Jag ville ställa denne Samuel mot väggen om varför han inte kom upp och hämtade upp mig, som vanligt folk.

Ilskan bubblade upp inom mig när jag såg den personen jag minst av alla önskade att se. Victor. Vad i hela friden gjorde han här? Jag skulle gå med Samuel, det visste han om. Och Tyra hade inte sagt något om att han och hans dejt skulle åka med oss.

“Ska vi hämta upp Samuel och din dejt eller? Ska du åka med oss?” frågade jag Victor och gled in i limon med Tyra och Adam bakom mig.

Victor harklade sig och såg ner i sitt knä, “Nej alltså... Ehm...” började han. Han såg nervös ut, eller jag visste att han var nervös eftersom att han kliade sig i nacken. Och det gjorde han alltid när han var nervös. “Samuel kommer inte. Så jag tänkte att jag kunde ta hans plats istället.”

“Du sa ju att du hade en dejt?” sa jag, nu lite surare. Om det nu var så att Samuel fick förhinder och inte kunde komma så skulle han väl ha berättat det för mig. Inte bara dissat mig bara sådär. Och hur visste ens Victor att han skulle “hoppa in” istället för Samuel? Det var inte så att de pratade med varandra. Jag tror inte de någonsin talat med varandra. Något sade mig att detta var konstigt. Väldigt konstigt.

“Jag ville hellre gå med dig.” erkände han.

“Såpass?” Det var allt jag kunde få fram. Jag var sur. Sårad. Och väldigt ledsen. Sur på Victor och Samuel för att de inte sagt något. Sårad eftersom att jag trodde att Samuel var man nog för att berätta detta för mig istället för att ignorera mig på det sättet. Ledsen för att inte Justin var här. Han skulle aldrig gjort något sådant här. Jag ville bara sitta i hans knä, luta huvudet mot hans bröstkorg och känna hans tröstande armar om min kropp som försäkrar mig att vad som än har hänt eller kommer att hända så kommer allting att lösa sig.

Limon hade börjat rulla mot Hilton Hotel i Malmö där skolans bal hålls. Tyra och Adam hade öppnat en flaska champagne. De hällde upp fyra glas men när de erbjöd mig, tackade jag nej. Jag var inte på humör för alkohol även om detta var ett speciellt tillfälle. Jag orkade inte vara där. Jag ville hellre vara hemma och kolla på film med mina bröder. Varför hade jag låtit Justin övertala mig att gå på den här skiten? Jag ville egentligen inte, men Justin hade samarbetat med Jake och jag ville inte såra Jake efter hans olycka. Så jag lät mig övertalas.

Jag kände Victors blick bränna i kinden på mig, men jag brydde mig inte. Jag kastade inte en ända blick åt hans håll under hela bilturen. När limon stannade till öppnade en av parkeringsvakterna på Hilton dörren till bilen och vi klev ut. Först Tyra och Adam eftersom de var närmst dörren. Sedan klev Victor ut och ville ta tag i min hand för att hjälpa mig ut. Jag ignorerade hans gest och klev ur bilen på egen hand.

Limon åkte iväg bakom oss och Victor gjorde ännu ett försök i att vara gentleman genom att kroka arm med mig. Precis som innan ignorerade jag honom och gick längst röda mattan själv. Jag letade efter min familj men sedan kom jag på att jag sagt åt dem att de inte behövde komma hit. Så jag bestämde mig för att gå raka vägen in till hotellet. Ensam.

Innan jag fick gå in i restaurangen var jag tvungen att visa legitimation eftersom det skulle serveras dricka under kvällen och eftersom jag fortfarande var sjutton år fick jag ett vitt band runt handleden som berättade att jag var minderårig. Det var den enda nackdelen med att gå i samma klass som 93:or. Jag hade flyttat upp en årskurs i trean och då hade det inte spelat någon roll. Men nu? Alla mina vänner var ett år äldre och kunde gå ut och klubba medan jag inte kunde. Några månader kvar, tänkte jag för mig själv när jag gick in och satte mig på min plats.

Jag var inte ensam, det fanns några andra från min klass som satt runt bordet och småpratade med varandra. Jag flyttade min namnlapp från tallriken framför mig och placerade den vid mina bestick. Jag såg på platsen till höger om mig och på namnlappen där stod inte Victors namn, utan Samuels. Vilket betydde att de inte hade ringt in till organisörerna för att ändra det.

Tyra och Adam slöt upp på min vänstra sida och de satte sig ned. Adam var en gentleman och drog ut stolen åt Tyra. Gulligt.

När nästan halva vårt bord var fullt såg jag Samuel komma gåendes mot sin plats bredvid mig. Vad gjorde han här? Han skulle väl inte komma? Han mötte min blick och log när jag kollade åt hans håll men jag behöll mitt pokerface.

“Hej.” hälsade han när han satt sig ned.

“Vad gör du här?” undrade jag argt.

“De hann inte ändra om i placeringen.”

“Enligt Victor skulle du inte komma. Så vad gör du här?” frågade jag ännu en gång. Denna gången hoppades jag kunna få ett svar som täckte frågan lite bättre än hans förra svar.

“Va? Snubben betalade mig 5000 spänn för att få gå med dig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Han sa att du ville ha det så. Så jag tog emot pengarna och gav honom min plats.” Min haka for i golvet. Jag kunde inte fatta vad han berättade, att Victor hade betalat honom för att låta honom gå med mig istället? Vad var det för trams?

Först blev jag ledsen, jag kände mig sviken men det övergick snart till surhet. Jag var sur för att Victor trodde att bara för att vi löste vårt bråk att allt skulle bli okej igen. Han ville vara med mig hela tiden men det gick inte. Det var som om han var besatt.

“Ursäkta mig.” sade jag till Samuel och reste mig från min plats för att gå ut. Tyra kollade frågande på mig men jag skakade bara på huvudet och gick min väg

Mina fötter förde mig ut ur hotellet och runt hörnet till parken som fanns bakom. Jag satte mig på en av gungorna med ansiktet i händerna. Mina tårar rann ned för mina kinder utan att jag kunde stoppa dem. Innan jag visste ordet av hade jag knappat in ett nummer och tryckt telefonen mot örat. Jag behövde bara höra hans röst.

“Wazzap Lex! Borde inte du vara på din bal just nu?” frågade Justin glatt från andra sidan luren.

“Detta är den värsta dagen i mitt liv.” snyftade jag fram. “Varför tvingade ni mig gå på den här skiten? Jag vill hem.”

“Vad händer? Prata med mig.” manade han mig.

“Jag...” snyft, “hatar...” snyft, “Victor...” snyft. “Snälla kom och hämta mig.” bad jag. Jag ville inte vara här mer. Jag ville inte se Victors min. Jag ville inte se någon, den enda jag behövde var Justin.

“Babe...” andades han i luren. “Snälla gråt inte. Jag hatar när du gråter, det får mig att gråta. Jag hatar att inte kunna trösta dig.” viskade han hest fram. Den hesa morgonstämman han alltid hade när han precis vaknat. Den sexiga rösten som fick mitt hjärta att smälta, som fick mig att glömma bort allt annat.

“Jag saknar dig.” erkände jag. “Även om det inte var så länge sedan vi sist sågs så känns det som om jag inte sett dig på flera månader.” babblade jag på. “Jag önskar du kunde vara här med mig.”

Justin suckade, “Alex sluta. Du vet att jag mer än gärna skulle vilja vara med dig. Speciellt nu när du har så viktiga dagar framför dig. Men det går inte, jag har massa nu innan albumet släpps. Och dessutom kommer du hit på lördag. Fem dagar kvar, håll ut bästis.” tröstade han. Det var verkligen skönt att höra hans röst. Det var som om allting ljusnade när han tröstade mig. Som att inget problem någonsin var ett problem. Han fick mig att se positivt på allt.

“Och tro mig Lex, jag saknar dig med. Så oerhört mycket så du anar inte.”

Fler tårar rann ner för min kind, men nu inte för att jag var ledsen, utan glädjetårar, för att jag var tacksam över att jag har träffat Justin. Allt verkade falla på sin plats nu förutom det faktum att Justin och jag var vänner men jag ville ha något mer än så. För första gången i mitt liv ville jag ha ett förhållande, men kunde inte få det. Justin såg mig som vän och att berätta mina känslor för honom var en stor risk jag var för feg för att ta. Jag ville inte förstöra den vänskap vi byggt upp.

“Fem dagar kvar...” ekade jag sorgset fram. I ögonvrån kunde jag se hur folket som hade stått och iakttagit oss när vi gått in på Hilton sakta började bege sig hemåt. Det var måndag, och jag slog vad om att alla var supertrötta.

“Seså, gå in igen och ha det roligt med dina kompisar den sista tiden du har med dem!”

“Usch, du får det att låta som att jag ska dö inom en snar framtid.” skrattade jag fram mellan tårarna.

Justin skrattade han med, “Nej jag skulle aldrig, aldrig, aldrig låta dig dö.”

“Never say never.” sjöng jag till och skrattade åt min påhittighet. Justin fnös till i andra änden och jag kunde höra hur han reste sig upp,

“Jag ska börja ta betalt för varje gång du citerar mig och mina låtar. Skulle bli miljonär på nolltid.”

Jag skakade åt huvudet för mig själv, “Du är redan miljonär Einstein.” påminde jag honom vänligt.

“Just det.” Justins flin hördes hela vägen hit ifrån Los Angeles. “Men på riktigt. Gå in nu igen och njuuuut!”

“Helvete heller. Jag ser ut som en kråka som landat på ansiktet. Jag kan inte vistas bland mina klasskamrater nu. Jag ska hem.”

“Alex, du är vacker som du är, bara så du vet det. Gå inte hem, du kommer ångra det. Vad ska du berätta för våra barn när dem ska på bal?”

“Våra barn?” ekade jag förvånat fram. Det värmdes till inom mig när han uttalade den meningen.

“Öh... dina menar jag så klart.” skrattade han nervöst fram till svar. Jag log brett åt hans nervositet. Faktum var att jag inte trodde på honom. Han menade våra. Kanske kände han trotsallt som jag? Mina känslor kanske var besvarade? Det var dock ingen fråga jag var villig att fråga, ännu.

“Seså Lexie. Gå in nu och ha världens bästa kväll, eller gå hem och skypa med mig.”

“Spikat. Skype blir det.” beslutade jag snabbt och satte mig sedan tillrätta i gungan som inte slutade vika sig under min tyngd. Så tung var jag väl inte? Äh, det är bara att skylla på Nutellan.

Justin skrattade återigen till i andra änden. Något jag inte känt på flera år dök upp inom mig. Något som gjorde mig alldeles varm och glad. Fjärilar. Justin gav mig fjärilar i magen. Antalet ökade för varje, klingande ton ifrån honom som ekade i andra änden.

“Men.. då ska jag börja bege mig då. Ge barnvakten sina pengar och klä av mig den här, gud bevare mig dösnygga klänningen. Synd att jag spenderade så mycket pengar på den.”

“Det kommer andra tillfällen för dig att ha den. Jag lovar. Galor tillexempel?” svarade Justin och fick hela meningen att låta som en fråga. Det irriterade mig när helt vanliga meningar ändrade ton till en fråga.

“Jag trodde inte dansare gick med på galor...?” undrade jag förbryllat. Scooter hade nämnt det för alla dansare för ett tag sedan. Fast då hade det kommit ut i någon form som “Hej när det är galor så har ni en ledig kväll såvida ni inte ska dansa med Justin, tack och adjö.”

“Jag trodde inte du var en dansare utan att du var min vän. Vänner får gärna följa med på galor.”

Jag drog undan en hårslinga bakom örat, “Verkligen? Shit, vad roligt! Jag har aldrig varit på en gala förut, bara kollat på MTV.”

“Tja, då kan du stryka den punkten ifrån din bucket list.”

“Är detta ditt försök i att bjuda ut mig på en dejt?” skrattade jag mystiskt fram, kisandes med ögonen även fast jag var väl medveten om att Justin inte kunde se mig. Det passade in i meningen bara.

“När jag vill ta ut dig på en dejtt - om jag vill - så kommer du vara den första som får veta. Tills dess är allt bara i din fantasi.” försökte han förföriskt intala mig. Jag himlade med ögonen åt honom, han var bara för bra ibland.

“Men du.. nu måste vi lägga på. Jag ska börja promenera hemåt i typ, världens högaste klackskor. Önskar jag hade tagit sneakers men nej... Vi hörs när jag kommer hem, okej?”

“Jadå, jag ska bara ta en dusch.Men du... gå inte. Ta en taxi. Vem vet vad som kan ske nu, den här tiden på dygnet? Alltså, den här tiden på dygnet hos dig.” svarade Justin lugnt.

“Jag har dessvärre inga cash med mig, och jag bor bara tio minuter här ifrån. Ingenting kommer hända, jag lovar. Jag kan karate.” berättade jag malligt för honom och pillade uttråkat på mitt armband.

Justin suckade till i andra änden, “Alltså... börja ha med dig pengar Alex! Överallt. Du vet aldrig när det kan behövas.” manade Justin mig strängt, med den typiska pappa-rösten. Jag suckade jag med,

“Jajajajaja. Hej då nu, vi hörs snart.”

“Puss.”

“Puss puss!” svarade jag och lade sedan på. Jag placerade min mobil i den lilla väskan jag hade burit med mig och reste mig därefter upp. Med snabba steg tog jag mig återigen ut på trottoaren och började gå mot mitt hus håll, när någon ropade på mig. Irriterat snodde jag runt, endast för att finna Victor komma joggandes emot mig.

“Ska du redan gå? Vad har hänt? Ditt smink är alldeles... utkletat. Vill du ha skjuts?” frågorna som strömmade ur hans mun upphörde inte ens för så mycket som en sekund. Han frågade om vad som hade hänt, om det involverade Justin, om någon hade våldtagit mig, om jag inte skulle följa med in.

“Victor... Håll käften nu!” skrek jag, vid det här laget redigt ilsken. Victor staplade till av min plötsliga ilska och blinkade några gånger åt mig. “Kan du bara... hålla käften och låta mig vara ifred.”

“Vadå? Har jag gjort något eller? Har den där bögen Bieber sagt något om mig?” frågade han dumt.

“Tala inte så om Justin.” morrade jag sammanbitet fram, med min blick begravd i Victors.

“Nehe, okej sorry då.” fräste han och höll upp händerna vid sitt ansikte, “Vad har hänt? Berätta nu.”

“Kanske att du praktiskt taget skrämde bort min dejt. Hur fan kunde du betala honom för att låta dig gå med mig? Det är tvång!” skrek jag irriterat. Min röst studsade genom husen på gatan, över dem folktomma trottoarerna.

“Vad är det för sorts tvång? Och vem sa att jag betalade honom?” undrade han i försök att låta oskyldig. Han anade inte hur mycket värre han gjorde situationen genom att ljuga mig rakt upp i ansiktet.

“Det är tvång för att jag inte vill gå med dig! Kan du förstå det? Vi kommer aldrig bli som förr. Jag ville inte gå med dig på balen, okej? Hade jag velat det hade jag tackat ja till till erbjudande.”

“Men...” det var det enda ordet han fick ur sig. Perfekt ordval också, bevisade direkt att han var skyldig.

Jag suckade och fuktade sedan mina läppar, “Hej då. Kontakta mig inte, på riktigt denna gången. Inte ens genom Tyra.”

“Men.. Alex. Kom igen! Förlåt!” utbrast Victor och greppade hårt tag om min handled för att hålla mig kvar.

“Släpp mig.” muttrade jag stelt fram. Han kollade sorgset in i mina ögon utan att släppa taget. “Släpp, annars skriker jag.”

Långsamt blev greppet lösare och till slut var min arm fri. Jag drog den tätt intill min kropp samtidigt som jag masserade den försiktigt. Om jag får ett blåmärke där imorgon, så kommer det bli andra världskriget, det kan han ge sig på.

“Som sagt... kontakta mig inte.” repeterade jag och vände sedan på klacken, åt samma håll som jag gick åt förut innan jag blev stoppad. Victors blick brände i ryggen på mig men jag struntade fullständigt i honom. Nu ville jag bara ta mig hem så snabbt som möjligt, klä av mig och prata med Justin tills solen gick upp igen.

Skrivet av oss båda. Kommentera! <3