Tankarna vägrade sluta cirkulera i hjärnan på mig. Bilder på den lilla pojken dök upp om och om igen, som om det vore en film i huvudet på mig. Beslutsamt vände jag min blick upp mot den stjärnklädda natthimlen istället för att få mig på andra tankar. Bilderna slutade inte dyka upp för det, dem blev genast värre. Ord, meningar återuppspelades i huvudet på mig.

”Kommer jag bli okej? Ms. Wolf… lova att jag kommer bli okej. Snälla, jag vill inte dö.”

Jag satte mig käpprakt upp i sängen. Min blick for sömndrucket runt i min lägenhet. Flyttkartongerna skymde det mesta av dem senapsgula väggarna, tillsammans med de få tavlorna jag lyckats hänga upp ensam. Långsamt drog jag undan täcket från mina bara ben. Kylan i lägenheten fick genast gåshud att uppenbara sig på min hy. Jag bet mig löst i underläppen innan jag satte ned foten i golvet. Sedan den andra. Försiktigt sköt jag ifrån i madrassen med handflatorna och hamnade kort därefter ståendes.

Min blick for runt väggarna i sökandet efter en lampa. Med sovandes ben lyckades jag ta mig fram till den svarta lampan mor skickat med mig i samband med min flytt. Jag hade hatat den i hela mitt liv, men just i den sekunden var jag tacksam över att hon hade skickat med den till mig. Skenet ifrån lampan var så pass ljust så att jag var tvungen att kisa mig fram resten av vägen in till köket. Istället för att kolla rakt fram i tomma intet lät jag min blick ligga placerad på mina nakna fötter som långsamt tog sig fram över det svarta klinkersgolvet, mot zinken. Jag greppade tag om diskbänken med min ena hand för att inte falla över flyttlådorna.

”Lugna ner dig nu. Lugnt och sansat.” intalade jag mig själv medan jag sträckte mig efter ett glas.

 Med min törst släckt skyndade jag mig tillbaka till mitt sovrum som nu stod i full belysning. En suck for ur min mun. Skulle jag någonsin kunna sova igen? Jag sneglade upp mot klockan som visade sig vara strax efter tre på morgonen. Fred skulle inte plocka upp mig förrän fem. En frustrerad hand for upp mot mitt mörka hår.

 Jag slog mig ned på min skrivbordsstol för att inte ramla, överväldigad av alla tankar som skrek i huvudet på mig. Varför hade jag inte gjort bättre av mig? Han hade kanske varit levande då. Faktum var att jag hade gjort allt i min makt, och lite mer. Men att rädda ett förblödande barn var utom min makt. Doktorerna hade beordrat mig att endast finnas med där som barnvakt. Som en tröst. En person som försäkrade honom att han visst skulle uppleva sin sjuårsdag. Julafton, Thanksgiving, påsk. Men det hade inte varit nog. Utan att ha märkt det hade något vått tagit plats på mina runda kinder. Jag placerade mitt pekfinger på det för att kunna konstatera att det var tårar. Förbluffad över min upptäckt drog jag undan dem med min tröjärm. Aldrig mer, tvingade jag mig själv mentalt. Suckandes drog jag upp locket till min bärbara dator som låg placerad på skrivbordet framför mig. Ett surrande ljud forsade ut ur högtalarna till den och skärmen lystes upp. Av ren reflex började mina fingertoppar trumma mot den tomma platsen, rakt till höger om musplattan. En cirkel uppenbarades på skärmen, vilket symboliserade att systemet laddade. Jag suckade återigen och drog en hand över mitt ansikte.

Men så fort jag slog igen ögonlocken visades pojkens ansikte där. August, tänkte jag trött. Han heter… hette August.

”Sluta.” väste jag lågmält till mig själv medan jag knappade in lösenordet. Hemskärmen lystes upp och jag drog muspekaren mot sjukhusets dokument. Ett flertal mappar dök upp sekunden efter jag klickat på filen. Jag klickade mig fram bland alla patienter tills jag kom fram till det jag sökte efter.

”August Hammer, 6 år, förblödning.”

Så snart jag klickat på meningen dök ett helt dokument upp. Hans namn, föräldrar, adress och orsaken till döden. Till och med mitt namn stod nedskrivet. Noggrant granskade jag texten med kisande ögon. Kanske skulle detta hjälpa – kanske inte.

”August Hammer kom in till sjukhuset 3.15 PM med svåra blödningar ifrån magen. Celine Hammer, August mor, påstod att han ramlat med en kniv i handen. På plats med August fanns Doktor Anders Brendan och sjuksköterskan Jewel Wolf.

August avled 5.21 PM samma dag efter för kraftiga blödningar.”

Jag lutade mig tillbaka i stolen med min blick flackandes mellan texten. Att ge över en sjuårig pojke en vass kniv verkade inte vara ett bra beslut. Hade mamman ljugit? Aldrig hade jag varit så rädd som när August dog i mina armar. Känslan var förfärlig.

 Bestämt slog jag ned locket till datorn. Det var bara att släppa taget om ämnet. Han var död. Det fanns inget annat jag kunde göra åt saken, även om jag önskade att jag kunde ta tillbaka honom från de döda. Jag drog ett djupt andetag och reste mig upp från skrivbordsstolen. Klockan hade knappt passerat fyra ännu när jag kollade. Med trötta ben reste jag mig upp och gick fram till en av alla flyttkartonger. Det stod ”Sovrum” med stora bokstäver över hela kartongen. Så bra att jag befann mig på sovrumet just nu då.  Det enda jag hade packat upp än så länge var en matta, en bokhylla, en byrolåda, min säng och skrivbordet tillsammans med stolen. Ändå hade jag bott här i över två veckor. Till min lycka innehöll just den här kartongen kläder. Det enda jag hade i min byrolåda just nu var åtta par trosor, ett par jeans, två t-shirts och en klänning. Jag greppade tag i kartongens sidor och lyfte över den till sängen, som stod framför byrolådan för att börja fylla lådorna med kläder.

”Hej sunshine.” log Fred åt mig när jag kom ut på trottoaren. Jag rättade till den vita kjolen jag bar innan jag hälsade tillbaka.

”God morgon. Skulle du ha något emot om vi stannade på Starbucks först? Jag måste ha koffein.”

Fred skrockade, ”Svårt att sova? Det kan vara så, speciellt efter ett svårt fall. Jag klandrar dig inte.”

”Nej, okej. Jag vill helst undvika att tala om det.” mumlade jag och hoppade in på sätet bredvid honom.

”Som du vill.” svarade han leendes och satte fart mot närmsta Starbucks.

 Solen stod högt upp på himlen, men det hindrade inte blåsten från att komma fram. Jag förbannade mig för att ha dragit upp mitt hår i en knut, då Freds bil inte hade något tak. För att kolla hur jag såg ut drog jag ned solskyddet på bilen, som hade en spegel på sig. Frisyren såg en aning slarvig ut, men ändå bättre ut än när jag hade lämnat lägenheten.

”Så, vad gör du idag då?” frågade Fred för att bryta tystnaden som låg mellan oss.

Jag gäspade långdraget, ”Jag har ingen aning. Cara sade att jag skulle få några egna patienter.”

”Det är ju spännande! Grattis. Vi kanske kan fira lite efter jobbet? Jag slutar åtta ikväll.” tyckte han glatt.

”Uh, jag vet inte… jag har inte fått en blund i natt och måste verkligen packa upp det mesta. Förlåt.”

”Nej, nej! Det är inget att be om ursäkt för. Vi kan ta det någon annan dag.” försäkrade han mig, lika glatt.

Jag nickade tacksamt. Fred vred på ratten och slog sedan av motorn för att sedan kliva ur. Jag följde hans exempel och drog med mig min bruna axelbandsväska. Fred gick fram med stora kliv till glasdörren som ledde in till Starbucks medan han kollade ned i sin iPhone. Jag gick fram till honom och drog upp dörren, något han tydligen glömt bort att göra. Inne på caféet kryllade det med folk. Det förvånade mig dock inte, Starbucks var en sensation. Alla levande varelser på två ben som kunde köpte något där, vardagligen. Jag vred på huvudet mot Fred som äntligen hade stoppat ned sin telefon i fickan igen.

”Ska vi?” frågade han med en nick mot kassan. Jag skakade lätt på huvudet innan jag började gå fram mot den långa kön. Som tur var så var Starbucks inte kända för att dem var lata bakom kassan. Vi var framme först i kön på nolltid.

”Vad får det lov att vara?” frågade tjejen som stod där bakom med stressad röst.

”En latte med kola smak och en cappucino.” beställde Fred innan jag ens hade hunnit öppna munnen. Hon knappade snabbt in det på sin dator och tog lika snabbt emot dem fyrtio kronorna han räckte över.

”Hey! Jag kan betala själv.” protesterade jag medan hon fixade iordning våra drickor.

”Jag vet. Men du hade tagit upp ditt ID, inte bankomatkort. Du är trött, och jag hade ändå den summan lös.”

”Strunt samma…” viftade jag bort det och tog emot pappersmuggen tjejen räckte över. Fred slog upp glasdörren åt mig innan han själv gick ut.

Vinden hade lugnat ned sig en aning, så mitt hår blev inte lika tillrufsat som det hade blivit på vägen till Starbucks. Jag kollade upp över skyskraporna. Längre bort kunde man se toppen av sjukhuset. Det var stort, även fast det låg i en liten stad. Populationen av den här staden var också liten, den låg på ungefär 20 000 personer, men ändå hade vi över hundra patienter om dagen om inte mer. Jag antog att det bara var en olycksdrabbad stad, men det kunde lika gärna bero på gäng som gick runt och skadade folk. Det var oftast skott- och knivskador vi fick in. Även fast jag bara hade varit på sjukhuset i en vecka hade jag redan hunnit räkna upp vilka skador som var populärast i Weldon, den lilla staden utanför Los Angeles.

”Nervös?” frågade Fred med ett höjt ögonbryn.

”Va?” svarade jag dumt – även fast jag hade hört frågan klart och tydligt. Jag gömde mina röda kinder bakom koppen.

”Jag frågade om du var nervös över din första, självständiga dag.” skrattade han fram och drog ur bilnycklarna.

”Åh, lite kanske. Jag vet ju inte vad som kan hända. Kanske kommer det in en galen gubbe med brännskador. Vem vet?” hasplade jag ur mig. Nervositeten steg så fort jag uttalat den sista meningen.

”Tänk inte så. Tänk positivt. Du kanske får en liten flicka med stukad handled, eller hur?” muntrade han upp mig bakom koppen. Jag ryckte lätt på axlarna.

”Den här staden kan förvåna.”

Jag klev ur bilen och skyndade mig till entrén. Just nu var det inte tajming att starta en dispyt med Fred. Jag skulle inte klara det psykiskt. Ekandet av mina kängor ekade i hela entrén, vilket fick folk att vända sig emot mig. Generat tittade jag ned på min kopp. Om det var något jag hatade så var det uppmärksamhet. Jag skulle hellre dö än att ställa mig på en scen med ett tal. Det var ett under att jag hade överlevt både High School och College med bra betyg för att kunna bli undersköterska.

 Med påskyndade steg tog jag mig snabbt fram till hissen och klickade på den runda, gröna knappen. I samma stund som hissen plingade till, dök en gestalt upp bredvid mig. Skrämt sneglade på personen för att genast bli lugn igen.

”Willie…” andades jag ut till vaktmästaren. ”Du skrämde mig.”

”Åh, förlåt Jewel. Jag var på väg upp, så jag tänkte att jag likagärna kunde ta din hiss.” svarade han leendes.

Jag nickade, ”Självklart.”

Ett stön lämnade min strupe när jag kände doften av Jasmin i hissen. Just den parfymen jag var allergisk mot. Det tog bara en sekund innan mina ögon var vattenfyllda och min näsa rann. Willie kollade oroligt på mig.

”Är du okej Jewel?” frågade han med en besvärad rynka mellan sina buskiga ögonbryn.

Jag smekte undan en tår med hjälp av min tumme. ”Ja, jag mår bara bra. Jasminen irriterar bara.. lite.”

”Lite? Det ser ut som du har ramlat och brutit benet. Här.” sa han och räckte över en näsduk.

”Tack.” fick jag fram med tjock röst innan jag snöt mig. Hissen plingade återigen till och jag skyndade mig ut ur hissen, in i omklädningsrummet. Så snart jag var inne gick jag in på badrummet för att kunna snyta mig ordentligt. Min blick for upp mot spegeln och träffade min spegelbild. Som tur var hade jag råkat sätta på mig vattenfast maskara idag, vilket hade lett till att jag sluppit smet runt ögonen.

Väl färdig, spolade jag ned papprena i toaletten och gick sedan ut i kurs mot mitt skåp. Till min lycka fann jag Cara vid sitt, som var precis bredvid mitt. Hennes blick mötte min samtidigt som ett leende växte fram på hennes läppar.

”Hej tjejen! Hur är det?” frågade hon medan hon drog av sig sin skjorta.

Jag ryckte igen på axlarna, något jag gjort morgonen lång,

”Sådär. Låg sömnlös hela natten. Annars är det okej. Själv då?”

”Var det på grund av… - äh, strunt samma. Det är helt okej med mig! Lite stressad över dagen bara.”

”Jag förstår.” log jag till svar och drog ur min ljusblåa tröja ur skåpet, tillsammans med dem matchande byxorna. Vid det laget tröjan satt på min kropp var Cara redan påklädd med dem rätta kläderna.

”Ska jag vänta eller…?” frågade hon med ett höjt, välplockat ögonbryn. Jag skakade snabbt på huvudet. Alldeles för snabbt. Misstänksamt snabbt.

”Nej jag klarar mig, gå du!”

Cara log ett snett leende innan hon gick sin väg ut ur omklädningsrummet.  Suckandes slog jag mig ned på bänken, även fast jag borde gå ut precis som Cara. Fascinerat lät jag min blick glida runt i omklädningsrummet. Jag hade aldrig riktigt ta mig tiden att kolla igenom vad som fanns här egentligen. Till exempel en grön lampa uppe i taket, eller rosa tofsar i en burk eller kanske tillochmed..

”Ms Wolf!” rösten som trängde igenom mina trumhinnor avbröt mitt dagdrömande med ens.

”Öh, ja?” svarade jag, redan ståendes på fötter. Aubrey stod framför mig med blicken rakt in i mina ögon.

”Vad gör du här inne? Du har patienter! Skynda på nu!” röt hon medan hon klappade med händerna i takt med sina ord. Jag nickade och låste mitt skåp innan jag gick mot dörren som ledde ut till korridoren. Ett djupt andetag var allt jag hann med innan Aubrey knuffade ut mig i kaoset. Då var det dags då…

Första kapitlet av AAH! Vad tycker ni än så länge?

 Hoppas ni gillar den, kommentera så att jag får ALLAS åsikter! Puss, Liv.