Previously: ”Beautiful day with a beautifyl girl. Time to sleep.:) #Beastmode”

Skrev han och tog ett foto på oss i detta nuet. Jag grymtade till, försökte slita mobilen ifrån honom.

”Justin! Så kan du inte göra! Jag ser sjuk ut!”, frustade jag irriterat.

”Du är vacker.”, antydde han och lade ner mobilen på nattduksbordet. ”Nu sover vi.”, tyckte han och kysste mig mjukt på läpparna.

Jag kurade ihop mig på hans bröstkorg, för att somna till ljudet av hans hjärtslag.

”Justin! Klockan är över 10! Vi har försovit oss!”, tjöt jag medan jag sprang runt i sovrummet i endast min sov utstyrsel. Justin slog långsamt upp ögonen och sträckte på sig i dem knöliga lakarna.

”Ta det lugnt Belle…”, gäspade han med halvöppnade ögon. Solen strimmade in på hans nakna bröst. Jag stannade upp i en sekund men fortsatte sedan springa runt i rummet, letandes efter garderoben med tjejkläder.

Justin harklade sig, så jag snodde runt för att möta hans hasselnötsbruna blick. Han pekade på en vit garderob, med en stor helkropps spegel på dörren.

”Tack.”, flåsade jag och gick med skyndande steg mot garderoben för att dra ut ett par jeans, ett skärp och en ljusblå skjorta. När jag stod med mina Jeffrey Campbells på och tyckte jag såg någorlunda okej ut, så mötte jag min spegelbild.

”Iiiiih!”, skriade jag förskräckt med händerna slagna om kinderna. Justin vände sig om från sin garderob där han nu stod i endast boxer shorts.

”Vad är det?”, utbrast han oroligt, med stora, utvidgade pupiller.

Jag drog ett djupare andetag vände mig om mot honom. ”Jag ser ut som ett fågelbo.”

Istället för att vara snäll, och reagera som en pojkvän borde göra, så började han skratta. Han skratta och flinade stort mot mig, som om det jag sa vore ett skämt.

”Babe, du är vacker.”, försäkrade han mig och kysste mig mjukt på läpparna. Jag slet mig ur kyssen.

”Neeej.”, gnällde jag gällt. ”Jag har inget smink, och knullruffs!”

”Du är fin utan smink, och ditt knullruffs är sött. Kom igen, borsta bara igenom håret.”, viskade han och drog på sig ett par svarta skinnyjeans. Jag bet mig löst i läppen med en anklagande blick på honom.

”Jag hatar dig.”, fnös jag innan jag klampade in i badrummet för att hitta något sorts smink. Jag hade läppglans i min lilla väska från igår, men vad hjälpte det? Jag började borsta igenom mitt hår så att det såg hyffsat platt ut.

Lådorna blev tömda på saker i jakt på en concealer och mascara, men det syntes inte till någon stans, så jag fick helt enkelt strunta i det. Jag drog över allt mitt hår på min vänstra axeln innan jag lämnade badrummet.

”Kom igen nu superstjärnan, nu åker vi.”, tyckte Justin och räckte över min lilla svarta väska. Jag drog upp läppglanset för att smeta på ett lager. Han log stort åt mitt lilla knep. ”Du är omöjlig.”

”Maybe.”, flinade jag till svar och drog upp min mobil. 7 missade samtal och 4 nya sms. Jag läste igenom sms:en.

Från: Emily

Ska vi åka tillsammans? Kan vi åka med din bil?:) xx Em.

Från: Emily

Hallå? Det har gått 40 minuter och inget svar. Jag börjar bli orolig. Är du död eller sover du?:S xx Em.

Från: Emily

Jag åkte förbi ditt ställe. Det är kolsvart och du öppnar inte. Vart är du Belle? Mamma berätta just om din pappa, och har du tagit dit liv över det så hatar jag dig.

Från: Emily

Jag täckte för dig. Jag gick till rektorn och sa att du var sjuk, så han sjukanmälde dig… Kom inte till skolan, vad du än gör. XX Em.

”Justin…”, hummade jag och lade tillbaka min mobil i väskan. Han nickade lätt.

”Stanna.”, beordrade jag kort. Han kollade frågandes på mig. ”Stanna bara bilen.”

”Belle, du hade ju bråttom?”, frågade han, men körde lydigt in på vägkanten. Vägen var tom på bilar, så inget kunde hända.

”Emily sjukanmälde mig, för hon trodde att jag var borta och ville inte ställa till besvär för mig.”, log jag mjukt mot honom. Ett leende spreds på hans läppar.

”Bra, då kan du ju packa.”, tyckte han snabbt innan han började köra igen. Jag rynkade oförstående på pannan. Va? Packa?

”Vadå packa? Min pappa ligger på Sjukhuset Justin, jag måste stanna i L.A.”

”Om du inte kommer ihåg det, så sa jag till dig att jag hade tagit ledigt åt dig dem sista dagarna på den här veckan. Vi ska till Kanada.”, förklarade han och hoppade ur bilen. Jag drog upp dörren med en suck. Vi hade hamnat utanför mitt hus.

”Vad menar du med det? Jag ska inte till Kanada nu! Det är skola!”, tjöt jag.

”Men för Guds skull Belle! Det är Ryan’s begravning på fredag, okej?”, röt han irriterat, sorgen speglades i hans ögon. En klump av skuldkänslorna satte sig i halsen på mig. Just det…

”Förlåt…”, viskade jag hest, med rösten fylld av ånger. Han tog ett steg närmre mig för att dra in mig i en omfamning.

”Det är okej.”, mumlade han mot mitt hår och kysste mig mjukt på pannan. ”Okej?”

Jag nickade och fiskade upp nycklarna ur väskan för att låsa upp dörren. Lampan på övervåningen stod fortfarande tänd, så det var inte direkt kolsvart i hela huset som Emily hade fått det att låta som.

”Kommer du?”, frågade jag Justin som fortfarande stod kvar utanför dörrgaveln. Han nickade och tog ett steg in. Då kom jag på det. Sist han var här, om man inte räknar med igår, så skällde min pappa ut honom. Sa åt honom att inte vara kvar i mitt liv. Såklart att man blir lite skakis i att komma in då…

”Vill du hjälpa mig packa?”, föreslog jag med ett snett leende. ”Du vet nog bäst vilka sorts kläder man kan behöva där uppe nu. Här är det ju… sommar. Vilket det inte var för 2 dagar sedan, men jaa…”

”Självklart.”, lovade han med ett klingande skratt gömt i rösten. Jag kramade om hans hand för att dra upp honom med mig upp till övervåningen.

”Kan du ta fram min reseväska? Den ligger i pappas garderob.”, log jag mot Justin, som lydigt gick mot pappas rum. Jag gick in i mitt rum för att dra fram en massa kläder på sängen från min WIC, då jag hörde en duns från pappas rum. Med skyndade steg småjoggade jag till hans rum. Där stod Justin med min resväska, men med en låda som låg uppochner med en massa brev utspillda. Säkert pappas jobb brev…

”Det är okej älskling, inget är sönder.”, sa jag mjukt och gick fram till honom för att pressa mina läppar mot hans i en lugnande kyss. Han la sin hand på min korsrygg, tryckte min kropp tätare kring hans. Han särade på läpparna, för att låta min tunga åka in i hans mun. Han bet löst i den innan han började leka med den med sin egna. Jag la händerna om hans hals, kände hur hans puls blev allt snabbare med tiden. Som om han hade sprungit ett maraton… jag log stort åt tanken vilket förstörde kyssen helt och hållet.

”Vad är det? Gjorde jag något fel?”, undrade Justin bekymrat. Jag skrattade åt hans oro.

”Nej då… jag bara…”, började jag nervöst med händerna i hans hår, ”din puls gick så snabbt, så man skulle kunna trott att du hade sprungit ett maraton lopp.”

”Babe… du får min puls, mitt hjärta att slå fortare. Ett maraton skulle inte ha den inverkan på mig.”, flinade han självsäkert. Jag slog lätt till honom över armen.

”Ha-ha Justin.”, grymtade jag och himlade med ögonen. Han drog en hand genom sitt vackra hår och gick, skrattandes, mot mitt rum med reseväskan. Jag drog upp högen med alla brev för att lägga tillbaka dem i lådan då jag såg att dem inte alls var till pappa. Dem var till mig…

Till: Belle Chandler

Från: Elena Chandler

Elena Chandler? Farmor? Jag drog ett nervöst andetag och slängde snabbt in alla brev i garderoben igen, förutom ett som jag tryckte ner i fickan igen.

”Kommer du eller?”, ropade Justin från mitt rum. Snabbt skyndade jag mig till mitt rum med ett påklistrat leende.

”Självklart.”, andades jag oroligt ut. Han log mjukt mot mig och klappade på den tomma platsen bredvid sig på golvet. Han hade redan dragit ut alla mina höstkläder.

Ett stort leende tog plats på mina läppar, så jag gick fram till honom och pressade mina läppar mot hans.

”Älskar dig.”, mimade jag lyckligt. Han gjorde mig verkligen… magiskt lycklig.

”Älskar dig också.”, viskade han hest med sin raspiga röst. Jag log stort och började vika ihop dem kläder jag skulle ha med mig, men breven satt fast etsade i bakhuvudet på mig.

”Tänk om din familj inte ens gillar mig?”, fick jag oroligt ur mig när vi satt i Justin’s privata jet. Han kramade tröstande om min hand.

”Dem kommer älska dig.”, försäkrade han mig. Jag skakade på huvudet.

”Nej, jag är värre än värst med barn. Tro mig.”, väste jag mellan sammanbitna tänder. Kenny skrattade på från mobilen. Justin hade ringt honom och hade tvingat honom att höra på mig.

”Lyssna på Belle’s ångest om att möta Jazzy, pappa och Jaxon.”, hade han sagt, skadeglatt.

”Jag hatar dig.”, hade jag svarat. Justin hade ignorerat mig, och satt på högtalare. Nu satt vi här, med Kenny i telefonen, hand i hand, och jag, svettandes som en gris.

”Justin, så fort ni åker från Kanada på söndag så ska du ta flyget till… Toronto. Du ska ha en konsert. Inga fler inställningar nu sa Scooter.”, varnade Kenny kort. Justin nickade automatiskt, trots att Kenny inte alls kunde se honom.

”Jag vet. Belle åker till Los Angeles, och jag till Toronto, uppfattat.”, lovade Justin. Jag svalde hårt… Toronto lät så långt borta när jag skulle befinna mig i L.A. Ett kort tag var det kanske, men det var lät längre.

Vi var i mitten av Augusti, Justin skulle inte komma tillbaka, för att stanna länge, förrän i mitten av December. Därefter hade han bestämt att vi skulle till Kanada, för att fira Jul med Diane, Bruce, Pattie, Jeremy, Jaxon, Jazmyn och resten av familjen Bieber. Döda mig, please?

”Okej, men Kenny? Jag och Belle ska… äta.”, harklade Justin sig. Jag rynkade oförstående på pannan. Han log stort och blinkade med ögat åt mig. Jag himlade trött med ögonen.

”Okej Bieber, vi hörs. Hej då Belle.”, skrattade Kenny i andra änden. Det pep till, och samtalet var slut.

”Vad ska vi äta? Vi åt nyss?”, antydde jag med ett höjt ögonbryn. Justin flinade.

”Men vi har inte ätit… varandra.”, svarade han sexigt. Jag brast ut i gapskratt och lät hans läppar tysta mig.

haha, vad tror ni kommer hända i Canada? :O Sorry om vissa redan har gått och lagt sig!! :D Pluggandet tog tid, har prov i övermorgon, behövde all tid jag kunde få... heheh :) Sen var det ju doktor time. Hhoho. Men nu vill jag att ni kommenterar! :D