. ”Och Alex, dina föräldrar kommer hit nästa vecka och då kommer hon kunna vara med dem också. Det kommer bli bra!”
”Vår son är borta och du tycker att det är smart att ta ifrån oss vår dotter också?”
Pattie svalde hårt. ”Vi tar henne inte ifrån er. Självklart kan ni umgås med henne, det tar vi inte ifrån er, men att hon sover hos mig eller Jeremy eller hos Elenor och Robert.”
Jag sneglade på Justin som med snörpt mun såg ner på Ava. Hon låg lutad med sin haka mot hans bröstkorg och dömande av vad man kunde se så var hon på väg att falla i sömn. Innan jag visste ordet av var min syn suddig.
”Ja”, nickade jag medan små tårar rullade ner för kinderna på mig.
”Ja, vadå?” Justin såg på mig med rynkad panna.
”Ja, låt henne bo hos Pattie. Hon har rätt. Det är bättre för alla inblandade. Hon kan komma tillbaka när allt med Oliver är löst. När han är tillbaka där han hör hemma.”
Justin bet sig hårt i underläppen och såg ner på Ava igen. Försiktigt strök han med handen över hennes huvud. Man kunde se kärleken han hade till henne i hans blick men hur jobbigt det än var så var det vad som var bäst för Ava. Pattie hade rätt. Det var inte hälsosamt för henne att befinna sig hos oss när allt vi gjorde var att bråka och samtala med poliser. Hon fick ingen som helst uppmärksamhet av oss.
”Okej…” nickade han försiktigt. ”Hon kan bo hos dig mamma.”
Jag såg på min dotter som hade somnat i Justins famn. Snart skulle hon vara tillbaka hos oss. Snart skulle allt vara bra igen eftersom att jag skulle hitta min son och hitta idioten som hade tagit honom. Han hade ingen aning om vad han hade gett sig in på.
Alltså.. vad tycker ni? Tror ni att det blir bättre eller sämre av att Ava försvinner ur bilden för ett litet tag? Och tror ni att övervakningskamerorna har fångat något intressant? Berätta vad ni tror och vad nu vill läsa! Ni måste komma med önskemål!
Detta kapitel var skrivet av mig - Liv - och enbart mig. Vad tyckte ni? Skulle vara djuuuupt tacksam och alla ni fina själar skulle kunna slänga in en mini kommentar så att jag vet om ni gillar/hatar det! Pusss på er! /Liv.
Tänkte börja med något nytt jag har sett att många bloggare gör.. hahah :)
Q: Vilken är er favoritbok/böcker just nu?
A: Min är The Fault in our stars och Insurgent!
8 - I love you.
”Alex.” morrade Justin med spänd käke, men slappnade snart av igen. ”Vi kan inte ödsla energi på att bråka.”
”Du har rätt.”
Med snabba steg gick jag förbi honom för att gå upp till övervåningen, där jag antog att min mobil låg. I samma stund som jag satte ner foten på första trappsteget, hörde jag hur ett flertal poliser skrek utanför ytterdörren. I hopp om att det var kidnapparen de kanske hade tagit fast rusade jag mot ytterdörren och slet upp den.
Man kunde höra inne i matsalen att ytterdörren slogs upp. Män, poliser, som skrek kunde man även höra. Jag såg på pappa med rynkad panna och skyndade mig sedan iväg mot hallen. På trappen utanför stod Alex. Med tomma ögon såg hon på hur ett flertal poliser höll fast en man med svart hoodie mot marken.
”Hey!” ropade agent Silver. Han drog med handen över sin flint i förskräckelse och stegade mot hopen med poliser.
”Låt oss se vad vi har här.” log agent Williams. Hon trodde kanske att de hade fångat kidnapparen, men så lätt kunde det inte vara. Oliver hade inte varit borta i mer än trettio timmar.
”Släpp! Jag är inte kidnapparen! Låt mig gå!” skrek mannen i svart hoodie samtidigt som han sparkade för att frigöra sig från polisernas hårda grepp. ”Jag är en vän till familjen!”
”Vänta...” andades jag och kramade om Alex arm. Rösten. Jag kände igen den. Det var...
”Alex! Det är ju jag, Nick. Be de släppa.” vädjade Nick och lutade huvudet bakåt så att luvan föll av hans huvud.
”Det är okej.” medgav Alex till poliserna som genast släppte taget om Nick.
”Inte visste jag att jag skulle bli överfallen när jag kom för att hälsa på.” skrattade Nick.
”Förlåt. Säkerhetsåtgärd.”
”Jag förstår.” han slog armarna kring Alex kropp efter att han hade kramat om mig. ”Hur är det, Lex?”
”Ja, vad tror du?” muttrade Alex lågt.
”Förlåt.” skakade Nick på huvudet. Jag snörpte på munnen och klev sedan åt sidan för att låta honom gå in. Alex stod kvar tillsammans med mig i några sekunder och såg på hur poliserna samtalade med varandra innan de gick tillbaka över gatan, in i grannhuset. Jag kunde ana en glimt av besvikelse i hennes ögon men jag förstod henne. Hon hade trott att det var kidnapparen. Jag kunde inte klandra henne – jag hade också hoppats på något bättre än Nick vid det här tillfället.
”Jag…” började hon med ljus röst. ”Jag går in.”
”Okej.” nickade jag och drog med handen över hennes rygg.
När dörren slogs igen bakom mig klev jag ner från trappen, ner på gångvägen där Nick nyligen hade legat. Agent Silver och Williams stod fortfarande kvar och diskuterade med polischefen.
”Vad händer nu?” frågade jag med stark röst, även fast det enda jag ville var att lägga mig på marken och gråta. Det kändes töntigt att ens tänka tanken på att gråta framför poliser, men det var min son som var borta och jäveln som hade tagit honom skulle få betala dyrt.
”Vi åker tillbaka till kontoret. Ni kommer fortfarande ha övervakning, men vi måste börja gräva djupare. Att sitta hemma hos er och dricka kaffe kommer inte hjälpa Oliver.” förklarade agent Williams.
Jag nickade. ”Ni har mitt nummer om något händer.”
Agent Silver sträckte fram sin valkiga hand. ”Självklart. Var försiktigt nu, Mr. Bieber, och ta hand om er fru.”
”Det ska jag.”
När jag hade hälsat alla hej då vände jag på klacken och gick in i huset igen. Teven var avstängd i vardagsrummet. Inte ett knyst hördes. Jag skulle kunna släppa en knappnål och fortfarande höra hur den slog mot golvet.
”Alex? Nick?” ropade jag och gick längre in i huset. ”Pappa? Jazzy?”
Ingen satt i varken köket eller matsalen heller. Vart kunde de ha tagit vägen? Hjärtat började slå snabbare i bröstkorgen på mig. Med påskyndade steg gick jag upp till övervåningen, som även den var folktom. Jag skyndade mig in i sovrummet men inte så mycket som en själ sågs till.
”Alex?!” ropade jag, denna gång högre.
”Ja?” svarade hon från bottenvåningen.
Hastigheten på mitt hjärta saktade ner. Hon var här. Hon var inte borta. Jag tog mig återigen ner till bottenvåningen där Alex i köket stod lutad mot diskbänken. ”Varför skriker du?”
”Vart var du?”
”På baksidan.” berättade hon och nickade mot altandörren som stod på glänt. Där ute kunde jag se hur barnen lekte i poolen, och mina föräldrar samt Nick sittandes vid våra utemöbler. Klumpen i halsen försvann i samband med att jag såg det.
”Jag har tänkt på en sak.” sade hon sedan och såg nervöst upp på mig.
”Jaså?” andades jag ut. ”Vadå?”
"What?"
”Tja, agenterna Bill och Bull sade ju att vi skulle tänka på om vi hade några fiender och jag kom typ på en…” tillkännagav hon lågmält, som om hon var rädd över att någon skulle höra.
”Vem då?”
”Nick.”
Ett kvävt skratt lämnade min strupe. ”Nu får du väl ändå ge dig Alex! Jag har arbetat med Nick i flera år. Han skulle aldrig göra något sådant mot oss.”
”Kommer du inte ihåg hur kär han var i mig? Hur han skrek på Leo? Han verkar ju vara kapabel till ungefär vad som helst! Tänk om han gör det för att hämnas. För att du fick mig, och jag dig, medan han inte fick någon. Han kanske är arg fortfarande.”
Jag såg ut genom fönstret på Nick som leendes samtalade med mina föräldrar. Allt som Alex sade lät vettigt, men samtidigt inte. Nick skulle aldrig göra något sådant mot mig. Visst, han hade skrikit på Alex lillebror för flera år sedan men han skulle aldrig kidnappa ett litet barn endast för svartsjukans skull.
”Bortse från det faktum att ni är kompisar. Att ni jobbar tillsammans. Tänk på hur han är som person. Har han någonsin dragit några olämpliga skämt? Blivit arg för någon småsak? Hamnat i slagsmål? Gjort något du aldrig trodde han skulle göra?”
”Alex…” andades jag ut. Även om hon hade rätt så hade vi inga bevis riktigt ännu. Vi kunde inte ringa hit polisen enbart för att vi trodde att det var Nick och vi kunde heller inte slänga ut honom ur vårt hus helt på måfå.
”Tänk på det.” upprepade hon.
”Jag gör det! Du har rätt. Det låter vettigt. Jag vet. Men vi har inga bevis, så för tillfället kan vi inte göra något åt saken!”
”Det kan vi väl!”
”Vad hade du tänkt göra?!” väste jag tyst, med tanke på att altandörren stod på glänt. ”Ta med dig kökskniven ut och tvinga honom att berätta vart Oliver är? Tror du att han skulle berätta det, om det nu är han som är kidnapparen? Du måste tänka smart Alex! Vi måste luska ur honom saker, en efter en om vi vill få reda på något.”
Hon såg upp på mig. En bekymmersrynka intog sin plats mellan hennes välplockade ögonbryn. Hon tänkte, och hon tänkte att jag hade rätt. Att man inte alls kan kräva att få svar direkt utan att det tar sin tid.
Vattendroppar lämnade spår efter mig när jag klev ut ur badrummet in i vårt sovrum. Alex hade somnat nere på soffan i vardagsrummet sist jag hade varit där nere och Ava hade fått åka med mamma hem till hennes lägenhet inne i staden. Hon hade blivit förkrossad när mamma skulle gå så vi beslöt att hon skulle få åka med och spendera natten där.
Jag sträckte mig efter ett par rena kalsonger att dra på mig. Därefter satte jag även på mig ett par svarta mjukisbyxor och en vit t-shirt eftersom att jag antog att det enda stället jag skulle befinna mig på ikväll var här. Innan jag hängde upp handduken på handdukstorken gnuggade jag den genom mitt hår för att få det någorlunda torrt.
När jag kände mig klar gick jag sakta ner för trappan och in i vardagsrummet. Alex andades lågt i soffan där hon låg och sov. Hela situationen gnagde på henne inombords och även om hon fick utbrott då och då så var hon förstörd på insidan. Jag visste detta eftersom jag kände precis det hon kände. Det gjorde ont. Ont i bröstet.
Jag såg på Alex och även om hon sov så hade hon den där rynkan i pannan som hon brukade ha när hon var bekymrad över något. Jag ville inte låta henne sova i soffan och ha ont i ryggen dagen efter så jag lyfte upp henne, så försiktigt jag kunde, i min famn. Mina ben stryrde mot trappan utan att jag behövde se mig för. Min blick lämnade inte Alex vackra ansikte för en sekund. När jag gick igenom dörrkarmen som ledde in till vårt sovrum råkade jag av misstag stöta till Alex fot i dörren. Hon gnuggade sig i ögonen och såg upp på mig efter ett tag.
Jag lade ner henne på sängen, “Förlåt hjärtat. Det var inte meningen att väcka dig.”
“Det gör inget. Vi borde ta vara på tiden vi har när vi är ensamma.” Hon tog tag i min t-shirt och drog ner mig över henne och lämnade en blöt kyss på mina läppar.
“Hmm” Jag behövde henne och hon behövde mig. Mina planer om en dejt efter galan var sedan länge bortblåsta, men vi behövde verkligen tid tillsammans. Trots omständigheterna.
Jag lade mig på sida bredvid Alex och såg ner på henne. Hon lekte med mina fingrar som var placerade på hennes mage. Efter några minuter såg hon upp på mig. Hennes ögon fyllda med tårar.
“Jag trodde aldrig något sådant här skulle hända oss, Justin. Det känns overkligt.” Några tårar fann sin väg ner för hennes kinder.
“Jag vet älskling. Och du är otroligt stark, vet du det? Du är starkare än många mammor hade varit i denna situationen. Men du kan inte alltid vara stark. Det är okej att gråta och släppa ut alla känslorna, det är bara jag här.” viskade jag lugnande. Jag lät tårarna rinna. Hon behövde detta.
“Jag klarar inte av att förlora en människa till, bara sådär. Det kommer ta kål på mig. Min mamma Justin, jag fick inte säga hej då. Och nu händer samma sak med Ollie, jag sa inte hej då.” Tårarna sökte sig fram till mina ögon. Jag klarade inte av att se henne så här. Min Alex. Pratande om hennes mammas död, som oftast är ett förbjudet ämne.
“Vi kommer inte behöva säga hej då till Oliver. Han kommer tillbaka. Vi kommer hitta honom.” grät jag och letade efter Alexandras blick.
“Hur kan du vara så säker på det?”
Jag tog ett djupt andetag, “Det kan jag inte. Men jag ber till Gud varje sekund att vi hittar honom. Vi kan göra detta tillsammans, baby. Det är du och jag, så som det alltid har varit.”
Jag placerade en hand på min frus kind. Hon slöt ögonen och slappnade av av min beröring. Min tumme smekte varsamt bort några av hennes tårar några sekunder senare placerade Alex sin hand på min och lyfte den för att kyssa den. Först min handflata, sedan alla knogar och tillslut mina fingertoppar.
“Du och jag älskling. Vad vore jag utan dig?” viskade hon och fäste blicken vid mig. Sakta lutade jag mig fram till hennes läppar. När jag kunde känna hennes varma andetag stannade jag till i någon sekund.
“Du och jag hjärtat. Alltid.” andades jag för att sedan radera avståndet mellan våra läppar.
En explosion av känslor fyllde rummet och strax lutade jag hela min kropp över min Alex. Hennes händer letade sig till mitt hår där hon drog i en slinga i taget. Ett lågt, knappt hörbart stön lämnade mina läppar. Alex aning började bli aningen ojämn och hon gned sig, lustfyllt, mot mig. Jag ville ha henne. Jag behövde ha henne, just där och då.
Inga ord behövde yttras. Vi båda behövde det och det tog inte lång tid innan våra klädesplagg låg utspridda över sovrumsgolvet.
“Justin!” stönade Alex när jag långsamt trängde in i henne och fyllde henne med hela min längd.
Vi låg i vår säng, spritt språngande nakna, på överkastet. Jag låg på rygg med Alex på mitt bröst och mina armar om hennes lilla kropp. Hon ritade små mönster på mitt bröst vilket lämnade en behaglig känsla i kroppen.
Alex såg plötsligt upp på mig, “Gissa vad jag skriver?” sade hon och det fick det att låta som en fråga. Jag nickade åt henne för att besvara hennes fråga. Hon lutade sig upp på en armbåge och började sedan skriva några bokstäver mellan mina bröst.
Jag koncentrerade mig för att försöka tyda vad hon skrev. “Live us?” Jag såg på henne med ett undrande min.
“Love you, dummer.” fnissade hon. Åh älskade Alex. Jag hade inte hört henne fnissa på en evighet kändes det som.
“Vilken underbar syn.” mumlade jag leendes. Alex rynkade pannan. “Att se dig fnissa.” förklarade jag.
“Du fnissar inte så mycket själv.”
“Jag har inte haft så mycket att fnissa åt, de senaste dagarna.” Sorg fyllde min röst.
“Jag vet. Du behöver inte alltid vara så stark, det vet du va? Du är ingen superhjälte. Du är min Justin och det är okej att visa känslor. Jag vet att du förtränger dina känslor för min skull, men gör inte det. Jag klarar mig.” mumlade hon.
“Jag klarar mig också, baby. Så länge du är här kommer vi fixa det tillsammans.” viskade jag och kysste hennes läppar.
“Jag ska ingenstans. Jag älskar dig, Justin Drew.” Jag log av att höra henne använda mitt andranamn. Det lät så vackert när hon uttalade det.
“Jag älskar dig också, Alexandra Grace.” Jag fnissade och Alex lika så. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att scenen var tagen ur en romantisk film. Men detta var verkliga livet. Oliver var vekligen borta.
Både jag och Alex överraskades av dörrklockan som ringde. Tre plingande ljud hördes sedan tystnade det. Jag såg undrande på Alex och hon gav mig en lika förvirrad blick som jag kände mig.
“Väntar vi sällskap?” undrade jag.
“Nej. Jag går och ser efter vem det är.” mumlade hon och försökta ta sig ur min omfamning.
“Jag kan ta det hjärtat.”
“Nej det är lugnt, jag gör det. Måste ändå hämta något att dricka.” Jag lossade mitt grepp om henne och hon steg ur sängen. Hon gick fram till den vita fåtöljen där hennes sammetsrock låg placerad varpå hon plockade upp den och täckte henne kropp med den innan hon försvann ut ur sovrummet.
Jag väntade tyst på att få information om vad som pågick och med ens ångrade jag lite att jag inte följde med henne ner. Klockan var ändå elva på kvällen och man vet aldrig vem det kan vara.
”Justin!” skrek Alex plötsligt i falsett från hallen.
”Vad är det?” ropade jag tillbaka samtidigt som jag hoppade ur sängen tog tag i min egna morgonrock och skyndade mig ner för trappan. Alex stod vid ytterdörren som stod på glänt med ett pappersark i ena handen, och ett kuvert i andra. ”Vad är det där för något?”
”K..koll..a.” stammade hon. Hennes arm skakade när hon räckte över pappret till mig. Stora, svarta bokstäver prydde det vita pappret och framställde ett meddelande klart och tydligt.
”Lämna polisen utanför om ni vill se er son igen.”
Ohhhh, där hände det någon. Förlåt för ännu en cliff! Men iallafall - nu fick ni er efterlängtade "Jalex" stund utan barnen! Det kommer minska med barnen, ärligt talat så hatar vi de lika mycket som er hahahha. Dumt va? Anyhow, vad tror ni händer nu då? Tror ni som Justin säger - att de kommer hitta Oliver snart? Och är det Nick som är kidnapparen som Alex tror? Kommentera era tankar! Vi ville veta vad ni tror! :D Puss, Ema och Liv.
7 - FBI.
Justin spände käken. ”Mamma. Berätta för oss vad som har hänt. Nu.”
Pattie såg upp på oss med panikslagna ögon. ”Han är borta. Vi har finkammat hela arenan.”
Oron bubblade upp inom mig. ”Vem? Vem är borta? Avas gossedjur? Vi kan köpa ett nytt, det-”
”Nej.” avbröt hon mig hektiskt. ”Han tog honom och nu är han borta. Oliver är borta.”
Hjärtat dunkade i öronen på mig. Min tunga var torr och vägrade ge ifrån sig något tecken på att den fungerade. En stor klump av gråt satt fast i halsen på mig och hindrade ord från att lämna min strupe.
Pattie satt bredvid mig med tårar rinnandes ned för kinderna. Justin stod och samtalade med en polis, även han med tårar rinnandes. Ljud kom från alla håll och kanter. Poliser förhörde arbetare och möjliga vittnen, och alla såg på mig med sorgsna ögon. Sympatiska blickar. Det var som om de ville förmedla att de visste hur jag kände mig, men det gjorde de inte. Ingen som inte själv har upplevt det förstår hur det känns.
”Mrs. Bieber?” harklade sig en kvinna vid min sida. Jag såg stumt upp på henne. Hon såg vänlig ut, med kortklippt blont hår och gröna ögon.
Eftersom att jag hade förlorat talförmågan var jag tvungen att nicka. Hon fuktade sina läppar innan hon slog sig ner bredvid mig.
”Jag förstår att du kan känna dig upprörd, men-” längre än så han hon inte tala innan jag avbröt henne. Jag stod inte ut längre.
”Nej, du förstår inte!” skrek jag så högt jag förmådde. Alla tystnade och förflyttade sina blickar mot mig. ”Sluta. Säga. Att. Du. Förstår. Ingen här inne förstår. Mitt barn, min son, är borta! Och ni slösar tid på att försöka visa medkänsla! Hah! Hitta den jäveln som tog min son istället för att försöka få mig att må bättre, för jag kommer bara må bättre när jag håller min son i mina armar, med den satans idioten som tog honom bakom galler.”
Polisen blinkade förvånat mot mig. Patties gråtande upphörde och övergick till diskreta snyftande.
”Alex...” viskade Justin hest bakom mig och placerade sina armar runt mig. Jag vände på mig i hans omfamning så att mitt ansikte istället pressades mot hans axel.
”De...” flämtade jag, men hann inte längre förrän tårarna började spruta. Inom kort så var Justins axel dygnblöt, och även min.
”Älskling.. De gör allt de kan. Vi... Vi kommer hitta honom.” snyftade Justin i försök att trösta mig.
Jag skakade på huvudet under Justins muskulösa armar. Han visste inte det. Han kunde inte försäkra mig om att min lilla pojke skulle klara sig oskadd. Att han skulle komma hem helskinnad.
Rummet var så tyst att det enda som hördes var hur Justin och jag snyftade mot varandras kroppar. Pattie hade tystnat efter timmar av tårar och ingen annan i rummet hade mage nog att störa två sörjande föräldrar.
”Ms. Mallette?” harklade sig en polis lågt, men tillräckligt högt för att Justin och jag skulle höra. Jag slet mig loss ur Justins grepp och såg mellan Pattie och polismannen. ”Skulle du kunna berätta, i detalj, vad som hände?”
Pattie svalde hårt, men nickade. ”Jag gick med Oliver och Avalanna backstage, vi var på väg till logen som vi skulle befinna oss i. Vi hade varit i köket och ätit lite innan, så vi skulle gå till logen för att se på Justins uppträdande. På vägen dit…” hon slutade tala för att ta ett djupt andetag, ”på vägen dit började Avalanna gråta. Hon behövde bytas på. Så jag började istället gå mot badrummet, med Oliver i min hand. Men när jag skulle gå in på badrummet för att byta på Avalanna så började Oliver protestera. Han ville gå och leka i logen. Det var ganska stressigt, Avalanna grät och Oliver skrek. Då kom det fram en man till mig. Han var ganska stor, och muskulös men det vet ni redan om. Han erbjöd sin hjälp, han sa att han kunde ta med sig Oliver till logen eftersom att han ändå var på väg dit för att fylla på vattenlagret. Dum som jag är så litade jag på honom och lät honom gå iväg med Oliver och när jag var klar…” hon såg upp på mig och Justin med sorgsna ögon. En tår lämnade hennes ögonvrå, ”när jag var klar så var han borta.”
Jag drog efter andan. Jag hade redan hört henne berätta samma historia ett flertal gånger för olika poliser men ändå så gjorde det lika ont att höra den. Det var väntat att något liknande skulle inträffa. Scooter hade varnat oss redan i början på graviditeten. Han hade berättat att det inte skulle vara enkelt, utan att många skulle vara ute efter våra barn med tanke på Justins status. Och det visade sig att han hade rätt.
”Alex…” viskade Justin med tjock röst i örat på mig. Jag vred på huvudet för att se på honom.
”Ja?” viskade jag hest.
Han fuktade sina läppar. ”Ska vi ta och åka hem?”
Va? Vad talade han om? Åka hem? Jag skakade långsamt på huvudet. ”Nej… Oliver…”
”Polisen gör allt vad de kan. Vi kan inte göra så mycket du och jag… vi får fortsätta imorgon. Alex vi måste åka hem och sova så att vi orkar”, han drog undan några tårar med hjälp av sin handrygg, ”så att vi orkar leta efter honom imorgon.”
En stor klump växte i halsen på mig. Tanken på att åka hem och gå och lägga mig i min säng medan Oliver befann sig Gud vet vart fick mig att må dåligt. Justin placerade varsamt sin arm kring min kropp och ledde mig ut ur rummet. Korridoren som skulle leda oss ut ur arenan var full av poliser som letade efter ledtrådar, sökte igenom kamerabevakningen, förhörde chefer. Alla såg på oss med stora, sympatiska ögon. Jag slog ner med blicken. Jag orkade inte se på någon just nu.
Det var kyligt ute men det var något vi inte behövde utstå länge då vår chaufför redan stod och väntade på oss. En polisbil stod placerad framför den svarta bilen vi skulle åka i, och en bakom. Vi hade fått det förklarat för oss att vi skulle ha bevakning dygnet runt ifall kidnapparna skulle försöka med något annat. Polismyndigheten hade hyrt huset tvärs över gatan från oss så att de skyldiga inte skulle förstå att vi var övervakade. Om de visste om det så kunde det gå riktigt illa, hade en av kommissarierna berättat för oss.
”Hur kan du inte ta det här på allvar?” undrade jag och såg på Justin när bilen började rulla.
”Va?” flämtade han oförstående. ”Tror du att jag inte tar detta på alvar? Att jag tycker att det är skoj att min son är borta? Hur kan du säga så till mig Alex?”
”Du verkar inte vara berörd av det alls. Kanske är det du som är kidnapparen, vad vet jag? Du kanske hatar det faktum att vi inte har någon ensamtid längre att du hellre dödar din son!”
Justin blev blossande röd. ”Nu får du ge dig!” röt han ilsket.
Jag ryckte till. Det hade gått lång tid sedan sist Justin skrek på mig. Men varför skulle han inte skrika på mig? Jag hade ju för Guds skull anklagat honom för att ha kidnappat sin egna son.
”Jag…” andades jag. Mitt synfält blev suddigt. ”Förlåt… förlåt. Jag menade det inte. Justin, baby. Förlåt.”
”Kom hit.” han sträckte ut sina armar. Jag makade mig närmre honom och tillät honom att slå sina varma armar kring mig. Försiktigt drog han med händerna upp över min kropp för att lugna ner mig.
”Det är lika jobbigt för mig som det är för dig, Alex. Tro inte att jag njuter av detta. För det gör jag inte. Men någon måste hålla ihop oss. Vi kan inte låta detta förstöra oss. Vi måste vara starka och göra vad som krävs för att få tillbaka Ollie.”
Jag nickade snyftandes. ”Du har rätt. Förlåt.”
Justin suckade tungt. ”Snälla, älskling… sluta be om ursäkt. Du har inte gjort något fel.”
”Jo. Jag borde inte ha dansat med dig ikväll. Jag borde ha lagt av med dansen när Oliver och Ava kom till världen, jag borde ha tagit mitt ansvar som mamma och varit där med dem. Tagit hand om mina barn. Det är mitt fel att han är borta. Jag var inte närvarande för att skydda honom.”
”Du kan inte klandra dig på det viset Alex. Det finns inget du kan göra åt saken nu. Tänk om du hade befunnit dig i samma situation som min mamma hade, med två skrikande barn. Hur skulle du hantera det då om samma man kom upp till dig och erbjöd sin hjälp?”
”Hade jag inte dansat hade jag och Pattie kunnat ta hand om dem, tillsammans.”
”Du gjorde inget fel.” viskade Justin återigen mot min panna. Hans varma andetag slog regelbundet mot min panna och lugnade på något vrickat sätt ner mig. Tystnaden lade sig likt ett täcke över bilen.
Mina tankar var så många att jag inte kunde urskilja orden. Det var som att min hjärna bestod av folk som talade i mun på varandra. För att slippa höra fokuserade jag istället på Justins andetag. Jag började räkna de, men hann knappt till sextio förrän jag föll i djup sömn.
Solens sken letade sig igenom gardinens fibrer. Nere i vardagsrummet stod teven påslagen. Jag antog att Oliver satt och såg på något barnprogram. Röster hördes från nedervåningen också. Hade vi gäster?
Jag särade försiktigt på ögonlocken. Platsen bredvid mig i sängen var tom. Justin hade alltså redan klivit upp. Jag spann nöjt i samband med att jag sträckte på mig under det tjocka duntäcket. På golvet bredvid mig låg en hög med kläder. Danskläder. Då slog det mig. Oliver satt inte alls i vardagsrummet. Han var borta.
Det kändes som om någon drog en snara kring min hals. Jag fick genast svårt att andas och reste mig upp för att rusa till badrummet. Den påtvingade andningen orsakade svarta prickar som dansade framför ögonen på mig. Ett illamående tryckte i halsen på mig. Jag slog mig ner på knä mot det kalla kakelgolvet framför toaletten. Det tog inte lång tid innan kaskader av spyor forsade ut ur munnen på mig. Det sved i näsan av magsyran.
”Alex…” utbrast Justin från dörröppningen. I ögonvrån såg jag hur han skyndade sig mot mig för att hålla upp mitt hår. Varligt drog han med handen upp och ner över min rygg.
”Det är okej. Så ja… scchhy..” försäkrade han mig stillsamt.
”Vatten.” kraxade jag och sträckte på armen för att spola ner innehållet i toaletten.
Justin reste sig upp för att fylla ett glas till bredden med iskallt vatten. Han räckte över det till mig, som på bara några sekunder svepte i mig det. Han böjde sig sedan ner och placerade sina händer vid min mage för att hjälpa mig upp.
”Vill du gå och lägga dig igen?” frågade han kärlekfullt och drog mig lugnt över håret.
”Nej.” svarade jag snabbt. ”Jag vill följa med dig ner. Vilka är här?”
Han stannade upp när vi trädde in i vårt sovrum och kysste mig på tinningen. ”Min familj och några agenter från FBI.”
”FBI?” flämtade jag. I mina tankar brydde sig FBI endast om bortkomna barn i filmer.
”Ja. Jag är ju Justin Bieber, så detta vart en större prioritering eftersom att det är ett terrorattentat eller något. Jag uppfattade inte allt de sa.”
Jag nickade och tog mig långsamt fram till vår garderob. Med tanke på att FBI befann sig i vårt kök och jag endast bar underkläder kunde det vara passande att klä på sig. Justin slöt upp vid min sida.
”Låt mig.”
"Let me."
”Nej.” spottade jag ur mig. ”Jag har förlorat min son, jag är ledsen. Inte förståndshandikappad. Jag kan gott och väl plocka fram kläder åt mig själv.”
Justin tog ett steg tillbaka. ”Jag går ner och gör i ordning lite frukost till dig.”
”Jag är inte hungrig.”
”Detta tär på mig med Alex, men jag slutar inte äta för det.”
Jag roffade åt mig ett vitt linne och ett par slitna jeansshorts. ”Jag är inte hungrig.”
Han himlade med ögonen och lämnade mig sedan ifred. Jag drog ett djupt andetag och slog mig ner på sängen. Min blick föll mot bilden jag hade ståendes på mitt nattduksbord. Bilden på mig, Justin och Oliver precis efter att jag har förlöst honom. Det kändes som att få tusen knivar i magen när jag såg på bilden.
Jag drog upp mitt oborstade hår i en slarvig bulle innan jag klädde på mig. Före det att jag lämnade rummet klev jag i ett par slitna sneakers. Att klä på sig och på något sätt låtsas som om allt var okej kändes fel. För det var inte okej. Det var inte som det skulle.
”Alex.” hälsade Jeremy enformigt i samma stund som jag trädde in i köket. Han kramade om mig, men omfamningen varade inte länge vilket gladde mig. Jag hade inte tid med att stå och kramas.
”Har ni fått några ledtrådar?” frågade jag de två personerna som jag antog var de från FBI med tanke på deras dystra klädsel.
En av de, en kvinna med rött axellångt hår, nickade. ”Mannen jobbade på arenan under namnet Felix Pendergaast. Han uppgav att han var från Holland och att han endast behövde en praktik som skulle pågå i en vecka. Det var felaktig information, men det är allt vi har än så länge.”
Ilskan kokade inom mig. Jag ville bara få tag i den jäveln. ”Inga bilder? Ingenting?”
”Nej.” nu var det mannen som talade. Han såg ut att vara runt femtio år, med stor kulmage och flint. ”Vi gör allt vad vi kan för att hitta er son, Mrs. Bieber, men det kan ta ett tag.”
”Bäst för er att ni gör det då.”
”Vadå?” undrade kvinnan med rynkad panna.
Dumskalle.
”Hittar honom.”
”Alex, lugna ner dig.” tyckte Justin allvarligt från andra sidan köksbordet.
”Jag är lugn.” ljög jag skyndsamt. Men jag såg i hans blick att han visste att jag ljög. Alla i det här rummet visste att jag ljög. Jag harklade mig, ”Vart är Ava?”
”Jazmyn och Jaxon kollar på film med henne.” berättade Jeremy och nickade åt sina egna ord.
Kanske berodde det på agenterna som satt med varsin kaffekopp framför sig vid mitt matsalsbord, men från ingenstans fick jag en känsla av att jag inte var välkommen här. I mitt egna hem. Jag var bara en gäst här, kändes det som. Min familj bodde inte här.
”… fiender?” hörde jag mannen, vars namn jag ej uppfattat, fråga Justin.
”Jag har inga fiender som jag vet om, men det finns ju självklart folk som har mig som måltavla.” talade Justin om för poliserna, som båda två nickade och antecknade.
”Och du?” nickade den kvinnliga agenten mot mig.
Jag skakade stumt på huvudet. ”Nej, inte vad jag vet om. Men som Justin säger – det är många som har honom som måltavla.”
Jeremy sög på sin underläpp samtidigt som han såg på mig. Hans blick var frånvarande, vilket förklarade att han förmodligen tänkte på något. Kanske var det han som hade fiender? Jag spände min käke. Det var jobbigt att tänka så om mina nära och kära, men man var tvungen att överväga varje liten möjlighet.
”Kanske bara är det en barnrövare?” gav jag som exempel.
”Nej”, skakade den kvinnliga agenten på huvudet, ”då hade han inte gått igenom så mycket trubbel för att komma åt Oliver. Skulle det vara en helt vanlig barnrövare så hade han åkt till ett dagis, eller en lekpark och tagit ett barn där. Men han gick igenom väldigt mycket jobb för att komma in på just den arenan, och få arbeta under just den kvällen.”
”Så den möjligheten är struken?”
”Inte nödvändigtvis struken, men vi fokuserar inte på att kolla upp frisläppta barnrövare. Detta är något helt annat.”
Jag skyndade mig ut ur matsalen, in i köket. Det var för mycket att ta in på en och samma gång allt som sades. Mitt huvud orkade inte med det. Jag ryckte till mig den halvfulla vattenflaskan som stod på diskbänken och hällde i mig innehållet.
”Du har inte fel.” mumlade Justin bakom mig.
Jag vred på hela kroppen för att kunna se på honom. ”Nej, men jag har heller inte rätt.”
”Man måste överväga en massa olika saker innan man kan komma till en slutsats.”
”Det kanske är för sent när vi väl kommer på det.”
Han knep ihop ögonen och skakade på huvudet. ”Säg inte så, snälla. Vi måste tänka positivt.”
Jag kliade mig på armen. ”Det är inte så enkelt att bara tänka positivt när ens barn är någonstans, kanske helt ensam i ett kallt rum utan mat och vatten? Gråtandes, skrikandes efter oss? Alla är inte lika perfekta som Justin Bieber.”
”Alex.” morrade Justin med spänd käke, men slappnade snart av igen. ”Vi kan inte ödsla energi på att bråka.”
”Du har rätt.”
Med snabba steg gick jag förbi honom för att gå upp till övervåningen, där jag antog att min mobil låg. I samma stund som jag satte ner foten på första trappsteget, hörde jag hur ett flertal poliser skrek utanför ytterdörren. I hopp om att det var kidnapparen de kanske hade tagit fast rusade jag mot ytterdörren och slet upp den.
Vad tror ni Alex ser? Vad är det poliserna skrek om utanför dörren? Detta kapitel var inte så spännande, men ni måste förstå att vi måste ta det en gnutta realistiskt - och detta är antagligen vad som skulle hända en dag efter att ett barn har försvunnit ;)
Hoppas ni är nöjda med det jag skrivit, och att ni kommenterar! Detta kämpade jag - Liv - själv med så jag hoppas ni tar hänsyn till det. Pusssssss love yaaa, /Liv.
6 - Grammy Awards.
”Ollie!” pep Ava överlyckligt och drämde sina läppar mot Olivers.
Jag såg upp mot Justin, vars blick redan vilade på mig. Han log sitt typiska Justin-leende, ett leende som var omöjligt att inte besvara. Skakandes på huvudet böjde jag mig fram för att kunna möta hans läppar i en mjuk kyss.
”With every heartbeat, va?” viskade jag mot hans varma hud.
”Ja”, nickade han och kysste min underläpp. ”With every heartbeat.”
”Nu kan du öppna ögonen.” uppmanade Kiara, en av de hundra sminköserna som befann sig i vårt hus, mig. Som beställt slog jag försiktigt upp mina ögonlock för att inte förstöra något.
Mina ögon låg gömda bakom ett tjockt lager mascara och eyeliner, som dolde en fin skuggning på mina ögonlock. Mina kindben var sminkade med lite bronser, samt aningen rouge, och mina mörka ringar var som bortblåsta. Mer än så hade inte Kiara gjort. Det hade inte varit nödvändigt för den delen heller, under hela förmiddagen så hade jag befunnit mig på både spa och ansiktsbehandling. Mina naglar hade jag även hunnit få fixade.
”Det är perfekt. Tack Ki.” log jag mot henne i spegeln.
”Ingen orsak.” nickade hon innan hon försvann ut ur badrummet för att göra något.
Jag slängde en sista blick i spegeln innan även jag gick ut ur det kvava badrummet. Mitt hår hade blivit fixat för flera minuter sedan, så det var bara för mig att kliva i min klänning.
”Älskling?” ropade Justin från ute i korridoren.
”Här!” ropade jag och klev försiktigt ur den för stora t-shirten jag hade burit.
”Jo det är så att- wow.” flämtade Justin till när han såg mig, enbart iförd i underkläder. ”Du är het.”
”Det är inget du inte har sett förut.” himlade jag med ögonen. ”Vad var det?”
Han granskade mig från topp till tå innan han fortsatte, ”Jo, lilla Ava här ville ha lite välling men den verkar vara slut.”
Jag såg på Ava som med rödgråtna ögon befann sig i famnen på Justin. ”Nej, det finns lite kvar.”
Jag böjde mig ner för att dra upp klänningen längst min kropp. När den hängde över mina axlar drog jag igen dragkedjan som fanns på sidan av den, och sedan var jag färdig.
”Nej, jag har tittat överallt.” skakade han på huvudet.
”Här.” suckade jag och sträckte ut armarna för att ta min dotter. ”Gå och sätt på dig din kostym så fixar jag välling.”
Med Ava vilandes på min höft stegade jag ut ur rummet, ned för trappan och in i köket som var alldeles folktomt. Ava andades tungt ut, vilket fick mig att släppa blicken från köksluckorna för att se på henne.
”Ja, jag håller med. Det är jättejobbigt att ha en massa människor här.” Hon nickade instämmande.
Ryckandes på axlarna fortsatte jag söka efter vällingpaketet tills jag fann det, gömt långt bak i skåpet. Ett ”bingo” lämnade mina läppar i samma stund som jag ställde ner paketet på diskbänken.
Med en hand fyllde jag hennes nappflaska med vatten, varpå jag hällde i två skopor vällingpulver.
”Nu ska du se.” mumlade jag till henne och skakade flaskan en sista gång innan jag ställde in den i mikron. ”Nu kommer vällingen!”
Ett överlyckligt tjut lämnade hennes strupe. ”Ja, ja, ja!” Mikron pep till och meddelade att vällingen var klar. Jag tog ut flaskan, smakade på vällingen för att försäkra mig om att Ava inte skulle bränna sig på den varpå jag räckte över den till henne. Ava log glatt och förde flaskan mot munnen.
Jag gick de få metrarna från köket till vardagsrummet för att stänga av tvn. När jag kastade en blick mot klockan och insåg att vi skulle vara på plats vid arenan om en timme så fick jag lite smått panik.
"Justin!" ropade jag och gick mot trappan. När jag inte fick något svar höll jag Ava så hårt jag kunde och sprang upp för trappan utan att snubbla på min klänning.
"Justin!" ropade jag andfått från dörrkarmen till vårt sovrum.
"Vad händer baby?"
Jag stannade till när min blick fastnade på Justin som kom ut ur badrummet. Han bar en mörk kostym med en vit skjorta och slips. Han var perfekt. Jag gick in i rummet och släppte ner Ava på sängen. Hon fortsatte att dricka sin välling som ingenting.
“Du är perfekt.” viskade jag och gick fram till Justin. Han placerade händerna på min midja medan jag fixade till hans slips.
“Mhm, lika perfekt som du mitt hjärta. Varför ropade du på mig innan?” undrade han och log.
"Why did you call for me before?"
“Vi ska gå på röda mattan om en timme! Vi måste ju typ åka snart.”
Justin blundade och tog ett djupt andetag, “Kan vi inte skita i det och stanna hemma istället. Det kommer nog bli mycket bättre. Vi kan leka med barnen tills de somnar,” Justin tog en paus för att öppna ögonen och se på mig igen, “Och sedan kan vi fortsätta leka på den exakta platsen Ava sitter på just nu.” Det sista viskade Justin i mitt öra.
En våg av värme sköljde över min kropp av att tänka på vad Justin menade när han sa att vi skulle fortsätta leka. Hans förslag lät mycket bättre än Grammy Awards och jag funderade starkt på om vi bara borde stanna hemma. Men det kunde vi inte, vi kunde inte avboka en halvtimme innan. Vi hade kunnat avboka i morse, men nu är det försent.
”Justin, vi kan inte avboka knappt en halvtimme innan. Du vet att det inte fungerar så.” mumlade jag samtidigt som jag lämnade en blöt puss på hans kind. ”Men jag hade gärna gått med på det du har i tankarna.”
”Babe, jag är Justin Bieber och du är min fru Alexandra Bieber, vi kan göra vad vi vill.” viskade Justin hest.
Jag skrattade, ”Vem är du och vad har du gjort med min man? Justin, han från Stratford, känner du honom?” Jag fick inget svar innan Justin pressade sina läppar mot mina. Jag log in i kyssen och fick backa för att börja skratta.
”Jag älskar att du ser mig som mig, har jag sagt det?”
“Ja, varje dag.” svarade jag och vände mig om mot Ava. Hon hade somnat och den nu tomma flaskan låg fastklämd i hennes omfamning. Jag lossade på flaskan och precis när jag gjorde det tittade Scooter in i sovrummet.
“Hej ungar. Ni ser underbara ut.” Han kramade om Justin och placerade en puss på min kind. “Är Ava klar? Sammy tänkte köra nu, Pattie och Oliver sitter och väntar på henne i bilen.”
“Ja absolut. Justin kan du bära ner Ava?” Jag vände mig om och såg Justin gå fram till sängen. Jag antog att han ställde upp så jag gick in på badrummet och satte på mig mina smycken. När de var på klev jag i mina svarta klackar och letade upp min kuvertväska där jag lade i allt det vanliga. Kreditkortet, läppglans, alvedon och hemnycklar.
Innan jag gick ned såg jag mig om för att se så att jag inte glömt något. När allt verkade vara med gick jag ned för trappan. Justin väntade vid ytterdörren med blicken fastklistrad i sin telefon. Precis när han såg upp på mig vibrerade min telefon i handen. Justin hade twittrat.
@justinbieber: Grammys tonight with my lovley wife, kids and my beliebers.
Jag klickade mig in på min twitterprofil och gick och satte mig i bilen. Jag mumlade ett lågt “tack” till Justin gör att han höll uppe dörren. Jag läste lite tweets som fans skrivit och log. Jag läste vad de svarat på Justins tweet och svarade på några. Sedan bestämde jag för att skriva om kvällens gala jag också och knappade in en snabbt tweet. Justins telefon plingade till. När han låst upp harklade han sig och läste högt.
“@itsAlexB: me and my man on our way to Grammys, our kids are already there and fans are waiting. Excited.”
“Visst ska det bli kul?” undrade jag drygt.
“Härmapa. Varför härmar du mig?”
“Får jag inte twittra eller?” snäste jag.
“Jo, men du behöver ju inte kopiera mina tweets.” spottade han.
Nu blev jag arg. “Vadå kopiera dina tweets? Jag kopierade aldrig din tweet.”
“Nej, inte helt, men nästan.” Justin lade undan sin telefon och såg ut genom fönstret.
Vad fan. “Är du sur nu eller?” Scooter som verkade ha lagt märket till vårt lilla tjafs såg strängt på oss.
“Lägg av. Båda två. Bete er som vuxna nu och sluta bråka över sådana onödiga saker som en tweet.” Han hade rätt. Det var onödigt. Men jag tänkte inte säga något. Det var Justin som överreagerade.
“Du har rätt Scooter. Ta bort din tweet som du snodde av mig nu Lex.” Jag vände mig om för att se på Justin så snabbt och kraftigt att jag nästan bröt nacken.
“Vad sa du? Nej jag tänker inte ta bort den, sluta överreagera Justin.” spottade jag.
“Haha, jag skojar älskling. Jag driver med dig. Du skulle bara sett din min. Haha, så jävla ful du är när du är sur.” skrattade Justin och såg på mig.
“Du. Är. Ful. Hela. Tiden.” informerade jag honom och log ett fejkat leende.
“Du hade inte gift dig med mig om du tyckte jag var ful.” käftade Justin emot med självsäkerhet.
“Jo, jag gifte mig med dig bara för du har pengar.” Jag blinkade åt Justin och han blev stum. När han inte reagerade på ett tag var jag tvungen att bekräfta att jag drev. “Du vet att jag drev älskling, eller hur?”
“Jag fattade det.” Justin log och lutade sig mot mig för att pussa mig på pannan.
“Ni två är nog det konstigaste paret jag vet.” skrattade Scooter.
“Jag tar det som något positivt.”
“Jag håller med Justin. Konstigt är bra.”
“I måttlig mängd, ja.” sade Scooter allvarligt. Vi nickade och skrattade alla tre.
Min mobil vibrerade plötsligt i handen. Ett sms hade trillat in. Jag läste smset min svärmor skickat till mig.
”Pattie smsade nyss att de har anlänt till arenan.” berättade jag för Justin samtidigt som jag åter lade ner min mobil i den lilla kuvertväskan där den egentligen skulle befinna sig.
”Vad bra.” log Justin och kramade om min hand.
Barnen hade åkt några minuter innan oss till arenan tillsammans med Pattie, eftersom att de tillsammans med henne skulle se på galan från en loge, backstage. Jag kände mig säkrare med att de befann sig i ett rum fyllt av leksaker, mat och filmer än att yra omkring tillsammans med mig och Justin i en fullsatt arena. Galan skulle vilket som inte vara intressant för de, så de skulle inte kunna hålla sig länge innan rastlösheten skulle växa fram.
”Kommer du orka dansa?” frågade Justin mig med stora ögon.
”Ja, varför skulle jag inte det?” svarade jag. Det var självklart att jag skulle dansa under kvällens uppträdande. Justin hade nyligen släppt en singel som vi skulle uppträda till det första vi gjorde under kvällen.
”Du somnade inte direkt tidigt igår, och du vaknade inte sent.” påminde han mig med ett höjt ögonbryn, varpå han fuktade sina läppar.
Jag viftade med handen, ”Äh. Sömn är överskattat.”
Han fnös till, ”Vadå överskattat? Sömn är det bästa som finns.”
”Så du säger att det inte finns något bättre än sömn?” frågade jag honom, flinandes.
”Ja.”
”Så mina kyssar, mat, att uppträda, umgås med våra barn, träna, dricka, ha sex… inget av det är bättre tidsfördriv än sömn?”
Justin såg hastigt på mig. ”Wow, nu missförstod du mig… sömn må vara bra, men allt det du nyss sa är tusen gånger bättre.”
Ett nöjt leende spred sig på mina läppar. ”Jo, tack, jag vet.”
Han böjde sig fram för att placera en fjäderlätt kyss på mina läppar. Gladeligen besvarade jag den, men den hann inte utvecklas till något mer förrän bilen stannade och chauffören harklade sig i framsätet på limousinen.
”Vi är framme, Mrs och Mr. Bieber.”
Dörren vid Justin öppnades långsamt upp och en våg av skrik mötte oss. Justin klev ut ur bilen före mig, men var noggrann med att vänta precis utanför. När även jag hade klivit ur tog han tag i min hand och började gå. Blixtrarna var så starka att de nästan bländade mig. Mitt synfält blev snart suddigt och Justin var nästan som en hund, vars uppgift var att leda en blind.
Efter några meters promenad stannade vi äntligen, framför en pappersvägg med ett flertal upprepande tryck. Vi vred på oss så att vi stod riktade mot kamerorna, som alla skrek efter vår uppmärksamhet.
”Le.” påminde Justin mig och jag kom på mig själv med att stå med sammanpressade läppar.
Nickandes pressade jag fram ett brett leende, och försökte så gott jag kunde se in i alla kameror vilket var omöjligt med tanke på blixtrarna. Jag förstod inte hur Justin fortfarande kunde se. I ögonvrån såg jag hur han vred på sitt huvud för att se på mig, så jag följde hans exempel.
Hans hasselnötsbruna ögon såg djupt in i mina och för en sekund kändes det som om vi var ensamma. Dock så varade inte ögonblicket alls så långt som jag hade hoppats. En vakt kom upp bakom oss och väste att vi var tvungna att fortsätta gå, så det var det vi gjorde.
Vid ingången till arenan blev vi bemötta av en stor man, klädd i svarta kläder som informerade oss om att vi inte skulle gå in i arenan eftersom att vi skulle uppträda. Tillsammans med honom gick vi in genom en stor betongdörr, som ledde till en lång korridor. Ljudet från mina klackar ekade mellan de tomma väggarna när vi började gå.
Det kändes som om korridoren aldrig skulle ta slut, när den väl gjorde det.
”Här.” brummade vakten och föste in oss i en loge där Scooter, Dan och alla dansare satt. Dansarna var redan iförda sina scenkläder med tanke på att de hade befunnit sig här mycket längre än vad jag och Justin hade.
”Byt om.” beordrade Scooter oss och nickade mot två galgar där våra scenkläder hängde.
Lydigt gick vi fram till galgarna och tog med oss de in till rummet bredvid. När dörren slogs igen bakom oss klev vi snabbt ur våra kläder, så att vi båda stod enbart iförda i underkläder.
”Jag vill så gärna slita av dig de där sexiga underkläderna här och nu…” viskade Justin förföriskt och tog ett steg närmre mig. När hans hand snuddade vid min höft krävdes det inte lång tid innan gåshuden uppenbarade sig över hela min kropp.
Han drog sin hand upp och ner över ryggen på mig samtidigt som han varsamt placerade kyss efter kyss över halsen på mig. Ett lågt stön lämnade min strupe, och även fast jag egentligen ville fortsätta visste jag innerst inne att vi inte kunde.
”Justin…” flämtade jag. ”Vi måste… måste… byta om.”
Han rätade på sig. ”Jaså?”
Jag svalde hårt och blinkade ett par gånger för att sansa mig. ”Ja. Alla väntar ju på oss och vi ska upp på scen snart.”
”Okej. Men ikväll…” flinade Justin överlägset.
Jag himlade med ögonen och gick fram till mina kläder för att sätta på mig dem. Väl påklädda båda två lämnade vi omklädningsrummet. Logen som vi först hade kommit in i var nu nästintill tom. Carlena, J.D och Scooter var de enda som fortfarande satt kvar i rummet.
”Äntligen.” suckade J.D.
”Vad höll ni på med där inne egentligen?” flinade Carlena och vickade på ögonbrynen.
”Sak samma. Kom igen nu, vi måste gå.” berättade Scooter strängt och reste sig upp. Justin himlade med ögonen åt Scoots bossighet, men gjorde som han sade.
Vägen tillbaka mot arenan från logen gick betydligt mycket snabbare än vägen till logen. Arbetare sprang stressat fram och tillbaka bakom scenen. Det irriterade mig en aning. Varje gång man skulle uppträda så var arbetarna alltid lika stressade. Om man inte kunde se till att allt var perfekt när showen skulle starta kanske man skulle överväga att byta jobb. Prokrastinering var inte ett alternativ om man valde att arbeta backstage.
”Alex? Ni ska upp nu!” ropade Scooter irriterat till mig.
Jag småjoggade upp för den lilla rampen för att ansluta mig till mina arbetskamrater. Ute på scenen stod värden och drog några skämt, vilket även det irriterade mig. Varför var alltid programledare tvungna till att dra ut på precis allting?
”… Justin Bieber!” skrek en röst ute i arenan och alla började applådera.
”Kom igen!” väste Elysandra i örat på mig.
Hela hopen med dansare satte av ut mot dansgolvet som var mörkbelagt. Justin befann sig under scenen, då han skulle komma upp genom golvet.
Ett svagt ljus började lysa ovanför oss och meddelade att det var dags. Justin började hissas upp och musiken satte igång i högtalarna. Vid min sida stod John som lågt mumlade siffror. När han kommit till sex började jag dansa, precis som resten av dansarna gjorde.
Det tog ett tag innan jag kom in i rytmen, men när jag väl gjorde det försvann allt. Publiken, Justin, musiken, dansarna runtom mig. Jag var helt ensam. Inte ett enda bekymmer i världen berörde mig. Alla tankar som hade cirkulerat i huvudet på mig under dagen försvann. Min kropp gjorde det den skulle och mina känslor speglades i dansen. Jag glömde bort allt, nästan mitt namn, under tiden jag dansade. Det var konstigt hur en fysisk aktivitet kunde påverka mig så mycket psykiskt.
Innan jag visste ordet av så upphörde musiken och byttes ut mot applåder. Precis som efter varje show bockade jag innan jag sprang av scenen tillsammans med resten av gänget. När alla befann sig backstage började vi applådera för att berömma varenda en av oss för en bra show.
Justin kom fram till mig och slingrade sina armar kring min kropp. ”Du var helt magisk, älskling.”
”Då ska jag inte ens nämna hur bra du var.”
Han skrattade och kysste mig hårt på pannan. Vi kramade om alla dansare, inklusive Scooter innan vi började gå tillbaka mot logen då vi var tvungna att duscha av våra svettiga kroppar. Hand i hand tog vi oss förbi kändisar av olika slag, stora lådor med material och strålkastare. I samma stund som vi skulle svänga av för att börja gå igenom den oändliga korridoren ropade en stark röst på oss.
Samtidigt vred vi på våra huvuden endast för att se Pattie komma rusandes mot oss med rödsprängda ögon och mascara smetad runt ögonen. Jag rynkade pannan. Varför såg hon så upprörd ut?
”Mamma? Vad är det?” undrade Justin oroligt och kramade hårdare om min hand.
”Det var inte meningen. Ja… jag trodde han jobbade här!” skrek hon förskräckt.
”Pattie, lugna ner dig och berätta för oss varför du är så upprörd.” försökte jag lugna henne.
Hon skakade på huvudet. ”Jag… jag är så ledsen. Om jag visste… förlåt!”
Justin spände käken. ”Mamma. Berätta för oss vad som har hänt. Nu.”
Pattie såg upp på oss med panikslagna ögon. ”Han är borta. Vi har finkammat hela arenan.”
Oron bubblade upp inom mig. ”Vem? Vem är borta? Avas gossedjur? Vi kan köpa ett nytt, det-”
”Nej.” avbröt hon mig hektiskt. ”Han tog honom och nu är han borta. Oliver är borta.”
Det ni alla har väntat på. Något spännande! Den som väntar på något gott... Vad tror ni har hänt? Vem tror ni har "tagit" Oliver? Tror ni ens att han är kidnappad? Och kommer de hitta honom isånafall?
Vi kämpade - precis som med alla andra kapitel - med detta kapitel, så vi skulle verkligen uppskatta om ni tog er tiden till att kommentera. Puss. / E & L.
Gratitude
Hej kära läsare!
Jag och Liv är väldigt ledsna för att vi inte kan leverera lika mycket som vi gjorde innan. Detta är dels eftersom vi båda har sjukt mycket i skolan, vi har press på oss hemifrån men även för vi knappt får någon motivation från er läsare.
Vi ska inte dra alla över en kam, ni som faktiskt tar er tid och kommenterar, TACK! Vi älskar er. Men med tanke på hur hög standard vi håller på våra kapitel och hur mycket tid vi lägger ner på att skriva och ta hand om bloggen gör det ont att se hur lite respons vi får från er läsare.
Era kommentarer motiverar oss, ger oss nya idéer och framför allt bekräftar för oss att vi gör något rätt och att ni gillar det vi levererar.
Hade det inte varit för er läsare så hade vi inte varit här idag och det är vi otroligt tacksamma för. Men tänk er själva att ni lägger ner tid och arbete på en redovisning och ni gör ett galant jobb sedan när ni är klara så sitter publiken bara stilla och tittar på er. Inga applåder, ingenting. Ingen respons. Hur hade det känts för er då? Inte bra, eller hur? Så känns det för oss. Vi har över hundra besökare på vår blogg varje dag och får inte ens ihop 20 kommentarer. Det är som att tjugo personer applåderar åt oss av 200+.
Vi vill inte tjata, även om det kan verka så. Vi älskar er, var och en av er. Men vi behöver respons från er sida. Vi älskar att skriva, men får vi inga applåder kan vi ju lika bra hålla det för oss själva, eller hur? Nej. Antalet kommentarer är inte det viktigaste, men det ger oss mer motivation till att leverara.
Ni tar för givet att vi skriver känns det lite som, med tanke på att ni på något sätt förväntar er väldigt långa kapitel till ett väldigt lågt “pris”. Det tar tid att skriva. Tid av våra liv. Vi är inga robotar som sitter och skriver. Ändå tar vi oss tiden till att skriva, för er skull! Vi vill ju att ni ska ha något att läsa men också en reaktion på det ni läser.
Jag kan ta ett annat exempel. Ser ni en film, och sen när den är slut. Sitter ni bara och sittar på tvskärmen utan reaktioner? Om ni inte har någon att prata om filmen med så tänker vi väl ändå, “fy fan vad dålig film, de borde gjort si och så istället” eller “jävlar vilken suverän film, de lyfte fram hennes karaktär jätte bra”.
Precis så skulle vi vilja att ni reagerar på det vi skriver. Är det något ni inte gillar? BERÄTTA. Är det något ni skulle vilja ha mer av? BERÄTTA. Vi vill veta vad vi kan göra för att förbättra vårt skrivande men också berättelsen. Det kan vi inte göra om vi inte vet vad ni vill läsa om eller vad ni tycker är bra eller dåligt.
Så snälla, rara, söta läsare. Ge oss respons. Ge oss något att jobba med. Ge oss något att förbättra. Ge oss något mål. Vi ber er. Ge oss något att gå på.
5 - With every heartbeat.
Det var inget mer med det. Men ändå så hade han lyckats övertala mig till att ta det största rummet i hela huset till att bli vårt sovrum.
Jag frös så att jag skakade när jag tog av mig mina kläder för att i stället hoppa i min One Piece. Jag kände på min hud men den var varm. Varför frös jag så förbaskat mycket? Jag kanske höll på att bli sjuk.
“Kolla om jag har feber.” bad jag Justin när jag kom ut ur vår walk in closet. Han placerade en hand på min panna.
“Jävlar Alex du bränns!”
Även fast jag var trött och frusen så kände jag för att skämta, ”Så klart, jag är ju het.”
Skräckslagen.
Det är vad jag kände mig när jag vaknade upp, alldeles svettig, ur en mardröm. Förmodligen en feberdröm med tanke på min plötsliga temperaturs förändring igår. Skakandes på huvudet reste jag mig upp. Justins små snarkningar upphörde en stund när jag reste mig upp, men snabbt därpå började de igen.
Med slöa steg tog jag mig ut ur rummet, och klev in i Avas rum. I sin säng låg hon och sov sött. Lättad, böjde jag mig ner och kysste hennes panna innan jag fortsatte in till Oliver som även han låg och sov. Till skillnad från Ava så låg Olivers täcke på golvet. Precis som Justin hade gjort när han var liten enligt Pattie, så rörde Oliver på sig väldigt mycket i sömnen. Ava hade dock ärvt min kapacitet till att sova stilla.
Gäspandes lade jag täcket över min son innan jag lämnade rummet och gick ned för trapporna, in i köket. Väl inne öppnade jag upp kylskåpet för att ta ut en vattenflaska, vars innehåll snabbt var på väg ner i halsen på mig.
Himlen hade skiftat till en aprikosartad färg utanför huset, vilket fick mig att undra hur mycket klockan egentligen var. Jag såg upp på ugnen, som hade en digital klocka inbyggd. Strax över fem var den. Det var meningslöst att gå och lägga sig igen, eftersom att både och Ava och Oliver snart skulle vara på fötter. Jag såg på klockan igen och räknade ut vad tiden var i Sverige. Lite mer än två på eftermiddagen. Perfekt. Pappa skulle nog vara hemma. Han brukade sluta tidigt på fredagar.
Jag gick till köket där hemtelefonen stod och laddade på bardisken. Jag tog tag i telefonen, slog numret som varit mitt hemnummer så länge jag kan minnas och gick sedan ut på bakgården. Jag lutade mig mot staketet och beundrade utsikten jag hade framför mig medan signalerna gick fram.
“Familjen Smith, det är Robert du talar med.”
“Pappa”, andades jag. “Det är jag.”
“Alex? Hej gumman! Vad gör du uppe nu?”
“Ehm”, tvekade jag. “Jag vaknade av törst och sedan kunde jag inte somna bara.” ljög jag. Jag ville inte oroa honom. Även om jag var vuxen nu och hade egen familj så skulle han bli orolig om jag berättade om min mardröm. “Hur är det med dig?”
“Gamla farsan? Jo då, jag lever ju än så länge.” berättade han och jag kunde höra hur han log på andra sidan.
“När sågs vi senast? Förra veckan? Eller var det två veckor sedan? Jag verkar ha tappat räkningen om dagarna. Hur som helst så saknar dig redan pappa.” berättade jag och lade min ena arm om mig för att behålla värmen.
“Håller barnen dig uppe så du har svårt att hålla koll på dagarna?” Både jag och pappa skrattade innan jag svarade med ett enkelt “nej”.
“Hur mår de små trollen?” undrade han samtidigt som jag hörde honom tugga på något.
“De mår bra. De saknade oss efter smekmånaden så igår var en familjedag. Vi var på Disneyland och sånt typ.” berättade jag och sparkade iväg en sten jag funnit på marken.
“Ja, jag såg det i någon tidning. Det är konstigt att efter så många år så har jag fortfarande inte vant mig vid att läsa om dig i varenda tidning.”
“Tro mig pappa, det har inte jag heller, haha. Men hur är det med mina syskon? Och El?”
Pappa tog ett djupt andetag, “Jake… Ja Jake har det fortfarande lite si sådär i skolan. Han har uppnått den ålder då man börjar tycka att det är coolt att skolka. Men Leo mår bra och El jobbar på som vanligt. Dock har det kommit någon ny lag för hur ofta man får ringa in en och samma läkare, så det är inte lika mycket för henne som det var innan.”
Jag slöt ögonen vid tanken på min bror. “Fortfarande samma gamla visa alltså? För Jake i skolan menar jag.”
Pappa var tyst och jag tog det som ett ja. Jag kanske inte borde pratat så mycket om det. Det var jobbigt redan som det var.
“Ikväll ska vi på en gala! Justin ska sjunga och självklart är han nominerad för några priser också.” sade jag, så glatt jag kunde, för att byta samtalsämne.
“Jaså vad kul! Har du hittat klänning och så då?”
“Ja det har jag. Du vet hur jag hatar vara ute i sista sekunden.” svarade jag.
“Vart ska barnen ta vägen? Det är synd att vi bor så långt ifrån. Jag skulle gärna vilja passa dem oftare.” tyckte pappa och lät lite sorgsen.
“Jag vet pappa. De ska faktiskt följa med. Och sen är det ju inte så som att ni inte kan flytta hit. Du vet, IT-branschen och läkaryrket ser likadant ut överallt i världen.” informerade jag honom och inspekterade mina naglar. Jag behövde en manikyr, mina naglar såg hemskare än hemskast ut. Jag memorerade i hjärnan att påminna mig själv att ringa till Nicky. Hon fick komma hit idag och fixa det. Jag hade inte tid att åka in till stan innan galan.
“Alex… Vi har pratat om detta.” mumlade min gamla far i andra änden.
“Ja pappa jag vet. Vi kanske får skicka över Ollie och Ava i någon månad. Det är ju ändå sommar nu.” Jag suckade vid tanken på att vara utan mina barn i en månad men glädjes åt att få vara med Justin.
“Woah!” skrek jag när jag kände ett par varma händer på mina höfter.
“Alex!? Vad händer?” frågade min pappa oroligt. Jag vände huvudet bakåt och såg Justin stå bakom mig. Nyvaken, med håret åt alla håll och kanter. Jag andades lättat ut.
“Det var bara Justin pappa. Jag var ute på bakgården och hörde inte när han kom ut.”
“Hälsa.” mumlade Justin mot min axel samtidigt som han kysste den lätt.
“Justin hälsar.” Jag vände mig om och såg ut mot naturen och soluppgången igen. “Han hälsar tillbaka.”
“Nej, nu tänker jag gå och hämta Leo från fritids. Lycka till ikväll, till er båda. Ta hand om er och ring om det är något. Eller om det inte är något. Du får ringa när du vill. Alla tider på dygnet.” babblade pappa på.
“Ja pappa. Hälsa alla från mig. Älskar dig, puss hej!”
“Älskar dig med gumman. Hej på dig.” Det var det sista jag hörde innan samtalet bröts.
Justins händer kramade om min midja och han verkade andas in min doft, eller något eftersom han begravt näsan i mitt hår och tog djupa andetag.
“Vad gör du?” skrattade jag.
“Jag bara luktar på dig.”
Hans svar fick mig att börja garva, “Luktar på mig? Alltså va? Har du blivit galen eller vad är det frågan om?” Justins händer letade sig innanför mitt linne och fann min navel. Med hans varma fingrar lekte han med den och ritade olika mönster på min mage.
“Jag har saknat dig. Fyra dagar räckte inte.”
"I have missed you..."
Jag vände mig om i hans famn. Mina händer placerade jag på hans muskulösa axlar för att sedan se honom med en frågande blick i ögonen. “Jag menar… Jag har saknat dig och mig. Bara du och jag. Justin och Alex. Jalex. Vi fick inte så mycket av det i början av vårt förhållande. Och fyra dagar på smekmånad räckte inte. Vill du gå ut ikväll? Efter galan. En date? Du och jag?” Hans armar kramade om min midja och tryckte mig tryggt närmre honom. En rent kärleksfull gest.
“Jag saknar det också. Det låter perfekt. Bara du och jag. Min Justin.” viskade jag och placerade en blöt puss i mungipan på Justin.
“Med varje hjärtslag mitt hjärta slår.” mumlade Justin och kysste min tatuering jag hade på min vänstra axel.
Det var dags. Jag hade bestämt mig. Det var nu eller aldrig. Jag ville göra detta, jag var helt säker. Eller tja… Nästan helt säker i alla fall.
Oliver hade precis somnat och jag lade försiktigt ned honom i spjälsängen. Jag satte på den ena babymonitorn och placerade den ovanför hans huvud. Den andra tog jag med mig ut ur rummet. När jag, så försiktigt jag kunnat, stängt dörren till sovrummet satte jag av ner mot vardagsrummet på nedervåningen. När jag passerade Justins och mitt kontor stannade jag upp och tog jag ett vitt papper och en svart tuschpenna från ett av skrivborden. Sedan fortsatte jag min färd mot vardagsrummet.
“Älskling? Var är du?” ropade jag.
“Här inne.” Jag följde rösten och fann Justin sittandes i vardagsrummet framför något skitprogram på Tv med sin gitarr i handen. “Sover han?”
Jag nickade och satte mig ner bredvid honom i soffan. Jag räckte fram pennan och pappret, “Kan du skriva ‘With every heartbeat’ där?” bad jag och pekade på pappret.
“Varför då?” undrade han med en rynkad panna.
“Bara gör det.” bad jag, lite för exalterad.
“Du är konstig.” mumlade han. “Här? Så här?” Han skrev det jag bad honom över hela pappret.
“Perfekt.” berömde jag när han var klar. Jag lyfte pappret och beundrade det. “Jag ska tatuera mig.”
“Va?” Justin blängde på mig.
“Jag ska tatuera in detta någonstans. Kanske på min axel. Vad tycker du?” Jag placerade pappersarket med texten på min axel och försökte se om det skulle sitta bra där.
“Det ska du inte.”
Jag frös till is, “Vadå det ska jag inte? Det ska jag visst. Jag vill.”
“Alex, förstör inte din fina kropp…” mumlade Justin och lade gitarren ifrån sig, så att den stod lutad mot armstödet till soffan.
“Vadå förstöra mig kropp? Du är ju helt täckt av tatueringar och jag anser inte att du har förstört din kropp.” spottade jag.
“Men…”
“Ångrar du dina tatueringar?” avbröt jag honom.
Han skakade bara på huvudet och såg ut att tänka på något. “Varför just ‘With every heartbeat’ och varför ska du ha min fula handstil på dig?”
“Kommer du ihåg när du lämnade mig och..”
“Påminn mig inte om det, hjärtat. Snälla.”
“Men lyssna bara.” bad jag och pussade honom på kinden med ett leende. Han skulle älska detta. “När du kom tillbaka och vi redde ut allting, så sa du något speciellt. Du sa att du älskade mig med varje hjärtslag ditt hjärta slår. Därav ‘With every heartbeat’ och din fina handstil vill jag ha eftersom det var du som sa de fina orden till mig.”
“Kommer du ihåg hur skeptisk du var när jag sa att jag ville tatuera mig?” Jag log åt mitt minne och såg på honom.
“Ja, och jag fattar fortfarande inte varför du ville ha min fula handstil. Fast nu har du haft den så länge att det vore konstigt om den inte var där.” mumlade Justin och kysste min axel igen.
“När ska du fatta? Den betyder väldigt mycket för mig och eftersom det var du som uttalade just de orden så ville jag ha din handstil. Den representerar dig.” förklarade jag för femtioelfte gången.
“Du har sagt massor av saker som är av stor betydelse för mig, men jag har inte tatuerat in de. Jag kanske borde ta och göra det?” Justin vände huvudet och såg ut att fundera ett tag, när en idé slog mig.
“Jag vet!” utbrast jag.
“Du vet ingenting ju.” retades Justin med ett hånleende på läpparna.
“Hey! Jag vet allt.” Jag slog till honom på överarmen innan jag fortsatte, “Vi kanske borde göra en gemensam tatuering? Ollies och Avas födelsedatum? I romerska siffror kanske?”
“Det låter inte så dumt faktiskt. Vi måste först hitta en ledig plats på min kropp och sedan se till så att det blir fint på dig också.” Han såg fundersam ut. Hans grepp om mig hårdnade och han tryckte mig mot honom ännu mer.
Efter någon minut släppte Justin taget och fattade tag i min hand istället. Han ledde mig till en av solstolarna vid poolen och satte sig ned. Därefter drog han ned mig mellan sina ben och jag lutade mig mot hans bröstkorg. Vi låg bara där i tystnad och njöt av varandras sällskap. Ingen behövde säga något utan vi bara var.
“Hjärtat?”
"Sweetheart?"
“Mhm?” Jag vände mig om för att se upp på Justin.
“Kommer du ihåg dagen efter vi gick ut med att vi var i ett förhållande? Då när du bråkade med Tyra och när du fick läsa allas respons angående vårt förhållande? När du mådde skit dåligt och…”
“Justin, påminn mig inte. Det är något jag inte vill minnas.” suckade jag och försökte stänga ute minnena.
“Men det jag sa till dig när jag kom in på toan till dig. Jag menade det verkligen. Jag vill bara att du ska veta det.” informerade han och placerade fjäderlätta kyssar på min hals.
“Var kommer allt detta ifrån? Vad fick dig att tänka på det?” undrade jag med ett leende på läpparna. Justin var så oförutsägbar. Han visste hur man skulle få en tjej att känna sig lycklig och att han tar upp gamla händelser och minns vartenda ord är så otroligt gulligt att mitt hjärta smälter varje gång.
“Jag vet inte. Jag kom att tänka på det bara och jag ville…”
Justin blev avbruten av ljudet från altandörren som öppnades. Vi båda vände våra blickar för att se Ava komma gåendes mot oss med ostadiga ben. Hon sken upp i ett brett leende när hon mötte min blick som sände ett lyckorus genom hela min kropp. Ens barn är verkligen den största och finaste gåvan från Gud.
“Men titta, där är ju min lilla prinsessa!” utbrast Justin och sträckte sig efter henne. Jag fick sätta mig upp så att Ava kunde lägga sig på hans bröst.
“Mamma, pappa. Mojon.” hälsade hon och gav oss varsin puss på kinden.
”Ska det bli kul att umgås lite med farmor idag?” frågade jag henne samtidigt som jag drog med min hand över hennes rufsiga ursäkt till hår. Hon hade ärvt av både mig och Justin att vara blond som liten. Kanske skulle det ändras med åren precis som det hade gjort med mig och Justin, men det var omöjligt att säga.
Skrattandes nickade hon. ”Fammo.”
”Mamma!” ropade Oliver från dörröppningen som ledde in till huset.
”Ja? Vad är det?” frågade jag och vred på huvudet för att se på honom. Med bestämda steg och en bekymmerrynka placerad mellan sina ögonbryn tog han sig fram till oss, varpå han med hela armen pekade mot poolen.
”Bada!”
”Nej, inte än lilla gubben. Det är alldeles för kallt i poolen. Nu på natten så har vattnet kylts ner.”
”Men det är inte is!” envisades han och stampade med foten.
Suckandes skakade jag på huvudet. ”Sen älskling.”
Hans ansikte skrynklades ihop i en sur grimas. ”Men jag vill!” skrek han i högan sky.
”Oliver.” utbrast Justin strängt. ”För det första så skriker du inte, det är väldigt tidigt och grannarna sover. Och du skriker heller inte mot din mamma. För det andra så ska du lyssna på vad mamma säger. Om hon säger nej, så är det nej. Du kan bada senare, poolen kommer inte försvinna.”
Tom på ord såg Oliver på Justin. De få gångerna som Justin blev riktigt arg blev alltid både Ava och Oliver stumma som två stenar. Oliver andades tungt ut och in, innan stora krokodiltårar började falla ner för hans stora äppelformade kinder.
”Mamma.” snyftade han och klev rakt in i famnen på mig.
Lugnt strök jag honom över ryggen med hjälp av min hand. ”Såja gubben, det är inte farligt.”
Justin lade huvudet på sned, som om han ville säga förlåt. Jag gestikulerade med handen att han fick göra det senare, även fast det egentligen inte fanns något att be om ursäkt för. Det var en del i uppfostran att vara sträng mot barnen. Om man alltid sade ja med ett leende på läpparna skulle de aldrig kunna handskas med ett nej senare i livet.
”Vet du gubben?” andades jag kärleksfullt ut och bar upp Oliver i mitt knä. Han pressade sin fuktiga kind mot mitt nyckelben samtidigt som han skakade på huvudet. ”Ikväll så ska vi på jätterolig gala! Vi ska vara finklädda och få god, god mat. Har du tur kanske farbror Twist är där och kan leka med dig.”
Oliver sken genast upp i ett leende. ”Ska pappa sjunga?”
Hans leende smittade snabbt av sig på både mig och Justin. ”Ja, och mamma ska dansa.”
”Farmor då?”
Både jag och Justin brast ut i skratt. När skrattsalvorna hade lagt sig skakade jag på huvudet. ”Nej, farmor ska leka med dig och Ava bakom scenen. Ni ska få titta på genom en tv, med kakor och en massa goda saker!”
”Ja!” utbrast Oliver. Ava snappade snabbt upp hans lycka och började klappa händerna. Oliver lutade sig mot henne och nickade. ”Ava? Ava! Ollie älskar Ava.”
”Ollie!” pep Ava överlyckligt och drämde sina läppar mot Olivers.
Jag såg upp mot Justin, vars blick redan vilade på mig. Han log sitt typiska Justin-leende, ett leende som var omöjligt att inte besvara. Skakandes på huvudet böjde jag mig fram för att kunna möta hans läppar i en mjuk kyss.
”With every heartbeat, va?” viskade jag mot hans varma hud.
”Ja”, nickade han och kysste min underläpp. ”With every heartbeat.”
Ett litet gulligt kapitel! Lite mellan också, dock inte i längden. Det blev närmare 3000 ord denna gång också, hehe, så snåla inte med kommentarerna babes ;) Nästa kapitel kommer vara lite.. vad ska man säga? Proppfullt av händelser. Så, nu har ni något att se fram emot!
Med detta kapitel säger vi god morgon och ha en bra dag i skolan eller på jobbet, eller kanske hemma om det är där ni ska vara under dagen! Lycka till med alla prov och nationella, och krya på er om ni är sjuka. Vi älskaaaar er brutales. Puss! / Ema och Liv. ♥
4 - Forgive and forget.
Jag skakade på huvudet och klickade på Patties namn, varpå jag lyfte mobilen till mitt öra. Skakandes på huvudet tog Justin tag i sin tallrik, samt bestick och reste sig upp. ”Jag äter i sovrummet.”
Med halvöppen mun såg jag efter honom med inget annat än skuldkänslor inom mig. Trots att Justin tydligt var arg kunde jag inte lägga på. Vi får lösa det sen, tänkte jag bestämt.
”Alex! Hej!” hälsade Pattie glatt.
Jag svalde klumpen i min hals. ”Hej Pattie.”
När jag hade somnat igår kväll så hade Justin legat bredvid mig, men jag hade vaknat upp ensam. En konstig känsla hade satt av inom mig i samband med att jag fick gråten i halsen. Dock så fick jag skylla mig själv på sätt och vis. Det jag hade gjort var dubbelmoral. Själv så hade jag blivit sur på Justin när han hade struntat i mig första morgonen här, men gjorde sedan samma sak några dagar senare.
Bitandes på min underläpp reste jag mig upp ur sängen för att lämna sovrummet. Ute i vardagsrummet kunde jag höra teven stå på.
”Justin?” ropade jag lågt och klev in i rummet, där jag fann soffan orörd. Suckandes vände jag på klacken och gick istället in i köket där en odiskad tallrik stod placerad på köksön. Vart kunde han ha tagit vägen?
”Justin?” denna gång ropade jag högre. Om han befann sig i huset kunde han omöjligt missa mitt rop.
Men jag fick inget annat än tystnad till svar. Irritationen grodde inom mig och med stora steg gick jag ut på baksidan där jag fann Justin, tränandes med Patrick.
”Fem till Justin!” skrek Patrick till Justin som med koncentrerat och svettigt ansikte kämpade med de sista fem armhävningarna.
Lättat andades jag ut. ”Här är ni.” sade jag för att tillkännage min närvaro.
Patrick såg på mig och sken genast upp i ett leende. ”Alex! Hej.”
”Vad gör ni?” frågade jag och tog några steg närmre för att få kontakt med Justin också.
”Tränar.” svarade Justin monotomt, varpå han klunkade i sig lite vatten.
Himlandes med ögonen nickade jag. ”Jag kan se det. Men… varför? Vi är här på semester.”
Justin reste sig upp. ”Jag hade lust.”
”Är han arg?” frågade jag Patrick på svenska, så att Justin inte skulle förstå vad det var vi talade om.
”Nej, arg är han inte. Han är kanske lite ledsen över att ni bråkade.”
”Jag förstår det, känslan är densamma hos mig.” suckade jag och såg nedstämt på Justin som såg ner på sina händer.
”Kan ni sluta prata svenska? Jag gillar inte att ni talar ett språk jag inte förstår framför mig.” harklade Justin sig och såg mig för första gången i ögonen.
Leendes nickade jag. ”Självklart.”
Han log till svars. ”Tack.”
Justin återvände till sin träning som om det inte fanns något som behövde redas ut vilket gjorde mig ledsen. Han hade inte sett på mig på hela morgonen förutom när han sade tack. Jag tog ett djupt andetag och vände mig om och gick mot stranden för att inte få ett vredesutbrott framför Patrick.
”Justin, mannen. Lugna dig.” Patrick tog några steg bakåt för att få min uppmärksamhet.
”Vad är det?” spottade jag ur mig.
Patrick suckade och nickade mot stranden där Alex satt. ”Ni borde kanske prata, det hjälper inte att du står här och slår skiten ur dessa boxningskuddar.”
”Jag..”
Patrick höll upp ett finger och avbröt mig, ”Säg inte att det inte är därför du står här och tränar röven av dig, för både jag och du vet att det är så. Du är ledsen eller arg för att ni bråkade, fine, men se till att lösa det. Det verkade i alla fall som om Alexandra ville det och hon sa att hon var ledsen över att ni hade bråkat.”
”Jag förstod den delen.” mumlade jag och såg mot Alex håll. Hon satt ner i sanden och kastade något, som jag antog var stenar, i vattnet.
”Bra att du börjar lära dig svenska, det börjar bli väldigt uttröttande att behöva översätta allt till dig när vi är i Sverige och träffar icke engelskpratande människor.”
Jag såg på Patrick där han hånlog mot mig, ”Whatever.” mumlade jag och slängde av mig boxningshandskarna för att sedan gå den vägen Alex hade gått ner mot stranden.
Jag var sur på henne för igår men också sur på mig själv för att jag var en jävla idiot mot henne precis. Jag borde ha pratat med henne åtminstone, eller väckt henne när jag vaknat och löst problemet. Men jag ville att hon skulle komma till mig och be om ursäkt, eftersom det var hon som sårade mig när hon sa att hon ångrade att vi hade gift oss. Jag hade aldrig, hur ilsken jag än var, kunnat säga att jag ångrar vårt äktenskap. Aldrig. Det fanns inte på kartan hos mig, ett liv utan Alex.
När jag nådde min fru, satte jag mig bredvid henne på stranden, med en halvmeter mellan oss utan att säga ett ord. Hon fortsatte att kasta sten i vattnet. Jag kollade bara ut mot horisonten och det glittrande vattnet. Solen stod högt på himlen och jag kände hur den stekte. Tur att jag inte hade något på mig förutom badshorts så att jag inte skulle få en sådan där ful bondebränna.
Jag sneglade mot Alexandra men hon verkade inte vilja bryta tystnaden. Jag antog att jag då fick göra det. Jag sträckte mig efter hennes hand som vilade på hennes lår och kramade om den.
”Förlåt för att jag var ett svin innan. Jag borde inte ha betett mig så barnsligt. Jag borde ha pausat träningen och pratat med dig om vad som hände igår.” Jag tog hennes hand i min och kysste hennes knogar en i taget. Alex slöt ögonen för några sekunder innan hon såg upp på mig.
”Jag var själv inte så mycket bättre igår kväll. Jag förstår inte varför du blev så sur över att jag ville prata med barnen bara.”
Jag himlade med ögonen, “Du verkar ju uppenbarligen inte förstå vad problemet är. Du sa att du ångrade vårt äktenskap Alexandra. Det var det som sårade mig, visst, att du ville prata med barnen blev jag irriterad över eftersom du hela tiden pratar med de. Vi är här på smekmånad, mamma tar hand om de. Slappna av lite.” Alex suckade, därefter vände hon blicken mot mig.
“Justin, det är mina barn så vad förväntar du dig? Såklart jag är orolig och vill prata med de.”
Ilskan från igår började bubbla upp till ytan igen. Hon förstod verkligen inte. “Jag sa ju att det inte ens var det det handlade om. Du ångrade vårt äktenskap, Alex. Fattar du vilka tankar jag tänkte hela natten eller?” spottade jag ur mig och reste mig upp innan jag snabbt gick tillbaka in till huset.
Eftersom jag för endast några minuter sedan tränat och svettats så var att hoppa in i duschen var ett faktum. Sedan vill jag låta det varma vattnet lugna ner mig och skölja bort min ilska så jag drog ned mina shorts och kalsoner hastigt innan jag steg in i det alldeles för stora duschområdet.
Det tog ett tag innan vattnet blev varmt men att få svalka sig lite innan spelade inte mig någon större roll. Det som spelade roll var om Alex fortfarande ville vara gift med mig eller inte. Det kändes som att hon verkligen menade det hon sa, men varför skulle hon då gå med på att gifta sig? För pengarna, kanske? Fast Alex hade ju pengar, så det kan inte vara det.
Jag stod ett tag och funderade när jag hörde dörren till duschen glida åt sidan och sedan två armar som slingrade sig runt min midja. Hon placerade sitt huvud mot min axel och lämnade en kyss där.
“Jag menade inte när jag sade att jag ångrade det. Jag skulle aldrig i hela mitt liv ångra det. Du gör mig hel Justin. Jag skulle aldrig ångra mitt liv med dig. Du vet att jag hade offrat livet för dig alla dagar på året.”
Jag slappnade av en aning och vände mig om så att jag kunde se på henne. Några tårar lämnade hennes ögon och gled ner över hennes rosenröda kinder. “Jag älskar dig så det gör ont, Justin.” snyftade hon.
Just då insåg jag, att vi var menade för varandra. Vi var starka och oskiljbara. Det var jag och Alex mot världen och det kunde ingen ändra på. Inte ens vi själva, för det var så Gud hade bestämt.
Jag placerade mina händer på hennes kinder och med tummarna strök jag bort tårarna som föll. “Jag älskade dig igår, jag älskar dig idag, jag kommer att älska dig imorgon och jag kommer att älska dig för alltid.” andades jag innan jag raderade avståndet mellan våra läppar.
En explosion av känslor fyllda med passion och kärlek exploderade kring oss. Alex slickade mig lätt på underläppen och jag gav henne tillgång till min mun. Hennes händer vandrade upp till min nacke och hon tryckte oss närmre varandra. Om det ens var möjligt.
Med ena handen på hennes kind lät jag den andra falla ner till hennes lår. Jag särade på hennes ben lite lätt och stack sedan in handen för att kunna massera hennes kön. När Alex fattade vinken så lät hon hennes händer falla till min heligaste del där hon utan att tveka fattade tag i den och började dra sin hand upp och ner.
När jag kände mig redo vände jag henne om med bakdelen mot mig. Hon böjde överkroppen framlänges och särade på benen.
“Justin, NU!” kved hon när jag förberedde mig för vad som skulle hända.
“Jag vill leka med dig lite baby.” Jag drog mitt ollon upp och ned för hennes öpping, som för att tortera henne en aning. Fram och tillbaka, upp och ned, väldigt sakta.
“JUSTIN!” skrek Alex.
“Du älskar mig ändå baby.” log jag innan jag trängde in i henne.
Några timmar senare satt vi i bilen, på väg till flygplatsen för att lämna Hawaii och återvända till Los Angeles. Justin höll mig hårt i handen samtidigt som han smsade Pattie om att vi skulle lyfta om bara några minuter.
“När börjar repetitionerna?” frågade jag Justin nyfiket.
“Nästa vecka någon gång… jag är inte säker när. Vi får fråga Scooter.” tyckte han och nickade.
“Okej.” log jag. “När var galan?”
“I övermorgon tror jag.”
Jag svarade inte utan log bara mot honom. Motorn till bilen slutade brumma och jag såg ut genom fönstret endast för att konstatera att vi var framme vid planet.
“Gå ut.” Justin puffade till mig i sidan med sin armbåge. Precis som han hade begärt så knäppte jag upp mitt bälte och klev ut ur bilen.
“Dude.” yttrade Patrick efter att både Alex och jag klivit ur bilen.
Både jag och Alex såg på honom, eftersom att det var omöjligt att tyda vem det var han tilltalade. Skrattandes nickade Patrick mot mig, som genast blev nyfiken.
”Jag har gjort upp ett schema för oss som vi ska använda oss av nu när vi ska ut på turné igen. Jag kan visa det för dig på planet om du vill?” berättade Patrick innan han började gå upp för trappan som ledde in till vårt plan.
”Det låter jätte bra.”
”Jag då?” undrade Alex nyfiket och såg på Patrick med höjda ögonbryn.
Han skrattade, ”Oroa dig inte, Alex, jag har fixat ett schema för dig med.” log han.
Hon andades lättat ut, ”Bra. Jag vill hålla formen.”
”Du är perfekt som du är.” försäkrade jag henne, varpå jag placerade en mjuk kyss på hennes tinning.
”Då ska jag inte ens börja med hur perfekt du är.” skakade hon på huvudet.
Hand i hand klev vi in i flygplanet där Patrick samt våra alla vakter väntade på oss. Men istället för att slå oss ner tillsammans med dem gick vi bort till hörnet av rummet där det fanns två stolar placerade bredvid varandra bakom ett stort bord i någon träsort.
”Ska de bli skönt?” viskade jag när vi hade slagit oss ner.
”Vadå?” undrade Alex samtidigt som hon knäppte fast sitt säkerhetsbälte.
”Att komma hem, till ungarna, så som du har oroat dig.” konstaterade jag hånfullt.
Hon flätade samman våra fingrar. ”Det ska bli underbart att komma hem överhuvudtaget.”
Jag instämde. Att vara borta från barnen, allt jobb – verkligheten i fråga var skönt men det fanns ingen skönare känsla än att komma hem. Mitt och Alex hem var min fristad. Där kunde jag göra allt utan att bry mig om en enda sak i hela världen. När jag var hemma fanns bara familjen i mina tankar. Allt annat sköt jag undan till när jag gick ut.
”Jag har saknat dem så mycket…” suckade Alex och lutade sitt huvud mot min axel.
”Vi är hemma!” ropade Alex högt när vi trädde in i hallen. Hon skrek så pass högt att det inte skulle förvåna mig ifall grannen hörde, inte ens ifall grannens granne till vår granne hörde.
Sekunden efter att Alex hade yttrat sin mening så hörde vi snabba steg röra sig mot oss. Det lät som en hjord med bebis elefanter som kom springandes, men det visade sig vara Oliver med Ava, Lily och Lilys lillebror Oscar i släptåg.
”Mamma!” utbrast Ollie överlyckligt och slängde sig i famnen på Alex.
Eftersom att Ollie var upptagen steg jag fram till barnaskaran som såg på oss med stora ögon och lyfte upp min dotter, som med tindrande ögon slog sina små händer om kinderna på mig.
”Hej, min lilla prinsessa.”
”Pappa.” jollrade hon överlyckligt och slängde huvudet bakåt så att hennes mörka hår gled av hennes bara axlar. Leendes kysste jag henne över hela ansiktet innan jag räckte över henne till Alex för att istället hälsa på Ollie.
”Hur mår min favorit kille då?” undrade jag glatt och drog med handen över Ollies ljusa hår.
”Lily och jag har bakat, sen kollade vi på Ninja Turtles. Efter det badade vi! Farmor gör pip pip!” berättade han entusiastiskt. Jag nickade intresserat. Pip pip var Ollies egna ord för kyckling.
”Ska vi gå in till farmor?” frågade jag och såg på människorna runt omkring mig, som alla nickade.
Ollie krånglade sig ur min famn för att kunna springa iväg med Lily till köket, före mig, Alex, Ava och Oscar. Väl inne i vårt överdrivet stora kök slogs vi av en underbar doft.
”Hej mamma.” hälsade jag och gick fram till henne.
”Åh! Hej på dig du.” log hon till svars.
Alex log mjukt mot Pattie, men valde att inte säga något. Istället såg hon sig omkring i sitt hus innan hon släppte ned Ava och lämnade sedan köket för att gå upp till övervåningen. Mamma såg på mig med en bekymmerrynka mellan ögonen.
”Har ni bråkat?”
”Nej”, skakade jag på huvudet men ångrade mig snabbt, ”eller jo. Men vi har löst det nu.”
”Varför verkar Alex vara så nedstämd då?” fortsatte min mamma att fråga.
Jag vilade min blick på barnen som lekte på vardagsrumsgolvet med färgglada klossar. ”Hon är väl bara trött, antar jag.”
Mamma nickade, ”Du har antagligen rätt. Gå och packa upp du med Alex, det är mat om en kvart.”
Jag tog tag i en handduk som jag torkade mitt ansikte med. Hur många gånger jag än hade tvättat ansiktet och borstat tänderna under de senaste fem minuterna så försvann inte den obehagliga känslan inom mig. Jag slog mig ner på huk och öppnade upp det lilla skåpet som fanns under handfatet för att finna vår medicinlåda. När jag väl såg den gröna metallådan plockade jag ut den och ställde ner den på handfatet. Lika snabbt som jag hade hittat lådan var den öppnad. Längst ner i lådan fann jag förpackningen med aspirin som jag hastigt slet upp. När två tabletter låg vilandes i handflatan på mig fyllde jag ett glas, som vi alltid hade ståendes på handfatet, med vatten. Tabletterna svalde jag lika enkelt som jag räknade till 1, 2, 3.
”Vad gör du?” frågade Justin och såg storögt på mig i den stora spegeln som täckte badrumsväggen.
“Jag vet inte. Jag känner mig konstig.”
Han tog ett steg in i rummet och tillät sina fingertoppar att röra vid min höft. ”Har det hänt något?”
”Nej, det har inte hänt något. Jag är bara lite trött efter resan och jag har en obehaglig känsla.”
”Vad för känsla?”
“Jag vet inte riktigt. Jag fryser i alla fall, så jag behöver kläder.”
“Kom då.” sa Justin och ledde mig ut från badrummet.
Vi klev in i vårt onödigt stora sovrum. Justin tyckte att det var medelmåttigt, men för mig var detta stort som en lägenhet. Jag förstod inte hur han kunde tycka att sovrummet skulle vara stort. Det enda man gjorde där inne var att sova eller ha sex. Det var inget mer med det. Men ändå så hade han lyckats övertala mig till att ta det största rummet i hela huset till att bli vårt sovrum.
Jag frös så att jag skakade när jag tog av mig mina kläder för att i stället hoppa i min One Piece. Jag kände på min hud men den var varm. Varför frös jag så förbaskat mycket? Jag kanske höll på att bli sjuk.
“Kolla om jag har feber.” bad jag Justin när jag kom ut ur vår walk in closet. Han placerade en hand på min panna.
“Jävlar Alex du bränns!”
Även fast jag var trött och frusen så kände jag för att skämta, ”Så klart, jag är ju het.”
Ganska långt kapitel, så vi skulle verkligen uppskatta om alla tog sig tiden att slänga in en liten kommentar! Den behöver absolut inte vara lång! Vi älskar er, kommentera. / Ema och Liv!
