Previously: ”Är du klar snart?! Du har varit där inne i 10 minuter!” ropade han irriterat. En sur min spreds på mitt ansikte. Det var väll inte han som skulle vara stressad. Han skulle inte behöva gå runt med en baby bula i över 9 månader om det var possitivt. Så varför kunde han bara inte låta mig ta min tid? Jag kollade nervöst ned på testet som fortfarande inte visade någonting. Det hade ioförsig bara gått någon minut, så det var inte så konstigt. Med darrig röst svarade jag;
”Det är snart klart.” 
Justin stönade klagande till utanför dörren. Jag kunde höra att han tog en klunk till av vodkan. Jag kanske skulle kunna ta hand om ett barn, men Justin skulle aldrig klara av det. Han skulle aldrig uppfostra det rätt till att börja med. Varför skulle allt vara så himla komplicerat? Testet pep till. Brukade dem pipa? Jag tog upp det mellan pekfingret och tummen för att granska svaret.

Justin's Perspektiv: 

Noelles blick oroade mig. Hon bet sig löst i sin röda underläpp, vilket gjorde mig ännu oroligare. Cas kollade upp på mig och sedan Noelle, för att försöka klura ut vad det var som försiggick. Men det ville jag också ta reda på. Fuck Noelle, säg något!
”Nå?” fräste jag frustrerat. Noelle kollade ned på sina fingrar för att undvika min blick. Cas flämtade till.
”Du är på smällen!” tjöt hon till. Noelle gjorde inget annat än att nicka förstummat. Nej… det kan inte… min hals tjocknade till, jag fick inte tillräckligt med luft kändes det som. Både Cas och Noelle kollade mot mig. Noelles blick var full med skam, men varför? Vad skämdes hon så? Jag kunde inte… jag kunde inte stanna med henne och ett barn. Det skulle aldrig fungera. Jag ställde ned vodka glaset med en smäll i det mörka träbordet, som stod vid fönstret. Noelles blick övergick från skam till nu, rädsla. Jag drog på mig min svarta keps och harklade mig i försök om att få tillbaka min röst.
”Vart ska du?” frågade hon, utan att släppa mig med blicken. Cas’ hand låg placerad på Noelles mage. Det äcklade mig bara. Att veta att något, en avkomma av mig, låg där nere och växte sekund för sekund.
”Ut.” svarade jag känslokallt. Hon suckade hårt.
”Jag visste att du skulle sticka.” mumlade hon efter mig. Jag vände om med blicken på henne.
”Sa jag ’Jag ska åka tillbaka till New York!’ eller? Nej, jag ska ut. Luft, jag behöver luft.” morrade jag. Noelle ryckte på axlarna och slog sig ned i sängen som om allt bara var normalt. Vad var det med den tjejen? Hon hade nyss fått reda på att hon var gravid, och bryr sig inte? Inte ett ord om abort hade lämnat hennes mun. Men det är väll så, hon kommer fästa sig vid ungen. Vilja behålla missfostret. Cas hade verkligen fått mig att tro att Noelle inte var gravid ett tag.
”Det här har hänt förut.” hade hon sagt. ”Noelle är bara lite bakfull.” Bullshit. Varför trodde jag henne, ens en sekund? Man kan inte lita på någon i den här världen. Alla ljuger eller manipulerar folk. Solen gassade över Dallas. Det var kokhett ute. Jag gick med påskyndade steg mot gallerian. Det kanske skulle vara lite folktomt där kunde jag hoppas, den såg ju nästan fallfärdig ut. Det visade sig att jag hade rätt när jag tog ett steg in i det försjunkna gallerian. Väggarna var grönmålade, men det såg nästan brunt ut nu. Det var sprickor i glasfönstren som prydde vissa delar av väggarna. Vissa affärer var redan stängda. ”Gått i konkurs, STÄNGD.” stod det på många skyltar som hängde på dörrarna till de före detta affärerna. I ögonvrån skymtade jag en paparazzi, gömd bakom en krukväxt. Nu skulle det väll stå något om att jag och Noelle hade gjort slut för att hon inte var med mig imorgon i tidningarna. Scooter gå i taket när han läste det, eller snarare om han läste det. Det doftade starkt av pommesfrites från en liten resturang några meter bort. En rynka bildades på min näsa. Det doftade inte gott, men jag var hungrig. Min blick letade efter en annan resturang, men det var oturligt vis den enda öppna. Svälta, eller gå in för att se vad dem hade? Tufft val Justin… jag skakade sarkastiskt på huvudet och slog upp dörren. En tjock man kollade upp från sin tidning när jag klev in.
”Tjena grabben.” hälsade han och drog en hand genom sitt flottiga, vita hår. Vad gjorde jag här?
”Skulle jag kunna få en meny eller?” svarade jag bara kallt. Han hostade irriterat till, men räckte över en vit pärm som tydligen innehöll deras maträtter. En dam med stort rött hår kom upp bakom honom. Hon bar en rosa skjorta, som hade en röd namnbricka med namnet ”Abigail” skrivet på sig. De var nog gifta.
”Måste jag så… en chokladmilkshake och en cheeseburgare.” beställde jag och sköt äcklat iväg menyn ifrån mig på den flottiga glasbänken. Abigail tog den i sina långa, röda fingrar.
”Du…” började hon surt. Jag nickade ointresserat, ”du ska ha en bättre attityd mot dem som är äldre.”
”Såna som du alltså? Jag bryr mig inte ett skit om attityd. Jag har min egna attityd, lev med det.” Mannen bullrade till.
”Uppkäftig mot damer är du också va?” röt han, alldeles högröd i ansiktet. Jag flinade stort mot de båda.

"Ladies? I thought that was a hyena with painted nails."

”Damer? Jag trodde det där var en hyena med målade naglar.” provocerade jag honom. Abigails ögon smalnade till. Mannen gick runt disken för att komma ut till mig. Jag tog ett retsamt steg framåt.
”Vad hade du tänkt göra? Sätta dig på mig, fatso?” sa jag och petade honom i magen. Han spände armen och innan jag visste ordet av så låg jag ned på det rutiga golvet. Han hade slagit till mig. Hårt också. Skit.
”Ut härifrån, och kom inte tillbaka!” skrek han så att spottet yrde ut ur munnen på honom. Jag reste mig upp och rättade till min t-shirt.
”Du är ju galen.” Med dem orden vände jag på klacken, ut ur den äckliga resturangen. En hop med paparazzis stod samlade utanför gallerian. Jag drog på mig mina svarta ray-bans för att skymma blåmärket som säkert redan hade intagit sin plats där gubben hade slagit till mig. En svarthårig tjej kom gåendes mot mig, med blicken ned i mobilen. När hon gick förbi mig, stoppade jag henne med en hand på hennes axel.
”Släpp mig!” tjöt hon förskräckt. Hon kollade upp på mig och slutade sedan andas så häftigt.
”Åh, det är Justin Bieber.. toppen.” mumlade hon sedan. Jag flinade mot henne. ”Charmigt.” fräste hon.
”Finns det någon annan väg ut härifrån?” frågade jag. Hon kollade mot entrén där det hade samlats mer paparazzis. Varför kom dem inte bara in?
”Jag får inte hjälpa främlingar säger pappa.” viskade hon med barnslig röst innan hon slet sig ur mitt grepp. Jag ställde mig framför henne som en mur för att hindra henne från att gå. Hon skulle hjälpa mig.
”Nej, men du vet ju vem jag är så jag är ingen främling, right?” antydde jag hårt. Hon lade huvudet på sned.
”Gå ditåt, sen till höger, sen höger igen och rakt fram. Där ser du en grön dörr, ta den ut.” vägledde hon mig. Jag nickade och tog tag henne i överarmen. ”Vad håller du på med?!” skrek hon med sprattlande armar.
”Tror du jag låter dig gå ut där? Du kommer bara säga vart jag ska gå. Förresten, vad heter du?”
”Jag kommer inte berätta något för dem. Okej? Så släpp mig. Och varför bryr du dig om mitt namn? Du är Justin Bieber, du gav upp allt för att få supa. Så varför bryr du dig om en tjej från Dallas, som befinner sig i en rutten galleria som ändå ska rivas? Va? Har du inte en flickvän att gå till? Noelle väntar säkert. Vad jag kommer ihåg är hon inte så speciellt tålmodig.” morrade hon snabbt. Jag stannade upp.
”Hur känner du Noelle?” ville jag veta. Hon suckade och himlade med ögonen. Varför ska alla himla med ögonen åt mig? Jäva bitch...
”Hon brukade sitta barnvakt åt mig. Fast det var när Liam levde. Innan hon blev lika dålig som hon är nu.”
”Liam? Vem är det?” frågade jag ovetandes. Tjejen drog undan sig lugg för att kunna se mig rakt i ögonen.
”Om hon inte har berättat det är det väll inget för dig att veta. Kan du släppa? Annars anmäler jag dig för… Sexuella trakasserier. Du är myndig, arton år gammal medan jag bara är fjorton.” hotade hon mig.
”Wow, vad rädd jag blir.” skrattade jag kallt. Hon suckade uppgivet och hade äntligen insett att det var lönlöst, jag skulle inte släppa taget. Vi gick med snabba steg, så att det ekade, genom gångarna i gallerian. Ju längre bort vi kom, desto större blev stanken. Men när vi var framme vid dörren så såg vi varför. Tjejen tjöt till av rädsla, medan jag bara äcklat stod där och försökte hålla spyan inne. Någon hade hamrat fast råttor på dörren vi skulle ta ut.
”Jag går inte ut där.” försäkrade hon mig med darrande röst. Jag tog tag i hennes handled och nickade.
”Jo, det för du.”
Hon gick motvilligt med mig mot dörren med en hand för munnen och näsan. Jag slet upp dörren och sprang sedan ut innan den hann smällas igen. Tjejen sprang många meter, mot gräsmattan som låg på den här sidan den stora gallerian. Mina ben rörde sig mot henne.
”Kan du säga vad du heter eller?” andades jag argt ut. Hon kollade upp på mig med blanka ögon.
”Rebecca. Okej? Får jag gå hem nu eller?” stönade hon klagandes. Vad trodde hon? Höll jag i henne? Stod vi kvar inne i gallerian? Nej, då fick hon ju gå. Varför skulle jag förpesta min tid genom att sitta barnvakt till en unge? Jag nickade. Hon drog upp sin axelbandsväska längre upp på axeln för att sedan skynda sig iväg. Jag sparkade till en ölburk som låg slängd i gräset. En blåst drog sig över mig. Gråa moln bildades över gallerian. Bara någon sekund senare rann en vattendroppe ned för min kind. Det sved till, blåmärket hade börjat bulta. I början duggade det bara, men när det började spöregna skyndade jag mig iväg för att ta en taxi tillbaka till hotellet. Taxichauffören granskade mig i bakspegeln när jag drog en hand genom håret så att vattnet stänkte.
”Vad har du gjort med ansiktet grabben?” hostade han ur sig. Jag blängde surt på honom.
”Vad har du med det att göra?” Hans ansiktsuttryck skiftade sig från oro till ilska. ”Exakt, kör bara.”
Han muttrade något om ’Dagens ungdomar…’ men förblev i alla fall tyst resten av resan till hotellet. Då började mina tankar dras mot Noelle igen. Ungen då? Skulle jag bli pappa? Jag drog upp min mobil för att skicka iväg ett sms.

Fredrich, gör iordning ett plan. Vi ska tillbaka till Vegas, jag ska… jobba. / J

Vad hade jag här att göra? Noelle bodde här. Hennes mamma skulle säkert ta tillbaka henne med öppna armar om hon kom kommandes med en stor baby bula som mage. Hon skulle självklart få betalt, vi skulle kunna vara ett par på avstånd. Eller så kunde jag göra slut med henne och hitta en annan bara, en ersättare. För om Noelle och jag fortfarande skulle vara ihop officielt, skulle hon få paparazzis efter sig vilket skulle göra att om några månader skulle dem fota en höggravid Noelle. Scooter måste ju också få veta. Så kan han avbryta kontrakten innan det är för sent.
”Öh, vi är framme!” väckte chauffören mig ur mitt grubbleri. Jag räckte över en sedelbunt till honom, vilket förmodligen var mycket mer än vad han egentligen skulle ha utav mig, men vad gjorde det?
”Behåll växeln.” tyckte jag och hoppade sedan ur bilen, ut i ovädret. Regnet slog hårt mot mina bara armar under den lilla vägen jag gick mot hotellets portar. Blickar riktades mot mig när jag gick mot hissen, drypande våt. Vattnet lät när det droppade mot kakelgolvet från mitt hår. En liten hund sprang upp mot stället jag nyss hade gått och slickade upp vattnet. Jag ryckte på axlarna. Om hunden blev sjuk tänkte jag inte betala, tänkte jag och gick in i hissen. Hissresan tog bara någon minut, men det kändes som år. När hissdörrarna slogs upp stod Cas där och väntade, med ett rosa paraply redo.
”Cas.” muttrade jag som en hälsning. Hon ställde sig i hissen och jag utanför, där hon nyss hade stått.
”Hon väntar på dig, i soffan.”
”Jag ska ändå åka nu.”
”Vart då?” krävde hon att få veta.
”Las Vegas. Utan Noelle. Varna henne bäst du vill, men jag kan inte stanna.” förklarade jag. Innan hon hann invända slogs dörrarna igen. Jag gick med ett stelt ansiktsuttryck in på vårat hotellrum där Noelle, som Cas hade sagt, låg i soffan med en burk Nutella. Jag gick utan ett ord in på vårat rum och började packa ned mina kläder.
”Vart ska du?” frågade Noelle, som nu stod lutad mot dörrkarmen. Min tunga blev alldeles torr.
”Las Vegas. Nej, du får inte följa med. Jag ska jobba, i många månader…” ljög jag, alldeles för svagt. Hon måste ha sett igenom det, annars var hennes hörsel lika dålig som mina lögner.
”Justin, ja-”
”Du behöver inte säga något. Jag har redan ett plan som väntar.” berättade jag och drog igen väskan.
”Jag är inte gravid!” skrek hon menandes. Jag kollade chokat upp på henne. Vad menade hon? Inte gravid?
”Men du sa ju…?” frågade jag dumt. Jag förstod ingenting just nu. Vad höll hon på med egentligen?
”Ja. Jag skulle se om du skulle stanna. Vara en man. Men tydligen så är du en fegis.” Hon drog på sig jackan utan några om- eller men och lämnade rummet. Ensam stod jag kvar vid sängen. Vad fan?

Vad händer DÄR?! :o Kommentera för mer ikväll, har ett klart redan, det kommer kanske upp beroende på era kommenterare! :)