”Ja, vi åker dit.” tyckte jag glatt. Bara Justin var glad så brydde jag mig inte om vad det var vi höll på med.

”Jag ringer pappa senare och berättar att vi kommer. Scooter måste självklart också veta… detta kommer bli så kul! Jag hade verkligen i tanke att du skulle få träffa mina syskon någon dag..”

”Tja, den dagen blir snart!” skrattade jag.

Justin ställde sig upp framför mig och tog tag om mina händer för att sedan dra in mig i en omfamning.

”Tack Alex… jag älskar dig. Vad skulle jag ha gjort utan dig och din smarta hjärna?”

Jag satt och spände hela kroppen av nervositet . Piloten hade precis meddelat oss om att vi var uppe på rätt höjd samt att det nu var okej att knäppa upp säkerhetsbältena.

Några dagar hade passerat sedan jag och Justin bestämt oss för att åka upp till Kanada för att träffa hans familj. Vi hade hunnit avsluta våra repetitioner inför turnén som drog igång på lördag i Phoenix.

Fyra dagar skulle vi spendera med hans familj och jag var mer än livrädd. Rädd för hur hans familj skulle acceptera mig. Mest rädd för hans syskon Jazmyn och Jaxon. Det är lättare att göra intryck på vuxna människor än barn. Barn tröttnade lätt och man var hela tiden tvungen till att komma på nya trick för att underhålla dem.

Jag hade i och för sig lätt med barn men dessa barnen var viktiga för mig. Det var inte skit samma om de inte gillade mig. Jag skulle vara med Justin länge, jag kände det inom mig, och då var det viktigt att personerna som betyder mest för honom gillade mig.

Av att döma så skulle det inte vara speciellt jobbigt. Alla jag pratat med har sagt att Justins familj är lika jordnära och trevliga som Justin. Inte alls kändiskåta och skrytsamma som vissa kändisar var. De var helt enkelt normala. Eller ja, så normala de kunde vara med tanke på situationen.

Det här med att träffa Justins familj fick mig att tänka på min egna familj. Jag hade varit ifrån dem i lite mer än två månader och jag saknade dem mer än någonsin nu. De skulle självklart komma och hälsa på oss på turnén men när gick inte att säga. Pappa och Elenor har båda svårt att ordna så att båda är lediga samtidigt och att vänta tills vi kom till Europa var inget alternativ. Vi skulle träffas innan dess.

”Det är lugnt hjärtat. Det kommer gå bra.” Justin kramade om min hand och log ett leende som fick mig att slappna av en aning, men inte tillräckligt. Jag hade aldrig träffat en killes föräldrar förr.

 Rätt vad det var kände jag Justins läppar pressas mot min tinning. Hans läppar stannade kvar mot min hud en stund innan han drog ifrån och såg på mig med en bekymrad blick.

”Mår du bra, älskling?” undrade han försiktigt.

Jag slöt ögonen och tänkte igenom vad jag skulle svara. Sanningen lät bäst så när mina tankar lett sig till att tänka på min egna familj, var inte Justins familj något större problem längre. Klumpen i halsen berodde längre inte på nervositet, utan hemlängtan. Jag slöt ögonen och tänkte på min familj. Mina småsyskon som var hemma i Sverige. Jag saknade dem. Det gjorde jag. Jag hade Justin, men just nu var det inte tillräckligt. Jag ville vara nära min familj. Det var ingen tvekan om vad jag skulle säga.

”Ja, fast det är bara det att jag saknar min familj…” Jag slog upp ögonlocken och mötte Justins blick.

”Kom här.” begärde han och klappade i sitt knä åt mig att sätta mig där. Jag klättrade över till hans säte och satte mig o hans knä. Han höll en hand bakom min rygg och den andra om min mage så att hans hände möttes och han kunde fläta samma sina fingrar för att hålla mig i ett stadigt grepp.

”Jag vet att det är jobbigt att vara utan sin familj, jag är själv i den situationen dag ut och dag in. Det enda som är positivt med det är att du sedan kommer uppskatta dem mer, din familj alltså. Du ska veta att du inte är ensam. Jag kan inget göra än att säga att jag och många andra finns här för dig ifall du vill prata om det. Vi förstår. Teamet. Alla är ifrån sina familjer, så om det är någon som förstår dig så är det jag och teamet.”

Teamet. De var min nya familj. De förstod mig. Det jag gick igenom, gick dem också igenom. Alltså vara det bara till att vänja sig vid att ha hemlängtan. Eller, jag längtade ju egentligen inte hem utan bara efter min familj.

”Och så bjuder vi självklart över din familj, när du än vill, baby. Det är bara att säga ifrån så fixar jag det.”

Jag kramade om Justins nacke och gav honom en hastig kyss på läpparna. ”Du är min familj nu Justin.”

Justin log snett, ”och du är min familj, baby.”

”Jag älskar dig.” viskade jag.

Justins ansikte var så nära att hans läppar snuddade vid mina. Något som gjorde mig galen. ”Jag älskar dig mer.” viskade han innan han raderade avståndet mellan oss och tryckte sina läppar hårt mot mina.

När kyssen tråkigt nog tagit slut, satte jag mig ned i mitt säte igen men behöll mina ben över Justins lår. Visslandes på en låt som stått på radion imorse när vi packat våra väskor, sträckte jag mig över gången, till den lilla minkylen som stod precis bredvid.

 I sökandet efter en cola fann jag en platslåda, fylld med bitar av mozzarella pizza. Ett brett leendes tog plats på mina läppar och jag drog snabbt åt mig den iskalla lådan.

”Vad har du hittat?” undrade Justin nyfiket bakom sin laptop.

”Du får se sen.” retades jag och reste mig upp för att gå fram till den inbyggda mikron planet hade.

 Medan tallriken med pizzabitarna snurrade runt, gick jag tillbaka till kylen för att ta fram det jag sökt efter från första början. Coca Cola. Justin skrattade mjukt bakom mig, förmodligen åt något han läst på sin dator men för säkerhetsskull så vred jag på huvudet för att se efter. Som jag hade trott satt han med blicken ner i datorn och höll på att skriva in något, antagligen ett svar till det roliga.

 I tystnad öppnade jag min colaburk och tog två stora klunkar, när mikron började pipa. Suckandes ställde jag ned burken på det utfällbara bordet som stod jämte med kylen innan jag gick till mikron för att hämta min mat.

”Vill du ha?” frågade jag Justin när jag slagit mig ned, med en pizzabit i handen.

Han slängde en snabb blick på pizzabitarna och skakade sedan på huvudet, ”Nej tack.”

En rynka tog plats i pannan på mig, ”Vem är du och vad har du gjort med Justin?”

Han skrattade mjukt, ”Jag är bara inte sugen, babe.” förklarade han och lutade sig framåt för att placera en mjuk kyss i pannan på mig.

”Skyll dig själv.” Jag ryckte på axlarna och tog en stor tugga av den alldeles för varma pizzan. För att slippa spotta ut den så tuggade jag med öppen mun och tog ett flertal klunkar cola att svälja ner biten med.

Bilresan från Torontos flygplats till Stratford, där Justins morföräldrar bodde, tog lite mer än en timme. Jag och Justin hade suttit i baksätet av den svarta Mercedesen som kommit för att hämta oss. Jag hade lutat mitt huvud mot Justins axel och han lutade sitt huvud mot mitt huvud. Och så åkte vi, hela bilresan, i tystnad. Vi hade lyssnat på musiken som spelades på radion men ingen verkade ha krafter till att starta upp en konversation

 Bilen rullade genom en stad, som påminde mig om de lite mindre städerna i Sverige. Det var trevligt med små samhällen, man liksom kände de flesta och visste vem alla var. Ibland önskade jag att jag kom från en mindre stad.

”Va?” Justin flyttade sitt huvud från mitt för att kunna se på mig.

”Vadå?” undrade jag.

”Du sa något med mindre stad, jag hörde inte riktigt.”

Jag skrattade, ”Sa jag det där högt?”

”Ja det gjorde du, Lex.” Justin brast ut i ett klingande skratt. Han var så vacker när han skrattade. Man kunde verkligen se lyckan som speglades i hans ögon.

”Hehe, oj, jag tänkte högt antar jag. Nej, men jag sa bara att jag ibland önskar att jag växt upp i en lite mindre stad.” berättade jag.

Justin höjde ett bryn, ”varför det?”

”Jag vet inte, det känns som om ni har bättre samanhörighet och sedan är vi storstadsfolk ganska snobbiga, egoistiska och otrevliga. Jag hade hellre kommit från en mindre stad.”

”Du om någon är varken snobbig, egoistisk eller otrevlig. Du är jordnära och omtänksam. Du bryr dig så mycket om andra människor Alex, att du nästan glömmer att tänka på dig själv. Du vill alltid andras bästa och prioriterar dig själv sist. Ibland borde du vara lite mer egoistisk faktiskt.” sade Justin allvarligt.

”Jag bryr mig visst om mig själv!” försvarade jag mig. Jag var kanske inte jätte egoistisk men jag var absolut inte heller så som Justin förklarade mig.

Justin log och gav sedan mina läppar en mjuk kyss, ”jag vet, men inte lika mycket som du bryr dig om andra.”

”Äh.” suckade jag bara och lät konversationen dö ut.

 Istället lutade jag mig mot fönsterrutan och granskade de små, färgglada husen vi åkte förbi. Folket som strosade omkring på gatorna stannade upp och vände sig om för att se efter vem det var som kom. De flesta förstod nog att det var Justin, på grund av de två andra bilarna som åkte bakom oss och på grund av de mörkt tonade rutorna. Ett gammalt par vinkade, tre små flickor stannade upp med sin hopprepslek för att stå och skrika en stund och en man som just lämnat affären visade oss en perfekt tandrad. Alla var så vänliga här.

”Du måste verkligen tycka om det här stället. Jag menar… det är väl typ det enda stället där du kan vara du?” frågade jag samtidigt som jag satte upp mitt hår i en ny hästsvans.

”Jo… det är trevligt att komma hit. Visst, det är vissa som kommer fram för att ta en bild eller något men annars är det lugnt. Mycket lugnare än i andra länder.” skrattade han fram till svar.

Jag flätade samman våra fingrar och lutade mig tillbaka i sätet, ”Men din pappa och dina syskon då? Vart bor dem? Jag har fått intrycket av att dem inte alls bor i Stratford som dina morföräldrar gör.”

Justin nickade, ”Dem bor uppe i Winnipeg. Jag vet inte ifall dem har tagit sig hit eller om vi ska åka dit, vi löser det.”

”Okej.” mumlade jag snabbt till svar, ”Du och din morfar har en väldigt stark relation va?”

“Ja, det har vi… det är lite galet, vi delar inte blod och kött men ändå har vi något som drar oss till varandra”, Justin log barnsligt åt sig själv, ”Han är den bästa morfar man kan önska sig.”

"He's the best grandpa' you could ever wish for." 

”Va? Är han inte din riktiga, riktiga morfar?” frågade jag förvirrat. Justin hade aldrig nämnt det.

”Nej. Min mammas riktiga far stack när hon var yngre, så mormor gifte om sig med Bruce. Mamma kallar honom såklart för pappa för det är på det sättet hon ser honom. Han är den som fanns för henne när hon fick sitt hjärta krossat, han hjälpte henne att lära sig cykla. Han tog hand om mig när mamma var tvungen att jobba för att ha råd med vår pyttelilla etta.”

”Åh… jag förstår.” nickade jag, för det gjorde jag verkligen.

 Under en tid som yngre hade jag faktiskt kallat Elenor för mamma. Efter min egna mammas bortgång, så var det som om något saknades. En kvinnlig förebild. Så när pappa hade gift om sig så hade jag gått omkring och kallat Elenor för mamma i ett helt år, men slutade sedan. Varför visste jag inte, det var för svårt att komma ihåg även fast det bara var för lite mindre än tio år sedan.

”Ska vi äta när vi kommer fram?” frågade Kenny från framsätet.

Justin skrattade högt, ”Ja, det tror jag. Vi brukar väl äta när vi kommer fram - eller hur?”

Kenny knyckte på nacken, ”Det har du rätt i.”

”Vad brukar ni äta då?” frågade jag nyfiket och lutade återigen mitt huvud mot Justins varma axel.

”Köttfärslimpa med kokta grönsaker, kött, ibland hamburgare, lasagne, biff… ja, det är olika för varje gång vi kommer.”

”Okej.” svarade jag trött.

Bilens hastighet saktade genast ner och till slut så stannade den. Ett nervöst pirr for ut i hela kroppen på mig och mina ben blev lika mjuka som kokt spagetti inom en nanosekund. Varför blev jag så nervös? Det här var en småsak. Det skulle gå alldeles utmärkt. Så som Justin har talat om sin familj så verkar dem vara en trevlig, glad familj som tog emot alla med öppna armar.

”Showtime.” log Justin och pressade sina läppar mot mina en sista gång innan han lämnade mig ensam i bilen.

 Jag fingrade nervöst på min tröjärm och såg ut genom fönstret. Ett litet, beiget hus med stor grön gräsmatta tog upp mitt synfält. Vid garaget stod en stor, grå minibuss och bredvid trappan till ytterdörren stod en liten hammock. Det såg mysigt ut.

 Ytterdörren slogs upp och en äldre kvinna klev ut. Hon hade kort, ljusbrunt hår och glasögon som låg långt ned på hennes näsrygg. Justin tog fem stora kliv fram mot henne och omfamnade henne sedan i en lång kram. Då slog det mig. Varför satt jag kvar här? Inte var det bara töntigt utan även otrevligt.

 Jag drog ett djupt andetag och öppnade sedan dörren för att kliva ut. En svag bris slog mig i ansiktet och fick skjortan som satt på min kropp att blåsas upp.

 Kvinnan, som förmodligen var Justin mormor, gick leendes åt mitt håll. För att förminska avståndet snabbare gick jag likaså framåt. Över hennes axel kunde jag se hur en äldre man även lämnade det lilla huset för att hälsa på Justin.

”Hej! Diane är jag, Justins mormor. Du måste vara Alex?” Diane räckte fram en vänlig hand.

Jag kramade varsamt om den och nickade, ”Ja! Jag är Alex. Det är så kul att äntligen få träffa er. Wow. Justin har talat mycket om er.” log jag.

”Hoppas han bara har sagt bra saker då.” skrattade Diane till svar och drog sedan in mig i en kram, som jag gladeligen besvarade. Hon doftade sött av vanilj och rosor, och hade samma mjuka omfamning som Justin. Var det något som gick i släkten - att kramas bra?

Diane drog med mig till Justin som stod och talade med sin morfar om något. När dem såg oss komma tystnade dem genast och fyrade istället av två breda leenden.

”Hej, jag är Bruce. Och du är Alex?” log Bruce och drog in mig i en stor bamsekram han med.

”Japp, jag är Alex.” skrattade jag när kramen var avslutad.

 Justin placerade två händer om min midja och drog mig till sig. En lugnande värme spred sig i kroppen på mig och fick mig att slappna av. Diane och Bruce gick mot bilen för att hälsa på Kenny, så Justin passade på att ta med mig på en liten rundtur.

 Utan att släppa taget om min hand, så drog han först med mig in till ett stort, ljust kök. Vi fortsatte därefter ned för en liten trappa, där han förklarade hur han och Chaz hade lekt någon lek med uppstoppade djur vilket lett till att räven tappat sin tass. På undervåningen visade han mig tvättstugan och vardagsrummet, innan jag återigen blev släpad upp för trappan, in till ännu ett vardagsrum.

 När han visat mig alla nödvändigheter, fortsatte vi upp till den sista våningen där alla sovrum befann sig. Istället för att gå in pekade han bara på dörrarna om vilket sovrum som tillhörde vem, men stannade sedan vid en dörr.

”Det här är mitt gamla pojkrum.” viskade han och såg mig djupt in i ögonen innan han slog upp dörren.

 Väggarna var tapetserade blåa, med Toronto Maples Leaf logga på sig. Två stora hyllplan var uppspikade på väggen bredvid den lilla sängen, som även den var klädd i Toronto Maples Leaf tema.

 Fascinerad över hur mycket tid dem måste ha lagt ned på att fixa det här rummet, gick jag fram och slog mig ned på den lilla sängen.

”Wow. Det är så… fint.” flämtade jag imponerat. Det var det verkligen, fint.

”Tack. Du är den första som säger det”, skrattade Justin och slog sig ned bredvid mig, ”alla andra tjejer som varit här har tyckt att det varit töntigt. Men jag kan bara inte göra om. Det här rummet betyder mycket för mig.”

”Jag förstår det…” nickade jag.

 Justin lutade sig mot mig för att pressa sina läppar mot mina i en mjuk kyss. Då positionen jag hade var ytterst obekväm, så bestämde jag mig för att istället lägga mig ned. Justin fattade hinten och lade sig ner över mig utan att avbryta kyssen.

 Jag placerade mina händer i nacken på honom för att kunna trycka honom närmre mig, medan han smekte min käklinje med otrolig försiktighet. Som om han trodde att jag skulle gå sönder.

Han särade långsamt på läpparna och lät min tunga glida in för att leka med hans. Justins hand drog sig ned från min käklinje mot min tröjkant, men just som han skulle placera sin hand innanför tröjan på mig så harklade sig någon från dörröppningen.

 Vi hoppade förskräckt ifrån varandra och stirrade generat på Bruce som stod och skrockade i dörrvalvet.

“Ni kan komma och äta nu.” skrattade han och vände sedan på klacken.

Suckandes såg jag ned på mina fingrar. Nästa gång skulle jag be Justin stänga dörren efter sig.

På riktigt... detta kapitel var liksom bara: OMG NO KILL ME JAG ORKAR INTE SKRIVA WÄ.

Det tog såååå lång tid för oss att ta oss samman och skriva det... haha. Usch. Sämst är vi. Men anywayk, nu är det iallafall uppe, så kommentera! (Och gärna liiite bättre än på 61...;)) 

Puss, eran Ema och Liv.