Ett knastrande ljud hördes från andra sidan och jag hörde någon harkla sig. 
“Hej, det är Victor.” sade en mycket välkänd röst. 
 Jag frös till is. Victor? Mina ögon fylldes med tårar och sedan gled telefonen ur mitt grepp och drämde till glasrutan. Victor? Min klasskompis Victor? Victor som sårade mig med sina ord? Victor som sagt att han älskar mig?  Victor som var inblandad i rånet på banken den där dagen?  Min Victor som jag varit bästa vän med?

Tjugosex timmar hade passerat sedan jag fått reda på att personen som ringt mig i själva verket varit Victor. Jag hade blivit chockad. Arg. Besviken. Ilskan var nog störst. Hur hade han mage att ringa och hota mig efter allt han gjort? Efter allt han ställt till med?

 En irriterad suck lämnade min strupe i samma stund som jag slog mig ned bredvid Justin.

”Ta det lugnt babe.” skrattade han mjukt innan han tog tag i min hand.

 Jag skakade på huvudet. Om två timmar skulle planet jag, Justin, Scooter, Kenny och någon kille vid namn Jim satt på landa. Resten av crewet tog bussarna. Men eftersom att Justin lugnt och sansat hade bestämt träff i New York med Victor, som befunnit sig i Washington så hade vi fått ta Justin privat-jet till New York för att hinna före.

”Jag förstår mig bara inte på honom.” muttrade jag kallt fram och såg upp på Justin. ”Liksom… först kallar han mig för saker, sedan berättar han att han älskar mig, och efter det har han varit inblandad i rånet… sen rymmer han från Sverige och nu helt plötsligt har han gått och blivit en stalker? Vad är hans problem med mig?”

 Jag var arg vid det här laget. Varför kunde Victor inte bara inse att han hade gjort fel och åka tillbaka till Sverige för att ta sitt straff - vilket bara blev värre ju längre han var borta.

”Jag vet inte, Alex. Han irriterar mig också - tro det eller ej. Men det finns inget vi kan göra åt saken. Vi ska möta upp honom på Starbucks vid Central Park, då kan du få fråga honom det.”

”Ja, men-” började jag men var tvungen att sluta tala då ett kraftigt illamående tog över.

 Jag knep ihop ögonlocken för att lugna ned min mage, men det verkade inte hjälpa. Långsamt lyfte jag på handen för att placera den över min hals, där illamåendet låg och tryckte.

”Vad är det som händer Alex?” frågade Justin oroligt.

Jag särade försiktigt på ögonlocken. ”Skulle jag kunna få lite vatten?” viskade jag försiktigt fram för att inte låta spyan tränga sig upp i munnen på mig.

 Justin räckte snabbt över en vattenflaska mot mig, som jag snabbt började dricka stora klunkar av. När flaskan var tom tryckte det inte längre i halsen, men illamåendet fanns fortfarande där.

”Jag… jag tror jag är åksjuk.” skrattade jag nervöst fram, fastän situationen inte alls var roande.

”Åksjuk? Har du varit det förut?” frågade Justin förvirrat.

Jag funderade. En gång för många år sedan när El, Jake, pappa och jag åkt på semester innan Leo föddes så hade jag blivit riktigt åksjuk, så jag nickade som svar på Justins fråga,

”Jo, det har jag. En gång för många år sedan.”

”Åksjukan kanske kommer och går.”

Jag lutade mig mot hans axel. ”Det tror jag du har rätt i.”

 När vi några timmar senare landade i New York hade klockan hunnit bli halv sju på morgonen. Eftersom vi hade bestämt med Victor att vi skulle ses klockan åtta tyckte vi inte att det skulle vara lönt att åka till hotellet. Så vi åkte till Central Park och letade upp en Subway restaurang. Kenny var med oss och vi alla beställde en varsin sub. Därefter slog vi oss ner och åt våra mackor i parken, framför fontänen.

 När vi var klara hade klockan slagit åtta och vi lunkade iväg mot Starbucks caféet vi skulle möta Victor i. Justins hand kramade om min och skickade signaler av trygghet. Kenny gick knappt en meter framför oss för att se till att ingen gav sig på oss.

 Jag var aningen nervös över vad som skulle hända nu. Vad hade jag att säga till Victor? Jag kunde inte ens fundera på det då paparazzis följde oss. De knäppte massa bilder och slängde ur sig massa frågor. Det var tur att jag bar kläder som jag kunde vistas utomhus i och att jag hade sminkat mig lite innan vi klivit av planet.

 Justin klämde till min hand, något som fick mig att vrida på huvudet för att se på honom.

”Du vet att du bara kan låtsas som om dem inte är här, va?” sade han med ett flin.

”Vilka?”

”Fotograferna. Bry dig inte om dem. Tänk inte på att dem är här.”

Jag skakade på huvudet. ”Det gör jag inte heller.. typ. Jag tänker mer på vad jag ska säga.”

”Tänk inte så mycket på det. Jag kommer vara vid din sida hela tiden hjärtat.” Justin gav min kind en puss och vi båda log.

 Trots att jag var arg, ledsen och irriterad på Victor så hade jag Justin vid min sida. Och det var jag glad för. Så jag bestämde mig för att inte låta paparazzinas bilder bli några bilder på en sur och grinig Alex.

”Det känns konstigt att ignorera folk när de försöker prata med en.” berättade jag för Justin.

”Man vänjer sig babe. Man liksom stänger öronen och lyssnar inte. Du får se… Efter några månader kommer du behöva anstränga dig för att ens höra de.” Jag skrattade och slog till honom på överarmen.

"You get used to it babe." 

”Här.” sade Kenny plötsligt och stannade. Jag såg upp och framför mig hade jag Starbucks. Kenny höll upp dörren för mig och Justin så att vi båda kunde gå in.

 Justin gick mot kassan och jag gick för att ta ett bås. ”Ta en latte till mig.” ropade jag till Justin och han nickade.

Kenny satte sig mitt emot mig och såg på mig med en blick som inte gick att tyda. ”Du vet att jag finns här om du behöver mig, Alexandra. Om ni vill vara ensamma med denne Victor så säg till så går jag och sätter mig någon annanstans.” sa han.

”Nej, jag vill ha dig här Kenny. Tack.” log jag försiktigt.

 Strax gled Justin in på platsen bredvid mig. Han hade tre muggar med sig. Jag fick min latte, Kenny drack iskaffe och Justin drack islatte.

 Försiktigt sippade jag på min latte medan jag lät min blick glida över folkmassorna. Ingen utav dem var Victor. Tänk om han inte dök upp? Suckandes vred jag på huvudet för att se mig omkring på andra halvan av kaféet. Han kanske befann sig där.

”Vad tänker du på?” frågade Justin helt plötsligt bakom sitt sugrör.

”Jag”, började jag tveksamt, ”tänker inte på något. Inget speciellt, egentligen. Bara på att Victor kanske inte alls kommer. Han kanske fegar ur och stannar borta i Washington.”

”Det tror jag inte. Jag betalade för hans biljett och fick ett sms när biljetten skannats av, så du kan vara lugn. Han kommer… hoppas jag”, log Justin och kramade om min hand i försök att lugna ned mig

 Det fungerade i en sekund, tills jag mötte ett par ljusblåa ögon. Ett par ögon som gjort mig glad och lugn förut. Som alltid tröstat mig. Ett par ögon som nu gjorde mig arg och besviken. Mest besviken.

 Victor var först med att bryta ögonkontakten innan han började gå mot vårt bås. Nervositeten bubblade inom mig. Vad skulle hända nu?

Victor slog sig ned bredvid Kenny, snett framför mig. ”Tja”, mumlade han med tjock röst.

”Hej Victor”, svarade Justin lugnt, som om detta var ett utvecklingssamtal eller något liknande.

”Varför stalkar du mig?” slängde jag då ur mig. Jag kunde inte vänta. Jag var tvungen att få ett vettigt svar.

Victor skrattade nervöst som om detta vore ett skämt, ”Stalkar? Jag har aldrig stalkat dig?”

Jag höjde trotsigt på ena ögonbrynet, ”Så du tycker inte att ringa och hota någon är stalking?”

”Nej”, han skakade på huvudet, ”nej det tycker jag inte.”

”Verkligen? Verkligen, Victor? Du är bara för mycket. Du kallar mig för saker, du är involverad i ett rån, du säger att du älskar mig och sedan rymmer du landet för att börja hota mig?! Vad är ditt problem?”

”Vill du veta vad mitt problem är?” fräste han irriterat och såg upp på mig med en blick jag inte kände igen.

”Ja, det vill jag! Jätte gärna!” utbrast jag och slog ut med armarna över huvudet.

”Att du valde honom”, väste Victor giftigt och nickade mot Justin, ”istället för mig som har funnits där för dig genom allt. De gånger du saknade din mamma, vem kom då och tröstade dig med Jimmy Carrey filmer och glass? Jo, jag! När du hade mens, vem kom då med choklad och pizza? Jag! De gånger du missat tio kapitel i matteboken, vem hjälpte dig då att plugga? Jag! Och ändå går du och blir tillsammans med någon du känt i ett knappt halvår. Fy fan.”

Justins grepp om min hand hårdnade. Jag förstod att hans tålamod började ta slut, och jag ville verkligen inte att morgondagens rubriker skulle lyda ”Justin Bieber i slagsmål på Starbucks med kriminell svensk!”

”Vet du? Du har helt rätt. Varför valde jag Justin?” började jag lugnt. ”Jo, för att Justin inte har gett mina småsyskon trauman för livet. Justin hade inte varit respektlös mot mig – en enda gång. Jag kanske inte har känt honom länge, men jag har känt honom länge nog för att se att han är en bättre person än du.”

”Sluta snacka skit Alex, du vet att jag är en bra person”, protesterade Victor snabbt.

”Nej. Jag trodde att du var det. Men jag hade tydligen fel.”

Han suckade, ”Alex, jag har alltid funnits för dig. Du har känt mig sedan trean! Jag må ha gjort några misstag, men jag är en bra person.”

Jag snörpte på munnen. ”Bevisa det.”

”Hur då?”

”Åk till Sverige och ta ditt straff. Hur spelar det ingen roll. Men jag kommer först tro på att du är en bra person när du erkänner att du har gjort fel och tar ditt straff”, mumlade jag allvarligt medan jag snurrade på min papperskopp.

Victor såg ut att tänka en stund innan han ställde sig upp och såg på mig. ”För din skull, Lexie. För att jag älskar dig.” Han sträckte fram händerna och tog tag i mina kinder. Sedan närmade han sig mitt ansikte i ett försök att kyssa mig.

 Jag vred och vände på mig för att göra det omöjligt för honom att göra något. När Justin uppfattade vad som hände for han upp på fötter och slet loss Victor från mig med hjälp av Kenny.

”Håll dig borta från henne. Du ser ju att hon inte vill.” fnös Justin. När de fått bort Victor så att han var mig utom räckhåll släppte de honom och lät honom gå.

”Jag älskar dig Alexandra Grace Smith.” sade han och såg på mig hela vägen tills han hade lämnat byggnaden.

”Hur mår du?” undrade Kenny och lutade sig mot bordet. ”Ska vi dra här ifrån, eller vad tycker ni?”

 Justin såg på mig och jag nickade. ”Jag mår bra och ja, snälla. Vi drar.” bad jag och reste mig upp.

När vi senare mötte upp Scooter och Jim på Four Season hotellet för att checka in var både jag och Justin för trötta för att göra annat än att sova. Så det var precis det vi gjorde. Vi sov fram tills klockan tre på eftermiddagen när Justins telefon väckte oss.

 Det var Pattie, hon berättade att hon skulle ansluta sig till turnén imorgon och stanna fram till vårt stopp i Los Angeles.

 Efter att vi beställt roomservice och båda fått duscha satt vi nu i soffan framför teven, båda med ögonen fastklistrade på respektive telefon. Konserten var imorgon, så denna kväll hade vi ledigt. Vilket fick mig att komma att tänka på en sak.

”Babe?”

”Hmm?”

”Vet du vad som just slog mig?” undrade jag i samma stund som jag vann en level på Candy Crush.

”Nä, vad?”

”Vi har aldrig riktigt varit ute på en riktig dejt. Vi har liksom aldrig haft tid till det.” sade jag utan att för ens en sekund slita blicken från skärmen.

Jag kände Justins blick i kinden på mig och beslöt sedan för att pausa spelet så att jag kunde se på honom.

”Nej det har du rätt i…” erkände Justin. Han funderade ett slag innan han satte sig rakt upp i soffan. ”Vi är lediga ikväll. Vill du äta middag med mig babe?” frågade han med ett flin på läpparna.

”Bara vi två?”

”Ja, om du vill det.”

”Vadå? Som i en dejt?” undrade jag och såg retsamt på honom.

”Detta känns som en scen från en klyschig film. Men ja, som i en dejt.” svarade han och lutade sig över mig för att kyssa mina kinder varsin gång innan hans läppar sakta smekte mina.

”Vad ska vi äta?” frågade jag sedan exalterat.

”Jag vet det perfekta stället.” log Justin. ”Oroa dig inte, du kommer gilla det.”

”Är det ett sådant lyxigt ställe där jag måste ha på mig något fint och ”formellt?” undrade jag och gjorde citationstecken i luften.

”Hmm… Jag ska i alla fall ha skjorta. Så ja, ganska så fint är det.”

”Åhh! Fan!” fräste jag. ”Hur fan ska jag skymma det här fula gipset? Orka vara finklädd och ha klänning eller så när jag har gips.”

”Du hade varit vacker i en potatissäck älskling. Se gipset som en accesoar eller något.” sade han och lät blicken glida över mitt gips. Hans blick fastnade på något som stod skrivet på gipset och det var då jag kom ihåg.

”Just det! Du ska följa dessa två användarna på twitter!” utbrast jag och pekade ner på de två namnen som stod ned kladdade på mitt gips.

”Vilka är de?” undrade Justin och började knappa på sin mobil.

”Jag träffade de igår kväll innan jag bestämde mig för att gå upp på scenen. De var trevliga och tog en bild med mig. Jag lovade de att du skulle följa de på Twitter.”

”Så där ja, då var det klart.” berättade Justin och lade ner sin mobil på bordet framför oss. ”När får jag skriva mitt namn där?”

”När du har tagit ut mig för att köpa något att ha på mig ikväll.” avtalade jag.

”Deal.”

Putt-fnutti kapitel... lite? Aja. Victor är riktigt mysko, alltså även fast det är vi som har hittat på honom och skriver vad han gör så blir vi båda ändå fett äcklade... är vi ensamma om det? What a creep. 

Kommentera så kommer 70 snabbare än ni anar, det är redan färdigt... men kom igen, lite kommentarer kan ni väl ändå bjuda på för att få det? :) // E&L!