”Så…” andades Justin lugnt ut och lade försiktigt ned mig i sängen, och kröp sedan ned precis bredvid mig med sina armar lindade runt min överkropp.
Jag snyftade försiktigt, ”Jag älskar dig med.” viskade jag hest fram.
”Det vet jag att du gör.” svarade han mot min nacke och kysste mig sedan mjukt där.
 Dagen hade varit dålig från början till slut. Inte för att den var slut ännu. Men ända från starten hade jag mått dåligt och detta var första gången under hela dagen som jag kände mig något älskad.

Min mage kurrade högt av hunger. Något som fick Kaili att vända sitt huvud åt mitt håll, och ge mig en skarp blick,

”Ät något.”

”Jag är inte hungrig. Jag lovar.” fick jag hest fram.

”När åt du senast Alex?” försökte J.D.

Jag funderade. I morse när jag hade vaknat hade Justin tvingat mig till frukost, men den hade åkt raka vägen ned i papperskorgen. Efter hat- incidenten hade jag inte riktigt haft någon aptit. Inte för att jag hade någon nu heller för den delen. Det betydde att det hade gått mer än sjutton timmar sedan jag åt sist.

”Jag...” fick jag nervöst fram. ”Jag tog en macka på vägen ut ur sviten.”

En djup bekymerrynka tog plats i Kailis panna. ”Kan jag lita på det?”

Nej.

”Ja, jag lovar.” ljög jag samtidigt som jag försökte övertyga henne genom att slå mig själv på magen, något som gjorde ondare än vad jag trott  det skulle göra.

”Bra.” nickade hon nöjt.

Jag lutade mig mot fönstret och såg ut på landskapet vi svävade över. Vi skulle anlända till Las Vegas vid fem-snåret, och klockan hade inte passerat fyra ännu.

”Alex?” ropade en välkänd röst på mig. Ett gäng fjärilar bröt ut i magen på mig i samband med att ett brett leende tog sin plats på mina läppar.

Som på beställning reste jag mig upp och gick bort mot Justins egna lilla kupé - eller vad man nu än skulle kalla det.

”Här.” log han och greppade försiktigt tag om min handled för att dra ned mig i sitt knä. Hans läppar snuddade försiktigt vid min öronsnibb, vilket resulterade att mina armar snart var täckta av gåshud.

”Ville du något särskilt?” frågade jag nyfiket och drog med mina fingrar genom hans mjuka hår. Kate, som bara för några timmar sedan hade fixat Justins hår, skulle inte bli glad över att jag förstört hennes mästerverk.

”Jag ville bara ha dig här. Se hur du mår och så...” mumlade han och såg mig allvarligt i ögonen. ”Hur mår du?”

Jag funderade ett tag innan jag svarade. ”Jag mår sådär, för att vara ärlig. Det hela kom som en bomb. Jag... Jag var inte beredd. Jag trodde att dem skulle acceptera oss. Det sårade mig faktiskt. Men bortsett från allt det så mår jag faktiskt bra. Hur mår du?”

”Dåligt.”

”Jaså? Hur kommer det sig?”

Justin suckade trött, ”Att se dig, sådär... Det gjorde något med mig. Det var som om någon sköt mig femtio gånger om i bröstet. Jag har inte känt mig så... Känslig på ett bra tag.”

”Åh.” var allt jag förmådde mig att säga.

”Men det känns bättre nu. Att se dig när du inte gråter, som du gjorde i duschen, när du klädde på dig och när vi lämnade hotellet. Det är bättre. Det kommer bli bättre.”

”Det får vi hoppas i alla fall.” andades jag långdraget fram.

Justin försökte sig på ett leende. ”Det vet jag att det kommer bli.”

Jag böjde huvudet nedåt. Blixtrarna slog värre än någonsin runt mig och Justin när vi gick igenom flygplatsen. En hel drös med fans stod även bakom ett staket, och skrek ömsom fina saker om oss, ömsom dåliga saker. Jag försökte fokusera på dem bra, men ibland var jag tvungen att lyssna på det dåliga också bara för att höra vad det var dem ville meddela egentligen.

 Dock gick jag inte med huvudet nedböjt endast för att blixtrarna var för starka, utan även för att jag såg ut som ett troll. Folks åsikter om mitt utseende hade aldrig oroat mig, men när det gällde hela världen så var jag inte så sugen på att få höra om vad dem tyckte om mina stora mjukisbyxor eller slarviga håruppsättning.

 Justin höll ett hårt, men ändå varsamt, grepp om min hand för att inte tappa bort mig i den stora klungan med folk. Det var jag tacksam över.

 Efter några sekunders promenerande och trängandes så kom vi äntligen ut ur den kvava flygplatsen, för att bara en nanosekund senare hoppa in i en svart bil som stod och väntade på oss vid trottoarkanten.

”Gud, jag orkar inte med dem.” suckade Justin medan han knäppte fast sitt säkerhetsbälte.

”Nej…” viskade jag bara till svar.

Energin hade runnit ur mig på nolltid. Hela vägen till gate-utgånen hade jag klarat mig fint, men efter det hade allting varit som ett svart täcke. Vita prickar dansade framför ögonen på mig och mitt huvud dunkade likt aldrig förr.

Undra vad det kan bero på, tänkte jag ironiskt. Hade det inte varit för min enorma trötthet så hade jag kanske skrattat åt tanken.

”Hur är det älskling? Du ser lite blek ut.” utbrast Justin bekymrat och slog sin arm kring min kropp.

”Äh, jag är bara trött.” svarade jag, så piggt och seriöst jag bara kunde.

Han nickade, ”Ändå. Du borde få i dig något att äta. Vi fixar det.”

Jag skakade snabbt på huvudet mot hans axel. ”Nej! Det behövs inte. Kaili fick mig att äta på planet.” ljög jag hastigt.

Skulle jag berätta sanningen om att jag inte ätit något under hela dagen så skulle Justin få spel. Han skulle börja oroa sig igen, undra varför jag fortfarande brydde mig om krypen som skrivit så om mig och sedan tryckt ned något ätbart i halsen på mig. Det ville jag inte. Dessutom kunde jag äta när jag väl blev hungrig - vilket jag egentligen var, men jag hade ingen aptit.

 All mat jag sett på planet hade bara gjort mig illamående. Kailis tonfisksallad hade luktat mer tonfisk än vanligtvis och Jons macka hade sett ut som en gammal strumpa. Allt såg vedervärdigt ut.

”Säger du det så. Men du måste i alla fall sova. Vi vill ha dig på topp till morgondagens konsert.”

”Mhm, det vet jag.” mumlade jag till svar. Konversationen dog därefter ut, och utbyttes mot radiomusik.

Något som gav mig några minuter betänketid. Inte för att jag inte haft tid att tänka - det hade jag, under hela flygplansresan ungefär. Elysandra, Carlena, Johnny och Nick hade stört mig tre gånger och frågat om jag hade haft lust att spela kort med dem, alla tre gånger hade jag sagt nej på vänligaste sätt. Därefter hade Kaili och J.D talat till mig två gånger, första gången om hur kul det var att vara med på turnén och andra gången när dem förhört mig om min kost. Resten av resan hade jag praktiskt taget haft för mig själv.

 Men ändå kändes det som om jag inte hade tänkt på något överhuvudtaget. Det var bisarrt, då jag hade ett starkt minne av att jag hade tänkt på en massa olika saker. En av dem sakerna hade varit att ringa hem. Hem till min familj, i Sverige.

”Ska jag bo med dig?” frågade jag Justin helt plötsligt.

 Han såg förvånat på mig, ”Varför frågar du? Du får bo vart du vill, hjärtat. Det är inget att fråga om.”

Mina läppar pressades samman i ett smalt streck. ”Okej.”

Jag vet inte vad jag hade hoppats på att få för svar. Det hade inte varit ett ja, men ändå inte ett nej. Vart jag ville spendera natten var oklart för mig. Ville jag sova med mina arbetskamrater, min pojkvän eller kanske helt ensam?

Ensamhet var nog det sista jag behövde, så det förslaget stryktes snabbt.

Suckandes lutade jag mig återigen mot Justins axel. Han masserade mig mjukt på överarmen samtidigt som han placerade varsamma kyssar på min panna. ”Vad du än tänker på - så kommer allt bli bättre.”

Ett leende kröktes på mina läppar. ”Jag älskar dig.”

Justin hummade lugnt mot min hårbotten. ”Och jag dig. Mer än du anar.”

Jag vred huvudet uppåt för att kunna se honom i ögonen. Strax därefter pressade han sina mjuka läppar mot mina i en känslofylld kyss. En kyss som gjorde dagen så mycket bättre. En kyss som fick en varm, lycklig värme att ta fart inom mig.

 Tråkigt nog varade den kyssen inte alls länge innan Kenny slog upp bildörren.

”Skynda er ungar, fotograferna är oss hack i häl. In med er på hotellet!”

Utan att tveka slängde vi oss ut ur bilen och rusade in på hotellet, som precis som i Phoenix var folktomt. De enda levande varelserna där var dansarna, några få medlemmar från crewet och receptionisterna. Inte så mycket som en gäst gick förbi oss.

”Ey, Alex! Kom hit med dig!” ropade Fredo från dörröppningen som ledde in till något mystiskt rum. Antingen var det herrarnas eller en konferenssal. Vilket som kysste jag Justin farväl och skyndade mig sedan till Fredo, som med en svettig hand drog med mig in i rummet. Herrarnas, som jag hade anat.

”Vad händer?” frågade jag oroligt när jag såg hans min, innan jag hoppade upp på handfatet.

”Tyra och jag har liksom bråkat… hon har varit så arg på senaste tiden. Vet du varför?”

Jag bet mig löst i underläppen. Vad skulle jag svara? ”Ja, det vet jag.”

Han såg upp på mig. ”Nå? Vad är det som får henne att bete sig på detta vis? Den Tyra jag nyss snackade med på facetime är inte den Tyra jag blev kär i.”

Skuldkänslorna byggde sig större inom mig. ”Det är mitt fel.” slängde jag lågt ur mig.

”Va? Vad menar du med att det är ditt fel? Vad har du berättat?” utbrast Fredo. ”Alex, vad har du sagt?”

”Jag har inte sagt något!” försvarade jag mig själv, ”hon är bara... arg. För att hon fick reda på mitt och Justins förhållande via en skvallertidning medan vänner, som till exempel du, fick reda på det av oss. Hon anser att jag har glömt bort henne - vilket jag faktiskt har en aning…”

”Så det är det som får henne att bete sig udda? Ilsket? Bitchigt?”

”Jag antar det, såvida inget i Sverige har hänt.” nickade jag, övertygad om att det var 100% mitt fel.

Fredo drog med händerna över sitt rakade huvud. ”Åh! Alex, du måste ställa saker och ting till rätta! Tyra vill göra slut med mig, så arg är hon. Ta och ring henne. Red ut detta.”

Skamset såg jag ned på mina händer. ”Okej. Det ska jag. Jag ser till att ringa henne ikväll.”

”Bra.” muttrade han snabbt och lämnade mig sedan ensam inne på toaletten.

En djup suck lämnade min strupe i samma stund som dörren slogs igen. Varför var jag tvungen att göra livet komplicerat för precis alla? Tyra, Fredo, min familj, Justin… det var ett under att dem fortfarande talade till mig. Eller tja, alla förutom Tyra.

”Alex?” Justin knackade försiktigt på dörren innan han öppnade den. När han fann mig sittandes på handfatet skyndade han sig leendes fram till mig. ”Hur är det baby? Du ser lite nere ut.”

Jag drog med händerna genom håret. ”Det är lugnt. Fredo bad mig bara om en tjänst.”

Justin kramade om mitt lår. ”Vad för sorts tjänst?” frågade han nyfiket.

”Han bad mig ringa Tyra. Dem har bråkat.” suckade jag och hoppade ned från bänken för att fylla en kopp med vatten.

”Varför är det ditt ansvar? Han kan väl ringa henne själv. Det är hans tjej.” fräste Justin surt.

”Ja, men det är typ mitt fel att dem bråkar.” ryckte jag på axlarna. ”Det är ingen stor sak. Jag ringer henne bara.”

Justin ruskade på huvudet. ”Nej. Han får sköta det själv. Och varför säger du att det är ditt fel?”

”För att…” andades jag frustrerat fram, ”för att jag fick Tyra på dåligt humör, något som gick ut över Fredo. Nu är det mitt jobb att få henne på bra humör igen.”

”Det är inte alls ditt jobb, hjärtat. Ditt jobb är att ta hand om dig själv, hålla koll på ditt förhållande och hålla kontakten med din familj… förresten, jag har snackat med din pappa. Han väntar på att du ska ringa på skype.”

”Verkligen?” log jag. Justin nickade långsamt. ”Tack.”

”Kom igen nu tuffing, så tar vi och åker upp till vårt rum.”

Jag rullade in mina läppar, ”Ska vi dela?”

Justin kysste mig mjukt på kinden. ”Det tycker jag.”

”Det tycker jag med.” Jag placerade min hand bakom hans nacke för att trycka hans ansikte närmre mitt. Innan jag pressade mina läppar mot hans såg jag honom djupt i ögonen, bara för att jag kunde. Ett litet leende skuggades på hans läppar, men det hann inte utvecklas då jag hann trycka mina läppar mot hans. Han lyfte sin ena hand från min rygg och placerade den på min kind. Långsamt masserade han min kind med hjälp av sin tumme, i cirklar.

”Mhhmm.” stönade jag mot hans läppar.

Om Justins arm inte hade varit lindad kring min kropp hade jag fallit mot golvet för ett bra tag sedan. Mina ben kändes som spagetti vid det här laget. Min mage bubblade likt aldrig förr. Det var som att han fick mig att bli kär på nytt, varje gång han rörde vid mig.

”Ska vi gå upp?” mumlade jag lågt mot hans varma läppar.

”Det borde vi.” nickade han leendes och flätade samman våra fingrar. Jag besvarade hans leende och började sedan gå mot dörren med Justin vid min sida.

 När vi kom ut ur toaletten så var lobbyn alldeles folktom, bortsett från Kenny som stod vid hissarna och väntade på oss. Jag antog att dansarna redan hade fått sina rum. Kenny log brett när han såg oss komma gåendes.

”Så, är ni äntligen redo att åka upp till rummet?” frågade han med ett skratt gömt i rösten.

”Det har vi alltid varit.” skrattade Justin nervöst, som om han var rädd att Kenny hade avslöjat honom för något.

”Mig lurar ni inte.” skrockade han bara och tryckte sedan på en knapp, som fick hissdörrarna att sära på sig.

Suckandes åt deras barnsligheter, klev jag in i den onödigt stora hissen. Väggarna var prydda med tavlor av olika slag, tillsammans med en stor spegel och låg jazzmusik lämnade högtalarna som var utspridda lite här och var i taket. Det var ingen tvekan om att hotellet hade klass. Men varför var jag förvånad? Vi var ju trots allt i Las Vegas.

”Ni kommer väl inte göra något dumt som i filmer ikväll va?” ville Kenny försäkra sig om.

”Som vadå?” undrade jag förvirrat.

”Typ, sticka till närmsta kapell och gifta er?” harklade han sig med höjda ögonbryn.

Både Justin och jag brast ut i gapskratt.  Kenny såg bara på oss med rynkad panna och skakade på huvudet medan han muttrade något ohörbart för sig själv. Säkert något om hur otroligt barnsliga vi var.

 När skrattsalvorna äntligen lagt sig, skakade jag på huvudet. ”Nej, vi kommer definitivt inte gifta oss.”

”Vadå? Vill du inte gifta dig med mig?” utbrast Justin då, med ett tonfall som var svårt att tyda.

Jag log brett mot honom. ”Så klart jag vill. Inte idag dock.”

Han nickade. ”Okej.”

Det hela verkade ha stört honom. Kenny borde aldrig ha dragit upp det… Justin drog suckandes åt sig sin hand och tryckte istället ned den i fickan på sina jeans. Jag himlade med ögonen åt hans barnsligheter. Bara för att jag sagt att jag inte ville gifta mig idag – på något billig kapell i Las Vegas, så hade han tydligen gått och blivit sur.

”Så. Ut med er.” manade Kenny oss när ett plingande ljud tog över jazzmusiken.

Med snörpt mun skyndade jag mig förbi både honom och Justin, raka spåret mot sovrummet. En stor king-sized säng med vita och ljusrosa lakan stod centrerad inne på rummet. Ett stort leende tog sin plats på mina läppar.

”Åh, säng… som jag har saknat dig.” utbrast jag dramatiskt och slängde mig sedan över det ljusrosa överkastet. Sängen var mjuk och formade sig perfekt under min kropp

”Alex, din pappa!” påminde Justin mig från vardagsrummet.

Nickandes satte jag mig upp i sängen och drog upp min mobil ur fickan på mina mjukisbyxor. Nynnandes på radiolåten – vars namn jag ej uppfattat – som spelats i bilen på vägen hit, klickade jag upp skype och bläddrade genom mina kontakter tills jag fann min fars namn. I samma stund som jag skulle ringa upp honom så ringde någon mig.

 Någon med dolt nummer. Rynkandes på pannan drog jag med tummen över skärmen för att svara.

Nervöst tryckte jag mobilen mot örat, ”Hallå, det är Alex?”

”Ångra.” sa en mörk röst innan det pep till och samtalet var slut.

Förbryllat drog jag telefonen från örat och stirrade stint på den. Vad i hela friden hände nyss? Skrek en röst i huvudet på mig. Men mer hann jag inte tänka på om det, innan pappa ringde mig på skype.

”Hej!” utbrast jag glatt.

”Hej på dig!” utbrast El, pappa, Jake och Leo i kör. Leendet som spred sig på mina läppar var omöjligt att hindra. Allt kändes så mycket bättre när jag hörde deras röster. Men tankarna om samtalet jag nyss fått hängde sig fortfarande kvar. 

Förlåt tuuuusen gånger om för den sega uppdateringen. Vi lovar att vi ska förbättra oss. Men tills vidare - vad tycker ni om detta kapitlet? Tog ett tag att skriva som ni kanske har märkt... hehe. Det tog sådan tid pga. att jag, Liv, fick skriva det ensam! Hah.. menmen. Vem var det som ringde Alex tror ni? och vad menade hen med "ångra"?

Ni var superduktiga på att kommentera förra kapitlet - kan ni göra om det mån tro och visa att ni är peppade på att få läsa nästa kapitel?! :D Kommentera! Puss // L :)