Han särade långsamt på läpparna och lät min tunga glida in för att leka med hans. Justins hand drog sig ned från min käklinje mot min tröjkant, men just som han skulle placera sin hand innanför tröjan på mig så harklade sig någon från dörröppningen.

 Vi hoppade förskräckt ifrån varandra och stirrade generat på Bruce som stod och skrockade i dörrvalvet.

“Ni kan komma och äta nu.” skrattade han och vände sedan på klacken.

Suckandes såg jag ned på mina fingrar. Nästa gång skulle jag be Justin stänga dörren efter sig.

 

”Tack för maten, Mrs. Dale.” log jag vänligt åt Dianes håll. Jag hade alltid trott att hennes efternamn varit Mallette, eftersom att det var det Pattie hette, men det visade sig att Dale var Bruces efternamn och det hade då gått över till Diane när dem gifte sig. Justin hade viskat det i örat på mig när vi gått ner till köket för att äta middag.
”Det är det minsta jag kan göra hjärtat.” skrattade hon vänligt till svar.
”Det var utsökt. Det var det verkligen.” malde jag på. Hon måste ha varit mästerkock i yngre dagar eller något, för maten smakade nästan godare än på restaurang.
Hon skrattade mjukt åt mig, ”Äh, det här tramset? Men jag är glad över att du tycker det!”
”Ja, mormor. Detta tramset var super-duper-mega gott. Din mat är alltid god.” sade Justin och sköt sin tallrik mot mig eftersom jag börjat stapla alla tallrikar på min egna.
”Äsch, du överdriver Justin.” Diane himlade med ögonen åt Justin och följde mitt drag i att resa sig. Jag plockade upp så mycket disk jag kunde och bar över det till diskhon där jag ställde det så snyggt och prydligt jag kunde.
 Jag vände sedan på klacken och gick tillbaka till bordet för att hjälpa Diane duka av resten. Justin och Bruce samtalade lågt om ishockey säsongen som snart skulle dra igång och jag kunde inte ens spela det minsta intresserad. När vi fått väck alla tallrikar och grytor från bordet kavlade jag upp ärmarna på min skjorta och ställde mig vid diskhon.
”Alexandra, jag tar hand om detta, snälla. Gå du in till vardagsrummet med Justin och Bruce.” Diane lade sina mjuka händer på mina armar och försökte försiktigt dra mig bort, men jag vägrade. Jag ville inte vara en ouppfostrad unge som bara var där i någon annans hus utan att bry sig om att hjälpa till. Jag ville visa att ”kändisskapet” inte har tagit till mig.
”Mrs. Dale, sitt ned och njut. Umgås med ditt barnbarn. Jag tar hand om disken.” försäkrade jag henne mjukt.
Hon log utmattat mot mig, ”Du är allt bra vänlig du. Men jag kan iallafall torka disken.” föreslog hon.
Jag nickade leendes och började gnugga av matresterna från tallrikarna. Diane tog varsamt emot porslinet för att torka det, innan hon ställde upp det i skåpet över våra huvuden. Processen fortsatte så tills diskhon var tom.
”Detta gjorde vi bra.” log jag och höjde min hand för att slå i hennes i en high-five.
”Det var skönt att ha lite hjälp. Tack så mycket Alex.” nickade hon innan hon drog in mig i en mjuk omfamning.
Justin kom då gåendes in i köket, ”Hey! Alex är min, bort med tassarna mormor.”
Diane skrattade glatt åt sitt barnbarn och kramade om han från sidan, ”Ja, hon är bara din. Och underbar är hon också.”
”Sluta, jag rodnar ju!” tjöt jag och slog mina händer om kinderna för att dölja den stora rodnaden som flammat upp på mina kinder. Diane skrattade innan hon lämnade köket för att istället gå in i vardagsrummet.
 Så snart Diane var helt borta tog Justin två stora kliv fram mot mig, så att våra kroppar rörde vid varandra. Han log brett mot mig, varpå han pressade sina mjuka läppar mot mina i en kärleksfull kyss.
”Dem älskar dig.” andades han mot mina läppar så snart kyssen var över.
”Hur vet du det?” fnittrade jag lågt, så att Diane eller Bruce inte skulle höra mig. Varför jag inte ville det visste jag inte ens själv, jag ville bara inte det.
Han knäppte sina händer på min rygg och lutade sitt huvud bakåt, ”Tja, kankske för att min mormor kallade dig underbar? Morfar sa att du var alldeles fantastisk, och att jag verkligen inte hade överdrivit när jag berättat om hur vänlig och vacker du är.”
”Justin…” andades jag hest fram.
 Försiktigt så lyfte Justin på sin arm och smekte bort något vått från min kind med hjälp av sin tumme. Jag antog att det var en tår. Långsamt så slöt jag ögonlocken och lutade mig mot hans hals. Det gladde mig så överdrivet mycket att hans familj tyckte om mig. Att dem hade sagt sådana saker om mig. Det var som om någon hade kommit och berättat för mig att jag vunnit fem miljoner i månaden i ett helt år på lotto. Fast nej, detta var bättre.
”Vill ni ha lite fika? Jag tänkte åka till bageriet och köpa.” harklade Bruce sig i dörröppningen, precis som han gjort lite tidigare idag i Justins sovrum.
Justin placerade sin arm kring min midja istället och nickade, ”Det låter bra. Vi kan ta varsin… tja, någonting.”
”Uppfattat.” svarade Bruce och log det största leendet jag nog hade sett. Det var omöjligt att inte besvara det. Fortfarande med leendet på sina läppar, vände han på klacken och försvann ut ur huset. I det lilla fönstret som vätte ut mot framsidan av huset kunde man se hur Bruce klappade på en katt som hade lagt sig i solen på deras gräsmatta, hälsade på grannen som bodde tvärs över gatan och sedan hur han hoppade in i bilen.
”Justin, jag går ut på baksidan och hänger tvätten!” ropade Diane från någonstans i huset.
”Okej!” ropade Justin till svar. En dörr slogs igen, och vi var helt ensamma.
”Tror du de gör detta med mening?” undrade jag och följde efter Justin till hans rum.

”Gör vadå?” undrade han när han slog upp sin stora reseväska som låg på golvet bredvid den lilla sängen.
”Lämnar oss ensamma med mening. Det känns som det. Din morfar hade ett sådant mysko-léende och i nästa sekund ska din mormor hänga upp tvätt.” förklarade jag mig medan jag scrollade ned på Facebook där jag låg i Justins säng.
Justin brast ut i skratt, ”det du just sa… Det lät bara orimligt Lex. Vem tänker så långt ens?”
”Jag vet inte, tanken bara slog mig. De kanske vill ha barnbarns barn du vet?” skrattade jag och rullade över på sida för att kunna se Justin byta om från jeans till en OnePiece. ”Släng hit min overall också!” Jag kallade våra OnePiece för overall, endast för jag kände mig som ett barn i den. Jag hade alltid overall som barn, det var praktiskt och höll mig varm.
 Justin slängde min rosa OnePiece på mig och jag kämpade med att få den på mig utan att lämna min position i sängen.

 

”Vadå, vill du ha barn?”
Justin, som hade satt sig på sängkanten, såg allvarligt på mig med stora ögon.
”Åh nej, vi ska inte ha denna konversationen Justin! Det är för tidigt för sådant.” Jag hävde mig upp på en armbåge och såg på honom. Hans blick var lika fastklistrad i min som tidigare.
”Vadå, får jag inte fråga?” undrade han. ”Planerar du att göra slut eller?”
”Sluta prata nonsens Justin. Ja, jag vill gärna ha barn och stor familj. Men just nu? Nah-ah. Jag är inte redo för något sådant just nu. Om kanske tre eller fyra år, då kan du komma tillbaka och fråga mig.”
”Stor familj i framtiden? Räcker för mig.” Justin pressade leendes sina läppar mot mina. Jag masserade försiktigt hans läppar när han sakta började krypa över mig. Han stödde sig på sina händer på varsin sida om mitt huvud och mina fingrar fann sig genast till hans hår där jag lekte med hans silkeslena hårslingor.
 Justin placerade sig mellan mina ben för att sedan smeka mitt högra lår. Han drog sina fingrar längst hela låret och precis när han hade lyft upp det för att lägga det om honom for dörren till hans rum upp.
”Ungar vi… Oj, störde jag något här? Ursäkta mig…” ursäktade sig Diane. Jag och Justin for upp i sittande position över sängkanten med en meter mellan oss. ”Jag ville bara meddela att vi har dukat fram lite fika i vardagsrummet.” Diane log ursäktande innan hon stängde dörren och lämnade oss ensamma.
”Jävla skit.” muttrade Justin surt. ”Varför ska de aldrig knacka?” Justin förflyttade sig från sängen till dörren för att vrida om låset innan han började gå mot mig igen. ”Var var vi?”
”Vi var på väg ut till vardagsrummet för att fika.” svarade jag glatt och reste på mig.
”Men jag gillade mer det vi höll på med där.” sade Justin besviket och pekade på den lilla sängen.
”Jaja babe, vi har massor med tid för sådant. Vi kom hit för att umgås med din familj, inte ha massa intima stunder för oss själva.”
Justin suckade och gick stumt ut ur rummet med mig vid sin sida. Diane såg generat upp på oss när vi kom ned och drog med händerna över servetten som låg i knäet på henne. Bruce log vänligt mot mig när jag slog mig ner.
”Så… när åker ni till Jeremy och ungarna då?” frågade Diane Justin bakom sin kaffekopp.
Justin tog en tugga av sin munk, ”Imorgon förmiddag tror jag. Hur så?”
Diane ruskade på huvudet. ”Jag vill bara veta hur länge vi får ha er här… inte så länge verkar det som.” mumlade hon sorgset.
Jag förstod henne. Om mitt barnbarn helt plötsligt blev världens kändaste tonåring och bara kom för att hälsa på under en dag, så skulle det göra ont när han väl åkte.
”Men vi kommer tillbaka med turnén sen och ni får väl komma och hälsa på!” föreslog Justin då.
”Självklart att vi kommer och hälsar på. Annat vore ju bara trams.” skrockade Bruce fram innan han tog en tugga av sin bakelse.
 Jag sippade försiktigt på mitt kaffe, då det inte var tillräckligt svalt för att kunna drickas ordentligt ännu, medan jag såg mig omkring i vardagsrummet. På hyllan över den öppna spisen stod ett flertal fotografier uppradade. Ett var på Pattie och Diane från Patties student, det andra var på Diane och Bruce på deras bröllopsdag, två foton var Justin med på och det sista var på ett ultraljud.
”Är det där du?” frågade jag nyfiket och pekade på ultraljudet där den lilla skrumpen till bebis visades.
Justin nickade leendes, ”I egen hög person.”
”Du har blivit vackrare med åren, det är i alla fall säkert.” retades jag med honom.
”Hey!” utbrast han då och skulle precis armbåga mig i revbenen men insåg sedan att jag höll i en kokhet kaffekopp.
”Turen var på din sida Smith, hade det inte varit för den kokheta koppen hade du varit död just nu.” hotade Justin.
”Du skrämmer mig inte, Bieber.” svarade jag och gav honom en mördarblick.
Klingade skratt lämnade både Bruces och Dianes strupar medan de såg roat på oss.
”Ni är speciella ni.” skrattade Bruce och ruffsade till mitt hår då jag satt närmst honom. Av ren automatik kröktes ett leende på mina läppar. Här var jag lycklig, och på något vis ville jag stanna här.
Jag petade i mina pannakakor. Det värkte i magen på mig, och en klump hade växt sig stor i halsen på mig. Hela min kropp var tung som bly.
”Justin, hjärtat? Vad är det som är fel?” frågade mormor mig från tvärs över bordet.
Jag såg trött upp på henne, ”Jag… jag vill inte åka bara.” svarade jag med tjock röst.
Hon suckade långdraget. ”Jag vill inte heller att du ska åka… tro mig - det är det sista jag vill. Det var så skönt att ha dig och Alex här, även om det bara var för ett litet slag.”
”Ja… men vi kommer och hälsar på ofta sen. Jag lovar.” nickade jag och försökte mig på ett leende, som mormor genast besvarade innan hon såg upp på något bakom mig. Strax därefter kände jag hur två lätta händer placerades på mina axlar.
”Åh, pannkakor! Vad gott.” utbrast Alex och slog sig sedan ner på stolen bredvid min.
”Älskling, du får snabba dig med det. Vi måste åka klockan nio.” påminde jag henne strängt.
Hon himlade med ögonen samtidigt som hon lassade upp en hög pannkakor på sin tallrik, ”Jaja, jag vet. Du behöver inte påminna mig varje minut.”
”Jag vill bara inte att vi ska missa planet.”
”Vad har vi att missa? Din chaufför väntar på dig, det är inte direkt så att han drar iväg till Winnipeg utan passagerare utan bara bagage.” skrattade Alex medan hon hällde sirap i cirklar över berget med pannkakor.
Jag skakade på huvudet, ”Skynda dig bara är du snäll.”
Mormor skrattade mjukt åt oss, ”Jag ser så mycket av din morfar i dig Justin…”
”Verkligen?” andades jag chockat ut, men blev sedan glad. Visst - han kanske inte var min biologiska morfar men att hon ser likheter mellan oss gläder mig något enormt. Det visar bara vilket starkt band vi har som inte är DNA.
”Ja… ni har samma sorts humor, samma stress…” nickade hon övertygande, ”samma romantik.”
”Hur vet du vad Justin har för romantik? Han är lika romantisk som en säck med potatis tycker jag.” mumlade Alex med munnen fylld av pannkaka.
”Tyst Alex, hon snackade inte med dig.” svarade jag och nöp henne retsamt på armen.
”Är du stolt över att en person snackar med dig? Aw. Justin har en vän… och det är hans mormor. Inget illa menat Diane, du är underbar.”
Mormor skrattade, ”Tack detsamma!”
En suck lämnade min mun, ”Strunt samma. Jag väntar på vårt rum Alex.”
 Jag reste mig snabbt upp och skyndade mig upp till mitt rum där jag lade mig ner på sängen med blicken upp i taket. Det fick mig att fundera på hur många gånger jag legat här, och av vilka anledningar. En gång, när Ryan och jag hade bråkat i skolan så hade jag sprungit hem hit och gråtit, men morfar hade varit kvick med att få hit Ryan tillsammans med sin pappa. En annan gång var när jag legat här med min första, riktiga flickvän Sheryl, och kyssts.
”Förlåt om jag var elak.” viskade Alex mot dörröppningen.
Jag sneglade på henne, och så snart hon märkte det slog hon ner blicken. Ett litet leende tog plats på mina läppar, ”Kom hit med dig.”
Hon gick stumt fram till sängen för att lägga sig ner, ”Så du är inte arg?”
”Varför skulle jag vara arg? Du skämtade ju bara. Jag var bara trött.” försäkrade jag henne.
”Bra.” log hon då till svar. ”Klockan är kvart i nio. Ska vi göra oss iordning?”
Jag skakade lätt på huvudet, fortfarande med blicken upp i taket. “Vi kan ligga kvar här och njuta lite tycker jag.”
”Det låter inte så dumt.” svarade hon mjukt och pressade sina läppar mot min hals, innan hon återigen lade sig på min axel för att liksom jag, se upp i det vita taket med små klisterstjärnor.
Där låg vi, och stirrade upp i något tomt men som ändå var fyllt med minnen till bredden.

---

Spänning är på väg. Ta det lugnt och njut av det mysiga än så länge. Kommentera! x E&L.