23 - Stratford.
Träd efter träd försvann ur mitt synfält.
Det var bara någon kilometer kvar till Stratford. Justin hade föreslagit att eftersom att jag nu fått hälsa på min familj så var det bara mer än rätt om han fick göra samma sak. Skillnaden var dock att jag fick följa med honom.
”Kan du räcka över min kopp?” frågade Justin mjukt utan att släppa vägen med blicken.
Lydigt sträckte jag mig efter hans kaffekopp som stod placerad i mugghållaren och räckte den till honom. Han nickade som tack och tog sedan en klunk av sitt kaffe. Jag följde hans exempel, något som fick min mugg att bli tömd på bara några klunkar.
”Lägg den på golvet bara”, hänvisade han mig.
”Okej”, svarade jag entonigt och lät muggen falla till golvet på bilen.
Bilen förblev tyst efter det i flera minuter. Stjärnorna hade börjat uppenbaras på himlavalvet och månen var större än någonsin på flera veckor. Inte för att jag hade sett på den på flera veckor, om ens månader, men på något sätt kändes det som det.
”Är du trött?” frågade Justin mig kärleksfullt och flätade samman våra fingrar.
”Nej”, skakade jag på huvudet i hopp om att han skulle se det i ögonvrån. ”Du?”
”Nej. Ryan undrade om vi ville komma förbi när vi kom fram. Vill vi det?”
Jag drog ett djupt andetag. Var frågan verkligen om vi ville det, eller om det var okej att Justin gjorde det. I bakhuvudet visste jag om att han så gärna ville åka dit, så jag nickade. ”Okej. Men jag har jätteont i magen så är det okej om jag träffar de i morgon bitti istället?”
”Självklart.”
Jag kramade om hans hand extra hårt. Under vissa omständigheter var det omöjligt att ens tänka tanken om att vara arg på Justin. Med jämna mellanrum var han lite som en hundvalp som kissat på golvet. Det var omöjligt att klandra den eftersom att den inte visste bättre.
Jag pressade min kind mot fönstret och andades ut. Ett tunt lager kondens lade sig över rutan efter min utandning. Uttråkat höjde jag armen och ritade ett hjärta i fukten. Hjärtat förblev kvar på fönstret i en halv minut tills jag tröttnade på det och suddade ut det.
”Vi är snart framme”, försäkrade Justin mig och höjde min hand för att kyssa den. Knoge efter knoge blev berörd av hans mjuka läppar. En elektrisk stöt for genom min kropp. Armar och ben knottrade sig och nackhåren reste sig på mig.
”Jag förstår inte hur du gör det där”, skakade jag förbluffat på huvudet.
Han skrattade lågt. ”Gör vadå?”
”Får mig att bli nykär varje gång du rör vid mig. Kysser mig. Talar till mig. Skrattar, ler. Bara andas.” ”Du måste veta att det är samma sak med dig. Jag är i chock varje gång jag ser på dig. Tänker alltid ’Hur kunde jag bli så lyckligt lottad att få just denna underbara människa till min fru?’ Det är ett mirakel att du står ut med mig.”
Jag fnös retsamt. ”Det är ett mirakel att du står ut med mig.”
Tystnaden återvände ända tills vi såg Stratford skylten dyka upp i horisonten. Ett brett leende letade sig genast fram på Justins läppar, ett leende som snabbt smittade av sig på mig.
Mitt ansikte reflekterades i fönsterrutan framför mig, likaså Justins. Ju närmre skylten vi kom desto oroligare blev jag. Anledningen var okänd för mig, det fanns inget att vara rädd för i Stratford. Det hade aldrig inträffat något hemskt i Stratford när vi vistats där, bara bra saker.
”Du ser blek ut”, konstaterade Justin. Skylten for förbi oss och flera hus tornade upp framför oss.
”Bara magont, som sagt.”
Han verkade inte tro mig, men nickade i alla fall. Jag sneglade på klockradion som visade för mig att klockan hade slagit halv tolv. Det förklarade varför halva staden var nedsläckt. Egentligen hade jag ingen lust alls att bli lämna ensam i vår lägenhet av Justin, men jag hade heller ingen lust att åka med till Ryan enbart för att stirra på killarna medan de spelade tevespel.
Vårt lägenhetshus uppenbarades i mitt synfält och jag kände mig genast lugnare, när Justin körde förbi det. Med vidöppen mun såg jag förtvivlat på huset som försvann längre och längre bort. ”Varför körde du förbi?! Jag skulle ju hem!”
”Vi ska bara förbi till mormor och morfar först. Ta det lugnt, jag tänker inte direkt kidnappa dig.”
En fnysning lämnade mina läppar. ”Det hoppas jag verkligen inte att du ska.”
Justin såg hastigt på mig med ett busigt leende på läpparna. ”Det skulle vara något nu när jag tänker efter…”
”Kidnappar du mig så tar jag ut en skilsmässa!” utbrast jag teatraliskt och skrattade lågt.
”Pax för barnen!” Justin såg på mig samtidigt som han vickade med ögonbrynen.
”Pax för huset”, flinade jag.
Justin flämtade dramatiskt till. ”Tar du huset över barnen?!”
”Men”, suckade jag och himlade med ögonen, ”du tog ju barnen. Jag kan ju inte också ta de.”
”Vi ses i rättegången.”
”Pax för vår advokat”, skrattade jag. Justin slog till ratten och skakade på huvudet med sammanbiten käke. Därefter lutade han sig hastigt över växeln och kysste mig mjukt på kinden.
”Jag älskar dig.”
”Vad bra. Tack.”
”Jag älskar dig”, upprepade han frustrerat.
”Jag hörde”, svarade jag och drog en hand genom mitt hår.
Justin suckade högt och ljudligt. ”Jag. Älskar. Dig.”
Jag lutade mig fram med en hand på hans kind. ”Och jag dig.”
”Se? Var det så svårt att säga?”
Dianes och Bruces hus var litet, men otroligt gulligt. Deras minibuss stod parkerad utanför och hade det inte varit för det diskreta ljuset som teven slängde ut på gräsmattan genom vardagsrumsfönstret så hade man kunnat tro att ägarna till huset låg och sov.
Det var kallt i Stratford i jämförelse med Los Angeles. Jag drog min kofta tätare kring min överkropp och tog mig upp till ytterdörren där Justin redan stod och väntade. Han lyfte på porslinshunden som stod bredvid dörren för att ta ut extranyckeln som fanns där.
”Hallå?” var det någon som ropade i samma stund som vi öppnade dörren.
”Det är vi”, svarade Justin och skyndade sig ut ur hallen utan att klä av sig eller ens stänga dörren. Jag gjorde det åt honom innan jag följde hans spår. I vardagsrummet fann jag honom stå, fångad i Bruces omfamning.
”Hur har du haft det?” log Bruce mot Justins axel.
”Bra, och ni?”
”Jättebra!”
Ner från övervåningen kom Diane, iförd en morgonrock. När hon såg mig skyndade hon sig genast fram för att krama om mig. Jag besvarade gladeligen kramen och frågade artigt om hur hon mådde.
”Bara bra, hjärtat. Hur är det med dig då?”
”Det är bra. Lite trött, vi har kört från Toronto”, förklarade jag med ett trött leende som visade hur jag kände.
Diane slog sig för kinden. ”Varför i hjärtans fröjd körde ni?”
Jag såg på Justin som lyckligt samtalade med sin morfar. ”Vi kände för en liten roadtrip.”
”Åh”, nickade Diane och lät sin blick flacka mellan mig och Justin. ”Jag förstår. Ni har inte haft så mycket ensamtid på senaste tiden.”
”Nej, precis. Barnen är just nu hos min pappa och Elenor i Sverige, så detta är första gången vi är ensamma och bara kan slappna av i bilen. Dessutom så var Justin sugen på att köra lite, så…”
Diane strök mig vänligt över armen och gick sedan till Justin för att hälsa. Innan jag gick hälsade på Bruce smög jag in på badrummet. Min spegelbild skrämde mig aningen och jag blev nästan förvånad över att Diane inte hade fått en hjärtattack när hon sett mig.
Djupa påsar hängde under ögonen på mig, som passande nog var rödsprängda. Min hår var en enda stor röra och mina läppar hade hudflisor som stack upp här och var. Jag drog igång vattnet och tvättade ansiktet flera gånger med tvål tills jag kände mig något mer presentabel.
Bruce tog emot mig, precis som Diane, med en kram. ”Vackrare än någonsin.”
”Åh, om det är någon som är vacker här så är det Diane”, fnittrade jag.
”Hur hade du det i Sverige? Justin talade om för mig att du har varit där en sväng”, ville Bruce veta.
Jag log stort. ”Det var toppen! Jag umgicks mycket med vänner som jag inte träffat på länge och gick på många utflykter med mina syskon och barnen. Det var verkligen jätte skönt att bara få komma iväg lite.”
”Jag förstår. Justin ringde mig någon kväll när du var borta och gnällde över hur avundsjuk han var över att du fick resa iväg men inte han. Så jag bjöd hit honom! Men han ville självklart inte komma utan dig.”
Jag skulle precis svara när jag kände Justins arm slingra sig kring min midja. ”Vad pratar ni om då?”
”Hemligheter”, skrockade Bruce och stötte lätt till mig i axeln med sin knytnäve.
”Precis. Du får inte veta”, flinade jag mot Justin.
Han lutade sig mot mitt öra. ”Du kommer ångra det där…”
”Jaså?” andades jag trotsigt till svar. ”Du kommer nog ångra att du sa att jag kommer ångra mig.”
Justin kisade med ögonen. ”Det där var det dummaste svaret jag hört på länge, men okej.”
Hans läppar snuddade lätt vid min käke och fick min hud att knottra sig. ”Vi är här fyra dagar ungefär”, informerade Justin Bruce leendes.
"We'll be here for four days."
”Bra, då har vi gott om tid för att träffas!”
”Ja då. Ni måste ju komma och hälsa på oss också!” föreslog jag entusiastiskt.
Diane slöt upp vid Bruces sida och nickade gillandes. ”Det låter som en bra idé. Vi får ta det inom en snar framtid. Jag saknar mina små barnbarns barn, de små änglarna. Hur har de det?”
”Båda två mår prima. Ollie är fortfarande aningen skakis efter det som hände men bortsett från det så är allt som vanligt. Två pigga och alerta barn.”
Både Diane och Bruce nickade.
Det blev tyst i vardagsrummet och allt som hördes var teven, där en värderreporter informerade samhället om att det skulle bli bra väder under den kommande veckan. Min blick gled trött över vardagsrummet som jag varit i flera tusen gånger. Foto efter foto täckte väggarna och hyllorna, sprickorna på Bruces insjunkna skinnfåtölj var större än sist och ett flertal blommor stod uppradade på fönsterbrädan.
Det var så här jag föreställde mig min och Justins framtid. I ett sött litet hus, i ett lugnt samhälle med foton på våra barnbarn och barnbarns barn. Vi skulle sitta ute på verandan på soliga dagar och dricka kaffe medan vi vaktade barnbarnen som skulle springa i vattenspridaren för att svalka sig. Bara tanken fick en rysning att fara genom min ryggrad.
”Vet du?” viskade Justin mjukt i örat på mig.
”Vadå?” viskade jag till svar, trots att Bruce och Diane inte kunde höra då de hade gått in i köket.
”Jag tänker inte åka till Ryan”, förklarade han och fuktade sedan sina läppar. ”Jag vill hellre umgås med dig.
”Justin?” ropade jag förföriskt och lät min jeans falla till golvet så att jag enbart stod iförd i mina underkläder. Sovrummet var mörkt, vilket skulle tvinga Justin till att tända lampan när han kom.
”Vad är det?” svarade han från vad som lät som flera meter härifrån.
Jag gned mina läppar mot varandra. ”Kan du komma hit?”
Han suckade, lågt men tillräckligt högt för mig att höra inne i sovrummet. ”Kom du. Jag gör en macka!”
Jag himlade med ögonen och såg på klockan. Halv elva. Att äta vid den här tiden var inte det bästa, men jag kunde inte hindra honom.
Så sexigt jag förmådde mig att gå, tog jag mig ut till köket och drog med mina händer över min kropp. Justin såg upp från sin macka och slutade med ens att bre den. Hans händer granskade min kropp från topp till tå.
”Hubba, hubba”, utbrast han samtidigt som han lade ifrån sig kniven. Med långsamma steg tog han sig runt köksön i försök att komma närmre mig, men för varje steg han tog framåt så tog jag ett bakåt.
”Uh-uh”, skakade jag på huvudet och höll upp ett strängt finger.
Justin lutade huvudet bakåt. ”Allvarligt?”
Med en hand placerad på min midja nickade jag. ”Allvarligt.”
”Du kan inte hålla mig borta för alltid”, hotade han och höjde utmanande på ögonbrynen.
”Joho, du.”
”Försök.. stoppa…” Han tog ett stort steg tillbaka, som för att ta sats. ”Mig.”
Han tog fart och kastade sig mot mig. Ett gällt skrik lämnade min strupe, varpå jag började springa. Justins andetag flåsade mig i nacken, så jag ökade farten och rundade soffan. Han skrattade lyckligt bakom mig, alldeles för nära.
”Nej!” tjöt jag skrattandes och började springa mot köket igen. Mina fotsulor klibbade fast sig mot golvet, något som tillät mig att springa ännu snabbare. ”Kom inte närmre, Justin! Jag varnar dig.”
”Jag kommer ta d…” Han skulle precis avsluta sin mening när en ljudlig duns hördes bakom mig.
Med uppspärrade ögon vred jag på huvudet och fann Justin liggandes på golvet med slutna ögon. Hjärtat dunkade i öronen på mig när jag tog mig fram till honom. ”Det är inte roligt om du skojar nu, Justin.”
Inget svar.
Långsamt böjde jag mitt huvud mot hans läppar, där jag till min lättnad hörde små men oregelbundna andetag lämna hans strupe. Sedan tog jag tag i hans axlar och började ruska på hans livlösa kropp.
”Justin?! Justin! Svara mig!” Ljudet av förtvivlan hördes i min röst. Mina ögon var snabbt vattenfyllda och tårarna hotade med att rinna över. Varför nu? Vad hade jag gjort för att förtjäna detta? Jag tryckte mina handflator mot Justins bröstkorg. ”Nej. Du får inte lämna mig. Inte nu. Inte någonsin.”
Ahhhh, shit?! Vad tror ni händer med Justin nu? :O Kommer han överleva? Är han ens på vippen till död? Väldigt segt skrivet kapitel, skrev det i brått eftersom detta är ett tidsinställt då jag ska på semester nu och kommer inte ha tillgång till internet! Hoppas verkligen att ni gillade det och kan överösa mig och Ema med kommentarer nu, lite snålt på sistone eller vad tycker ni? puss och kram! // Liv
22 - He's mine, and I'm his.
När hon förstod vad jag ville komma till med detta lade hon armarna om min nacke och lutade kinden på min axel.
“Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Det som hände kommer aldrig hända igen, det ska jag se till. Men bara om du lovar mig en sak.”
“Vadå?” frågade Alex utan att se upp på mig.
“Att du aldrig lämnar mig.”
“Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Det som hände kommer aldrig hända igen, det ska jag se till. Men bara om du lovar mig en sak.”
“Vadå?” frågade Alex utan att se upp på mig.
“Att du aldrig lämnar mig.”
“God morgon, hjärtat”, viskade Justin sträckte på sig varpå han vände sig om mot mig och log.
“Morgon”, mumlade jag tillbaka och kysste Justins bicep som var sträckt precis ovanför mitt huvud.
Han såg kärleksfullt på mig samtidigt som hans händer letade sig mot min midja och drog mig mot sin kropp. Justin strök undan några hårslingor ur ansiktet på mig när jag placerade huvudet på hans axel. “Jag har saknat detta.”
J ustin höjde ett undrande ögonbryn. “Saknat vad? Detta,” han pekade mellan oss “eller, detta”, sa han innan han helt plötsligt satt gränsle över mig med läpparna mot mina.
Jag kunde inte hjälpa det låga fnittret som lämnade min strupe. Justin kunde vara så barnslig ibland. Men han hade rätt. Jag hade saknat både det ena och det andra. Vi hade inte varit intima på ett bra tag och där han satt ovanpå mig fick mitt underliv att dra ihop sig på ett sätt det aldrig gjort innan.
“Vad?” skrattade Justin och drog undan huvudet. Hans händer tog tag i mina handleder och höll de ovanför mitt huvud.
“Justin Drew Bieber, jag har saknat allt med dig. Sexet? Hell yes”, skrattade jag och vände bort ansiktet.
“Hmmm, vet du hur sexig du är just nu i detta ögonblicket? När du erkände att du vill ligga? Det är hett baby.” viskade Justin sådär som bara han kan, varpå han började kyssa mig längs käkbenen och ner mot min hals.
Hans läppar lämnade blöta spår efter sig ända ner till min troskant vilket fick mig att rysa till. Justin såg upp på mig och jag såg på honom med hungriga ögon. Han log sitt sneda leende och fortsatte sedan ner över mina spetstrosor.
“Mhmm…” Det kändes så bra. Jag hade inte känt såhär på väldigt länge och jag behövde Justin, lika mycket som han verkade behöva mig. I ett ryck fick Justin av mig mina trosor och de låg någonstans där jag inte kunde se dem.
“Håll i dig baby.” mumlade han och särade på mina ben. “Så våt, hjärtat.”
Han kysste mig där nere och pressade sedan sin tunga i mig. En slags värme spred sig i min kropp. Jag skulle inte orka hålla i mig länge om han fortsatte så där.
“Justin”, stönade jag “bara kör.” Jag pressade huvudet ner i madrassen så att min kropp formades till en båge.
“Så sugen alltså?” Justin såg på mig när han lutade sig över mig för att kyssa mig. Jag nickade som svar på hans fråga och försökte ivrigt få av honom hans vita Calvin Klein kalsonger. Justin lyfte upp min överkropp och drog sakta av mig t-shirten jag bar. Han sög på mina bröstvårtor tills de blev alldeles styva innan han drog ifrån och ställde sig på knä mellan mina ben.
Han drog några gånger i sin penis innan han sakta trängde in i mig. “Åh vad jag har saknat dig.” mumlade han.
“Väntar du besök?” undrade Justin när han lade sig till rätt bredvid mig. Jag försökte tänka men kom inte på vem det kunde vara som plingade på dörren så jag skakade på huvudet till svars.
“Jaja, jag går och öppnar. Vi är inte klara här Fröken, det kommer en round two.” berättade han samtidigt som han drog på sig sina jeans, utan boxers.
“Jag längtar.” fnittrade jag. Jag kände mig nykär på något sätt. Fortfarande i smekmånadfasen som alla pratar om att man har i början av ett förhållande. Alla känslor som jag haft de senaste veckorna, som gjort att mitt och Justins förhållande vilat på en tunn tråd var som bortblåsta. Allting kändes nytt och underbart.
“Babe? Carlena är här! Ni skulle tydligen hänga idag.” Justin tittade in genom dörren. Jag fick smått panik över att jag låg där helt naken och svettig efter att precis haft sex med Justin. Men det gick snart upp för mig att jag dagen innan hade bestämt träff med Car för jag mådde dåligt över vad som hade hänt.
“Just det.” flinade jag sockersött. “Förlåt, jag glömde det.”
Justin grimaserade och lämnade rummet. Jag antog att han förstod att jag behövde fräscha upp mig innan jag gick ut. Speciellt eftersom vi skulle hänga. Jag reste mig upp ur sängen och gick mot väskorna som låg på golvet framför garderoben. Ur en av väskorna plockade jag fram ett par stringtrosor i spets och ett par ballerina strumpor och ur den andra väskan plockade jag fram ett par cyckelshorts från Nike och en oversized T-shirt som egentligen var Justins. Hans kläder var mycket skönare än mina. Ett par leopard Vans låg slängda i garderoben, de plockade jag även upp och gav mig iväg till badrummet.
En snabb dusch senare stod jag fullt påklädd i badrummet. Håret brydde jag mig inte ens om att kamma utan satte upp det i en bulle mitt på huvudet och lämnade sedan badrummet. Justin stod i köket och stekte ägg och bacon medan Carlena satt vid köksön och drack Gatorade.
“Heeeeeej Car!” ropade jag och kramade henne bakifrån där hon satt på den höga barstolen. Hon skrattade och kramade tillbaka mig så gott hon kunde.
“Hej, Lex.” skrattade hon.
“Hur är läget?” undrade jag och hoppade upp på stolen bredvid.
Hon snurrade ett varv på stolen, “Det är fab. Jag chillar så gott jag kan. Själv då?”
“Det är okej antar jag. Fortfarande lite jobbigt med tanke på vad som pågick den senaste månaden men jag står fortfarande här.” Jag försökte mig på ett besvärat leende.
“Kämpa på Alex, du klarar det.” sa Carlena och klappade mig på axeln.
Jag log igen. “Älskling kan du räcka mig en flaska vatten?”
Utan att svara öppnade Justin kylskåpet för att ta ut en vattenflaska åt mig. Han kysste flaskans hals ett flertal gånger innan han räckte över den till mig. “Nu är ditt vatten välsignat.”
"Your water is blessed now."
“Verkligen?” höjde jag på ögonbrynen och tog ett flertal klunkar av det svala vattnet. Justin log stort mot mig, ett kärleksfullt men fortfarande busigt leende. Carlena harklade sig högt från sin plats som för att informera oss om att hon fortfarande befann sig i samma rum som oss. Skrattandes vände jag all min uppmärksamhet mot henne.
“Vi borde börja röra oss snart”, berättade hon och slog på sin handled, där en klocka skulle ha suttit.
Jag tog ännu en klunk av vattnet. “Varför då?”
Carlena gav mig ett minst lika busigt leende som Justins, om inte busigare. “Vi har planer.”
“Car?” flämtade jag, nyfiken över vad dessa ‘planer’ var för något. “Berätta!”
“Nej. Det är en hemlighet.”
“Det är orättvist! Hur vet jag att du inte tänker styckmörda mig?”
“Det vet du inte”, ryckte hon på axlarna och bytte en retfull blick med Justin.
Justin harklade sig, “Alex?” han såg på mig, “Vi har planer, om du kommer ihåg.”
“Jag kommer ihåg.” bekräftade jag och hoppade ner från stolen. “Och jag lovar att vi ska göra det så fort jag blir av mer Car.” Jag kysste Justin i mungipan och vände mig om för att gå.
“Lite till bara.” mumlade han och snurrade runt mig så han kunde kyssa mig igen. Hans tunga masserade min och just då ville jag egentligen bara slänga ut Carlena och hoppa i säng med Justin. Dock var jag en bättre vän än så. Jag drog ifrån kyssen.
“Jag är hemma till middag. Jag vill ha något naket.” berättade jag och slickade mig om läpparna.
“Okej guys, äckligt. Jag drar nu och din lilla röv kommer be om nåd om du inte kommer ner inom två minuter.” ropade Carlena och började gå mot dörren.
“Hey! Hennes rumpa är inte liten!” ropade Justin efter henne.
“Hej då, boss. Vi ses!”
“Det är nog bäst att jag drar. Vill ju inte att min rumpa ska må dåligt innan ikväll, den kanske kan komma till användning.”
“Åhhhh du dödar mig älskling. Gå nu. Jag får väl äta all denna frukosten själv.” Justin kysste mig på pannan och smiskade mig på röven när jag vände mig om för att gå mot dörren.
“Älskar dig mannen.”
“Älskar dig med frugan!” Jag skrattde åt vårt tramseri medan jag gick ut mot bilen.
Carlena klev in vid passagerarsätet med ett leende lekandes på sina läppar. ”Har någon berättat för er att ni är bedårande?”
”Säkert”, skämtade jag och slängde med håret åt alla håll. Skrattandes tryckte jag in nyckeln i tändningen för att sedan kunna köra ut från min parkeringsplats.
”Vart ska vi?” frågade jag nyfiket.
”Åk till dansstudion.”
Jag sken upp i ett stort leende. ”Om vi ska göra det jag tror att vi ska göra så älskar jag dig, Car.”
Carlena såg på mig med putande läppar. ”Erkänn att du älskar mig ändå.”
”Alltid”, medgav jag och ryckte på axlarna.
Carlena slog på radion där en relativt gammal låt, Fancy, spelades. Vi började med ens sjunga med trots att det inte lät något vidare. Vi såg på varandra med jämna mellanrum och brast ut i skratt.
”Det var ett tag sedan man hörde den”, flinade Carlena lyckligt.
”Två eller tre år, tror jag”, informerade jag henne om och blev genast ställd. Två år. Vad hade jag egentligen haft för mig? Tiden bara gick och gick, samtidigt som det kändes som om jag inte gjorde något meningsfullt med mitt liv. Visst så hade jag ungefär sextio år kvar att leva, men på samma gång kunde jag inte undgå att få känslan att döden bara var runt hörnet. Patetiskt.
”Det ser ut som att du har sett ett spöke”, konstaterade Car skrattandes.
Jag log stelt mot henne till svar. ”Jag förstår inte hur min hjärna fungerar ibland.”
”Hur så?”
”Nu började jag tänka på döden helt plötsligt”, erkände jag med en axelryckning. ”Att det typ inte är lång tid kvar att leva, fastän det är flera år.”
”Du har rätt, din hjärna verkar inte riktigt okej. Borde vi söka upp en doktor?” retades hon och knackade mig på tinningen med pekfingret.
"Ha-ha, och nej jag hoppas verkligen att vi slipper söka upp en doktor. Det har jag ingen lust med.”
”Vem har det?”
Vi slutade tala därför att vi var framme vid studion. Jag drog ur nyckeln och drog ett djupt andetag när motorn slutade brumma under oss. I tystnad satt vi och iakttog den beigea fasaden framför oss. ”Det var ett tag sedan jag dansade”, erkände jag, aningen sorgset.
"Jag vet”, log Carlena och kramade om min hand. ”Men jag tror inte direkt att du har glömt hur man gör.”
Jag log stelt mot henne. ”Hoppas inte det.”
Carlena viftade med handen. ”Äh, skärp dig. Kom så går vi in.”
Vi lämnade bilen bakom oss för att istället träda in i byggnaden. Receptionen var tom på folk, men Carlena ansåg inte att det var ett problem utan fortsatte bara gå. Jag gick efter henne, tills vi nådde studion hon hade hyrt till oss. En stor spegel täckte hela väggen som man såg när man trädde in i rummet. Vid en annan vägg var en balettstång upphängd och i änden av rummet fanns en dörr som ledde in till toaletterna.
”Kom!” log Carlena och sprang ut på golvet. Jag slog försiktigt igen dörren bakom mig. Sedan gick jag fram till mitten av rummet där Carlena stod och såg på henne i spegeln.
”Du har inte de bästa skorna, men det går nog ändå”, trodde hon samtidigt som hon gestikulerade ner mot mina Vans.
”Kan man ju hoppas,” skrattade jag.
Carlena lämnade mig ensam på golvet för att slå på musiken. En låt jag aldrig hört förut började dåna ur högtalarna som var placerade i taket på rummet. Golvet vibrerade av den kraftiga basen, likaså mitt hjärta.
Carlena log uppmanande mot mig. ”Kom igen!”
Jag drog ett djupt andetag utan att släppa mig egna blick i spelen. Tyst räknade jag till fyra och började sedan röra på fötterna. Till en början var det bara små basiska steg, men de utvecklades snabbt. Kanterna av mitt synfält blev suddiga och allt jag kunde se, allt jag kunde koncentrera mig på, var min egen rörandes spegelbild.
Musiken tog sig snabbt från mina öron ner till mina fötter, som automatiskt rörde sig. Carlena fanns inte med i min värld vid det här laget. Svetten började tränga sig ut ut min hy i nacken. Små pärlor rann ner längs min rygg och sögs sedan upp av tyget till mina byxor. Hjärtat dunkade i öronen på mig, pulsen i halsen. Rytmen till musiken började tona ut och verkligheten kom till min kännedom igen. Melodin stannade tvärt och likaså mina fötter. Svetten rann längs hela min kropp, något som faktist inte fick mig att känna mig äcklad utan duktig.
Tunga andetag lämnade min strupe och mitt hjärta slog hårt i bröstkorgen på mig. Carlena började långsamt applådera från sin plats bredvid stereon. Jag såg på henne. Ett leende började växa på mina läppar. ”Shit, Alex. Det är som att du aldrig har tagit en paus.”
”Jag har det väl i blodet”, skrattade jag och slog mig trött ner bredvid henne. Hon räckte vänligt över en vattenflaska, vara innehåll jag snabbt slukade.
”Jag förstår inte hur du kunde tro att du skulle vara dålig!” skakade hon chockat på huvudet.
”Det var inte direkt mitt bästa uppträdande. Jag är ganska ringrostig, men jag är nog snart tillbaka till det så jag var förut.”
Carlena nickade instämmande. ”Ingen förväntar sig att du ska gå tillbaka till precis som förut.”
”Car...” Jag såg allvarligt in i hennes ögon. ”Ingen har dött. Alla mår bra. Jag mår bra. Snart kommer allt detta vara bortglömt. Allt är bra och jag mår bra.”
”Jag vet det. Men man ska aldrig ta att någon mår bra för givet.”
”Det har du alldeles rätt i.”
Carlena lutade sitt huvud bakåt och tog en klunk av vattnet. ”Nu tycker jag att vi ska prata om något roligare. Hur är det med dig och Justin? Kärare än någonsin antar jag?”
”Just nu. Det har varit så mycket på senaste tiden att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Först kidnappningen, sen hamnade jag i fängelse, sen kom Selena med in i bilden... Det har hänt en massa saker som jag inte ens kan förklara utan att känna mig sinnessjuk. Både Justin och jag har gjort så fruktansvärt många fel under den senaste tiden.”
Carlena tog in det jag sade. Nickandes smälte hon orden jag uttalat och fuktade sedan sina läppar. ”Det ni har råkat ut för är ganska normalt. Bortsett från kidnappningen då. Att tjafsa efter något stort har hänt - det är normalt. Men jag kan knappt föreställa mig hur det måste kännas för dig.”
”Det är jobbigt”, erkände jag och lade huvudet på sned. Ett litet leende spred sig på mina läppar. ”Men tillsammans med Justin klarar jag mig. Det har jag alltid gjort och kommer alltid göra, hur mycket vi än kommer bråka. Han är min och jag... Jag är hans.”
Visst skrev Ema sex-scenen utmärkt? Orkar inte. Hoppas ni gillade detta kapitel och överöser oss med kommentarer! Vi bli jätteglada då, precis lika glada som vi hoppas att ni blir när ett nytt kapitel är uppe på bloggen :-) Ha det bäst! Kommentera, puss // Ema & Liv.
Visst skrev Ema sex-scenen utmärkt? Orkar inte. Hoppas ni gillade detta kapitel och överöser oss med kommentarer! Vi bli jätteglada då, precis lika glada som vi hoppas att ni blir när ett nytt kapitel är uppe på bloggen :-) Ha det bäst! Kommentera, puss // Ema & Liv.
21 - Never leave me.
Mitt synfält blev snabbt suddigt svarta prickar började dansa framför ögonen på mig. Hur kunde han? Jag snörvlade till och tryckte in nyckeln i tändningen.
Innan jag backade ut från min parkering såg jag till att tuta så högt jag kunde. Jag brydde mig inte om jag väckte hela grannskapet. Justin och Selena kunde gott och väl vakna och inse vad de hade gjort. Sedan körde jag ut från parkeringen. Bort från vårt grannskap. Bort från huset. Bort från Selena. Bort från Justin.
Innan jag backade ut från min parkering såg jag till att tuta så högt jag kunde. Jag brydde mig inte om jag väckte hela grannskapet. Justin och Selena kunde gott och väl vakna och inse vad de hade gjort. Sedan körde jag ut från parkeringen. Bort från vårt grannskap. Bort från huset. Bort från Selena. Bort från Justin.
Jag hade ont i min arm men jag visste inte varför. Försiktigt öppnade jag mina ögon för att sedan inse att jag hade somnat i soffan. Jag tvingade mig själv att blinka flera gånger innan jag återfick min syn. Jag låg i soffan, med armen under rumpan och med benen hopslingrade med Selenas. Herre Gud. Selena.
Snabbt utan att tveka för ens en sekund hoppade jag upp på fötter och såg mig omkring. Det var bara vi här. Vi kollade på film igår kväll och måste ha somnat i soffan. Jag kan inte sova i soffan med mitt ex. Hur bra vänner vi än är så är jag gift och har barn. Jag får inte sova med ex flickvänner. Jag får bara inte.
“Justin.. Vad håller du på med?” mumlade Selena. Hon gnuggade sig i ögonen och såg upp på mig.
“Detta är fel. Selena, detta är så fel.” Jag drog en hand genom håret och traskade över till kylen. Mina ögon fastnade på skålen med jordgubbar som såg väldigt saftiga ut men istället tog jag mig en flaska vatten, stängde kylen och gick och satte mig på en av barstolarna vid köksön.
“Vad är det som är så fel?” undrade Selena och la en hand på min axel. Jag skakade av mig den.
“Du och jag. Vi kan fan inte sova tillsammans.” mumlade jag och följde henne med blicken när hon slog sig ner på stolen bredvid mig.
“Äsch, kom igen Justin.. Det var ju inte så som om något hände. Vi sov i soffan till och med. Alla våra plagg var på oss. Det är ju inte heller så som att något hände.” Selena ruskade på huvudet. Hennes hår stod åt alla håll och hon hade mascara smulad runt ögonen.
“Tänk om Alex hade sett oss”, andades jag, upprörd över vad som hade inträffat.
“Då skulle jag förklara för henne. Du var ledsen över vad du hade sagt i telefon och hörde av dig till mig, så jag kom förbi med lite kinamat och filmer. Det var inget mer än så! Du har inget att oroa dig över. Alex borde förstå. Men du”, hon pekade på mig och såg seriöst in i mina ögon, “borde be om ursäkt. Jag må vara din kompis, men vad fan, Justin. Så där säger man inte. Inte till någon.”
Jag skakade på huvudet. Bara av att tänka på de hemska orden jag slängt ur mig fick mig att vilja kräkas. Hur vidrig fick man vara egentligen? Alex hade inte gjort något mot mig över huvud taget, men ändå hade jag betett mig som ett svin. “Jag vet… jag ska prata med henne när hon kommer hem.”
“Du borde ringa henne. Nu. Berätta för henne att du vill prata med henne.”
“Okej. Min mobil ligger där uppe på laddning, så jag ska bara gå och hämta den. Jag kommer snart.”
Jag lämnade Selena ensam i köket och gick ut i hallen där, till min förvåning, Alex resväskor stod. Fan. Med en klump i halsen såg jag upp på övervåningen. Det var knäpptyst. Hon kanske sov?
Jag började försiktigt gå upp för trapporna. Ursäkt efter ursäkt spelades upp i huvudet på mig. Hur skulle jag förklara detta? När jag nådde sista trappsteget hade jag kommit på vad som kändes som flera tusen förklaringar. Jag pressade min hand mot nacken och började gå mot vårt sovrum.
När jag kom in fann jag sängen orörd. Djupa veck uppenbarades i pannan på mig och jag gled med blicken över rummet. Garderobsdörrarna stod på glänt och större delen av Alex kläder var spårlöst försvunna. Med bestämda steg tog jag mig fram till byrån där vi bevarade lätta väskor, och såg att två saknades.
“Helvete.” mumlade jag.
Jag tog min telefon. Inga missade samtal, inga sms. Ingenting. Jag ringde genast upp Alex och tog mig ut ur vårt sovrum. På väg mot trappan ångrade jag mig och gick tillbaka för att kika in i barnens rum. Varken Oliver eller Avalanna var i sina respektive rum, vilket fick mig att undra ifall Alex inte planerar att ta barnen och lämna mig. Vad ska jag göra ensam? Jag kan inte vara utan Alex. Hur kan jag vara så dum och bete mig som en jävla idiot? Alex svarade inte. Jag hade ringt henne flera gånger. Varje gång gick jag direkt fram till telefonsvar.
“Selena?” ropade jag när jag nådde bottenvåningens golv.
“Vad?” Selena stod i dörrvalvet som ledde in till vardagsrummet. Hon hade tvättat av sitt ansikte och satt upp sitt fågelbo till hår i en bulle högt upp på huvudet.
“Alex har varit här. Hon såg oss”, flåsade jag. Mitt hjärta slog så hårt i bröstkorgen på mig att jag nästan kunde tro att det skulle hoppa ut och lägga sig på golvet framför mig i en stor pöl med blod.
Selena korsade armarna över sitt bröst. “Hur vet du det?”
Jag skakade på huvudet av hopplöshet. “Hennes väskor”, jag pekade med hela armen på Alex väskor som stod bredvid mig på golvet, “och så har hon packat ner sina kläder. Hon har lämnat mig.”
“Skärp dig. Ta dig samman!” väste Selena skarpt. “Vart tror du att hon har åkt?”
Min hjärna var en enda stor röra. Jag kunde inte tänka. Det kändes som om jag befann mig på en karusell som inte åkte annat än upp och ner. Jag drog ett djupt andetag och försökte koncentrera mig. Vart skulle Alex ta vägen om hon var ledsen?
Då slog det mig.
“Hennes lägenhet.”
Snabbt utan att tveka för ens en sekund hoppade jag upp på fötter och såg mig omkring. Det var bara vi här. Vi kollade på film igår kväll och måste ha somnat i soffan. Jag kan inte sova i soffan med mitt ex. Hur bra vänner vi än är så är jag gift och har barn. Jag får inte sova med ex flickvänner. Jag får bara inte.
“Justin.. Vad håller du på med?” mumlade Selena. Hon gnuggade sig i ögonen och såg upp på mig.
“Detta är fel. Selena, detta är så fel.” Jag drog en hand genom håret och traskade över till kylen. Mina ögon fastnade på skålen med jordgubbar som såg väldigt saftiga ut men istället tog jag mig en flaska vatten, stängde kylen och gick och satte mig på en av barstolarna vid köksön.
“Vad är det som är så fel?” undrade Selena och la en hand på min axel. Jag skakade av mig den.
“Du och jag. Vi kan fan inte sova tillsammans.” mumlade jag och följde henne med blicken när hon slog sig ner på stolen bredvid mig.
“Äsch, kom igen Justin.. Det var ju inte så som om något hände. Vi sov i soffan till och med. Alla våra plagg var på oss. Det är ju inte heller så som att något hände.” Selena ruskade på huvudet. Hennes hår stod åt alla håll och hon hade mascara smulad runt ögonen.
“Tänk om Alex hade sett oss”, andades jag, upprörd över vad som hade inträffat.
“Då skulle jag förklara för henne. Du var ledsen över vad du hade sagt i telefon och hörde av dig till mig, så jag kom förbi med lite kinamat och filmer. Det var inget mer än så! Du har inget att oroa dig över. Alex borde förstå. Men du”, hon pekade på mig och såg seriöst in i mina ögon, “borde be om ursäkt. Jag må vara din kompis, men vad fan, Justin. Så där säger man inte. Inte till någon.”
Jag skakade på huvudet. Bara av att tänka på de hemska orden jag slängt ur mig fick mig att vilja kräkas. Hur vidrig fick man vara egentligen? Alex hade inte gjort något mot mig över huvud taget, men ändå hade jag betett mig som ett svin. “Jag vet… jag ska prata med henne när hon kommer hem.”
“Du borde ringa henne. Nu. Berätta för henne att du vill prata med henne.”
“Okej. Min mobil ligger där uppe på laddning, så jag ska bara gå och hämta den. Jag kommer snart.”
Jag lämnade Selena ensam i köket och gick ut i hallen där, till min förvåning, Alex resväskor stod. Fan. Med en klump i halsen såg jag upp på övervåningen. Det var knäpptyst. Hon kanske sov?
Jag började försiktigt gå upp för trapporna. Ursäkt efter ursäkt spelades upp i huvudet på mig. Hur skulle jag förklara detta? När jag nådde sista trappsteget hade jag kommit på vad som kändes som flera tusen förklaringar. Jag pressade min hand mot nacken och började gå mot vårt sovrum.
När jag kom in fann jag sängen orörd. Djupa veck uppenbarades i pannan på mig och jag gled med blicken över rummet. Garderobsdörrarna stod på glänt och större delen av Alex kläder var spårlöst försvunna. Med bestämda steg tog jag mig fram till byrån där vi bevarade lätta väskor, och såg att två saknades.
“Helvete.” mumlade jag.
Jag tog min telefon. Inga missade samtal, inga sms. Ingenting. Jag ringde genast upp Alex och tog mig ut ur vårt sovrum. På väg mot trappan ångrade jag mig och gick tillbaka för att kika in i barnens rum. Varken Oliver eller Avalanna var i sina respektive rum, vilket fick mig att undra ifall Alex inte planerar att ta barnen och lämna mig. Vad ska jag göra ensam? Jag kan inte vara utan Alex. Hur kan jag vara så dum och bete mig som en jävla idiot? Alex svarade inte. Jag hade ringt henne flera gånger. Varje gång gick jag direkt fram till telefonsvar.
“Selena?” ropade jag när jag nådde bottenvåningens golv.
“Vad?” Selena stod i dörrvalvet som ledde in till vardagsrummet. Hon hade tvättat av sitt ansikte och satt upp sitt fågelbo till hår i en bulle högt upp på huvudet.
“Alex har varit här. Hon såg oss”, flåsade jag. Mitt hjärta slog så hårt i bröstkorgen på mig att jag nästan kunde tro att det skulle hoppa ut och lägga sig på golvet framför mig i en stor pöl med blod.
Selena korsade armarna över sitt bröst. “Hur vet du det?”
Jag skakade på huvudet av hopplöshet. “Hennes väskor”, jag pekade med hela armen på Alex väskor som stod bredvid mig på golvet, “och så har hon packat ner sina kläder. Hon har lämnat mig.”
“Skärp dig. Ta dig samman!” väste Selena skarpt. “Vart tror du att hon har åkt?”
Min hjärna var en enda stor röra. Jag kunde inte tänka. Det kändes som om jag befann mig på en karusell som inte åkte annat än upp och ner. Jag drog ett djupt andetag och försökte koncentrera mig. Vart skulle Alex ta vägen om hon var ledsen?
Då slog det mig.
“Hennes lägenhet.”
"Her apartment."
“Åk dit då!” Selena viftade med händerna mot dörren.
Jag såg ner på min utstyrsel. Mjukisbyxor och en t-shirt. Det fick duga. Jag roffade åt mig ett par bilnycklar utan att se efter till vilken bil de gällde och rusade sedan ut ur huset. Snabbt som bara den backade jag ut ur garaget och körde ut på den folktomma gatan. Vad var klockan ens? Jag såg på min telefon och den visade strax efter åtta på morgonen. Utan att bry mig om hastighetsbegränsningen trampade jag på gasen och bilen brummade iväg.
En kvart senare parkerade jag min bil på gata utanför Alex lägenhet. Jag lämnade allting i bilen förutom nycklarna eftersom jag behövde de för att låsa. Jag låste bilen och på väg upp mot dörren kastade jag en blick mot parkeringen där Alex bil stod så fint parkerad.
Jag tryckte på siffrorna som låste upp dörren till mig och sprang upp för de väldigt få trappstegen som skulle ta mig till Alex lägenhet. Utan att ens ha tänkt ut vad jag skulle säga eller hur jag skulle förklara situationen tryckte jag in nyckeln och låste upp dörren. När jag var inne i lägenheten sparkade jag igen dörren innan jag sprang in till vardagsrummet. Min blick fastnade på soffan där jag såg Alex ligga. Jag gick sakta fram till henne och satte mig på golvet precis framför henne.
Jag kunde se att hon hade gråtit. Hennes ansikte var vänt mot mig, hon hade den där typiska Alex-rynkan i pannan och hennes händer hade hon under kinden. Jag kysste hennes panna. Hon luktade Alex, jag hade saknat den lukten så mycket att jag skulle kunna döda för den i just den stunden. Min hand letade sig upp till hennes hårfäste och jag strök henne varsamt där och över kinden.
Alex måste ha känt av min beröring, då hon försiktigt särade på ögonlocken. Till en början log hon mot mig tills hon insåg varför hon var hos sig och inte hos oss. Med sammanbitna tänder hävde hon sig upp och kröp längre bort ifrån mig i soffan.
“Vad vill du?” Hennes röst var iskall. Som när man pratar med sin största fiende.
“Alex…” viskade jag med gråten i rösten.
“Nej.” Hon skakade bestämt på huvudet. Det dröjde inte länge förrän hennes ögon var vattenfyllda och tårar rann ner för hennes sköra kinder. Hon slutade inte skaka på huvudet för något. “Du kan inte behandla mig så som du har behandlat mig, och sedan komma hit som om ingenting har hänt.”
“Jag är ledsen. Jag…” Jag visste inte vad jag skulle säga. Hela vägen hit hade jag tänkt ut ett tal, som nu var som bortblåst. Det var nästan på gränsen till att jag inte kunde alfabetet längre.
“Först är du en riktig skitstövel mot mig. Sedan…” hon snörvlade bakom sina händer. “Sedan umgås du med Selena för att inte nämna att du sov med henne?! Hur kunde du Justin? Jag såg er! Försök inte förneka något.” Alex hulkade och tårarna rann likt floder längs hennes kinder. “Istället för att ringa och se till att jag mådde bra så hörde du av dig till Selena. Fy fan för dig, Justin.”
Allt hon sa var rätt. Jag hade inget att komma med. Jag hade gjort bort mig, rejält denna gången. Att ringa Selena när jag egentligen borde ha ringt Alex och bett om ursäkt direkt hade varit ett korkat drag. Hur hade jag tänkt egentligen? Hur hade jag tänkt över huvud taget på senaste tiden? Det var som om någon tog över min kropp med jämna mellanrum.
“Jag vet att jag var en fullkomlig idiot mot dig. Jag saknade dig och kände mig övergiven. För att vara ärlig så var jag arg på dig för att du från ingenstans bestämde dig för att åka till Sverige och ta barnen med dig. Jag blev ensam kvar. Varför kunde du inte vänta tills jag fick semester?”
“Jag behövde en paus, Justin! En paus från dig. En paus från allt kaos. Jag behövde komma tillbaka till min familj och vänner. Allt som har hänt på senaste tiden… jag vet inte ens vad jag ska säga. Att jag ens måste förklara mig är absurt. Du om någon borde förstå! Dessutom så insisterade du om att vi skulle åka utan dig eftersom att du behövde jobba. Men du kanske har glömt bort det? Precis som du har glömt bort allting annat, till exempel att du har en fru.”
Jag fuktade mina läppar. “Okej. Du har rätt. Jag bad dig att åka utan mig. Förlåt, jag ska inte anklaga dig för det. Men jag kände mig fortfarande övergiven. Jag hade varit utan er i flera dagar, både dig och Oliver. Även Ava för den delen. Sen när jag äntligen har fått tillbaka er så åker ni? Jag saknade dig och var arg på livet. Jag var trött. Därför betedde jag mig som en fullkomlig idiot. Förlåt. Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt! Jag vet inte vad jag ska göra för att gottgöra dig älskling.”
“Jag förlåter dig”, svarade Alex och drog med sina handflator över kinderna. “Men att du behandlade mig som skräp förklarar inte varför du sov tillsammans med Selena. Varför du praktiskt taget var otrogen.”
“Alex, läs mina läppar. Ingenting hände! Jag mådde som skit efter vårt samtal och hörde av mig till Selena. Vi pratade och hon hjälpte mig bara med hela be om ursäktdelen som du vet att jag suger på. Sedan somnade vi under en film.”
“Och ni kollade på film under samma filt? Lyckat, Justin. Verkligen.” Alex applåderade sarkastiskt.
“Jag måste ha dragit den över mig i sömnen. För när vi satt i soffan var det Selena som låg under filten och inte jag. Jag vet helt ärligt inte.”
“Jag saknade dig Justin, det var därför jag kom hem tidigare. För att jag visste att allting det du sa till mig på telefonen, det var inte du. Jag tror vi båda fick nog av allting som hade hänt, vi behövde egentligen varandra. Jag var därför tvungen till att komma hem. Jag ville att du skulle krama mig. Så hårt och tröstande som bara du kan. Men sedan fann jag dig med Selena. Det knäckte mitt hjärta. Hemma träffade jag på Victor och mådde dåligt över det och när jag skulle berätta det för dig fick du ditt jävla dampanfall. Som grädden på moset så fick mitt fotoalbum där hemma mig att sakna min mamma. Så jag har gått och tänkt på henne och allting har verkligen bara varit katastrof.”
Jag suckade. Jag har verkligen varit en dålig man för min fru, en dålig far för mina barn och en dålig idol för mina fans. Men vad som sårar mig mest är att jag har behandlat mitt livs kärlek så vidrigt som jag har. “Ställ dig upp.”
Alex såg upp på mig. “Va?”
“Ställ dig upp.”
“Justin vad…” Mer hann Alex inte säga förrän mina händer fann hennes kropp och lyfte upp henne så att jag kunde lägga armarna om henne. När hon förstod vad jag ville komma till med detta lade hon armarna om min nacke och lutade kinden på min axel.
“Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Det som hände kommer aldrig hända igen, det ska jag se till. Men bara om du lovar mig en sak.”
“Vadå?” frågade Alex utan att se upp på mig.
“Att du aldrig lämnar mig.”
Shit. Detta skrev vi klockan 5 på morgonen - svensk tid. Hoppas verkligen att ni visar er uppskattning över att vi satt uppe mitt i natten för att skriva till er och kommenterar många fina underbara kommentarer!
Tyckte ni Alex gjorde rätt i att överreagera? Tror ni Selena är ute efter något mer än vänskap med Justin? Hm... det återstår att se. Puss och kram från oss båda, we love you. Kommentera! Ema och Liv. ♥
TIDSINSTÄLLDA.
Nu kommer jag åka iväg på semester, och kommer inte ha internet uppkopling hela tiden precis så som Ema har det nu. Därför har jag slitit med tidsinställda denna helg, så ni kommer fortfarande ha en jämn uppdatering! Bra va? Dock kommer jag inte alltid, inte Ema heller, kunna lägga ut på faceboo/instagram när ett nytt kapitel är uppe så ni kommer få gå in på dessa tider och datum!
Hoppas ni har ett toppenlov så hörs vi när jag kommer hem! Puss, puss, puss. <3
(BTW Ja, jag vet att 22 inte är med för Ema har ej skrivit klart det ännu men jag ska försöka få klart det. <3)
20 - Housewife.
”Jag är dum i huvudet”, skrattade jag lågt åt mig själv.
”Alex?” frågade en röst bakom mig. Jag snurrade runt med hela kroppen och såg på gestalten som stod framför mig. Till en början var det svårt för mig att urskilja konturerna i ansiktet, men när jag väl gjorde det kändes det som om all alkohol jag druckit under natten rann av mig.
”Victor?” utbrast jag kyligt.
”Alex?” frågade en röst bakom mig. Jag snurrade runt med hela kroppen och såg på gestalten som stod framför mig. Till en början var det svårt för mig att urskilja konturerna i ansiktet, men när jag väl gjorde det kändes det som om all alkohol jag druckit under natten rann av mig.
”Victor?” utbrast jag kyligt.
Jag drog åt min hästsvans. Klockan var strax efter sju på kvällen och jag hade precis gått och lagt alla barn. Pappa och Elenor hade jag skickat iväg till en restaurang för att slappna av. De hade gjort så mycket för mig under mitt besök här.
Tyra och jag hade träffats för två dagar sedan och fikat men jag hade inte nämnt att jag stött på Victor. Det hade gått en vecka sedan jag träffat honom. Jag ville berätta för Tyra men hon skulle överreagera och be alla hon känner att skicka iväg honom härifrån. Det ville jag inte. Han må ha gjort något hemskt mot mig och min familj, men jag ville inte få honom bannlyst. Jag ville inte ha något med honom att göra över huvud taget.
Jag svepte min tumme över mobilskärmen och klickade fram Justins nummer. Om jag skulle berätta för någon så var det Justin. Han kanske skulle bli arg men det var bättre för alla parter ifall han visste att Victor var utsläppt.
Signal efter signal gick fram tills han äntligen svarade. ”Hej älskling.”
”Hej babe. Vad gör du?” frågade jag och kunde inte undgå från att le stort.
”Inget särskilt. Själv då?” gäspade han i andra änden.
Jag drog med handen över mitt nakna ben, uppåt mot shortsen jag bar. ”Sitter i soffan. Barnen somnade nyss.”
Justin hummade i andra änden. ”Jaha. Vad har ni gjort idag då?”
Fast han frågade så lät han inte intresserad. Det var som när man frågade en gammal vän man träffat på stan om hur de hade det - man brydde sig egentligen inte men man frågade för att vara artig. Jag drog med min tunga över tänderna. ”Vi har varit i badhuset och sen var vi på McDonalds.”
”Kul.”
”Vad har du gjort då?” frågade jag hårt. Jag bet mig i tungan och hoppades att han inte hade märkt mitt bitska tonfall.
”Äh”, svarade han och drog ett djupt andetag. ”Jobbat. Inget speciellt.”
”Justin, vad är det med dig?” Nu kunde jag inte hålla mig längre. Om han inte ville prata så kunde han bara säga det, något han brukade göra, men nu fortsatte han i vilket fall. Något stod inte rätt till.
”Va? Har jag gjort något?” flämtade han dumt.
”Det låter som om du inte bryr dig ett dyft över vad jag berättar. Du är här men samtidigt inte. Vad är det som uppehåller dig? Kollar du på teve eller vad är det?” Vid det här laget hade jag hunnit bli redigt irriterad. Min bröstkorg höjdes och sänktes hastigt.
Han suckade i andra änden. ”Får man inte vara lite trött? Nej, för då blir lilla Alex galen!”
Jag drog efter andan. ”Varför är du så himla arrogant? Vad har jag gjort dig? Du kan skjuta undan tröttheten för någon minut! Åtminstone när jag pratar om våra barn! För guds skull Justin.”
”Okej, så du är perfekt eller?”
”Det säger jag inte.”
”Det låter som att det är precis det du säger. ’Åh, kolla på mig jag är i Sverige med barnen och är inte trött alls medan min man drar in en massa pengar åt mig.’ Ge dig Alex. Jag arbetar, därför har jag all rätt att vara trött. Du ska inte klaga. Jag kan slå vad om att Elenor och Robert tar hand om barnen majoriteten av tiden.”
”Nu är du orättvis. Att du ens använder pengar som ett argument gör mig förbannad, Justin. Wow, du är rik. Grattis. Om du inte har märkt det så jobbar jag också men för tillfället kan jag inte det eftersom att mitt barn nyligen har varit kidnappad och jag har suttit i fängelse. Fast det kanske inte är okej för dig? Du kanske skulle föredra om jag var en hemmafru som med glädje tog emot dina pengar?”
”Det gör du redan. Du behöver inte vara en hemmafru för att ta emot mina pengar. Om du hade haft några egna skulle du inte behövt mina. Det är ju jag som försörjer våra barn! Du gör ingenting för de.”
En isande kyla spred sig i kroppen på mig. Mitt hjärta slutade slå och istället började min tinning dunka. Det kändes som om all ilska i hela världen fyllde mig. Jag drog ett djupt andetag, men det kändes inte tillräckligt. ”Att du ens säger så… det där är det vidrigaste du någonsin har sagt till mig Justin, vet du det? Jag har ingen som helst aning om vad det är för fel på dig just nu. Ring upp mig när du har lite vett i skallen.”
Jag lade på och slängde mobilen så långt ifrån mig jag förmådde. Den slog emot den hårda parketten men jag brydde mig inte om något gick sönder. Allt jag kunde tänka på var de hårda orden Justin nyss yttrat. Hur vågade han säga så? Vad hade fallit i honom?
Jag drog ett djupt andetag i försök att lugna ner mig själv. Samtalets syfte hade varit att berätta om mitt och Victors möte men Justin hade gjort det omöjligt för mig. Synd för honom. Jag förlorade inget på att inte berätta men jag visste att han skulle vilja veta vad som hade hänt.
”Vad gör du här?” Det kändes som om någon hade hällt en hink iskallt vatten över mitt huvud. Frågorna susade omkring i huvudet på mig, gjorde det svårt för mig att avgöra vad som var verklighet och inte.
”Jag blev utsläppt förra veckan. Från fängelset alltså”, berättade han och kliade sig bekymrat i nacken. Jag betraktade honom. Han var mycket muskulösare nu än innan. Konturerna av en tvättbräda syntes under hans snäva t-shirt. Hans hår var aningen längre och en skäggstubb hade växt ut i hans ansikte.
”Jag kan inte… jag vill inte prata med dig. Lämna mig ifred”, svarade jag och kände kräkan hota med att komma upp. Min mage vände sig upp och ner, sida till sida flera gånger. Jag vände på klacken för att komma iväg från Victor.
”Gå inte!” Han slöt upp vid min sida, så jag ökade farten. ”Alex, jag vill prata med dig. Kan du inte stanna?”
”Jag vill inte ha med dig att göra sa jag. Kan du låta mig vara ifred?” fräste jag barskt.
”Nej. Du är skyldig mig att lyssna.”
Jag stannade upp och såg på honom med höjda ögonbryn. ”Skyldig dig? Jag är inte skyldig dig ett skit, Victor. Du förstörde mina bröders liv, praktiskt taget. Du förtjänade det du fick.”
Han skakade på huvudet. ”Ja, men du var inte särskilt trevlig när jag bad om ursäkt.”
”Nej. Vad förväntade du dig? Att jag skulle krama om dig, kyssa dina kinder och säga att vi kunde återgå till att vara bästa vänner igen? Då trodde du fel. Inse bara att du klantade dig och att det inte finns något du kan göra för att gottgöra mig.”
”Jag lärde mig min läxa i fängelset, okej?” Han andades tungt och släppte inte min blick för så mycket som en sekund. ”Jag förstår att det jag gjorde var ett misstag. Men jag hindrade det också från att gå längre. Om du inte kommer ihåg det så var det jag som tillkallade polis. Alex, jag förstår att du är arg och så men du måste gå vidare.”
”Det har jag gjort! Jag har gått vidare. Jag har en familj nu, Victor. Gå vidare du med. Glöm mig.”
”Du var med i större delen av mitt liv. Jag kan inte bara glömma dig!”
Jag skakade frustrerat på huvudet. ”Du får försöka.”
Sedan skyndade jag mig därifrån. När jag hade svängt förbi husknuten började jag springa och slutade inte förrän jag endast var några meter ifrån tågstationen. Jag böjde mig ner med händerna på knäna och andades tungt med huvudet mellan benen.
Det sved i halsen och det dröjde inte länge innan mitt maginnehåll låg framför mig på gatan. Jag drog med handryggen över min mun och placerade mitt hår bakom öronen. Innan jag fortsatte mot stationen vred jag på huvudet för att försäkra mig om att Victor inte hade följt efter mig.
Det hade han inte.
Tyra och jag hade träffats för två dagar sedan och fikat men jag hade inte nämnt att jag stött på Victor. Det hade gått en vecka sedan jag träffat honom. Jag ville berätta för Tyra men hon skulle överreagera och be alla hon känner att skicka iväg honom härifrån. Det ville jag inte. Han må ha gjort något hemskt mot mig och min familj, men jag ville inte få honom bannlyst. Jag ville inte ha något med honom att göra över huvud taget.
Jag svepte min tumme över mobilskärmen och klickade fram Justins nummer. Om jag skulle berätta för någon så var det Justin. Han kanske skulle bli arg men det var bättre för alla parter ifall han visste att Victor var utsläppt.
Signal efter signal gick fram tills han äntligen svarade. ”Hej älskling.”
”Hej babe. Vad gör du?” frågade jag och kunde inte undgå från att le stort.
”Inget särskilt. Själv då?” gäspade han i andra änden.
Jag drog med handen över mitt nakna ben, uppåt mot shortsen jag bar. ”Sitter i soffan. Barnen somnade nyss.”
Justin hummade i andra änden. ”Jaha. Vad har ni gjort idag då?”
Fast han frågade så lät han inte intresserad. Det var som när man frågade en gammal vän man träffat på stan om hur de hade det - man brydde sig egentligen inte men man frågade för att vara artig. Jag drog med min tunga över tänderna. ”Vi har varit i badhuset och sen var vi på McDonalds.”
”Kul.”
”Vad har du gjort då?” frågade jag hårt. Jag bet mig i tungan och hoppades att han inte hade märkt mitt bitska tonfall.
”Äh”, svarade han och drog ett djupt andetag. ”Jobbat. Inget speciellt.”
”Justin, vad är det med dig?” Nu kunde jag inte hålla mig längre. Om han inte ville prata så kunde han bara säga det, något han brukade göra, men nu fortsatte han i vilket fall. Något stod inte rätt till.
”Va? Har jag gjort något?” flämtade han dumt.
”Det låter som om du inte bryr dig ett dyft över vad jag berättar. Du är här men samtidigt inte. Vad är det som uppehåller dig? Kollar du på teve eller vad är det?” Vid det här laget hade jag hunnit bli redigt irriterad. Min bröstkorg höjdes och sänktes hastigt.
Han suckade i andra änden. ”Får man inte vara lite trött? Nej, för då blir lilla Alex galen!”
Jag drog efter andan. ”Varför är du så himla arrogant? Vad har jag gjort dig? Du kan skjuta undan tröttheten för någon minut! Åtminstone när jag pratar om våra barn! För guds skull Justin.”
”Okej, så du är perfekt eller?”
”Det säger jag inte.”
”Det låter som att det är precis det du säger. ’Åh, kolla på mig jag är i Sverige med barnen och är inte trött alls medan min man drar in en massa pengar åt mig.’ Ge dig Alex. Jag arbetar, därför har jag all rätt att vara trött. Du ska inte klaga. Jag kan slå vad om att Elenor och Robert tar hand om barnen majoriteten av tiden.”
”Nu är du orättvis. Att du ens använder pengar som ett argument gör mig förbannad, Justin. Wow, du är rik. Grattis. Om du inte har märkt det så jobbar jag också men för tillfället kan jag inte det eftersom att mitt barn nyligen har varit kidnappad och jag har suttit i fängelse. Fast det kanske inte är okej för dig? Du kanske skulle föredra om jag var en hemmafru som med glädje tog emot dina pengar?”
”Det gör du redan. Du behöver inte vara en hemmafru för att ta emot mina pengar. Om du hade haft några egna skulle du inte behövt mina. Det är ju jag som försörjer våra barn! Du gör ingenting för de.”
En isande kyla spred sig i kroppen på mig. Mitt hjärta slutade slå och istället började min tinning dunka. Det kändes som om all ilska i hela världen fyllde mig. Jag drog ett djupt andetag, men det kändes inte tillräckligt. ”Att du ens säger så… det där är det vidrigaste du någonsin har sagt till mig Justin, vet du det? Jag har ingen som helst aning om vad det är för fel på dig just nu. Ring upp mig när du har lite vett i skallen.”
Jag lade på och slängde mobilen så långt ifrån mig jag förmådde. Den slog emot den hårda parketten men jag brydde mig inte om något gick sönder. Allt jag kunde tänka på var de hårda orden Justin nyss yttrat. Hur vågade han säga så? Vad hade fallit i honom?
Jag drog ett djupt andetag i försök att lugna ner mig själv. Samtalets syfte hade varit att berätta om mitt och Victors möte men Justin hade gjort det omöjligt för mig. Synd för honom. Jag förlorade inget på att inte berätta men jag visste att han skulle vilja veta vad som hade hänt.
”Vad gör du här?” Det kändes som om någon hade hällt en hink iskallt vatten över mitt huvud. Frågorna susade omkring i huvudet på mig, gjorde det svårt för mig att avgöra vad som var verklighet och inte.
”Jag blev utsläppt förra veckan. Från fängelset alltså”, berättade han och kliade sig bekymrat i nacken. Jag betraktade honom. Han var mycket muskulösare nu än innan. Konturerna av en tvättbräda syntes under hans snäva t-shirt. Hans hår var aningen längre och en skäggstubb hade växt ut i hans ansikte.
”Jag kan inte… jag vill inte prata med dig. Lämna mig ifred”, svarade jag och kände kräkan hota med att komma upp. Min mage vände sig upp och ner, sida till sida flera gånger. Jag vände på klacken för att komma iväg från Victor.
”Gå inte!” Han slöt upp vid min sida, så jag ökade farten. ”Alex, jag vill prata med dig. Kan du inte stanna?”
”Jag vill inte ha med dig att göra sa jag. Kan du låta mig vara ifred?” fräste jag barskt.
”Nej. Du är skyldig mig att lyssna.”
Jag stannade upp och såg på honom med höjda ögonbryn. ”Skyldig dig? Jag är inte skyldig dig ett skit, Victor. Du förstörde mina bröders liv, praktiskt taget. Du förtjänade det du fick.”
Han skakade på huvudet. ”Ja, men du var inte särskilt trevlig när jag bad om ursäkt.”
”Nej. Vad förväntade du dig? Att jag skulle krama om dig, kyssa dina kinder och säga att vi kunde återgå till att vara bästa vänner igen? Då trodde du fel. Inse bara att du klantade dig och att det inte finns något du kan göra för att gottgöra mig.”
”Jag lärde mig min läxa i fängelset, okej?” Han andades tungt och släppte inte min blick för så mycket som en sekund. ”Jag förstår att det jag gjorde var ett misstag. Men jag hindrade det också från att gå längre. Om du inte kommer ihåg det så var det jag som tillkallade polis. Alex, jag förstår att du är arg och så men du måste gå vidare.”
”Det har jag gjort! Jag har gått vidare. Jag har en familj nu, Victor. Gå vidare du med. Glöm mig.”
”Du var med i större delen av mitt liv. Jag kan inte bara glömma dig!”
Jag skakade frustrerat på huvudet. ”Du får försöka.”
Sedan skyndade jag mig därifrån. När jag hade svängt förbi husknuten började jag springa och slutade inte förrän jag endast var några meter ifrån tågstationen. Jag böjde mig ner med händerna på knäna och andades tungt med huvudet mellan benen.
Det sved i halsen och det dröjde inte länge innan mitt maginnehåll låg framför mig på gatan. Jag drog med handryggen över min mun och placerade mitt hår bakom öronen. Innan jag fortsatte mot stationen vred jag på huvudet för att försäkra mig om att Victor inte hade följt efter mig.
Det hade han inte.
Ytterdörren öppnades och stängdes, något som fick mig att vakna upp ur mina tankar. Låga röster hördes ifrån hallen och strax därefter kom pappa in i vardagsrummet. Han såg på mig med ett stort leende.
”Är du vaken?”
”Klockan är åtta”, konstaterade jag och drog ner volymen på teven.
”Oj. Vi trodde att den var betydligt mycket mer. Tydligen så hade vi fel.”
Jag ryckte slappt på axlarna. ”Tydligen.”
Elenor slöt upp bakom pappa. ”Vad hittade ni på då?”
”De fick potatisbullar till middag, kollade på bolibompa och somnade sedan. Det var ganska lätt.”
”Ja, de har lekt som tokar idag. Badhuset tröttade verkligen ut de”, skrattade Elenor och försvann in i köket. Pappa kom och slog sig ner bredvid mig och placerade sin arm kring mina axlar.
”Har det hänt något? Du ser lite nedstämd ut.”
”Nej…” mumlade jag. Varför sade jag nej? Jag kunde berätta. ”Eller jo.”
Han drog mig närmre sin kropp. ”Berätta.”
”Jag ringde Justin för att… eh… säga att jag saknade honom och berätta vad vi hade gjort idag. Han verkade väldigt frånvarande så jag undrade vad det var, och då blev han helt galen och började skälla på mig. Han sade att jag inte arbetade och att han var den i vår familj som drog in alla pengar. Att han försörjde barnen och att jag inte gjorde något för våra barns skull.”
Pappa satt tyst ett tag. Nickade och tog in det jag hade sagt. Det brände i ögonvrån på mig men jag kämpade emot. Jag ville inte gråta. Jag var inte ledsen, tvärtom. Jag var arg.
”Jaså?” hummade han efter en stund. ”Jag tror att Justin är väldigt utmattad. Det låter verkligen inte som honom. Det är inte likt honom. Någonting måste ha hänt. Antingen så har han bråkat med någon eller så saknar han dig bara, men kan inte visa det på rätt sätt. Ibland kan det bli så. Det hände många gånger att jag skällde på din mamma när hon befann sig utomlands, även fast jag inte var arg. Jag saknade henne bara. I flera dagar gick jag runt med ångest och när hon äntligen kom hem så blev allt bra igen. Kärlek kan göra en sjuk. Inte alltid på ett bra sätt.”
Jag pressade samman mina läppar. Det fanns en poäng i det han sade, men Justin borde ha messat eller ringt tillbaka vid det här laget då. Inte för att det hade gått så speciellt lång tid men utan för att han måste ha insett vad han hade gjort. ”Jag antar att du har rätt.”
”Så klart har jag rätt. Jag är din pappa. Pappor har alltid rätt”, skrockade pappa och kysste mig försiktigt på pannan.
I den stunden försökte jag strunta i Justin. Han må vara min drömprins, men min pappa skulle alltid vara min kung.
Huset tornade upp framför mig.
Jag hade återvänt tillbaka till Los Angeles och till Justin, medan barnen fått stanna hos pappa och Elenor i Sverige. Det hade tagit emot att lämna de, tvärs över Atlanten, men det var bra för de att umgås med annan familj än bara oss. Dessutom var det bra ifall de bättrade på sin svenska.
Jag parkerade bilen varsamt bakom Justins ferrari och klev sedan ur. I bagageutrymmet låg tre resväskor som kändes betydligt mycket tyngre här än vad de hade gjort när jag burit de i Sverige. Jag släppte ner de på marken så tyst jag förmådde då jag inte ville att Justin skulle vakna och låste sedan bilen.
Nynnandes på en Gyllene Tider låt gick jag upp till ytterdörren. Nyckeln gled in i låset och dörren öppnades med ett klick. Jag smög in med väskorna efter mig och slog försiktigt igen dörren. Väskorna lät jag stå kvar i hallen eftersom att jag inte ville ge ifrån mig onödiga ljud. På tå, likt en ninja, smög jag in i vardagsrummet där jag till min förvåning inte var ensam. I soffan låg Justin med en filt över sig och bredvid honom Selena. Båda sov tungt, relativt nära varandra.
Helt plötsligt hade jag glömt bort hur man andades. Jag skyndade mig ut i hallen igen och upp för trappan. Jag kunde inte stanna kvar här. Det hade varit en sak om han hade slängt ur sig alla elakheter för att han saknat mig som pappa hade sagt - men det var en annan sak om han umgicks med Selena bakom min rygg. Det var hans kompis och det förstod jag, men han hade undgått att nämna det när vi hade pratat och han hade bråkat med mig för världens minsta sak. Någonting sade mig att hon hade med det att göra.
När jag kom upp på rummet tog jag första bästa ryggsäck och tryckte ner så mycket kläder som fick plats. Mina tre resväskor stod förvisso i hallen men kläderna där var mestadels smutsiga och jag orkade inte sortera de här och nu. Jag ville bara komma här ifrån.
Med två ryggsäckar fulla med kläder och underkläder rusade jag ner till bottenvåningen igen. Utan att slänga så mycket som en blick in i vardagsrummet lämnade jag huset och satte mig i bilen. Tårarna brände bakom ögonlocken. Det kändes som om någon höll sin hand i ett hårt grepp kring min strupe. Det var omöjligt för mig att andas. Mitt synfält blev snabbt suddigt svarta prickar började dansa framför ögonen på mig. Hur kunde han? Jag snörvlade till och tryckte in nyckeln i tändningen.
Innan jag backade ut från min parkering såg jag till att tuta så högt jag kunde. Jag brydde mig inte om jag väckte hela grannskapet. Justin och Selena kunde gott och väl vakna och inse vad de hade gjort. Sedan körde jag ut från parkeringen. Bort från vårt grannskap. Bort från huset. Bort från Selena. Bort från Justin.
Shit.
Tror ni det hände något mellan Justin och Selena? Stackars Alex. Justin var en riktig skitstövel i detta kapitel! Fy. Hatade att skriva honom så här, hahah. Tror ni de kommer lösa det? Var det smart av Alex att lämna kvar barnen i Sverige? Tycker ni Alex borde ha stannat upp och lyssnat på vad Victor hade att säga? Förtjänar han det? Eller var det bra att hon gick därifrån?
Tror ni det hände något mellan Justin och Selena? Stackars Alex. Justin var en riktig skitstövel i detta kapitel! Fy. Hatade att skriva honom så här, hahah. Tror ni de kommer lösa det? Var det smart av Alex att lämna kvar barnen i Sverige? Tycker ni Alex borde ha stannat upp och lyssnat på vad Victor hade att säga? Förtjänar han det? Eller var det bra att hon gick därifrån?
Skrivet av Liv, igen, hehe. Fick sånt ryck och bara skrev detta. Sorry Ema <3 Kommentera lovelies! / Liv.
19 - Party from dusk till dawn.
Jag tvekade. Skulle Alex ta illa upp ifall jag gick ut med Selena? Det kändes fel. Hon var mitt ex. Vi kunde inte umgås utan att folk drog egna slutsatser. Om Alex såg bilder på oss i tidningen så skulle hon antingen bli rasande eller bara rycka på axlarna. Frågan var vilket alternativ som var mest trovärdigt.
Men Selena var inte bara mitt ex. Hon var min kompis. Det kunde inte skada någon. Vi skulle ju bara gå ut på middag? Om Alex blev sur var det hennes problem. Det finns inget att bli svartsjuk på. ”Okej”, log jag. ”Middag låter suveränt.”
”Jag tog första bästa plan när du berättade att du skulle komma hit”, pladdrade Tyra på.
”Jaså? Blev inte Nicolas besviken över att du åkte för att umgås med din kompis i Sverige hellre än att umgås med honom?” skrattade jag. Mitt tonfall lät hånande trots att jag inte menade att skämta.
Tyra ryckte på axlarna. ”Han vet inte att jag har åkt. Än. Eller det kanske han har. Jag lämnade en lapp på sängen, så jag antar att han ser den när han slutar jobba.”
Jag höjde på ett ögonbryn. ”Berättade du för din pojkvän att du skulle åka till Sverige över en lapp?”
”Ja?” Tyra fick det att låta som om det var vanligt att göra så. ”Och säg inte pojkvän, det låter som att jag dejtar en liten pojke då. Mansvän låter bättre.”
”Nej, mansvän låter som att du dejtar en prostituerad.”
”Sak samma. Hur tog Justin det när du berättade att du skulle åka hit med barnen och lämna honom helt ensam?”
Jag svalde hårt. Varje gång Justins ansikte dykt upp i huvudet på mig hade jag placerat det i en liten låda och tryckt iväg den. Varför jag hade undvikt honom visste jag inte ens själv. Hela situationen med Selena och att han knappt verkade bry sig gjorde mig förvirrad. Det var omoget av mig att överhuvudtaget ens dra förhastade slutsatser och fly landet. Egentligen borde vi bara slå oss ner och prata igenom våra känslor.
”Bra”, ljög jag och nickade snabbt för att få det att se trovärdigt ut.
”Alex, du vet att-” började Tyra men hann inte längre förrän jag satte på radion på högsta volym.
”Jag älskar den här låten!” skrek jag och viftade med armarna över huvudet. Elenor hade tagit med sig barnen ut på lunch så Tyra och jag var helt ensamma i lägenheten.
Tyra såg på mig med rynkad panna. Hon verkade inte köpa att Justin var okej med att jag inte befann mig hos honom, men hon verkade heller inte vilja samtala mer om det. Istället drog hon ner volymen och satte sig till rätta i soffan.
”Vi två ska ut i kväll!” utbrast hon. Faktumet över att det inte var en fråga oroade mig.
”Jag kan inte. Jag är en mamma och har ansvar över två barn som redan råkat ut för mer än nödvändigt. Om du tror att jag tänker lämna de så är du galen”, protesterade jag, så snabbt att jag inte hann andas.
Tyra viftade med händerna för att torka sina nymålade naglar. ”Jag är säker på att Elenor och din pappa kan ta hand om de! Bara för en liten stund. Snälla? Sist jag var ute med dig och festade var på din födelsedag Alex. Din artonårsdag. Det är ett helt liv sen!”
Jag snörpte på munnen. ”Jag vet inte. Kanske.”
”Jag ska få ditt kanske att bli ett ja!” kvittrade hon och fuktade sina läppar. Jag skakade på huvudet. Det var tveksamt om hon skulle lyckas. Antingen så skulle hon få med mig och då skulle jag bara oroa mig hela kvällen, eller så skulle hon inte få med mig och istället vara sur på mig.
Det duggade utanför fönstret. Vattendropparna ändrade färgen på asfalten från ljusgrå till mörkt. Folk sprang runt nedanför byggnaden med jackorna över sina huvuden, i full fart med att skynda sig hem innan det värsta började. Jag suckade djupt. Ville Tyra att vi skulle ta oss ut och festa när det regnade? Tanken fick min hud att knottra sig.
”Här, du borde ha detta!” tyckte Tyra och väckte mig ur mina tankar. Jag såg ner på det ljusblå nagellacket hon höll i. Djupa veck uppenbarades i min panna.
”Blått?” spottade jag ur mig med avsmak. ”Varför inte typ… svart? Eller vinrött!”
”Därför att blått är fint. Se så, börja måla nu så att det hinner torka innan dina små troll återvänder.”
”Jaså? Blev inte Nicolas besviken över att du åkte för att umgås med din kompis i Sverige hellre än att umgås med honom?” skrattade jag. Mitt tonfall lät hånande trots att jag inte menade att skämta.
Tyra ryckte på axlarna. ”Han vet inte att jag har åkt. Än. Eller det kanske han har. Jag lämnade en lapp på sängen, så jag antar att han ser den när han slutar jobba.”
Jag höjde på ett ögonbryn. ”Berättade du för din pojkvän att du skulle åka till Sverige över en lapp?”
”Ja?” Tyra fick det att låta som om det var vanligt att göra så. ”Och säg inte pojkvän, det låter som att jag dejtar en liten pojke då. Mansvän låter bättre.”
”Nej, mansvän låter som att du dejtar en prostituerad.”
”Sak samma. Hur tog Justin det när du berättade att du skulle åka hit med barnen och lämna honom helt ensam?”
Jag svalde hårt. Varje gång Justins ansikte dykt upp i huvudet på mig hade jag placerat det i en liten låda och tryckt iväg den. Varför jag hade undvikt honom visste jag inte ens själv. Hela situationen med Selena och att han knappt verkade bry sig gjorde mig förvirrad. Det var omoget av mig att överhuvudtaget ens dra förhastade slutsatser och fly landet. Egentligen borde vi bara slå oss ner och prata igenom våra känslor.
”Bra”, ljög jag och nickade snabbt för att få det att se trovärdigt ut.
”Alex, du vet att-” började Tyra men hann inte längre förrän jag satte på radion på högsta volym.
”Jag älskar den här låten!” skrek jag och viftade med armarna över huvudet. Elenor hade tagit med sig barnen ut på lunch så Tyra och jag var helt ensamma i lägenheten.
Tyra såg på mig med rynkad panna. Hon verkade inte köpa att Justin var okej med att jag inte befann mig hos honom, men hon verkade heller inte vilja samtala mer om det. Istället drog hon ner volymen och satte sig till rätta i soffan.
”Vi två ska ut i kväll!” utbrast hon. Faktumet över att det inte var en fråga oroade mig.
”Jag kan inte. Jag är en mamma och har ansvar över två barn som redan råkat ut för mer än nödvändigt. Om du tror att jag tänker lämna de så är du galen”, protesterade jag, så snabbt att jag inte hann andas.
Tyra viftade med händerna för att torka sina nymålade naglar. ”Jag är säker på att Elenor och din pappa kan ta hand om de! Bara för en liten stund. Snälla? Sist jag var ute med dig och festade var på din födelsedag Alex. Din artonårsdag. Det är ett helt liv sen!”
Jag snörpte på munnen. ”Jag vet inte. Kanske.”
”Jag ska få ditt kanske att bli ett ja!” kvittrade hon och fuktade sina läppar. Jag skakade på huvudet. Det var tveksamt om hon skulle lyckas. Antingen så skulle hon få med mig och då skulle jag bara oroa mig hela kvällen, eller så skulle hon inte få med mig och istället vara sur på mig.
Det duggade utanför fönstret. Vattendropparna ändrade färgen på asfalten från ljusgrå till mörkt. Folk sprang runt nedanför byggnaden med jackorna över sina huvuden, i full fart med att skynda sig hem innan det värsta började. Jag suckade djupt. Ville Tyra att vi skulle ta oss ut och festa när det regnade? Tanken fick min hud att knottra sig.
”Här, du borde ha detta!” tyckte Tyra och väckte mig ur mina tankar. Jag såg ner på det ljusblå nagellacket hon höll i. Djupa veck uppenbarades i min panna.
”Blått?” spottade jag ur mig med avsmak. ”Varför inte typ… svart? Eller vinrött!”
”Därför att blått är fint. Se så, börja måla nu så att det hinner torka innan dina små troll återvänder.”
"Because blue is nice."
Jag himlade med ögonen. ”Du menar väl änglar?”
Tyra rullade in sina läppar, såg upp i taket och låtsades fundera. ”Nej, jag menar troll.”
”Ha-ha, vi får väl se när du får barn. Små franska blondiner som springer runt och säger Bonjour dagarna i ända.”
”Mina barn kommer inte säga bonjour!”
”Jaså? Vill du inte att Nicolas ska vara pappan till dina barn? Mannen som befruktar ditt ägg?” utbrast jag teatraliskt samtidigt som jag drog med penseln över min tumnagel. Tyra gav ifrån sig ett äcklat kräkljud.
”Säg aldrig det där igen.”
”Säg aldrig vadå? Att han ska befrukta din livmoder?”
”Usch Alex, du är så äcklig.”
”Det är ju det som händer när man får barn!” skrattade jag och började måla andra handen.
Tyra reste sig upp, skakandes på huvudet. Hon försvann in i köket och kom snart tillbaka med ett glas med vatten med sig. Det förvånade mig. Tyra hade aldrig tyckt om vatten särskilt mycket. Hon föredrog hellre söta drycker eller drycker med hög alkoholhalt. Men aldrig vatten.
”Går du på någon diet eller?” skämtade jag och lutade mig tillbaka för att börja blåsa på mina naglar.
”Faktiskt. Jag försöker förlora fem kilo”, erkände hon bakom sitt vattenglas.
Jag spärrade upp ögonen. ”Varför då?! Din kropp är perfekt som den är!”
Hon rynkade ogillandes på näsan och ställde ner sitt glas. ”Jag har känt mig ovanligt stor på senaste tiden. Nicolas modellvänner är smala som stickor! Bredvid de ser jag ut som en val.”
”Så det är på grund av Nicolas anorektiska modellvänner som du vill gå ner i vikt?”
”Nej, för mig också. Jag vill må bra över min kropp. Och det är inget fel med att vara anorektiker!”
”Tyra.” Jag vred på hela min kropp så att jag satt med mitt ansikte mot hennes. ”Anorexi är en mentalsjukdom. Det är inget man önskar sig. Anorektiska människor lider, för de har en felaktig bild på hur de borde se ut. Om jag kunde skulle jag fixa deras ideal så att de insåg att de redan var vackra, men det kan jag inte. Det är inget fel med att vara anorektiker, men det är fel att inte försöka ta sig ur det och det är fel att önska sig det. Ingen anorektiker i världen önskar någon annan sin sjukdom.”
Tyra stirrade stumt på mig. Det var knäpptyst i lägenheten och allt som kunde höras var de hårda regndropparna som slog mot fasaden. Sekund efter sekund tickade förbi. Sekunder som blev minuter. Jag iakttog Tyra hela tiden, för att kunna se hur hon reagerade.
”Wow”, flämtade hon efter ett tag.
”Tänk efter en gång extra nästa gång. Och om Nicolas någonsin får dig att må dåligt över hur du ser ut så förtjänar han inte dig.
Tyras ögon var blanka. ”Förlåt. Jag menade inte att jag skulle… jag bara… förlåt.”
Jag slöt mina armar kring hennes kropp. ”Du behöver inte be mig om ursäkt. Jag berättade bara för dig om hur det står till.”
Hon nickade mot min axel och sköt sig sedan tillbaka. ”Du, vad säger du om att gå ut på en springtur?”
”Det öser ner ute Tyra!” upplyste jag henne medan jag gestikulerade med händerna mot fönstret.
”Vi kan gå till gymmet?” föreslog hon och slog vädjande ihop händerna.
Jag tryckte tungan mot gommen. ”Okej då. För din skull.”
Hon klappade exalterat med händerna. ”Åh, det var så länge sedan jag tränade.”
Jag såg ner på mina händer. Det hade gått ett bra tag sedan jag tränade också. Grammy galan hade varit senast jag dansat och det hade varit innan helvetet bröt ut. Tyras förslag hade varit mer än bra. Jag behövde röra på mig och fokusera på annat än mitt liv i Los Angeles, även om det bara var för en timme eller två.
”Jag förstår inte var”, flåsade jag och slog mina händer mot låren, ”du får all extra energi ifrån.”
Tyra såg flinandes upp på mig, men svarade inte. Jag ruskade på huvudet och lyfte på min vattenflaska till mina läppar. Svetten rann ner för mina tinningar, i nacken och över ryggen. Det fanns inte en enda maskin på hela gymmet som vi inte hade använt.
Regnet utanför hade upphört och solen kikade fram bakom två grå moln. Att vädret var bättre gjorde mig därefter på bättre humör. Att gå hit hade varit en pina, men att gå hem skulle vara lättare eftersom att vi skulle förbli torra.
”Okej. Nu slutar vi lata oss och skyndar oss tillbaka till dig. Klockan är redan fem så vi borde äta och sen börja fixa oss. Julia, Adam och Sophie kommer och möter upp oss på stationen sen så åker vi tillsammans!” berättade Tyra exalterat och studsade upp och ner på sin plats.
”Tyra”, skakade jag på huvudet. Hon var som ett litet barn, kunde inte ta ett nej. ”Jag är verkligen jättetrött nu och allt jag vill är att gå hem till mina barn och umgås med de.”
”Alex. Du är fortfarande ung och har kompisar. Kan du försöka ta nytta av det? Om du hela tiden bestämmer dig för att dissa alla dina vänner för att umgås med dina barn - som du redan träffar flera timmar om dagen - så kommer folk börja ta avstånd från dig. Kom igen! Du behöver inte vara där hela natten, men åtminstone ett litet tag.”
Orden träffade mig likt ett knytnävslag i magen. Den värsta delen var inte vad hon sa, utan att hon hade rätt. Helt fullkomligt rätt. Folk skulle börja ta avstånd. Det var inte en tanke utan det var ett faktum. Jag tog ännu en klunk av mitt vatten och nickade sedan. ”Okej. Visst, jag följer med.”
”Bra.”
Vi klädde på oss våra ytterkläder och lämnade sedan gymmet. Vägen hem till mig var inte lång utan tog enbart ett par minuter. Just idag kändes de få minuterna som timmar. Tyra och jag gick sida vid sida, i tystnad genom gatorna. Byggnad efter byggnad försvann bakom oss och ännu fler uppenbarades framför oss. Vi hade inte bråkat eller var osams, men ett kyligt täcke hade lagt sig över oss. Jag tyckte inte om det över huvud taget.
Jag förstod varför Tyra hade blivit irriterad. Självklart. Men på samma gång ändå inte. Hon skulle inte förstå kärleken jag har till mina barn förrän hon själv fick barn. Det var något som inte gick att beskriva. Ord räcker inte till och detta var, förhoppningsvis, inte sista gången vi skulle träffas. Det fanns tusentals fler tillfällen för oss att gå ut och festa så jag förstod inte varför vi behövde göra det just idag.
Vi var hemma på nolltid. Lägenheten var fylld av ljud. Både teven och radion stod på, Leo stod och sjöng på broder Jakob och Ava kröp omkring och jollrade. Ett leende växte sig stort på mina läppar i samma stund som jag klev över gaveln.
”Vi är tillbaka!” ropade jag för att upplysa Elenor, som genast kom in i hallen.
”Oj! Har ni tränat eller?” skrattade hon och granskade våra svettiga ansikten.
Tyra nickade. ”Ja, jag kände att vi inte gjorde något nyttigt här så… Ja. Sen så tänkte vi vara lite fina och fräscha till i kväll också!”
Elenor rynkade pannan och såg på mig. ”Vad händer i kväll?”
Jag vred på mig likt en mask med blicken i golvet. ”Jo… Tyra tyckte att vi skulle gå ut. Men jag vill gärna stanna hemma med barnen och jag vill verkligen inte att du och pappa ska behöva stressa med de!”
”Struntprat!” väste Elenor retsamt. ”Tyra har fullkomligt rätt. Du skulle behöva en kväll med gamla vänner. Ava och Ollie är inga bördor för oss inte, vi tar hand om de med nöje! Gå ut och njut Alex. Du förtjänar det.”
”Där ser du”, viskade Tyra nöjt vid min sida.
”Okej”, nickade jag och gav Elenor ett tacksamt leende innan jag gick upp till övervåningen med Tyra hack i häl. När jag skulle ta sista trappsteget kom jag på att jag inte hade hälsat på varken mina syskon eller barn. Jag skulle precis vända om och gå tillbaka ner för trappan när Tyra pressade upp mig.
”Du kan mysa med barnen efter att vi har duschat.”
”Okej då”, suckade jag.
Vi gick tillsammans in i badrummet och drog av oss våra svettiga träningskläder. Vi hade känt varandra såpass länge att se varandra nakna inte var något konstigt. Dessutom var vi bästa vänner och tjejer. Vi kunde vara avslappnade med varandra.
Båda två klev in under den varma strålen, med ett stort mellanrum mellan kropparna. Utan att prata skrubbade vi oss rena - från topp till tå. Rakning, inpackning och ansiktsmask. Rubbet. Vi stod där inne såpass länge att våra fingrar hann bli alldeles rynkiga.
”Vi har varit här inne i nästan en timme”, skrattade Tyra och räckte mig en handduk.
”Oj”, fnittrade jag till svar. Ett lager kondens hade lagt sig över spegeln och gjorde det omöjligt för mig att se min spegelbild. Jag ryckte på axlarna åt det. Luften inne på badrummet var kvav och varm, vilket gjorde det svårt för oss att andas ordentligt. Vi skyndade oss med att smörja in våra ansikten och kroppar och rusade sedan in på mitt rum.
”Nu till det roligaste!”
I flera timmar satt vi och fixade smink och hår. Mitt hår låg i lösa lockar över mina axlar, något som fick mig att känna mig ovanligt snygg. Det hade gått lång tid sedan jag klätt upp mig. Tyra bar en svart, tight klänning med långa ärmar. Hennes hår var platt och ögonlocken mörka. Min klänning sken bredvid hennes. Guldfärgad med paljetter.
”Äntligen! Mina armar gör ont av allt arbete. Nu är vi i alla fall redo för att festa från solnedgång till soluppgång!”
Elenor hade ställt fram varsin tallrik pastasallad åt oss som vi snabbt skyfflade i oss. Barnen hade redan somnat vilket gjorde det omöjligt för mig att spendera lite tid tillsammans med de. Jag såg besviket ner på mina fingrar.
”Vad fina ni är tjejer!” berömde Elenor oss ifrån soffan.
”Tack, El”, svarade Tyra glatt och drog en hand genom sitt hår. ”Ska vi gå Alex?”
Jag såg på henne med ett leende. ”Ja. Nu kör vi.”
När vi hade kommit till klubben hade jag intalat mig själv om att jag bara skulle stanna kvar där i några få timmar. Få timmar hade övergått till en mängd timmar och innan jag visste ordet av var solen på väg upp över horisonten. Klockan hade knappt passerat fyra på morgonen ännu och klubben var fortfarande fylld med folk.
Musikens höga, monotona rytm bankade som en hammare i min skalle. Besökarna på klubben stod och hoppade i takt till låten som om det inte fanns någon morgondag. Jag hade gett upp att dansa för flera minuter sedan eftersom att trängseln hade blivit för mycket för mig och satt nu istället vid baren med ett glas vatten. Det doftade starkt av svett och sprit i lokalen. Lukten fick det att snurra i huvudet på mig, så jag försökte att andas med munnen så mycket som möjligt.
”Alex!” sluddrade Tyra bakom mig. Jag struntade i att se bakåt då jag visste att hon var påväg åt mitt hål. Som jag hade trott slöt hon upp bredvid mig inom bara några få sekunder. ”Vad g-gör du här?-hick-”Du ska ju d-dansa! Med m-mig!”
”Ja”, andades jag långdraget. ”Tyra jag är trött. Jag… jag… jag ska hem.”
Även fast jag inte ville erkänna det var jag minst lika berusad som Tyra själv. Jag hade hällt i mig flera olika sorters drinkar under kvällens gång utan att så mycket fråga om vad de innehöll. Något sade mig att jag skulle ångra mig i morgon bitti. ”Hem?! Näää…”
Jag svepte innehållet i mitt glas. ”Jo. Vi ses i morgon.” Jag kysste hennes kind och trängde mig sedan genom folkmassorna, på väg mot utgången. När jag stod utanför klubben drog jag av mig klackarna och började gå längs gatan.
Asfalten var sval mot mina fotsulor men det var inget annat än skönt. Jag drog en trött hand genom mitt hår och kisade med ögonen mot horisonten. Flera kvarter bort kunde jag skymta tågstationen. Min hjärna befallde mig att sucka, men inte ett knyst lämnade min strupe. Bakom mig kunde jag höra klubbens dunkande musik. Jag antog att min huvudvärk skulle dunka i ungefär samma rytm i morgon när jag vaknade.
”Jag är dum i huvudet”, skrattade jag lågt åt mig själv.
”Alex?” frågade en röst bakom mig. Jag snurrade runt med hela kroppen och såg på gestalten som stod framför mig. Till en början var det svårt för mig att urskilja konturerna i ansiktet, men när jag väl gjorde det kändes det som om all alkohol jag druckit under natten rann av mig.
”Victor?” utbrast jag kyligt.
OJOJOJ. Victor? Vad tror ni händer nu? Kommer Alex vilja prata med Victor? Tror ni hon kommer berätta för Justin om sitt möte med honom? Och tror ni Alex gör rätt i att ha misstankar angående Justins och Selenas relation? Berätta vad ni tror! Det är spännande för oss att läsa era idéer och tankar ;)
Skrivet av Liv and Liv only. Ema ville också vara med och skriva meeeeen jag var så sugen så skrev klart det på någon timme bara. Hehe. Kommentera så är ni änglar! Puss och kram // Liv.
18 - Sometimes it's hard to face reality.
”Alex? Alex, vad hände?” Mobilen hade fallit ner på golvet, mellan bromsen och gasen. Men jag tordes inte ta upp den, inte heller öppna ögonen.
”Är du inte riktigt klok?”
Personen jag kört på låg vid sidan av bilen, med huvudet begravt i händerna. Mörkret gjorde det svårt för mig att se vem det var. Med långsamma och försiktiga kliv gick jag närmre personen, som rabblade upp en hel ramsa svordomar.
”F-förlåt”, stammade jag. Dels för att jag var ledsen, dels för att jag ville att personen skulle se upp på mig. Smaken av galla spred sig i munnen på mig.
”Gud, jag förstår att du vill ha Justin för dig själv men att köra på mig är väl ändå att överdriva?”
Selena.
Jag drog efter andan. ”Selena? Förlåt! Herregud, jag såg dig inte! Det är så mörkt. Du kom från ingenstans. Förlåt! Mår du bra?”
Selena reste sig upp med en hand tryckt mot pannan. ”Mitt huvud gör ont, men bortsett från det mår jag väl bra. Trots omständigheterna.” Hon gav mig en kall blick. Jag undrade vad hon skulle säga till Justin. Kanske skulle hon förvrida historien och säga att jag med mening kört över henne.
”Låt mig parkera bilen så går vi in till Justin”, nickade jag och vände mig om för att gå tillbaka till bilen när en tanke slog mig. Jag vände snabbt på mig igen. ”Vad gjorde du här förresten?”
”Justin bad mig komma. Han hade tråkigt, så jag kom och höll honom sällskap.”
"Justin asked me to come. He was bored, so I came and gave him some company."
Svartsjukan brusade upp inom mig. Det drog i Selenas läppar och jag kunde se i hennes ögon att hon njöt över att Justin hade hört av sig till henne istället för att be mig komma hem. Eftersom att jag litade på Justin så visste jag att inget hade hänt, men Selena fick det att låta som om jag hade varit helt pantad som lämnat Justin i händerna på henne. Men de var gamla kompisar och jag kunde inte stå i vägen för det.
Jag parkerade bilen, plockade upp mobilen från golvet bara för att se att Tyra hade lagt på och sedan ringt samt messat mig flera gånger. Jag skickade snabbt iväg ett sms som berättade att jag mådde bra och att det bara hade varit Selena jag kört på. Hon svarade med ett Bra, det förtjänade hon.
”Kommer du eller?” Selena hade hunnit före mig till dörren. Suckandes låste jag bilen efter mig, och gick upp till henne. Ljuset från huset lyste upp framsidan svagt, vilket gjorde att jag kunde skymta något i ansiktet på Selena.
”Herregud!” utbrast jag förskräckt. Jag drog med tummen över hennes panna där en strimma blod rann. ”Du blöder. Vi borde ta dig till ett sjukhus. Det kanske är farligt.”
”Äh”, andades hon och viftade avvärjande med handen. ”Vi träffar er husdoktor bara.”
”Hm”, hummade jag, skeptisk över hennes beslut. Om något skulle hända så skulle jag vara ansvarig. Jag ville inte ha Selenas blod på mina händer - något jag ironiskt nog redan hade.
”Justin!” ropade jag när dörren slogs upp.
”Schyy, du väcker barnen”, hyschade han mig med ett brett leende på sina läppar, ett leende som på en gång suddades ut när han såg Selenas blodiga panna. Nu när vi stod under en lampa kunde jag se ett jack strax under hennes hårfäste. ”Vad har hänt?!”
”Jag pratade i telefon med Tyra, och helt plötsligt så stod Selena på vägen. Jag hann inte bromsa.”
”Vi måste åka till sjukhuset”, konstaterade Justin medan han iakttog såret.
Selena himlade med ögonen. ”Ge er. Ring er husdoktor. Han kan avgöra om vi måste åka till sjukhuset eller inte.”
Justin snörpte på munnen. ”Okej. Vänta här så ringer jag honom. Alex, ropa om något händer.”
”Självklart.”
Selena satte sig ner i soffan och började uttråkat pilla på kanten till en kudde. Ett tjockt täcke lade sig över rummet. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Förlåt? Det hade jag sagt flera hundra gånger redan och ett förlåt kunde inte gottgöra vad jag hade gjort. Jag masserade min tinning i jakt efter på något att prata om.
”Hur ska jag kunna gottgöra dig?” sade jag snabbt innan jag hann tänka efter.
”Ska jag vara ärlig Alex?” frågade Selena och såg mig djupt in i ögonen.
Jag ryckte på axlarna. ”Ja, det skulle ju vara trevligt om du var det.”
Hon nickade, men det verkade inte som om hon nickade åt mig. ”Jag vet inte. Jag har väldigt ont i huvudet just nu och är ganska omskakad. Jag kommer berätta för dig när jag kan tänka klart, okej?”
Det oroade mig lite. Hennes ögon sade att det inte var någon fara. Hon skulle vara snäll. Men hennes tonfall sade mig motsatsen. Hon kunde knappast begära Justin av mig. Inte för en sådan här liten sak. Liten och liten, den kanske inte var liten men hon hade i alla fall inte dött. ”Okej.”
Det knackade på dörren. Jag antog att det var husdoktorn och skulle just resa mig upp när jag hörde att Justin öppnade dörren. Mummel hördes från hallen och inom kort dök Justin upp i dörrvalvet tillsammans med en kort man med mustasch. Edgar Warren, vår husdoktor, var en man jag inte träffat på allt för många gånger. Han hade befunnit sig på vårt bröllop men enbart i någon timme och det hade varit första gången jag träffat honom.
”Edgar! Så trevligt att se dig”, log jag och böjde mig ner en aning för att krama om honom.
”Detsamma Alex. Du är lika vacker som när jag sist såg dig, om inte vackrare!” skrockade Edgar och höll kvar i mina armar en stund. ”Nå, vart är patienten?”
Justin gestikulerade med handen mot Selena som fortfarande satt med kudden i sitt knä. Edgar vaggade fram till soffan och slog sig ner på den tomma platsen bredvid Selena. Han räckte fram handen och log stort mot henne.
”Edgar Warren, till er tjänst!”
Selena verkade inte finna Edgar roande överhuvudtaget, men log i alla fall. ”Selena.”
”Så”, började Edgar och slog upp sin portfölj som var proppad med hjälpmedel. ”Du har blivit påkörd av en bil.”
”Påkörd av Alex, ja”, rättade hon honom innan hon sträckte på nacken för att ge Edgar en bättre syn på vad som hade hänt. Han undersökte såret noggrant, varpå han tog upp en våtservett ur sin väska. Blodet var borta på nolltid och såret blev tydligare. Det såg ut att vara ganska djupt. Jag tog tag i Justins bicep och tryckte till.
”Detta borde sys. Jag skickar en remiss till sjukhuset så tar de emot dig. Vill du åka nu eller i morgon bitti?”
”Nu.”
”Har du någon som kan skjutsa dig? Du borde inte köra i det här tillståndet.”
Selena såg storögt upp på Justin. Jag antog att hon inte ville bli skjutsad av mig, eftersom att jag förmodligen i hennes ögon körde som en galning. Justin harklade sig besvärat. ”Jag ringer din mamma.”
”Kan inte du skjutsa mig?” protesterade Selena.
”Selena, jag har en fru…” påminde Justin henne och sneglade diskret mot mig.
”Bara för att jag vill ha skjuts efter att din fru har kört på mig så betyder inte det att jag fortfarande är kär i dig. Jag behöver bara en kompis”, fräste Selena. Tydligen så hade hon tagit illa upp.
”Jag ringer din mamma. Jag kommer och träffar dig i morgon, okej?”
Selena nickade. ”Okej då.”
“Jag kan köra dig om du vill.” Orden lämnade min mun innan jag ens hann inse vad det var jag sa. Både Justin och Selena vände hastigt sina huvud åt mitt håll. “Det är det minsta jag kan göra, eftersom det var jag som orsakade skadan. Det gör inte mig något.”
“Alex…”
"Alex..."
“Nej Justin det är lugnt. Du hade ju ändå jobb. Så slipper Selenas mamma oroa sig.” Justins blick var tom när han såg på mig. Som om jag inte var där. Vilket fick mig att undra vad som egentligen pågick mellan oss. Det har varit konstigt ända sedan jag lämnade anstalten där de höll mig häktad.
“Vilken underbar idé Alexandra, vad snällt av dig! Justin, vilken underbar fru du har. Släpp henne aldrig.” utbrast Edgar.
“Inga planer på att göra det.” hojtade Justin glatt. För glatt. Jag trodde till och med att han gjorde till sig. Men varför skulle han göra det? Jag var nog bara paranoid. Han skakade doktorns hand och ledde honom mot utgången.
“Du behöver inte köra mig Alexandra. Jag förstår om du vill vara med Justin.” mumlade Selena till mig. Det lät som om hon menade det. Verkligen menade det.
“Det är det minsta jag kan göra. Jag är med Justin varje dag. Han dör inte av att vara några timmar utan mig. Kom.” Jag sträckte ut min hand och hon tog den. Sedan ledde jag henne ut till garaget och satte henne i Justins bil. “Jag ska bara byta om till något skönare och hämta något att dricka åt oss. Läsk eller vatten?”
“Om ni har Gatorade, vilken smak som helst, annars vatten tack.” Jag nickade och försvann in i huset igen. Justin mötte mig vid trappan och följde mig hack i häl upp mot vårt sovrum.
“Vad fan ska du köra henne för? Hennes mamma kan köra henne. Jag nekade henne för att jag ville vara med dig.” Han tog tag i min hand precis när vi gick in i vårt sovrum.
“Jag vill hjälpa henne. Det var jag som skadade henne Justin.” Jag roffade åt mig min hand och gick in i vår garderob, drog åt mig mig Jucy Couture mjukisdress och gick ut i sovrummet igen.
Justin såg på mig med ögon stora som tefat medan jag bytte om. När jag var klar slängde jag in de använda kläderna på golvet i garderoben.
“Justin,” mumlade jag och gick sakta fram till honom och placerade mina händer på hans axlar. “Selena var inte bara din flickvän, utan ni var också bra vänner. Precis som vi. Det är uppenbart att hon fortfarande betyder mycket för dig. Så jag gör detta för din skull. Jag vill vara snäll mot henne.”
Justin suckade och stäckte ut sin hand för att placera den på min kind. Jag slappnade av av hans beröring. Hans tumme smekte mig tröstande. “Har någon någonsin berättat för dig vilken underbar människa du är? För du är så bra att jag inte ens kan beskriva det.” Han tryckte mitt ansikte långsamt närmre sitt och kysste mig fjäderlätt på munnen. “Älskar dig.”
“Och jag dig.” sa jag innan jag vände mig om och satte fart mot köket för att hämta drickan. På väg dit tänkte jag över vad som precis hade hänt. Varför sa jag det där? Jag ville att Justin skulle säga att jag skulle skita i Selena, att jag betydde mer. Men nej. Istället blev han glad för att jag sa det jag gjorde och det bekräftar bara att hon fortfarande betyder mycket för honom. Jag behöver verklige komma härifrån. Jag vill hem till min familj och ta en paus från Justin, för det är uppenbart att han inte behöver mig lika mycket som jag behöver honom.
Pennvässaren surrade bredvid mig när jag tryckte in pennan i den. Studion var tom på folk, bortsett från mig. Scooter hade bett mig åka hit för att ses men hade sedan inte dykt upp eftersom att Yael hade åkt på influensan. Det hade varit fel av mig ifall jag hade bett honom lämna sin fru när hon var sjuk.
Nu satt jag med ett pappersark framför mig och en penna i handen. Det låg flera skrynkliga pappersbollar spridda på golvet. Jag lutade mig tillbaka i stolen. Scooter hade föreslagit att jag skulle skriva om det svåra jag och min familj hade gått igenom, men det var svårt att få ner något såpass privat på papper. Förhållanden var en helt annan sak att skriva om.
Under tiden allt hade pågått hade jag praktiskt taget befunnit mig i en bubbla. Varje morgon hade jag vaknat och förnekat det som inträffade. Jag hade varit rädd för att möta verkligheten som den egentligen var.
”Hard to face reality…” viskade jag för mig själv. Det var som om jag befann mig i en tecknad film och en glödlampa lyste upp över mitt huvud. Jag lutade mig över bordet och började skriva, utan att ta en paus på flera minuter.
Några timmar senare, efter att jag hunnit skriva ytterligare två låtar, knackade det på dörren. Innan jag hann ropa Kom in! så öppnades dörren och Selena kom in. Hon log stort när hon såg papperna på skrivbordet framför mig.
”Skriver du?”
”Ja. Tre låtar är klara”, berättade jag nöjt. ”Eller snarare tre utkast.”
”Wow… det är bra gjort. Hur länge har du varit här?”
Jag rynkade pannan. ”Hur mycket är klockan?”
Selena såg ner på sitt armbandsur. ”Halv tio.”
”Redan? Då har jag varit här i tre timmar. Lite mer kanske”, svarade jag och gäspade högt.
”Vart har du Alex då?” frågade Selena nyfiket, varpå hon slog sig ner i fåtöljen snett bakom mig. När hon såg munkarna som låg på bordet roffade hon genast åt sig en.
En pirrande känsla spred sig i kroppen på mig när hon nämnde Alex namn. ”I Sverige med barnen.”
Selena nickade långsamt, som för att se intresserad ut. ”Varför åkte du inte med?”
”Jag måste jobba”, skrattade jag och sneglade menandes på pappersbunten framför mig.
”Ah”, fnissade hon dumt. ”Skulle du vilja gå ut att äta? Jag antar att du inte har hunnit äta middag än.”
Jag tvekade. Skulle Alex ta illa upp ifall jag gick ut med Selena? Det kändes fel. Hon var mitt ex. Vi kunde inte umgås utan att folk drog egna slutsatser. Om Alex såg bilder på oss i tidningen så skulle hon antingen bli rasande eller bara rycka på axlarna. Frågan var vilket alternativ som var mest trovärdigt.
Men Selena var inte bara mitt ex. Hon var min kompis. Det kunde inte skada någon. Vi skulle ju bara gå ut på middag? Om Alex blev sur var det hennes problem. Det finns inget att bli svartsjuk på. ”Okej”, log jag. ”Middag låter suveränt.”
Hej allihopa!
Hoppas ni inte har glömt mig (Ema). Jag befinner mig just nu i USA och har precis skrivit det första kapitlet på väääääldigt länge. Jag och Liv satt och skrev detta tillsammans och det fick mig att inse hur mycket jag har saknat att skriva. Så nu hoppas jag bättra på mig.
Vad tycker ni om detta kapitel? Tror ni Selena har något i baktanke när hon umgås så mycket med Justin och varför tror ni Alex känner som hon gör? Gjorde hon rätt som åkte hem till Sverige? Tror ni det kommer vara nyttigt för henne?
Kommentera vad ni tycker och tänker. Vi älskar er alla massor. Muchlove/E och L
17 - To be sick or not to be.
”Ju-” började jag, men blev hindrad till att fortsätta av hans läppar.
Vi snurrade återigen runt så att jag ännu en gång befann mig underst. Justin avbröt kyssen och drog ner mina trosor på några få sekunder. Båda flåsade som två marathon-löpare och våra kroppar skälvde av att röra vid varandra.
”Nu?” flåsade jag och såg ner på hans höjda ägodel.
”Nu”, svarade han snabbt innan han trängde in i mig.
Vi snurrade återigen runt så att jag ännu en gång befann mig underst. Justin avbröt kyssen och drog ner mina trosor på några få sekunder. Båda flåsade som två marathon-löpare och våra kroppar skälvde av att röra vid varandra.
”Nu?” flåsade jag och såg ner på hans höjda ägodel.
”Nu”, svarade han snabbt innan han trängde in i mig.
Solen sken starkt utanför fönstret.
Justin stod framför mig, vid spisen och stekte omelett. Det doftade ljuvligt i hela huset. Ibland förstod jag mig inte på hur han kunde vara så bra på praktiskt taget allt. Han dansade, spelade instrument, sjöng, skrev, blev bra på bild och kunde laga mat som en Gud. Om jag inte visste bättre skulle jag kunnat tro att han var övernaturlig.
”Vad tänker du på?” frågade han utan att se på mig.
”Inget.”
”Inget?” upprepade han skeptiskt.
Jag drog ett djupt andetag. ”Det är väl klart att jag tänker på något. Men inget väsentligt.”
Han fnös roat. ”Okej. Inget värt att ödsla lite syre på eller?”
”Nej.”
”Okej.”
”Okej.”
”Okej.”
”Men lägg av!” utbrast jag och skrattade åt hur fånigt irriterande han var.
”Vad menar du? Jag har inte gjort något.” Justin såg ut som om det regnade och formade sina läppar till ett o. Jag skakade på huvudet. Det var ingen idé att fortsätta argumentera. Han skulle inte ge sig.
Hans plötsliga barnslighet berodde antagligen på det faktum över att vi alla var samlade igen. Även fast det är en konstig synvinkel, så tror jag att dessa dagar separerade från varandra inte har bådat oss något annat än gott. Vi uppskattade det vi hade mer nu än vad vi hade innan. Som de säger, du vet inte vad du har förrän det är borta.
Tiden ifrån familjen hade gett mig ganska mycket tid att tänka över saker. Saker jag inte hade prioriterat rätt på senaste tiden. Jag hade satt familjen över så mycket annat som är viktigt. Familjen var viktig, självklart, men det fanns så mycket annat som hade minst lika stor betydelse. Jag hade inte hälsat på min familj, eller umgåtts med några kompisar. Jag hade inte tagit en dag bara för mig själv. Jag hade inte prioriterat mig själv. Om det var något jag lärt mig under mitt liv så var det att om man inte tar sig själv i första hand så blir inget bra i slutändan.
”Hoppas det smakar”, log Justin och lade försiktigt ner en tallrik med omelett framför mig.
”Tack”, svarade jag och drog på munnen en aning.
”Har det hänt något? Du har verkat nedstämd hela morgonen”, konstaterade Justin från sin plats rakt framför mig.
Jag tog en klunk av mitt is-té, varpå jag skakade på mitt huvud. ”Nej. Allt är som det brukar.”
Han fnös avfärdande åt mitt svar. ”Knappast. Du har gått igenom för mycket för att det ska kunna vara som det brukar.”
”Jag funderade bara.”
”Som vanligt.”
”På mig själv.”
”Jaså?” Han höjde förvånat på ögonbrynen. ”Det var något nytt.”
”Precis. Jag tänker för mycket på andra och för lite på mig själv. Det är inte bra. Hur ska jag kunna få andra att må bra när jag själv inte mår bra? Det är omöjligt.”
”Mår du inte bra, hjärtat?” En rysning for genom min ryggrad när han kallade mig för hjärtat.
”Jo. Eller…” Jag tuggade tveksamt på min underläpp. ”Jag vet inte.”
Han nickade och svalde innehållet i sin mun. ”Du har rätt. Så, så, så rätt.”
Jag ryckte lätt på axlarna. Min gaffel hade spetsat en bit omelett, men min aptit var som bortblåst. Jag mindes inte ens att jag varit hungrig från första början. ”Jag vet bara inte vad jag ska göra för att få det att bli bättre”, suckade jag uppgivet.
”Åk hem till dig. Du kanske hittar något som får dig att minnas den glädje du en gång kände.”
”Justin, du får mig att låta som en deprimerad person.”
”Är du inte det då?” frågade han och gnuggade sina handflator mot varandra. Jag såg ner på mitt knä. Vad skulle jag svara? Det kändes som om min hals snördes ihop. Under hela min och Justins relation hade det aldrig hänt att jag inte kunde svara eller berätta vad jag kände. Vad var annorlunda nu? Svaret var självklart. Nej. Jag var inte deprimerad. Verkligen inte. Eller var jag det? Hur skulle jag ha någon aning.
”Det är inget att skämmas över.” Justin hade, utan att jag märkt det, rundat köksön och stod nu med armarna slingrade kring min överkropp samtidigt som han lutade sin haka mot min axel. Jag tackade Gud över att jag satt ner.
”Jag vet ärligt talat inte. Jag tror inte det. Nej. Jag är inte deprimerad. Jag har bara glömt bort den viktigaste personen i mitt liv.”
”Dig själv?”
”Mig själv”, instämde jag.
”Det kan hända vem som helst. Jag kan glömma bort mig själv hur lätt som helst när jag är ute på turné. Det kan bli så hektiskt med fansen, alla möten och rep. Showerna håller på till sent och börjar nästan igen innan jag ens har hunnit gått och lägga mig. Tro mig eller inte, men jag vet vad du går igenom. Allt du behöver göra är att ta en paus från oss. Mig. Barnen. Gå tillbaka till som du hade det innan mig för ett tag.”
”Va?” flämtade jag, livrädd över att Justin menade att vi skulle skilja oss. ”Ska jag lämna dig?”
”För några timmar. Eller tills du känner dig redo att komma hem igen”, förklarade han och drog med sina läppar över huden på min nacke.
”Behandla mig inte som om jag är sjuk”, fräste jag. Han var ingen doktor. Han kunde inte avgöra hur jag skulle behandla mig själv och han kunde verkligen inte ta det på hans villkor.
Han lutade huvudet bakåt. Ett frustrerat stön lämnade hans strupe. ”Gör som du vill bara.”
”Det tänker jag.”
Jag hoppade av stolen och skyndade mig upp till vårt sovrum. Direkt när jag steg in i rummet banade jag iväg till garderoben där jag drog ut ett ljusblått, slappt linne samt ett par svarta virkade shorts. Jag granskade mig själv i helkroppspegeln som hängde på väggen och nickade nöjt åt mitt val.
Med ett par vita Vans på mina fötter återvände jag ner till bottenvåningen där Justin stod och väntade på mig i hallen. Han granskade mig från topp till tå, log roat och drog en hand genom sitt hår. ”Vart ska du?”
Justin stod framför mig, vid spisen och stekte omelett. Det doftade ljuvligt i hela huset. Ibland förstod jag mig inte på hur han kunde vara så bra på praktiskt taget allt. Han dansade, spelade instrument, sjöng, skrev, blev bra på bild och kunde laga mat som en Gud. Om jag inte visste bättre skulle jag kunnat tro att han var övernaturlig.
”Vad tänker du på?” frågade han utan att se på mig.
”Inget.”
”Inget?” upprepade han skeptiskt.
Jag drog ett djupt andetag. ”Det är väl klart att jag tänker på något. Men inget väsentligt.”
Han fnös roat. ”Okej. Inget värt att ödsla lite syre på eller?”
”Nej.”
”Okej.”
”Okej.”
”Okej.”
”Men lägg av!” utbrast jag och skrattade åt hur fånigt irriterande han var.
”Vad menar du? Jag har inte gjort något.” Justin såg ut som om det regnade och formade sina läppar till ett o. Jag skakade på huvudet. Det var ingen idé att fortsätta argumentera. Han skulle inte ge sig.
Hans plötsliga barnslighet berodde antagligen på det faktum över att vi alla var samlade igen. Även fast det är en konstig synvinkel, så tror jag att dessa dagar separerade från varandra inte har bådat oss något annat än gott. Vi uppskattade det vi hade mer nu än vad vi hade innan. Som de säger, du vet inte vad du har förrän det är borta.
Tiden ifrån familjen hade gett mig ganska mycket tid att tänka över saker. Saker jag inte hade prioriterat rätt på senaste tiden. Jag hade satt familjen över så mycket annat som är viktigt. Familjen var viktig, självklart, men det fanns så mycket annat som hade minst lika stor betydelse. Jag hade inte hälsat på min familj, eller umgåtts med några kompisar. Jag hade inte tagit en dag bara för mig själv. Jag hade inte prioriterat mig själv. Om det var något jag lärt mig under mitt liv så var det att om man inte tar sig själv i första hand så blir inget bra i slutändan.
”Hoppas det smakar”, log Justin och lade försiktigt ner en tallrik med omelett framför mig.
”Tack”, svarade jag och drog på munnen en aning.
”Har det hänt något? Du har verkat nedstämd hela morgonen”, konstaterade Justin från sin plats rakt framför mig.
Jag tog en klunk av mitt is-té, varpå jag skakade på mitt huvud. ”Nej. Allt är som det brukar.”
Han fnös avfärdande åt mitt svar. ”Knappast. Du har gått igenom för mycket för att det ska kunna vara som det brukar.”
”Jag funderade bara.”
”Som vanligt.”
”På mig själv.”
”Jaså?” Han höjde förvånat på ögonbrynen. ”Det var något nytt.”
”Precis. Jag tänker för mycket på andra och för lite på mig själv. Det är inte bra. Hur ska jag kunna få andra att må bra när jag själv inte mår bra? Det är omöjligt.”
”Mår du inte bra, hjärtat?” En rysning for genom min ryggrad när han kallade mig för hjärtat.
”Jo. Eller…” Jag tuggade tveksamt på min underläpp. ”Jag vet inte.”
Han nickade och svalde innehållet i sin mun. ”Du har rätt. Så, så, så rätt.”
Jag ryckte lätt på axlarna. Min gaffel hade spetsat en bit omelett, men min aptit var som bortblåst. Jag mindes inte ens att jag varit hungrig från första början. ”Jag vet bara inte vad jag ska göra för att få det att bli bättre”, suckade jag uppgivet.
”Åk hem till dig. Du kanske hittar något som får dig att minnas den glädje du en gång kände.”
”Justin, du får mig att låta som en deprimerad person.”
”Är du inte det då?” frågade han och gnuggade sina handflator mot varandra. Jag såg ner på mitt knä. Vad skulle jag svara? Det kändes som om min hals snördes ihop. Under hela min och Justins relation hade det aldrig hänt att jag inte kunde svara eller berätta vad jag kände. Vad var annorlunda nu? Svaret var självklart. Nej. Jag var inte deprimerad. Verkligen inte. Eller var jag det? Hur skulle jag ha någon aning.
”Det är inget att skämmas över.” Justin hade, utan att jag märkt det, rundat köksön och stod nu med armarna slingrade kring min överkropp samtidigt som han lutade sin haka mot min axel. Jag tackade Gud över att jag satt ner.
”Jag vet ärligt talat inte. Jag tror inte det. Nej. Jag är inte deprimerad. Jag har bara glömt bort den viktigaste personen i mitt liv.”
”Dig själv?”
”Mig själv”, instämde jag.
”Det kan hända vem som helst. Jag kan glömma bort mig själv hur lätt som helst när jag är ute på turné. Det kan bli så hektiskt med fansen, alla möten och rep. Showerna håller på till sent och börjar nästan igen innan jag ens har hunnit gått och lägga mig. Tro mig eller inte, men jag vet vad du går igenom. Allt du behöver göra är att ta en paus från oss. Mig. Barnen. Gå tillbaka till som du hade det innan mig för ett tag.”
”Va?” flämtade jag, livrädd över att Justin menade att vi skulle skilja oss. ”Ska jag lämna dig?”
”För några timmar. Eller tills du känner dig redo att komma hem igen”, förklarade han och drog med sina läppar över huden på min nacke.
”Behandla mig inte som om jag är sjuk”, fräste jag. Han var ingen doktor. Han kunde inte avgöra hur jag skulle behandla mig själv och han kunde verkligen inte ta det på hans villkor.
Han lutade huvudet bakåt. Ett frustrerat stön lämnade hans strupe. ”Gör som du vill bara.”
”Det tänker jag.”
Jag hoppade av stolen och skyndade mig upp till vårt sovrum. Direkt när jag steg in i rummet banade jag iväg till garderoben där jag drog ut ett ljusblått, slappt linne samt ett par svarta virkade shorts. Jag granskade mig själv i helkroppspegeln som hängde på väggen och nickade nöjt åt mitt val.
Med ett par vita Vans på mina fötter återvände jag ner till bottenvåningen där Justin stod och väntade på mig i hallen. Han granskade mig från topp till tå, log roat och drog en hand genom sitt hår. ”Vart ska du?”
"Where are you going?"
”Till min lägenhet.” Jag gick förbi honom till byrån, där mina nycklar till ferrarin låg.
”Vad ska du göra där?” fortsatte han fråga och gick efter mig till dörren.
”Hämta lite saker. Varför frågar du så mycket?”
”Får man inte undra eller?”
”Visst får du det. Vi ses sen!” Jag skickade iväg en slängkyss sekunden innan dörren slogs igen efter mig.
Bilens motor spann under mig, något som fick ett brett leende att ta plats på mina läppar. Jag hade saknat att köra. Försiktigt backade jag ut från min parkeringsplats och såg sedan till att porten stängdes efter mig innan jag körde iväg.
Att köra till min lägenhet gick snabbt. Jag hade memorerat vägen dit såpass bra att jag hade kunnat köra dit i sömnen, eller till och med alkoholpåverkad utan att hamna fel. Det satt i mig. När jag kom fram parkerade jag på min personliga parkeringsplats - som till min lycka faktiskt var ledig trots att jag inte hade stått parkerad där på flera månader - och drog ur nyckeln ur tändningen.
”Då så”, andades jag och gav mig själv en sträng blick i backspegeln.
Under hela vägen upp till lägenheten höll jag nyckeln så hårt att den lämnade efter sig ett märke i min handflata. Jag drog lätt efter andan när jag såg märket och gnuggade min tumme mot det. Skakandes på huvudet tog jag upp nyckeln med min andra hand och tryckte in den i låset. Dörren gick upp med ett klick.
Det var svalt i lägenheten och doftade nytvättat. Det var förståeligt med tanke på att jag hade tvättat varenda textil i hela lägenheten innan jag åkt härifrån sist. På hallmattan låg det en hög post. Den var stor, men mindre än vad jag hade förväntat mig.
Jag plockade upp posten och placerade högen på diskbänken. Allt såg ut precis som jag hade lämnat det. Kuddarna i soffan låg vilandes i vardera hörn, doftljusen i fönstret stod släckta, gardinerna hängde med en ynka centimeters mellanrum. Att befinna mig här fyllde mig med ett lugn. Ett lugn jag inte kände hos Justin. Visst var jag lugn hos Justin, men det var två vitt skilda saker.
Som om jag var rädd över att golvet skulle gå sönder bara av att gå på det, tippade jag på tå in till mitt sovrum. Garderobsdörrarna stod öppna på glänt, men gapade tomt då större delen av innehållet befann sig hemma hos Justin. Jag gav min säng en blick innan jag slängde mig över den.
Madrassen formade sig under min kropp, kuddarna under mitt huvud. Hälften av kuddarna - den hälft Justin hade använt - doftade fortfarande rakvatten och tandkräm efter Justin, trots att jag hade tvättat de. Jag roffade åt mig en kudde och pressade den så hårt mot mitt ansikte som jag förmådde.
Efter att ha legat i sängen i ett antal minuter hävde jag mig upp och gick fram till garderoben. Det var få plagg som hängde kvar men det var plagg jag hade saknat. På golvet till garderoben låg en gammal Tommy Hilfiger bag. Jag plockade upp bagen och pressade ner koftan, klänningen, yogabyxorna och den långärmade tröjan som fanns kvar i garderoben i den. Sedan förflyttade jag mig till in i badrummet där jag fann en halvfull bruk hårspray, en oöppnad body lotion och en hårkam som såg ut att vara i perfekt skick och pressade ner de sakerna i väskan.
När jag hade pilat min väg genom hela lägenheten i jakt efter saker, släppte jag ner den fulla bagen på hallgolvet. Jag hade hunnit bli törstig efter allt letande så jag vände på klacken för att gå in i köket och ta ett glas vatten när det knackade på dörren. Jag antog att det var Justin med tanke på att han var den enda som visste om att jag befann mig här.
”Jaaaa?” undrade jag när jag lät dörren falla upp. Men jag hade haft fel. Där stod inte Justin.
”Hej!” Danny log stort mot mig. Utan att vänta på ett svar slog han armarna kring mig. Han doftade svett och korv, inte alls som Justin. Jag besvarade tafatt kramen, förvirrad över vad som pågick.
”Hur visste du att jag var här?”
”Det står på Twitter. Någon såg dig gå in här, tog ett foto som jag sedan såg. Så då tänkte jag ’varför inte? vi har inte setts på tre år’ och här är jag nu!” förklarade Danny entusiastiskt.
”Ja, här är du”, andades jag med tjock röst. ”Varför har du inte hört av dig? Varför är detta det första jag hör och ser från din sida på flera år?”
”Jag trodde inte du ville ha något med mig eller Katie att göra. Jag menar, du är ju en Bieber nu.”
”Och? Säg inte att du på riktigt tror så om mig, för då tror jag att jag svimmar.”
Han ryckte likgiltigt på axlarna. ”Man vet aldrig vad som kan hända när man adderar pengar och människor med varandra.”
Jag bet mig hårt i tungan för att inte skrika honom rakt i ansiktet. ”Och du trodde att jag skulle bli en skitstövel om jag fick känna på livet som rik? Herregud. Du fick en inbjudan till mitt bröllop! Vid det tillfället borde det väl ändå gå upp för dig att jag visst vill ha med dig att göra? Du är min kompis!”
”Ja. Förlåt.” Danny harklade sig. En ljusröd nyans sköljde över hans ansikte. ”Ska vi gå och fika?”
"Yeah. Sorry."
”Varför då?” I samma stund som orden lämnade min mun ångrade jag mig. Vad var det för fråga?
”Berätta vad som har hänt. Sist jag såg dig hade Justin lämnat dig och du var på smällen och nu ser du bättre ut än någonsin. Det har hänt mycket antar jag. Eller, en del vet jag då jag kollar på teve. Men det skulle vara trevligt att få höra saker ur ditt perspektiv.”
”Vet du vad?” Jag lyfte upp bagen från golvet och slängde den över min axel. ”Fika låter underbart.”
Danny och jag hade suttit på kafét i flera timmar när vi insåg att det hade hunnit bli mörkt ute. Justin hade både ringt och smsat mig ett dussintal gånger och Danny hade lovat sin pappa att ta hand om affären just i kväll, så vi hade båda varit tvungna att skynda oss iväg. Men det hade varit trevligt att sitta och prata med någon som praktiskt taget enbart var en åskådare. Att få berätta saker utan att han la sig i och tillrättavisade mig om att det inte alls gick till si och så. Danny hade tålmodigt suttit och lyssnat på mig när jag berättade om allt som hade hänt, precis så som jag hade lyssnat på honom.
Min telefon gav ifrån sig en tjutande signal, vilket fick mitt hjärta att stanna för en sekund. Efter att ha återhämtat mig lutade jag mig över växelspaken för att hinna svara innan samtalet gick till röstbrevlådan och tog tag i min telefon. Ett stort leende bredde ut sig över mina läppar när jag såg vem det var som ringde.
”Hej!” svarade jag glatt. ”Hur är det?”
”Bra”, suckade Tyra övertygande. ”Själv då?”
Jag sög på min underläpp ett tag innan jag svarade. ”Helt okej.”
”Bara helt okej?” ifrågasatte hon kvickt.
”Jag är fortfarande aningen omskakad efter allt som har hänt. Men nu när jag är hemma känns allt lite bättre.”
”Bara lite?”
Jag vred på ratten. ”Mycket bättre”, rättade jag mig själv.
Hon spann nöjt i andra änden. ”Mycket bättre.”
”Hur är det hemma i Sverige då?” frågade jag och kastade en snabb blick upp mot det stjärnklädda himlavalvet.
”Just det…” började hon långsamt. ”Det är en sak jag inte har berättat för dig.”
”Ut med det”, befallde jag och blev genast nyfiken över vad det var hon dolde.
Hon andades djupt ut, precis som man låter när man mediterar. ”Jag har flyttat till Paris!”
Jag satte mitt egna saliv i halsen. ”Va? Paris?!”
”Ja! Visst är det underbart?”
”Ja, jo. Men varför Paris av alla städer?”
”Här kommer den andra nyheten… jag har träffat en fransman! Han heter Nicolas och äger en Louis Vuitton butik här i Frankrike. Jag bor i hans takvåning för tillfället, men så fort jag får ett jobb och en fast inkomst så ska vi börja söka efter ett gemensamt boende.”
”Wow…” flämtade jag förvånat. Det var mycket att ta in på en och samma gång.
”Är du inte glad för min skull?” pep Tyra överlyckligt i andra änden.
Jag nickade men slutade tvärt när jag insåg att hon inte kunde se mig. ”Jo! Jätte glad! Herregud. Paris! Jag och Justin måste få komma och hälsa på någon gång. Så kan vi gå på dubbel dejter.”
Tyra hummade upprymt. ”Det kommer bli alldeles, alldeles underbart!”
Jag log smått för mig själv. Jag var glad för Tyra, det var jag verkligen. Glad över att hon hade hittat någon som hon tyckte om och som hon ville bo tillsammans med. Tyra var högst kräsen över att bo tillsammans med folk, så jag antog att Nicolas hade gjort något rätt.
I samma stund som jag skulle berätta om Selenas besök hos oss hoppade något upp framför bilen. Jag skrek till när föremålet rullade upp på motorhuven. Snabbt pressade jag foten mot bromsen och knep ihop ögonen.
”Alex? Alex, vad hände?” Mobilen hade fallit ner på golvet, mellan bromsen och gasen. Men jag tordes inte ta upp den, inte heller öppna ögonen.
Så där ja! Ännu ett kapitel uppe, och ännu ett steg närmre slutet på denna never-ending story. Haha. Vad tror ni Alex körde på? Kommer saken leva eller dö? Och är Alex deprimerad? VIlka kommer ihåg Danny förresten? Extra poäng till er som minns!
Hoppas ni njöt av detta kapitel precis som jag hoppas att ni njuter av alla andra. Även detta skrev jag själv men det gick galant ändå. Ska försöka skriva klart nästa så snart som möjligt så att det kommer upp innan det har gått 5 dagar, hehe. Kommentera mina änglar! Det ger mig större inspiration. Ni var så bra en gång i tiden, can we go back to that? ;) Älskar er, xx Liv.
