Love Me Like You Do - Epilog

 

"Förlåt för att jag inte varit här på senaste tiden mamma. Jag har faktiskt inte varit i Sverige på jätte länge. Och i övermorgon är det den stora dagen och jag kände att jag behövde komma hit för att prata med dig. Sist jag var här var väl 2 år sedan? Jag har berättat om Justin, va? Vi har nu två underbara barn. Jag är ledsen att du inte är här och får lära känna dem. Vi tar bra hand om dem även om vi lever ett hektiskt liv. Vi ser till att de är omringade av bra människor hela tiden." Jag log åt tanken av mina barn.

"Oliver fick sitt namn av Jeremy och pappa. Jag gillade det inte först men Justin övertalade mig. Och Avalanna döptes efter en liten flicka som led av en svår sjukdom. Avalanna kanske är där uppe med dig mamma? Om hon är det, ta väl hand om henne. Hon betydde mycket för Justin och vi tvekade inte en sekund på att döpa vår dotter till Avalanna så fort vi fick veta att det var en flicka."

Några tårar fann sin väg ner för mina kinder och jag hindrade inte ens de från att falla just för att de inte var vanliga tårar, de var glädje tårar.

"Jag är lycklig nu mamma. Jag har allt jag någonsin kan önska mig, jag har en underbar kille, två underbara barn och en stor familj vid min sida som stöttar mig genom allt. Den enda som saknas är väl du, och mormor. Jag saknar er men ni är i en bättre värld just nu och..."

Jag blev avbruten av två armar som kramade om min hals. "Mamma vi gå nuuuu."

Jag vände mig om och såg på Ollie som såg förväntansfullt på mig, antagligen ivrig för att få komma hem.

"Var är din pappa och din syster?" skrattade jag och drog ned honom i mitt knä där jag satt framför gravstenen.

”Där!” ropade han och pekade ned för den lilla kullen där jag mycket riktigt såg Justin komma gåendes med Ava bredvid sig. Hon hade just lärt sig gå och ville därför gå hela tiden. Hon tyckte väl det var nytt och spännande.

"Hej hjärtat! Har du haft det kul med pappa?" frågade jag Avalanna och sträckte ut armarna för en kram. Hon jollrade glatt och kastade sig i min famn som Oliver lyckligvis lämnat. Annars hade Ava antagligen mosat honom.

Jag reste mig upp från marken med Ava i famnen och ställde mig på fötter precis när Justin nådde oss.

"Hej älskling," hälsade han och gav mina läppar en mjuk kyss, "är du redo att åka?"

Jag nickade bara och klev fram mot gravstenen. Jag placerade en puss på mina fingertoppar och placerade sedan handen på stenen. "Jag älskar dig mamma, alltid."

"Ollie kom vi ska åka nu!" ropade Justin

 

Jag var ledsen att min mamma inte var här med mig just nu så att hon kunde hjälpa mig med barnen, men jag hade både Elenor och Pattie till min hjälp och det var jag tacksam över. De ställde upp i alla lägen och hjälpte mig och Justin på alla sätt.

Oliver visste om att Elenor inte var min riktiga mamma, men ändå valde han att kalla henne för mormor. Det var något som gladde Elenor, det kunde man se. Varje gång han yttrade ordet mormor istället för Elenor spred sig ett brett leende på hennes läppar.

Ava var fortfarande för liten för att förstå innebörden med en mormor, och för liten för att ens uttala meningar som man kunde förstå. Men när tiden kom skulle hon förstå, och då skulle varken jag eller Justin tvinga henne till att kalla Elenor för mormor endast för att Oliver gjorde det.

”Maaaaat!” tjöt Oliver bredvid mig.

Justin, som satt och arbetade med något på sin dator skrattade. ”Älskling kan inte du fixa något? Jag tror det finns spagetti och köttfärssås i kylen. Åtminstone sa piloten det men vad vet jag?”

 

http://www.justinbiebergif.com/wp-content/uploads/2013/03/justin-bieber-gif-bw1.gif

"What do I know?"

 

”Jag gör det med nöje.” flinade jag och reste mig upp ur mitt säte. Oliver log nöjt när han såg att jag var på väg mot det lilla köket – om man kan kalla det för ett kök – som fanns på flygplanet.

Innan jag plockade ut maten åt honom gick jag fram till Avas barnvagn för att se efter om hon andades - vilket hon lyckligtvis gjorde. Hennes ögonlock var mjukt stängda och hennes ljusbruna slingor låg som en gloria över hennes huvud. Att se sitt eget barn sova var en av de få saker jag aldrig hade kunnat tro var så underbart.

”Maaat mamma!” ropade Oliver från sin plats, som om han ville påminna mig om varför jag hade rest mig upp från första början.

Skrattandes drog jag upp dörren till kylskåpet och mycket riktigt fanns det en plastburk med spagetti och köttfärssås där. Jag slevade upp lite mat i en skål och satte sedan in den i mikron. Under minuten som maten befann sig i mikron drömde jag mig bort. Det var ofattbart att om endast några timmar skulle jag inte vara Alexandra Smith längre, utan Alexandra Bieber. Ett leende tog sin plats på mina läppar.

Det kändes löjligt att stå och le för en sådan sak, men tanken var så otroligt underbar att det inte gick att hålla tillbaka leendet. Mikron pep till och meddelade att maten var klar. Innan jag gick tillbaka till Oliver och Justin öppnade jag åter kylskåpet och drog ut en flaska med Cola till mig, och en liten förpackning med äppeljuice till Oliver.

”Smaklig måltid min herre!” yttrade jag tillgjort när jag satte ned Olivers mat framför honom. Han klappade lyckligt med händerna och tog sedan upp gaffeln för att börja äta. Det gladde mig att varken Oliver eller Ava hade problem med att äta. Jag antog att det var något dem hade fått av mig och Justin.

”Vad jobbar du med?” frågade jag Justin och tog sedan en klunk av min iskalla dricka.

”Jag mejlar lite folk bara.” log han till svars, lika lugn som vanligt. Under hela bröllops-stressen hade han varit lugn, som om han hade tiden lindad runt sitt lillfinger.

Jag nickade suckandes. ”Patrick är stenhård.”

Justin gav ifrån sig ett – nästan hånande – skratt. ”Så klart, älskling. Han är en PT.”

”Men jag ville bara komma i form till bröllopet. Bli av med alla mammakilon. Men nej – Patrick fick mig att jobba arslet av mig flera timmar om dagen i flera veckor!”

”Du är dansare Alex, sånt borde du klara.”

”Jag är väl medveten om mitt yrke”, väste jag till svar, ”men jag har även fött två barn.”

”Och jag älskar dig för det.” log Justin och skickade iväg en slängkyss.

Jag himlade med ögonen och drog upp min mobil för att döda lite tid. Nästan alla tidningar i hela världen hade skrivit om mitt och Justins bröllop så det var det enda man fick se nu för tiden, därför valde jag att undvika sociala medier under en tid. Mitt i en omgång av Candy Crush (ja jag spelade det fortfarande, fem år senare) såg jag ned på Oliver bredvid mig när han skyfflade i sig sin mat. Han hade blivit alldeles kladdig runt munnen vilket påminde mig om Justin, när han åt spagetti med köttfärs sås.

Jag sparkade till Justins fot under bordet där han satt mitt emot mig. Hans blick förflyttades trött från datorskärmen till mig, “Hm?” mumlade han trött.

“Sådan far sådan son, eller hur är det?” viskade jag och nickade åt Ollies håll. Justin såg på Oliver och log stort.

“Ja vår son är rätt snygg så dig kan han ju inte likna.”

“Ha ha, Justin.” skrattade jag ironiskt och slog till honom på foten ännu en gång innan jag vände mig mot Oliver. “Oliver gubben, titta hit.” sa jag och höll telefonen framför näsan på honom.

Han hade precis lastat på en full sked med mat som var på väg mot munnen och stannade halvvägs när han uppfattade vad jag sa. Han log stort medan jag knäppte några bilder, sedan lade jag ner telefonen på borde och tog en servett för att torka honom om munnen.

“Mamma, du är rolig.”

“Det är väl bra? Eller? Vill du ha en tråkig mamma istället?” Jag gjorde till rösten så att det skulle låta som om jag vore en bitter tant.

Oliver rynkade på näsan, “Näääää!” tjöt han förskräckt.

“Då har du tur!” log jag och kysste honom mjukt på kinden.

Suckandes slog jag mig ner på min plats igen och lät Oliver gå tillbaka till att äta. Justin såg upp från sin dator med ögonen kisande - vilket betydde att han funderade på något.

“Vad?” utbrast jag, nyfiken på vad som cirkulerade i huvudet på honom.

Han fuktade sina läppar, “Mejlade du cateringstället?”

“Jag och Pattie gjorde det tillsammans för två veckor sedan. Jag är ganska säker på att jag berättade det för dig.”

“Det är så mycket just nu, så det är lite svårt att hålla reda på allt.”

“Du oroar dig för mycket. Till och med mer än mig och det är jag som är tjej.”

“Ja, förstår du inte? Du är tjej! Du har planerat bröllop och haft dig sedan du var liten. Allt detta är ju nytt för mig, på sätt och vis. Jag har inte direkt snackat bröllop och barn och hus med mina föräldrar när jag var liten.”

“Det där var ju otroligt fördomsfullt! Bara för att jag är tjej…”

“Hey, hey, hey! Stop där. Du sa ju själv att jag oroar mig mer än dig och att du är tjej. Som att du borde oroa dig, då förolämpade du ju dig själv?”

Justin hade faktiskt rätt när jag tänkte efter, men det var inte något jag tänkte erkänna. “Äsch, håll käften, det sa jag inte alls.”

“Mamma!” utbrast Oliver.

“Ja, vad är det hjärtat? Har du ätit klart?” undrade jag och såg hans tomma tallrik stå på bordet.

“Du sa ett fult ord! Du måste köpa en glass till mig.”

“Ja, mamma. Du sa ett fult ord…” Justin såg på mig och hånlog. Han älskade verkligen att se mig göra bort mig framför barnen.

 

wow | via google

"Yes mom..."

 

Jag suckade, “du har rätt Ollie. Förlåt. Jag ska köpa dig en glass så fort vi landar.”

“Till Ava också!”

“Till Ava också.” bekräftade jag innan jag reste mig upp för att plocka undan efter Olivers måltid.

 

“Jag pratade nyss med mormor, hon och morfar hade haft jättekul med barnen. De var tydligen fulla med energi fram tills klockan slog åtta, då somnade de båda två i soffan.” berättade Justin när han slog upp dörren till sovrummet i vår lägenhet i Stratford.

Vi hade köpt en lägenhet i närheten av Justins morföräldrars hus så att vi hade någonstans att bo när vi var och hälsade på. Det var för trångt i det lilla huset Bruce och Diane ägde, speciellt nu när vi var så många i familjen. Idag när vi hade landat så hade vi åkt direkt till morföräldrarna på middag. Efter middagen ville barnen stanna kvar för att leka och Diane insisterade i att lämna kvar de över natten. Jag älskade mina barn över allt annat på jorden, men lite ensamtid med Justin tackade jag inte nej till, speciellt så nära inpå bröllopsdagen.

“Konstigt att de var fulla med energi efter resan. Ava sov ju knappt en timme och Oliver såg så trött ut på planet.” Jag tänkte tillbaka på dagens resa medan jag såg Justin klä av sig sina mjukisbyxor och krypa ner bredvid mig i sängen.

“Det har de nog fått av dig. Energin bara flödar hos dig. Det tar liksom aldrig stopp.” log Justin och kysste min kind.

“Nja, det tror jag inte. Energin har tagit stopp. Jag börjar bli gammal nu vet du.” skrattade jag och vände tillbaka blicken till boken jag läste innan Justin kommit in i rummet.

“23 är inte så gammalt Alex, testa vara 24, som jag. Det är utmattande.” skojade han och lade sig tillrätta under täcket.

“Jag fyller 24 om bara några månader, vet du vad jag önskar mig?” undrade jag och såg hemlighetsfullt på Justin.

“Inte ett till barn bara. Det räcker med Ollie och Ava just nu. Jag behöver ett sabbatsår.” klagade Justin.

Jag skrattade och slog till honom på axeln, “Nej dummer. Jag önskar bara att jag kunde åka tillbaka i tiden till min artonårsdag. Det var en bra dag. Och så önskar jag att jag inte behövde bli vuxen så snabbt.”

Några sekunders tystnad passerade innan Justin bestämde sig för att bryta den. “Kom här.” sade han och lyfte upp täcket för att sedan klappa på platsen precis bredvid honom.

Jag lade mitt bokmärke i boken, stängde igen den så att jag visste vart jag var, innan jag lade den på nattbordet bredvid sängen och placerade mig tätt intill Justin med huvudet på hans nakna bröst.

“Förlåt för att jag tog ifrån dig din ungdom.” viskade han och kysste mig på tinningen. “Det var inte meningen att det skulle hända.”

Jag suckade, “Justin… Sluta. Jag borde inte ens ha tagit upp det. Jag skulle aldrig i hela mitt liv vilja byta bort mina barn. Aldrig. Inte ens mot min ungdom. Oliver och Avalanna är en del av mig nu och jag vet helt ärligt inte vad jag skulle gjort utan de. Dessutom är jag stolt över oss. Vi har varit bra föräldrar tycker jag.”

“Jag håller med dig, men du fick fortfarande inte uppleva din ungdom som en normal människa.” Justins händer vandrade upp och ned längs min arm, något som de senaste sex åren alltid fick mig att slappna av och känna mig trygg.

“Ibland undrar jag vad jag hade gjort om du inte knackat på min dörr den där dagen.”

 

Justin såg upp på mig, fuktade sina läppar och drog en hand genom håret. “Förlåt.”

Mitt hjärta slog oregelbundet och jag visste inte riktigt vad som pågick. Varför stod Justin framför mig och bad om ursäkt? Jag trodde han hatade mig.

“Är inte du i Kanada?” förmådde jag mig att fråga.

Justin tog ett litet steg fram, “Jag var i Kanada. Men jag kunde inte stanna där längre.”

“Varför inte? Mår Bruce och Diane bra?” Min blick, även om tårarna var nära på att falla, lämnade inte Justins ögon för ens en sekund.

“De mår bra. Men inte jag. Det finns liksom en tjej,” började Justin och kliade sig i håret, så som han alltid gjorde när han var nervös och inte visste hur han skulle uttrycka sig, “hon är min värld och hon betyder allt för mig. Hon ska föda mitt barn och jag har varit ett svin mot henne. När hon inte är i närheten så är jag inte mig själv. Jag kan inte se klart och jag kan inte tänka klart. Det är som om jag är fångad av något svart mörker. Sedan finns det några klyftiga personer som lyckades banka vett i skallen på mig de sa att jag var bättre än så, att det jag gjorde inte var något jag vanligtvis skulle göra. Och de hade rätt, jag skulle aldrig i hela mitt liv vilja lämna den personen som gör mig hel, speciellt inte när denna personen bär på ett litet foster som kommer att vara hälften mig och hälften sin mamma, även om jag önskar att fostret fick ärva allt av sin mamma.”

Justin tog en paus för att fukta sina läppar och dra en hand genom sitt hår ännu en gång. Jag såg honom djupt i ögonen medan tårarna rann ned för mina kinder.

“Jag önskar att fostret fick ärva allt av sin mamma så att den kan bli lika perfekt som henne. De sägs att ingen människa är perfekt, men den här tjejen, hon är just det. Perfekt. Hon är perfekt för mig och hur mycket jag inte förtjänar henne efter det jag gjorde så önskar jag hon kan förlåta mig en vacker dag. Alexandra… Förlåt mig. Förlåt för att jag lämnade dig. Jag vill aldrig lämna dig någonsin.”

Tårarna rann ned för mina kinder likt en öppen kran, de ville inte sluta. Och där stod jag, paralyserad. Jag visste inte vad jag skulle göra - slänga mig i hans famn och förlåta honom? Jag ville förlåta honom, jag ville vara med honom och jag ville att han aldrig skulle lämna mig. Men jag kunde inte slänga mig i hans famn. Då slog det mig att Alfredo och Twist befann sig i min lägenhet, så med händerna för ansiktet och några höga snyftningar vände jag mig om och sprang in i lägenheten.

Jag krockade i någons famn, Twist. Han lade armarna om mig och strök mig över ryggen.

"Så ja Lexie, det ordnar sig. Ni löser detta."

Rätt vad det var hörde jag en låg smäll. Jag lyfte huvudet och såg mot ytterdörren där Justin precis slagit sig näve i tegelväggen utanför.

En smäll. Två smällar. Tre smällar. Fyra smällar. Tystnad.

Jag såg Justin glida ner på golvet utanför lägenheten med huvudet i händerna. Jag älskade honom trots allt och han älskade mig. Vi skulle få ett barn ihop. Vi skulle bli föräldrar. Jag och Justin, Justin och jag. Jalex. Det var vi två emot världen.

Sakta gick jag mot dörren och ställde mig i dörrkarmen. Jag såg ner på Justin. Hans näve blödde och den började bli smått lila.

Jag damp ned bredvid honom och tog hans blodiga hand i min. Han vände sakta blicken mot mig.

"Jag hoppas också vårt barn blir som jag, smart och lugn, så att han slipper skada sina knogar som hans dumma pappa." skrattade jag lågt och placerade lätta pussar på var och en av hans knogar.

Justin skrockade och vände huvudet helt åt mitt håll. Först nu såg jag att han grät. Jag torkade tårarna från hans kind med min fria hand och kysste hans kind lätt.

Justin hann placera sin friska hand i nacken på mig och tryckte våra pannor mot varandra. "Från djupet av min själ. Förlåt mig."

"Schhh." stoppade jag honom.

Justin såg mig djupt i ögonen innan han lutade sig fram och kysste mina läppar. En kyss fylld med känslor. Känslor som kärlek, ånger, lycka, hopp, allting i ett.

Justin drog ifrån alldels för snabbt.

"Jag älskar dig med varje hjärtslag mitt hjärta slår, och det slår för dig och den lilla filluren inuti dig."

"Och jag älskar dig. Mer än vad du kan förstå." Jag pussade honom snabbt på läpparna innan jag ställde mig upp framför honom. "Kom så fixar vi den där handen innan du förblöder."

 

Justin suckade, ”tänk inte på det hjärtat. Jag lyckades få huvudet ur röven och jag kom. Det är det som är det viktigaste.”

Jag log. ”Där har du fel. Det viktigaste är att du stannade.”


Epilogen till LMLYD! Äntligen... Nu är den stora frågan - vill ni läsa mer? Kommentera då! x E&L


Love Me Like You Do - 75 {THE END}

“Vi är redigt besvikna på dig”, suckade Bruce, skakandes på huvudet, “men vi vill att du åker till Alex. För hennes och för din egen skull, Justin. Allt kommer bli bättre när du väl talar till henne.”

Justin sneglade upp på honom. Han visste att det dem sa var rätt. Så därför tänkte han göra det enda som var rätt.

Han fiskade upp sin mobil ur fickan på sina jeans, och skrollade igenom sin kontaktlista tills han fann namnet han sökte efter. Signal efter signal gick fram, tills en trött röst svarade i andra änden.

“Hallå?”

“Hej, det är jag.”

 

En långdragen suck lämnade min strupe. Regnet smattrade mot fönsterrutan, men det var omöjligt för mig att se dropparna då mina persienner täckte fönsterrutan.

Imorse hade varken Katie eller Danny kommit upp till mig med frukost, men det hade inte gjort något. Det var jullov och det skulle inte förvåna mig om dem ville spendera lovet genom att umgås med sin familj, samt vänner istället för att ta hand om mig som om jag vore en liten bebis.

Återigen suckade jag och såg ner på min mage, som var täckt under ett svart linne. Den buktade ut en aning, men inget anmärkningsvärt riktigt ännu. När den skulle bli synlig så skulle alla skvallertidningar börja publicera bilder i mängder om den stora nyheten. Så småningom skulle nyheten nå Sverige, och min familj skulle få reda på det.

Min familj… inte förrän nu hade jag tänkt på att dem hade rätten till att veta. Veta att jag, både dotter och syster, bar på ett barn vars pappa var världens kändaste tonåring. De skulle förmodligen bli arga. Väldigt arga. Men det var inget annat än normalt. Jag skulle nog också reagera så om mitt barn kom och berättade, i 18-års ålder, att hon var gravid.

Alla tankar gjorde mig yr. Något som resulterade att ett tryckande illamående satte av inom mig. Med handen tryckt mot munnen reste jag mig upp ur soffan och rusade ut i badrummet. När jag fått upp locket till toaletten drog jag undan min hand och lät min magsäck tömmas på innehåll.

Det värsta - än så länge - med graviditeten hade varit illamåendet. Och mina ömma bröst. Och hur jag reagerade på alla olika sorters dofter och smaker. Listan var lång, om jag fick vara ärlig. Men det absolut värsta var att inte ha Justin här. Att han inte fanns här för att hålla upp mitt hår, eller laga smakfattig mat till mig. Det hade snart gått fem dagar sedan han lämnat mig på festen.

Julafton närmade sig med stormsteg och jag hade ingen aning om hur jag skulle fira den. Planen hade varit att flyga upp min familj till Stratford, där vi tillsammans med Justins familj skulle fira julafton. Jag antog att den planen inte längre fanns med på listan.

Tröttsamt spolade jag ned innehållet i toaletten, sköljde munnen med munvatten och lämnade sedan badrummet. Regnets kraft hade ökat och dropparna slog likt småsten mot fönstren vid det här laget.

Jag slog mig återigen ner i soffan med filten över mina ben och placerade min laptop i knäet. Hummandes klickade jag mig in på skype, endast för att få ett samtal från pappa sekunden efter. Leendes klickade jag på “Svara med videosamtal” och rätade sedan på mig i soffan.

“Heeeeeej!” ropade pappa, El, Jake och Leo i kör.

“Hej på er! Hur är det? Har det kommit någon snö ännu?” skrattade jag lyckligt fram.

Elenor suckade, “Snön är här ja… Och det är rena rama helvetet.”

Leo skrattade mjukt. “Nääää! Ja gillaj snö. Snöchubbe!”

“Snögubbe!” rättade Jake honom strängt, men brast sekunden efter ut i skratt.

“Hur är det med dig då älskling? Är det skönt med ledigt?” frågade pappa och drog en hand genom sitt mörka hår.

“Det är helt okej…” ljög jag snabbt. “Och ja, det är skönt med ledighet. Dock så har jag endast legat hemma de senaste dagarna. Bara för att ta det lugnt alltså.”

“Jaså? Vart har du Justin då?” flinade El och vickade retsamt på ögonbrynen.

“Heh”, fick jag nervöst fram, “han… han är…. jo… saken är den att… han är hos en kompis.”

“Hela tiden? Har ni inte gjort något speciellt under de senaste dagarna?” flämtade pappa förbryllat.

“Alltså hans kompis bor i… uh… New York”, matade jag på med lögner.

“Nämen! The big apple!” larvade sig pappa, och fick sekunden därpå ett lätt slag på axeln av Jake.

“Äh, sluta tönta dig.” muttrade han med ett snett leende lekandes på sina ljusrosa läppar.

“Hey! Hur är det med er förresten killar? Är det skönt med jullov?” frågade jag mina bröder.

“Ja haj lov hela tin!” utbrast Leo och slog armarna över bröstet för att se mallig ut.

Ett skratt lämnade min strupe. “Verkligen? Sååå skönt. Jag önskar att jag hade lov hela tiden också.”

“Nej, baja Leo kan haj lov hela tin! Inte Alex.” sade Leo bestämt. Hela familjen skrattade och jag log av synen. En känsla av saknad sköljde över mig. Jag saknade min familj. Speciellt just nu när jag inte hade någon här. Jag var ensam. Ingen ville ha mig mer och jag var osäker på om min familj ens skulle vilja ha kvar mig när jag berättat vad som hänt mig.

“Förresten Lexie! Vi har en glad nyhet att dela med oss av!” ropade El och log in i kameran.

“Jaså det har ni? Låt höra!”

“Victor har blivit åtalad för medbrottsling till rån. Han sitter nu inne!”

“Oj, vad bra då.” mumlade jag. Jag kunde inte glädjas. Hade Victor kanske inte suttit inne hade jag kanske kunnat få tillbaka honom. Han hade kunnat vara pappan till barnet eftersom Justin inte verkade vilja vara det.

“Vad är det gumman. Du ser inte så glad ut?” sade pappa. Han märkte det direkt. Han såg alltid igenom mig och nu var jag fast. Jag kunde inte ta mig ur denna situation eftersom mina tårar redan hade börjat rinna.

“Pappa, El… Jag… Jag är g… Jag är gravid.”

Tystnad. Ingen av mina fyra familjemedlemmar rörde en fena. De var som fastklistrade. Allt jag hörde var TVn som var igång i bakgrunden. Några minuter passerade innan El skickade upp Leo och Jake till deras rum varpå Elenor och pappa blev kvar ensamma.

“Är du säker på detta Alexandra? Har du testat dig?” undrade pappa.

Mina tårar fortsatte att rinna och min syn förblev suddig. “Ja. Pattie hjälpte mig.”

“Hur är detta möjligt?” orden lämnade Elenors läppar.

“Vad förväntar ni er? Jag och Justin är två seriösa personer i ett seriöst förhållande. Vi har sex. Precis som andra människor.”

“Men du tar väl p-piller? Ni skyddar väl er?”

“Ja El, jag går på p-piller. Men min sista karta tog slut och jag kunde inte få tag i någon ny just då. Det bara hände, vi tänkte liksom inte. Och vi trodde inte jag skulle ha ägglossning just då.”

“Det var väldigt oansvarigt Alexandra. Av er båda. Varför tänkte ni inte ett steg längre? Hur ska du ta hand om ett barn nu? Du är bara arton. Justin lika så. Och hans karriär? Vad ska folk säga? Hur kunde ni göra något så dumt? Media kommer förstöra den karriär han byggt upp.” Pappa skakade uppgivet på huvudet när han pratade med mig.

“Kan ni för en stund sluta tänka på media och Justins karriär? Kan ni tänka på mig? Och Justin? Som individer? Jag skiter i median och allt folk. Låt de prata hur mycket de vill. Men tänk på mig? Justin lämnade mig, pappa. Han stack. Han stack när jag berättade det för honom och har inte hört av sig sedan dess. Jag såg en glimt av en tidningsartikel om att han varit och festat med Drake i Toronto. Mer än så vet jag inte. Han vill inte ha mig längre, fattar ni? Men ändå så tänker ni inte på hur jag kände mig utan ni tänkte på vad folk kommer säga om detta.” Mina tårar blev fler och fler, de var okontrollbara och jag kunde nästan inte andas på grund av mina snyftningar.

“Alex…” mumlade pappa.

“Nej. Jag vill inte höra något. Så ligger läget till just nu. Jag älskar Justin mer än allt annat och jag förstår om han inte vill ha mig mer för att jag och detta barnet har förstört i princip allt. Men jag vill inte höra någon ursäkt från er just nu. Det ni sade innan, det räcker. Jag behöver tid för att tänka. Nu vet ni alla fall min situation. Vi hörs.”

Jag stängde av samtalet och slog ned locket på datorn. Allt jag hade velat var att dem skulle säga att dem fanns här för mig. Att allt skulle bli bra. Men nej, allt dem hade tänkt på hade varit andras tankar och känslor angående detta.

Utan att jag hade märkt det så hade små tårar börjat rulla ned för kinderna på mig. Det sved i ögonen och det kändes som någon satt och slog hål på mitt hjärta.

Helt plötsligt rinnande det på dörren. Jag hoppade till av chock, drog med filten över ansiktet för att få bort allt det blöta och reste mig sedan upp. Med snabba steg tog jag mig fram till dörren, varpå jag låste upp den.

”Hej Alex!” ropade en glad Alfredo när dörren stod uppe.

”Fredo? Twist?” utbrast jag förvånat samtidigt som jag omfamnade de båda. ”Vad gör ni här?”

”Vi har inte hört av dig på länge, och Pattie berättade att du och Justin var oense. Får vi komma in?”

”Vi har med oss pizza.” skrattade Twist och visade upp en pizzakartong han hållt gömd bakom ryggen.

”Visst. In med er.” skrattade jag och gick raka spåret in i köket för att plocka fram tallrikar, glas och bestick.

”Det är bara ost, vi visste inte riktigt vad du kan tänkas tycka om.” berättade Fredo medan han hällde upp Sprite i de tre glasen.

 

“Fredo, du vet att jag äter allt.” log jag och blängde på Alfredo. “Eller har du redan glömt det efter att ha varit ledig i fem dagar?”

“Jag har ju inte det bästa minnet om man säger så.”

“Haha! Det har du rätt i! Ibland undrar jag om det inte är tomt i din skalle.” skrattade Twist och slog sig ned vid köksbordet. Alfredo tog i med hårdhanskarna och slog till Twist på överarmen.

Jag skrattade bara åt deras trams och satte mig ned mitt emot Twist med Fredo bredvid mig. Fredo lassade upp en pizzaslice till mig och en till sig och placerade min tallrik framför mig.

“Bon apétit, ma chérie.” sade Alfredo.

“Tack Fredo.” tackade jag glatt med ett leende riktat mot Alfredo. Jag tog tag i min slice och förde den sakta mot min mun. När doften från den varma pizzan trängde sig in genom mina näsborrar reagerade min kropp på det. Inte på det positiva sätt jag trodde den skulle utan tvärt om. Negativt.

Jag slog händerna för munnen för att hindra att jag skulle kräkas på bordet och sprang till vasken och lät det som fanns i min mage komma ut. Jag kände någons händer hålla bak mitt hår för att underlätta det för mig.

“Shit Lex! Är du okej?” hörde jag Alfredo fråga.

När kräkningarna upphörde sköljde jag munnen och vasken innan jag torkade mig med en handduk och vände mig om för att se på Twist och Alfredo.

“Tack.” sade jag och kollade på Twist. “För du höll upp mitt hår menar jag.”

“Ingen fara Lex! Justin är min bror och du är hans tjej. Du är min syrra nu, typ. Eller svägerska, med finare ord.”

Jag slog ned blicken och såg på mina fötter. “Jag är inte längre din syster Twist.”

“Vad snackar du om?” Jag suckade och så på Twist med ledsna ögon. Mina tårar var på väg igen och jag var rädd för att uttala orden. Som att om jag sade de högt skulle det finnas mer sanning i dem. Jag slog mig ned på stolen och tog ett djup andetag.

“Jag är inte Justins tjej längre. Jalex är historia. Det finns inget jag och Justin längre. Förutom det foster han lämnade kvar i min mage.”

Både Twist och Fredo såg förbryllat på mig. Twist snörpte på munnen, medan Alfredo endast stod med rynkad panna. Båda deras blickar föll ned på min mage, som var sig lik, och sedan upp på mig igen.

”Men...” stammade Alfredo och skakade på huvudet.

”Vad står du och säger?!” utbrast Twist förtvivlat, som om hela hans värld gått i tusen bitar.

”Jag är gravid. Och det var ett misstag. Ett hemskt misstag...”

”Inte det”, fnös han irriterat innan han slog sig ned vid matbordet igen, ”utan det andra. Att Justin har lämnat dig?! Många dumma saker har han gjort, men detta... Jag tänker fan ta och söka upp den lilla snorvalpen och banka lite vett i honom. Han är fucking galen.”

”Men... Dansen? Vart är Justin förresten?” andades Fredo fram.

”Dansen är slut. Över. Finito. Sen vart Justin är, har jag ingen aning om. Kanske i Hong Kong, eller kanske till och med i Haparanda!”

Twist och Fredo såg förvirrat på mig. Det tog ett tag för mig innan jag insåg att ingen utav dem visste var Haparanda låg. Skrattandes förklarade jag att det var en stad, som låg högt upp i norr i Sverige.

”Jaha. Alex, du får sluta dra Svergie-skämt. Vi vet ingenting om Sverige, förutom att det är kallt jämt.”

Då brast det för mig. Skrattet flödade ur mig. Jag vek mig dubbel och tårar rann ner för kinderna på mig.

När skrattsalvorna lagt sig rätade jag på mig och såg sedan på Fredo med ett snett flin lekandes på mina läppar. ”Kan du säga om det där?”

”Vadå? Att det är kallt jämt?”

Jag tog mig för munnen för att inte brista ut i skratt ännu en gång. ”Vart har du fått det ifrån?”

Han ryckte på axlarna, ”Vadå? Är det inte det?”

”Verkligen inte! Sverige är endast kallt i fyra till fem månader om året, sedan är det svalt och varmt resten av tiden. Gud, det är ju nästan som man skäms över dina kunskaper. Gick inte du på geografilektionerna, dude?”

”Jo, men tror du att vi satt och snackade om Svergie? Verkligen, Alex? Sverige?”

”Varför inte?! Sverige är ett land precis som Amerika är.” argumenterade jag, med ett skratt gömt i rösten.

”Inte ett speciellt viktigt land för oss i Amerika.” svarade han med rynkad näsa.

”Jaså? Så du tycker inte att IKEA, klädmärket Acne eller ABBA är viktigt?”

”Det är inte svenskt? Varför ljuger du Alex?”

Jag slog mig för pannan och såg på Twist. ”Snälla säg att han driver?”

”Jag vet inte riktigt...” skrattade Twist. ”För att vara ärligt så trodde jag att Ikea var tyskt, att ABBA kom från Storbritannien och att Acne var spanskt... Men köttbullar är väl ifrån Sverige?”

”Ni ger mig huvudvärk båda två. Skäms...” skakade jag på huvudet och slog mig ner bredvid Fredo för att ge min pizza ett sista försök. I ett försök att ta en tugga rynkade jag på pannan av stanken och slängde ned biten på tallriken.

“Jag uppskattar pizzan guys, men bullen i ugnen är inte riktigt sugen på den. Sorry.”

“Nej Alex, det är lugnt! Jag…”

“Alltså jag kan fortfarande inte fatta att Justin bara lämnade dig. Han är fan riktigt dum i huvudet. Jag tror han tänkte med kuken då, eller med inget alls. Hade han tänkt med kuken hade han varit kvar så han måste inte ha tänkt alls den jäveln. Nej vet ni vad? Jag tänker ringa honom. Nu.” Twist reste sig upp ur stolen han satt i och gick ut ur köket. Alfredos blick brände i kinden på mig men jag ville inte se åt hans håll.

Jag hade varken hört av Justin eller sett honom på flera dagar. Det enda jag sett av honom var på alla videos som fanns uppe på YouTube eller de som fanns på min mobil. Hur ont det än gjorde älskade jag honom fortfarande och när jag kollade på videos av honom mindes jag honom. Jag saknade honom.

Utan någon vidare tanke reste jag mig upp och gick efter Twist som precis satte telefonen mot örat när jag steg in i vardagsrummet. Sekunderna passerade utan att Twist verkade få något svar och precis innan han skulle lägga på sköt han telefonen mot örat igen.

“Justin?” Twist vände sig om och såg plågat på mig. “What the fuck man? Vart håller du hus? Överallt och ingenstans? Vad fan är det för svar? Låtsas inte som att allt är okej. Jag är hos Alex nu med Fredo. Vi vet. Var fuck är du mannen? Hur kan du vara en sådan fitta och dra? Ja, det är bra att du vet att du är en fitta. Jag kan säga det igen. Du är en fitta. Men jag kan också säga att du är bättre än så. What the fuck, du vet att du är bättre än så. Det är inte så Pattie och Jeremy har uppfostrat dig… Hur hon mår?” Twist vände sig om med blicken på mig. Jag spärrade upp ögonen av förvåning. Hur mådde jag? Innerst inne, mådde jag uruselt, men det var något jag inte tänkte att Justin skulle få veta.

Med ett plågat leende och tårar i ögonvrån redo att falla gjorde jag tummen upp. Vi hade inte pratat på en vecka och helt plötsligt bryr han sig om hur jag mår? Varför? Han lämnade mig. Då var det inte hans ensak att få veta hur jag mådde.

“Hon mår bra. Bättre än att någon annan i denna situationen skulle göra. Ja, Justin. Alexandra är stark. Men hon är också ömtålig. Tänk på hur mycket smärta du skapat genom att bara dra... Om hon vill prata med dig?”

Återigen fastnade Twists frågande blick på mig. Han ville prata med mig. Men ville jag prata med honom? Jag kunde inte hålla inne sorgen längre. Sekunden efter brast jag ut i tårar.

“Nej, hon vill inte prata.” förmådde jag mig att säga innan jag stormade in till mitt sovrum och lade mig på sängen i fosterställning.  

Hjärtat dunkade likt aldrig förr i hjärtat på mig och en klump hade intagit sin plats i halsen på mig. Munnen var torr och ögonen sved. Varför hade jag bara rusat iväg så? Varför hade jag inte bett om att få tala med Justin, och sedan begärt en förklaring? Varför var jag jämt så korkad?

“Alex?” harklade Alfredo sig från dörröppningen.

Med handen mot hjärtat satte jag mig upp i sängen. “Ja? Vad är det?” utbrast jag förvånat.

“Wow, ta det lugnt…” skrattade han mjukt. Han slog sig ner på sängkanten och såg på mig, “Hur är det? Blev det för mycket med att Twist ringde Justin?”

“Nej… alltså det är lugnt”, skrattade jag nervöst fram.

“Det verkar inte vara lugnt. Du skakar ju för guds skull!” konstaterade han och fattade tag om min hand för att försöka få stopp på skakandet.

Jag samlade mig lite innan jag torkade tårarna med hjälp av min tröja och såg sedan på Fredo. “Det förvånade mig bara att han ville prata med mig och att han frågade hur jag mådde, du vet? Det var liksom han som lämnade mig och nu helt plötsligt bryr han sig. Han har inte brytt sig i en vecka och nu helt plötsligt så bryr han sig. Men tydligen inte tillräckligt mycket för att ringa själv, utan Twist var tvungen att ringa. Alltså jag vet inte Fredo… Jag är bara förvirrad.”

Alfredo slog armarna om mig och höll mig intill sin bröstkorg. “Alex. Lyssa nu och lyssna väldigt noga. Justin slutade aldrig att bry sig. Jag tror nästan att han till och med brydde sig mer den senaste veckan än vad han gjorde innan. Han kommer alltid att bry sig om dig. Alltid. Vare sig du vill det eller inte. För att, jag vet, att även om du och Justin inte känt varandra så länge så är ni menade för varandra.”

Jag nickade slött. “Jag antar att du har rätt…”

Han kysste mig lätt på pannan, samtidigt som han drog med händerna över min rygg. “Klart jag har.”

Mitt i allt ringde det på dörren, ännu en gång. Suckandes reste jag mig upp och klampade fram till den. Vem kunde det vara nu då? Snabbt torkade jag undan tårarna som stannat kvar på mina kinder, och öppnade sedan dörren.

“Ja, he-” Jag slutade tvärt tala när jag såg vem det var.

Justin såg upp på mig, fuktade sina läppar och drog en hand genom håret. “Förlåt.”

Justin Biebeeeeeeer | via Tumblr

I'm sorry.


Detta, våra vänner, var slutet på LMLYD. Det är fritt fram att spekulera om vad Alex svarar, eller ej. Epilog kanske kommer. Det har varit en FANTASTISK resa att få skriva på LMLYD, verkligen. Och att ni har gillat den så mycket... det värmer. Vi älskar er till månen och tillbaka!

Info ang. nya novellen kommer snart! WE LOVE U / Ema och Liv!


Love Me Like You Do - 74

“Jag… nej.” Han vände sig om och försvann. Bara så där, lämnade han mig ensam.
Storleken på klumpen jag hade i halsen fördubblades. Tårarna brände i ögonvrån på mig, och mina ben kändes svaga. Pattie hade försäkrat mig, dagen vi fått reda på det, om att Justin skulle stanna hos mig, och ta hand om mig. Varför gjorde han inte det? Varför stod han inte bredvid mig nu, med sina trygga armar kring min kropp? Varför kysste han mig inte och lovade mig att allt skulle bli bra?
Frågan som ekade högst i huvudet på mig var, varför lämnade han mig?

Jag drog med fingertopparna över min bara mage. Den var inte stor riktigt ännu, och jag längtade heller inte till när den skulle bli det. Graviditeter förde bara med sig jobbigheter, men i slutändan när barnet kommer så spelar inget annat roll.

”Alex, vill du ha något att äta?” jag såg upp på Katie och Danny som stod i dörrvalvet in till mitt sovrum.

 

Tell Me What You Need.. | via Tumblr

"Alex, would you like something to eat?"

 

För två dagar sedan hade jag anlänt till min lägenhet hemma i Los Angeles, medan Justin fotfarande var spårlöst försvunnen. Pattie hade dock beordrat mig att inte oroa mig, han vad säkert bara hos någon kompis.

När jag hade kommit kånkandes på min resväska, förbi butiken bredvid byggnaden jag bodde i så hade Katie kommit ut. Hon och Danny hade kommit upp till mig över te senare samma kväll, och när dem hade frågat hur jag mådde så brast det. Lilleskutt tårar hade forsat ut ur ögonen på mig.

Och nu låg jag här, två dagar senare, instängd på mitt stökiga rum med flottigt hår iförd i Justins för stora t-shirt. Danny och Katie hade dock kommit hit varje dag sedan mitt utbrott och sett till att jag fått i mig vatten och mat, för barnets skull.

”Ja, tack”, viskade jag hest till svar. Katie nickade och vände på klacken för att återigen gå ut i köket.

Istället för att följa sin systers exempel, så klev Danny in i rummet och slog sig ner bredvid mig i sängen. ”Alex...”

”Danny”, avbröt jag honom strängt samtidigt som jag hävde mig upp, så att jag istället satt upp, ”håll det för dig själv.”

”Men seriöst. Justin behöver nog bara lite tid att tänka, han kommer tillbaka. Du kan inte bli alldeles deprimerad och isolera dig själv. Det är inte friskt, varken för dig eller barnet. Du måste duscha och få frisk luft, Lexie”, tyckte han och smekte min vad långsamt med sin tumme.

”Jag är inte deprimerad”, fräste jag irriterat ”Jag är bara ledsen över att Justin lämnade  mig ensam med vårt barn. Det är allt. Sen så orkar jag inte - eller har lust - till att duscha och gå ut.”

”En tallrik biff och potatis kommer lastat!” skrattade Katie barnsligt från dörröppningen.

Bara av att höra henne säga vad det var hon kom med, fick min mage att inse hur tom den egentligen var fastän Danny hade kommit upp med våfflor till frukost åt mig för bara några timmar sedan.

”Hur mycket är klockan?” hörde jag mig själv säga medan jag skar i biffen.

”Strax innan sex. Hur så?”

Det förklarade hungern. Danny hade kommit upp med våfflorna runt elva, så det var cirka sju timmar sedan jag fått i mig riktig mat. Däremellan hade jag bara ätit ett fåtal jordgubbar, några salta kex och druckit två vattenflaskor.

”Alltså förlåt Alex, men jag måste”, stönade Katie med rynkad näsa, varpå hon gick runt sängen till fönstret och öppnade det. Fräsch luft fyllde rummet till bredden på nolltid och först då insåg jag hur äckligt det måste ha luktat här inne. Som ett omklädningsrum.

”Et ä chungt”, log jag med munnen full av biff och sallad.

”Vill du ha något att dricka till?” frågade Danny vänligt.

”Det behövs inte Danny, säkert”, försäkrade jag honom när jag hade svalt. Han lade huvudet på sned i försök att se övertygande ut.

”Alex, du behöver dricka det är b-”

”Lägg av! Jag orkar inte höra mer om att något är bra eller dåligt för barnet. Allt som har med bebisar att göra ger mig ångest, förstår ni inte det? Jag måste ge upp dansen för detta. Alla fester jag nu kan gå på, resor... Allt. Och det är på grund av barnet som växer i magen på mig. Missta mig inte, jag älskar den lilla varelsen inom mig men att tänka på det så här tidigt - och när Justin har lämnat mig får mig bara att bli mer ångestfylld än vad jag redan är. Tack för allt ni gör, ni är bäst. Det är tur att ni är syskon, för ni är som en person delad i två kroppar, hah... Men kan ni kanske dra ner lite på allt bebis snack?”

”Inga problem!” ”Det är lugnt!” svarade de i mun på varandra. Jag skrattade åt hur de utbytte en blick sekunden efter de uttalat sina meningar, och stoppade sedan in en potatisbit i munnen.

”Och ja, Danny, jag skulle jättegärna vilja ha lite apelsin juice. Men det tänker jag faktist hämta själv.

Jag ställde ifrån mig tallriken på nattygsbordet och reste mig sedan upp. Det var lite stelt att gå i början då jag enbart hade legat till sängs under hela dagen, men efter ett tag så gick det som vanligt.

På vägen in till köket passerade jag min hallspegel, och kände mig nästan tvungen till att se hur jag såg ut. Två stora blåa påsar hängde under ögonen på mig, t-shirten jag bar hade en jordgubbsfläck på sig. Mina läppar var alldeles torra och mitt hår var så flottigt att det glänste mer än vad Justins bilar gjorde. När jag hade stått och inspekterat mig själv i ett antal sekunder fick jag nog, och gick istället in på badrummet.

Nu när Katie och Danny var såpass snälla att dem kom hit med mat och filmer, samt skötte mina hushållsysslor så var det minsta jag kunde göra att vara någorlunda fräsch. Kläderna jag brutit tryckte jag ned i tvättkorgen och klev sedan in under den rinnande vattenstrålen.

Steg för steg rengjorde jag min kropp med allt som krävdes för att jag skulle bli ren. Schampoo, balsam, hårinpackning och rakning var det som togs för att jag skulle känna mig färdig i duschen.

När jag hade virat in min kropp och mitt hår i varsin handduk, plockade jag mina ögonbryn innan jag smörjde in min kropp i min favorit lotion. Därefter lämnade jag det varma badrummet och gick in på mitt sovrum, som nu var ljust eftersom att någon hade dragit upp persiennerna. Sängen var även bäddad och kläderna som hade legat på mitt golv var borta. Det var svårt för mig att inte le. Någon gång när omständigheterna var annorlunda så skulle jag bjuda ut Danny och Katie på något.

Nynnandes på Sveriges nationalsång, drog jag på mig rena underkläder tillsammans med ett par marinblåa mjukisbyxor som jag fått av en vän för många år sedan från abercrombie och en vit tröja, med ärmar som gick till armvecken på mig.

Håret satte jag upp i en hästsvans och gick sedan tillbaka med de fuktiga handdukarna in på badrummet. När allt befann sig på sin rätta plats gick jag ut till Katie och Danny som satt framför teven och såg på något program på Discovery Channel.

”Alltså... Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er för allt ni gör för mig. Det är otroligt. Jag älskar er, hörni”, tillkännagav jag med händerna slagna mot varandra.

“Och vi dig, för annars så skulle vi inte ens överväga att göra detta!” svarade Katie, men blinkade sedan med ena ögat för att signalera att det endast var ett skämt. Jag log svagt mot dem.

“Är det okej om jag går ut på en promenad? Jag behöver rensa tankarna”, frågade jag mjukt.

“Ja, Alex! Så klart du ska få gå på en promenad. Vi kanske kilar ner till butiken sen, men annars når du oss på våra mobiler”, log Danny och viftade med sin nya iPhone i luften.

“Okej, men då kilar jag iväg då.”

Under tystnad klev jag i mina TOMS skor, slängde på mig en snapback som ursprungligen tillhörde Justin och lämnade sedan lägenheten. Det ekade högt i trapphuset när jag gick ner för de få trappor som krävdes för att jag skulle nå bottenplanet.

Väl ute i den friska luften slängde jag en blick åt höger, och en åt vänster för att sedan bestämma mig för att gå rakt fram, mot en park. Solens strålar kysste mitt ansikte och vinden smekte min hy. Det var skönt med lite frisk luft och motion efter alla dagar som förlamad, typ.

Jag sneglade mot glasskiosken och skymtade en liten pojke, som stod tillsammans med sin mamma och pappa med glass över hela sin vita skjorta. Mamman skakade på huvudet åt hur han hade förstört skjortan, medan pappan frågade glassförsäljaren om han hade lite papper att låna ut.

Om Justin inte skulle komma tillbaka till mig, så skulle vi aldrig få uppleva det. Istället skulle jag bli en ensam mamma, utan varken jobb eller vänner. För vem vill vara ihop med en förstörd mamma, som knappt har råd att ge sitt barn lite mat på bordet till middag?

Men Justin skulle komma tillbaka. Jag visste det. Han skulle komma tillbaka, hålla om mig och försäkra mig om att allt skulle bli bra, att jag visst skulle få fortsätta med dansen. Att jag visst skulle få fortsätta använda mitt leg på klubbar för att bevisa att jag var över 18, att jag visst skulle få resa till Paris med mina vänner och göra allt fånigt man kan tänkas göra i Paris.

Även fast jag intalade mig alla dessa saker, om och om igen, att Justin visst skulle komma tillbaka till mig, så fanns fortfarande klumpen, fylld av gråt, i halsen på mig. Den växte sig större och större för varje minut jag tänkte på Justin, eller barnet, eller dansen som jag nu hade förlorat. Det gjorde ont. Ont att tänka på allt jag skulle förlora endast för att jag var dum nog att ligga med Justin fastän jag visste om att jag hade missat en vecka med P-pillren.

Det hade aldrig riktigt gått upp för mig att allt det var borta nu. Smärtan med att förlora både dansen och Justin var mer smärta än jag någonsin hade upplevt. Det gjorde ont i hela kroppen på mig när jag tänkte på det.

Utan att jag märkte det föll jag ihop på gräsmattan, skakandes i både ben och armar med tårar brinnandes bakom ögonlocken på mig. Allt var över för mig. Allt. Hela mitt liv skulle försvinna. Allt jag älskade, på grund av barnet som växte i magen på mig. Barnet som var hälften mitt och hälften Justins. Barnet som Justin inte ville ha. Barnet som hindrade mig från att dansa.

Hur mycket jag än inte ville, så kunde jag inte undgå att förakta, hata, barnet inom mig. Det hade förstört precis allt.

Då orkade jag inte hålla det inom mig längre. Tårarna sprutade ner för kinderna på mig, jag greppade tag i grästråna som om mitt liv hängde på att hålla fast så hårt jag kunde. Jord pressades in under naglarna på mig, men jag hade ingen lust att bry mig. Jag hade ingen ork att bry mig. Allt var borta. Allt jag någonsin älskat, var helt borta. Jag kunde inte smita ifrån det nu, låtsas som att jag mådde bra och le och göra alla olika sorters normala saker tillsammans med Katie. Det gick inte. Det som hade hänt var inte längre ett faktum, det var verkligheten.

Hon var gravid. Alex. Med mitt barn. Mitt barn. Det var mina spermier som hade befruktat hennes ägg och nu växte ett barn inom henne. Vårt barn.

Men jag kunde inte älska det. Det kom så olägligt. Jag kunde inte bli pappa nu. Jag var inte redo. Jag ville inte ge upp min karriär för att ta hand om det barnet. Jag var arton. Inte ett dugg mogen för att uppfostra någon än.

Hur mycket jag än önskar att jag kom ihåg, så kunde jag inte. Jag kunde inte minnas den veckan Alex hade slut på p-piller. Det fanns inte i mitt system.

Alex. Varje gång jag tänkte på henne for det rysningar genom kroppen på mig. Inte bra sorters rysningar. Utan rysningar som var laddade med ilska. Kanske även lite hat.

Alexandra hade vetat att hon var gravid i flera dagar innan hon hade berättat det för mig. Och hon kunde inte ha timat det bättre än hon gjorde när hon berättade det. Mitt i festen. När alla hade kul. Då hade det enligt henne varit perfekt timing för att berätta en sådan stor nyhet.

Det hade varit rädslan som fick mig att fly. Jag flydde från platsen. Jag lämnade min egna fest utan att höra av mig till någon. Jag stack. Till det enda stället jag kände mig trygg på, hemma hos mormor och morfar i Stratford.

Jag hade ingen aning om var Alex var, om hon var i säkerhet eller om hon ens var i USA. Men helt ärligt så brydde jag mig inte. Jag ville bry mig. Men jag kunde inte. Mina känslor hade stängt av och det gick inte att sätta på dem igen. Jag kände ingenting.

Visst hade jag fortfarande mitt förnuft. Men vad skulle det hjälpa om jag ändå inte kände något? Jag visste att det var elakt mot Alex, fittigt av mig, rent ut sagt. Men jag kunde inte se på henne. Jag ville inte se på henne. Hon bar på ett foster som skulle komma till att bli hälften mig och hälften henne. Jag ville inte. Om man frågade mig kunde det lika gärna vara hälften henne och hälften Victor så att jag lämnas utanför. Det hade varit bättre.

Jag vred mig i den, alldeles för korta, sängen för att greppa tag i min mobil och se att klockan nästan var tio. Perfekt.

Jag hittade Ryan i kontakterna och ringde upp honom, sedan kopplade jag  även ihop Chaz till samtalet.

”Hej Justin!” utbrast de båda i mun på varandra.

”Tja grabbar, vad händer?”

”Ingenting, jag tänkte redigera lite på datorn bara. Själv då?” svarade Ryan medan Chaz bara svarade ett enkelt ”inget.”

”Nä ingenting, jag är i Stratford och har skit tråkigt. Tänkte höra med er… Drake har en konsert ikväll i Toronto. Vad sägs om att fixa oss lite snabbt och åka in för att gå på efterfesten?”

”Nej, alltså Justin. Jag vet inte. Kan vi inte bara umgås, det var ju ett tag sedan?” sade Chaz.

En suck lämnade min strupe, ”Kom igen Chaz. Jag har semester, hur ofta hinner jag vara ledig och gå på en fet fest med mina vänner? Snälla. Vi kan umgås senare.”

”Jag vet inte man. Jag måste börja redigera detta nu. Det är för skolan, så jag måste nog tyvärr hoppa. Men vi kan väl ses imorgon?”

”Ja, vi kan ses imorgon Justin. Jag är inte så sugen på att åka in till Toronto just ikväll. En annan gång kanske.” sade Chaz och försökte låta ledsen över faktumet att han just nekade sin bästa vän som han så sällan träffar.

”Som ni vill. Vi ses.” muttrade jag och slängde på luren.

Jag hoppade snabbt upp ur sängen, drog av mig mina mjukisbyxor som jag bar, och hoppade in i ett par ljusa jeans och en svart långärmad tröja. Jag satte på mig ett av mina flera guldiga halsband samt mina röda vans.

Efter det tog jag min mobil och min plånbok och gick ut till badrummet. Med lite vax kunde jag enkelt fixa mitt hår, precis så som jag ville ha det. Jag rakade mig lite snabbt, borstade tänderna och sprayade lite parfym innan jag gick ut igen.

Jag styrde mina steg mot hallen. Tog mina RayBan och bilnycklar men precis när jag skulle öppna ytterdörren för att stiga ut stoppades jag av ett harklande bakom mig.

”Och vart är du på väg?” undrade mormor med armarna i kors över bröstet.

Jag vände mig om och slog på med min charm. ”Hej mormor, jag var just på väg ut.”

 

#thekey

"Hi grandma', I'm on my way out."

 

”Jo, jag kan se det. Men vart? Klockan är över tio. Varför är du så uppklädd?”

”Va? Jag är väl inte uppklädd? Jag går runt såhär till vardags…” sade jag och pekade på min utstyrsel. Jag behövde nicka några gånger för att övertyga mig själv om att det var sant. Jag gick inte runt såhär om det inte vore så att jag skulle behöva vistas på platser där jag kunde bli fångad på bild.

”Justin. Jag frågar dig för sista gången, vart ska du?”

”Men, jag ska ut! Vad är det frågan om? Jag är arton, jag får väl gå ut när jag vill.” käftade jag kaxigt. ”Jag ska träffa Drake, han har spelning i Toronto. Inget mer än så mormor.”

”Se? Det var väl inte så svårt. Drake, Toronto. Got it. Ta det lugnt och ta hand om dig. Gör inget dumt bara.” log mormor och sträckte på halsen för att placera en kyss på mig hårfäste.

”Snälla mormor, när har jag någonsin gjort något dumt?”

”Den listan kan göras lång Justin, men iväg med dig. Vi kan prata mer imorgon.” sade hon och började knuffa mig i midjan för att få mig ut ur huset.

”Värst vad någon var ivrig med att få ut mig.” skrattade jag.

”Ju tidigare du lämnar huset desto snabbare kommer du hem.”

”Haha, smart! Men ja, vi ses imorgon och om det är något så finns jag på telefonen.” berättade jag viftande med min iPhone innan jag satte mig i bilen och körde iväg.

 

Ingens Perspektiv:

Klockan var strax efter sex på morgonen när Bruce och Diane väcktes av höga knackningar på ytterdörren.  De såg skräckslaget på varandra innan de tog sig ned för trappan och fram till ytterdörren.

Det knackade igen. ”Mr. och Mrs. Dale det är Stratford P.D. Var snälla och öppna!” skrek en manlig röst.

”Polisen?” viskade Bruce och såg förtvivlat åt Dianes håll innan han öppnade dörren. En kall vind träffade det äldre paret och orsakade gåshud på deras kroppar.

”Justin?” ropade Diane när hon såg sitt barnbarn framför henne i handbojor.  Justin såg upp på henne när hon tilltalade honom och log.

”Men hallå där mormor Diane. Vilken underbar morgon, är det inte?” utbrast Justin samtidigt som han försökte slita sig loss för att ge sin mormor en kram.

”Är du full?” suckade Bruce besviket.

”Nej morfar, jag är Justin!”

”Vi fick tyvärr stoppa honom på motorvägen mellan Toronto och Stratford för rattfylleri. Han var 1,8 promille över den tillåtna gränsen.” berättade den lite längre polisen för Justins morföräldrar.

”Och bilen?”

”Den har vi beslagtagit och den kan ni hämta ut senare under dagen på stationen där, Mr. Bieber här, även kan betala sin bot.” informerade den andra konsapeln medan hans kollega frigjorde Justin från bojorna.

”Vi ser mycket allvarligt på rattfylleri, men med tanke på Mr. Biebers tomma brottsregister sen tidigare kunde vi inte vara mindre medmänniskor än att låta honom gå.” Poliserna med deras händer kring Justins överarmar sköt honom fram till sina morföräldrar som tog tag i honom.

”Se nu till att sköta dig, Justin. Händer detta igen tvivlar jag på att någon är snäll nog att låta dig gå.” Justin fnös när han uppfattade polisens ord. Hans mormor reagerade snabbt och drog med sig honom in i huset för att undvika bråk.

”Tack så mycket konstapeln, vi tar det härifrån.” tackade Bruce och såg de två poliserna gå ned för trappan och mot polisbilen som stod parkerad på uppfarten.  När han såg till att de var utom synhåll - att de inte hade ändrat sig angående Justin - vände han sig om, gick in i huset och låste dörren efter sig.

Justin satt på soffan i vardagsrummet med händerna om huvudet när hans morfar steg in. Hans huvud bultade högt och han kände sig snurrig. Diane hade gett honom ett stort glas vatten som han slukat med en gång. Hon hade sagt att det skulle hjälpa mot alkoholen som han hade i blodet. Justin mindes inte mycket av det som hade hänt under natten. Han mindes Drake och att de gick till någon klubb. Sedan mindes han att han hade fått tag i en hel vodka flaska. Efter det var allting svart.

Varför hade han gjort något så ansvarslöst som att köra full? Justin visste själv att han inte var sådan. Han skulle aldrig kunna tänka sig att sätta sig i en bil efter så lite som en droppe alkohol i sig. Ändå så hade han gjort det.

”Justin…” Det var Bruces röst som ekade i Justins huvud. Han släppte taget om sitt huvud och såg upp på sin morfar som kommit in i vardagsrummet.

”Jag vet... Jag vet.” svarade Justin. Han visste att det han gjorde var fel, men han visste inte varför han hade gjort det ändå.

”Vet du hur dåligt detta kommer att se ut i media?!” skrek Bruce. Justin ryckte till när han hörde styrkan i sin morfars röst. Det hände sällan att hans morfar skrek. Han gjorde det bara när det verkligen hade hänt något allvarligt eller dåligt. Detta verkade vara en blandning av båda två.

”Jag vet, okej? Jag vet.”

”Om du nu vet, varför gjorde du det då?” skrek Bruce.

Justin suckade högt. ”Jag vet inte varför, det bara hände.”

Bruce skrockade när han fick höra vad hans barnbarn precis uttalat ”Det bara hände?” Vad är det för ursäkt, att det bara hände? Hur kan något bara hända?

”Bruce!” skrek Diane från dörröppningen. Hon bar på en bricka med ännu ett stort glas vatten samt två smörgåsar med ost och skinka, som hon varsamt ställde ned på bordet framför Justin. ”Ta det lugnt. Du behöver inte höja rösten för att han ska förstå.”

”Jo det behöver jag. I tre dagar har han varit ovanligt oförskämd mot oss. Han har inte respekterat våra middagstider. Första natten kom han hem klockan tre och Gud vet om han var full då också eller om han bara var hög. Igår såg vi inte honom på hela dagen och när han kom hem låg han bara i sin säng och ville inte ens utbyta ett enda ord med oss. Och nu hände detta. Jag tänker inte acceptera det. Bara för att alla behandlar dig som en Gud för att du är Justin Bieber betyder inte det att jag tänker göra det. Du är mitt barnbarn, Justin, och jag tänker säga åt dig när du gör saker fel.” Bruce flåsade när han slutade prata, som om han uttalat allting utan att ta ett enda andetag.

En jobbig tystnad lade sig över det lilla vardagsrummet. Justin såg tveksamt på vattnet han hade framför sig, innan han beslutade sig för att sluka det i ett svep. Ingen sade någonting.

Justin kände sig iakttagen. Han funderade över vad hans morfar precis sagt till honom. Han hade rätt. Justin hade varit både hög och full den första natten. Igår hade han varit med Drake hela dagen, de hade rökt lite hasch under dagen, men han hade varit smart nog och sett till att han hade fått det ur systemet innan han kom hem.

Men Bruce hade rätt. Justin hade inte varit rättvis mot sina morföräldrar. Han hade betett sig som ett as. Men han hade inte varit rättvis mot sig själv heller. Han hade rökt på. Något han lovade sig själv att aldrig göra. Då slog det honom. Alex. Han hade kommit att tänka på henne i natt när han fått tag i den där vodkaflaskan. Han hade tänkt på hur han hade lämnat henne. Hans Alex. Med hans barn. Alex, som fick hans hjärta att stanna varje gång hon log. Alex, som fick honom att känna sig alldeles varm inombords varje gång hon vidrörde honom. Alex, vars röst lät som en vaggvisa i hans öron. Hans Alex. Och han hade lämnat henne.

”Alex är gravid.” viskade Justin. Bruce och Diane frös till is. De vågade inte röra sig. Rädda för vad Justin precis berättat.

”Vad är det du pratar om Justin?”

”Jag gjorde henne gravid och nu har jag lämnat henne! Vad har jag gjort?!” skrek Justin med ögonen fyllda av tårar. Han såg upp på sina morföräldrar som försiktigt närmade sig honom. ”Jag lämnade henne mormor. Vad är jag för man som gör något sådant? Hon kommer hata mig för alltid!”

“Justin… det du gjorde var oansvarigt”, brummade Bruce med rynkad panna.

Justin såg ned på sina fingrar, “Jag vet det. Och nu har jag förstört hennes liv… hon måste säkert hata mig.”

“Justin… hon hatar dig inte. Men det hade nog varit enklare för henne om du hade stannat kvar hos henne. Du har det inte lätt, precis som Alex inte har det lätt. Kan du föreställa dig hur det är för henne nu? Ensam, Gud vet vart, bärandes på ditt barn. Med tanke på att hon dansar så har hon fått ge upp den också… hon måste ju vara förstörd!” sade Diane  allvarligt. “Du måste åka till henne. Och be om ursäkt för att du lämnade henne, istället för att sitta här och tycka synd om dig själv. Det är dubbelt så jobbigt för henne som det är för dig, hjärtat. Hon är den som ska bära på barnet i nio månader, och sedan befinna sig i närheten de första tre åren tills barnet kan börja gå på dagis.”

Justin hade aldrig sett saken på det viset förut. Att Alex förlorade minst lika mycket som han - om inte mer. Hon hade nästan precis fyllt arton och skulle nu bära på ett barn? Och dansen då? Vad skulle hända med den? Alex skulle behöva ge upp precis allt för barnets skull, och Justin var inte ens man nog till att stanna kvar hos henne.

“Vi är redigt besvikna på dig”, suckade Bruce, skakandes på huvudet, “men vi vill att du åker till Alex. För hennes och för din egen skull, Justin. Allt kommer bli bättre när du väl talar till henne.”

Justin sneglade upp på honom. Han visste att det dem sa var rätt. Så därför tänkte han göra det enda som var rätt.

Han fiskade upp sin mobil ur fickan på sina jeans, och skrollade igenom sin kontaktlista tills han fann namnet han sökte efter. Signal efter signal gick fram, tills en trött röst svarade i andra änden.

“Hallå?”

“Hej, det är jag.”


Vem ringer Justin? ;) Så mycket längre kapitel, nästan 2000 ord längre än vanligtvis!! Så snälla babes, kommentera extra mycket på detta... :)

P.S nästa kapitel är det sista :(


Love Me Like You Do - 73

 

Jag mumlade bara ett enkelt ”mhm” eftersom jag inte orkade svara med annat.

”Förlåt älskling. Jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig, mest i hela världen. Och jag är så tacksam att Gud har välsignat mig med dig. Jag vill aldrig släppa dig. Vad som än händer, så kommer jag vara din för alltid.”

 Hennes ord kunde inget annat än att få mig att le. Jag placerade mina händer på hennes och kramade om dem. Det var exakt så jag också kände, precis så som hon så fint hade uttryckt sig.

”Vad som än händer, så är det vi två mot världen. Det är du och jag hjärtat, det har alltid varit du och jag.”

 

 


Det starka ljuset från strålkastarna slocknade och allting blev mörkt. Jag sprang av scenen så snabbt som möjligt. Den sista konserten för 2012 var avslutad. Nu var det semester. Det innebar ledighet. Tid för mig att spendera med familjen, med vännerna, i studion, men framför allt tid för mig att spendera med min tjej. Jag hade längtat efter denna ledighet och nu var den här.
Någon hade räckt över en flaska vatten till mig medan jag yrade runt bakom scenen på väg till min loge. Jag slet av korken, slängde den åt sidan och tömde sedan flaskan på bara några få sekunder. Precis utanför dörren till min loge fann jag en papperskorg varpå jag slängde flaskan i den och sprang sedan in i de tjugofem kvadratmetrarna som föreställde min loge.
När jag upptäckte att jag var själv, slängde jag mig i soffan så att jag låg på mage. Jag blundade och tänkte på hur skönt det skulle vara och få vila ut i tre veckor innan vi skulle dra igång igen.
“Hey”, mammas mjuka stämma fyllde hela rummet, men jag satte mig inte upp för det.
“Hej på dig”, suckade jag trött. Allt jag ville nu var att få duscha, hitta Alex och åka iväg till avslutningsfesten.
Mamma slog sig ned på fåtöljen som stod placerad bredvid soffan, “Är du trött, gubben?”
Jag skrattade lätt samtidigt som jag nickade, “Ja. Super trött.”
“Jag förstår det.. men”, hon slutade tala för att byta position, “du kanske borde göra dig redo. Alex väntar på dig.”
“Är hon redan klar?” utbrast jag förvånat och satte mig snabbt upp i soffan.
“Ja. Och hon väntar faktiskt på ett… grattis, eller vad man kan säga”, skrattade mamma och slog huvudet bakåt.
Jag funderade en stund innan jag kom på det. “Just det. Hon har ju tagit bort gipset… jag såg det på scenen!”
Mamma nickade leendes, “Ja. Hon verkade ganska uppspelt över det hela.”
“Ja, hon har ju haft det i vad då… två och en halv månad, på ett ungefär?”
“Jag vet inte riktigt, jag var ju inte här när olyckan inträffade.”
Ett grymtande skratt lämnade min strupe. “Nej, just det. Men nu är du här. Och det är jag glad över.”
“Jag är också glad över det.”
Jag lutade mig fram för att omfamna mammas taniga kropp. Hon strök mig långsamt över ryggen och hummade mjukt i örat på mig. Det gjorde mig lugn, men alla blev väl lugna av att omfamna sin egna mamma.
“Hopp in i duschen nu, alla är nog klara nu och väntar på dig.”
“Ja, vi vill ju inte komma försent till klubben.”
Hon blinkade med ena ögat, “Nej, det vill vi verkligen inte.”

Duschad och påklädd, lämnade jag min loge endast för att se att mer än hälften av crewet redan hade åkt. Med rynkad panna såg jag mig omkring, utan att se så mycket som ett lillfinger.
“Hallå?” ropade jag försiktigt. Dock så verkade det orimligt att dem skulle ha åkt iväg till en avslutningsfest, där jag är huvudpersonen, utan mig.
“Nämen hej på dig”, skrattade en ljus röst bakom mig. Gåshud uppenbarade sig på mina armar och mina ben blev svagare än spaghetti.
Flinandes snodde jag runt och slog armarna kring Alex’ kropp. “Hej på dig med, snygging.”
Hon såg leendes upp på mig, “Vi väntade på dig… fast dem andra bestämde sig för att åka i förväg.”
“Jag kan se det…” muttrade jag, aningen besviken över att ingen hade haft tillräckligt med tålamod - förutom Alex - för att vänta på mig. “Förresten! Låt mig få se på armen.”
Stolt, likt ett barn som vunnit sin första medalj eller något, sträckte Alex fram sin gipsfria arm och viftade med den framför ansiktet på mig. Ett brett leende prydde hennes läppar, och det glittrade i hennes ögon av lycka.
“Det var så skönt att kunna använda båda händerna i duschen, nu efter showen”, stönade hon med blicken vilandes på sin arm.
“Mm”, svarade jag, då jag inte visste vad man kunde svara på en sådan sak. “Men vi kanske borde börja röra på oss nu? Jag antar att Kenny sitter och väntar på oss i någon bil, utanför arenan?”
Ett genant fnitter lämnade Alex mun, “Eh… ja, det gör han.. typ.”
“Tänkte väl det. Då går vi då.” Jag tog Alex hand i min för att sedan tillsammans med henne styra stegen mot utgången.
Jag kastade en blick på Alex och först då såg jag vad hon hade på sig. Hon hade en, vad var det nu alla tjejer kallade det? Shortsdress? Ja en shortsdress, dr Martens och en vit kappa över det. Hennes bara ben fick mig att inse att hon kommer frysa sin lilla rumpa av sig om hon går ut i snön sådär.
“Babe? Ska du inte ha lite mer kläder på dig? Det är snö ute vet du.”

 

Untitled

"It's snow outside, you know." 


Alex skrattade innan hon vände sig mot mig med ett flin på läpparna, “Hade vi varit ute så hade jag nog haft mer kläder. Men vi ska bara hoppa in i bilen, sedan från bilen till klubben. Där inne kommer jag förmodligen svettas, så det är lugnt. Jag kommer inte frysa älskling.”
“Om du säger det så. Föresten, du är riktigt snygg ikväll.” Jag placerade en blöt puss på Alex kind innan jag slog upp dörrarna och vi gick ut i ett hav av skrikande beliebers.
Hade vi stått kvar utanför bilen i mer än tjugo sekunder, så hade vi förmodligen blivit döva. Lyckligtvis nog så gjorde vi inte det, och slapp därför det hemska ödet med att vara döv.
“Hög ljudstyrka där ute va?” skrattade Kenny från framsätet.
Alex suckade trött, “Om det är hög ljudstyrka. Jag förstår inte hur dem orkar stå och skrika så där, flera timmar i rad.”
Jag flinade malligt, “Mina beliebers har superkrafter. De klarar av precis allt.”
”Jo, jag har märkt det”, fnös Alex bakom ett skratt.
Jag slog armen över hennes taniga axlar, vilket gav henne möjligheten att luta sitt huvud mot min bröstkorg. Hummandes på någon låt, eller vaggvisa, flätade hon samman våra fingrar. Hon smekte min handrygg med hjälp av sin manikerade tumme.
”Sen när går du på manikyr?” frågade jag henne lugnt och drog med min lediga tumme över den målade nageln.
”Sen vi ska ha avslutningsfester. Elysandra och Deirdre tog med mig ut idag, innan konserten. Vi gick på någon massage först, sen lunchade vi och sedan fixade vi naglarna”, berättade hon långsamt, som om hon ville dra ut på berättelsen.
”Vad mysigt”, svarade jag mot hennes hårbotten.
Hon stönade när hon bytte position. ”Ja, det var faktiskt mysigt. Sådant tycker jag bara är mysigt ibland. Vid vissa tillfällen. Och idag var det mysigt, och vi var alla tre i behov av någon sorts behandling.”
Jag flämtade till, ”Jaså? Varför var ni i behov av det då?”
”För att vi är dansare? Justin, vad tror du? Vi arbetar dagligen, bryter naglar och använder oss av hela kroppen. Så klart vi behöver bli omhändertagna lite då och då.”
”Okej då”, andades jag uppgivet ut. ”Hur gick det att fixa naglarna med gipset?”
Nu satte hon sig upp, och såg på mig med höjda ögonbryn som om jag vore dummare än en nyfödd bebis.
”Skojar du med mig? Justin, kommer du ihåg att jag hade fingrarna innanför gipset?”
”Nej…?”
”Nej, precis. De fixade ju naglarna, inte armen ditt smartskaft.”
Jag drog en hand igenom mitt smått fuktiga hår. ”Förlåt för att jag är lite trög.”
Hon rynkade pannan, i försök att se bitchig ut. ”Uh, tror du att jag kommer förlåta dig eller? Du förolämpade mig praktiskt taget.”
Ett leende spred sig på mina läppar. ”Om jag gör så här”, jag lutade mig fram och placerade en mjuk kyss på hennes röda läppar, ”så tror jag nog att du kommer förlåta mig.”
”Kan jag få lite mer utav det där, Mr Bieber?” fnittrade hon lågt, så att Kenny och Chauffören inte skulle höra.
Jag log så flörtigt jag förmådde mig till, ”Självklart Miss Alex.”
Hon placerade sin, nu gipsfria, hand på min nacke och pressade mitt ansikte närmre sitt. Våra näsor snuddade vid varandra och inte långt därefter så var våra läppar pressade mot varandra. Jag förflyttade min hand från hennes nacke till hennes käkben, som jag därpå började smeka.
Alex särade försiktigt på sina fylliga läppar, utan att avbryta kyssen och lät min tunga glida in i hennes mun. Hennes varma tunga smekte min, varsamt och alldeles perfekt. Andetagen som lämnade hennes näsa var varma mot min kind.
Det bubblade i magen på mig av upphetsning och lycka. Främst av kärlek. Det var vansinnigt hur jag reagerade på hennes beröringar, hennes kyssar. Allt hon gjorde fick mig att tappa andan. Varken Selena, Yasmine eller Caitlin hade fått mig att känna på samma vis som Alex fick mig att känna. Kemin mellan oss var oslagbar.
”Hörni”, skrockade Kenny från framsätet, vilket fick oss att avbryta kyssen vi delat. ”Vi är framme.”
”Perfekt tajming…” suckade Alex ironiskt och rättade till sin håruppsättning, samt kappa innan hon knäppte av sig säkerhetsbältet.
Under tystnad följde jag hennes exempel och öppnade sedan bildörren när Kenny givit mig en signal om att det inte befann sig varken paparazzis eller fans där för tillfället. När både Alex och jag hade klivit ur bilen, fattade jag tag om hennes hand i ett hårt grepp, varpå vi tillsammans tog oss fram till ingången där en stor vakt stod, med en lista framför ansiktet.
”Namn?” mullrade han när vi nådde honom.
”Justin Bieber och Alex Smith”, svarade Kenny åt oss.
Vakten såg ner på oss över papprena och genast så uppenbarades ett litet leende på hans läppar,
”Oj, Mr Bieber… jag ber om ursäkt.”
”Det är lugnt, jag tog inte direkt illa upp”, skrattade jag och viftade med min lediga hand.
Han slog upp dörren åt oss, önskade oss en trevlig kväll och återgick sedan till sin ursprungliga position med listan framför ansiktet.
Inne på klubben så kryllade det av folk. Vissa satt vid baren, medan andra hängde på dansgolvet. Ett antal satt i sofforna och diskuterade om något som var helt oväsentligt för mig.
”Ska vi gå fram till baren?” ropade Alex i örat på mig, för att överrösta den onödigt höga musiken.
”Det låter bra!” svarade jag leendes.
Hon pekade på sitt öra, ”Va?”
”Det låter bra, sa jag!” upprepade jag mig själv.
”Jag hör inte!” skakade hon på huvudet.
Istället för att upprepa det jag redan sagt två gånger, så visade jag henne en tumme upp.
Skrattandes drog hon med mig till baren. På vägen stannade vi ett antal gånger och hälsade på en massa personer.
När vi äntligen kom fram till baren så tog jag mig tiden att fråga något jag hade gått runt och funderat på i ett antal minuter, ”Vem har anordnat detta egentligen?”
En vit tandrad blottades bakom hennes röda läppar, ”Jag och Pattie!”
”Så det är det ni har hållit på med?!” skrattade jag. Kenny måste ha haft rätt. Eller, detta var ju självklart inte en present till mig, men det var ju i alla fall i närheten av det han hade föreslagit.
”Typ!” nickade hon och räckte över en Gin & Tonic till mig.
”Ska inte du ha samma?” frågade jag förvirrat och pekade på hennes Cola.
Hon skakade på huvudet, ”Någon måste ju hålla sig nykter ikväll för att ta hand om dig!”
Jag tog en klunk av min drink och ryckte på axlarna. ”Jag antar att du har rätt.”
“Jag har alltid rätt.” Hon blinkade med ögat åt mig och vinkade sedan åt någon som kom upp bakom mig. “Hej Car! Har du kul?”
Om jag har! Du och Pattie har verkligen lyckats Alex… jag förstår fortfarande inte hur ni lyckades få ihop allt detta på bara, typ, trettio timmar!”
“Ja du… vi är bara bäst helt enkelt”, skrattade Alex till svar innan hon slog armarna kring Carlenas hals.
När de avslutat sin kram såg Carlena istället på mig med höjda ögonbryn, “Så.. undantag?”
“Va?” flämtade jag, utan att förstå alls vad det var hon snackade om.
“Alltså”, hon gestikulerade med handen mot mitt glas, “ditt lilla alkohol… tja, vad kan man kalla det? Inte problem i alla fall. Men det du håller på med.”
“Jaha.. så du syftade på det. Då förstår jag”, flinade jag och nickade för att svara på hennes fråga.
Hon skrattade till, utbytte några ord med Alex och lämnade oss sedan ensamma i baren igen. Lokalen verkade ha fyllts upp mer sedan vi anlänt. Hur många personer hade Alex bjudit egentligen? Hälften av alla jag såg var folk jag aldrig utbytt ett ord med. Vissa var till och med folk jag aldrig hade träffat!
“Vilka är alla, Alex?” frågade jag Alex, som hade slagit sig ned på en utav de alla barstolarna som stod uppradade framför bardisken.
“Jag stod för att bjuda in folk vi kände gemensamt, du och jag, och folk jag själv visste att du kände. Resten har Scooter och Pattie bjudit hit”, förklarade hon bakom sitt, nu halvfulla, glas.
“De har ju bjudit in främlingar!” utbrast jag och svepte med armen över folkmassan.
“Nej då, det är folk från ditt skivbolag och några från Stratford har jag för mig att dem sade.”
Jag suckade och slog mig ned på stolen bredvid hennes, “Bäst för dem att det är folk därifrån. Annars vet jag två personer som kommer få pisk imorgon…”
“Euw, nej Justin”, Alex skakade på huvudet med rynkad panna, “det där lät så fel.”
“Äh, det är bara du som har snuskiga tankar.”
“Tror du ja”, flinade hon och drack upp det sista av sin Cola. “Kom nu. Jag vill dansa.”

 

 

“Nu kommer tårtan!” ropade en gäll röst sekunden efter att musiken hade slagits av.
Alla började applådera och vissla åt Scooter och Fredo som kom gåendes med tårtan, som stod placerad på någon sorts vagn. Det var en vit tårta, med en svart text där det stod “Believe.”
Att se den, och alla mina arbetskamrater och vänner le, fick mig att inse att jag var lyckligt lottad. Det var något jag inte hade funderat på så mycket på senaste tiden. Men det var jag. Jag hade ett jobb jag älskade, lojala fans, en tjej som aldrig lämnade min sida, min familj och underbara arbetskamrater. Det var mer än jag någonsin kunnat önska.
“Jag tycker”, började Scooter högljutt, från scenen, “att vi har gjort ett - ursäkta ordvalet - jävligt bra jobb hörni! Första delen av turnén är slut. Vi har haft slutsålda arenor varenda gång under detta halvår… det är stort! Men…” han avbröt sig själv för att skaka på huvudet, “det hade inte gått utan huvudpersonen. Justin.”
Alla vred på sina huvuden åt mitt håll och stod tysta en sekund innan de började applådera. Leendes viftade jag med handen i försök att få dem att sluta, vilket dem slutligen gjorde efter två minuter.
“Fast jag hade ju inte kunnat göra detta, om det inte vore för dig Scoot! Så det hade inte gått utan dig heller”, konstaterade jag och började applådera.
Scooter log brett mot mig och hoppade sedan ned från scenen, för att gå fram till tårtan igen med en tårtspade i högsta hugg. Han började försiktigt skära i tårtan, förde över biten till en ljusblå plasttallrik och räckte över den till mig.
“Tack”, mimade jag då ljudvolymen var alldeles för högt för Scooter att kunna höra mig.
Jag tog mig ut ur folkmassan och slog mig ner vid bardisken. Jag svepte med blicken över folkmassan, sökandes efter Alex huvud, men fann det ingenstans. Vart var hon?
Orolig som jag var, lämnade jag baren och tårtan efter mig och gick in på damernas utan att bry mig om vilka som kanske befann sig där inne.
“Alex?” ropade jag försiktigt.
“Ja?” svarade en hes röst inifrån ett utav båsen. Snart därefter slogs dörren upp, och en leendes Alex klev ut. “Vad är det? Varför är du inte där ute?”
“Frågan är snarare varför du inte är där ute?”
Hon såg ner på sina fingrar, “Åh. Jag blev bara lite trött. Ville ha tid för mig själv. Dessutom så är det så högljutt där ute, man får ju ont i huvudet”, skrattade hon nervöst. Då slog det mig. Hon döljde något.
“Vad är det som har hänt?” Jag tog ett steg fram för att kunna omfamna henne, men till min förvåning tog hon ett steg bakåt. Jag rynkade pannan, “Alex? Vad är det här…?”
“Justin…” hon såg upp på mig med glansiga ögon, “Jag är gravid.”

Mitt hjärta slog hårt i bröstkorgen på mig av nervositet. Vad skulle han svara? Hur skulle han reagera? Klumpen i halsen på mig växte, och min mun blev allt torrare.
Justin stod bara där, knäpptyst. Hans blick sade mig ingenting - varken förvåning eller besvikelse, glädje eller ilska. Det var som att han var levande död.

 

Untitled


“Justin?” viskade jag fram, så lågt att jag knappt hörde mig själv.
“Uh”, lämnade hans mun. Han såg ner på mina händer som låg tryckta mot min mage, och sedan upp på mig. “Hur?”
“Ja, du och jag har ju haft sex, men-”
“Nej”, avbröt han mig. “Hur kunde det här hända? Du… du går ju på p-piller?”
“Jag missade en vecka. Det berättade jag för dig”, påminde jag honom.
Han skakade stumt på huvudet. “Nej… det här får inte hända… Alex, jag kan inte bli pappa. Inte nu. Det här skulle inte hända nu!”
“Justin, jag är lika förvånad som du är, tro mig.”
“Jag… nej.” Han vände sig om och försvann. Bara så där, lämnade han mig ensam.
Storleken på klumpen jag hade i halsen fördubblades. Tårarna brände i ögonvrån på mig, och mina ben kändes svaga. Pattie hade försäkrat mig, dagen vi fått reda på det, om att Justin skulle stanna hos mig, och ta hand om mig. Varför gjorde han inte det? Varför stod han inte bredvid mig nu, med sina trygga armar kring min kropp? Varför kysste han mig inte och lovade mig att allt skulle bli bra?
Frågan som ekade högst i huvudet på mig var, varför lämnade han mig?


Många av er hade rätt. Så, vad tror ni händer? 

Förlåt för seg uppdate, vi är sååå ledsna! Kommentera dock så ska vi försöka få upp 74 så snart som möjligt!! 

 


Love Me Like You Do - 72

Både jag och Justin nickade. ”Vi skulle båda två uppskatta om vi bara drog ett streck över detta.”

Nick såg mellan oss. ”Jag med. Ni anar inte vilka skuldkänslor jag haft på grund av detta.”

”Det är lugnt.” nickade jag. ”Allt är bra nu. Ödsla ingen mer onödig tid på detta nu.”

 

Jag lutade huvudet mot fönsterrutan. Snön föll långsamt ned från himlen och lade sig likt ett täcke över Atlantas gator. Snön fascinerade mig på något sätt. Den var så vacker, men kunde på samma gång vara hemsk. Allt väder fascinerade mig. Jorden fascinerade mig. Dock inte människorna som förstörde den. Livet var en gåva och då förstod jag aldrig riktigt varför folk beslutade sig för att förstöra livet genom att förstöra Jorden eller gå runt och döda folk. Fast jag antog att jag inte var ensam med att fundera över människors val här i livet.

”Hej…” viskade Alex bredvid mig.

Jag vred på huvudet och log brett mot henne. ”Hej. Hur är det?”

Hon ryckte på axlarna. ”Bra. Jag är bara så hungrig”, skrattade hon och nickade mot mackan hon höll i.

”Du dansar Alex. Det är inte alls konstigt att du är hungrig.” påminde jag henne.

”Du har alldeles rätt.” flinade hon medan hon tog de två stegen som krävdes för att hon skulle nå mig.

”Vad händer idag då?” gäspade jag, trött med tanke på att vi inte anlänt till Atlanta förrän sent på natten. ”Stanna inne eller gå ut?”

”Spelar ingen som helst roll.” svarade hon med en enkel axelryckning.

Jag log brett och skulle precis luta mig fram för att kyssa henne när dörren till ett av de två sovrummen slogs upp och mamma klev ut, med ett brett leende lekandes på sina läppar.

”God morgon ungdomar. Stör jag?” kvittrade hon lyckligt.

”Nej då!” ”Ja.” utbrast jag och Alex i kör. Som svar på mitt negativa ja fick jag en smäll på armen. Jag antog att jag förtjänade den.

”Vad ska ni hitta på idag då?” frågade mamma från köket samtidigt som hon fyllde en kopp med rykande hett kaffe.

”Vi pratade just om det, när du kom ut ur ditt rum.” berättade jag nickandes.

Mamma hummade bakom sin kopp. ”Är det några planer bara för er eller grupp planer då?”

Alex fnissade i samband med att hon öppnade upp kylskåpet. ”Jag antar grupp planer… eller”, hon rätade på sig med en burk yoghurt i handen, ”det är nog vilket som. De flesta planer Justin och jag kommer på kan involvera fler personer.”

”Då förstår jag.” nickade mamma leendes och slog sig ned i soffan framför mig.

”Förresten Pattie”, frågade Alex när hon återigen kom in i vardagsrummet, nu ätandes på sin yoghurt, ”kan jag få utbyta ett ord eller två med dig?”

”Självklart älskling!”

”Hallå? Får inte jag veta eller?” frågade jag, nu nyfiken över vad det var Alex ville diskutera med min mor om.

”Nej. Leta julklappar eller något online så länge. Det är ju Jul om bara två veckor ungefär.” påminde Alex mig innan hon drog med sig min mamma in på vårt sovrum.

Jag himlade med ögonen och drog upp min mobil för att ringa Fredo. Signal efter signal gick fram innan han äntligen svarade,

”Mamma?” mumlade en hes röst i andra änden.

”Ja, Fredo ponken, det är lilla mamma. Har du ätit din spenat?” skämtade jag med hög tonart för att få det att låta som om jag talade till ett litet barn.

Han gäspade högt, ”Justin?”

Ett kort skratt lämnade min strupe, ”Vem annars dude?”

”Inget… jag drömde bara-” började han men slutade snabbt tala när han insåg vem han talade till, ”strunt samma vad är det?”

”Vad gör du?”

”Vad tror du att jag gör? Springer ett maraton så klart.”

Jag nickade imponerat, även fast jag visste att han inte kunde se mig, ”Duktigt. Ska jag ringa din mamma och berätta det, Fredo Ponken?”

Fredo suckade tungt, ”Inte kul längre Justin. Det är så igår.”

”Nej, det är fortfarande kul”, skrattade jag, ”och det kommer vara kul även imorgon. Och i Januari. Och Februari… faktum är att det kommer vara roligt hela år 2013. Och 2014.”

”Strunt samma… så, vad var det du ville mig? Vad är det som är så viktigt att du måste ringa mig klockan åtta på morgonen när vi är lediga?”

”Jag vill hitta på något. Ta en kall dusch, klä på dig, drick lite kaffe och kom upp till mig.”

”Du kan inte tvinga mig.” protesterade han barskt.

Ett leende kröktes på mina läppar. ”Kom upp annars kommer jag berätta för alla om det som hände i somras… du vet, när du råkade somna full och vaknade upp med blöta kalsonger?”

”Seriöst? Hotar du verkligen mig? Du är inte en bra kompis, dude. Inte bra.”

”Så du kommer?”

”Jag är där om en halvtimma.”

Det pep till och samtalet var slut. Nöjd över att ha skaffat mig sällskap lutade jag mig tillbaka mot väggen. Då slog det mig att jag redan hade sällskap. Med rynkad panna vred jag på huvudet för att se på den stängda dörren som ledde in till mitt och Alex’ sovrum. Vad höll dem på med som tog sådan tid där inne?

Suckandes låste jag återigen upp min mobil och klickade mig in på Instagram. Jag klickade på den blåa symbolen som ledde till kameran och svepte sedan med tummen över skärmen för att få framkameran aktiverad. Snabbt, för att få det överstökat, pressade jag tummen mot skärmen så att en bild blev tagen och valde sedan ett filter.

”Why do ladies always take so much time? It doesn’t make sense.” Skrev jag innan jag publicerade den på Instagram. På bara några få sekunder hade jag redan fått två tusen likes. Antalet höjdes för var sekund, så för att slippa få notiser avaktiverade jag Instagram i notiscentret.

”Vad håller du på med då?” frågade Alex, som nu stod alldeles intill mig.

”Shit, Alex! Jag hörde dig inte.” utbrast jag skräckslaget.

Hon log stolt, ”Nej. För att jag är tyst. Tyst som en ninja.” Hon ställde sig på ett ben och började göra en massa rörelser med sina armar över huvudet för att se ut som en ninja. Jag skrattade åt hennes dumheter,

”Kom hit med dig.”

Lydigt, likt en liten hund, kom hon fram till mig vilket gav mig chansen att placera en snabb puss på hennes mungipa. Ett lyckligt fnitter lämnade hennes mun, innan hon lutade sig över mig.

”Ville du ha en kyss?”

”Mhm.” stönade jag, med blicken vilandes på hennes mjuka, ljusrosa, perfekta läppar.

”Då ska du få en då, chefen.” viskade hon då och raderade avståndet mellan oss.

Hennes läppar masserade mina långsamt samtidigt som hennes fingertoppar gled över min nacke. Det brände på huden hon vidrörde och jag ville bara ha mer av henne. Av hennes kyssar, beröring.  Av hennes skratt, humor och vänlighet. Jag ville ha mer av hela henne.

”Okej, skaffa er ett rum.” utbrast Alfredo spydigt och slog sig ned i soffan framför oss.

Alex skrattade mot mina läppar, ”Vi har ett rum. Det här är vårt rum.”

Alfredo rynkade näsan. ”Jag vet. Men jag ville ändå kommentera ert… ja, vad ska man kalla det? Ni moppade ju praktiskt taget varandras läppar.”

”Men usch Fredo, när du uttrycker dig så där så låter det ju bara äckligt.”

”Det är äckligt.”

Alex höjde trotsigt på ena ögonbrynet, ”Vadå? Så du har aldrig kysst Tyra?”

Fredo ryckte på axlarna, ”Det, min vän, är något du aldrig kommer att få reda på.”

”Jag frågar bara Tyra.”

”Jag ber henne att inte berätta.”

”Vem tror du hon lyssnar på? Dig, sin pojkvän, eller mig, sin bästa vän som hon har känt i flera år och som alltid står vid hennes sida?” argumenterade Alex så snabbt att när hon var klar med meningen så hade hon hunnit bli andfådd.

Fredo var tyst för en sekund och skakade sedan på huvudet. ”Whatever… Justin, ville du göra något?”

Jag nickade hastigt. ”Ja. Alex, ska du med?”

”Nej, jag”, började hon osäkert, ”Jag känner mig utmattad. Och mår illa. Jag åt väl för mycket imorse. Jag tror jag ska gå och lägga mig ett tag och bara hänga lite med Pattie senare. Men ni två kan dra, ha det så kul.”

”Säkert? Vill du inte att jag ska stanna kvar med dig? Du kanske har gått och blivit sjuk.” slängde jag oroligt ur mig och kände på hennes panna för att se efter om hon hade feber.

”Nej, Justin, jag är inte sjuk. Jag lovar. Gå ni, Pattie tar väl hand om mig.”

”Ja, det gör jag. Oroa dig inte Justin.” försäkrade mamma mig, som kom ingåendes i rummet med sin laptop i famnen. ”Alex och jag måste ända snacka lite.”

”Om vadå?” skrattade jag. All deras hemlighetsmakeri gjorde mig galen. Behövde Alex hjälp med att hitta en julklapp åt mig eller?

”Inget speciellt. Gå nu, Fredo börjar ju bli uttråkad.” konstaterade Alex och pekade med hela sin gipsade arm på Fredo som satt med blicken ned i sin mobil. Han märkte inte ens när hon uttalade hans namn.

”Jaja. Fredo, kom så drar vi. Vi vill ändå inte vara kvar här med er tanter och måla naglarna och baka äppelpajer.”

”Tanter?! Det var det värsta!” utbrast Alex och mamma i kör och stirrade förskräckt på mig som om jag precis berättat för dem att dem hade fått pesten eller något. ”Ut! Ut med er båda två. Vi vill inte ha med gubbar att göra.” kaxade dem tillbaka samtidigt som dem hektiskt viftade med sina händer.

Fredo och jag lunkade skrattandes ut ur hotellrummet, ”Nej, för nu ska gubbarna ut och röja!”

 

Jag snurrade på min kopp samtidigt som jag ointresserat nickade åt Fredos babbel. Vi hade slagit oss ned på närmsta Starbucks tillsammans med Kenny. Så snart vi hade fått våra drickor så hade Fredo börjat babbla om hur viktigt det var med semester och om hur mycket han saknade Tyra.

”Justin?” skrattade Kenny bredvid mig och armbågade mig löst i revbenen.

”Ja?” svarade jag trött och vred på huvudet för att se på honom.

Han skakade på huvudet. ”Hur är det bro? Du verkar lite… nere. Frånvarande. Har något hänt?”

Jag tog en försiktig klunk av min kokheta latte. ”Nej… ingenting har hänt. Jag tänker bara på en massa saker. Snart är det ju semester, och tja… jag försöker fundera ut om jag och Lex har planerat något särskilt.”

”Hur så?” frågade Alfredo bakom sin muffin.

”Jag tänkte flyga upp till Kanada, och hälsa på där i någon vecka. Sedan ta med mig Alex till Sverige, dock oannonserat så att inte alla fans blir galna och förföljer oss. Jag vill att hon också ska få hälsa på sin familj.”

”Du är en allt bra pojkvän Justin. Om jag hade varit tjej skulle jag gärna dejtat dig.”

”Alla tjejer vill dejta mig, så jag skulle bli förvånad om du - som tjej - inte skulle vilja det.” skrattade jag självsäkert.

Kenny skrattade åt min sjävlsäkerthet, ”Men är det säkert? Är det inget annat som tynger ner dig?” frågade han, denna gång en aning oroligare.

”Kenny, det är inget”, försäkrade jag honom om men ångrade mig snabbt, ”eller jo.”

”Vad är det? Berätta för oss Justin.” utbrast Alfredo och lutade sig nyfiket över bordet för att kunna höra bättre.

Jag harklade mig, ”Alex har börjat umgås ovanligt mycket med mamma… jag undrar bara vad dem håller på med. Jag blir ju nyfiken.”

Fredo rynkade pannan, ”Hur länge har detta pågått?”

”Ungefär en vecka. Hur så?”

”Justin… det är ju uppenbart vad dem håller på med.” skrattade han och utbytte en snabb blick med Kenny.

”Jaså? Vad är det dem håller på med då?”
”Dem försöker ju fixa en överraskning till dig. En julklapp! Dem slår ihop sina Bieber-hjärnor och försöker trolla fram något magiskt. Oroa dig inte. Det är bara en julklapp.” svarade Kenny övertygat.

”Ja, jag antar att ni har rätt. Det låter faktiskt ganska vettigt… men ni gjorde mig ännu mer nyfiken nu, idioter.”

”Det var du som nämnde det.” ryckte Fredo på axlarna och tog en klunk av sin cappucino.

”Whatever…” suckade jag. ”Vad ska vi hitta på sen då, mannar?”

”Mannar?” Både Kenny och Alfredo såg på mig med höjda ögonbryn.

Jag lade huvudet på sned, ”Ja? Eller vad? Är ni kvinnor eller? Jag förstår inte vad grejen är…”

Alfredo skakade på huvudet. ”Du sade det som om vi vore din besättning eller något.”

”Är ni inte det då?”
”Inte just nu. Vanligtvis - jo. Men annars… nej.”

”Whatever… Vill ni göra något speciellt, eller ska vi dra oss tillbaka till hotellet?”

”Vi är i Atlanta bro, låt oss åtminstone hinna besöka akvariet!” utbrast Alfredo och boxade till mig på armen.

”Visst, om ni vill det så.”

 

 

Klockan var strax innan midnatt när jag tyst öppnade dörren till mitt och Alex rum på hotellet och sakta smög mig fram till sovrummet.

 Så tyst jag förmådde mig, stängde jag dörren om mig för att sedan trippa på tå över till min resväska som stod på golvet. Jag slängde av mig mina kläder jag haft under dagen, så att jag endast var kvar i kalsonger och tog mig sedan lika ljudlöst in på badrummet. Snabbt gjorde jag mig iordning genom att borsta tänderna, skölja ansiktet och kissa innan jag smög tillbaka in till sovrummet.

 Precis när jag skulle dra upp täcket för att glida in bredvid den tungt sovande Alex tändes en lampa från andra sidan sängen. Det var Alex. Hon låg lutad med armbågen i madrassen och såg sömndunket på mig.

”Var har du varit? Ni lämnade hotellet redan vid nio imorse.”

”Vi var på akvariet och kollade på hajarna.” svarade jag lugnt innan jag la mig ned på sängen.

”I nästan femton timmar? Varför hörde du inte av dig för?” snäste hon. Nu lät hon sur, som om jag gjort något jätte fel.

”Jag var med Fredo och Kenny. Vi fastnade i en bar senare och batteriet på min mobil dog.”

”Kunde du inte ringt mig på något annat sätt?”

”Alex? Seriöst? Jag är skit trött. Ska vi verkligen diskutera detta nu? Jag var med Fredo och Kenny och du verkade trivas rätt bra med att vara med mamma. Så vad är problemet?” frågade jag arrogant och lade mig tillrätta i sängen med huvudet vänt åt hennes håll.

”Vi skulle umgås idag. Du har jobbat så mycket med det akustiska albumet dessa dagar och du lovade mig att vi skulle umgås när vi kom till Atlanta. Kunde ni inte frågat ifall jag ville följa med till akvariet? Jag behövde prata med din mamma en stund, inte hela dagen, inte för att jag inte trivdes med att umgås med henne men ändå.”

 Vad var hennes problem? Var hon tvungen till att dra upp detta nu? Jag var trött och ville sova. Jag förmodade att hon också ville det. Varför tog hon upp detta just nu? Vi hade kunnat vänta tills imorgon, när vi sovit på saken.

”Jag glömde. Men vi kan umgås imorgon, lovar.” sade jag bara utan att starta ännu en argumentation.

”Skit samma, du behöver inte. Sov nu. God natt.”

”God natt Alex.” 

Jag vände mig om med ryggen emot Alex och stängde ögonlocken. Jag hade ju faktiskt lovat henne, att umgås. Men jag hade glömt bort tiden och på ett sätt ångrade jag inte att jag hade gjort det. Det var skönt att få ha en dag med bara Kenny och Alfredo, så som det brukade vara innan.

 Jag älskade Alex, det gjorde jag verkligen. Hon var perfekt för mig, bättre än vad Selena någonsin varit. Men ibland behövde jag lite tid för mig själv och mina vänner. Och idag hade varit en sådan dag. Det hade varit skönt. Inte för att jag ogillade när hon var med mig. Tvärt om, jag älskade det. Det var inte så att jag på något sätt var tvungen att hela tiden sitta och kramas och pussas när vi umgicks med andra. Vi betedde oss som vänner framför andra, vilket var skönt. Jag hatade par som hela tiden ville bevisa något genom att sitta bredvid varandra, hålla varandra i händerna och sticka ner tungan i varandras halsar, var och varannan minut. Jag och Alex var inte sådana.

 Jag suckade åt vad jag nyss hade tänkt och tog fram min mobil som låg på nattbordet alldeles intill sängen. Jag klickade in på meddelande och tryckte upp min och Alex konversation.

Sover du? Skrev jag och tryckte på skicka knappen. Inom loppet av tio sekunder dök pratbubblan upp som tydde på att hon skrev något och några sekunder senare fick jag ett svar. Kan inte sova. Sover du?

 Hennes fråga om jag sov fick mig att skrocka lågt. Självklart sov jag inte, annars skulle jag inte skickat ett sms. Ja, jag sover, skrev jag och såg sedan när telefonen meddelade mig att Alex hade läst mitt meddelande.

 Någon minut av tystnad passerade innan jag hörde Alex sucka och sedan hur hon rörde sig i sängen. Jag kände hur madrassen under mig sjönk en aning när Alex lade sig ned tätt intill mig. Hennes armar slingrades runt min mage och jag kände hon andades i nacken på mig.

”Jag överreagerade.”

Jag mumlade bara ett enkelt ”mhm” eftersom jag inte orkade svara med annat.

”Förlåt älskling. Jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig, mest i hela världen. Och jag är så tacksam att Gud har välsignat mig med dig. Jag vill aldrig släppa dig. Vad som än händer, så kommer jag vara din för alltid.”

 Hennes ord kunde inget annat än att få mig att le. Jag placerade mina händer på hennes och kramade om dem. Det var exakt så jag också kände, precis så som hon så fint hade uttryckt sig.

”Vad som än händer, så är det vi två mot världen. Det är du och jag hjärtat, det har alltid varit du och jag.”


Tror ni Justin har något att ora sig för när att Alex och Pattie umgås så mycket? Och varför tror ni de umgås så mycket? Har Kenny rätt?

Tack så myyyyycket underbara ni för era fina kommentarer på förra kapitlet. Ni är underbara och det var så motiveradnde att läsa varenda en kommentar. Nästa kapitel är påbörjat, och ni vet vad ni behöver göra för att få upp det, right? 

Vi älskar er! Massa kärlek/ Ema och Liv

 
 

 


Love Me Like You Do - 71

”Grattis på artonårsdagen Alex!” ropade alla i kör.

 Allt jag förmådde mig till att göra var att le. Arton? Var det min födelsedag idag? Hur kunde jag ha glömt bort den? Skrattandes åt mina tankar kramade jag om alla som kom fram till mig för att gratulera mig när det helt plötsligt började knastra i högtalarna.

”Alex, grattis på födelsedagen. Den här är till dig, för du är allt för mig. Du är min It Girl.” log Justin från scenen och började sedan sjunga.

 

”Alltså jag kan fortfarande inte fatta att Justin gav dig sin Ferarri i födelsedagspresent. Hur coolt är inte det?” utbrast Carlena så fort vi lämnat hotellets lobby för att upptäcka shoppingen Boston hade att erbjuda.

”Jadu Car, jag kan inte heller förstå det.” svarade jag och tänkte på min Ferarri som stod parkerad hemma på Justins uppfart i L.A.

 På min födelsedag hade Justin gett mig nycklarna till sin Ferrari och sagt att den var min. Min att behålla. Han hade även påmint mig om hur jag hade tillfredsställt honom och frågat om jag velat göra om det. Då. Men till min räddning så hade Elenor kommit ut med tårtan just då, så vi hade skjutit upp det.

 Det förvånade mig hur många som egentligen befunnit sig på festen. Dansarna, några från Crewet, ett antal från dansskolan jag gick på i L.A, Justins familj, min familj och några från Sverige. En av dem hade varit Tyra, något jag blivit redigt förvånad över. Men vi hade löst det och hon hade berättat att hon inte velat missa min artonårsdag för något i hela världen. Leo och Jake hade även fått sällskap av Jazmyn och Jaxon på hotellrummet tillsammans med Annie. Tydligen så hade dem blivit bästa vänner, vilket gladde mig.

”Nå… vart ska vi gå?” frågade Carlena med en suck gömd i rösten när vi kommit in i det stora köpcentret.

”Brandy Melville kanske?” föreslog jag leendes.

Hon nickade. ”Det låter okej.”

Efter ett antals minuters tystnad och några höger svängar senare bröt Carlena tystnaden. ”Hmm… Alex, vet du ens vart den butiken ligger?”

Jag skrattade, ”Nja, vi kanske borde googla det eller något.”

Carlena brast ut i skratt och slog till mig på armen. ”Varför sa du inte det tidigare?”

”Jag trodde jag kunde hitta utan problem. Jag kollade upp vägbeskrivningen innan jag lämnade hotellrummet.” skrattade jag och knappade in adressen på mobiltelefonen. När jag fick fram kartan och studerat den meddelade jag Carlena att vi skulle ta till vänster några hundra meter fram genom att peka på gatan där vi skulle svänga.

”Se! Vi var ju så nära!” utbrast jag när butiken uppenbarades framför våra ögon efter att vi svängt åt vänster.

”Jaja, skynda dig nu! Nu ska det shoppas.”

 

Lite mer än två timmar senare kom vi äntligen ut ur butiken. Jag, nästan ettusenfemhundra dollar fattigare och Carlena lika så. Vi bedömde vår shoppingtur färdig men innan vi begav oss tillbaka mot hotellet ville vi gå för att äta.

Just när vi slagit oss ned i ett bås på Taco Bell ringde min telefon.

”Hej babe!”

”Hej raring, vad gör ni?” undrade Justin från andra sidan luren.

”Vi satte oss precis ned för att käka på Taco Bell. Vad gör du?”

”Nä inget, hade nyss världens längsta konferenssamtal med Scooter och skivbolaget. Beställde lite roomservice, så ska äta lite gott.”

”Babe? Har du tråkigt?” undrade jag.

”Hmm, lite. Vadå då?” undrade Justin sådär allvarligt men ändå inte som bara han kunde vara.

”Aw, sötnos… Nej, men jag sitter och äter med Carlena. Vi är tillbaka om en halvtimme. Håll ut.” sade jag samtidigt som jag tog en tugga av min burrito. Jag var för hungrig för att ens vänta tills vi lagt på.

”Aja, skynda. Älskar dig!”

”Oh ja deh!” svarade jag med munnen full av mat.

 När samtalet hade avslutats slängde jag ner mobilen på bordet för att kunna hålla min kära burrito med båda händerna.

Carlena skrockade och torkade sig om munnen med en servett, ”Ni är så underbart söta så det finns inte.”

 Jag skrattade bara och såg frågande på henne, fortfarande med massa mat i munnen.

”Alltså, jag menar… Han ordnade en fest åt dig, han stod vid din sida hela kvällen, han gav dig sin Ferarri, hur han är när han är med dig och när han inte är med dig. Det är så vackert. Det är äkta. Titta på dig, du är sjut- arton nu, och har redan ditt livs kärlek i dina händer. Guuurl, jag har inte ens varit kär ännu. Och jag är tjugotvå.”

Jag lät det jag precis hört sjunka in medan jag lade ner min, nu halva burrito, på brickan framför mig och torkade mig med en servett. ”Alltså, jag tänker inte så mycket på det. Justin gör mig lycklig och jag är tacksam för att ha hittat någon som honom.”

”Det borde du vara. Håll fast i honom.”

”Men du då?” undrade jag för att byta ämne. Det kändes som om allt alla alltid pratade om var mig och Justin. Det var överväldigande. ”Hur kommer det sig att du inte varit kär?”

”Jag vet inte riktigt... Det har bara inte blivit av liksom. Du vet hur upptagen jag varit med dansen hela tiden.” svarade hon och sköt brickan med rester ifrån sig.

”Vill man så kan man. Hade du verkligen velat så hade du haft all tid i världen.” log jag och ställde mig upp. Jag tog bägges brickor för att lämna de i brickställningen som fanns. Sedan gick jag tillbaka och tog mina påsar för att med Carlena hack i häl lämna restaurangen.

”Jag ska bli din wingman nu Car. Nu när jag är arton och kan följa med ut. Jag ska finna en sexbomb till dig.” Hon skrattade åt, antagligen, mitt ordval och vi satte av mot hotellet.

 

Taxin stannade utanför vårt hotell mitt i havet av beliebers.

”Tjugofem dollar blir det.” berättade chauffören och jag räckte över honom en tjuga och en tia.

”Behåll växeln, Sir.” log jag.

”Tack så hjärtligt. Är ni någon utav Biebers vänner eller så?” undrade han sedan och nickade åt Justins fans.

”Flickvän och dansare.” svarade jag.

Chauffören skrattade, ”Ni är väl inte båda hans flickvänner?”

Jag kastade en blick på Carlena innan vi båda brast ut i skratt. ”Absolut inte. Alex här”, Hon nickade åt mitt håll, ”är Justins flickvän och dansare. Men jag är bara hans dansare.” svarade hon artigt.

”Min dotter är ett stort fan. Skulle jag få kunna ta en bild med er?” undrade han, lite skamset och vände sig om för att se på oss.

”Absolut kan du få det!” svarade jag. Chauffören sprack upp i ett glatt leende och drog upp sin iPhone ur fickan. Han höll upp telefonen högt, så att vi alla tre kunde få plats på skärmen och knäppte en bild. ”En till!” utbrast jag och gjorde en grimas. Han skrattade till och knäppte några fler bilder där vi alla grimaserade.

”Tack så mycket tjejer!” utbrast han när vi öppnade bildörrarna för att stiga ut.

 Ljudet av de skrikande fansen gjorde att jag nästan utvecklade någon hörselskada. Jag var tacksam för stängslena som fanns på vardera sida av mattan som utgjorde någon sorts uppfart till hotellets ingång.

 Jag försökte se glad ut och vinka till några fans så bra jag kunde med alla påsarna jag bar på och gispet som täckte min arm. Många skrek och frågade om bilder och andra skrek frågor om Justin. En flickas min fångade min uppmärksamhet. Hon stod längst fram vid stängslet, men hon varken skrek eller pratade eller höll uppe sin mobil. Hon lutade sin haka i sin handflata varpå henne armbåge var lutad mot stängslet och såg på mig med ett ansiktsuttryck jag inte kunde tyda.

 Carlena drog mig i armen och jag bröt ögonkontakten med flickan. Sekunden senare var vi inne i hotellets lobby och skriken upphörde.

”Vad hände där ute Alex?”

”Nej inget Car… Men gå du upp till ditt rum, jag ska bara fixa en grej.” mumlade jag. Carlena såg på mig med en förundrad min innan hon ryckte på axlarna och vände sig om och gick mot hissen.

Jag vände mig om mot receptionen och styrde stegen dit.

”Hej, skulle du kunna se till så dessa påsar hamnar i Mr. Biebers och mitt rum? Nummer 1204.” bad jag snällt.

”Absolut Miss.”

 Jag lämnade över kassarna och gick sedan med bestämda steg ut ur hotellet. Ljudvolymen höjdes något så utomordentligt på bara några hundradelssekunder. Jag log mitt bredaste leende och stegade sedan iväg mot tjejen som hade snappat upp min uppmärksamhet tidigare.

”Hej!” hälsade jag.

”H-hej.” svarade hon, en aning osäker.

”Vad heter du?”

”Thea. Du är Alexandra va?” undrade hon.

”Japp det är jag det. Eller sist jag kollade i alla fall.” skrattade jag i ett försök att vara rolig. Thea log ett osäkert leende till svar.

”Hur känns det? Att vara med Justin, menar jag.”

Jag tog en paus för att tänka till, ”Har du en bästa vän?” undrade jag och Thea nickade, ”så känns det att vara med Justin. Han är som ens bästa vän.”

”Aha.” svarade hon. Hon verkade ledsen och jag var i ett desperat behov av att veta orsaken. Så jag försökte gissa mig fram.

”Ska du se Justin imorgon kväll?” undrade jag. Thea såg på mig med ett, om det var möjligt, ännu ledsnare ansiktsuttryck och skakade på huvudet.

”Inte? Varför inte det?”

”Min mamma… Vi hade inte… Vi har- vi hade inte råd med biljetterna.” nästan viskade hon och vände på huvudet för att slippa möta min blick.

”Vänta ett slag.” sade jag och rotade efter min mobiltelefon i min framficka. Jag fiskade upp den och slog ett nummer.

”Vad gör du?”

”Väntar på dig babe. Var är du? Vad är det för höga skrik? Och varför kom dina påsar upp till rummet utan dig?”

Jag vände mig om med ryggen mot Thea så att hon inte skulle kunna höra mig. ”Jag är vid ingången. Kan du snälla komma ned och ta med dig två biljetter till morgondagens show? Snällaaaaa.”

”Alex, du-”

”Snälla Justin, om du bara hade sett den lilla tjejens blick. Hon är ledsen och du kan göra skillnad i hennes liv. Två biljetter. Det är ingenting för dig medan det kan göra stor skillnad i hennes liv.”

”Jag är redan halvvägs ned i hissen, hjärtat. Jag älskar att du bryr dig så mycket om mina beliebers.” sedan dog samtalet. Justin hade lagt på.

Jag vände mig om och såg på Thea. Hon såg ut att vara runt tolvårsåldern. ”Är du här ensam?” undrade jag.

Hon skakade på huvudet, ”Det är min mamma.” sade hon och pekade på en kvinna snett bakom sig.

Jag mötte mammans blick och hon log mot mig. ”Ska din kompis på konserten?”

”Ja. Hennes pappa jobbar på arenan och hade köpt biljetter till henne och hennes mamma.” berättade hon. Flickan talade i en så låg ton att det nästan var omöjligt att höra henne med tanke på skriken som kom från alla håll. Men med tanke på hur farligt nära jag stod så kunde jag precis höra.

”Vad säger du om jag kan fixa två biljetter? En till dig och en till din mamma.”

”Sådant händer bara på film. Jag tror inte på sånt.” svarade hon ledset. Jag kastade en snabb blick in mot hotellet och såg hur Justin kom gåendes ned för trappan.

”Vänta här ska du se.” Jag vände mig mot entrén, Thea följde min blick hon också. Precis innan Justin gick ut genom dörrarna vände jag blicken och såg på henne. Hennes ögon spärrades upp sekunden ha klev ut och skriken runt oss blev tusen gånger högre.

”Det var en flicka som ville ha biljetter?” sade Justin när han hade nått mig och Thea. Han såg ned på henne med ett brett leende lekandes på sina läppar, men Thea stod bara där likt en zombie och stirrade på honom.

”Hon är lite blyg utav sig.” upplyste jag honom nickandes.

Han böjde sig då ner för att hamna i ansiktshöjd med henne och log, ”Vart har du din mamma?”

Med skakig hand pekade hon på samma kvinna som förut, ”D-d-ä-är…” stammade hon nervöst fram.

Justin nickade och räckte över biljetterna till mig, ”Håll i dem är du snäll babe.”

Det var ett under att jag ens kunde höra vad han sa, när alla runtomkring oss skrek och lutade sig över staketen likt djur. Även fast folk slet i Justins kläder så lutade han sig lugnt över staketet, placerade sina händer under Theas armar och lyfte över henne.

 När hon stod på egna ben bredvid oss räckte jag över biljetterna till Justin igen och lät honom gå själv med Thea till hennes mamma medan jag tog lite bilder med fans som ville. Vissa gav mig komplimanger samtidigt som andra inte slängde ur sig något annat än elakheter. Det gjorde ont i hjärtat när jag hörde dessa elakheter, men jag försökte att vara mer uppmärksam på komplimangerna då.

 De flesta fans hade förflyttat sig från själva hotellet för att komma närmre Justin, som nu stod och tog bilder med Thea och andra fans. Jag tog mig över till andra sidan och tog ännu några bilder innan jag gick till Justin och Thea. Vi tog en bild tillsammans innan vi vinkade hej då till alla fans.

 När vi var i säkert förvar innanför entrédörrarna slappnade jag av en aning. Precis när jag och Justin ställde oss vi hissarna stannade en hiss till och ett äldre par steg ut. Justin höll dörren för mig och jag gick in med honom efter mig.

”Jag älskar hur fin du är mot mina beliebers. Du bryr dig verkligen om dem.”

 

http://tv.mtvema.com/artists/justin-bieber/rxgii7 !!♥♥

"You really care about them."

 

Jag placerade mina händer på Justins axlar och lutade min haka på dem. ”Jag vet hur mycket dem betyder för dig. Då är dem viktiga för mig med. Dessutom så skadar det inte att jag visar dem min snälla sida.” berättade jag.

”Och jag älskar dig för det.” Justin lämnade en blöt puss på min näsa.

 Huden som varit i kontakt med hans läppar brann och jag ville genast ha mer. Så jag slängde en arm om Justins nacke och pressade mina läppar mot hans i en passionerad kyss. Han blev en aning förvånad över mitt plötsliga drag men fattade genast vad som hände och samarbetade med mig.

Hans tunga smekte min medan hans händer vandrade ner till min rumpa för att ge den ett kläm. Jag gav ifrån mig ett lågt stön och av ren automatik tryckte han sitt huvud, om ens möjligt, närmre mitt.

Hissen plingade till, vilket fick oss att avbryta vår kyss och återgå till verkligheten. Jag tog ett fast grepp om Justins hand och drog honom med mig genom korridoren. Kaili och Jon gick förbi oss. De hälsade och såg ut att vilja prata men jag stannade inte, jag var såpass upphetsad att jag gick raka vägen in till vårt rum och slängde igen dörren bakom oss. Väl inne kunde jag inte hålla händerna borta från Justin. Jag ville ha honom. Jag ville ha honom med en gång.

 

”Tror du att Jazzy någonsin kommer börja gilla mig?” undrade jag där jag låg i Justins famn i den stora sängen, svettig och klibbig efter vad som bara för några få minuter sedan hänt. “Jag menar, hon var liiiiite mer samarbetsvillig på min födelsedag. Jag vet inte om det var för jag fyllde år eller för hon börjat gilla mig lite.”

Justin skrockade, ”Jag tror att hon älskar dig. Men hon vill spela lite tuff inför dig, liksom, hon är van vid att uppmärksamheten ligger på henne hela tiden. Sen nu när alla vill lära känna dig så blir hon lämnad åt sidan. Om det hjälper så hatade hon Selena i början också. Hon vägrade sitta bredvid henne.”

”Jag antar att hon behöver tid.”

”Precis.” sade Justin och kysste min tinning.

 Jag lekte med våra händer när jag tycktes höra låga knackningar på dörren. Justin verkade också ha uppfattat dem och såg på mig.

”Jag tar det.” berättade jag och gick upp ur sängen. Jag drog snabbt på mig mina pyjamasshorts som låg slängda i fåtöljen, samt en hoddie som tillhörde Justin.

Jag stängde dörren om sovrummet och gick ut i sviten vi bodde i. Jag satte upp mitt hår i en boll på huvudet innan jag öppnade dörren.

”Hej.”

”Nick? Har vi missat en träning eller något?” undrade jag förvånat.

”Nej. Jag undrade bara om jag kunde få prata med dig och Justin…?” undrade han och såg nervöst ned på sina sneakers.

”Mm, visst. Jag ska bara hämta Justin. Kom in.” sade jag och gick mot sovrummet. Jag stack in huvudet genom dörren och såg Justin ligga på mage med ansiktet i kudden.

”Justin, Nick är här. Han vill prata med oss.”

”Nick?” Justin for upp ur sängen och såg på mig med rynkad panna. ”Jag kommer.” mumlade han när jag redan hade vänt mig om och var på väg därifrån.

Nick satt i soffan och såg ned på sin mobil när jag gick förbi. ”Vill du dricka något?” undrade jag.

”Nej tack. Jag ska inte störa er. Mina föräldrar väntar.” Jag nickade och slog mig ned i fåtöljen.

Vi väntade på Justin i tystnad, båda med blickarna i mobiltelefonerna. Någon minut senare kom Justin ut endast iförd sina Chachi Momma Pants. Han slog sig ned i hörnet av soffan Nick satt i och vred på huvudet åt hans håll.

”Så…? Vad var det du ville prata om?”

”Ehm… Grejen är den att… Jag spenderade dagen med min familj, vilket jag inte gjort på ett tag. Det fick mig att inse hur beskyddande man är över sin familj. Det i sin tur fick mig att tänka på den gången jag betedde mig som en riktig idiot mot din treåriga lillebror.” Han tog en paus för att vända blicken och se på mig. ”Det var riktigt fel och jag ville bara be om ursäkt. Jag skäms över det och jag önskar jag kunde få det ogjort.”

”Tack.” Förmådde jag mig att viska fram, tagen av den plötsliga ursäkten.

”Sen vill jag be om ursäkt för hur jag betedde mig när jag fick reda på att ni var ett par. Jag var sur, och är fortfarande lite sur, över att du tog Alex även när jag hade sagt att jag typ gillade henne. Dock har jag nu insett att jag är för gammal men det gjorde ändå ont när en bror tog ifrån mig en tjej jag gillade.”

”Det förstår jag, Nick. Och jag är ledsen över att jag… tog henne, eller hur man än ska uttrycka sig. Det var inte direkt meningen. Jag… jag föll för henne. Precis som du gjorde och när man faller för någon så kan man inte direkt ångra sig. Jag är upp över öronen förälskad i henne och har varit det ett bra tag nu. Men, jag ber även om ursäkt för att jag orsakade dig smärta.”

”Jag förstår, kärlek är ett underligt ting. Man kan inte riktigt kontrollera den. Men jag godtar din ursäkt Justin.” svarade Nick, nu med ett litet leende på sina läppar. “Och jag hoppas att vi kan återgå till att vara vänner. Alla tre alltså. Vi kanske inte kan gå tillbaka till hur det var förut på direkten, men vi kan väl åtminstone bli vänner igen? Det känns löjligt att bråka. I den här åldern också.”

Både jag och Justin nickade. ”Vi skulle båda två uppskatta om vi bara drog ett streck över detta.”

Nick såg mellan oss. ”Jag med. Ni anar inte vilka skuldkänslor jag haft på grund av detta.”

”Det är lugnt.” nickade jag. ”Allt är bra nu. Ödsla ingen mer onödig tid på detta nu.”


72 är färdigt och kommer upp när vi har fått ett antal kommentarer på detta, så snåla inte med kommentarerna! Kommentera bara, 2 sekunder av ert liv, ett bra räcker utmärkt!

Skrivet av Ema, med några små delar av Liv. P&K// E&L.

 


Love Me Like You Do - 70

”Vilka är de?” undrade Justin och började knappa på sin mobil.

”Jag träffade de igår kväll innan jag bestämde mig för att gå upp på scenen. De var trevliga och tog en bild med mig. Jag lovade de att du skulle följa de på Twitter.”

”Så där ja, då var det klart.” berättade Justin och lade ner sin mobil på bordet framför oss. ”När får jag skriva mitt namn där?”

”När du har tagit ut mig för att köpa något att ha på mig ikväll.” avtalade jag.

”Deal.”

 

Jag särade försiktigt på ögonlocken och såg ned på platsen bredvid mig, där Leo låg och sov sött. Under gårdagens konsert så hade pappa, El, Jake och Leo dykt upp – utan förvarning. Jag hade blivit förvånad men väldigt glad.

En helgs ledighet i Los Angeles och min familj var här. Kunde det bli bättre?

Efter konserten hade vi alla dragit ut och käkat, tillsammans med Justin och Pattie. Leo hade somnat i min famn, så vi hade bestämt att han skulle få följa med mig hem till min lägenhet för att sova medan El, pappa och Jake sov på hotellet. Justin hade även hängt med hem till mig men lagt sig på soffan istället.

”Lex?” gäspade Leo helt plötsligt och såg sömndrucket upp på mig.

”Mhm?” log jag till svar samtidigt som jag lekte med hans bruna lockar som ramade in hans runda ansikte.

”Pannkisaj, till fjukoscht?” föreslog han men fick det hela att låta som en fråga.

Jag reste mig upp ur sängen. ”Det låter som en underbar idé. Gå ut och väck Justin du, så tar jag en snabb dusch. Okej?”

”Oke.” svarade han lyckligt, för att sedan försvinna ut ur mitt rum.

Leendes roffade jag åt mig ett par ljusblå hängslebyxor och en vit t-shirt från Ralph Lauren som Tyra köpt till mig. Givetvis hade jag velat lämna tillbaka den då priset var skyhögt, men eftersom att Tyra var Tyra så hade hon slängt iväg kvittot.

Innan jag lämnade rummet drog jag även med mig två hårnålar, min hårdonut och mina svarta Doc Martens. Försiktigt och tyst, för att slippa bli stoppad av Justin, tog jag mig förbi vardagsrummet för att sedan slinka in i badrummet.

 I går efter konserten hade jag självklart duschat, men jag hade aldrig fått tiden till att tvätta mitt hår så det var bättre att jag gjorde det nu för annars skulle Justin hinna dra med mig ut på olika saker.

Kläderna jag spenderat natten i tryckte jag ned i den tomma tvättkorgen för att sedan kliva in under den heta strålen. I ren panik sänkte jag värmen tills jag fann den perfekta temperaturen.

Nynnandes på Boyfriend försökte jag med en arm, då min andra var gipsad, schamponera och balsamera mitt hår. Det gick sämre än vanligtvis, men det gick i alla fall.

 När allt lödder hade sköljts ned i avloppet så vred jag av vattnet och sträckte mig efter en handduk. Att torka sig och sätta upp håret i en turban var inte det lättaste att göra med en gipsad arm, men precis som med schamponeringen så gick det till slut.

Det tog även ett tag för mig att få på mig kläderna, samt få upp mitt hår i en någorlunda bra uppsättning. Cirka trettio minuter om jag fick gissa, men när mitt hår äntligen satt som det skulle log jag stolt mot min spegelbild. Det hade i alla fall gått snabbare än igår, påminde jag mig själv nöjt.

 Jag smetade på ett lager mascara på mina ögonfransar och kletade på lite lipsyl på mina läppar innan jag lämnade badrummet, redo för att äta frukost.

 Vid matbordet satt Justin ensam, med blicken fastklistrad på sin iPhone, något som resulterade att han inte märkte när jag slog mig ned framför honom vid matbordet och lassade upp tre pannkakor på min tallrik.

”Vart är Leo?” frågade jag förvirrat.

Justin såg snabbt upp på mig, som om jag vore en inbrottstjuv. ”Jesus, Alex, du skrämde mig.”

Jag himlade med ögonen samtidigt som jag smetade flera lager Nutella över mina pannkakor. ”Kanske för att du sitter och är upptagen med den där.”

”Kanske.” flinade Justin med en enkel axelryckning.

”Nå? Vart är min lillebror?”

Han nickade mot vardagsrummet, ”Han sitter och tittar på Disney Channel.”

Jag log mot Justin och stoppade in en pannkaksbit som var dränkt av Nutella i munnen, ”Okej.”

”Går det bra?” skrattade han menandes efter en stund.

”Vad menar du?” frågade jag förvirrat.

”Du har nutella runt hela munnen. Är det svårt att äta med gips eller? Du har inte haft några problem med att äta förut. Duscha, klä på dig och sminka dig ser ju inte heller ut att vara ett problem.”

”Kom hit och ta bort det då.” flinade jag så förföriskt och mystiskt jag bara kunde.

 Justin reste sig leendes upp och gick fram till mig, där han slog sig ned på sina knän och lutade sig närmre mitt ansikte. Hjärtat bultade så hårt i bröstet på mig att jag trodde att det skulle hoppa ut vilken sekund som helst. Handsvetten forsade längst mina fingrar likt Niagarafallen.

 Justins varma andetag slog mot min kind, och han kom närmre och närmre för var sekund. Det bubblade i magen på mig av lycka. Av kärlek. Frestelsen var alldeles för stor, så jag lutade mitt huvud framåt en centimeter för att radera avståndet mellan hans läppar och min mungipa där Nutella fläcken tydligen befann sig.

 Justins tunga smekte min kind försiktigt, som om den vore gjord av porslin eller något ännu ömtåligare. Hans tungspets gled över mina mungipor som skickade ilningar genom hela min kropp. Typ som den nykära känslan. Med Justin var jag alltid nykär.

”Uschjjjj, va gö ni? Juschtin vaffo sjickaj du Lex? Äckjigt.” Jag log mot Justin innan jag vände mig om och såg på Leo som hade rusat in i köket, som såg på mig och Justin med en äcklad min.

”Ehm…” började Justin.

”Alltså, Leo. Grejen är den att…” avbröt jag Justin men fick slut på ord. Jag visste inte hur jag skulle förklara. Det blev väldigt stelt och Justin backade undan så att han inte stod så farligt nära.

”Ni äj kjäppa.” skrattade Leo bara och försvann sedan tillbaka in i vardagsrummet.

När han var utom synhåll vågade jag mig på att kasta en blick till Justin, som i samma ögonblick såg på mig. När våra blickar möttes brast vi båda ut i skratt.

”Av någon anledning…” skrattade jag, ”var det pinsammare än den gången din mormor kom på oss hemma hos dig.” Jag var tvungen att hålla mig för magen när jag skrattade. Jag kunde nästan känna mina magmuskler arbeta.

”Otroligt pinsamt, tänk om vi var hans föräldrar? Hur skulle vi hanterat det då?” skrockade Justin.

Jag slutade skratta för en stund och tänkte lite på det han sade. ”När vill du skaffa barn?” undrade jag.

Justin blev med ens allvarlig och satte sig återigen mitt emot mig. ”Jag vet inte, efter 23-24 kanske.”

”Jag vill ha en stor familj, det är allt jag vet. Jag vill liksom inte vara för gammal eller för ung heller.” berättade jag. Justin nickade och tog min hand som var placerad på bordet.

”Tror du vi hade blivit bra föräldrar?” undrade Justin plötsligt.

Jag funderade en stund innan jag självsäkert svarade, ”Ja. Jag tror vi hade varit de bästa föräldrarna. Vi är båda ansvarsfulla och har bra hand om våra småsyskon. Vi hade klarat det, lätt som en plätt. Dock tror jag vi hade fått gå igenom vissa åtgärder, liksom hur vi ska agera i en sådan situation som nyss uppstod.” sade jag och skrattade lite lätt.

”Jag håller med dig. Vi hade blivit de bästa föräldrarna.”

 

Jag såg på mina småbröder som lekte i klätterställningen likt två små apor. Bara att se dem skratta gjorde mig alldeles varm och lycklig inombords. Det enda jag begärde var att min familj och mina vänner skulle må bra, för att jag skulle kunna vara lycklig och le.

”Här har ni, tre chokladmuffins, en vanilj Frappucino, en choklad Frappuchino, två latte och en äppelpaj”, log servitrisen mot mig, pappa, El och Justin som satt samlade runt ett stort, svart bord utanför caféet som låg placerat endast några meter ifrån lekparken.

”Tackar”, svarade Elenor med ett brett leende. Hon var alltid trevlig mot alla, varesig det var Marcus bakom kassan på ICA hemma i Sverige, eller en städerska. Hon förmådde sig bara inte till att vara elak mot någon.

”Så… vart ska ni på måndag då?” frågade pappa bakom sin kopp med latte.

”Boston”, svarade jag snabbt och tog en tugga av min muffin.

Justin nickade instämmande, ”Alex’... hur ska man säga detta? Alex’ ”Andra chef” har familj där.”

Jag såg förvirrat upp på honom, ”Jaså? Vem då? Scooter eller?”

”Nick.”

”Jaha”, mumlade jag ointresserat till svar. Vart Nick hade sin familj var inte viktigt för mig att veta.

”Skönt för honom! Då får han lite tid att hälsa på sin familj”, log pappa entusiastiskt.

Justin nickade. ”Jag avundas honom lite för det. Jag önskar jag kunde träffa min familj snart igen.”

Elenor rynkade pannan. ”Var inte du och Alex på besök uppe i Kanada för endast någon vecka sedan?”

”Jo, men jag saknar dem ändå jättemycket.”

”Det förstår jag. Vi saknar Alex också. Vi följer turnén på någon hemsida om dig Justin. På så sätt känns det som om vi är med henne lite”, skrattade Elenor generat.

”Det är smart”, tyckte jag ärligt.

”Ja”, instämde Justin och log brett mot både El och pappa.

”Vad händer ikväll då?” frågade pappa mig med ett stort leende lekandes på sina läppar.

Jag höjde på ögonbrynen. ”Inget speciellt, antar jag? Jag tror vi bara ska sitta hemma och kolla på TV. Eller? Vill ni göra något?”

Pappas leende suddades med ens bort, ”Jaha. Åh. Då förstår jag…” han utbytte en orolig blick med El, något som fick mig att bli irriterad. Varför kunde han bara inte säga rakt ut vad det var för fel med att sitta hemma med sin pojkvän och äta lite chips framför teven?

”Vi kanske kan gå ut och äta middag?” föreslog jag då snabbt. Dem hade faktiskt åkt hela vägen hit bara för att träffa mig.

”Det låter förträffligt”, log Elenor vänligt.

”Alex!” ropade Jake på mig.

 Jag vred på huvudet endast för att se mina småbröder komma springandes mot bordet vi satt vid. Mina läppar kröktes i ett litet leende. Irritationen som pappa gett mig fanns fortfarande där, vilket gjorde det aningen svårt för mig att le helhjärtat.

”Hey, vad är det?” frågade jag så mjukt jag kunde när dem äntligen nådde oss.

”Vill du leka med oss?” flåsade Jake lyckligt och Leo som stod bredvid nickade hastigt.

Jag pressade samman mina läppar i ett smalt streck. ”Tyvärr, killar, men jag måste ta det lugnt med armen ifall jag någonsin vill få av det här förskräckliga gipset.”

Leo suckade tungt, ”Lex du måchste vaja föjschiktig. Bjyt inte ajmen.”

Alla runt bordet skrattade glatt åt hans visa ord. ”Ja, jag vet. Jag ska vara försiktigt. Jag lovar kompis.”

”Bja”, tyckte han innan han hoppade upp i mitt knä.

 Jake gick förbi mig för att sätta sig i Justins knä, något som gjorde Justin överdrivet glad. Fast jag förstod honom. När Jaxon lekt med mig hade jag själv blivit överlycklig.

”Ni ser ut som en familj”, skrattade Elenor samtidigt som hon rotade i sin väska efter – om jag fick gissa – sin telefon.

”Ja.” ”Men usch”, sade jag och Justin i mun på varandra.

 Båda två vred på huvudet för att se på den andre och brast sedan ut i skratt, precis som vi gjort tidigare idag.

”Varför säger du usch?” frågade han flinandes när skrattsalvorna äntligen lagt sig.

”För att”, ryckte jag på axlarna, ”det är mina småbröder. Det är lite usch om folk tror att det är mina barn.”

”Det har du rätt i.” log han och lutade sig fram för att placera en snabb kyss på mina läppar.

 Ett knäppande ljud hördes då från tvärs över bordet, något som fick mig att snabbt avbryta kyssen för att ge El en sträng blick.

”Du kan inte fota folk lite hur som Elenor!” utbrast jag skrattandes.

”Jag gjorde det nyss – vilket bevisar att jag visst kan det.” svarade hon kaxigt och knäppte sedan ännu ett foto.

Jag himlade med ögonen, ”Du är hopplös.”

Hon putade med läpparna mot mig, ”Du älskar mig ändå.”

 

”När ska vi möta dem?” frågade Justin mig från badrummet.

”Vilka är dem?” frågade jag bakom mitt vattenglas.

Han suckade. ”Elenor och din pappa.”

Jag skrattade. ”Jaha. Dem, dem. Då förstår jag. Nej, men jag vet inte. Det var du som talade med dem.”

Han kom ut i köket i enbart sina vita boxers. ”Men”, flämtade han, ”jag har glömt bort tiden.”

Jag ryckte på axlarna. ”Inte mitt problem. Men jag tror att det var åtta… vem ska ta hand om Jake och Leo förresten?”

”Annie, en tjej som brukar vakta Jaxon och Jazzy när dem är med.”

”Okej.”

Han lutade sig mot bänken bredvid mig med utsträckta armar, ”Hey. Kom hit med dig.”

Jag vred på hela kroppen så att jag stod riktad mot honom och tog ett steg för att kunna nå honom. Han greppade tag om mina händer, även den gipsade, och log vänligt mot mig.

http://cdn1.cdnme.se/2527617/7-3/70_521e4254ddf2b37f5b13d4c6.gif

”Du är så vacker.”

”Detsamma.”

Han skrattade i samband med en huvudskakning, ”Nej… du är vacker. Inifrån och ut.”

Jag lade huvudet på sned utan att bryta ögonkontakten med honom, ”Du med.”

”Det tvivlar jag på.”

”Gör inte det”, skakade jag på huvudet. ”Du är den underbaraste människan jag mött.”

”Då kan du inte ha mött så många människor”, flämtade han till svar, helt seriös.

”Justin… vart kommer det här ifrån? Varför håller du på och snackar om det här nu? Du är underbar och snäll och vacker på alla möjliga sätt och vis. Så lägg av.”

Han log bara, ”Äh, kyss mig bara.”

Skrattandes lutade jag mig framåt och pressade mina läppar mot hans i en mjuk kyss. Handen han haft kring mitt gips förflyttades snabbt upp mot min nacke. Även fast jag inte ville, så var jag tvungen att dra mig undan.

”Vi borde göra oss i ordning. Du kan knappast gå ut på middag i kalsonger och jag borde sätta på mig klänningen du köpte till mig i New York.”

”Okej”, svarade han.

  Leendes snodde jag om och lämnade sedan köket. Justin försvann återigen in på badrummet, för att förmodligen fixa sitt hår, medan jag gick in på mitt sovrum. Långsamt och försiktigt, för att inte snubbla på något, tog jag mig fram till min garderob där klänningen jag skulle ha på mig hängde.

 Klänningen var svart med öppen rygg och slutade strax över mina knän, vilket var en perfekt längd enligt mig. När klänningen äntligen satt på min kropp pluggade jag in min plattång i uttaget och slog mig sedan ned i sängen, i väntan på att tången skulle bli varm.

 Justin kom in, tio minuter senare, färdigfixad med sin tandborste i mungipan. ”Ghva schgöj ju?”

”Plattar håret, vad ser det ut som?” svarade jag skrattandes.

”Chynda dig”, stressade han bakom löddret och försvann sedan ut ur rummet.

 Till slut, när mitt hår slutligen låg platt på mina axlar, applicerade jag ett lager mascara på mina fransar samt lite rött läppstift på mina läppar. När jag kände mig helt färdig sprayade jag lite parfym här och var över min kropp, hoppade i mina skor och gick sedan ut i hallen där Justin stod och väntade.

”Äntligen”, utbrast han och såg upp i taket, som om han tackade Gud.

”Ha-ha… du är jätterolig Justin, verkligen”, suckade jag irriterat och drog åt mig min väska innan jag lämnade lägenheten.

 Det tog bara några få minuter innan vi satt i Justins bil, körandes ute på motorvägen på väg in mot storstaden där vi skulle möta El och pappa. Justin hade bestämt allt med dem tidigare idag, medan jag lekt med mina småbröder, så vart vi skulle äta visste jag inte.

”Vart ska vi äta?” frågade jag då, alldeles för nyfiken för att hålla mig.

”Du får se”, svarade Justin retsamt och vickade på ögonbrynen.

Jag snörpte på munnen. ”Du ska få igen för det här Bieber… inga fler kyssar under hela kvällen.”

Han skrattade bara åt mitt tomma hot. ”Lycka till med det. Du kommer inte klara det. Du behöver mina kyssar.”

”Tror du ja…” mumlade jag bara, ”men jag kan stå emot längre än du tror. Faktiskt.”

”Vi får väl se”, flinade han och svängde in på någon gata.

  Motorn slutade brumma under oss och Justin drog ut nyckeln ur tändningen. Förvirrad över var vi befann oss, klev jag ut ur bilen och gick fram till El och pappa som stod väntandes utanför något som såg ut som en övergiven lokal.

”Skulle vi inte äta middag?” frågade jag snabbt.

”Jo, men…” började El långsamt, men slutade tala när hon såg pappas min.

 Suckandes vände jag mig om för att fråga Justin vart vi befann oss, men det fanns inte så mycket som ett spår av honom. Han var som borttrollad. Jag vred snabbt tillbaka huvudet för att skälla ut dem, men hindrade mig själv när jag såg deras överlägsna flin. Vad var detta?

”Kom Alex”, sa pappa lugnt och placerade sin hand på min bara rygg. Han föste mig mot dörren som ledde in till det jag trodde var en lokal, och nickade åt mig. ”Öppna den.”

 Rädd över vad som väntade, greppade jag tag om handtaget och slog upp dörren innan jag klev in i den mörka lokalen. I samma stund som jag tänkte vända mig om för att fråga pappa vad detta var, så tändes lampan och en hel drös med personer hoppade fram.

”Grattis på artonårsdagen Alex!” ropade alla i kör.

 Allt jag förmådde mig till att göra var att le. Arton? Var det min födelsedag idag? Hur kunde jag ha glömt bort den? Skrattandes åt mina tankar kramade jag om alla som kom fram till mig för att gratulera mig när det helt plötsligt började knastra i högtalarna.

”Alex, grattis på födelsedagen. Den här är till dig, för du är allt för mig. Du är min It Girl.” log Justin från scenen och började sedan sjunga.

http://data.whicdn.com/images/69413811/large.gif 

"I've been lookin' under rocks and breakin' locks..."


Shit. Alex glömde sin egna födelsedag? Inte okej... hah! :)

Vad tyckte ni annars då? Inte det bästa, kanske, lol, kändes som om att blev bajsbajsbajs. Ema skrev en del men resten skrev Liv! (Och ja nu talar Liv om sig själv i tredjeperson #NoH8) Kommentera!

//E&L.

 

 


Love Me Like You Do - 69

Ett knastrande ljud hördes från andra sidan och jag hörde någon harkla sig. 
“Hej, det är Victor.” sade en mycket välkänd röst. 
 Jag frös till is. Victor? Mina ögon fylldes med tårar och sedan gled telefonen ur mitt grepp och drämde till glasrutan. Victor? Min klasskompis Victor? Victor som sårade mig med sina ord? Victor som sagt att han älskar mig?  Victor som var inblandad i rånet på banken den där dagen?  Min Victor som jag varit bästa vän med?

 

Tjugosex timmar hade passerat sedan jag fått reda på att personen som ringt mig i själva verket varit Victor. Jag hade blivit chockad. Arg. Besviken. Ilskan var nog störst. Hur hade han mage att ringa och hota mig efter allt han gjort? Efter allt han ställt till med?

 En irriterad suck lämnade min strupe i samma stund som jag slog mig ned bredvid Justin.

”Ta det lugnt babe.” skrattade han mjukt innan han tog tag i min hand.

 Jag skakade på huvudet. Om två timmar skulle planet jag, Justin, Scooter, Kenny och någon kille vid namn Jim satt på landa. Resten av crewet tog bussarna. Men eftersom att Justin lugnt och sansat hade bestämt träff i New York med Victor, som befunnit sig i Washington så hade vi fått ta Justin privat-jet till New York för att hinna före.

”Jag förstår mig bara inte på honom.” muttrade jag kallt fram och såg upp på Justin. ”Liksom… först kallar han mig för saker, sedan berättar han att han älskar mig, och efter det har han varit inblandad i rånet… sen rymmer han från Sverige och nu helt plötsligt har han gått och blivit en stalker? Vad är hans problem med mig?”

 Jag var arg vid det här laget. Varför kunde Victor inte bara inse att han hade gjort fel och åka tillbaka till Sverige för att ta sitt straff - vilket bara blev värre ju längre han var borta.

”Jag vet inte, Alex. Han irriterar mig också - tro det eller ej. Men det finns inget vi kan göra åt saken. Vi ska möta upp honom på Starbucks vid Central Park, då kan du få fråga honom det.”

”Ja, men-” började jag men var tvungen att sluta tala då ett kraftigt illamående tog över.

 Jag knep ihop ögonlocken för att lugna ned min mage, men det verkade inte hjälpa. Långsamt lyfte jag på handen för att placera den över min hals, där illamåendet låg och tryckte.

”Vad är det som händer Alex?” frågade Justin oroligt.

Jag särade försiktigt på ögonlocken. ”Skulle jag kunna få lite vatten?” viskade jag försiktigt fram för att inte låta spyan tränga sig upp i munnen på mig.

 Justin räckte snabbt över en vattenflaska mot mig, som jag snabbt började dricka stora klunkar av. När flaskan var tom tryckte det inte längre i halsen, men illamåendet fanns fortfarande där.

”Jag… jag tror jag är åksjuk.” skrattade jag nervöst fram, fastän situationen inte alls var roande.

”Åksjuk? Har du varit det förut?” frågade Justin förvirrat.

Jag funderade. En gång för många år sedan när El, Jake, pappa och jag åkt på semester innan Leo föddes så hade jag blivit riktigt åksjuk, så jag nickade som svar på Justins fråga,

”Jo, det har jag. En gång för många år sedan.”

”Åksjukan kanske kommer och går.”

Jag lutade mig mot hans axel. ”Det tror jag du har rätt i.”

 

 När vi några timmar senare landade i New York hade klockan hunnit bli halv sju på morgonen. Eftersom vi hade bestämt med Victor att vi skulle ses klockan åtta tyckte vi inte att det skulle vara lönt att åka till hotellet. Så vi åkte till Central Park och letade upp en Subway restaurang. Kenny var med oss och vi alla beställde en varsin sub. Därefter slog vi oss ner och åt våra mackor i parken, framför fontänen.

 När vi var klara hade klockan slagit åtta och vi lunkade iväg mot Starbucks caféet vi skulle möta Victor i. Justins hand kramade om min och skickade signaler av trygghet. Kenny gick knappt en meter framför oss för att se till att ingen gav sig på oss.

 Jag var aningen nervös över vad som skulle hända nu. Vad hade jag att säga till Victor? Jag kunde inte ens fundera på det då paparazzis följde oss. De knäppte massa bilder och slängde ur sig massa frågor. Det var tur att jag bar kläder som jag kunde vistas utomhus i och att jag hade sminkat mig lite innan vi klivit av planet.

 Justin klämde till min hand, något som fick mig att vrida på huvudet för att se på honom.

”Du vet att du bara kan låtsas som om dem inte är här, va?” sade han med ett flin.

”Vilka?”

”Fotograferna. Bry dig inte om dem. Tänk inte på att dem är här.”

Jag skakade på huvudet. ”Det gör jag inte heller.. typ. Jag tänker mer på vad jag ska säga.”

”Tänk inte så mycket på det. Jag kommer vara vid din sida hela tiden hjärtat.” Justin gav min kind en puss och vi båda log.

 Trots att jag var arg, ledsen och irriterad på Victor så hade jag Justin vid min sida. Och det var jag glad för. Så jag bestämde mig för att inte låta paparazzinas bilder bli några bilder på en sur och grinig Alex.

”Det känns konstigt att ignorera folk när de försöker prata med en.” berättade jag för Justin.

”Man vänjer sig babe. Man liksom stänger öronen och lyssnar inte. Du får se… Efter några månader kommer du behöva anstränga dig för att ens höra de.” Jag skrattade och slog till honom på överarmen.

 

jb | via Tumblr

"You get used to it babe." 

 

”Här.” sade Kenny plötsligt och stannade. Jag såg upp och framför mig hade jag Starbucks. Kenny höll upp dörren för mig och Justin så att vi båda kunde gå in.

 Justin gick mot kassan och jag gick för att ta ett bås. ”Ta en latte till mig.” ropade jag till Justin och han nickade.

Kenny satte sig mitt emot mig och såg på mig med en blick som inte gick att tyda. ”Du vet att jag finns här om du behöver mig, Alexandra. Om ni vill vara ensamma med denne Victor så säg till så går jag och sätter mig någon annanstans.” sa han.

”Nej, jag vill ha dig här Kenny. Tack.” log jag försiktigt.

 Strax gled Justin in på platsen bredvid mig. Han hade tre muggar med sig. Jag fick min latte, Kenny drack iskaffe och Justin drack islatte.

 Försiktigt sippade jag på min latte medan jag lät min blick glida över folkmassorna. Ingen utav dem var Victor. Tänk om han inte dök upp? Suckandes vred jag på huvudet för att se mig omkring på andra halvan av kaféet. Han kanske befann sig där.

”Vad tänker du på?” frågade Justin helt plötsligt bakom sitt sugrör.

”Jag”, började jag tveksamt, ”tänker inte på något. Inget speciellt, egentligen. Bara på att Victor kanske inte alls kommer. Han kanske fegar ur och stannar borta i Washington.”

”Det tror jag inte. Jag betalade för hans biljett och fick ett sms när biljetten skannats av, så du kan vara lugn. Han kommer… hoppas jag”, log Justin och kramade om min hand i försök att lugna ned mig

 Det fungerade i en sekund, tills jag mötte ett par ljusblåa ögon. Ett par ögon som gjort mig glad och lugn förut. Som alltid tröstat mig. Ett par ögon som nu gjorde mig arg och besviken. Mest besviken.

 Victor var först med att bryta ögonkontakten innan han började gå mot vårt bås. Nervositeten bubblade inom mig. Vad skulle hända nu?

Victor slog sig ned bredvid Kenny, snett framför mig. ”Tja”, mumlade han med tjock röst.

”Hej Victor”, svarade Justin lugnt, som om detta var ett utvecklingssamtal eller något liknande.

”Varför stalkar du mig?” slängde jag då ur mig. Jag kunde inte vänta. Jag var tvungen att få ett vettigt svar.

Victor skrattade nervöst som om detta vore ett skämt, ”Stalkar? Jag har aldrig stalkat dig?”

Jag höjde trotsigt på ena ögonbrynet, ”Så du tycker inte att ringa och hota någon är stalking?”

”Nej”, han skakade på huvudet, ”nej det tycker jag inte.”

”Verkligen? Verkligen, Victor? Du är bara för mycket. Du kallar mig för saker, du är involverad i ett rån, du säger att du älskar mig och sedan rymmer du landet för att börja hota mig?! Vad är ditt problem?”

”Vill du veta vad mitt problem är?” fräste han irriterat och såg upp på mig med en blick jag inte kände igen.

”Ja, det vill jag! Jätte gärna!” utbrast jag och slog ut med armarna över huvudet.

”Att du valde honom”, väste Victor giftigt och nickade mot Justin, ”istället för mig som har funnits där för dig genom allt. De gånger du saknade din mamma, vem kom då och tröstade dig med Jimmy Carrey filmer och glass? Jo, jag! När du hade mens, vem kom då med choklad och pizza? Jag! De gånger du missat tio kapitel i matteboken, vem hjälpte dig då att plugga? Jag! Och ändå går du och blir tillsammans med någon du känt i ett knappt halvår. Fy fan.”

Justins grepp om min hand hårdnade. Jag förstod att hans tålamod började ta slut, och jag ville verkligen inte att morgondagens rubriker skulle lyda ”Justin Bieber i slagsmål på Starbucks med kriminell svensk!”

”Vet du? Du har helt rätt. Varför valde jag Justin?” började jag lugnt. ”Jo, för att Justin inte har gett mina småsyskon trauman för livet. Justin hade inte varit respektlös mot mig – en enda gång. Jag kanske inte har känt honom länge, men jag har känt honom länge nog för att se att han är en bättre person än du.”

”Sluta snacka skit Alex, du vet att jag är en bra person”, protesterade Victor snabbt.

”Nej. Jag trodde att du var det. Men jag hade tydligen fel.”

Han suckade, ”Alex, jag har alltid funnits för dig. Du har känt mig sedan trean! Jag må ha gjort några misstag, men jag är en bra person.”

Jag snörpte på munnen. ”Bevisa det.”

”Hur då?”

”Åk till Sverige och ta ditt straff. Hur spelar det ingen roll. Men jag kommer först tro på att du är en bra person när du erkänner att du har gjort fel och tar ditt straff”, mumlade jag allvarligt medan jag snurrade på min papperskopp.

Victor såg ut att tänka en stund innan han ställde sig upp och såg på mig. ”För din skull, Lexie. För att jag älskar dig.” Han sträckte fram händerna och tog tag i mina kinder. Sedan närmade han sig mitt ansikte i ett försök att kyssa mig.

 Jag vred och vände på mig för att göra det omöjligt för honom att göra något. När Justin uppfattade vad som hände for han upp på fötter och slet loss Victor från mig med hjälp av Kenny.

”Håll dig borta från henne. Du ser ju att hon inte vill.” fnös Justin. När de fått bort Victor så att han var mig utom räckhåll släppte de honom och lät honom gå.

”Jag älskar dig Alexandra Grace Smith.” sade han och såg på mig hela vägen tills han hade lämnat byggnaden.

”Hur mår du?” undrade Kenny och lutade sig mot bordet. ”Ska vi dra här ifrån, eller vad tycker ni?”

 Justin såg på mig och jag nickade. ”Jag mår bra och ja, snälla. Vi drar.” bad jag och reste mig upp.

 

När vi senare mötte upp Scooter och Jim på Four Season hotellet för att checka in var både jag och Justin för trötta för att göra annat än att sova. Så det var precis det vi gjorde. Vi sov fram tills klockan tre på eftermiddagen när Justins telefon väckte oss.

 Det var Pattie, hon berättade att hon skulle ansluta sig till turnén imorgon och stanna fram till vårt stopp i Los Angeles.

 Efter att vi beställt roomservice och båda fått duscha satt vi nu i soffan framför teven, båda med ögonen fastklistrade på respektive telefon. Konserten var imorgon, så denna kväll hade vi ledigt. Vilket fick mig att komma att tänka på en sak.

”Babe?”

”Hmm?”

”Vet du vad som just slog mig?” undrade jag i samma stund som jag vann en level på Candy Crush.

”Nä, vad?”

”Vi har aldrig riktigt varit ute på en riktig dejt. Vi har liksom aldrig haft tid till det.” sade jag utan att för ens en sekund slita blicken från skärmen.

Jag kände Justins blick i kinden på mig och beslöt sedan för att pausa spelet så att jag kunde se på honom.

”Nej det har du rätt i…” erkände Justin. Han funderade ett slag innan han satte sig rakt upp i soffan. ”Vi är lediga ikväll. Vill du äta middag med mig babe?” frågade han med ett flin på läpparna.

”Bara vi två?”

”Ja, om du vill det.”

”Vadå? Som i en dejt?” undrade jag och såg retsamt på honom.

”Detta känns som en scen från en klyschig film. Men ja, som i en dejt.” svarade han och lutade sig över mig för att kyssa mina kinder varsin gång innan hans läppar sakta smekte mina.

”Vad ska vi äta?” frågade jag sedan exalterat.

”Jag vet det perfekta stället.” log Justin. ”Oroa dig inte, du kommer gilla det.”

”Är det ett sådant lyxigt ställe där jag måste ha på mig något fint och ”formellt?” undrade jag och gjorde citationstecken i luften.

”Hmm… Jag ska i alla fall ha skjorta. Så ja, ganska så fint är det.”

”Åhh! Fan!” fräste jag. ”Hur fan ska jag skymma det här fula gipset? Orka vara finklädd och ha klänning eller så när jag har gips.”

”Du hade varit vacker i en potatissäck älskling. Se gipset som en accesoar eller något.” sade han och lät blicken glida över mitt gips. Hans blick fastnade på något som stod skrivet på gipset och det var då jag kom ihåg.

”Just det! Du ska följa dessa två användarna på twitter!” utbrast jag och pekade ner på de två namnen som stod ned kladdade på mitt gips.

”Vilka är de?” undrade Justin och började knappa på sin mobil.

”Jag träffade de igår kväll innan jag bestämde mig för att gå upp på scenen. De var trevliga och tog en bild med mig. Jag lovade de att du skulle följa de på Twitter.”

”Så där ja, då var det klart.” berättade Justin och lade ner sin mobil på bordet framför oss. ”När får jag skriva mitt namn där?”

”När du har tagit ut mig för att köpa något att ha på mig ikväll.” avtalade jag.

”Deal.”


Putt-fnutti kapitel... lite? Aja. Victor är riktigt mysko, alltså även fast det är vi som har hittat på honom och skriver vad han gör så blir vi båda ändå fett äcklade... är vi ensamma om det? What a creep. 

Kommentera så kommer 70 snabbare än ni anar, det är redan färdigt... men kom igen, lite kommentarer kan ni väl ändå bjuda på för att få det? :) // E&L! 


Love Me Like You Do - 68

“Den är nog bruten och måste gipsas.” hörde jag doktorn mumla lågmält.

“Justin?” sade en röst bredvid mig sekunden efter.

Med suddig blick vred jag på huvudet och såg rakt in i Carlenas ögon. “Ja?”

“Du kanske ska gå fram till Alex.” tyckte hon ärligt samtidigt som om drog med sin hand över min rygg.

“Ja”, nickade jag och tog ett steg framåt, “jag borde gå fram.”
 

 Jag hade försökt så gott jag kunnat att le mot kameran och vara så trevlig jag kunnat mot mina fans på meet and greet. Men dessvärre hade jag inte lyckats så bra som jag hade trott.
 Scooter hade berättat att fansen sagt att jag sett lite frånvarande ut. Och de hade alldeles rätt. Hela tiden hade mina tankar vandrat iväg till Alex. Hon hade brutit armen och fått åka in till sjukhuset för att få den gipsad. Jag var nästan hundra procent säker på att det berodde på att hon inte hade ätit något på två dagar. Hon hade ingen energi kvar under soundcheck:et och det hade nog varit anledningen till varför hon hade brutit ihop.
 Jag satt i min loge, fullt påklädd i min svarta outfit som var först ut. Fredo satt och spelade FIFA i bakgrunden medan Dan satt och stämde sin gitarr för att kunna hjälpa mig värma upp rösten.
 Återigen flög mina tankar iväg mot Alex. Hade jag försökt lite till med att tvinga i henne näring hade detta kanske aldrig hänt. Hon hade kanske sprungit rundor här och gjort sig redo med de andra dansarna.
 “Justin, showtime om tio.” meddelade Alison mig. Jag behövde inte ens vrida mitt huvud åt dörren för att veta att det var hon. Hennes hesa och speciella klang i rösten gjorde att jag allid skulle kunna urskilja den utan problem.
 Jag såg på Dan precis i samma stund som han blev klar. Jag nickade som signal på att han kunde börja. Han spelade några ackord och jag följde efter. Jag sjöng olika ramsor som Mama Jan hade lärt mig när hon var min songcoach.
 Mitt i min uppvärmning kände jag en mjuk hand skymma min syn.
“Gissa vem?” viskade en röst i mitt öra. En röst som gjorde att allting inom mig vände på sig och som fick det att kännas som om ett vilt zoo bodde i magen på mig.
 Jag ville hoppa upp och kasta mig i armarna på henne, men innan jag ens hann tänka tanken på det hade hon satt sig i mitt knä och höll upp sin gipsade arm framför mig.
“Jag valde lila, vad tycker du?” skrattade hon och gav min kind en lätt puss. “Och... Jag fick i mig mat. Kenny tog mig till McDonald's. Jag insåg att jag inte kan sluta äta för jag mår dåligt. Och att jag borde lyssnat på dig, så förlåt för det.”
“Lila är min favorit färg, babe. Hur kunde du gissa det?” skrattade jag som om det vore världens svåraste sak att veta om.
 Hon ryckte på axlarna, “Jag är rena rama naturbegåvningen.”
Jag skrattade till men blev snabbt tystad av hennes mjuka läppar som trycktes mot mina. Det var omöjligt för mig att inte le mot henne i kyssen. Dessvärre varade den kortare än jag hoppats på, då det var dags för mig att göra mig redo för att flyga ut på scenen.
 
lips | via Tumblr

 Alex reste sig upp innan mig, och i samma stund som jag ställde mig upp vacklade hon bak, rakt in i mig.
“Woah… vad hände?”
“Jag… jag vet inte. Jag vart bara yr. Och jag har väldigt ont i magen…” skrattade hon nervöst fram.
“Det är nog bara för att du inte ätit på ett tag. Din kropp har kanske inte vant sig vid näring ännu.”
Hon nickade. “Ja, du har antagligen rätt.” svarade hon övertygat. “Dessvärre kan jag inte vara med och dansa ikväll, men jag vet ändå att du kommer äga!”
Ett självsäkert leende tog sin plats på mina läppar, “Gullet, jag äger alltid.. med eller utan dig.”
Hon höjde skeptiskt på ena ögonbrynet, “Jo, tjena.”
Jag skrattade lyckligt och böjde mig framåt för att kyssa henne farväl. Förhoppningsvis skulle jag hitta henne i ombytespauserna, för att kunna se på henne. Röra vid henne.
“Kom igen nu Justin! Du måste skynda dig!” ropade Allison på mig från dörröppningen.
 Jag log stort mot Alex innan jag vände på klacken och började springa mot Allison, som drog med mig mot den stora ställningen jag skulle sväva ut med. Hon drog i mig så att jag skulle stå rätt, varpå en drös med personer började spänna fast bälten kring min kropp.
 Under tiden allt detta pågick var det bara en sak som fick min uppmärksamhet. Ett namn som ekade i huvudet på mig. Namnet på flickan i mitt liv.
 Konserten hade just börjat och Justin sjöng för fulla muggar på All Around The World. Jag och Fredo stod i mittenpartiet med ljud- och ljuscrewet. Fredo höll på med sin kamera och jag njöt av showen utan att stå på scenen för omväxlingsskull. Dock skulle jag ljuga för mig själv om jag sade att jag njöt mer av det härifrån än uppe på scen.
 Jag såg ned på armen. Jag hade aldrig i hela mitt liv brutit armen och för att vara ärlig så gjorde det mer ont än man kunde tro. Jag hade underskattat alla mina vänner när de kommit med gips på armar och ben. Det var värre än man kan ana.
 Doktorn hade gett mig smärtstillande så för tillfället hade jag inga värkar. Jag har brutit den på två ställen så man kunde ganska enkelt säga att det var en rejäl skada men ändå kände jag mig så frisk. Det berodde nog på att jag hade fått i mig mat.
 Jag hade inte sagt till någon att jag hade känt mig yr under en längre tid. Jag sade bara att jag inte hade druckit så mycket vätska under dagen och att jag blev lite yr precis innan jag föll ihop. Hamburgaren jag hade fått i mig efter sjukhusbesöket hade hjälp lite även om jag inte hade ätit mer än halva.
 Hela incidenten hade fått mig att inse att jag inte kan utsätta mig själv för svält när jag mår dåligt. Det är ju det alla vill, de vill se mig falla men jag tänker inte visa mig svag. Jag mådde fortfarande dåligt över de dåliga sakerna folk hade sagt om mig de senaste två dagarna men nu skulle jag istället fokusera på det positiva.
 “Fredo, jag ska upp på scenen. Vi ses efter showen.” skrek jag så högt jag kunde till Fredo för att försöka överrösta musiken.
“Va? Alex! Vart ska du?” skrek han tillbaka när jag vände mig om och gick i den lilla gången mellan stängslet.
 Några beliebers såg mig och drog mig i högerarmen. Jag stannade upp och de höll uppe en mobil med kameran redo. Jag insåg direkt vad det var de ville och ställde mig bredvid de för att posera framför kameran.
“Vad har hänt?!” skrek en av tjejerna och pekade på min gipsade arm.
“Jag snubblade på soundchecket idag!” skrattade jag. “Följer Justin er på Twitter?” undrade jag sedan.
 Båda två skakade skräckslaget på huvudet som om de var rädda för vad jag ville komma fram till. “Har ni en penna? I så fall kan ni skriva upp era användarnamn så ska jag se till att Justin följer er! Och skicka gärna bilderna!”
 I panik började den ena tjejen rota i sin lilla väska hon hade och mycket riktigt hittade hon en svart tuschpenna. Jag lät de båda skriva sina användarnam på mitt gips och skrattade lite åt deras fantasifulla namn. Innan jag gav mig iväg gav jag de båda varsin kram och fortsatte ut. En av vakterna höll upp en stor svart dörr åt mig och i samma stund som den slogs igen efter mig så var jag i säkert förvar.
 Jag gick med snabba steg mot vår loge där mina kläder hängde på sin klädställning. Jag lyssnade till vilken låt som spelades just nu och det var Catching Feelings. Perfekt. Jag skulle komma ut på My World medleyt när Justin sjöng Eenie Meenie. Då skulle alltså den röda västen som räckte ned till navlen och de röda byxorna på.
 Jag tog min tid med att ta på mig. Killarna hade kommit ned för att byta om till One Time och de märkte inte ens att jag var där. Men jag förstod dem. Det var alltid stressigt med alla ombyten. När kläderna satt på min kropp gick jag fram till den stora spegelväggen och duttade på lite puder och kletade snabbt på mascara. Just då kom tjejerna in och sprang till deras klädställningar.
“Hej Lex!” flåsade Kaili. “Vad håller du på med?” undrade hon.
“Jag ska vara med.” svarade jag glatt och släppte ut mitt hår. Eftersom att jag hade haft det i en fläta ända sedan jag duschat låg det nu i vågor längs mina axlar. Perfekt.
 Jag backade lite så att jag kunde se mig själv lite bättre och tyckte att jag dög. Jag såg fortfarande trött och sliten ut och mitt lila gips passade inte så jättebra med outfiten men det fick duga.
“Ses på scenen babeeeeees.” ropade jag innan jag lämnade logen.
 Jag gick mot trapporna som skulle leda mig till den plats där jag skulle inta scenen från. Precis när jag skulle gå upp för de få trappstegen stoppades jag av en stor hand som tog tag i min friska arm.
“Var tror du att du är på väg unga dam?” frågade Scooter.
“Jag ska jobba.” log jag och drog åt mig min arm. Jag fortsatte några trappsteg innan Scooters röst stoppade mig igen.
“Alexandra Grace Smith,  du vet att doktorn sa att du helst inte skulle gå ut på scen ikväll.” påminde han mig strängt, så som min pappa brukade göra när jag gick emot hans vilja.
“Du hörde själv Scooter, ‘helst inte.’ Jag känner att jag klarar av att gå ut och ge järnet. Seriöst. Jag mår bra och om jag under ens en endaste sekund känner mig yr så lämnar jag scenen igen. Jag lovar.”
 Jag gjorde min oemotståeliga hundvalpsmin som ingen kunde motstå. Inte ens Scooter.
  “Okej.” svarade han bara och jag sprang upp de sista stegen som behövdes för att komma upp.
 Precis när jag ställt mig på min plats slutade One Time och jag sprang ut på scenen. Eenie Meenie började spelas och jag släppte loss min ilska. Jag behövde inte tänka, alla steg bara gjorde sig själva och jag dansade med så mycket energi.
 Justin stod längst ut på scenen som stod mitt i folkmassan och tog sina fans händer medan han sjöng. Snart vände han sig om och började gå tillbaka mot oss tjejer som samlats i en klunga. Hans ögon fann mina och hans mungipor drogs genast uppåt i ett stort leende. Han skakade på huvudet innan han vände sig om  mot publiken och gick iväg till scenens högra kant.
 När vi tjejer sedan sprang till den sidan han stod på korsades våra vägar med Justin och han slog till mig lite på rumpan. Jag fick göra allt för att inte stanna upp för ett skrattanfall utan fortsatte så professionellt jag kunde för att utföra mitt jobb. Han skulle få igen senare.

Jag placerade en chokladruta på min tunga och lät den sedan smälta. Kaili, Johnny, Deirdre, Jon, Alfredo, Scrappy och Justin satt tillsammans med mig runt bordet och satt för tillfället och spelade kort. Eller dem spelade kort - jag observerade bara.
“Alex, hur är det med armen?” frågade Jon och såg upp på mig från sina kort.
“Den är väl helt okej. Chokladen och mina smärtstillanden hjälper, mycket.” flinade jag nöjt till svar.
Deirdre skrattade bredvid honom. “Choklad är fylld med enzymer, vilket är något som gör en lycklig. Jag antar att det biter på dig.”
Jag spärrade upp ögonen. “Det visste jag inte! Vad roligt att jag får lära mig saker som inte har med Justin att göra på denna turné.”
“Vem försöker du lura? Du älskar att lära dig saker som har med mig att göra.” fnös Justin bredvid mig samtidigt som han slog mig på mitt nakna lår.
 
Untitled
"You love to learn stuff that has with me to do."

“Ibland.” erkände jag.
 Scrappy skrattade och lade ned ett kort i högen. Skakandes på huvudet reste jag mig upp och gick istället in i Justins lilla sovrum, som befann sig längst bak i bussen. Försiktigt, för att inte stöta till armen, slog jag mig ned i sängen och drog täcket över mina nakna ben. I samma stund som vi hade fått kliva in i bussen så hade jag hoppat in i duschen som befann sig i Justins lilla rum och duschat av mig allt svett, innan jag hade bytt om till ett par ljusblåa mjukis shorts och en av Justins munkisar.
“Alex?” ropade Elysandra på mig från utanför dörren.
“Du kan komma in Ely!” svarade jag så trevligt och glatt jag bara kunde.
Dörren slogs upp och en leendes Elysandra kom ingåendes. “Vi ska stanna på en mack och tanka, jag och Nick hade tänkt dra in och köpa lite förfriskningar… är du sugen på något?”
“Nutella, det var ett tag sedan jag åt det. Jag tycker jag förtjänar lite efter idag. Och en VitaminWater, vilken smak som helst.” svarade jag.
“Nutella och VitaminWater. Ska bli snygging!” Hon stängde sedan till dörren och lämnade mig ensam igen.
 Jag kände när bussen stannade till och motorn slogs av. Jag vände mig om så att jag låg på mage för att försöka vila lite när dörren till rummet öppnades. Jag antog att det var Justin eftersom han inte knackade. Mycket riktigt satte sig just Justin på kanten bredvid mig och kysste min tinning.
“Baby, det finns en telefonkiosk utanför ifall du vill ringa det där numret.” berättade han och strök mig över ryggen.
 Jag slog upp ögonen och bedömde att det vore smart att få hela grejen överstökad. Jag ville få reda på vem det var så att jag kunde släppa allting.
“Kan du följa med mig?” undrade jag och mötte hans blick.
Han skrattade lätt, “Självklart följer jag med dig baby.”
 Justin sträckte ut sin hand så att jag med min friska hand kunde greppa tag om den för att få hjälp upp. Sedan gick vi igenom bussen och ut genom den främre dörren som stod öppen. Sida vid sida gick jag och Justin fram till telefonkiosken som stod runt hörnet till 7-eleven-butiken.
 Jag lyfte på luren och Justin räckte över mig två 25 centare som jag stoppade in i automaten. Därefter höll han upp sin mobil där han hade skrivit upp numret. Jag memorerade siffrorna noggrant och slog numret. När jag tryckt på den sista siffran vände jag mig mot Justin i ren panik.
“Vad ska jag säga ens?” undrade jag förvirrat.
Justin såg ut att fundera i några sekunder innan han svarade. “Låtsas om att du är någon telefonförsäljare.” Jag nickade till svars och lutade mig mot glasväggen.
 Ett knastrande ljud hördes från andra sidan och jag hörde någon harkla sig.
“Hej, det är Victor.” sade en mycket välkänd röst.
 Jag frös till is. Victor? Mina ögon fylldes med tårar och sedan gled telefonen ur mitt grepp och drämde till glasrutan. Victor? Min klasskompis Victor? Victor som sårade mig med sina ord? Victor som sagt att han älskar mig?  Victor som var inblandad i rånet på banken den där dagen?  Min Victor som jag varit bästa vän med?
Några av er gissade på Victor och ja - ni hade rätt! Lite kortare än dem senaste kapitlerna har varit, men det gör väl inget?... Vad tror ni händer nu dåååå? Hur reagerar Alex? :O
Kommentera! // E&L.

Love Me Like You Do - 67

”Ångra.” sa en mörk röst innan det pep till och samtalet var slut.

Förbryllat drog jag telefonen från örat och stirrade stint på den. Vad i hela friden hände nyss? Skrek en röst i huvudet på mig. Men mer hann jag inte tänka på om det, innan pappa ringde mig på skype.

”Hej!” utbrast jag glatt.

”Hej på dig!” utbrast El, pappa, Jake och Leo i kör. Leendet som spred sig på mina läppar var omöjligt att hindra. Allt kändes så mycket bättre när jag hörde deras röster. Men tankarna om samtalet jag nyss fått hängde sig fortfarande kvar.
 
 

 Solen smög sig långsamt upp över horisonten. Klockan var inte mycket mer än fyra på natten, men ändå satt jag vaken ute på balkongen med en filt lindad runt min kropp.

Justin och jag hade gått och lagt oss runt tio tiden, efter att vi hade suttit och kollat på TV i flera timmar tillsammans med Alfredo, Carlena och Johnny. Bara fyra timmar senare, runt 2-snåret, hade jag vaknat upp och gått ut på balkongen, där jag suttit ända tills nu.

I två timmar hade jag bara suttit och sett ut på Las Vegas, som likt New York aldrig verkade sova. Byggnaderna och skyltarna hade lyst hela natten lång, men började nu slockna då solen var på väg upp och månen på väg ned.

“Hey…” mumlade en raspig röst bakom mig.

Gäspandes vred jag på huvudet för att se på Justin, som stod lutad mot dörrkarmen i endast ett par vita boxers. Hans hår stod åt alla håll och hans ögon var rödsprängda - något som för omväxlings skull såg gulligt ut.

“Vad är det?” frågade jag lågt, även fast vi skulle kunna tala hur högt vi ville.

“Varför sitter du här ute? Kom in och lägg dig igen.” mumlade han medan han gnuggade sig i ögonen.

 Utan att protestera drog jag av mig filten och gick fram mot honom, innan jag stängde igen balkongdörren efter oss. Hand i hand tog vi oss återigen in på sovrummet, där vi kröp ned bredvid varandra under det varma duntäcket.

Justin andades mjukt i nacken på mig. “Vad gjorde du där ute?” frågade han mjukt.

“Funderade. Jag kunde inte riktigt sova.” viskade jag till svar.

“Okej.” nickade han och kysste mig sedan försiktigt i nacken. “Men sov nu. Du måste vara pigg till konserten ikväll.”

Jag nickade och slöt ögonlocken. “God natt… igen.”

 

 Jag såg ned på golvet, där löddret från schampot rann ned i avloppet. När det vita slutade rinna vid mina fötter tryckte jag ut en klick balsam i min hand och gnuggade in det i hårbottnen. Sen stod jag bara där, och väntade.

 Mina tankar rusade iväg. Orden Justins fans hade yttrat, det Tyra hade sagt till mig och råden crewet gav mig. Allting blandades i huvudet på mig och jag blev trött av att tänka på det. Samtalet med min familj igår hade fått mig att må aningen bättre. Pappa hade sagt att han förstod om jag inte kunde prata hela tiden, men jag förstod inte honom. Hur han kunde vara så förstående. Jag var på andra sidan av Atlanten och hade kul på mitt jobb, som hittills inte hade varit så stressigt att jag egentligen borde haft tid till att ringa.

 Ljudet från en dörr som öppnades avbröt mina tankar och jag såg konturerna av en gestalt gå förbi duschutrymmet. Snart såg jag personen ta av sig sina kläder och några sekunder senare tittade Justin in.

“Är det okej om jag gör dig sällskap?” undrade han försiktigt.

“Du behöver inte ens fråga. Jag vill alltid ha sällskap av dig.” log jag. Justin nickade och tog sedan steget som behövdes för att komma in till mig.

Justin placerade sina händer på mina höfter, något som fick mig att slappna av ännu mer.

"Har du balsam i?" frågade han plötsligt. Jag nickade till svar innan han med hjälp av sitt grepp om mina höfter vände mig så att stod med ryggen mot honom.

 Sakta började Justin skölja ur mitt hår. Hans händer cirkulerade på varenda millimeter av mitt huvud för att skölja ur det fint. Hans händer masserade mitt huvud på ett så varsamt sätt som gjorde att jag kunde slappna av helt.

 Jag drog en hand genom håret och kände efter om Justin gjorde ett bra jobb. Jag bedömde mig själv färdig, så jag vände mig om och såg på Justin. Jag lade mina armar om hans nacke och sträckte på mig för att nå upp till hans inbjudande läppar. Mina läppar snuddade vid hans och jag bet lite löst på hans underläpp innan jag drog ifrån.

Justin öppnade sakta ögonen och såg på mig, “jag älskar när du biter mig i läppen så där.” sade han och jag skrattade generat till.

“Förresten Lex…” Justin placerade sitt pekfinger under min haka för att med dess hjälp få mig att se upp på honom. “Jag ser vad du gör. Du har slutat äta. Du ljuger hela tiden om att du ätit. Du kan inte hålla på så älskling, hoppas du förstår det. Du behöver massor av energi när du är ute på resande fot och uppträder i två timmar var och varannan kväll.” Justin såg plågat på mig, som om han var den som mådde dåligt av detta.

“Jag har ingen aptit.” mumlade jag och vände mig om. Jag gick ur duschen, virade en handduk om min kropp och en om håret innan Justins röst stoppade mig från att gå ut.

“Alex? Du kan seriöst inte bli sur för att jag bryr mig om dig?” ropade han inifrån duschen och strax efter vreds vattnet av.

“Jo. Säger jag att jag inte är hungrig då är jag inte det. Jag klarar mig alldeles utmärkt. Jag behöver ingen tillsyn från dig och dansarna Justin.”

 Med det sagt lämnade jag badrummet för att kliva ut i sovrummet. Jag gick fram till min resväska som stod i rummets ena hörn. Snabbt plockade jag fram ett par mönstrade leggins, en vit baseboll t-shirt och rena underkläder.

 Jag slängde ned handduken på golvet innan jag drog på mig plagg efter plagg tills jag var fullt påklädd. Därefter letade jag upp min hårfön för att dra den med mig till badrummet. Snabbt fönade jag igenom håret lite så att det inte var dygnblött och flätade en inbakad fläta genom hela håret.

 Under tiden jag smörjde in mitt ansikte med olika krämer hade Justin kommit ut ur duschen och virat en handduk om midjan. Han gick fram mot mig och lade händerna på mina höfter. Jag stängde burken med kräm som jag nyss använt och vred på mig så att jag stod öga mot öga med honom.

“Alla har varit på mig idag och jag orkar bara inte. Okej? Bara låt mig vara.” suckade jag innan jag tog mig ur hans grepp och lämnade badrummet.

“Jag kan låta dig vara”, började han medan han gick efter mig in i sovrummet, “men då kanske detta utvecklar sig till en ätstörning. Och det vill vi inte, eller hur?”

“Justin, tro mig. Jag är inte anorektiker eller har någon som helst ätstörning. Jag har bara ingen aptit för tillfället.”

“Det är ju så det börjar! Man nekar det som faktiskt händer. Alex, du äter ingenting. Jag har hört din mage kurra och skrika efter mat hela natten. Så sluta komma med en massa undanflykter. Du ska äta idag.”

Jag pressade mina läppar mot varandra medan jag funderade. “Nej.”

Han rynkade pannan, “Vadå nej?”

“Ja. Du hörde mig. Jag sa nej.” nickade jag samtidigt som jag smetade ut ett lager lipsyl på mina läppar.

“Ja, men vad menar du med nej? Alex, du måste få i dig något att äta!”

“Ja. Och jag kommer äta. När jag blir hungrig. Förstår du?” sade jag så allvarligt jag kunde och slog ihop mina händer.

Justin skakade fnysandes på huvudet. “Nej, du ska äta nu. Jag beordrar dig.”

Då var det min tur att fnysa. “Och vem har sagt att jag måste lyda dig?” slängde jag ur mig och skyndade mig sedan ut ur rummet, endast för att stöta på Kenny.

Han log stort mot mig. “Hej Alex! Vad är det som händer?”

“Ingenting.” log jag försäkrande. “Vilka är det som har intagit köket?”

“Några dansare och några från crewet. Dem har köpt med sig läsk och en massa snabbmat.”

Tanken på mat fick min mage att både vrida på sig och kurra högt.

“Okej.” skrattade jag för att överrösta det ljudliga kurrandet.

 Flykten från köket räddades av min telefon som ringde. Jag log ursäktande mot Kenny och gick tillbaka in till sovrummet. Jag fann mobilen på sängen och kastade en snabb blick för att se vem det var. Okänt nummer.

“Hej, detta är Alex.” svarade jag så glatt jag kunde. Det fanns en risk att det var media eller något fan som fått tag i mitt nummer.

“Honom, över.” yttrades från andra sidan linjen innan personen lade på luren. Det var samma röst som igår. Fast nu med nya ord som inte hade någon betydelse över huvudtaget. Varför ringde denne person, vem det nu än är, till mig och yttrar ord som inte har någon som helst betydelse för mig? Det skulle bli en gåta, eftersom vem det nu än var så ringde han med dolt nummer.

“Vem var det?” undrade Justin som hela tiden hade iakttagit mig.

“Fel nummer.” mumlade jag bara och gick ut till köket igen. Alla hade ätit klart och de höll på att städa undan matbordet.

“Packa klart det sista och kom ner till lobbyn, om fem vi åker till arenan för soundcheck och Justin har meet and greet vid halv sex. Packa med er era väskor för bussen åker till San Fransisco direkt efter showen.” berättade Kenny innan han lämnade rummet.

Suckandes rynkade jag näsan. “Jag har ingen lust att åka redan…”

Deirdre placerade sin hand på min axel. “Det har man aldrig. Men tänk på att du får göra det du älskar.”

Ett skratt lämnade min strupe. Det hade hon rätt i. Justin såg på mig från dörröppningen med ett brett leende lekandes på sina läppar. Jag höjde undrandes på ögonbrynen och klev av barstolen jag satt på, för att gå fram till honom.

“Vad ler du åt?” frågade jag nyfiket, men hade ett känslolöst tonfall.

“Dig.”

“Och varför ler du åt mig? Jag har väl ingen spindel i håret eller något runt munnen?”

Han skrattade. “Nej. Jag ser din blick, när du ser på pizzakartongerna. Du är hungrig. Ät.”

En frustrerad fnysning lämnade min mun. “Håll klaffen och låt mig välja när jag äter och inte.”

“Jag har aldrig bestämt”, han ryckte lätt på axlarna, “jag försöker bara få dig att förstå att det du gör är fel.”

“Om det är så fel, varför försöker du inte mer då?”

“För att jag vet att du skulle hata mig om jag tvingade dig till något. Dessutom - hur skulle jag få dig att äta? Binda fast dig med rep och bända upp din mun för att sedan trycka ned olika maträtter i halsen på dig?” skrattade han.

“Äh, håll klaffen.” muttrade jag men kunde inte hålla tillbaka leendet som tog sin plats på mina läppar.

 Justin knuffade skrattandes till mig och gick sedan förbi mig mot kylskåpet. Skulle han hämta något att äta till sig själv eller något till mig? Med snörpt mun iakttog jag hans rygg, i hopp om att han inte skulle ställa till med en scen nu när alla dansare befann sig här.

 Men jag hann inte få reda på vem han plockade mat åt, eftersom att min mobil började ringa mitt i det hela. Suckandes lämnade jag rummet och slängde mig på sängen i vårt sovrum för att nå min mobil. Denna gång var det inte dolt nummer som ringde, så jag tvekade inte med att svara.

“Detta är Alex vem är det jag talar med?” hälsade jag så formellt och vuxet jag bara kunde.

“Mig, valde.” sade personen i andra änden.

Det pep till och samtalet var slut. Det hade varit samma person som alla andra gånger, men denna gång hade det inte varit med dolt nummer. Hur kom det sig? Hade “gärningsmannen” klantat sig? Varit slarvig?

“Hey, vem var det som ringde?” frågade Justin bakom mig. Han måste också ha hört telefonen.

“Uh…” började jag nervöst. Fan. Nu kunde jag definitivt inte ljuga om att det varit fel nummer då jag tvekat för länge.

Justins blick blev skarp. “Alex… säg sanningen.”

Jag bet löst tag om min underläpp. “Okej, det är någon som ringer och säger en massa udda ord. En man. Jag känner igen rösten, men ändå inte… det har varit med dolt nummer alla gånger men denna gång var det inte det.”

“Vad säger personen?” frågade Justin oroligt och slog sig ned på sängkanten bredvid mig.

“Typ… ångra, honom, över, mig, valde… det är jättekonstigt och jag vet inte vad personen vill att jag ska förstå.”

Justin såg mig djupt i ögonen. Hans läppar rörde på sig, men han sade inget. Sekunderna tickade långsamt förbi tills Justin äntligen sade något. “Det kanske är en mening.”

“Hur menar du?” frågade jag förvirrat.

“Tja, han kanske vill komma fram till något i stil med “ångra att du valde honom över mig.” men han kanske bara inte har hunnit ringa såpass många gånger ännu för att meddela alla ord.”

Jag höjde på ögonbrynen. “Men… vad i hela friden? Kan det vara någon belieber?”

Justin skrattade även fast situationen inte alls var roande. “En belieber som vill ha dig?”

“Hey!” utbrast jag förolämpat och slog löst till honom på armen. “Varför skulle han inte vilja ha mig?”

“Nej men det är bara konstigt… jag vet inte Alex. Ring upp numret om några timmar, vi kan använda en telefonkiosk, på så sätt får han inte tag i våra nummer och vi kan se vem det är som svarar. Du har ju numret nu.” påminde Justin mig och reste sig sedan upp.

Jag antog att han hade rätt, så jag nickade bara och tog sedan följe med honom ut i köket igen.

 Vi åkte med bussarna till arenan. Dansarna och jag åkte för första gången i en och samma buss. Vi hade haft hög musik på och dansat hela vägen till arenan. När vi sedan anlände kunde busschauffören inte köra i mer än 10 kilometer per timme på grund av alla fansen som hoppade och skrek runt om bussen.

 Jag försökte hålla mig utom synhåll för de eftersom det då bara skulle ha blivit värre. De kunde ju faktiskt inte veta vilken buss jag åkte i eftersom det skulle anlända många fler under tiden.

 Bussen stannade precis utanför ingången till arenan och vi klev snabbt ut en efter en. Vi blev snabbt eskorterade till scenen där Scrappy väntade på mig för att hjälpa mig på med mikrofon och öronsnäckor.

 Dansarna gick igenom några formationer innan Scrappy slog till mig på rumpan.

“Klart.” skrattade han och gick iväg.

 Ljud- och ljuscrewet viftade med armarna om klartecken från mig. Jag vände mig först upp mot bandet för att se att alla var på plats innan jag vände mig om och gav tummen upp som klartecken.

“Vi kör igenom Boyfriend och Out Of Town Girl.” sade jag i micken. Strax efter det hörde jag trummisen räkna in oss och därefter började musiken dåna.

 Jag började sjunga till musiken och rörde mig så som jag hade lärt mig att jag skulle röra mig av Nick. I ögonvrån så jag hur dansarna dansade på samma sätt som jag. Inte för att det förvånade mig, det var ju så det var menat att det skulle vara.

 Jag skakade lätt på huvudet åt mina tankar och fokuserade istället på Scooter som satt nere på en stol och iakttog mig. Då och då vände jag på huvudet för att se på Alex, som såg mer frånvarande ut än vanligtvis. Det oroade mig. Men det var säkert ingen fara.

 Med snabba steg började jag gå mot scenens kant och viftade med handen rakt ut, så som jag skulle göra på kvällens konsert. Scooter nickade gillandes och gav mig en tumme upp, vilket fick mig att le. Jag gillade att göra bra ifrån mig.

 I samma stund som jag skulle ta sista tonen avslutades musiken tvärt och en duns ekade mellan väggarna. Dansarna började oroligt mumla i munnarna på varandra och fotsteg hördes. Jag vågade inte ens röra mig. Något sade mig att det hade hänt något förfärligt. Kanske inte alltför förfärligt, men något dåligt.

 När Scooter började springa mot sjukrummet där vår doktor satt förstod jag att det var allvar, och vände mig om, endast för att finna Alex liggandes som en klump på golvet, med sin högerarm om sin vänsterarm. Jag rynkade pannan. Vad hade hänt?

 Hon såg upp på mig med röda ögon för en sekund innan hon knep ihop dem av smärta. I ögonvrån såg jag Scooter komma springandes med doktorn efter sig, upp för scenen och fram till Alex medan jag själv stod kvar vid scenkanten och iakttog de alla. Hur dem tog hand om flickan i mitt liv. Hur dem tog hand om Alex, som hade skadats, medan jag bara stod där likt en idiotisk staty.

“Den är nog bruten och måste gipsas.” hörde jag doktorn mumla lågmält.

“Justin?” sade en röst bredvid mig sekunden efter.

Med suddig blick vred jag på huvudet och såg rakt in i Carlenas ögon. “Ja?”

“Du kanske ska gå fram till Alex.” tyckte hon ärligt samtidigt som om drog med sin hand över min rygg.

“Ja”, nickade jag och tog ett steg framåt, “jag borde gå fram.” 
Alex? Brutit något? Och vem är det som ringer henne och creepar? Stay tuned kära läsare för drama is coming! Det kan vi lova.
Kommentera lika bra som ni gjort på de två senaste så ska vi se till att nästa kapitel kommer så snabbt som möjligt. Vi älskar er guys!!! /Ema och Liv

Love Me Like You Do - 66

”Så…” andades Justin lugnt ut och lade försiktigt ned mig i sängen, och kröp sedan ned precis bredvid mig med sina armar lindade runt min överkropp.
Jag snyftade försiktigt, ”Jag älskar dig med.” viskade jag hest fram.
”Det vet jag att du gör.” svarade han mot min nacke och kysste mig sedan mjukt där.
 Dagen hade varit dålig från början till slut. Inte för att den var slut ännu. Men ända från starten hade jag mått dåligt och detta var första gången under hela dagen som jag kände mig något älskad.

 

Min mage kurrade högt av hunger. Något som fick Kaili att vända sitt huvud åt mitt håll, och ge mig en skarp blick,

”Ät något.”

”Jag är inte hungrig. Jag lovar.” fick jag hest fram.

”När åt du senast Alex?” försökte J.D.

Jag funderade. I morse när jag hade vaknat hade Justin tvingat mig till frukost, men den hade åkt raka vägen ned i papperskorgen. Efter hat- incidenten hade jag inte riktigt haft någon aptit. Inte för att jag hade någon nu heller för den delen. Det betydde att det hade gått mer än sjutton timmar sedan jag åt sist.

”Jag...” fick jag nervöst fram. ”Jag tog en macka på vägen ut ur sviten.”

En djup bekymerrynka tog plats i Kailis panna. ”Kan jag lita på det?”

Nej.

”Ja, jag lovar.” ljög jag samtidigt som jag försökte övertyga henne genom att slå mig själv på magen, något som gjorde ondare än vad jag trott  det skulle göra.

”Bra.” nickade hon nöjt.

Jag lutade mig mot fönstret och såg ut på landskapet vi svävade över. Vi skulle anlända till Las Vegas vid fem-snåret, och klockan hade inte passerat fyra ännu.

”Alex?” ropade en välkänd röst på mig. Ett gäng fjärilar bröt ut i magen på mig i samband med att ett brett leende tog sin plats på mina läppar.

Som på beställning reste jag mig upp och gick bort mot Justins egna lilla kupé - eller vad man nu än skulle kalla det.

”Här.” log han och greppade försiktigt tag om min handled för att dra ned mig i sitt knä. Hans läppar snuddade försiktigt vid min öronsnibb, vilket resulterade att mina armar snart var täckta av gåshud.

”Ville du något särskilt?” frågade jag nyfiket och drog med mina fingrar genom hans mjuka hår. Kate, som bara för några timmar sedan hade fixat Justins hår, skulle inte bli glad över att jag förstört hennes mästerverk.

”Jag ville bara ha dig här. Se hur du mår och så...” mumlade han och såg mig allvarligt i ögonen. ”Hur mår du?”

Jag funderade ett tag innan jag svarade. ”Jag mår sådär, för att vara ärlig. Det hela kom som en bomb. Jag... Jag var inte beredd. Jag trodde att dem skulle acceptera oss. Det sårade mig faktiskt. Men bortsett från allt det så mår jag faktiskt bra. Hur mår du?”

”Dåligt.”

”Jaså? Hur kommer det sig?”

Justin suckade trött, ”Att se dig, sådär... Det gjorde något med mig. Det var som om någon sköt mig femtio gånger om i bröstet. Jag har inte känt mig så... Känslig på ett bra tag.”

”Åh.” var allt jag förmådde mig att säga.

”Men det känns bättre nu. Att se dig när du inte gråter, som du gjorde i duschen, när du klädde på dig och när vi lämnade hotellet. Det är bättre. Det kommer bli bättre.”

”Det får vi hoppas i alla fall.” andades jag långdraget fram.

Justin försökte sig på ett leende. ”Det vet jag att det kommer bli.”

 

 

Jag böjde huvudet nedåt. Blixtrarna slog värre än någonsin runt mig och Justin när vi gick igenom flygplatsen. En hel drös med fans stod även bakom ett staket, och skrek ömsom fina saker om oss, ömsom dåliga saker. Jag försökte fokusera på dem bra, men ibland var jag tvungen att lyssna på det dåliga också bara för att höra vad det var dem ville meddela egentligen.

 Dock gick jag inte med huvudet nedböjt endast för att blixtrarna var för starka, utan även för att jag såg ut som ett troll. Folks åsikter om mitt utseende hade aldrig oroat mig, men när det gällde hela världen så var jag inte så sugen på att få höra om vad dem tyckte om mina stora mjukisbyxor eller slarviga håruppsättning.

 Justin höll ett hårt, men ändå varsamt, grepp om min hand för att inte tappa bort mig i den stora klungan med folk. Det var jag tacksam över.

 Efter några sekunders promenerande och trängandes så kom vi äntligen ut ur den kvava flygplatsen, för att bara en nanosekund senare hoppa in i en svart bil som stod och väntade på oss vid trottoarkanten.

”Gud, jag orkar inte med dem.” suckade Justin medan han knäppte fast sitt säkerhetsbälte.

”Nej…” viskade jag bara till svar.

Energin hade runnit ur mig på nolltid. Hela vägen till gate-utgånen hade jag klarat mig fint, men efter det hade allting varit som ett svart täcke. Vita prickar dansade framför ögonen på mig och mitt huvud dunkade likt aldrig förr.

Undra vad det kan bero på, tänkte jag ironiskt. Hade det inte varit för min enorma trötthet så hade jag kanske skrattat åt tanken.

”Hur är det älskling? Du ser lite blek ut.” utbrast Justin bekymrat och slog sin arm kring min kropp.

”Äh, jag är bara trött.” svarade jag, så piggt och seriöst jag bara kunde.

Han nickade, ”Ändå. Du borde få i dig något att äta. Vi fixar det.”

Jag skakade snabbt på huvudet mot hans axel. ”Nej! Det behövs inte. Kaili fick mig att äta på planet.” ljög jag hastigt.

Skulle jag berätta sanningen om att jag inte ätit något under hela dagen så skulle Justin få spel. Han skulle börja oroa sig igen, undra varför jag fortfarande brydde mig om krypen som skrivit så om mig och sedan tryckt ned något ätbart i halsen på mig. Det ville jag inte. Dessutom kunde jag äta när jag väl blev hungrig - vilket jag egentligen var, men jag hade ingen aptit.

 All mat jag sett på planet hade bara gjort mig illamående. Kailis tonfisksallad hade luktat mer tonfisk än vanligtvis och Jons macka hade sett ut som en gammal strumpa. Allt såg vedervärdigt ut.

”Säger du det så. Men du måste i alla fall sova. Vi vill ha dig på topp till morgondagens konsert.”

”Mhm, det vet jag.” mumlade jag till svar. Konversationen dog därefter ut, och utbyttes mot radiomusik.

Något som gav mig några minuter betänketid. Inte för att jag inte haft tid att tänka - det hade jag, under hela flygplansresan ungefär. Elysandra, Carlena, Johnny och Nick hade stört mig tre gånger och frågat om jag hade haft lust att spela kort med dem, alla tre gånger hade jag sagt nej på vänligaste sätt. Därefter hade Kaili och J.D talat till mig två gånger, första gången om hur kul det var att vara med på turnén och andra gången när dem förhört mig om min kost. Resten av resan hade jag praktiskt taget haft för mig själv.

 Men ändå kändes det som om jag inte hade tänkt på något överhuvudtaget. Det var bisarrt, då jag hade ett starkt minne av att jag hade tänkt på en massa olika saker. En av dem sakerna hade varit att ringa hem. Hem till min familj, i Sverige.

”Ska jag bo med dig?” frågade jag Justin helt plötsligt.

 Han såg förvånat på mig, ”Varför frågar du? Du får bo vart du vill, hjärtat. Det är inget att fråga om.”

Mina läppar pressades samman i ett smalt streck. ”Okej.”

Jag vet inte vad jag hade hoppats på att få för svar. Det hade inte varit ett ja, men ändå inte ett nej. Vart jag ville spendera natten var oklart för mig. Ville jag sova med mina arbetskamrater, min pojkvän eller kanske helt ensam?

Ensamhet var nog det sista jag behövde, så det förslaget stryktes snabbt.

Suckandes lutade jag mig återigen mot Justins axel. Han masserade mig mjukt på överarmen samtidigt som han placerade varsamma kyssar på min panna. ”Vad du än tänker på - så kommer allt bli bättre.”

Ett leende kröktes på mina läppar. ”Jag älskar dig.”

Justin hummade lugnt mot min hårbotten. ”Och jag dig. Mer än du anar.”

Jag vred huvudet uppåt för att kunna se honom i ögonen. Strax därefter pressade han sina mjuka läppar mot mina i en känslofylld kyss. En kyss som gjorde dagen så mycket bättre. En kyss som fick en varm, lycklig värme att ta fart inom mig.

 Tråkigt nog varade den kyssen inte alls länge innan Kenny slog upp bildörren.

”Skynda er ungar, fotograferna är oss hack i häl. In med er på hotellet!”

Utan att tveka slängde vi oss ut ur bilen och rusade in på hotellet, som precis som i Phoenix var folktomt. De enda levande varelserna där var dansarna, några få medlemmar från crewet och receptionisterna. Inte så mycket som en gäst gick förbi oss.

”Ey, Alex! Kom hit med dig!” ropade Fredo från dörröppningen som ledde in till något mystiskt rum. Antingen var det herrarnas eller en konferenssal. Vilket som kysste jag Justin farväl och skyndade mig sedan till Fredo, som med en svettig hand drog med mig in i rummet. Herrarnas, som jag hade anat.

”Vad händer?” frågade jag oroligt när jag såg hans min, innan jag hoppade upp på handfatet.

”Tyra och jag har liksom bråkat… hon har varit så arg på senaste tiden. Vet du varför?”

Jag bet mig löst i underläppen. Vad skulle jag svara? ”Ja, det vet jag.”

Han såg upp på mig. ”Nå? Vad är det som får henne att bete sig på detta vis? Den Tyra jag nyss snackade med på facetime är inte den Tyra jag blev kär i.”

Skuldkänslorna byggde sig större inom mig. ”Det är mitt fel.” slängde jag lågt ur mig.

”Va? Vad menar du med att det är ditt fel? Vad har du berättat?” utbrast Fredo. ”Alex, vad har du sagt?”

”Jag har inte sagt något!” försvarade jag mig själv, ”hon är bara... arg. För att hon fick reda på mitt och Justins förhållande via en skvallertidning medan vänner, som till exempel du, fick reda på det av oss. Hon anser att jag har glömt bort henne - vilket jag faktiskt har en aning…”

”Så det är det som får henne att bete sig udda? Ilsket? Bitchigt?”

”Jag antar det, såvida inget i Sverige har hänt.” nickade jag, övertygad om att det var 100% mitt fel.

Fredo drog med händerna över sitt rakade huvud. ”Åh! Alex, du måste ställa saker och ting till rätta! Tyra vill göra slut med mig, så arg är hon. Ta och ring henne. Red ut detta.”

Skamset såg jag ned på mina händer. ”Okej. Det ska jag. Jag ser till att ringa henne ikväll.”

”Bra.” muttrade han snabbt och lämnade mig sedan ensam inne på toaletten.

En djup suck lämnade min strupe i samma stund som dörren slogs igen. Varför var jag tvungen att göra livet komplicerat för precis alla? Tyra, Fredo, min familj, Justin… det var ett under att dem fortfarande talade till mig. Eller tja, alla förutom Tyra.

”Alex?” Justin knackade försiktigt på dörren innan han öppnade den. När han fann mig sittandes på handfatet skyndade han sig leendes fram till mig. ”Hur är det baby? Du ser lite nere ut.”

Untitled

Jag drog med händerna genom håret. ”Det är lugnt. Fredo bad mig bara om en tjänst.”

Justin kramade om mitt lår. ”Vad för sorts tjänst?” frågade han nyfiket.

”Han bad mig ringa Tyra. Dem har bråkat.” suckade jag och hoppade ned från bänken för att fylla en kopp med vatten.

”Varför är det ditt ansvar? Han kan väl ringa henne själv. Det är hans tjej.” fräste Justin surt.

”Ja, men det är typ mitt fel att dem bråkar.” ryckte jag på axlarna. ”Det är ingen stor sak. Jag ringer henne bara.”

Justin ruskade på huvudet. ”Nej. Han får sköta det själv. Och varför säger du att det är ditt fel?”

”För att…” andades jag frustrerat fram, ”för att jag fick Tyra på dåligt humör, något som gick ut över Fredo. Nu är det mitt jobb att få henne på bra humör igen.”

”Det är inte alls ditt jobb, hjärtat. Ditt jobb är att ta hand om dig själv, hålla koll på ditt förhållande och hålla kontakten med din familj… förresten, jag har snackat med din pappa. Han väntar på att du ska ringa på skype.”

”Verkligen?” log jag. Justin nickade långsamt. ”Tack.”

”Kom igen nu tuffing, så tar vi och åker upp till vårt rum.”

Jag rullade in mina läppar, ”Ska vi dela?”

Justin kysste mig mjukt på kinden. ”Det tycker jag.”

”Det tycker jag med.” Jag placerade min hand bakom hans nacke för att trycka hans ansikte närmre mitt. Innan jag pressade mina läppar mot hans såg jag honom djupt i ögonen, bara för att jag kunde. Ett litet leende skuggades på hans läppar, men det hann inte utvecklas då jag hann trycka mina läppar mot hans. Han lyfte sin ena hand från min rygg och placerade den på min kind. Långsamt masserade han min kind med hjälp av sin tumme, i cirklar.

”Mhhmm.” stönade jag mot hans läppar.

Om Justins arm inte hade varit lindad kring min kropp hade jag fallit mot golvet för ett bra tag sedan. Mina ben kändes som spagetti vid det här laget. Min mage bubblade likt aldrig förr. Det var som att han fick mig att bli kär på nytt, varje gång han rörde vid mig.

”Ska vi gå upp?” mumlade jag lågt mot hans varma läppar.

”Det borde vi.” nickade han leendes och flätade samman våra fingrar. Jag besvarade hans leende och började sedan gå mot dörren med Justin vid min sida.

 När vi kom ut ur toaletten så var lobbyn alldeles folktom, bortsett från Kenny som stod vid hissarna och väntade på oss. Jag antog att dansarna redan hade fått sina rum. Kenny log brett när han såg oss komma gåendes.

”Så, är ni äntligen redo att åka upp till rummet?” frågade han med ett skratt gömt i rösten.

”Det har vi alltid varit.” skrattade Justin nervöst, som om han var rädd att Kenny hade avslöjat honom för något.

”Mig lurar ni inte.” skrockade han bara och tryckte sedan på en knapp, som fick hissdörrarna att sära på sig.

Suckandes åt deras barnsligheter, klev jag in i den onödigt stora hissen. Väggarna var prydda med tavlor av olika slag, tillsammans med en stor spegel och låg jazzmusik lämnade högtalarna som var utspridda lite här och var i taket. Det var ingen tvekan om att hotellet hade klass. Men varför var jag förvånad? Vi var ju trots allt i Las Vegas.

”Ni kommer väl inte göra något dumt som i filmer ikväll va?” ville Kenny försäkra sig om.

”Som vadå?” undrade jag förvirrat.

”Typ, sticka till närmsta kapell och gifta er?” harklade han sig med höjda ögonbryn.

Både Justin och jag brast ut i gapskratt.  Kenny såg bara på oss med rynkad panna och skakade på huvudet medan han muttrade något ohörbart för sig själv. Säkert något om hur otroligt barnsliga vi var.

 När skrattsalvorna äntligen lagt sig, skakade jag på huvudet. ”Nej, vi kommer definitivt inte gifta oss.”

”Vadå? Vill du inte gifta dig med mig?” utbrast Justin då, med ett tonfall som var svårt att tyda.

Jag log brett mot honom. ”Så klart jag vill. Inte idag dock.”

Han nickade. ”Okej.”

Det hela verkade ha stört honom. Kenny borde aldrig ha dragit upp det… Justin drog suckandes åt sig sin hand och tryckte istället ned den i fickan på sina jeans. Jag himlade med ögonen åt hans barnsligheter. Bara för att jag sagt att jag inte ville gifta mig idag – på något billig kapell i Las Vegas, så hade han tydligen gått och blivit sur.

”Så. Ut med er.” manade Kenny oss när ett plingande ljud tog över jazzmusiken.

Med snörpt mun skyndade jag mig förbi både honom och Justin, raka spåret mot sovrummet. En stor king-sized säng med vita och ljusrosa lakan stod centrerad inne på rummet. Ett stort leende tog sin plats på mina läppar.

”Åh, säng… som jag har saknat dig.” utbrast jag dramatiskt och slängde mig sedan över det ljusrosa överkastet. Sängen var mjuk och formade sig perfekt under min kropp

”Alex, din pappa!” påminde Justin mig från vardagsrummet.

Nickandes satte jag mig upp i sängen och drog upp min mobil ur fickan på mina mjukisbyxor. Nynnandes på radiolåten – vars namn jag ej uppfattat – som spelats i bilen på vägen hit, klickade jag upp skype och bläddrade genom mina kontakter tills jag fann min fars namn. I samma stund som jag skulle ringa upp honom så ringde någon mig.

 Någon med dolt nummer. Rynkandes på pannan drog jag med tummen över skärmen för att svara.

Nervöst tryckte jag mobilen mot örat, ”Hallå, det är Alex?”

”Ångra.” sa en mörk röst innan det pep till och samtalet var slut.

Förbryllat drog jag telefonen från örat och stirrade stint på den. Vad i hela friden hände nyss? Skrek en röst i huvudet på mig. Men mer hann jag inte tänka på om det, innan pappa ringde mig på skype.

”Hej!” utbrast jag glatt.

”Hej på dig!” utbrast El, pappa, Jake och Leo i kör. Leendet som spred sig på mina läppar var omöjligt att hindra. Allt kändes så mycket bättre när jag hörde deras röster. Men tankarna om samtalet jag nyss fått hängde sig fortfarande kvar. 


Förlåt tuuuusen gånger om för den sega uppdateringen. Vi lovar att vi ska förbättra oss. Men tills vidare - vad tycker ni om detta kapitlet? Tog ett tag att skriva som ni kanske har märkt... hehe. Det tog sådan tid pga. att jag, Liv, fick skriva det ensam! Hah.. menmen. Vem var det som ringde Alex tror ni? och vad menade hen med "ångra"?

Ni var superduktiga på att kommentera förra kapitlet - kan ni göra om det mån tro och visa att ni är peppade på att få läsa nästa kapitel?! :D Kommentera! Puss // L :)


Love Me Like You Do - 65

 
Mitt hjärta dunkade snabbt i bröstkorgen på mig. Jag var nervös. Nervös för den respond vi skulle få. Inom en timme skulle hela världen få veta att jag och Alex var ett par. Men jag brydde mig inte. Nu kunde jag visa alla att hon var min och ingen annans.
 Alex skulle precis vända sig om och springa ut när jag drog henne intill mig och gav henne en snabb kyss på munnen. När hon sedan avbröt den såg hon in i mina ögon och log. Då visste jag, att jag älskade henne oavsett vad. Och jag ville vara med henne föralltid.
 Jag hade vaknat ensam i sängen morgonen efter konserten. Crewet hade, efter konserten, gått ut för att festa medan jag åkte tillbaka till hotellet med de lite äldre crewmedlemmarna. Jag hade ännu inte fyllt arton, så att gå ut och klubba var ett nej för mig.
 Jag hade känt när Justin lagt sig bredvid mig inatt. Han skedade med mig och kysste mig i nacken men i morse när jag vaknade var han helt och hållet utom synhåll. Jag visste inte om jag var ensam i Justins svit eller inte. Eftersom jag inte orkade resa mig upp, än, letade jag fram min telefon som låg under kudden och satte mig upp i sängen.
 Jag hade fått ett flertal meddelanden. Ett från pappa, ett från Elenor, ett från Pattie och ett flertal från  Tyra.
 Jag sparade Tyras meddelande till sist och svarade på de andra. Pappa, El och Pattie hade alla frågat hur det gick igår och hur det kändes nu efteråt samt att de hade läst om mig och Justin i tidningen. Jag svarade kortfattat om hur jag kände mig och hälsade alla innan jag öppnade Tyras sms.
 
7.56PM
Från Tyra:
IDAG GÅR DRÖMMEN I UPPFYLLELSE!!!! LYCKA TILL BESTIEEEEE, SEE YOU SOON! DÖDA SCENEN, SÄTT SVERIGE PÅ KARTAN. -T

11.07PM
Från Tyra:
Jag vet att du är upptagen och allt det där. Men svara när du kan. Hur gick det? Hur känns det nu??????? Hur kändes det att stå där uppe? Saknar dig! Hälsa Fredo och Justin! XX

2.37AM
Från Tyra:
RING MIG.

3.19AM
Från Tyra:
Fattar inte att du kunde göra såhär mot mig Alex. Fyfan vad fult. Varför får jag reda på dig och Justin genom media och inte från dig?

3.47AM
Från Tyra:
Jag känner mig utelämnad. Utnyttjad. Ensam.
Vi brukade prata varje dag Lex, varje dag! Och nu ända sedan du började umgås med Justin så har du glömt bort mig. Jag som funnits där för dig mer än någon annan människa på denna jord. Du umgås bara med crewet och dina nya “kändisvänner” nu att du inte ens har tid att skicka iväg ett sms till mig. Vi hörs kanske en gång i månaden nu för tiden. Hur tror du jag känner mig då? Jag vet allt om vad som pågår i ditt liv eftersom jag läser om det i varenda tidning. Men vad händer i mitt liv? Vet du det? Förmodligen inte eftersom du knappt har tid att prata med mig och när vi väl pratar så är det ett kort samtal för att se om allting står bra till.
Du skiter i mig och jag undrar hur mycket kontakt du har med din familj. Du är en helt annan människa nu. Jag trodde verkligen “kändisskapet” inte skulle förändra dig så mycket som det verkar ha gjort. Tänk på vart du kom ifrån och glöm inte din familj. Din RIKTIGA familj.

 En dålig magkänsla gjorde att jag nästan ville springa upp på toaletten och spy. Men jag hindrade mig själv eftersom jag hatade att göra just det, spy.
 Det Tyra skrev hade någon sorts betydelse efter lite eftertanke. Tyra var trotsallt min bästa vän och det skulle hon alltid vara. Jag hade på något sätt lyckats glida ifrån henne när jag började umgås med Justin. Det var inte rättvist mot henne, hon var trots allt även tillsammans med Alfredo. Min pojkväns bästavän.
 Jag kunde inte ha någon bortförklaring till varför jag varit så frånvarande. Jag hade kanske inte all tid i världen att hänga vid telefonen för att prata med henne. Men hon förtjänade åtminstone ett samtal var tredje dag. Minst.
 Något annat som dödade mig inombords var att jag inte hade någon förklaring till varför Tyra inte fått reda på mitt och Justins förhållande. Min familj, Justins familj, Justins vänner och vårt crew hade fått reda på det innan resten av världen. Men inte Tyra. Hon borde ha ingått i min familj. Jag borde ha berättat för henne innan resten av världen. Hon berättade ju trots allt för mig om henne och Fredo innan alla andra fick nyheten.
 Mitt grubblande om allt Tyra hade fått mig att tänka på gjorde bara att jag mådde ännu sämre. Så med skakiga fingrar tryckte jag upp hennes nummer på skärmen och tryckte på ring upp.
 Tre signaler gick innan någon på andra sidan svarade.
”Nu, passar det att ringa.”
”Tyra. Jag…” mumlade jag.
”Nej Alex, spara det till någon annan. Jag vill inte höra din bortförklaring.” fräste hon surt. ”Jag vill inte prata om det. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag förstår att du inte kan prata hela tiden. Men att du inte sade till mig att du och Justin hade inlett ett förhållande, det… Alltså jag vet inte vad jag ska säga. Jag trodde du sa, att om det var något mer än vänskap så skulle jag få veta.”
”Jag vet, men…”
”Jag vill inte höra din anledning. Du är en helt annan människa Alex. Du har förändrats. Här sitter jag i Sverige. Jag jobbar, jag ska åka till Stockholm för att dansa, mina föräldrar är knappt hemma nu för tiden och jag och Fredo har det asjobbigt. Men det vet inte du om. Och du verkar inte bry dig heller!”
”Tyra, vi beslutade gemensamt att hålla det hemligt innan vi gick ut med det. Våra familjer visste om det. Sedan glömde vi…”
”Precis. Ni glömde. Du glömde. Du glömde berätta för din bästa vän. Din storasyster, som du själv brukar kalla mig. Om din pojkvän. Alfredo visste det? Han visste det innan media fick reda på det. Du sa ju att bara era familjer visste. Förklara då detta!” skrek hon i luren. Vi det här laget hade tårar börjat rinna ned för mina kinder och jag snyftade till. Jag ville inte att det skulle bli så här. Det var inte meningen att detta skulle hända. Våra familjer skulle veta. Tyra är min familj.
”Jag vet inte vad jag ska säga mer än förlåt. Jag glömde. Som du sa håller vi inte kontakten lika bra som jag önskar att vi skulle…”
”Nej precis. Det gör vi inte. Men på ett sätt är det skönt. Detta bevisar bara hur lite jag betyder för dig.”
”Tyra! Hallå?” skrek jag med gråt i rösten. Men det var redan försent, hon hade redan lagt på luren.
 Jag slängde mig framlänges i sängen med ansiktet i täcket och lät mig själv gråta. Tårarna rann och jag kunde inte stoppa de.
 

 Jag hade under senaste tiden känt att något sådant här skulle hända. Allting var bara för bra för att vara sant. Nu fick jag svart på vitt. Det var en viktig del av mitt liv som jag stött bort, utan att jag tänkt på det. Jag hade gradvis börjat tappa kontakten med, inte bara Tyra, utan även min familj också. Jag var en dålig syster, en dålig dotter och en dålig vän. Jag hade blivit så blind av Justin att jag inte tänkt på min familj.
 Mitt bland mina snyftningar hörde jag hur dörren till sovrummet sakta öppnades. Jag höll andan och satte mig genast upp i sängen. Mina händer flög upp till ansiktet för att torka mina tårar. Det var Justin som kommit innanför dörren och när han upptäckte mig och mitt tillstånd rynkade han oroligt på pannan och nästan sprang till sängen.
”Baby, vad har hänt?” undrade han bekymrat. När jag hörde hans röst bröt jag ihop. Tårarna började rinna på nytt och nu snyftade jag inte längre, nu storbölade jag.
 Justin fångade mig i sin famn och lade armarna om mig. Jag grät mot hans bröstkorg, vilket orsakade att hela hans tröja blev genomvåt.
 ”Gråt inte älskling. Snälla, jag klarar inte av att se dig såhär. Vad har hänt?” Hans händer strök mig över hela ryggen. Vanligtvis brukade jag må aningen bättre av denna gest. Men inte idag. Jag mådde dåligt och det kändes som om det skulle komma mer.
 ”Justin, min familj hatar mig.” lipade jag. Jag drog mig undan hans grepp och försökte se honom i ögonen, men det var omöjligt eftersom alla tårar gjorde min syn suddig.
”Vadå hatar dig? Baby vad pratar du om?” undrade han förbryllat.
”Jag har glidit ifrån dem. Tyra lade svart på vitt. Vi är ovänner. Jag har typ ”aldrig tid” till att ringa min familj. Min egna familj Justin. Och Tyra. Min allra bästa vän. Jag vet ingenting om vad som pågår i hennes liv. Hon ska tydligen dansa i Stockholm. Visste du det? Mina bröder, hur det är med de? Jag vet inte. Jag har inte pratat med de på länge. Jag är den sämsta dottern, kompisen och familjemedlemmen genom tiderna.”
”Säg inte så Lexie.”
”Men det är ju sant Justin. Jag är en hemsk människa: Jag har lagt min familj åt sidan för att fokusera på min karriär och min pojkvän. Jag är världens sämsta, Justin. De hatar mig. En självupptagen idiot, det är vad jag är.” grät jag och slängde mig ned i sängen och drog täcket över mig. Jag ville ligga där i sängen, föralltid, och dö i min ensamhet, i min idioti som jag skapat.
”Älskling. Du överreagerar. Du tror bara det värsta om dig själv. Tänk inte så. Du kan lägga lika mycket fokus på familjen som på mig och karriären. Du måste bara hitta en balans. Inte bara fastna i det som händer runt om dig. Dina närmaste kommer kanske inte alltid vara runt dig, men då måste du vara extra noga med att inte glömma bort de. Jag genomgick ungefär samma sak i början, hjärtat. Det var svårt, men jag klarade det. Jag hittade en balans. Jag kan hjälpa dig. Vi är många som kan hjälpa dig hitta balansen, oroa dig inte.”
 Jag lät Justins ord sjunka in. Han kanske hade rätt. Jag kanske var för hård mot mig själv. Det har ännu inte skett en större skada. Och jag kanske kunde fixa det innan det blir värre. Jag borde göra upp ett schema för när jag kan ringa och hur många gånger i veckan jag kan ringa. Både min familj och Tyra. Och Justins familj, eftersom de var en del av min familj nu också. Jag kunde lägga en timme varannan eller var tredje dag för att ringa och prata.
 Jag hävde upp mig på min armbåge, ”Lovar du?” ville jag ha bekräftat samtidigt som jag strök bort tårarna från ansiktet.
”Jag lovar hjärtat.” lovade Justin. Han sträckte ut armarna för att ta tag i mig och hålla om mig. Det fick mig att känna mig aningen bättre till mods, men fortfarande, så fanns den där klumpen i magen. Som att något mer var på väg, att detta inte var allt.

 ”Nej! Fan! Fan! Fan! Helvete!” skrek Jon. ”Fredo passa bollen!”
”Haha, ni kommer inte vinna. Jag och Justin kommer spöa skiten ur er!” Det var Johnny som skrek.
 Några av dansarna hade kommit in till Justins svit och spelade NBA. Jag låg i soffan och iakttog Carlena när hon höll på med Kailis naglar precis på golvet framför mig. Carlena var duktig på att bygga naglar och hade alla redakap som behövdes. Deridre och Elysandra hade gått iväg med Nick och J.D för att se på några sevärdheter.
 Efter mitt nervsammanbrott imorse hade Justin tvingat mig att äta medan han duschade. Jag hade dock inte ätit. Jag kände inte något behov av att äta. Klumpen som befann sig i magen hade växt allt större och jag kände att något var nära. Jag hade en dålig känsla som kändes värre och värre för varje sekund som passerade. Jag var som en tickande bomb som skulle explodera vilken sekund som helst.
 ”Alex, hur känns det nu när ni är officiella?” undrade Carlena.
”Det känns skit bra att slippa hålla det hemligt från alla.” svarade jag lite glatt. Främst glad eftersom det var det enda positiva som pågick i mitt liv just nu.
”Så du är inte orolig över reaktioner från media och fans?” frågade Kaili och vände blicken mot mig. Blicken hennes ögon gav mig verkade hemlighetsfull.
”Nej, det tror jag inte. Borde jag vara det eller?”
“Nej, det tror jag inte. Det var bara en retorisk fråga, jag menar, dem kommer ju reagera på något vis.”
Jag nickade slött. All energi hade runnit ur mig efter mitt eviga gråtande imorse. Sen att jag inte hade ätit eller druckit på hela dagen gjorde inte det hela bättre. Konversationen dog ut och tjejerna började istället samtala om olika resemål. Jag lyssnade noggrant tills det vart för jobbigt att koncentrera sig på varje ord och mening som lämnade deras munnar.
”Alex, är du okej?” mumlade Jon bredvid mig samtidigt som han försiktigt slog mig på låret.
Jag såg slött upp på honom, ”Jo. Jag mår finfint.” nickade jag och försökte låta övertygande.
Stora veck tog plats i pannan på honom, ”Du ser inte ut att må bra. Du är alldeles blek. Ska jag hämta lite vatten åt dig?”
”N-” jag avbröt mig själv. Vid närmare eftertanke så var jag faktiskt väldigt törstig. Jag log, ”Ja, tack.”
Han nickade och reste sig sedan upp, för att gå fram till minikylen som stod placerad bredvid teven. Självklart. Justin ville ju ha nära till mat när han satt i soffan.
 Någon sekund senare slog sig Jon återigen ned bredvid mig och räckte fram en kall vattenflaska. Leendes tog jag emot den innan jag vred av korken för att ta två stora klunkar. Två klunkar blev snart till fyra, och bara en kort stund efter så var vattenflaskan tom.
”Wow, någon var törstig.” skrattade han glatt åt mig.
”Jo, ja..” mumlade jag med ett skratt gömt i rösten.
Han drog upp mina ben i sitt knä och började massera mina vader. ”Hur är det, egentligen?”
Jag suckade. ”Egentligen så är det bra. Jag lovar Jon, du har inget att oroa dig för.”
Lögn. Det var inte alls bra. Långt ifrån bra.
”Så du tar inte åt dig? Wow… det är starkt Alex. Du är så stark. Jag kommer ihåg att Selena var förstörd…”
”Vänta, va? Vad snackar du om?” flämtade jag förvirrat. Varför satt han och snackade om Selena?
”Aha, så du vet inte? Okej, strunt samma.” skrattade han bort det hela och vred på huvudet mot teven där Justin och Johnny hade startat en ny omgång.
”Jag… jag ska gå och byta om.” ursäktade jag mig till Jon och ställde mig snabbt upp.
”Jag följer med, ska ändå gå på toa.” utbrast Justin då. Nickandes kramade jag om hans varma hand, för att sedan gå mot badrumsdörren vid hans sida.
”Vart ska du byta om?” frågade Justin mig mjukt, med ett vänligt leende lekandes på sina läppar.
Ett skratt lämnade min strupe. ”Inne i sovrummet. Duh? Var trodde du?”
Han placerade en mjuk kyss på mina torra läppar, ”Framför mig, hade jag hoppats på.”
”Senare ikväll kanske.” log jag. Ett brett leende krökte sig då på hans läppar. ”Kanske sa jag, Bieber.”
”Äh, när du väl ser min charm så kommer ditt kanske bli ett bestämt ja.”
”Vi får väl se. Just nu är jag inte på humör. Att byta om framför dig när du kissar, eller bajsar, verkar inte så inbjudande…” skrattade jag och gav honom en snabb puss innan jag försvann in i sovrummet. Eftersom att varken Justin eller jag hade dragit upp rullgardinen så var det bäcksvart inne i sovrummet, vilket var skönt. Mitt huvud gjorde ont, men det var ingen vanlig huvudvärk. Lite mörker skulle förhoppningsvis lätta på trycket.
 Gäspandes gick jag fram till min reseväska, som stod packad och klar lutad mot väggen eftersom att vi skulle åka vidare om bara några timmar, och drog upp dragkedjan till den. Med tungan tryckt mot gommen bläddrade jag mig igenom alla plaggen som låg vikta på varandra tills jag fann ett par gråa mjukis shorts, ett vitt linne samt en marinblå flanellskjorta. Jag nickade nöjt åt mitt fynd och bytte snabbt ut de obekväma jeansen och den styva t-shirten jag bar mot kläderna jag plockat fram.
 När jag packat ner mina förra klädesplagg så drog jag upp mitt hår i en ny hästsvans och lämnade sedan sovrummet med ett leende på läpparna. Precis när jag skulle gå in i vardagsrummet igen så stötte jag på Scooter.
”Hej Scoot.” hälsade jag vänligt på honom.
”Hejsan Alex. Hur mår du?” frågade han samtdigt som han placerade sin stora hand på min axel.
Jag rynkade förbryllat pannan. ”Vad är det med er alla om hur jag mår idag? Jag mår precis som vanligt! Varför skulle jag må annorlunda?”
”På grund av fansen…” suckade han.
”Vadå fansen?” slängde jag förvirrat ur mig. Först hade Jon dragit upp Selena ur tomma intet och nu snackade Scooter om Justins fans? Vad var det som försiggick egentligen? Och varför berättade ingen för mig?
”Kom här, Alex.” mumlade Scooter allvarligt och drog med mig in i köket där hans laptop stod uppfälld på köksön. “Slå dig ned.” hänvisade han mig till den svarta barstolen.
 Jag ignorerade hans förslag till att sätta mig ned och av ren automatik drog sig min blick mot skärmen, som visade upp en hel del tweets och tidnings artiklar. Tweets och artiklar om mig. Det stod en massa hemskheter. Tidningarna hade skrivit om hur ovårdad och ful jag var, gentemot Selena. Justins fans hade skickat hat mot mig, berättat hur jag inte förtjänar Justin och borde dö.
 Det som sårade mest var inte det fansen hade skrivit utan det tidningarna hade skrivit om mig. Saker som inte definierade mig som person över huvud taget. Att jag bara var en fattig tjej från ett dåligt land som Sverige, att Justin borde dejta en kändis istället för att det blir lättare att acceptera.
 Tårar brände i ögonvrån och hotade med att rinna ner för mina kinder men jag gjorde mitt bästa för att stoppa de.
”Scooter, vad är detta? Jag vill inte se det! Hur kan de säga något sådant om mig?” skrek jag. Min blick letade sig längre ned på skärmen till flera tweets av irriterade fans. Ord som ”hora”, ”slampa” och ”äcklig fitta” uppenbarades framför mina ögon. Då kunde jag inte hindra tårarna mer utan lät de rinna.
 Sedan fastnade min blick på ett tweet som fick mig att bryta ihop. ”Vem fan är Alex? Hennes mamma måste ångra att hon fött henne. Så jävla ful. Justin förtjänar bättre.”
”De känner inte mig, Scooter. De känner inte mig...” viskade jag med sprucken röst och föll ihop på golvet.
 Alla kan säga vad som helst om mig, men att min mamma skulle ångra att hon fött mig, det gjorde mest ont. Som att någon stack ett svärd rakt in i mitt hjärta och vred om. Jag kände mig värdelös.
Utan att tveka reste jag mig upp och sprang ut ur köket. Jag stannade inte när Kaili såg upp på mig, inte när Jon ropade på mig. Badrumsdörren öppnades av Justin i samma stund som jag nådde den, vilket gav mig chansen att slinka förbi honom in i badrummet. Snabbt, innan han hann komma in efter mig, slog jag igen dörren och låste den.
 När jag var ensam från omvärlden slog jag mig ned på badrumsgolvet, med ansiktet begravt i händerna. Tårarna forsade ned för mina kinder som aldrig förr. Min hals var alldeles slemfylld och hela min kropp skakade. Aldrig i hela mitt liv hade jag tagit emot skit från någon. Men detta hade varit för mycket.
 
http://data3.whicdn.com/images/80430858/large.gif

Krampaktigt kramade jag om min mage och lät ett smärtsamt skrik lämna min strupe. Jag hade inte ont fysiskt. Det var mer psykiskt. Jag tog åt mig mer än vad jag borde. Jag lät ingen trösta mig. Men ibland var det okej att gråta, tills tårarna tog slut. Justin knackade oroligt på dörren,
”Alex? Släpp in mig! Nu, Alex! Jag skämtar inte!”
Jag knep ihop ögonen för en sekund. Mina armar skakade värre än en jordbävning kändes det som och mitt hjärta gjorde ont. Det kändes som om någon hade sprängt ett hål i det. Jag lutade mig mot den kalla kakelväggen, men kunde inte sitta där länge alls innan jag var tvungen att luta mig över toaletten och spy. Skrikandet, skakandet och gråtandet hade tagit på mina krafter och med tanke på att jag inte fått i mig någon mat under dagen så var det inget mer än magsyra som kom upp.
Det sved i både halsen, ögonen och näsan. Jag hade inte tillräckligt med ork för att spola, så jag fällde bara ned toalettlocket innan jag lutade mig mot väggen igen.
 Med hjälp av all energi jag hade kvar kramade jag om mina vrister så att knogarna vitnade på mig. Ännu ett skrik lämnade min strupe och jag slog oförsiktigt huvudet bakåt, vilket orsakade en enorm smärta med tanke på att jag inte hade något annat bakom mig än kakelväggen.
”Alex!” skrek Justin utanför och sekunden efter slogs dörren upp.
Jag begravde återigen ansiktet i händerna och skakade på huvudet. Justin satte sig på golvet bredvid mig innan omfamnade mig hårt samtidigt som han placerade ett flertal kyssar på mitt huvud.
 ”Släpp mig, Justin.” begärde jag mellan mina snyftningar. ”Du förtjänar bättre. Jag kan inte vara med dig. De vill inte ha mig, jag är äcklig. Min mamma borde inte fött mig.”
”Aldrig, jag släpper dig aldrig. Hör du det? Du är den jag vill ha. Jag bryr mig inte vad de tycker om dig. De känner dig inte. Jag hade kunnat lämna detta livet för dig. Du förstår inte, jag älskar dig så mycket att allt detta jag har nu betyder ingenting.”
 Justins grepp om mig hårdnade och han lät mig inte röra mig ur fläcken. Allt han sade hade ingen betydelse. Jag kände mig inte värd hans kärlek. Jag kände mig som en smutsig säck potatis utan något värde. Jag var bara en pina för alla. Ingen ville egentligen ha mig.
”Nej. Jag betyder ingenting för dig. Jag är noll. Jag är mer en pina för alla än vad jag är till nytta. Jag är egentligen något ingen vill ha. Jag har alltid varit ensam och kommer alltid att vara ensam. Justin vi kan inte mer.” grät jag mot hans bröst medan han vaggade oss långsamt fram och tillbaka.
”Du betyder mer för mig än du tror. Jag tänker inte ge upp på oss för att någon säger att vi inte passar. Vi passar visst hjärtat mitt, vi är som gjorda för varandra. Det är du och jag, ingen annan. Hela arenan igår tjöt av glädje är vi berättade att vi var tillsammans. Det du har sett är lite hat i något som egentligen är en stor glädje. Jag har fått massa bra respons. Folk som gratulerat oss, sagt att det var på tiden, och att vi är så söta tillsammans. Visa dig inte svag. Detta är ett test från medias sida. De vill se hur mycket du tål. Motbevisa dem älskling. Tillsammans ska vi motbevisa de. Vi ska visa att vi är bättre än de tror.”
”Men jag är inte bättre än de tror! Jag är sämre än de tror! Jag är världens sämsta dotter. Världens sämsta vän. Och världens äckligaste, horigaste, slampigaste flickvän vars mamma inte borde ha fött. Ingen vill ha mig!” skrek jag. Jag tog till mig den lilla kraft jag hade för att komma ur Justins grepp. Han såg på mig med tårar i ögonen sedan kände jag hans handflator pressas hårt mot mina kinder.
”Jag älskar dig. Hör du det? Jag älskar dig och bara dig. Det är dig jag vill vara runt hela tiden. Det är din röst jag längtar efter att få höra. Det är dina läppar jag varje natt drömmer om att få kyssa. Det är dig jag längtar efter att få gå till sängs med varje natt. Dig jag vill ha vid min sida vart jag än går. Jag älskar dig så mycket att jag inte ens kan förklara det. Jag har aldrig känt såhär för någon annan innan. Och för att vara ärlig skrämmer det mig lite. Det skrämmer mig att du kommer lämna mig en dag. Men jag älskar dig för mycket för att bry mig. Jag vill ha dig, Alexandra Grace Smith. Du är min och ingen annans. Jag älskar dig och ingen annan och jag gör allting för dig, enbart dig. Det är dig jag kan tänka mig en framtid med. Oavsett vad mina fans säger om dig. De är här för min musik, inte för vem jag har som flickvän eller inte. Jag bryr mig inte om de. Du är den enda som finns i mina tankar när jag går och lägger mig, när jag vaknar och all tid där emellan. Jag älskar dig så mycket att det gör ont.”
Ett varmt lugn spred sig i kroppen på mig. Justin smekte försiktigt undan tårarna som fortfarande rullade ned för mina kinder med hjälp av sina tummar. Klumpen i magen fanns fortfarande där, men den hade krympt en aning. Justins ord hade hjälpt - kanske inte tillräckligt men dem hade hjälpt.
”Nu tycker jag vi går in på sovrummet, du och jag, och lägger oss ett slag.” föreslog Justin mjukt.
Jag bara trött. Min tunga var tung och min mun torr. Det kändes som om någon hade slagit knut på min hals, vilket gjorde det omöjligt för mig att svara.
”Här.” viskade Justin mjukt och placerade en arm vid mina knäveck och en bakom min rygg för att sekunden senare lyfta upp mig som om jag inte vore någonting. Han bar ut mig ur badrummet, gav dansarna en menande blick och fortsatte sedan in på sovrummet. Under hela vägen hade jag mitt ansikte pressat mot hans hals, för att slippa se mina arbetskamraters medlidande blickar. Som om dem visste vad jag gick igenom. Men det gjorde dem inte. Detta, som hänt nu, hade bara varit grädden på moset. Bråket med Tyra och tankarna om min familj gjorde minst lika ont. Det var som om Gud hatade mig, just denna precisa dag.
”Så…” andades Justin lugnt ut och lade försiktigt ned mig i sängen, och kröp sedan ned precis bredvid mig med sina armar lindade runt min överkropp.
Jag snyftade försiktigt, ”Jag älskar dig med.” viskade jag hest fram.
”Det vet jag att du gör.” svarade han mot min nacke och kysste mig sedan mjukt där.
 Dagen hade varit dålig från början till slut. Inte för att den var slut ännu. Men ända från starten hade jag mått dåligt och detta var första gången under hela dagen som jag kände mig något älskad.
Nu vill vi ha ALLAS reaktioner, kritik, respons... ALLT. Hela köret.
Kapitlet blev MYCKET längre än vanligtvis. Detta var känsligt för oss att skriva, mest för Ema. Så vi hoppas att ni tyckte om det och ger oss lite mer kommentarer än vanligtvis :) Det skulle verkligen glädja oss.
 
Kommentera sönder nu babes. Vi älskar er, som ni vet. // Ema och Liv!

Love Me Like You Do - 64

Justin såg på mig och nickade. Som om han ville säga ”ta det du” som i - berätta det du. Så jag tog mig till orda och berättade hela historien. Från början till slut. Med vissa delar utelämnade som var mellan mig och Justin.
När jag var färdig så nickade Erin och Jeremy åt historien. Jag lät mina ögonlock falla för en sekund för att fundera över vad jag nyss hade berättat. Justin störde mina tankar genom att fatta tag om min hand under bordet, men på ett störde han inte alls. Han gjorde dem fulländade. Han fick mig att inse, att jag var världens mest lyckliga person och det var tack vare honom.
 
 
”Kaili, skulle du kunna skicka vattenflaskan?” frågade jag Kaili med ett trött leende.
”Självklart.” nickade hon innan hon räckte över min halvfulla vattenflaska till mig. Leendes vred jag av korken och tog sedan tre stora klunkar, tills det bara var några droppar kvar i flaskan.
Carlena och Luke satt och spelade kort medan Elysandra och J.D satt med blickarna fastklistrade på laptopskärmen där en Harry Potter film rullade.
I samma stund som jag tänkte inleda en konversation med Kaili så kom Scooter och slog sig ned bredvid mig, ”Så? Är ni taggade på att få börja dansa på riktigt?” frågade han mig och Kaili.
Båda två nickade ivrigt,”Om vi är.”
”Det är skönt att börja nu, tycker jag. Innan turnéer så är allting så stressigt. Justin är stressig.”
”Jag förstår vad du menar.” skrattade jag när han uttalade sin mening. Kaili nickade leendes åt mig.
Scooter suckade långdraget, ”Är ni nervösa då?”
Kaili bet sig löst i underläppen, ”Lite, för att vara ärlig. Men det är nog bara lycklig nervositet. Eller vad man säger…” skrattade hon svamligt.
”Jag håller med!” nickade jag hektiskt.
”Äh, det kommer gå bra. Om ni ursäktar damer så måste jag besöka herrarnas.” flinade Scooter generat och reste sig sedan upp.
 Vi satt i en folktom konfersanssal till hotellet vi skulle bo på. Egentligen skulle vi ha suttit på våra hotellrum just nu,  men någonting med systemet hade kraschat så nu satt vi här istället - rastlösa. Justin hade fått sitt rum utan några problem, han hade även frågat mig om jag ville bo hos honom men hur mycket jag än älskade honom så hade jag lust att bo med tjejerna ett tag. I alla fall idag.
”Alex?” ropade Kenny på mig från dörröppningen till den stora salen.
Jag vred på huvudet åt hans håll och höjde på ögonbrynen. ”Kom!” ropade han samtidigt som han vinkade på mig med sin stora hand.
Suckandes reste jag mig upp, gav Kaili ett ursäktande leende eftersom jag nu skulle lämna henne i sticket och skyndade mig sedan mot dörröppningen. Kenny greppade försiktigt tag om min handled och drog med mig bort mot hissarna.
”Hey, vad gör du?” morrade jag i försök att låta både sträng och farlig på samma gång.
”Justin bad mig att ta med dig upp. Han sa att om det så behövdes så skulle jag släpa upp dig, men du ser inte ut som en golvmopp så jag struntar nog i det.” berättade Kenny för att sekunden senare trycka in mig i hissen.
Ett kvävt skratt lämnade min strupe. ”Har någon berättat för Justin att det är väldigt oattraktivt att skicka folk för att hämta tjejer?”
Kenny funderade en stund och skakade sedan på huvudet, ”Nej, det tror jag inte.”
”Det ante mig.” flinade jag.
Resten av hissresan bestod av nynnande, från båda parterna. Kenny nynnade på någon av Justins gamla låtar medan jag nynnade på en Beatles låt. När hissen äntligen gav ifrån sig ett plingande läte och dörrarna särade på sig så upphörde nynnandet.
Jag blev inte alls förvånad när vi klev rakt ut i en takvåning istället för en korridor, Justin var ju trotsallt Justin. Vid matbordet satt Scooter och Jon - som var med eftersom att Justins nya film skulle spelas in under turnén - med tre laptops framför sig, vilket resulterade att dem inte märkte när jag och Kenny klampade förbi dem, rakt in i det stora sovrummet som låg precis bredvid.
På sängen låg Justin med ansiktet nedtryckt i en utav dem stora, beiga kuddarna. Kenny särade på läpparna för att säga något när jag stoppade honom. Jag skakade stumt på huvudet åt honom innan jag tyst föste ut honom ur rummet.
Lika smidig som en ninja smög jag mig fram till sängkanten, räknade till tre och slängde mig sedan över Justin.
”Alex!” utbrast han då med en, något, kvävd röst.
”Det är mitt namn det.” skrattade jag och rullade av honom.
Han vred på huvudet från kudden och log brett mot mig. ”Hej på dig. Jag har saknat dig… synd att vi åkte olika flygplan… Jag undrar vems idé det var... den personen är uppenbarligen dum i huvudet.”
Jag pressade mina läppar mot varandra. ”Det är inte mitt fel att jag har förlorat en del hjärnceller. Det är inget man skämtar om Jus! Dessutom kände jag för att snacka lite med mina arbetskamrater.”
”Och inte med din chef?”
”Chefen snackar jag inte med.” svarade jag med en lätt huvudskakning.
Justin flinade barnsligt, ”Vad gör du med chefen då?”
Hummandes rullade jag över, så att jag låg på honom igen, fast denna gång med mitt ansikte mot hans.
”Så här…” viskade jag mot hans läppar innan jag pressade mina mot dem i en mjuk kyss.
Han placerade varsamt sina händer om min korsrygg och började försiktigt låta dem vandra upp och ner innanför min tröja. När jag kände hans tunga smeka min underläpp särade jag genast på mina läppar för att låta den ta sig in.
 Där låg vi ett bra tag, hånglandes, ända tills Justin avbröt det hela genom att knuffa bort mig.
”Vad var det där bra för?!” fräste jag irriterat och blängde surt på honom eftersom han hade förstört dagens höjdpunkt.
”Vi måste snacka.” mumlade han allvarligt och satte sig upp i sängen, precis som jag hade gjort.
”Vad menar du?” flämtade jag förvirrat. ”Ska du göra slut med mig nu eller? Är det dags nu?”
Justin kisade med ögonen, ”Är du dum i hela huvudet eller? Tydligen, eftersom du först bestämde att vi skulle åka hit i separata flygplan och nu tror att jag ska göra slut. Vill du det eller? Det verkar ju som det.”
”Nej, det vill jag verkligen inte!”
”Dåså.” muttrade han lågt fram. ”Jag vill… jag… alltså, det är så svårt att-”
”För Guds skull Justin, ut med det!”
Han såg ned på sina fingrar. ”Okej! Jag vill att vi ska berätta för alla att vi är ett par.”
”Var det så svårt att säga?” skrattade jag och reste mig upp ur sängen.
”Va? Så du är med på det? Vill du att vi ska berätta för hela världen att vi är ett par? Att jag är din och du är min? Att vi liksom är ihop? Att vi har sex och liksom… kysser varandra?”
Jag skrattade högt, ”Stopp i backarna! Allt det där måste vi inte berätta.. men om du vill det - om det gör dig lycklig att berätta för dina fans att vi två är ihop så är det okej för mig. Jag vill bara att du ska vara nöjd.”
Justin suckade och reste sig upp ur sängen för att sedan slingra armarna om min midja.
”Det handlar inte om att jag ska vara nöjd, det handlar om oss. Vi ska vara nöjda som par. Jag vet att vi beslutade att vi skulle hålla det hemligt, men nu har det gått lite mer än en månad och jag orkar inte hålla mig borta från dig längre.” Justins läppar snuddade vid mina och gav mig en mjuk puss.
”Och nu har vi testat att vara med varandra och jag har kommit fram till att du gör mig lycklig och att jag vill vara med dig. Endast dig. Så nu tycker jag att vi är redo att berätta för alla.”
Justin strök en hårslinga ur ansiktet på mig och kysste min näsa. Ett tyst skratt lämnade min strupe och en rodnad tog plats på mina kinder. Varför, visste jag inte. Det var inte så att jag skämdes eller blev generad, utan det var mer för att han fick mig att känna mig så speciell.
”Jag älskar dig, baby.” viskade Justin hest. Den sortens hesa röst som bara min Justin kunde åstadkomma som fick alla mina organ att vända på sig.
 
http://data2.whicdn.com/images/80621954/large.gif
 "I love you baby." 

”Jag älskar dig mer hjärtat.”
”Det går inte älskling, jag älskar dig mer än vad alla människor i världen kan älska tillsammans.”
Jag skrockade, ”du är omöjlig.”
”Jaja, hur vill du gå ut med vårt förhållande?” frågade Justin och satte sig på sängen igen.
”Hmm…” Jag var tvungen att tänka efter. Hur ville jag att allmänheten skulle få reda på oss? Egentligen hade de ju sina aningar men nu skulle vi bara bekräfta det. Jag hade aldrig tidigare haft ett problem som detta. Allt man behövde göra var väl att ändra sin förhållandestatus på Facebook, så visste alla. Men detta var något helt annat. Alla visste vem Justin var. Nu skulle hela välden få reda på mitt och hans förhållande. Alla sju miljarder människor.
”Jag vet inte riktigt. Har du någon idé?”
”Ja faktiskt.” Justin log stolt innan han var uppe på ben igen och grabbade tag om min hand, varpå han förde mig ut ur rummet till Scooter, Jon och Kenny. De samtalade om den kommande filmen och lade inte ens märket till att vi hade kommit in i rummet.
”Guys! Vi har något att berätta för er.” utbrast Justin och sex, nyfikna ögon vändes åt vårt håll.
”Kan det vänta ungar? Vi måste få klart planeringen.” sade Scooter med sin berömda managerröst som både jag och Justin hatade.
”Nej, det handlar om filmen.” berättade Justin.
”Gör det?” undrade jag och Jon i mun på varandra.
”Ja.” sade Justin och drog ut en stol för att slå sig ned. Precis när jag skulle följa hans exempel så drog Justin ned mig i hans knä.
 Scooter, Jon och Kennys stirrade på oss i vänta på att få höra vår idé, eller ja, Justins idé.
”Nå?” harklade Scooter sig otåligt.
”Vi har bestämt att gå ut med vårt förhållande.” berättade jag då Justin bara var tyst.
”Är ni säkra på det?” frågade Scooter, återigen med sin managerröst.
”Vi hade tänkt gå ut med det ikväll. På konserten.” informerade Justin de och ignorerade helt Scooters tidigare fråga. ”Något spontant i slutet bara, efter Baby. Vad säger ni?
 En tystnad uppstod medan de funderade ut vad de skulle svara. Under tiden hade Justin placerat sin hand innanför min tröja och smekte mig långsamt på magen - något som gjorde mig fullkomligt galen. Hans haka låg vilandes på min axel och hans varma andetag slogs mot min hud. Allt jag ville just då var att vända mig om och slita av klädesplaggen som täckte hans vackra kropp, men eftersom att Scooter, Jon och Kenny satt framför oss så fick jag hålla mig.
 Jag hade aldrig riktigt varit en sexfantast men på senaste tiden har ett enormt sug dykt upp. Jag ville ha Justin alla timmar om dygnet, alla dagar i veckan.
Jon harklade sig. ”Jag tycker det låter som en bra idé. Vi kan få med det i filmen. Det hade varit något. Sen lite kommentarer från både Justin och Alex om hur det kändes att vara i ett hemligt förhållande och sedan hur det kändes att gå ut med det, vad som gjorde att de ville berätta för alla och så vidare. Ja, jag gillar idén. Vem kom på den?”
”Jag! Det gjorde jag. Det är helt och hållet min idé.” utbrast jag.
”Hell no babe, ljug inte. Det var min idé och det vet du.” försvarade Justin sig.
”Nej jag sa ju det innan i sovrummet, att vi skulle gå ut med det på en av konserterna.” ljög jag.
”Sa du ju inte alls. Detta kom jag på helt och hållet. Hundra procent Justin Bieber production.”
”Hey! Vem som kom på vad är inte det viktigaste just nu. Utan det som är viktigt är att ni vill gå ut med ert förhållande och är säkra på det. För det är ni väl?” Scooters managerröst tog över. Han såg allvarligt på oss och vi nickade bara.
”Ikväll alltså.” log Kenny. ”Då smäller det.”
Vi hade anlänt till arenan för två timmar sedan. Alla sprang omkring backstage med händerna fulla. Vissa höll i klädesplagg medan andra gick omkring och bar på stora spotlights. Det var lite mindre än åttio minuter kvar tills konserten skulle börja.
Innan dess skulle ljudet testas, smink och kläder fixas och nödutgångar skulle checkas.
”Justin?” ropade en ljus röst på mig. En röst som fick mig att bli knäsvag och alldeles varm inombords varje gång jag hörde den.
Leendes vände jag mig om och såg på Alex som kom joggandes mot mig, ”Vad är det babe?”
Hon skakade på huvudet. ”Inget. Jag vill bara umgås lite med dig innan du ska gå.”
”Gå? Vart ska jag gå?”
”Meet and greet? Ringer det några klockor?” skrattade hon till svar och placerade en snabb puss på min kind.
”Åh, justja.” skrattade jag samtidigt som jag flätade samman våra fingrar.
”Du får se till att lé! Tjejerna som kommer in på ditt Meet and Greet har betalat massor med pengar.”
Jag nickade, ”Jo. Jag vet.”
”Och hade jag varit dem tjejerna hade jag velat att du ska se glad ut så att jag fick en fin bil på mig med min idol.”
Jag skrattade, ”Baby? Du vet väl att detta inte är första gången jag gör detta?” undrade jag.
”Ja, jag vet. Men ändå, du vet. Jag ville bara påminna dig.” sade hon och såg på mig.
”Vilken snäll flickvän jag har då!” utbrast jag när vi svängde in till dansarnas loge.
 Alla dansare hade fullt upp med att hänga alla kläder de skulle ha på sig, i ordning på vardera klädstång samt att fixa med hår och smink. Då slog det mig att Alex kanske också borde förbereda sig. Men när jag vände blicken åt hennes håll så såg jag att hon redan hade sminkat sig och gjort fyra flätor i håret. I ögonvrån skymtade jag även hennes klädstång som var prydligt fixad.
”Wow babe, är du redan klar med allting?” undrade jag, stolt över att hon var klar med allting medan resten av gänget fortfarande stressade för att hinna med.
”Ja. Medan de andra utforskade arenan tänkte jag att jag kunde fixa allting så jag slapp göra det sen. Sen bad jag Carlena fläta mitt hår så jag slipper ha det i ögonen under konserten.” svarade hon och slog sig ned i en av sofforna.
 Precis när jag skulle slå mig ned bredvid henne öppnades dörren och Alison stack in huvudet.
”Justin, dags för Meet and Greet.” berättade hon. Jag nickade och skulle precis gå men kom att tänka på Alex. Jag vände mig mot henne och hon såg på mig.
”Gå du, vi ses senare.” sade hon med ett leende.
”Följ med mig. Jag behöver någon som kan få mig att le.” sade jag och drog upp henne ur soffan. Vi följde efter Alison mot de rummet där Meet and Greet skulle hållas.
”Så… Ska Miss. Alex vara med på Meet and Greet?” undrade Alison glatt.
”Nej, inte riktigt. Jag är bara där för att observera. Kanske prata lite med fansen utanför om det är okej.”
”Bra idé Lex! Fredo brukar oftast stå och snacka med fansen innan de ska in till mig. Det kan ju du också göra.” sade jag och log mot henne.
”Det blir perfekt.”


 Svettig och anfådd yrade jag runt i min loge för att hitta min vänstra sko. Konserten hade lett mot sitt slut och nu var det endast Boyfriend och Baby kvar. Publiken var på topp och adrenalinet inom mig pumpades ut som aldrig förr.
 När jag fann min sko skulle jag precis springa ut till scenen igen när jag kom på att jag kunde belöna mina fans. Jag drog av mig det vita linnet jag bar, vilket lämnade mig shirtless. Detta skulle dem nog gilla.
 Jag sprang ut till Scrappy som räckte över min mick till mig. Jag lyssnade till vad som pågick där ute och hörde att Ryan Goods lilla klipp fortfarande spelades och det hade inte ens kommit halvvägs. Bra, tänkte jag. Jag hann andas lite innan jag skulle ut igen. Jag ställde mig vid skynket där vi alla skulle springa ut från, men ännu syntes inga av dansarna till.
 Jag kikade ut på publiken, medveten om att de inte kunde se mig men jag kunde se dem. De skrek när Ryan sade något och jag log. Jag var tacksam över att ha de i mitt liv. De betyder något så ofantligt mycket att jag inte vet vad jag skulle gjort utan de.
”Ska du verkligen inte ha någon tröja på dig?” viskade en skarp röst. Alex.
”Vadå då babe?” undrade jag och vände mig om för att se att alla dansarna hade intagit sina positioner.
”Nej, inget.”
”Jag är din, kom ihåg det. Detta är bara för att provocera de. Tänk att du kommer få ta på mig framför deras ögon.” viskade jag överlägset. Med vetskapen om att hon visste att jag hade rätt.
”Sant.” mumlade hon bittert.
 Jag hörde hur Ryans röst avtog och insåg att det var dags. ”Nu gäller det baby. Nu är vi ingen hemlighet. Nu köttar vi sista låtarna guys!” skrek jag innan jag vände mig om och sprang ut på scenen igen. Så fort jag blivit synlig för fansen skrek de som aldrig förr och det var nästan så att jag blev hörselskadad av det öronbedövande skriket.
  Låtarna rullade på långsammare än vanligt. Kanske berodde det på att jag längtade efter att hela konserten skulle ta slut, så att jag kunde få visa upp Alex för mina beliebers. Få röra vid henne.
 
http://data1.whicdn.com/images/80724101/large.gif

 Så ofta jag kunde så vände jag mig om för att slänga en blick på Alex, som dansade så koncentrerat att hon inte märkte dem gånger jag vände på mig endast för att se på henne. Lyckligtvis nog så tog låten äntligen slut och jag sjöng den sista tonen på Baby.
 Fansen skrek och applåderade. Jag och dansarna stannade kvar uppe på scenen för att vinka till alla och för att det nu var dags. Det alla väntat på att få höra. Sanningen om min och Alex.
 ”Phoenix! Tack så mycket för jag fick komma! Det var otroligt kul att på kicka igång turnén här! Men innan jag går har jag en sak att berätta.” Fansens skrik tystnade en aning och jag tänkte på hur detta nu skulle gå till.
 Jag vände mig om för att finna min tjej. Hon stod med Kaili och vinkade till några fans. När Alex blick fångade mig gick hon mot mig och jag gick henne till mötes. Jag lade en hand om hennes midja och drog henne tätt intill mig.
”Det har pågått många spekulationer kring detta…” Jag pekade mellan mig och Alex, ”idag kände vi att vi var redo att berätta för världen en sak som vi har hållit hemlig ett tag. Beliebers, jag vill att ni ska hälsa Alex välkommen till familjen som min flickvän. Hon är min och jag är hennes. Men jag kommer alltid att vara er Justin, oavsett vem jag dejtar. Glöm inte det. Tack för ikväll beliebers. Jag älskar er!”
 Mitt hjärta dunkade snabbt i bröstkorgen på mig. Jag var nervös. Nervös för den respond vi skulle få. Inom en timme skulle hela världen få veta att jag och Alex var ett par. Men jag brydde mig inte. Nu kunde jag visa alla att hon var min och ingen annans.
 Alex skulle precis vända sig om och springa ut när jag drog henne intill mig och gav henne en snabb kyss på munnen. När hon sedan avbröt den såg hon in i mina ögon och log. Då visste jag, att jag älskade henne oavsett vad. Och jag ville vara med henne föralltid.
So yeah, they're officiaaaaalllyyyy togethaaa! Mys va? Detta kapitel blev lite längre än dem brukar, så vi säger som alltid - kommentera lite extra mycket. Snälla! Vi vill verkligen se vad ni tycker.. :)

Kommentera sönder babes, plzzzz! Puss, er Ema & Liv!

Love Me Like You Do - 63

 
”Varför skulle jag vara arg? Du skämtade ju bara. Jag var bara trött.” försäkrade jag henne.
”Bra.” log hon då till svar. ”Klockan är kvart i nio. Ska vi göra oss iordning?”
Jag skakade lätt på huvudet, fortfarande med blicken upp i taket. “Vi kan ligga kvar här och njuta lite tycker jag.”
”Det låter inte så dumt.” svarade hon mjukt och pressade sina läppar mot min hals, innan hon återigen lade sig på min axel för att liksom jag, se upp i det vita taket med små klisterstjärnor.
Där låg vi, och stirrade upp i något tomt men som ändå var fyllt med minnen till bredden.
 
Jag pillade nervöst på tröjärmen. Vi rörde oss snabbt igenom staden, mycket snabbare än när vi hade färdats genom Stratford. Det berodde antagligen på att Winnipeg var lite mer utav en storstad.
”Jazmyn älskar att bli kittlad, och få all uppmärksamhet. Lek gärna prinsessa med henne - men våga inte föreslå att du kan spela Askungen för då blir hon rasande.” berättade Justin för mig utan att se åt mitt håll. ”Jaxon däremot”, fortsatte han sedan, ”älskar när man kelar med honom. Bär upp honom, leker med hans hår och kanske kittlar honom lite försiktigt på magen.”
”Uppfattat.” nickade jag och drack upp det sista av mitt vatten.
Justin mötte min blick för första gången på hela resan, ”Det kommer gå bra. Oroa dig inte i onödan.”
”Nej då.” suckade jag till svar samtidigt som jag knappade in ett meddelande till pappa om att vi hade nått Winnipeg och att vi snart var framme hos Justins pappa. Innan vi lämnat Sverige hade jag fått lova honom tusen gånger om att jag skulle skicka ett sms eller ringa varje gång vi förflyttade oss, för att berätta att resan hade gått bra och att jag levde.
”Förlåt för att jag har varit lite… oaktiv”, mumlade Justin och greppade tag om min hand för att kunna leka med mina fingrar, ”men jag har så mycket att tänka på nu. Scooter tjatar om att vi måste komma tillbaka i tid för lite mer träning. Turnén drar igång i övermorgon. Vi ska till min familj… det är mycket på samma gång, om du förstår.”
Jag nickade hastigt, ”Åh, jo. Jag förstår precis.” andades jag fram så mjukt jag bara kunde.
Justin pressade fram ett leende, ”Tack.”
Han kysste mig lätt på kinden innan han återigen dök ner bakom sin datorskärm. Himlandes med ögonen drog jag upp min mobil ur jackfickan för att spela lite Candy Crush - något jag endast gjorde när jag verkligen var uttråkad.

Hastigheten avtog långsamt tills bilen äntligen stannade. Gäspandes sträckte jag mig efter dörrhandtaget och slog upp dörren. Oturligt nog så hade himlen öppnat sig, endast tio minuter tidigare, vilket resulterade att vi var tvungna till att springa till verandan och låta Kenny och Moshe släpa omkring på vårt bagage helt ensamma i regnet.
 När vi väl kommit in under taket till verandan så lutade sig Justin fram mot mig och drog in mig i en varm omfamning. Ett lugn som jag inte känt på flera timmar spred sig i kroppen på mig tillsammans med ett lyckopirr. Det tog inte många sekunder förrän jag kände hur hans mjuka läppar pressades mot min hjässa, innan han avslutade omfamningen.
”Vi kanske borde kliva in, och meddela att vi är här… så att dem vet.” log han och kramade om min hand.
”Det vore en bra ide.” skrattade jag till svar.
 Justin tog vant upp extranyckeln som låg under dörrmattan och låste upp dörren med den, innan han lade tillbaka den. Hand i hand klev vi in i det välinredda, mysiga huset och möttes av en svag doft av potatisgratäng.
”Pappa!” ropade Justin högt. Hans vackra röst studsade mellan väggarna och för en sekund blev det tyst i hela huset innan ett ljud, som lät likt en elefanthjord, fyllde undervåningen. Minuten senare var Justin indragen i en kram, som bestod av hans småsyskon och pappa.
”Chustin! Jag haj saknat dig!” tjöt Jaxon samtidigt som han slog armarna kring sin brors hals.
Ett lyckligt leende spred sig på Justins läppar, ”Och jag har saknat dig med! Er alla!”
En mörkhårig kvinna slöt upp bredvid mig. Hon sträckte fram handen och log vänligt, ”Hej! Det är jag som är Erin. Du måste vara… Alexandra va?”
”Kalla mig Alex.” svarade jag leendes. ”Det är så kul att äntligen få träffa er!”
”Tack detsamma! Jag har hört så mycket roligheter om dig på senaste tiden… du och Justin måste ha det riktigt bra ihop va?”
Jag nickade och slängde en hastig blick på Justin, som lyckligt omfamnade sina syskon, ”Ja. Det är underbart.”
Erin smekte min överarm, ”Han är en riktigt bra kille.”
”Det är han.” instämde jag glatt. Hon log mjukt mot mig och bytte sedan plats med en muskulös man med många tatueringar, vilket jag förmodade var Justins pappa Jeremy.
”Åh! Så detta är den omtalade Alex? Det är så roligt att äntligen få träffa dig!” utbrast han samtidigt som han granskade mig från topp till tå innan han drog in mig i en varm omfamning. Han kramades nästan lika bra som Justin. Det var som jag hade trott - det gick i släkten.
”Det är kul att äntligen få träffa er också. Justin har pratat så mycket om er!” besvarade jag honom glatt. Jeremy släppte taget om mig och jag tog ett steg bak.
Erin, Jeremy och jag såg alla ned på Justin som satt med sina syskon på golvet. Han hade armarna om de båda och de pratade. Rätt vad det var fastnade Jazmyns blick på mig. Hon slet sig loss från Justin och gick fram till mig med en blick som av någon anledning skrämde mig.
 ”Vem är du?” frågade hon och såg upp på mig.
Jag harklade mig, lite obekväm av frågan, ”Jag är Justins vän Alex, du måste vara Jazmyn?” sade jag vänligt. Jag satte mig ned på huk så jag var i ansiktshöjd med henne och sträckte ut mina armar. ”Får jag en kram?”
”Hur känner du Justin?” frågade hon och ignorerade min kram.
”Jag är en av Justins dansare!” utbrast jag glatt för att lätta upp hennes, aningen, över beskyddande beteende.
”Varför är du här? Var är Selena?” Den sista frågan riktade hon till Justin då hon vände sig mot honom.
”Selena kommer inte komma mer Jazzy. Detta är Alex, hon är min flickvän nu.” berättade Justin lugnt.
”Jag vill inte ha Alex, jag vill ha Selena! Selena säger att jag är en prinsessa!” skrek Jazzy då och sprang iväg från hallen.
 Ett sting av smärta kändes i hjärtat på mig när hon sade så. Jag hade förberett mig på att behöva anstränga mig lite extra för att lära känna barnen, men jag hade inte räknat med att Selena skulle ha en så stor betydelse för Jazmyn.
”Ursäkta mig.” ursäktade sig Erin med ett obekvämt leende och försvann sedan efter Jazmyn.
”Oroa dig inte hjärtat, hon behöver säkert lite tid bara.” viskade Justin när han gav mig en kyss på tinningen. Jaxon såg på mig från Justins famn.
”Hej Aleksh! Ja ä Jaxo. Vill du jeka kujajömma?”
”Hej Jaxon! Kurragömma? Jag älskar kurragömma.” svarade jag entusiastiskt, villig att göra ett bättre intryck på honom än vad jag lyckats göra på Jazzy.
”Vad säger ni om att vi går in i vardagsrummet så att Alex och Justin kan vila lite, så kan vi senare leka kurragömma allihopa?” föreslog Jeremy och hänvisade oss in i det stora vardagsrummet.
 Jag och Justin slog oss ned bredvid varandra i en av de stora sofforna med Jaxon i Justins knä.
”Så, hur gick resan ungar?” undrade Jeremy och slog sig ned mitt emot oss.
”Bra. Justin sov, som vanligt, och jag lyssnade på musik.”
”En annan sak bortsett från att stå på scen som jag också är duktig på.” Justin log självsäkert och såg på mig. Jag log tillbaka samtidigt som jag himlade med ögonen när jag vände mig tillbaka mot Jeremy.
 
FOLLOW ME ON TWITTER - I FOLLOW BACK @cemilesuxx  | via Tumblr
"Another thing I'm great at except performing."

”Ja, han är så självsäker så det inte är sant.”
 Jeremy skakade på huvudet och ställde sig upp. ”Vill ni ha något att dricka? Maten är strax klar.”
”Ja, och ändå så älskar ni mig. Jag kan ta en Red Bull, tack. Babe, vad vill du ha?”
”Vatten blir utmärkt.” Jeremy nickade åt vår beställning och försvann ut ur vardagsrummet.
 Jag såg på Justin och Jaxon bredvid mig och de såg ut att brottas. Justin log och skrattade hela tiden. Att se honom med sina syskon gjorde mig glad. Han älskade dem och de älskade honom. Det var villkorlös kärlek, de älskade varandra oavsett vad.
 Jaxon avbröt deras brottande för att se på mig, ”Alesch? Gillaj du att hoppa schusch matta?” undrade han.
”Studsmatta? Jag älskar att hoppa studsmatta.” svarade jag honom, precis som jag hade gjort tidigare när han hade frågat om kurragömma. Jaxon nickade glatt och förflyttade sig från Justins knä till mitt.
”Gillaj du jeka med pokémon?”
”Jag vet inte. Jag har aldrig lekt med pokémon…” Jaxon såg på mig med ledsna ögon. Som att någon precis berättat för honom att jultomten inte finns.
”Men... Du kan ju lära mig Jaxon! Jag vill gärna lära mig leka med pokémon.”
”Ja!” utbrast han glatt innan han hoppade ner på golvet, för att antagligen springa upp till sitt rum.
 Jag vred på huvudet åt Justins håll och log. För första gången på hela resan var vi ensamma och kunde se på varandra utan att någon störde.
”Här har ni drickan!” avbröt Jeremy just då.
Skrattandes tog jag emot vattenflaskan han räckte över, ”Tack så hemskt mycket Jeremy. Uh, är det okej ifall jag går upp och byter om till lite… finare kläder?”
Jeremy nickade snabbt, ”Upp för trappan, dörren bredvid Jaxons. Du kommer se vilken dörr som är hans.”
Jag nickade och reste mig upp med vattenflaskan i ett fast grepp. När jag väl kommit upp till övervåningen så skannade jag av hela rummet tills jag fann dörren jag sökte efter. Som Jeremy hade sagt så såg man vilken dörr som var Jaxons - det var ett stort, blått J klistrat på dörren tillsammans med en massa pokémonkort.
 Leendes klev jag fram till dörren bredvid och slog upp den. När jag såg hur fint gästrummet Justin och jag skulle få bo i, blev jag förvånad. Väggarna var målade i en beige, krämig färg. All textil i rummet var i samma färg, tillsammans med mörka nyanser. Golvet var mörkt med en stor, vit matta på sig och sängen var av mörkt körsbärsträd. Dörrarna till garderoberna var täckta av speglar, och när jag mötte min egna spegelbild blev jag nästan svimfärdig.
 Mitt hår stod åt alla håll, mjukisbyxorna jag bar hade en stor chokladfläck på sig och min mascara hade smulat sig under ögonen på mig. Snabbare än blixten drog jag upp dragkedjan till min reseväska för att ta fram mina våtservetter. Det var ingen idé att gå omkring med smink om vi ändå bara skulle befinna oss här omkring.

 När jag återigen kom ner till vardagsrummet hade jag torkat av mig sminket, snabb-duschat samt bytt om till ett par svarta strumpbyxor och en stor, vit, stickad kofta att ha över. Mitt hår hade jag slängt upp i en hästsvans, för att slippa få det i ansiktet när jag skulle leka med Jaxon och förhoppningsvis även Jazmyn.
 Precis innan jag skulle svänga in till vardagsrummet kastade jag en blick åt vänster och såg Erin stå i köket och duka fram middagen. Jag gjorde en snabb u-sväng för att sedan gå in till köket.
”Kan jag hjälpa till med något, Mrs. Bieber?” undrade jag och gick fram till det stora matbordet hon höll på att duka fram.
”Snälla rara Alex, jag låter så gammal när du kallar mig Mrs. Bieber. Kalla mig Erin, det blir perfekt.”
”Okej då, Erin. Kan jag hjälpa till med något?” försökte jag igen.
Erin stannade upp i det hon gjorde och såg på mig med ett leende jag inte riktigt kunde tyda.
”Nej då, jag tar detta. Gå du ut till Justin och barnen och lek lite innan middagen.”
”Okej då. Men tveka inte att ropa om du behöver något. Utnyttja två extra händer medan de finns här.” sade jag och visade mina ”spirit-fingers”.
Hon skrattade mjukt åt mig, ”Jadå. Tack för erbjudandet!”
Jag nickade. ”Jag finns i rummet bredvid.”
Med dem orden sagda banade jag in i vardagsrummet, där Justin satt och samtalade med sin pappa, med Jazmyn sittandes i sitt knä. Hon var den enda som märkte att jag dykt upp i rummet och var därför den enda som blängde på mig. Jag stod stilla i dörrvalvet, försökte läsa av hennes sura ansiktsuttryck men det var omöjligt.
 Sekunder senare kravlade hon sig ur Justins omfamning och gick fram till mig, så att hon istället stod precis framför mig. Hon böjde huvudet bakåt och såg upp på mig med en bekymmersrynka i pannan.
”Kom. Jag ska visa dig något.” muttrade hon hårt och vinkade mot mig, i tecken på att jag skulle följa efter henne mot trappan. Förvånad över att hon ens tilltalat mig, gick jag lydigt efter henne upp för trappan och sedan in i hennes rosa rum.
Hon slog sig ner på sin bäddade säng och sträckte fram ett gosedjur i form av en prinsessa mot mig, ”Den här fick jag av Selena. Hon gav mig alltid presenter, och tog med mig på Disney Land när jag kom till henne och Justin. Hon var snäll. Snäll som en fe.”
Jag slog mig suckandes ner bredvid henne. ”Jag är också snäll Jazzy. Får jag visa min vänlighet innan du blir sur?” viskade jag vänligt och drog med handen över hennes huvud, men hon drog sig undan.
”Nej. För jag vill ha Selena.” svarade hon tvärt.
”Justin var inte lycklig med Selena, Jazmyn. Du måste förstå det… vill du inte att Justin ska vara glad?”
Hon nickade ivrigt så att hennes bruna hår studsade på hennes solkyssta axlar, ”Jo. Men med Selena. Inte dig.”
”Varför inte det?” frågade jag henne sårat, nu med en ledsen rynka mellan ögonbrynen.
”Jag…” började hon tveksamt och bet sig i underläppen medan hon funderade, ”Jag vet inte.”
”Precis Jazzy. Du måste bara ge mig en chans, så kan du berätta om du tycker om mig eller inte senare. Okej?”
”Jag v-” började hon men blev avbruten utav Erin som knackade på dörren.
”Tjejer? Maten är klar. Det är bara att komma och hugga in.” log hon mot oss med Jaxon vilandes på sin höft.
Jazmyn slängde en snabb, känslolös blick mot mig innan hon gick ut ur rummet efter sin mamma. Jag suckade innan även jag reste mig och gick ned för trappan. I hallen mötte jag Justin som drog in mig i en kram. Justin rynkade pannan när han såg min ledsna blick.
”Babe, är allt okej?” undrade han och gav mina läppar en kyss.
Jag suckade, ”Alltså… Jazmyn. Hon gillar inte mig. Hur mycket jag än försöker så händer inget.”
”Ge henne lite tid älskling, hon kommer ändra sig. Det finns inte en människa i världen som kan ogilla dig.” Justins händer strök mig tröstande över ryggen vilket fick mig att må lite bättre i alla fall.
”Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig mer.” svarade Justin och jag placerade en mjuk puss på hans läppar innan jag vände mig om för att gå in i köket.
”Babe, bara lite till.” ropade Justin bakom mig och omfamnade mig bakifrån och gav mig en passionerad kyss precis när vi gick in i köket.
”Ungar, blunda! Justin kan inte hålla sina läppar i styr.” ropade Jeremy vilket fick oss att avbryta vår kyss.
 Det var något med mig och att kyssas inför Justins alla familjemedlemmar. Det kändes inte riktigt som ett bra första intryck. Kanske hade Jazzy rätt? Jag kan inte alls var så bra som alla säger.
”Jag är ju en Bieber, det sitter i generna.” sade Justin och log mot sin pappa.
”Det har du helt rätt om, min son.” skrattade Jeremy medan Justin drog ut en stol åt mig så att  jag kunde sätta mig ned.
 ”Justin, vi är inte på dejt, du behöver inte dra ut stolen åt mig. Jag klarar mig.” sade jag aningen generad över det han gjort.
”En gentleman är en gentleman hela tiden. Vare sig det är på en dejt eller inte.” log Justin och satte sig bredvid mig.
”Åh Erin, allting ser utsökt ut!” berömde jag Erin medan jag såg över maten som stod framdukad på bordet.
 Potatisgratäng var min favorit och fläskkotletter låg också högt upp på listan. Alla lassade på mat på sina tallrikar och tycktes sedan vänta på något. Jag såg upp på Justin för att se vad det var. Då tog Justin, från ena sidan, och Jaxon, från den andra, tag i mina händer. De blundade och sänkte sina huvuden. Då förstod jag. De var den sortens familj som alltid bad en bordsbön innan de åt.
 Justin harklade sig, ”I Jesu namn till bords vi går. Välsigna, Gud, den mat vi får. Amen.”
”Amen.” sa vi alla i mun på varandra innan vi började äta av vår mat.
 Jag tog först en tugga av potatisgratängen. Den smakade ungefär som himlen fast på jorden. Inte för att jag visste hur himlen smakade eller om den ens hade en smak, men ja, så smakade den i alla fall.
”Så… Justin, Alex? Hur träffades ni?” undrade Erin mellan sina tuggor.
Justin såg på mig och nickade. Som om han ville säga ”ta det du” som i - berätta det du. Så jag tog mig till orda och berättade hela historien. Från början till slut. Med vissa delar utelämnade som var mellan mig och Justin.
När jag var färdig så nickade Erin och Jeremy åt historien. Jag lät mina ögonlock falla för en sekund för att fundera över vad jag nyss hade berättat. Justin störde mina tankar genom att fatta tag om min hand under bordet, men på ett störde han inte alls. Han gjorde dem fulländade. Han fick mig att inse, att jag var världens mest lyckliga person och det var tack vare honom.
Kliché kapitel, eller vad säger ni? Haha, nej men det var ju gulligt! I nästa kapitel kommer det hända grejer... be prepared... ;)
 
Förlåt för den seega uppdateringen, men vi har skola precis som ni och har inte alltid tid eller lust att skriva! Hoppas ni respekterar det! :) Kommentera massor nu, we ♥ u guys! / E & L.

Love Me Like You Do - 62

Han särade långsamt på läpparna och lät min tunga glida in för att leka med hans. Justins hand drog sig ned från min käklinje mot min tröjkant, men just som han skulle placera sin hand innanför tröjan på mig så harklade sig någon från dörröppningen.

 Vi hoppade förskräckt ifrån varandra och stirrade generat på Bruce som stod och skrockade i dörrvalvet.

“Ni kan komma och äta nu.” skrattade han och vände sedan på klacken.

Suckandes såg jag ned på mina fingrar. Nästa gång skulle jag be Justin stänga dörren efter sig.

 
”Tack för maten, Mrs. Dale.” log jag vänligt åt Dianes håll. Jag hade alltid trott att hennes efternamn varit Mallette, eftersom att det var det Pattie hette, men det visade sig att Dale var Bruces efternamn och det hade då gått över till Diane när dem gifte sig. Justin hade viskat det i örat på mig när vi gått ner till köket för att äta middag.
”Det är det minsta jag kan göra hjärtat.” skrattade hon vänligt till svar.
”Det var utsökt. Det var det verkligen.” malde jag på. Hon måste ha varit mästerkock i yngre dagar eller något, för maten smakade nästan godare än på restaurang.
Hon skrattade mjukt åt mig, ”Äh, det här tramset? Men jag är glad över att du tycker det!”
”Ja, mormor. Detta tramset var super-duper-mega gott. Din mat är alltid god.” sade Justin och sköt sin tallrik mot mig eftersom jag börjat stapla alla tallrikar på min egna.
”Äsch, du överdriver Justin.” Diane himlade med ögonen åt Justin och följde mitt drag i att resa sig. Jag plockade upp så mycket disk jag kunde och bar över det till diskhon där jag ställde det så snyggt och prydligt jag kunde.
 Jag vände sedan på klacken och gick tillbaka till bordet för att hjälpa Diane duka av resten. Justin och Bruce samtalade lågt om ishockey säsongen som snart skulle dra igång och jag kunde inte ens spela det minsta intresserad. När vi fått väck alla tallrikar och grytor från bordet kavlade jag upp ärmarna på min skjorta och ställde mig vid diskhon.
”Alexandra, jag tar hand om detta, snälla. Gå du in till vardagsrummet med Justin och Bruce.” Diane lade sina mjuka händer på mina armar och försökte försiktigt dra mig bort, men jag vägrade. Jag ville inte vara en ouppfostrad unge som bara var där i någon annans hus utan att bry sig om att hjälpa till. Jag ville visa att ”kändisskapet” inte har tagit till mig.
”Mrs. Dale, sitt ned och njut. Umgås med ditt barnbarn. Jag tar hand om disken.” försäkrade jag henne mjukt.
Hon log utmattat mot mig, ”Du är allt bra vänlig du. Men jag kan iallafall torka disken.” föreslog hon.
Jag nickade leendes och började gnugga av matresterna från tallrikarna. Diane tog varsamt emot porslinet för att torka det, innan hon ställde upp det i skåpet över våra huvuden. Processen fortsatte så tills diskhon var tom.
”Detta gjorde vi bra.” log jag och höjde min hand för att slå i hennes i en high-five.
”Det var skönt att ha lite hjälp. Tack så mycket Alex.” nickade hon innan hon drog in mig i en mjuk omfamning.
Justin kom då gåendes in i köket, ”Hey! Alex är min, bort med tassarna mormor.”
Diane skrattade glatt åt sitt barnbarn och kramade om han från sidan, ”Ja, hon är bara din. Och underbar är hon också.”
”Sluta, jag rodnar ju!” tjöt jag och slog mina händer om kinderna för att dölja den stora rodnaden som flammat upp på mina kinder. Diane skrattade innan hon lämnade köket för att istället gå in i vardagsrummet.
 Så snart Diane var helt borta tog Justin två stora kliv fram mot mig, så att våra kroppar rörde vid varandra. Han log brett mot mig, varpå han pressade sina mjuka läppar mot mina i en kärleksfull kyss.
”Dem älskar dig.” andades han mot mina läppar så snart kyssen var över.
”Hur vet du det?” fnittrade jag lågt, så att Diane eller Bruce inte skulle höra mig. Varför jag inte ville det visste jag inte ens själv, jag ville bara inte det.
Han knäppte sina händer på min rygg och lutade sitt huvud bakåt, ”Tja, kankske för att min mormor kallade dig underbar? Morfar sa att du var alldeles fantastisk, och att jag verkligen inte hade överdrivit när jag berättat om hur vänlig och vacker du är.”
”Justin…” andades jag hest fram.
 Försiktigt så lyfte Justin på sin arm och smekte bort något vått från min kind med hjälp av sin tumme. Jag antog att det var en tår. Långsamt så slöt jag ögonlocken och lutade mig mot hans hals. Det gladde mig så överdrivet mycket att hans familj tyckte om mig. Att dem hade sagt sådana saker om mig. Det var som om någon hade kommit och berättat för mig att jag vunnit fem miljoner i månaden i ett helt år på lotto. Fast nej, detta var bättre.
”Vill ni ha lite fika? Jag tänkte åka till bageriet och köpa.” harklade Bruce sig i dörröppningen, precis som han gjort lite tidigare idag i Justins sovrum.
Justin placerade sin arm kring min midja istället och nickade, ”Det låter bra. Vi kan ta varsin… tja, någonting.”
”Uppfattat.” svarade Bruce och log det största leendet jag nog hade sett. Det var omöjligt att inte besvara det. Fortfarande med leendet på sina läppar, vände han på klacken och försvann ut ur huset. I det lilla fönstret som vätte ut mot framsidan av huset kunde man se hur Bruce klappade på en katt som hade lagt sig i solen på deras gräsmatta, hälsade på grannen som bodde tvärs över gatan och sedan hur han hoppade in i bilen.
”Justin, jag går ut på baksidan och hänger tvätten!” ropade Diane från någonstans i huset.
”Okej!” ropade Justin till svar. En dörr slogs igen, och vi var helt ensamma.
”Tror du de gör detta med mening?” undrade jag och följde efter Justin till hans rum.
”Gör vadå?” undrade han när han slog upp sin stora reseväska som låg på golvet bredvid den lilla sängen.
”Lämnar oss ensamma med mening. Det känns som det. Din morfar hade ett sådant mysko-léende och i nästa sekund ska din mormor hänga upp tvätt.” förklarade jag mig medan jag scrollade ned på Facebook där jag låg i Justins säng.
Justin brast ut i skratt, ”det du just sa… Det lät bara orimligt Lex. Vem tänker så långt ens?”
”Jag vet inte, tanken bara slog mig. De kanske vill ha barnbarns barn du vet?” skrattade jag och rullade över på sida för att kunna se Justin byta om från jeans till en OnePiece. ”Släng hit min overall också!” Jag kallade våra OnePiece för overall, endast för jag kände mig som ett barn i den. Jag hade alltid overall som barn, det var praktiskt och höll mig varm.
 Justin slängde min rosa OnePiece på mig och jag kämpade med att få den på mig utan att lämna min position i sängen.
 

”Vadå, vill du ha barn?”
Justin, som hade satt sig på sängkanten, såg allvarligt på mig med stora ögon.
”Åh nej, vi ska inte ha denna konversationen Justin! Det är för tidigt för sådant.” Jag hävde mig upp på en armbåge och såg på honom. Hans blick var lika fastklistrad i min som tidigare.
”Vadå, får jag inte fråga?” undrade han. ”Planerar du att göra slut eller?”
”Sluta prata nonsens Justin. Ja, jag vill gärna ha barn och stor familj. Men just nu? Nah-ah. Jag är inte redo för något sådant just nu. Om kanske tre eller fyra år, då kan du komma tillbaka och fråga mig.”
”Stor familj i framtiden? Räcker för mig.” Justin pressade leendes sina läppar mot mina. Jag masserade försiktigt hans läppar när han sakta började krypa över mig. Han stödde sig på sina händer på varsin sida om mitt huvud och mina fingrar fann sig genast till hans hår där jag lekte med hans silkeslena hårslingor.
 Justin placerade sig mellan mina ben för att sedan smeka mitt högra lår. Han drog sina fingrar längst hela låret och precis när han hade lyft upp det för att lägga det om honom for dörren till hans rum upp.
”Ungar vi… Oj, störde jag något här? Ursäkta mig…” ursäktade sig Diane. Jag och Justin for upp i sittande position över sängkanten med en meter mellan oss. ”Jag ville bara meddela att vi har dukat fram lite fika i vardagsrummet.” Diane log ursäktande innan hon stängde dörren och lämnade oss ensamma.
”Jävla skit.” muttrade Justin surt. ”Varför ska de aldrig knacka?” Justin förflyttade sig från sängen till dörren för att vrida om låset innan han började gå mot mig igen. ”Var var vi?”
”Vi var på väg ut till vardagsrummet för att fika.” svarade jag glatt och reste på mig.
”Men jag gillade mer det vi höll på med där.” sade Justin besviket och pekade på den lilla sängen.
”Jaja babe, vi har massor med tid för sådant. Vi kom hit för att umgås med din familj, inte ha massa intima stunder för oss själva.”
Justin suckade och gick stumt ut ur rummet med mig vid sin sida. Diane såg generat upp på oss när vi kom ned och drog med händerna över servetten som låg i knäet på henne. Bruce log vänligt mot mig när jag slog mig ner.
”Så… när åker ni till Jeremy och ungarna då?” frågade Diane Justin bakom sin kaffekopp.
Justin tog en tugga av sin munk, ”Imorgon förmiddag tror jag. Hur så?”
Diane ruskade på huvudet. ”Jag vill bara veta hur länge vi får ha er här… inte så länge verkar det som.” mumlade hon sorgset.
Jag förstod henne. Om mitt barnbarn helt plötsligt blev världens kändaste tonåring och bara kom för att hälsa på under en dag, så skulle det göra ont när han väl åkte.
”Men vi kommer tillbaka med turnén sen och ni får väl komma och hälsa på!” föreslog Justin då.
”Självklart att vi kommer och hälsar på. Annat vore ju bara trams.” skrockade Bruce fram innan han tog en tugga av sin bakelse.
 Jag sippade försiktigt på mitt kaffe, då det inte var tillräckligt svalt för att kunna drickas ordentligt ännu, medan jag såg mig omkring i vardagsrummet. På hyllan över den öppna spisen stod ett flertal fotografier uppradade. Ett var på Pattie och Diane från Patties student, det andra var på Diane och Bruce på deras bröllopsdag, två foton var Justin med på och det sista var på ett ultraljud.
”Är det där du?” frågade jag nyfiket och pekade på ultraljudet där den lilla skrumpen till bebis visades.
Justin nickade leendes, ”I egen hög person.”
”Du har blivit vackrare med åren, det är i alla fall säkert.” retades jag med honom.
”Hey!” utbrast han då och skulle precis armbåga mig i revbenen men insåg sedan att jag höll i en kokhet kaffekopp.
”Turen var på din sida Smith, hade det inte varit för den kokheta koppen hade du varit död just nu.” hotade Justin.
”Du skrämmer mig inte, Bieber.” svarade jag och gav honom en mördarblick.
Klingade skratt lämnade både Bruces och Dianes strupar medan de såg roat på oss.
”Ni är speciella ni.” skrattade Bruce och ruffsade till mitt hår då jag satt närmst honom. Av ren automatik kröktes ett leende på mina läppar. Här var jag lycklig, och på något vis ville jag stanna här.
Jag petade i mina pannakakor. Det värkte i magen på mig, och en klump hade växt sig stor i halsen på mig. Hela min kropp var tung som bly.
”Justin, hjärtat? Vad är det som är fel?” frågade mormor mig från tvärs över bordet.
Jag såg trött upp på henne, ”Jag… jag vill inte åka bara.” svarade jag med tjock röst.
Hon suckade långdraget. ”Jag vill inte heller att du ska åka… tro mig - det är det sista jag vill. Det var så skönt att ha dig och Alex här, även om det bara var för ett litet slag.”
”Ja… men vi kommer och hälsar på ofta sen. Jag lovar.” nickade jag och försökte mig på ett leende, som mormor genast besvarade innan hon såg upp på något bakom mig. Strax därefter kände jag hur två lätta händer placerades på mina axlar.
”Åh, pannkakor! Vad gott.” utbrast Alex och slog sig sedan ner på stolen bredvid min.
”Älskling, du får snabba dig med det. Vi måste åka klockan nio.” påminde jag henne strängt.
Hon himlade med ögonen samtidigt som hon lassade upp en hög pannkakor på sin tallrik, ”Jaja, jag vet. Du behöver inte påminna mig varje minut.”
”Jag vill bara inte att vi ska missa planet.”
”Vad har vi att missa? Din chaufför väntar på dig, det är inte direkt så att han drar iväg till Winnipeg utan passagerare utan bara bagage.” skrattade Alex medan hon hällde sirap i cirklar över berget med pannkakor.
Jag skakade på huvudet, ”Skynda dig bara är du snäll.”
Mormor skrattade mjukt åt oss, ”Jag ser så mycket av din morfar i dig Justin…”
”Verkligen?” andades jag chockat ut, men blev sedan glad. Visst - han kanske inte var min biologiska morfar men att hon ser likheter mellan oss gläder mig något enormt. Det visar bara vilket starkt band vi har som inte är DNA.
”Ja… ni har samma sorts humor, samma stress…” nickade hon övertygande, ”samma romantik.”
”Hur vet du vad Justin har för romantik? Han är lika romantisk som en säck med potatis tycker jag.” mumlade Alex med munnen fylld av pannkaka.
”Tyst Alex, hon snackade inte med dig.” svarade jag och nöp henne retsamt på armen.
”Är du stolt över att en person snackar med dig? Aw. Justin har en vän… och det är hans mormor. Inget illa menat Diane, du är underbar.”
Mormor skrattade, ”Tack detsamma!”
En suck lämnade min mun, ”Strunt samma. Jag väntar på vårt rum Alex.”
 Jag reste mig snabbt upp och skyndade mig upp till mitt rum där jag lade mig ner på sängen med blicken upp i taket. Det fick mig att fundera på hur många gånger jag legat här, och av vilka anledningar. En gång, när Ryan och jag hade bråkat i skolan så hade jag sprungit hem hit och gråtit, men morfar hade varit kvick med att få hit Ryan tillsammans med sin pappa. En annan gång var när jag legat här med min första, riktiga flickvän Sheryl, och kyssts.
”Förlåt om jag var elak.” viskade Alex mot dörröppningen.
Jag sneglade på henne, och så snart hon märkte det slog hon ner blicken. Ett litet leende tog plats på mina läppar, ”Kom hit med dig.”
Hon gick stumt fram till sängen för att lägga sig ner, ”Så du är inte arg?”
”Varför skulle jag vara arg? Du skämtade ju bara. Jag var bara trött.” försäkrade jag henne.
”Bra.” log hon då till svar. ”Klockan är kvart i nio. Ska vi göra oss iordning?”
Jag skakade lätt på huvudet, fortfarande med blicken upp i taket. “Vi kan ligga kvar här och njuta lite tycker jag.”
”Det låter inte så dumt.” svarade hon mjukt och pressade sina läppar mot min hals, innan hon återigen lade sig på min axel för att liksom jag, se upp i det vita taket med små klisterstjärnor.
Där låg vi, och stirrade upp i något tomt men som ändå var fyllt med minnen till bredden.
Spänning är på väg. Ta det lugnt och njut av det mysiga än så länge. Kommentera! x E&L.

Love Me Like You Do - 61

”Ja, vi åker dit.” tyckte jag glatt. Bara Justin var glad så brydde jag mig inte om vad det var vi höll på med.

”Jag ringer pappa senare och berättar att vi kommer. Scooter måste självklart också veta… detta kommer bli så kul! Jag hade verkligen i tanke att du skulle få träffa mina syskon någon dag..”

”Tja, den dagen blir snart!” skrattade jag.

Justin ställde sig upp framför mig och tog tag om mina händer för att sedan dra in mig i en omfamning.

”Tack Alex… jag älskar dig. Vad skulle jag ha gjort utan dig och din smarta hjärna?”

 

Jag satt och spände hela kroppen av nervositet . Piloten hade precis meddelat oss om att vi var uppe på rätt höjd samt att det nu var okej att knäppa upp säkerhetsbältena.

Några dagar hade passerat sedan jag och Justin bestämt oss för att åka upp till Kanada för att träffa hans familj. Vi hade hunnit avsluta våra repetitioner inför turnén som drog igång på lördag i Phoenix.

Fyra dagar skulle vi spendera med hans familj och jag var mer än livrädd. Rädd för hur hans familj skulle acceptera mig. Mest rädd för hans syskon Jazmyn och Jaxon. Det är lättare att göra intryck på vuxna människor än barn. Barn tröttnade lätt och man var hela tiden tvungen till att komma på nya trick för att underhålla dem.

Jag hade i och för sig lätt med barn men dessa barnen var viktiga för mig. Det var inte skit samma om de inte gillade mig. Jag skulle vara med Justin länge, jag kände det inom mig, och då var det viktigt att personerna som betyder mest för honom gillade mig.

Av att döma så skulle det inte vara speciellt jobbigt. Alla jag pratat med har sagt att Justins familj är lika jordnära och trevliga som Justin. Inte alls kändiskåta och skrytsamma som vissa kändisar var. De var helt enkelt normala. Eller ja, så normala de kunde vara med tanke på situationen.

Det här med att träffa Justins familj fick mig att tänka på min egna familj. Jag hade varit ifrån dem i lite mer än två månader och jag saknade dem mer än någonsin nu. De skulle självklart komma och hälsa på oss på turnén men när gick inte att säga. Pappa och Elenor har båda svårt att ordna så att båda är lediga samtidigt och att vänta tills vi kom till Europa var inget alternativ. Vi skulle träffas innan dess.

”Det är lugnt hjärtat. Det kommer gå bra.” Justin kramade om min hand och log ett leende som fick mig att slappna av en aning, men inte tillräckligt. Jag hade aldrig träffat en killes föräldrar förr.

 Rätt vad det var kände jag Justins läppar pressas mot min tinning. Hans läppar stannade kvar mot min hud en stund innan han drog ifrån och såg på mig med en bekymrad blick.

”Mår du bra, älskling?” undrade han försiktigt.

Jag slöt ögonen och tänkte igenom vad jag skulle svara. Sanningen lät bäst så när mina tankar lett sig till att tänka på min egna familj, var inte Justins familj något större problem längre. Klumpen i halsen berodde längre inte på nervositet, utan hemlängtan. Jag slöt ögonen och tänkte på min familj. Mina småsyskon som var hemma i Sverige. Jag saknade dem. Det gjorde jag. Jag hade Justin, men just nu var det inte tillräckligt. Jag ville vara nära min familj. Det var ingen tvekan om vad jag skulle säga.

”Ja, fast det är bara det att jag saknar min familj…” Jag slog upp ögonlocken och mötte Justins blick.

”Kom här.” begärde han och klappade i sitt knä åt mig att sätta mig där. Jag klättrade över till hans säte och satte mig o hans knä. Han höll en hand bakom min rygg och den andra om min mage så att hans hände möttes och han kunde fläta samma sina fingrar för att hålla mig i ett stadigt grepp.

”Jag vet att det är jobbigt att vara utan sin familj, jag är själv i den situationen dag ut och dag in. Det enda som är positivt med det är att du sedan kommer uppskatta dem mer, din familj alltså. Du ska veta att du inte är ensam. Jag kan inget göra än att säga att jag och många andra finns här för dig ifall du vill prata om det. Vi förstår. Teamet. Alla är ifrån sina familjer, så om det är någon som förstår dig så är det jag och teamet.”

Teamet. De var min nya familj. De förstod mig. Det jag gick igenom, gick dem också igenom. Alltså vara det bara till att vänja sig vid att ha hemlängtan. Eller, jag längtade ju egentligen inte hem utan bara efter min familj.

”Och så bjuder vi självklart över din familj, när du än vill, baby. Det är bara att säga ifrån så fixar jag det.”

Jag kramade om Justins nacke och gav honom en hastig kyss på läpparna. ”Du är min familj nu Justin.”

Justin log snett, ”och du är min familj, baby.”

”Jag älskar dig.” viskade jag.

Justins ansikte var så nära att hans läppar snuddade vid mina. Något som gjorde mig galen. ”Jag älskar dig mer.” viskade han innan han raderade avståndet mellan oss och tryckte sina läppar hårt mot mina.

När kyssen tråkigt nog tagit slut, satte jag mig ned i mitt säte igen men behöll mina ben över Justins lår. Visslandes på en låt som stått på radion imorse när vi packat våra väskor, sträckte jag mig över gången, till den lilla minkylen som stod precis bredvid.

 I sökandet efter en cola fann jag en platslåda, fylld med bitar av mozzarella pizza. Ett brett leendes tog plats på mina läppar och jag drog snabbt åt mig den iskalla lådan.

”Vad har du hittat?” undrade Justin nyfiket bakom sin laptop.

”Du får se sen.” retades jag och reste mig upp för att gå fram till den inbyggda mikron planet hade.

 Medan tallriken med pizzabitarna snurrade runt, gick jag tillbaka till kylen för att ta fram det jag sökt efter från första början. Coca Cola. Justin skrattade mjukt bakom mig, förmodligen åt något han läst på sin dator men för säkerhetsskull så vred jag på huvudet för att se efter. Som jag hade trott satt han med blicken ner i datorn och höll på att skriva in något, antagligen ett svar till det roliga.

 I tystnad öppnade jag min colaburk och tog två stora klunkar, när mikron började pipa. Suckandes ställde jag ned burken på det utfällbara bordet som stod jämte med kylen innan jag gick till mikron för att hämta min mat.

”Vill du ha?” frågade jag Justin när jag slagit mig ned, med en pizzabit i handen.

Han slängde en snabb blick på pizzabitarna och skakade sedan på huvudet, ”Nej tack.”

En rynka tog plats i pannan på mig, ”Vem är du och vad har du gjort med Justin?”

Han skrattade mjukt, ”Jag är bara inte sugen, babe.” förklarade han och lutade sig framåt för att placera en mjuk kyss i pannan på mig.

”Skyll dig själv.” Jag ryckte på axlarna och tog en stor tugga av den alldeles för varma pizzan. För att slippa spotta ut den så tuggade jag med öppen mun och tog ett flertal klunkar cola att svälja ner biten med.

 

 

Bilresan från Torontos flygplats till Stratford, där Justins morföräldrar bodde, tog lite mer än en timme. Jag och Justin hade suttit i baksätet av den svarta Mercedesen som kommit för att hämta oss. Jag hade lutat mitt huvud mot Justins axel och han lutade sitt huvud mot mitt huvud. Och så åkte vi, hela bilresan, i tystnad. Vi hade lyssnat på musiken som spelades på radion men ingen verkade ha krafter till att starta upp en konversation

 Bilen rullade genom en stad, som påminde mig om de lite mindre städerna i Sverige. Det var trevligt med små samhällen, man liksom kände de flesta och visste vem alla var. Ibland önskade jag att jag kom från en mindre stad.

”Va?” Justin flyttade sitt huvud från mitt för att kunna se på mig.

”Vadå?” undrade jag.

”Du sa något med mindre stad, jag hörde inte riktigt.”

Jag skrattade, ”Sa jag det där högt?”

”Ja det gjorde du, Lex.” Justin brast ut i ett klingande skratt. Han var så vacker när han skrattade. Man kunde verkligen se lyckan som speglades i hans ögon.

”Hehe, oj, jag tänkte högt antar jag. Nej, men jag sa bara att jag ibland önskar att jag växt upp i en lite mindre stad.” berättade jag.

Justin höjde ett bryn, ”varför det?”

”Jag vet inte, det känns som om ni har bättre samanhörighet och sedan är vi storstadsfolk ganska snobbiga, egoistiska och otrevliga. Jag hade hellre kommit från en mindre stad.”

”Du om någon är varken snobbig, egoistisk eller otrevlig. Du är jordnära och omtänksam. Du bryr dig så mycket om andra människor Alex, att du nästan glömmer att tänka på dig själv. Du vill alltid andras bästa och prioriterar dig själv sist. Ibland borde du vara lite mer egoistisk faktiskt.” sade Justin allvarligt.

”Jag bryr mig visst om mig själv!” försvarade jag mig. Jag var kanske inte jätte egoistisk men jag var absolut inte heller så som Justin förklarade mig.

Justin log och gav sedan mina läppar en mjuk kyss, ”jag vet, men inte lika mycket som du bryr dig om andra.”

”Äh.” suckade jag bara och lät konversationen dö ut.

 Istället lutade jag mig mot fönsterrutan och granskade de små, färgglada husen vi åkte förbi. Folket som strosade omkring på gatorna stannade upp och vände sig om för att se efter vem det var som kom. De flesta förstod nog att det var Justin, på grund av de två andra bilarna som åkte bakom oss och på grund av de mörkt tonade rutorna. Ett gammalt par vinkade, tre små flickor stannade upp med sin hopprepslek för att stå och skrika en stund och en man som just lämnat affären visade oss en perfekt tandrad. Alla var så vänliga här.

”Du måste verkligen tycka om det här stället. Jag menar… det är väl typ det enda stället där du kan vara du?” frågade jag samtidigt som jag satte upp mitt hår i en ny hästsvans.

”Jo… det är trevligt att komma hit. Visst, det är vissa som kommer fram för att ta en bild eller något men annars är det lugnt. Mycket lugnare än i andra länder.” skrattade han fram till svar.

Jag flätade samman våra fingrar och lutade mig tillbaka i sätet, ”Men din pappa och dina syskon då? Vart bor dem? Jag har fått intrycket av att dem inte alls bor i Stratford som dina morföräldrar gör.”

Justin nickade, ”Dem bor uppe i Winnipeg. Jag vet inte ifall dem har tagit sig hit eller om vi ska åka dit, vi löser det.”

”Okej.” mumlade jag snabbt till svar, ”Du och din morfar har en väldigt stark relation va?”

“Ja, det har vi… det är lite galet, vi delar inte blod och kött men ändå har vi något som drar oss till varandra”, Justin log barnsligt åt sig själv, ”Han är den bästa morfar man kan önska sig.”

 

:D

"He's the best grandpa' you could ever wish for." 

 

”Va? Är han inte din riktiga, riktiga morfar?” frågade jag förvirrat. Justin hade aldrig nämnt det.

”Nej. Min mammas riktiga far stack när hon var yngre, så mormor gifte om sig med Bruce. Mamma kallar honom såklart för pappa för det är på det sättet hon ser honom. Han är den som fanns för henne när hon fick sitt hjärta krossat, han hjälpte henne att lära sig cykla. Han tog hand om mig när mamma var tvungen att jobba för att ha råd med vår pyttelilla etta.”

”Åh… jag förstår.” nickade jag, för det gjorde jag verkligen.

 Under en tid som yngre hade jag faktiskt kallat Elenor för mamma. Efter min egna mammas bortgång, så var det som om något saknades. En kvinnlig förebild. Så när pappa hade gift om sig så hade jag gått omkring och kallat Elenor för mamma i ett helt år, men slutade sedan. Varför visste jag inte, det var för svårt att komma ihåg även fast det bara var för lite mindre än tio år sedan.

”Ska vi äta när vi kommer fram?” frågade Kenny från framsätet.

Justin skrattade högt, ”Ja, det tror jag. Vi brukar väl äta när vi kommer fram - eller hur?”

Kenny knyckte på nacken, ”Det har du rätt i.”

”Vad brukar ni äta då?” frågade jag nyfiket och lutade återigen mitt huvud mot Justins varma axel.

”Köttfärslimpa med kokta grönsaker, kött, ibland hamburgare, lasagne, biff… ja, det är olika för varje gång vi kommer.”

”Okej.” svarade jag trött.

Bilens hastighet saktade genast ner och till slut så stannade den. Ett nervöst pirr for ut i hela kroppen på mig och mina ben blev lika mjuka som kokt spagetti inom en nanosekund. Varför blev jag så nervös? Det här var en småsak. Det skulle gå alldeles utmärkt. Så som Justin har talat om sin familj så verkar dem vara en trevlig, glad familj som tog emot alla med öppna armar.

”Showtime.” log Justin och pressade sina läppar mot mina en sista gång innan han lämnade mig ensam i bilen.

 Jag fingrade nervöst på min tröjärm och såg ut genom fönstret. Ett litet, beiget hus med stor grön gräsmatta tog upp mitt synfält. Vid garaget stod en stor, grå minibuss och bredvid trappan till ytterdörren stod en liten hammock. Det såg mysigt ut.

 Ytterdörren slogs upp och en äldre kvinna klev ut. Hon hade kort, ljusbrunt hår och glasögon som låg långt ned på hennes näsrygg. Justin tog fem stora kliv fram mot henne och omfamnade henne sedan i en lång kram. Då slog det mig. Varför satt jag kvar här? Inte var det bara töntigt utan även otrevligt.

 Jag drog ett djupt andetag och öppnade sedan dörren för att kliva ut. En svag bris slog mig i ansiktet och fick skjortan som satt på min kropp att blåsas upp.

 Kvinnan, som förmodligen var Justin mormor, gick leendes åt mitt håll. För att förminska avståndet snabbare gick jag likaså framåt. Över hennes axel kunde jag se hur en äldre man även lämnade det lilla huset för att hälsa på Justin.

”Hej! Diane är jag, Justins mormor. Du måste vara Alex?” Diane räckte fram en vänlig hand.

Jag kramade varsamt om den och nickade, ”Ja! Jag är Alex. Det är så kul att äntligen få träffa er. Wow. Justin har talat mycket om er.” log jag.

”Hoppas han bara har sagt bra saker då.” skrattade Diane till svar och drog sedan in mig i en kram, som jag gladeligen besvarade. Hon doftade sött av vanilj och rosor, och hade samma mjuka omfamning som Justin. Var det något som gick i släkten - att kramas bra?

Diane drog med mig till Justin som stod och talade med sin morfar om något. När dem såg oss komma tystnade dem genast och fyrade istället av två breda leenden.

”Hej, jag är Bruce. Och du är Alex?” log Bruce och drog in mig i en stor bamsekram han med.

”Japp, jag är Alex.” skrattade jag när kramen var avslutad.

 Justin placerade två händer om min midja och drog mig till sig. En lugnande värme spred sig i kroppen på mig och fick mig att slappna av. Diane och Bruce gick mot bilen för att hälsa på Kenny, så Justin passade på att ta med mig på en liten rundtur.

 Utan att släppa taget om min hand, så drog han först med mig in till ett stort, ljust kök. Vi fortsatte därefter ned för en liten trappa, där han förklarade hur han och Chaz hade lekt någon lek med uppstoppade djur vilket lett till att räven tappat sin tass. På undervåningen visade han mig tvättstugan och vardagsrummet, innan jag återigen blev släpad upp för trappan, in till ännu ett vardagsrum.

 När han visat mig alla nödvändigheter, fortsatte vi upp till den sista våningen där alla sovrum befann sig. Istället för att gå in pekade han bara på dörrarna om vilket sovrum som tillhörde vem, men stannade sedan vid en dörr.

”Det här är mitt gamla pojkrum.” viskade han och såg mig djupt in i ögonen innan han slog upp dörren.

 Väggarna var tapetserade blåa, med Toronto Maples Leaf logga på sig. Två stora hyllplan var uppspikade på väggen bredvid den lilla sängen, som även den var klädd i Toronto Maples Leaf tema.

 Fascinerad över hur mycket tid dem måste ha lagt ned på att fixa det här rummet, gick jag fram och slog mig ned på den lilla sängen.

”Wow. Det är så… fint.” flämtade jag imponerat. Det var det verkligen, fint.

”Tack. Du är den första som säger det”, skrattade Justin och slog sig ned bredvid mig, ”alla andra tjejer som varit här har tyckt att det varit töntigt. Men jag kan bara inte göra om. Det här rummet betyder mycket för mig.”

”Jag förstår det…” nickade jag.

 Justin lutade sig mot mig för att pressa sina läppar mot mina i en mjuk kyss. Då positionen jag hade var ytterst obekväm, så bestämde jag mig för att istället lägga mig ned. Justin fattade hinten och lade sig ner över mig utan att avbryta kyssen.

 Jag placerade mina händer i nacken på honom för att kunna trycka honom närmre mig, medan han smekte min käklinje med otrolig försiktighet. Som om han trodde att jag skulle gå sönder.

Han särade långsamt på läpparna och lät min tunga glida in för att leka med hans. Justins hand drog sig ned från min käklinje mot min tröjkant, men just som han skulle placera sin hand innanför tröjan på mig så harklade sig någon från dörröppningen.

 Vi hoppade förskräckt ifrån varandra och stirrade generat på Bruce som stod och skrockade i dörrvalvet.

“Ni kan komma och äta nu.” skrattade han och vände sedan på klacken.

Suckandes såg jag ned på mina fingrar. Nästa gång skulle jag be Justin stänga dörren efter sig.


På riktigt... detta kapitel var liksom bara: OMG NO KILL ME JAG ORKAR INTE SKRIVA WÄ.

Det tog såååå lång tid för oss att ta oss samman och skriva det... haha. Usch. Sämst är vi. Men anywayk, nu är det iallafall uppe, så kommentera! (Och gärna liiite bättre än på 61...;)) 

Puss, eran Ema och Liv. 


Love Me Like You Do - 60

 Jag tvålade snabbt in min kropp och slog därefter av vattnet. Alex hade vänligt nog hängt upp nya handdukar åt mig, så jag tog en av dem och virade den runt min midja. Hur länge hade jag stått här inne? Fem? Tio minuter? Tänk om hon hade hunnit somna?

 Försiktigt för att inte halka, tog jag mig fram till dörren och klev ut ur badrummet in i vardagsrummet.

”Alex? Ska vi ha-” började jag med slutade tvärt när personen som satt i soffan inte alls var Alex.

 

”Ursäkta?” flämtade jag förvånat till tjejklungan som satt i den stora soffan. De tre tjejerna vred nyfiket sina huvuden åt mitt håll, och brast därefter ut i hejdlöst fnitter.

”Vart är Alex?” mumlade jag samtidigt som jag försökte få min handduk att sitta tightare kring min midja.

”Hon gick ut på ett ärende… hon bjöd in oss.” flinade en av tjejerna, med brunt hår.

Jag svalde hårt, ”Vilka är ni?”

”Vi är hennes vänner!” kvittrade en annan tjej, med brunt hår hon med.  En suck lämnade min strupe.

”Det förstod jag… men vad heter ni?” mumlade jag och drog en hand igenom mitt fuktiga hår.

”Jag är Emma”, log tjejen med blont hår innan hon pekade på sina brunhåriga väninnor, ”och detta är Ashley och Aurora.”

”Tja..” nickade jag för att sedan lämna rummet.

 När jag kommit in i Alex’ sovrum slog jag snabbt igen dörren bakom mig och sjönk ned på hennes säng. Hon kunde väl ha knackat på badrumsdörren och upplyst mig om att hon skulle gå så att jag hade vetat? Suckandes reste jag mig upp och stegade fram till hennes garderob, där hon vänligt nog hade några plagg som tillhörde mig precis som jag hade plagg som tillhörde henne i min garderob.

Jag drog på mig rena underkläder, ett par svarta shorts och en ljusblå t-shirt innan jag lämnade sovrummet.

”Så… sa Alex när hon kommer hem?” frågade jag tjejerna.

Aurora ryckte på axlarna, ”Nej. Hon sa bara att vi kunde komma in och känna oss som hemma. Hon har nämligen några dvd:er som innehåller koreografin till vår dans.”

Jag nickade, ”Så ni är alltså här… för en DVD?”

”Japp!” nu var det Emmas tur att svara.

Jag nickade åt hennes glada svar. Alla tre satt med breda leenden och slängde till och från fördröjda blickar på mig. Var det för att dem var fans till mig? Eller hade dem kanske misstänkt att Alex och jag var tillsammans när jag kommit ut, i endast handduk?

”Hur känner du Alex?” slängde Aurora nyfiket ur sig. Emma och Ashley nickade instämmande.

”Uh…” andades jag nervöst ut. ”Jag är hennes vän och… uh… chef.”

Ashley spärrade upp ögonen, som om hon sett ett spöke. ”Just det! Alex berättade att hon jobbade för någon kändis. Inte visste jag att det var du…” flinade hon samtidigt som hon nickade imponerat.

”Jo. Det är jag.” skrattade jag fram.

”Jag ser det.” nickade Ashley och blinkade åt mig. Ännu ett skratt lämnade min strupe. Det här var ju trevligt. Alex kompisar här var mycket lugnare än vad Tyra hade varit första gången hon träffat mig. Men det berodde antagligen på att dessa tjejer bodde lite mindre än tjugo minuter ifrån mig, och nog såg mig mer än dem såg Alex.

Jag reste mig upp och gick ut i köket, där jag plockade åt mig en kall läskburk ur kylen. Tanken att erbjuda tjejerna något att dricka slog mig, men när jag vände mig om såg jag att dem verkade vara ytterst upptagna med att samtala om något. Förmodligen mig.

Ryckandes på axlarna öppnade jag burken och tog två stora klunkar, när ytterdörren öppnades.

”Hej! Jag är tillbaka!” flåsade Alex, som om hon hade sprungit ett maratonlopp.

”Hej Alex!” ropade jag bakom min läskburk. Hon måste ha gått in i vardagsrummet först, för det var därifrån hon kom ingåendes i köket.

Hon kramade mig hårt bakifrån, ”Förlåååt! Jag vet att jag borde ha berättat för dig, men tjejerna kom och knackade på och det bara… jag glömde bort. Förlåt.” mumlade hon och placerade ett flertal kyssar i nacken på mig.

”Det är lugnt!” skrattade jag, ”Men du kanske borde dra ner på kyssandet. Dina kompisar vet inte om oss.”

”Just det…” andades hon bekymrat ut.

Jag förstod henne. Lusten att trycka upp henne mot kylskåpsdörren och pressa mina läppar mot henne var stor. Enorm. Men det gick inte när hennes ovetande kompisar satt i rummet bredvid.

”Alex? Vår DVD?” ropade Aurora från vardagsrummet.

Alex slet sig motvilligt ifrån mig, ”Ja! Jag kommer!”

Jag skakade på huvudet åt grimasen hon gjorde mot mig innan hon vände sig om. Hon var så perfekt att det var galet.

Efter att jag hade vinkat av tjejerna och bett Justin om ursäkt för femte gången, beslutade jag att slå på teven. Ointresserat bläddrade jag mig igenom kanalerna och stannade sedan på Animal Planet där något program om apor höll på. Jag var för trött för att förstå vad det var dem talade om, men det var skönt att bara ligga och kolla på något.

”Det här börjar bli tråkigt.” suckade Justin efter tjugo minuter.

”Jag är för trött för att se på något annat.” gäspade jag.

Han suckade återigen, ”Ska vi inte äta något? Eller gå ut? Eller dra hem till mig?”

”Jo… vi kan väl dra hem till dig… Chaz och Ryan är ju där.” mumlade jag till svar och slog av teven.

Justin reste sig ordlöst upp och gick ut i hallen, där han snabbt klev i sina skor. Gäspandes följde jag hans exempel innan jag klev ut i trapphuset med min mobil och mina nycklar i ett fast grepp.

Medan jag låste dörren kallade Justin på hissen, även fast vi lika gärna hade kunnat ta trapporna. Men mina ben kändes inte pålitliga just nu, så hissen verkade vara ett bra färdsätt. Jag gick fram till honom och hann bara luta mig mot väggen när dörrarna slogs upp.

Stönandes tog jag mig in i hissen, där jag likaså lutade mig tillbaka mot väggen. Justin log mjukt mot mig,  men valde att inte kommentera min trötthet vilket var ett smart beslut. Om en enda onödig pik skulle lämna hans mun, skulle helvetet bryta lös. Inte för att jag hade något emot hans pikar, jag älskade dem och hans humor. Men när jag var trött var jag inte att leka med.

”Vad har du gått för sorts ärenden då?” frågade Justin när vi lämnat trapphuset.

”Jag gick ned och lämnade tillbaka några hyrfilmer och var tvungen att ta ut lite pengar. Hur så?”

Justin öppnade bildörren, ”Jag undrade bara.”

”Okej.” nickade jag och hoppade in på min sida av bilen.

Justin tryckte in nyckeln i tändningen för att sedan backa ut ur parkeringen. Det enda ljud som hördes var det mjuka brummandet från hans motor. Jag rullade in mina läppar och lutade huvudet mot rutan. Nu då? Skulle vi hem till honom, bada eller kolla på film med Chaz som vanligt och sedan gå till sängs? Det var skönt att umgås med Justin kompisar, roligt, men i längden blev det för vanligt för att fortfarande vara roligt. Vi höll alltid på med samma saker. Inget nytt.

”Vad tänker du på?” frågade Justin samtidigt som han försökte hitta en skön position bakom ratten.

”Vad vi ska hitta på..” andades jag ärligt ut.

Han log snett, ”Kolla på film? Bada?”

Precis som jag hade anat att han skulle svara. Det mest typiska.

”Vi har gjort det alltför ofta Justin.. det börjar bli tråkigt nu…” viskade jag försiktigt fram, som om han skulle bli arg av mina ord.

”Det är lugnt, vi kan hitta på något annat!” svarade han vänligt, ”Kanske… tja, vad kan man göra?”

En suck lämnade min strupe, ”Ja du..”

Bilresan fortsatte i tystnad. Flera gånger ville jag fråga Justin vad han tänkte på, vad han ville äta eller om han ville att vi skulle åka någonstans men orden fastnade i strupen på mig varje gång jag försökte mig på att yttra dem.

Jag svalde två gånger och skulle precis fråga honom något, vad som helst, när han stannade bilen.

Han vred på huvudet åt mitt håll, ”Hemma.” sade han mjukt innan han lutade sig fram för att pressa sina läppar mot mina, något som snabbt övergick till hångel.

http://25.media.tumblr.com/tumblr_mah8czKGkK1rrfdkwo1_500.gif

Hans tunga smekte min med stor varsamhet, som om den skulle gå sönder om han tog i för hårt. Leendes mot hans läppar placerade jag min hand på hans nacke för att trycka honom nämre mig. Våra andetag blev tyngre och kyssarna intensivare. Motvilligt drog jag mig ur kyssen för att klättra över till hans sida, så att jag istället satt gränsle över honom.

”Du är så vacker.” mumlade han medan han smekte min kind.

Ett lyckligt fnitter lämnade min strupe innan jag återigen sammanlänkade våra läppar. Hans händer drogs upp och ned för min rygg när han till slut stannade vid min rumpa. Jag drog försiktigt åt mig min tunga för att slicka honom om läppen, men han tog snabbt över kontrollen och fick snabbt in den i sin mun igen. Jag drog med händerna igenom hans mjuka hår samtidigt som jag rörde mig fram och tillbaka i lugna rörelser. Något hårt pressades mot den inre delen av mitt lår, vilket gjorde mig alldeles galen. Hur trött jag än varit förut, var allt det borta nu.

En explosion av lycka och fjärilar spred sig i magen på mig och sköt ut i resten av kroppen. Nackhåren reste sig på mig av hans beröring. Det var galet. Jag var mer förälskad än jag någonsin varit i hela mitt liv. Justin var den rätta - jag kände det i varenda vrå.

Han log mot mina läppar när jag istället drog in mina händer under tröjan på honom för att smeka hans välbyggda mage. Han drog bak mitt hår, varpå han placerade sin mjuka hand på min nacke. Jag kände hur han tryckte till för att pressa oss närmre.

Hans tunga gled varsamt över tänderna på mig innan den gick tillbaka till att smeka min. Jag bet löst tag om hans underläpp, något som fick ett mjukt stön att lämna hans mun. Flinandes kysste jag honom mjukt och skulle precis börja leta mig ned mot hans hals istället när ett högt tutande ljöd bakom oss.

I ren panik slet vi oss ifrån varandra och såg nyfiket bak på bilen som stod bakom Justins. Rutorna var såpass tonade att det var omöjligt att se vem föraren var, men det var något vi snart fick reda på när denne person klev ut ur bilen.

Suckandes drog jag en hand igenom mitt hår innan jag klättrade över på min sida igen. Gestalten stannade upp vid Justins fönster och knackade hektiskt på det. Utan att ge mig så mycket som en blick tryckte Justin på knappen som fick rutan att åka ned.

”Vad är det?” suckade han irriterat ut.

Selena log drygt mot mig, ”Hej Alex. Förlåt om jag störde er mitt i… ja, allt det där.”

”Selena, jag sa - vad är det?” repeterade Justin hårt.

Hennes leende blev genast mjukare, ”Jag har glömt ett armband här, som min mormor har gett mig.”

Justin skakade på huvudet, ”Knappast. Min städerska skulle ha sett det. Du har det väl hemma hos dig någonstans.”

”Nej, jag vet precis vart det ligger.” nickade hon övertygande.

Jag himlade med ögonen åt hennes patetiska försök att hålla sig nära Justin. Hon var ju patetisk. Jag mumlade ett lågt ”hej då” till Justin innan jag klev ut ur bilen, för att istället gå in till Ryan och Chaz som förmodligen satt och spelade NHL eller något liknande spel på Justin XBOX.

”Hallå?” ropade jag när jag dragit igen dörren efter mig.

”Åh, hej Alex.” hälsade Chaz från köket. Jag gick fram till honom och slog mig tröttsamt ned på barstolen framför honom.

”Vart har du Ryan då?”

”Han skulle träffa något tjejkompis på Starbucks. Han visste inte när han kommer tillbaka.” svarade han och petade i din spagetti.

Jag nickade, ”Okej.”

Han såg förvirrat upp på mig, ”Vart har du din älskade Justin då?”

”Äh”, mumlade jag, ”han är där ute.. med Selena.”

”Är du okej med det?” frågade Chaz bakom berget av spagetti som han rullat upp på sin gaffel.

Av ren automatik nickade jag, ”Jag litar på Justin. Han skulle knappast hångla upp henne, där ute, när jag sitter här inne. Han är inte sådan.”

”Bra. Alltså bra att du litar på honom… men också bra”, började han men var tvungen att göra ett uppehåll för att kunna tugga och svälja sin mat, ”att han inte är sådan. För om han sårar dig, då får han med mig att göra.” Chaz tryckte ut bröstkorgen för att kunna se så stor och farlig han förmådde.

Ett skratt lämnade min strupe, men kvävdes med ens när jag hörde ytterdörren slås igen. Sekunderna tickade långsamt förbi, och bara inom en liten stund kom Justin och slog sig ned bredvid mig.

”Vart är Selena?” tog jag mig mod till att fråga.

”Hon åkte hem.” svarade han nonchalant.

”Va?” flämtade jag förvånat. ”Skulle inte hon hämta ett armband eller vad fan det var?”

Justin nickade, ”Jo. Men jag försäkrade henne om att det inte låg hos mig. Och sen så bad jag henne hålla sig på avstånd tills vidare. Vi behöver inga onödiga bråk, eller vad tycker du?”

Jag lutade mig fram för att ge honom en snabb kyss, ”Jag tycker du har alldeles rätt.”

Justin log kärleksfullt mot mig innan han reste sig upp för att gå fram till kylskåpet, där han plockade ur en banan. En bekymmersrynka tog plats mellan ögonbrynen på mig, ”Har du bananer i kylen?”

Chaz brast ut i ett ömsom skrik ömsom skratt och spärrade förskräckt upp ögonen, ”Vem talar du till?”

”Justin, smartskaft.” suckade jag och såg sedan på Justin igen, som nu var i full fart med att skala bananen.

”Ja? Är det något fel med det?” han tog en snabb tugga av den. ”Det är väl helt normalt?”

”Nej, det är det inte.” skrattade Chaz som om det var det dummaste han hört i hela sitt liv. Jag höll med honom.

Jag skakade på huvudet, ”Jusin… jag älskar dig, okej, men det där är det dummaste du har sagt.”

Justin snörpte förvirrat på munnen, ”Vad menar du? Alla jag känner har sina bananer i frysen.”

Meningen fick både mig och Chaz att brista ut i fnitter. Båda tog det på fel sätt, vilket var väldigt… fel.

”Justin…” andades jag allvarligt ut och lät mitt hår falla över mitt ansikte för att täcka den stora rodnaden som hade uppenbarats på mina kinder, ”Bananer ska ligga på en skål. På ett bord. Inte i kylskåpet. Dem mår inte bra där bara… det är… dåligt för dem, du vet? Ser du det där svarta på bananskalet? Ja, det är som ett blåmärke dem får när dem är för kalla. Bananerna alltså.”

Justin slängde bananskalet, ”Äh. Det är ju trams det du säger.” skakade han på huvudet, övertygad om att han hade helt rätt.

”Gör som du vill.” skrattade jag bara och plockade åt mig ett grönt äpple från fruktskålen som stod centrerat på köksön, där bananerna egentligen också skulle ligga vilandes. ”Dessa är sköljda va?” frågade jag Justin och skakade med äpplet framför ansiktet på mig.

Han slog sig återigen ned bredvid mig, ”Ja, baby, det är dem.”

Nickandes tog jag en tugga av äpplet, som alldeles rätt inte smakade kemikalier över huvud taget. Chaz reste sig hopplöst upp och skrapade ned sin pasta i papperskorgen, vilket fick Justin att reagera.

”Hey! Jag kunde ha ätit upp det där, jag är ju faktiskt hungrig.”

Chaz såg hastigt upp på honom innan han ställde ned tallriken i diskhon, ”Okej. Synd för dig.”

Han gick nonchalant förbi oss och fortsatte upp till övervåningen, där det andra vardagsrummet hade sin plats. Han ville förmodligen inte umgås mer med oss. Jag tog återigen en tugga utav det syrliga äpplet jag tagit från Justins fruktkorg, när jag märkte att jag var iakttagen.

”Vad?” mumlade jag bakom äpplet till Justin och svalde sedan.

”Du är så otroligt vacker. Det vet du va? För jag har väl nämnt det?” frågade han dumt.

Ett skratt lämnade min mun, ”Ja. Du nämnde det igår fyra gånger, två gånger imorse och en gång ute i bilen när vi hånglade upp varandra.” flinade jag mot honom och lade ned mitt äpple framför mig.

Han nickade leendes och lutade sig fram mot mig för att kyssa mig, när hans mobil gav ifrån sig en pipig meddelandeton. Han fiskade snabbt upp den ur fickan, för att kunna se vem det var som skickat sms:et.

Nyfiket sträckte jag på nacken, i hopp om att jag skulle kunna skymta avsändaren och kanske meddelandet men sjönk tillbaka i min ursprungliga position när jag insåg att det var omöjligt.

”Vem är det?” frågade jag istället samtidigt som jag petade på skaftet till mitt äpple.

Justin log stort mot skärmen medan han svarade, ”Mm…” hummade han endast till svar.

Suckandes började jag knäppa med fingrarna vid hans öra, ”Justin? Vem sms:ade dig? Hallåå?”

”Ja… vänta…” mumlade han och fortsatte knappa in sitt svar.

”Nej, jag kan inte vänta!” tjöt jag likt ett litet barn. Min nyfikenhet var allt för stor för att jag skulle kunna vänta.

Justin såg leendes upp på mig, ”Det var min pappa. Han berättade att Jazmyn tappat en mjölktand.”

”Aw!” log jag.

”Önskar jag hade kunnat vara där och se det med mina egna ögon…” suckade han ledsamt och lade ifrån sig mobilen. Jag rullade sorgset in läpparna, ledsen över att Justin var ledsen. Då slog det mig.

”Vi kanske kan åka dit?” föreslog jag snabbt.

Ett stort leende tog plats på hans sköra läppar, ”Verkligen? Åh, då kunde du få träffa alla! Pappa, Erin, Jazmyn och Jaxon… Mormor och morfar. Nolan och Mitch… jag skulle kunna visa dig alla mina hemliga gömställen och favoritställen i Stratford…” rabblade han upp med en drömmande blick.

”Ja, vi åker dit.” tyckte jag glatt. Bara Justin var glad så brydde jag mig inte om vad det var vi höll på med.

”Jag ringer pappa senare och berättar att vi kommer. Scooter måste självklart också veta… detta kommer bli så kul! Jag hade verkligen i tanke att du skulle få träffa mina syskon någon dag..”

”Tja, den dagen blir snart!” skrattade jag.

Justin ställde sig upp framför mig och tog tag om mina händer för att sedan dra in mig i en omfamning.

”Tack Alex… jag älskar dig. Vad skulle jag ha gjort utan dig och din smarta hjärna?”

Welcome in my Wonderland | via Tumblr

"Thank you Alex... I love you."


Och dem ska till Stratford! Yey! Äntligen - det är några som faktiskt frågat om när dem ska åka och hälsa på hos Kanadensarna. Nu är det dags. Detta kapitel gick segt att skriva, dels för att det är heeelt händelselöst typ och dels för att jag, Liv, skrev det alldeles ensam! Men men...

Kommentera mycket nuuuu, jag kämpade med detta... hehe.. Puss// Liv!


Love Me Like You Do - 59

Hand i hand tog vi oss ned till vardagsrummet, där killarna satt samlade framför Justins öppna brasa. Chaz log stort mot oss när vi slog oss ned i ringen dem skapat.

”Det är smores.” informerade han oss vänligt och blinkade med ögat. Justin skrattade mjukt bredvid mig och lade sin varma arm runt omkring min kropp. Utmattat lutade jag mitt huvud mot hans hals och iakttog killarna, utan att lägga någon som helst uppmärksamhet om vad som sas. Det var en perfekt stund. Och den perfekta stunden, tänkte jag ta vara på, på ett perfekt sätt.

 

Klumpigt, efter att ha snubblat på mina fötter tio gånger slog jag mig ned i passagerarsätet.

”Går det bra eller?” skrattade Justin retsamt. Jag spände blicken och knäppte fast mitt säkerhetsbälte utan att svara. Morgonen hade varit en ren pina.

Ryan hade legat och åmat sig över sin käke som redan hade blivit bättre efter endast fyra dagar, Chaz hade spillt ut allt han rört vid och Justin hade stått i duschen i hundra år. Som grädden på moset hade även min mens oväntat dykt upp i morse. Det hade nästan varit som att vara en småbarnsmamma - något som inte var kul. När jag blev äldre skulle jag påminna mig själv om att inte skaffa barn…

Ryan och Chaz var nu avlämnade vid gallerian där dem hade bett om att få spendera dagen medan Justin och jag skulle arbeta. Suckandes åt morgonens händelser lutade jag mig fram för att slå på radion.

”Hey… Vart är ditt underbara leende som jag älskar så mycket?” frågade han i en uppmuntrande ton.

”Justin, jag är inte på humör. Ni satt uppe till jättesent igår och var jätte högljudda. Jag har träningsvärk efter alla danspass vi har haft under dessa dagar, jag var även tvungen att ta hand om frukosten imorse och min mens är kommen. Så reta helst inte upp mig. Nu har jag i alla fall varnat dig…” muttrade jag samtidigt som jag masserade mitt lår som värkte värre än någonsin.

För några dagar sedan, dagen efter Ryan incidenten, så hade vi haft vårat första danspass på länge. Smart som jag då varit så hade jag glömt att stretcha innan och hade därför hemska smärtor i båda benen.

”Vad sägs om indisk mat och choklad senare? Film? Du får bestämma shawty.” viskade han hest och kysste min handrygg. Ett lyckligt pirr for igenom min kropp och tillät mig att glömma all värk och elände för några sekunder.

”Det låter bäst… men jag måste hem en sväng faktiskt. Du kan ju umgås med Ryan och killarna lite? Jag ska skypa med pappa.” svarade jag glatt.

Han lade huvudet på sned utan att bryta blicken från vägen framför sig, ”Nä, jag följer med dig. Din dusch är så mycket mysigare än min. Din soffa också…”

Jag ryckte lätt på axlarna, ”Vad kan jag säga? Allt jag rör vid är magiskt.”

”Det är sant. Varje gång du suttit någonstans och jag sätter mig där efter dig lämnar du efter dig någon slags aura i luften som är helt magisk. Den liksom förvandl-”

Jag avbröt Justins tal, ”nej Justin, nej. Bara sluta där. Du gick för långt att det inte ens blev roligt.” skrattade jag och öppnade dörren då Justin parkerat framför dansstudion.

”Jaja, men du förstår vad jag menar.” Justin log mot mig när han gick mot entrédörren. Precis som den gentlemannen han var höll han upp dörren åt mig så jag kunde stiga in.

Alla dansare satt samlade i ett hörn av salen, bandet stod vid sina instrument och värmde upp fingrarna eller vad som nu behövdes för att spela. Mr Chu stod med Scooter lite avlägset, de verkade diskutera något väldigt viktigt. Scrappy och lite andra människor från crewet var också där och satt vid det stora köksbordet som också fanns i lokalen.

Blickarna från allihopa vändes mot mig och Justin när de hörde oss komma. ”Nej men titta, Justin är i tid för en gångs skull!” ropade Scooter över salen och alla skrattade.

”Vänj er inte, det kommer inte hända ofta.” mumlade Justin och släppte min hand för att dra sin hand genom sitt silkeslena hår.

”Jag tror det är på grund av Alex faktiskt.” Påtalade Scooter som nu hade kommit fram till oss. Han klappade mitt huvud vilket gjorde att min snapback rufsade till håret som var där under. ”Men varför ska vi inte vänja oss? Planerar ni att göra slut eller?”

”Aldrig.” svarade Justin och kramade om mina axlar.

”Precis, då kommer du alltid i tid från och med nu? Eller hur Alex?”

”Jag ska göra mitt bästa sir.” För att skoja till det slängde jag upp högra handen och hälsade så som militären gjorde.

”Ni är roliga ni.” skrattade Scooter. Han vände sig sedan om så att han såg på crewet. ”Ska vi dra igång detta?”

Medan alla jublade och ställde sig upp sprang Kaili fram till mig. Hon var sprattlig och glad, så som hon alltid var.

”Guuuuuurl, jag kunde inte fatta det när du och Justin berättade att ni va tillsammans igår... Jag är så jävla glad för din skull Lex.” fnittrade hon i mitt öra.

”Ibland kan jag inte heller fatta det. Jag menar se på honom, han är definitionen av perfekt.” Vi båda stod sida vid sida och studerade Justin där han stod vid bandet och fick hjälp av Scrappy för att sätta på mikrofonen. Hans mjukis byxor hängde lösa långt nere över hans rumpa och en bit av hans vita kalsonger syntes. Håret hade han stått och fixat i en timme så att, lika perfekt som alltid, stod rakt upp. Jag var lyckligt lottad. Lyckligt lottad som hade funnit Justin och som hade honom vid min sida.

Justin verkade känna min blick bränna i kinden så han såg upp för att möta min blick. Genast sken han upp i det bredaste leendet med inget annat än kärlek i blicken.

”Ursäkta om jag stör ert stirrande, men hade ni tänkt vara med på dagens rep?” Nicks skarpa röst fick oss att bryta blicken från Justin för att vända oss om mot crewet.

”Okej, det jag ville säga var alltså att, Shaun och Aubree under Love Me Like You Do så har jag bytt plats på er. Jag och Deirdre tar dansen ovanför trappan och ni sitter ned vid scenkanten. Alex du och Carlena byter plats under As Long As You Love Me, jag vill ha dig där bak.” sade Nick och såg på mig. Han hade bytt plats på mig. Så jag stod längst bak istället för längst fram. Hans barnsligheter började gå mig på nerverna. Han var tvungen att inse att jag och Justin numera är ett par och att det inte fanns något att göra åt saken.

”Förutom det är det väl inte så mycket annat vi behöver ändra. Så nu kör vi igenom alla nummer rakt upp och ned en gång för att se vad vi behöver finslipa.”

Vi hade fått några danstillskott CJ, Deirdre och Aubree. Nick kunde man också säga var ett tillskott då han inte var med och dansade under All Around The World Tour men numera skulle vara med. Nu var vi sammanlagt tolv dansare som skulle iväg på turnén. Det var kul att lära känna alla dessa nya människor som hade samma intresse som jag. Det var lättare att prata med dem och lära känna dem eftersom vi hela tiden hade saker vi kunde prata om.

”Okej, jag är klar. Ska vi köra nu?” undrade Justin och anslöt sig till vår ring. Nick nickade och sedan spred vi ut oss och intog våra positioner. ”Testar, ett, två, ett, två.” sade Justin i micken. ”Scrap? Kan du höja mig en aning. Ett, två. Ett, stopp!” Han gjorde tummen upp mot Scrappy och nickade sedan mot bandet.

Introt till All Around The World hördes i öronen. Jag slappnade av, lät mina tankar flyga iväg till en helt annan planet. Jag svävade över golvet och utförde mina rörelser med perfektion. Jag såg mig själv i spegeln på väggen framför oss. Min blick hade glöden och jag var på topp. Det var detta jag älskade att göra. Det jag föddes till att göra.

 Pulsen bultade hårt i nacken på mig. Svetten började tränga sig ut genom min hud och en röd nyans hade intagit mitt ansikte. Men jag brydde mig inte om hur jag såg ut när jag dansade. Det var nästan som om jag var förtrollad så fort jag drog på mig mina danskläder och satte på lite musik. Men det kändes underbart.

 

”Ni får två dagar ledigt, men på söndag vill jag ha er tillbaka här för ett rep!” upplyste Scooter oss alla. Glädjefyllda leenden spreds på mina kamraters läppar när Scooter nämnde vår lilla ledighet.

 Det var inget större fel med att dansa, alla i rummet älskade sina jobb. Men när vi hade lediga dagar, så fick man chansen att dansa ensam. Bara dansa hur man ville, utan koreografi.

”Ha en fortsatt trevlig dag allesammans! Vi ses på söndag morgon.” log Nick och slog ihop sina händer. Alla for samtidigt upp på fötter och gick tillsammans i en klunga mot sina väskor som låg i en hög vid dörren.

Jag skulle precis göra dem sällskap när två varma, mjuka händer slingrade sig runt min kropp fram mot min mage. Justin kysste mig mjukt i nacken, även fast den var dränkt i svett.

”Vad säger du? Ska vi hem till dig och ha ett till träningspass?” viskade han förföriskt i örat på mig.

Ett lyckligt fnitter lämnade min strupe, ”Förlåt grabben, men jag är alldeles för utmattad.”

Jag kunde känna mot min rygg hur han ryckte på axlarna, ”Äh. Vi kan bara kolla på film.”

”Det låter toppen.” nickade jag nöjt.

”Kom nu så drar vi hem till dig.” log han och fattade istället tag om min hand.

 På vägen ut vart vi tvungna att stanna ett flertal gånger för att hälsa alla trevlig helg, men när vi till slut kom ut skyndade vi oss till bilen för att slippa bli sedda av något fan eller någon paparazzi. Studion låg i utkanten av Los Angeles och fanns inte på någon karta, vilket gjorde det ganska omöjligt för fans att hitta vägen hit.

”Vilken film tycker du då?” frågade Justin samtidigt som han svängde ut ifrån parkeringen.

”Titanic kanske?” föreslog jag skeptiskt och tog sedan två stora klunkar av mitt vatten som nu var ljummet.

Han nickade, ”Visst. Titanic blir bra… säker på att du inte vill se den på någon biograf då? Jag kan fixa det om du vill det.” nickade han och slängde en snabb blick på mig.

”Nej.” mumlade jag snabbt. ”Jag tycker det är mysigare att kunna ligga tryckta mot varandra, under en filt i min soffa.”

”Det har du nog rätt i.” skrattade Justin medan han rotade i hansfacket efter något.

”Vad ska du ha? Jag kan ta fram det.” suckade jag eftersom att jag inte hade någon lust att vara med i någon bilolycka idag.

”Mina solglasögon. Ray Bans.”

Jag drog fram det ljusbruna skinnfodralet där hans svarta RayBans låg väntande. Försiktigt för att inte kladda ned dem, lyfte jag upp dem och räckte sedan över dem till honom. ”Varsågod.”

”Tack.” log han vänligt medan han drog på sig både glasögonen och sin svarta snapback.

”Justin…” suckade jag hopplöst, ”Rutorna är supertonade. Du behöver inte täcka dig med glasögon och keps.”

Han ruskade på huvudet. ”Jag täcker mig inte… det är bara en vana att ha på sig det när jag är ute.”

”Fine.”

Diskussionen dog ut och en behaglig tystnad lade sig i bilen. Det var en sak som var skönt med Justin. Vi slapp känna oss pinsamma tillsammans, utan kunde lätt sitta alldeles tysta utan att det behövde vara stelt.

 Jag lät mina tunga ögonlock falla för en sekund, men innan jag visste ordet av det så hade jag fallit i djup sömn.

”Du-” började jag men slutade kvickt när jag såg att Alex somnat bredvid mig. Ett stort leende kröktes på mina läppar. Hon såg för gullig ut när hon låg och sov. Hennes kinder blev en aning större, ögonlocken ryckte till med jämnan och små mummel lämnade hennes mun. Det var nästan som att se på en sovande ängel.

 Jag väcktes ur mina tankar när bilen bakom mig tutade något förskräckligt.

”Rör på dig!” gormade en ilsken man, som stuckit ut huvudet ur sitt fönster. I en sekund övervägde jag mig att gå ut för att ta ett snack med honom, men ångrade mig sedan. Jag vann inget på att få hela motorvägen att stanna upp, dessutom skulle någon säkert få med det på film och skicka det till TMZ eller något värre.

 Jag växlade och gasade sedan därifrån. I ögonvrån skymtade jag den lilla, vita byggnaden som Alex bodde i. Parkeringen stod tom så jag antog att det inte gjorde något om jag stal en plats.

 När jag prydligt hade parkerat bilen bredvid Alex’, klev jag ut ur bilen och gick runt för att bära ut henne, men i samma stund som jag öppnade dörren vaknade hon.

”Vart är vi?” gäspade hon hest samtidigt som hon sträckte på sig.

”Hemma hos dig, älskling.” flinade jag och kysste henne mjukt på kinden. Nu när hon var vaken behövdes nog inte min hjälp, så jag öppnade istället dörren till baksätet och drog ut våra väskor.

Hon staplade vingligt ut ur bilen, ”Jag vill sovaaa.” gnällde hon tjurigt.

”Du får sova senare, när du har duschat och bytt om.” lovade jag henne innan jag låste bilen.

Suckandes tog hon tag om min handled för att slippa gå alldeles själv. Jag skrattade åt hennes sura min och knappade därefter in portkoden. Det surrade till och dörren öppnades åt oss.

 Hissresan gick snabbt och bara inom några få sekunder var vi framme i hennes lägenhet.

”Jagduscharförstpusstack.” rabblade hon snabbt fram för att sedan försvinna in i badrummet.

 Skrockandes åt hennes fånigheter gick jag ut i hennes vardagsrum där jag slog mig ned. Uttråkat drog jag fram min mobil och klickade in mig på instagram, där inget speciellt hade hänt – som vanligt. Alex hade lagt upp en bild på när dem dansat, Scooter hade lagt upp en bild på oss likaså.

”Instagram… tråkigaste skiten någonsin…” suckade jag för mig själv.

 

”Det är din tur.” log Alex från dörröppningen. Jag vred mitt huvud uppåt för att kunna se på henne. Hon hade som vanligt dragit upp sitt hår i en knut på huvudet, ett par ljusa shorts prydde hennes solkyssta ben och en vanlig vit t-shirt satt placerad på hennes överkropp. Mer än det behövdes inte. Hon såg lika vacker – om inte vackrare – ut som hon alltid gjorde.

”Okej.” svarade jag leendes och reste mig upp för att gå in i det kvava badrummet.

 Det var ingen idé att dra ut på duschen. Ju snabbare jag blev klar här inne, desto snabbare fick jag gå ut och mysa med Alex.

Kläderna lade jag i en hög på toalettstolen innan jag klev in under det rinnande vattnet som snabbt blött ned hela mig, från topp till tå. Jag drog med händerna igenom mitt våta hår och slöt ögonlocken. Varför kunde inte allt förbli så här? Allt kändes så bra. Lyckan inom mig var större än den någonsin varit, större än när Scooter berättade för mig att jag sålt ut Madison Square Garden. Större än när jag blev känd. Alex betyder mer än alla materiella ting för mig. Hon är mitt allt och jag vill aldrig släppa taget om henne. Det skulle inte gå.

 Jag tvålade snabbt in min kropp och slog därefter av vattnet. Alex hade vänligt nog hängt upp nya handdukar åt mig, så jag tog en av dem och virade den runt min midja. Hur länge hade jag stått här inne? Fem? Tio minuter? Tänk om hon hade hunnit somna?

 Försiktigt för att inte halka, tog jag mig fram till dörren och klev ut ur badrummet in i vardagsrummet.

”Alex? Ska vi ha-” började jag med slutade tvärt när personen som satt i soffan inte alls var Alex.


Vem sitter i vardagsrummet mån tro?... Förlåt för världens sämsta kapitel, hela kapitlet blev bara sopa... men vi lovar att det blir bättre snart. BIG promise. Som vi alltid gör - så älskar vi er. 

Puss/ Ema & Liv.


Love Me Like You Do - 58

Justin skrattade åt Chaz order, ”Okej då…” mumlade han besviket.

Chaz hummade nöjt till och slog sig därefter ned på huk bredvid Justin. Jag slängde en snabb blick på de två innan jag svingade klubban högt och snabbt, precis som Chaz demonstrerat men släppte snabbt taget om den när ett högt skrik spred sig över golfplanen.

Justins ögon spärrades upp i skräck och Chaz sprang in bakom mig, med samma skräckslagna blick som Justin. Jag snodde snabbt runt och slog händerna för munnen. Vad hade jag gjort?


Jag satt med ansiktet gömt i händerna och tänkte på vad jag orsakat. Varför skulle jag ens spela golf? Jag har aldrig varit bra på sporter med annat redskap än en boll. En klubba var för mycket för mig att hantera. Nu satt vi här, på grund av mig, och väntade på att läkarna skulle ta en titt på Ryans käke.

Det hade sett ganska dåligt ut när blodet forsat ur munnen på stackars Ryan. Och allt var mitt fel. Jag borde inte hålla på med saker jag vet jag inte kan handskas med.

”Alex…” mumlade Justin bredvid mig samtidigt som han smekte mig över ryggen. “Det är inte ditt fel.”

”Jo… jo, det är det. Jag orkar inte. Varför kan mitt liv inte få en, bara en, lugn sekund någon gång?! Nya saker hela tiden. Och det är alltid mitt fel. Åh… jag är en hemsk person. Tack vare mig spottar Ryan både tänder och blod.”

”Äh, han är van. Det är så det är att vara hockeyspelare.” tröstade Justin mig lugnt och kysste mig mjukt i hjässan.

Hans mjuka ord lugnade mig en aning, men så snart jag såg en doktor komma gåendes mot oss kom paniken krypandes. Var det nu dem skulle säga att han hade dött på grund av blodbrist? Eller för att hans lungor blivit fyllda med blod och orsakat andnöd? Kanske hade han råkat svälja en tand som satt sig på tvären och fått honom kvävd?

Jag måste sett sinnesjuk ut där jag satt, med håret åt alla håll, stirrandes på doktorn som kom gåendes mot oss men som bara skyndade sig förbi igenom ett annat par svängdörrar än dem han kommit gåendes igenom.

”Lugna ned dig. Här… ta lite.” mumlade Chaz vänligt och räckte över sin halvt uppätna chokladkaka.

”Vad ska jag med den till?” viskade jag hest fram. Det förvånade mig att jag var oroligast av dem båda, men så klart så kanske det berodde på att det var mitt fel att vi satt här och för att dem kände Ryan.

Han placerade den i min hand, ”Det lugnar nerverna.”

Jag försökte mig på ett leende men lyckades endast halvt, ”Tack Chazie…”

En liten tugga var allt jag förmådde mig själv till att äta innan jag återigen räckte över kakan. Min aptit var inte direkt på topp när bilder av en blodig, död Ryan flimrade sig förbi mina näthinnor med jämnan.

”Vad ska vi göra imorgon?” frågade jag Justin snabbt för att komma på andra tankar. Tänk positivt Alex.

”Imorgon ska vi repa till turnén. Det har gått ett tag sedan vi dansade sist och jag slår vad om att dansarna har blivit lite rostiga efter deras semester.”

Jag nickade och sedan dog samtalet ut. Bilderna på Ryan började snart därefter spelas i huvudet på mig igen, men jag valde att ignorera dem bara. Enligt Justin så var Ryan stark, han hade högre kapacitet än vad jag trodde hade han sagt. Men kunde jag lita på det? Han kanske bara sade det för att lugna ned mig. Hindra mig från att få ett nervsammanbrott. Han skulle nog överleva. Han måste överleva.

Men varför skulle han inte överleva? Han hade bara fått en stenhård golfklubba slängd i käken på sig. Det var nog inget man dog av… eller? Jag drog upp mina fötter på stolen för att kunna trycka mina lår mot min bröstkorg.

”Vad ska vi hitta på ikväll?” frågade Justin mjukt och fattade tag om min hand.

”Jag vet inte… ta hand om Ryan, kanske?” slängde jag ur mig, på ett ganska surt vis. Kunde Justin inte visa lite mer omtanke över sin skadade vän? Det irriterade mig en aning.

”Det behövs inte.” log han medan han flätade samman våra fingrar.

Jag drog åt mig min hand, ”Vadå behövs inte? Din bästa kompis har råkat ut för en olycka och du verkar helt oberörd? Betyder dina planer om ikväll mer än vad Ryan, som du känt i hela ditt liv, gör? Justin, visa lite omtanke och medkänsla för Guds skull.”

”Men Alex… han överlever. Kolla!” mumlade Justin med ett skratt gömt i rösten och nickade åt någonting bakom mitt huvud.

Jag vred snabbt på huvudet och såg en Ryan komma gåendes mot oss med en ställning runt nacken, bandage runt hakan och en fet blåtira runt ena ögat. Elenor hade lärt mig att det blev så när man skadade sig rejält i ansiktet, men jag tyckte det verkade helt vrickat.

Lyckligt reste jag mig upp ur fåtöljen och förberedde mig på att hoppa upp i Ryans famn för att be om ursäkt när Justins fasta grepp tog tag om mig bakifrån. Han kysste mig försiktigt i bakhuvudet.

”Nej.. ta det lugnt med honom.” viskade han. Jag drog mig ur hans grepp och tog sista steget fram innan jag nådde Ryan.

Försiktigt utan att skada honom placerade jag en hans på hans kind och såg in i hans blå ögon. ”Ryan… jag. Förlåt mig. Jag ber så mycket om ursäkt. Det var inte meningen att detta skulle hända. Vi skulle ha kul och lära känna varandra. Men jag förstörde det som vanligt. Hur mår du?”

”Förutom den höga halten av smärtstillande som får mig att känna mig högre än Empire State Building så mår jag bäst. Själv då? Ska vi åka till Taco Bell?” frågade han glatt, men grimaserade smärtsamt när hans käke vreds åt sidan i takt med hans ord.

”Ingen mat.” berättade en doktor bakom honom. Han kollade strängt på Justin, ”Han ska ha två tabletter av det här, var fjärde timme. Han kan äta det i ungefär två veckor, mindre om värken avtar. Ni måste komma tillbaka för en undersökning om tre veckor. Tugga är inte ens en möjlighet. Tänk inte tanken! Flytande mat, helst genom ett sugrör så att han slipper sära på under- och överkäken i onödan.”

Justin tog emot burken med tabletter, ”Ska bli doktor. Kom nu Ryan, så ska vi få hem dig. Vi kan stanna på Taco Bell om du så vill det, men din mat måste dessvärre mixtras till soppa.”

”Äh, klaffen…” muttrade Ryan surt efter informationen han nyss fått.

Ett leende spred sig på läpparna men jag kände mig fortfarande illa till mods. Om jag inte hade slagit till honom så skulle vi kunnat gått på Taco Bell och han hade kunnat tala utan att få ont.

”Ursäkta!” ropade Chaz efter läkaren, som snabbt vände sig om. ”Vi är tillbaka i Kanada om tre veckor. Hur gör man då?”

”Jag skickar en remiss! Mr. Bieber vet hur han kontaktar mig.” nickade doktorn och försvann sedan innanför de vita svängdörrarna.

 

Jag drog den vita filten tätare kring min kropp. Solen var på väg ned för horisonten, men det var omöjligt att se från Justins altan. Killarna satt inne med Twist och spelade tv-spel, så jag hade låtit dem vara ensamma.

Tankar om dagens lopp for igenom min tankebana. Ryan hade sett ut att ha så ont under hela dagen. När killarna hade tjockat i sig en pizza, och jag en sallad så hade han fått stå ut med en simpel linssoppa. Han hade kommit hit för att ha kul, men behövde istället gå omkring omplåstrad och äta medicin. Att gå på fester eller ens träffa annat folk var inte ens en idé, Ryan skulle ändå knappt kunna tala med dem.

Ett glatt tjut hördes inifrån, och i ögonvrån kunde jag se hur Justin tog ett skutt upp ur soffan tillsammans med Chaz. Twist satt i fåtöljen, men Ryan syntes inte till. Förvirrat vred jag hela huvudet åt fönstret för att kunna skanna av hela vardagsrummet, men Ryan syntes inte till någonstans

”Hej.” viskade en tjock röst framför mig.

Jag hoppade vettskrämt till och slog en hand mot mitt hjärta, ”Ry… du skrämde mig.”

”Förlåt… gör det något om jag slår mig ned här?” mumlade han artigt och nickade försiktigt mot stolen bredvid mig.

Jag nickade hastigt, ”Nej då! Slå dig ned!” jag vände på hela kroppen så att jag istället skulle sitta med huvudet åt hans håll. På annat vis skulle det vara oförskämt. ”Så.. hur är det egentligen? Med käken och…”

”Det är helt okej nu. Justin proppade i mig mina tabletter för tio minuter sedan, så för tillfället känns det helt okej.. Frågan är snarare - hur mår du? Du har inte sagt ett ord på hela dagen och är likblek.”

”Det är bara… jag var så rädd. När vi satt i väntrummet. Det var mitt fel att du hamnade på sjukhuset i första hand! Sen att det var du som var patienten… det var ju bara pricken över i:et.” suckade jag hopplöst. ”Jag är verkligen, verkligen, verkligen ledsen Ryan över det som hände. Hade jag inte svingat klubban för hårt, eller för högt så kanske du hade sluppit bandage och kunnat delat på pizzan med Justin och killarna… förlåt igen, och tusen gånger om. Säg till om det finns något jag kan göra.”

”Alex, det är inte alls fel. Sluta säga så! Det är lugnt, jag lovar. Det var mitt fel. Jag vet att man inte ska stå bakom någon som ska skjuta iväg en golfboll, men ändå så gjorde jag det. Detta är inte första gången som det här har inträffat, så oroa dig inte. Jag klarar mig.”

Det var därför Justin inte hade varit orolig. Dels för att Ryan var hockeykille och dels för att han redan råkat ut för en liknande händelse förr. ”Återigen - förlåt. Jag hoppas du blir bättre snart…”

”Såklart att jag bli-” började Ryan men avbröts när resten av gänget kom ut springandes från huset.

Twist jagade Chaz fram till poolen där han puttade i honom. ”Och det är för att du är en förlorare på NBA.” skrek han till Chaz.

Jag och Ryan skrattade åt deras idioti. De var verkligen roliga, så barnsliga men ändå så vuxna på samma gång. Jag såg på Ryan och han nickade åt något bakom mig. När jag vände huvudet så jag Justin stå där med ett busigt flin. Hans starka armar tog tag i min kropp och innan jag visste ordet av hade han mig i sin famn.

”Vad sägs om ett dopp baby?” viskade han och började sakta ta sig mot poolen.

Jag sprattlade med benen och skrek för fulla muggar åt Justin att släppa ned mig. Men som vanligt lyssnade han inte. Han slöt upp bakom Twist som stod vid poolkanten och puttade i honom med foten. Vattnet stänkte upp på oss och jag kunde inte undgå ifrån att erkänna för mig själv att det var svalkande i denna hetta. Juli månad i L.A var inget att leka med. Det var varmare än varmast.

”Hoppas du lämnade din mobil där inne gumman.” sade Justin när han såg på mig och sekunden senare slängde han sig över kanten med mig i famnen.

Jag kände hur vattnet kylde ned min kropp en aning när min hud kom i kontakt med det. Shortsen och linnet jag bar klistrade fast sig mot min kropp med ens. Även fast vi var under vattnet släppte inte Justin taget om mig. Han tog tag i min midja och tryckte mig mot honom. Mina ben slingrade sig om hans kropp och tryckte honom närmre.

Precis när våra huvud nått ytan sammanlänkades våra läppar i en blöt kyss. Justins läppar perfekta mot mina. Jag bet löst i hans underläpp och ett lågt stön lämnade hans strupe. ”Jag älskar när du gör så.” mumlade han.

”Hur då?” undrade jag dör att leka dum. ”Såhär?” Jag bet ett löst tag om hans underläpp och drog sakta med tänderna tills jag tappade greppet.

”Mhmmm…” mumlade Justin och lutade sin panna mot min.

”Jag älskar dig Justin.” sade en tillgjord irriterad röst bredvid oss. Twist.

”Jag älskar dig ännu mer Alex, mer än mina låtar kan beskriva.” sade Chaz och försökte efterlikna Justins röst fast det mer kom ut som en tjejröst. De båda skrattade innan de satte sina händer på våra axlar och tryckte ned oss under vattenytan igen.

Jag slog upp ögonen och såg att Justin kollade på mig under vattnet. Jag placerade mina händer på hans kinder och tryckte hans ansikte mot mig. Våra läppar möttes i en snabb kyss innan vi återigen tog oss upp ovanför vattenytan.

I ♥ Kissing You | via Tumblr

När jag mötte Justins blick skrattade jag till och kastade armarna om hans nacke. Justins grepp om mig hårdnade och han drog mig så nära honom som möjligt. Twist hade börjat ta sig upp ur vattnet och väl uppe tog han av sig kläderna så han var kvar i sina kalsonger.

”Alex, titta inte.” sade Justin samtidigt som han skyndade med att lägga en hand framför mina ögon.

”Sluta bete dig som ett barn Justin. Det är inget Alex inte har sett tidigare, right?” mumlade Twist med ett flin.

Justin släppte ned sin hand och såg på mig. Jag rodnade likt ett barn utan anledning. Så för att försöka dölja det lutade jag mig mot Justins axel och bet honom löst. Sedan kysste jag hans axel flera gånger tills jag fann min väg upp till hans käkben.

”Bra försök där babe, men jag såg det.” mumlade Justin mot mina läppar och kysste mig snabbt. Sedan vände han på oss och gick mot trapporna. När vi kommit upp på land släppte Justin ned mig och den svaga vinden som blåste fick gåshud att uppenbara sig på mina armar.

Han drog av sig sina shorts och sitt linne, precis som Twist hade gjort innan han greppade tag i min hand.

”Hey, varför får inte jag klä av mig?” muttrade jag surt och kramade åt hans hand en aning hårdare.

”Uh.. för att det är fyra killar här och du. Dem njuter mycket mer av att se dig än vad du gör av att se dem, tro mig.” skrattade Justin innan han drog en hand igenom sitt blöta, mörka hår. Vattendroppar slog ned på hans välbyggda mage och jag kunde inte undgå att känna ett pirr sprida sig i magen på mig.

”Kan ni inte gå in och duscha eller något?” flinade Chaz mot oss, som nu också stod endast iförd i ett par blöta kalsonger.

”Jo. Kom Justin, nu går vi och duschar. Nakna. Ensamma…” mumlade jag långdraget för att reta Chaz, vars ansikte förvreds i en äcklad grimas.

Han sträckte ut tungan åt mig, ”Jag behövde faktiskt inte veta det där!” gällde han likt ett surt barn.

Justin sneglade ned på mig och log sedan, som om han kommit på en briljant idé. Min hand, som han höll hårt i, förde han upp mot sitt six-pack. Jag släppte taget om hans och började smeka varje ruta, en för en medan jag slängde blickar mot Chaz då och då.

”Lägg aaaav!” tjöt han likt en stucken gris.

”Vadå? Vi gör det vanliga par gör.” jag ryckte på axlarna och lutade mig fram för att placera en kyss på Justins axel.

”Alex… kan vi inte gå upp nu… till duschen…. jag vill ta på din kropp. Jag tänker kyssa dina läppar.. smeka dina armar och leka med ditt hår. Det ska bli såå skönt att få duscha med dig, känna din nakna kropp emot min återigen.” flämtade Justin i försök att låta upphetsad. För en sekund lät det äkta, men efter det lät det mer som grymtningar.

”Jag kommer placera kyssar på hela din kropp.. en… efter en… efter e-”

”OKEJ JAG FÖRSTÅR, LÄGG AV PÅ RIKTIGT NU!” vrålade Chaz, alldeles högröd i ansiktet.

”Till och med jag äcklas av det. Och jag knarkar porr, seriöst. Jag skämtar inte.” skrattade Twist, som stod i dörröppningen som ledde in till huset med en handduk virad runt sin midja. Antagligen var handduken det enda han bar.

Justin kramade återigen om min hand, ”Äh. Nu lämnar vi dem här töntarna och myser i duschen.”

Vi gick med snabba steg över stenrutorna som täckte mesta delen av tomten, in i huset, upp för trappan och raka spåret in i badrummet där Justin hjälpte mig av med mina klibbiga kläder. Som tur var hade jag inte på mig jeans, något som förenklade situationen.

När vi båda var nakna klev vi in under de varma strålarna, tätt intill varandra. Jag smekte Justins nyckelben med mitt lillfinger och lät min andra hand ligga tryckt mot hans varma nacke.

”Har du haft det bra?” viskade han glatt i örat på mig.

Jag bröt blicken från hans nyckelben och mötte istället hans blick. En nick tog över mitt huvud, ”Ja. Det här har varit alldeles underbart. Det är så roligt att umgås med dina vänner.. även fast det oftast bara är för ett litet slag.”

”Ja, det är det värsta… att tiden inte räcker till. Jag önskar jag kunde ha som en kontroll, som i filmen Click och bara kunna pausa alla underbara stunder tillsammans med dig.” log han och smekte min kind försiktigt med hjälp av sin tumme.

”Om man skulle stanna i nu:et så skulle minnena inte vara lika roliga. Det här är kul… för att när vi är gamla, och har barnbarn så kommer vi kunna tänka tillbaka på dem här stunderna och njuta.” svarade jag och slog försiktigt igen mina ögonlock.

Min kropp som varit kall för endast några minuter sedan var nu kokhet av det varma vattnet som strilade ned för min och Justins kropp. Ett leende kröktes på mina läppar. Det här var för underbart för att vara sant.

”Nyp mig.” bad jag Justin och slog upp ögonlocken.

”Varför då?” skrattade han lugnt.

”För jag vill vara säker… säker på att detta är verklighet, och inte bara en vacker dröm.”

Han nickade och nöp mig sedan försiktigt i axeln innan han lutade sig fram mot mina läppar,

”Det är verklighet.” viskade han mot dem för att sedan pressa dem mot mina i en passionerad kyss. Gnistror slog om oss, varma stötar for igenom min kropp och jag ville bara ha mer och mer av det han gav mig.

”Kommer ni ut någon gång?!” ropade Chaz samtidigt som han bankade på dörren.

Justin drog sig ifrån kyssen, ”Gå ner till vardagsrummet Chaz!” skrek Justin till svar.

Jag slog av vattnet, vilket fick Justin att besviket se tillbaka på mig, ”Varför stängde du av?” undrade han ledsamt.

”För att”, började jag och virade en handduk runt min kropp, ”vi borde gå ned och umgås med gästerna.”

”Du är en sån glädjedödare.” muttrade han mordiskt, varpå han följde mitt exempel och roffade åt sig en egen handduk.

Jag drog upp mitt fuktiga hår i en slarvig knut innan jag lämnade Justin ensam i badrummet tillsammans med våra blöta kläder. Tippandes på tå tog jag mig in i hans rum, där jag drog på mig ett par rena underkläder och en av Justin för stora hoodies som räckte gott och väl då den nådde mig ända till ovanför knäna.

Handduken hängde jag över skrivbordsstolen och hoppade i mina UGGS som var alldeles varma och mysiga vid det här laget. Justin kom leendes in i rummet, med håret torrt och ett par ljusblåa boxers på sig. Trött som jag var, lade jag mig ned i hans stora säng för att vänta på honom medan han klädde på sig - vilket gick snabbare än jag trodde.

”Kom då!” skrattade han ifrån dörröppningen. Jag hävde mig förvånat upp på armbågen och granskade honom från topp till tå. Ett par gråa mjukisbyxor och en likadan hoodie som jag bar, fast i en ljusare färg täckte hans kropp.

”Okej då.” suckade jag motvilligt, då sängen kändes alldeles för skön för att lämna.

Hand i hand tog vi oss ned till vardagsrummet, där killarna satt samlade framför Justins öppna brasa. Chaz log stort mot oss när vi slog oss ned i ringen dem skapat.

”Det är smores.” informerade han oss vänligt och blinkade med ögat. Justin skrattade mjukt bredvid mig och lade sin varma arm runt omkring min kropp. Utmattat lutade jag mitt huvud mot hans hals och iakttog killarna, utan att lägga någon som helst uppmärksamhet om vad som sas. Det var en perfekt stund. Och den perfekta stunden, tänkte jag ta vara på, på ett perfekt sätt.


Stackars Ryan! Men gos-kapitel bortsett från det va? Vi kämpade länge med detta, så kommentera så det glöder om era fingertoppar! Puss, Ema & Liv.


Love Me Like You Do - 57

”Hej… alltså… jag är ledsen. Det var inte meningen att skrika på dig. Alex, jag älskar dig så mycket. Så, så, så, så, sååå mycket så att det är sjukt. Dessa tre timmar utan dig har varit rena rama helvetet för mig. Skuldkänslorna över vad jag gjorde imorse är större än själva jordklotet. Jag är så ledsen. Du skulle inte behövt råkat ut för det som skedde, och du mådde dåligt över det men som vanligt var jag för dum för att se de-”

Hon tog ett hastigt kliv fram mot mig och pressade sina läppar mot mina i en varm, känslofylld, exploderade varm, kyss.

Sakta öppnade jag ögonen för att känna Justin ligga och andas i nacken på mig. Jag låg på mage och han på rygg. Mitt huvud låg vilat mot hans axel i en väldigt oskön ställning. När han oväntat dykt upp utanför min dörr igår och bett om förlåtelse, så hade jag gjort det jag längtat efter alla timmar utan honom. Att få möta hans läppar. Känna den varma, lyckliga, bubblande känsla som alltid uppstod inom mig.

Vi hade poppat popcorn och lagt oss framför en film, men som vanligt måste jag ha somnat då jag inte kommer ihåg något mer efter det. Förmodligen så bar Justin mig till sängen när det var dags att sova. Vad han gjorde därmellan hade jag ingen aning om, men det spelade ingen större roll. Han var här med mig, där han hörde hemma och det var allt som räknades.

Försiktigt steg jag upp utan att väcka Justin. Jag såg min vita t-shirt från igår ligga på pallen bredvid garderoben och gick för att ta tag i den för att sedan dra den över min nakna överkropp. Så tyst jag bara kunde lämnade jag sovrummet, för att istället gå ut i köket.

Popcornskålen och glasen som vi använt oss av igår kväll stod prydligt uppochnedvända i diskstället. Ett leende tog plats på mina läppar. Så det var det han hade gjort. Diskat. Plockat iordning. Skakandes på huvudet åt Justins vänlighet, gick jag fram till diskbänken och ställde mig därefter på tå för att nå till skafferiet och de ingredienser jag skulle behöva.

När allt jag behövde stod uppradat på diskbänken framför mig drog jag upp mitt hår i en slarvig knut och satte sedan igång.

 

Försiktigt lade jag över pannkakan på tallriken som stod placerad alldeles intill spisen innan jag hällde ned det sista av smeten i stekpannan. Det fräste till i samma stund som smeten snuddade vid pannans heta yta.

Uttråkat slet jag loss en liten bit från en utav dem färdiga pannkakorna jag unnat mig att smaka på, och började omedvetet nynna på As Long As You Love Me. Jobbade man med Justin så var det väldigt lätt att hans låtar fastnade i hjärnan på en. Dock så hade det gått ett flertal månader sedan jag sist hört den. Två, på ett ungefär.  

”Hej babe…” viskade en raspig röst bakom mig och sekunden efter kände jag två mjuka armar leta sig fram mot min mage.

http://cdn1.cdnme.se/3862434/6-3/tumblr_mr47u2vszh1sziumto2_500_52060506e087c3216810c33d.gif

”Det är bara den här kvar.” log jag, även fast Justin inte kunde se leendet.

”Det luktar ljuvligt.” viskade han i örat på mig och placerade därefter en kyss strax bakom det. Leendet på mina läppar blev med ens större och en stöt av välbehag for igenom min ryggrad. Hur var det ens möjligt att han fick mig att känna på det här viset?

Försiktigt, för att inte förstöra den, vände jag på pannkakan så att den fina, gyllenbruna sidan vändes uppåt mot mig. Justins händer drog sig ned längs med min tröja, ned till tröjkanten och sedan under den. Hans fingrar gled långsamt över min mage, vilket fick mina nackhår att resa sig likt en tsunami. Han stannade till några sekunder strax ovanför min navel, men fortsatte sedan uppåt. Vad han ville åstadkomma förstod jag inte riktigt, förrän hans mjuka hand varsamt greppade tag om mitt nakna bröst.

Min bröstvårta styvnade med ens under hans beröring och fick hela mig att vilja stöna. Men så lätt tänkte jag inte ge vika. Jag slog av värmen på spisen, sköt undan stekpanan och lade över den sista pannkakan på tallriken som nu var överbelamrad i ett berg av pannkakor.

Justins hand smekte försiktigt mitt bröst samtidigt som han placerade ut blöta kyssar i nacken på mig. Av ren njutning slog jag igen mina ögonlock och tryckte min rygg hårdare mot hans bara bröstkorg. Upphetsad av stunden, började jag suga på min underläpp och drog upp mina armar så att dem istället hamnade vid Justins nacke.

Massagen på ena bröstet avtog sakta, men snart därpå fortsatte han med mitt andra medan han lämnade efter sig sugmärken på min hals. Det var för mycket, men på samma gång inte. Jag ville ha mer. Och det nu.  

Snabbare än menat snodde jag runt så att jag istället stod ansikte mot ansikte med honom. Hans hand gled försiktigt ned för min mage igen och placerades istället på min rumpa. Han kände rakt på min hud då det enda jag bar var ett par ljusrosa stringtrosor.

Jag vred på min hand så att min handflata var tryckt mot hans nacke och tryckte därefter mina läppar hårt mot hans, i en passionerad kyss. Lika snabbt som kyssen tagit av särade vi på våra läppar för att släppa in den andres tunga. Våra tungor smekte varandra försiktigt, som om det var klubbor vi slickade på. En bubblande känsla tog plats i magen på mig och stannade inte för så mycket som en sekund.

Justins varma händer förflyttade sig ned mot mina lår istället, så att han kunde lyfta upp mig på diskbänken. Jag virade mina ben kring hans midja för att inte tappa greppet samtidigt som jag drog med mina fingrar igenom hans hår, noggrann med att inte skada honom på något sätt och vis. Hans tänder greppade löst tag i min underläpp, men släppte sedan snabbt igen. En känsla av välbehag spred sig i kroppen på mig och jag ville ha mer av det. Mer av honom. Mer av kyssarna. Mer av allt.

Utan att avbryta kyssen drog Justin försiktigt upp händerna från mina lår upp till tröjkanten och började sakta dra den närmre mitt huvud. Motvilligt avbröt jag kyssen för att hjälpa honom få av tröjan och slängde den sedan på det tomma matbordet.

Hans högra hand fattade snabbt greppet om mitt vänstra bröst, precis som den hade gjort för endast några få minuter sedan. Han kysste min underläpp mjukt innan han övergick till min haka. Jag lutade mitt huvud tillbaka mot skåpsluckan och pressade min tunga mot gommen för att inte brista ut i ett hav utav stön när Justins änglalika läppar drogs över halsen på mig. Han drog sig längre och längre nedåt tills han äntligen nådde mitt högra bröst.

Hans tunga smekte det försiktigt innan han sög tag om min bröstvårta, varsamt men vilt på en och samma gång. Stönen som ville forsa ur strupen på mig blev istället kvidande läten då både min tunga och mina läppar hindrade dem till att komma ut. Justin log självsäkert mot mitt bröst som han hektiskt slickade och sög på, för att sedan leta sig uppåt igen mot mina läppar.

”Kan”-kyss-”du”-kyss-”ta”-kyss-”oss”-kyss-”till”-kyss-”soffan?” flämtade jag mellan kyssarna då min rumpa började göra ont av den hårda ytan under den. Justin nickade bara utan att släppa taget om mina läppar och placerade därefter sina händer, som han gjorde förut, under rumpan på mig.

I blindo, då mitt huvud var i vägen och hans ögon var stängda, förde Justin oss till den stora soffan som stod placerad i hörnet på vardagsrummet. Innan jag visste ordet av så möttes min rygg av en mjuk yta. Jag pressade mitt huvud mot kudden som låg under det och slickade Justins underläpp medan jag diskret försökte få ned mina händer till kanten på hans kalsonger.

När jag väl nådde min ändstation, kilade jag in mina tummar under hans boxers. Justin - som fattade hinten - avbröt kyssen för att kunna hjälpa mig att få av dem. Väl av slängde han iväg dem i rummet innan han drog av mina. Jag slöt ögonen och sekunden efter kände jag något hårt tränga sig in i mig.

Kiss | via Tumblr

Till skillnad från förra gången gjorde det inte ont. Det var en skön, underbar, mjuk känsla som spred sig inom mig. Då flyttade jag tungan och lät min strupe släppa ut ett långdraget stön. Justin flätade samman våra fingrar medan han stötte in och ut i mig, och lutade sig ned för att sammanlänka våra läppar igen. Det var otroligt hur mycket jag litade på Justin. Jag hade anförtrott honom mina mörkaste hemligheter och det viktigaste en person kunde ha i livet. Sin oskuld. Han var den enda för mig och det var solklart för vilken levande person som helst. Vi var ämnade för varandra. Jag drog ifrån kyssen och såg istället djupt in i hans mjuka, hasselnötsbruna blick. En mjuk tumme placerades i ögonvrån på mig och smekte långsamt bort något. En tår. Hur kunde jag inte ha mäkt det?

”Gör det ont älskling? Vill du att vi ska sluta?” flämtade Justin.

”Nej… Det är perfekt. Allt är så perfekt. Du är perfekt.” andades jag fram utan att bryta vår ögonkontakt. ”Jag älskar dig.”

Hans läppar formade sig i ett kärleksfullt leende, ”Och jag älskar dig, Alexandra Grace Smith.”

 

När jag sköljt av min kropp noggrant vred jag av vattnet och öppnade dörren till duschkabinen.

”Justin, handduk.” bad jag och sträckte ut handen. Jag tog tag i handduken jag fick av honom för att sedan vira den runt min kropp.

”Jag kan vänja mig vid det här.”

”Vadå?” undrade Justin samtidigt som han smörjde in sitt ansikte med en av Pro Activ krämerna jag hade.

"Duscha med dig.” berättade jag och ställde mig bredvid honom framför vasken så jag kunde se mig själv i den stora spegeln som täckte väggen.

”Aw, gulligt babe. Du är inte så farlig att duscha med du heller. Vi kan ta en omgång till om du vill.”

”Nej tack!” utbrast jag och höll upp mina händer. ”Mina farfarsfingrar har kommit. Då är duschandet slut för mig.”

Jag plockade fram en flaska med min favoritlotion, som jag sedan ställde på toalettstolen då Justin okupperat handfatet. Försiktigt, för att inte råka halka på det blöta golvet, placerade jag min fot på toalettlocket så att mitt nyrakade ben var utsträckt. Därefter sprutade jag ut en hög av lotion i min vänstra handflata och tog sedan hjälp av båda händerna till att smörja in mina ben.

”Varför gör ni ens det där?” frågade Justin dumt när han sköljt bort krämen.

”För att det ska lukta gott. Och för att det återfuktar huden.” berättade jag som om det var det mest självklara i världen.

Han nickade, ”Okej.”

”Vad ska vi göra idag tycker du?” undrade han medan han torkade sitt ansikte med en handduk. ”Kan vi inte typ… Spela golf?”

”Justin,” sade jag och såg på honom. ”Om du inte glömt så är Ryan och Chaz här för att hälsa på. Du kanske ska spendera lite tid med dem. Du har varit ett svin mot dem ända sedan de kom. Se till att spendera lite tid med dem eftersom att vi från och med imorgon kommer behöva gå på våra rep inför turnén.”

Justin suckade, ”du har rätt… Men vi kan väl alla golfa tillsammans? Så umgås jag med både mina vänner och med min flickvän?” Han gick mot mig med ett brett flin på läpparna.

”Det låter som en perfekt idé. Men först måste vi köpa mat… jag är utsvulten!”

”Funkar skräpmat idag då prinsessan Alex?” undrade Justin med ett flin när han sträckte ut händerna för att greppa tag om min midja.

”Bara idag. Sen måste vi fan ta tag i detta och träna. Vi ska snart ut på turné.” Justin lutade sig ned mot mig och gav mina läppar en fjäderlätt kyss.

”Har jag någonsin berättat för dig att du pratar för mycket baby?” undrade han och släppte taget om mig för att sedan försvinna ut ur toaletten.

”Ja när du inte vill höra vad jag har att säga!” ropade jag. ”Så svaret på den frågan är ja.”

 

”Kolla här Alex. Jag ska visa dig hur man gör, Justin kan ingenting.” Chaz knuffade väck både Justin och mig innan han ställde sig framför den lilla golfbollen jag planerat att slå iväg.

”Ja, få se nu då Chaz. Det är inte så lätt som du tror.” Justin hånlog mot Chaz men blev bara ignorerad.

”Skit i Justin, lyssna på mig. Är du höger eller vänsterhänt?”

”Höger.” sade jag och ställde mig så jag kunde se honom bättre.

”Okej, då står du såhär som jag står. Den vänstra handen under den högra.” Han höll ut klubban och visade hur jag skulle hålla och jag nickade. ”Knäna lätt böjda. Röven ska puta utåt lite. Justin oroa dig inte hon kollar inte in min röv det är bara för att hon ska lära sig. Du behöver inte bli svartsjuk.” rabblade Chaz på och jag lyssnade på vad han sade noga. Jag ignorerade hans lilla skämt eftersom jag ville lära mig hur detta gick till. Jag hade aldrig i hela mitt liv spelat golf därför ville jag nu lära mig.

Min pappa och Tyras pappa brukade ibland golfa på söndagar. Vi hade följt med en gång men då hade vi bara lekt med golfbilen, fast vi hade ju  i och för sig endast varit tio år gamla. Vem förväntade sig att vi faktiskt skulle spela? Efter det fick vi inte följa med mer då våra pappor tyckte att vi inte gjorde något vettigt. Jag kunde inte annat än att hålla med dem.

”Placera klubban framför bollen. Sikta. Se till så att du står rätt och sedan är det bara till att svinga klubban.” förklarade han. Sekunden senare fick han till ett väldigt fint sving och bollen var borta. Vart den flög gick inte att se, men han hade åtminstone fått iväg den. Av mina fem försök har inte bollen flugit iväg i ett enda. Så duktig var jag på golf.

”Wow Chaz. Du kan verkligen detta.” berömde jag honom och klappade honom på axeln.

”Han duger.” muttrade Justin avundsjukt. Det var skrattretande hur avundsjuk han kunde bli.

”Justin, du behöver inte bli avis. Jag lovar att Chaz ändå har spelat golf fler gånger än du har, och har därför hunnit öva medan du har varit iväg på en massa turnéer världen över.” svarade jag och fladdrade förföriskt med ögonfransarna åt Justins håll, men slog vad om att mitt fladdrande endast fick det att se ut som om jag hade ett kryp i ögat.

”Alex, mår du bra?” gäspade Ryan, som om han sett precis det jag tänkt. ”Du verkar ha något i ögat.”

”Ryan, jag mår finfint.” flinade jag till svar. Han tog ett steg nämre mig, så att han istället stod bredvid Justin och precis bakom mig. Ryckandes på axlarna snodde jag om för att kunna skjuta iväg den envisa bollen som varje gång jag slog vägrade träffa klubban. Eller så var det snarare klubban som vägrade träffa bollen. Hur som helst lämnade den inte sin plats på den lilla vita piggen som satt i gräset.

”Det är skitvarmt.” gnällde Justin och drog av sig sitt ljusblå linne. Min blick föll med ens mot hans six-pack. Varje gång han tog av sig tröjan vart det som om min blick drogs dit likt en magnet. I ögonvrån skymtade jag hans välbelåtna flin som han alltid fick så fort jag stirrade på hans mage. Dock så var perioden då han skämtade om det över för ett tag sedan, då jag hunnit se honom shirtless oräkneliga gånger vid det här laget.

”Fokus! Jag vill att min lärling ska vara i perfekt form!” tjöt Chaz och knäppte med fingrarna i ansiktet på mig.

”Woah, okej boss.” skrattade jag och drog undan mitt hår från ansiktet på mig.

”Och du där! Sluta distrahera Alexandra!” skrek han på Justin som stod med händerna över sin vältränade mage.

Justin skrattade åt Chaz order, ”Okej då…” mumlade han besviket.

Chaz hummade nöjt till och slog sig därefter ned på huk bredvid Justin. Jag slängde en snabb blick på de två innan jag svingade klubban högt och snabbt, precis som Chaz demonstrerat men släppte snabbt taget om den när ett högt skrik spred sig över golfplanen.

Justins ögon spärrades upp i skräck och Chaz sprang in bakom mig, med samma skräckslagna blick som Justin. Jag snodde snabbt runt och slog händerna för munnen. Vad hade jag gjort?


Kan ni ha någon aning om vad Alex har gjort?... det tror jag nog! Kommentera bäst älsklingar så kommer 58 snabbare än ni tror. Puss/ Ema och Liv. 


<< Earlier Posts