“Det är galet där ute, vi får ta bakvägen.” meddelade han oss. Jag lyfte upp sen sovande Noelle i min famn och följde efter Kenny igenom den stora arenan. Vi kom ut på baksidan som var en återvändsgränd. Moshe stod och väntade på oss i en svart Range Rover. Jag lade försiktigt ned Noelle bredvid mig i baksätet. Moshe gasade och började köra mot Noelles ställe. Klockan var 01.10, så Rosie hade nog märkt att Noelle inte var hemma än. 
Att åka till Noelle tog längre än färväntat. Noelle hann vakna, hann se vad klockan var och hann bli irriterad innan vi var framme. Hon lyfte på klänningen och hoppade snabbt ur bilen. Jag skyndade mig efter henne.
“Ska du inte säga hej då?” frågade jag besviket.
“Jag är försenad.” muttrade hon känslokallt till svar. Förbryllad tog jag ett steg framåt, 
“Det spelar ingen roll. Nu är den rätta tiden.” 
“Till vadå?”
“Noelle, jag älskar dig.” Hennes blick for snabbt på mig i ren chockelse.

Orden Justin uttalat tidigare ikväll ekade i öronen på mig. Klockan närmade sig åtta på morgonen och jag hade inte fått en blund under hela natten. Hans ögon glimtade till när han hade sagt dem orden.
”Jag… god natt.” hade jag fegt sagt och sprungit in i trapphuset. Där hade jag suttit i en timme innan jag gått in för att möta en ilsken Rosie. Justin hade inte skickat ett endaste sms eller ringt under den tiden. Instagram hade han uppdaterat genom att lägga ut en bild på honom och Jonathan med underrubriken ”Goin’ on a party now with my boy, @JDears Friday feelings”
Han hade helt enkelt slutat tänka på det och gått vidare tillsammans med Jonathan. Men vad skulle jag svara? Mina känslor för honom var starka. Fjärilarna, pirret… allt var speciellt när jag var med honom. Trippelt så speciellt än vad det hade varit mellan Hunter och mig. Justins ögon fick mig att bli knäsvag, hans beröring gjorde mig alldeles varm inombords och när han kysste mig kändes det som den 4 juli – en massa fyrverkerier. Små steg knarrade i golvet utanför min dörr vilket meddelade att Rosie hade vaknat och skulle börja göra sig redo för jobbet. Jag hoppade ned från fönsterbrädan och gick med trötta steg ut till henne i köket.
”Är du vaken?” frågade hon förvirrat från sin kaffekopp.
”Ja.” svarade jag känslokallt och hällde upp kaffe i min egna kopp. Hon lade undan tidningen.
”Du vet att du har utegångsförbud va?” påminde hon mig strängt. Sockerbiten som föll ned i min kopp plumsade till.
Jag suckade, ”Hur skulle jag kunna glömma det?”
”Mhm… Dina ska sova över hos Tanisha ikväll och jag ska på julbord med jobbet. Bjud hit en kompis.”
”Verkligen?” frågade jag, mer chockad än vad jag ville låta. Hon nickade mjukt.
”Så länge ingen sprit eller droger är inblandade.” var hennes motiv. Glädjen bubblade upp inom mig, nu skulle jag i alla fall inte sitta ensam hemma ikväll. Rosie skulle förmodligen sova över hos någon kompis eller något sådant, så henne skulle jag slippa.
”Tacktacktacktack!” tjöt jag glatt och slog mina armar omkring hennes hals.
”Wow! Ta det lugnt Noelle” skrattade hon glatt, ”kaffet kommer inte stanna i koppen länge till annars.”
”Åh. Tack.” andades jag andfått ut. Hyperventilationen lugnade sig inom någon minut. Rosie drack upp sitt kaffe och gick sedan efter hon sagt åt mig att ge Dina frukost vid klockan tio för att hon skulle vara hos Tanisha klockan 12. Hon hade även gett mig femtio dollar till take-away.
Jag skyndade mig in i badrummet där jag drog av mig min utstyrsel jag suttit i hela natten och lade ned den i tvättkorgen. Rören mullrade till lite innan vattnet började spruta ut ur munstycket till duschen. Schampo och balsam räckte för idag – så duschen varade inte så länge. Med en handduk runt kroppen och en runt håret ställde jag mig framför spegeln med min necessär till sidan av mig. Efter lite concealer, puder, läppglans, ögonskugga och mascara var jag redo att ta mig tillbaka till mig rum. Klockan var bara halv nio, så det var ett tag kvar tills Dina skulle bli väckt. Jag drog på mig ett par jeans, samt en gammal, röd skjorta och gick sedan ut i vardagsrummet igen. Turbanen jag hade i håret envisades med att åka ned ett flertal gånger, men jag fixade upp den igen varje gång utan någon svordom. Ja, jag var stolt över att jag klarade det utan att svära.
Uttråkat knappade jag mig igenom det stora urvalet av tvkanaler vi hade på vår nya LED tv. Inget roligt visades på tv, så jag tryckte den på ljudlös med Discovery Channel uppe och drog istället upp Rosies Mac som låg på fotstödet bredvid soffan. Några nya followers på twitter, lite mer hat på facebook och mer skvaller på skvallerhemsidorna. Det vanliga alltså. Idéerna till vad jag skulle hitta på tog snabbt slut, så jag klickade mig in på CBN för att kolla igenom några gamla avsnitt utav How I met your mother. Dina kom ut två avsnitt senare och gjorde mig sällskap.
”Vem är det?” frågade hon trött och pekade mot skärmen.
”Barney.” svarade jag utan att ge henne ens en blick. Barney drog ett skämt, tv:n skrattade och det fortsatte. Processen igenom hela serien var enkel. Dina tog en klunk av sin O’boy.
”Vad tror du händer?” frågade Dina återigen efter några minuter när reklamen hade tagit över.
”Jag tror att Barney hittar en tjej på baren som han tar hem och ligger med. Marshall kommer säga till Ted att inte gå och klampa på hemma hos Lily, som är med Robin eftersom att Ted är kär i Robin, men han kommer göra det ändå. Vad tror du händer?” suckade jag.
”Det du tror.” fnittrade Dina gulligt och reste sig upp för att lämna sitt tomma glas i köket. Jag stängde av tv:n och drog upp min mobil. Justin hade sms:at. Pirret sprudlade upp inom mig.

Från: Justin
Kan jag komma över? Vi kanske borde prata. / J 

Till: Justin
Kom halv ett, då är vi i alla fall ensamma. / N

Dina ställde sig lutad mot den beigea fondväggen i vardagsrummet med blicken lagd på mig.
”Vad vill du?” frustade jag och höjde frågandes på ögonbrynen. Hon bet sig löst i underläppen.
”Kan du hjälpa mig…?” tvekade hon med att fråga.
”Hjälpa dig med vad? Du kan inte bara fråga om jag kan hjälpa dig Dina.” gnydde jag otåligt.
”Kläder, håret. Tanisha ska ha fest, så kommer Trevor vara där. Men Aila kommer också vara där,”
”Trevor och Aila är?” fortsatte jag på min förgående fråga – hon kunde inte bara fråga.
”Trevor är en kille i min klass som jag gillar, Aila gillar också Trevor. Kan du göra mig fin?”
Jag kollade djupt in i hennes ögon, ”Du är fin Dina!”
”Men jag vill vara finare! Snälla Noelle!” bad hon böjd på knän på golvet framför mig.
”Okey okey! Res dig upp, du ser galen ut.” skrattade jag och reste mig själv upp från soffan. Hon skuttade snabbt in på sitt rum innan mig.
Kläderna i hennes garderob var sprängdfyllda utav färger. Bara att se dem gav mig huvudvärk, men jag stod ut. Bara för Dina. När jag var liten och skulle på fest som en kille jag gillade skulle på fick jag ingen hjälp. Dina skulle få den uppmärksamhet hon behövde så att hon inte blev som jag.
”Så.. vad vill du ha? Klänning? Jeans?” föreslog jag halvt leendes.
”Kanske… jeans? Dem här?” frågade hon och höll upp ett par ljusblåa, tajta jeans framför sig.
”Om du vill det så…” ungen var ju ändå bara ben, så hon skulle inte råka illa ut om man såg lite mer utav hennes kurvor. Det var inte ofta pedofiler tände på skelett. Jag travade efter en topp i hennes byrålåda ett bra tag tills jag hittade en fin. Den kom ifrån barnavdelningen på Michelle Parfeuit’s. Blusen var ljusrosa med slappt typ. Uppe vid halsen var små, små smaragder utsatta. Den skulle vara perfekt på henne. Hon drog på sig hela outfiten och gick som på en catwalk för mig.
”Tio utav tiooooo!” utbrast jag applåderandes. Hon bugade och log åt mig innan hon försvann ut ur rummet igen. Jag följde med henne in på badrummet där hon envisades med att få sitt lockiga hår plattat.
Med sin vilja igenom bad hon sedan om att få rosa ögonskugga och läppglans på mig. Läppglans och ögonskugga var inte så hemskt, så jag lät henne få det likaså. Väl färdig ställde hon sig i hallen med ytterkläder på. Jag räckte över hennes rosa, skinnplånbok som innehöll en tjuga.
”Bara till taxi.” påminde jag henne allvarligt. Hon nickade lydigt, ”Och här är Tanishas present.”
Hon tog emot den lilla, rosa Victoria’s Secret påsen som innehöll två parfymer. Flickor nuförtiden bad faktiskt om sådant, ja. Rosie hade sett ut som en Alien när Dina kommit hem bärandes på den rosa påsen med texten ”Victoria’s Secret.”
”Vem är den där till? Vad är det i?!” hade hon utbrustit. Oron i hennes ansikte hade visats så väl.
Hon hade på några sekunder skiftat färg från vit till plommonfärgad i ansiktet. Skräcken över att Dina hade gått in för att köpa underkläder på VS var stor för Rosie. Dina gav mig en sista kram innan hon trippade ut i trapphuset mot hissen. Jag slog igen dörren och sjönk ihop på golvet i väntan på att Justin skulle komma. Men vad skulle jag säga egentligen? Sanningen eller vad jag trodde var sanningen?

Täcket av stelnad låg över rummet. Justin tittade fokuserat ned i sin té-kopp och jag glodde in i väggen. Ingen utav oss yttrade ens ett ord. Man skulle kunna höra en knappnål falla om någon släppte den, men om någon annan befann sig i lägenheten skulle nog stelnaden inte vara så stor.
”Så…” harklade Justin sig, ”Vad ska jag säga? Du hörde allt igår.”
”Var det sanning?” undrade jag nyfiket. Han kanske bara sa så för att få reda på mina känslor?
”Ja. Det tog ett tag för mig att inse att ilskan mot dig som jag hade, inte var mot dig. Utan det var mot det faktum att jag inte fick vara med dig hela tiden. När du skulle dra, vart jag alltid irriterad. Allt jag gjorde som sårade dig var verkligen inte med flit, förlåt.” orden studsade mellan väggarna. Menade han verkligen det?
”Hm.” orden stockade i halsen på mig. Jag blev torr i munnen och tungan blev tjock.
”Så du säger ärligt att du inte har några känslor alls för mig? Inget har någonsin… tja.” Jag skakade på huvudet. Det sade jag verkligen inte, men jag visste inte vad jag sade ens om hela situationen.
”Det kändes som det när du bara stack igår. Jag vet att allt kanske blev rörigt, men jag kunde inte hindra orden från att lämna mina läppar. Det kändes bara bra att få det sagt, att du visste hur jag kände. Jag hoppades verkligen på att du skulle svara att du kände detsamma, men det var kanske bara drömtänkande…” det gick inte att undgå att höra besvikelsen i hans röst. Bad-assen, Justin Bieber mjuknade till och lät sig brytas ned av en tjej. Inte vilken tjej som helst heller, utan mig.
”Det blev verkligen rörigt.” erkände jag bakom min kopp. Justin kollade upp på mig från sitt stirrande.
”Jag tänkte väll det. Vad kan jag göra för att göra det lite… bättre då? Hela situationen?”
”Vad menar du?” flämtade jag oförstående. Göra hela situationen bättre? Vilken situation? Vår?
”Tja, det verkar ju som att du inte delar samma känslor som jag har, så det är ju något vi måste göra för att inte få hela PR skiten att bli, ja, du vet, awkward.”
Jo, jag känner visst som du gör Justin! Jag älskar dig! En dag utan dig är som ett år utan vatten eller mat! Jag älskar dig! Men orden vill bara inte låta sanna. Jag kan inte förstå det här! Jag älskar dig mer än mitt egna liv Justin, du gör mig alldeles speciell. Pirrig inombords. Åh! Orden jag ville säga ekade bara som tomma känslor i mina tankar. Vad jag än gjorde skulle inte ändra på mitt sätt att se på mina känslor. Min mun ville bara inte erkänna att jag ville fästa mig vid någon. Någon Justin Bieber. Det var oförståndigt när mitt hjärta och hjärna sa emot!
”Erm… jo.” fick jag ur mig med tjock röst. Justin ögon blev snäppet större.
”Vadå jo?” frågade han.
”Jag delar visst mina känslor med dig. Jag älskar dig visst. Alltså, det går inte att tänka mig ett liv utan dig. Jag älskar dig visst.” Alla ord som bubblade ut ur min mun var nästan ohörbara. Allt jag själv hörde var en massa olika bokstäver som pladdrade.
”Gör du?”
Justin verkade i alla fall ha förstått mitt konstiga uttal. Förvånad över mig själv nickade jag.
”Ja. Konstigt nog så gör jag det. Hela tiden nästan har jag känt något för dig. Bara att se på dig gör mig alldeles knäsvag. Dina beröringar får fjärilar att bubbla upp inom mig. Du är vacker, du är snäll – bara om du försöker. Din vrede har ibland fått mig att tveka om jag verkligen känner som jag gör. Jag har även tvekat på mina känslor, för du verkar ju vara en sådan som inte tror på kärlek eller att fästa dig. Vi säger att vi skulle bli ett par, hur skulle jag då kunna veta att du inte skulle dra någon kväll när du var arg på mig för att knulla med någon annan? Visst, jag är inte heller den trognaste personen du hört talas om kanske, men du har blivit så grovt sårad i ditt liv – grövre än mig – att du kanske inte kan inse när det är dags att sluta. Jag mår dåligt, men du… jag har aldrig hört talas om någon som blivit av med karriär, familj, vänner och tjej. Allt genom svek bara. Jag förtjänade att förlora Ella. Jag förtjänade att förlora min pappa. Liam kanske inte hade gjort något fel, men det var förmodligen guds vilja att han skulle dö på grund av mig så att jag skulle inse att allt inte handlar om egoism. Fine, jag är bad men det betyder inte att jag inte har känslor. Jag festar och käftar emot, men jag kan fortfarande bli kär. Det kan du också. Och det har du blivit”, jag reste mig upp och tog ett steg fram mot honom. Han följde mitt exempel, ”Du har blivit kär i en tjej som känner detsamma för dig Justin. Någon som gjort det ett väldigt bra tag också. Någon som ändå kommer försöka kämpa för att få detta att fungera. Tro på det jag säger, för jag menar varenda ord.”
Justin tog ett steg närmre mig så att våra ansikten bara var några millimeter ifrån varandra. Hans ögon var glansiga, små bollar utav tårar formade sig i ögonvrån till honom. Jag lade en hand på hans kind och smekte undan tåren som långsamt rann ned för kinden för honom. Tänk att jag fick se honom så här. Så som ingen någonsin sett honom på ett bra tag kunde jag tro.
”Jag älskar dig Justin.”
Han drog ett djupt andetag och kollade djupt in i mina ögon, utan tårar. ”Och jag dig.”
Med dem orden pressade han sina läppar mot mina i en mjuk kyss och alla pusselbitar föll på plats. Det var Justin som hade saknats i mitt liv. Allt var bara perfekt just nu. Inget fick förstöra det heller.

Noelle goes deeptalk. Nej, men vad tror ni? ;) Kommer det bli ett lyckat par det här?

KOMMENTERA LIKA MYCKET PÅ DETTA SOM PÅ FÖRRA, SÅ FÅR NI ETT LÄNGRE KAPITEEEL! <3

”Hej babe, saknat mig?” Man kunde höra hans självbelåtna flin i andra änden, hela tusen mil härifrån.

”Inte riktigt. Vad vill du?” frågade jag och kliade mig själv i hårbottnen. Justin suckade djupt.

”Gå upp ur sängen och öppna dörren. Erat trapphus är läskigt.” Jag reste mig slött upp och slängde en blick på klockan. 08.34.

Justin stod leendes utanför dörren när jag öppnade den. En suck lämnade min mun. Var inte han typ i Los Angeles?

”Kunde du inte hålla dig undan ett liitet tag till?” muttrade jag.

”Nope. Du är så sexig nyvaken, har jag någonsin berättat det?” skrattade han kallt. Soffan tog mjukt emot mig när jag damp ned i den. Justin lutade sig mot dörrkarmen.

”Varför är du kvar?” jämrade jag mig med händerna över ögonen. Det var verkligen inte rätt tid på dagen att överraska mig.

”Kom igen Shawty, vi ska på upptäcksfärd.”

Att ha någon som Justin var omöjligt. Eller snarare att vara med någon som Justin var omöjligt. Han drog med mig till dem konstigaste ställena, slumkvarteren i Brooklyn, Madison Square Garden, Times Square och gud vet vart. Nu satt vi på inne på en restaurang i Brooklyn och åt lunch. Varför just Brooklyn?
”Du är äventyrlig…” suckade jag menandes. Han slickade sig om läpparna.

”Jag vet. Det är så jag är född.”

”På riktigt? Roligt liv, aldrig kunna sitta still…” konstaterade jag och stoppade in maten i munnen.

Han tog en klunk vatten, ”Jag kan sitta still. Jag rör inte direkt på mig just nu. Hur var du som barn?”

”Jag vet inte… bråkig. Sur jämt och ständigt, aldrig sammarbetsvillig.” berättade jag oblygt. Just nu kändes det som ett bra tillfälle att öppna mig för Justin. Varför visste jag inte. Det kändes bara rätt.

Ett flin spreds på hans läppar, ”Då har du inte förändrats.”

”Inte du heller antar jag.” sköt jag bittert ifrån mig. Allt han gjorde var att flina, som om jag var rolig. Ett flertal tjejer som gick förbi utanför stirrade på Justin, mig, Justin och gick sedan vidare. Att dem inte vågade komma in störde mig. Stirrandet störde mig.

”När förlorade du din oskuld?” frågade Justin efter en stunds tystnad. Jag tittade snabbt upp från mitt glas. Var det nödvändigt för honom att veta? Fast han kanske bara var nyfiken helt enkelt.

”När jag var tretton” svarade jag ärligt. Han kollade sorgset på mig, ”Inget jag är stolt över dock.”

”Hur gammal var killen du knullade?” fortsatte han och lutade hakan i sina kupade händer. Jag suckade.

”Han hette Rory, men kallades Lion för att han var så bra i säng. Han var femton just då.”

”Jaha. Det förklarar varför du är så bra i säng” flinade han perverst. Jag kastade en servett på honom.

Ett litet leende spreds på mina läppar, ”Durå? När förlorade du det stora O:et och till vem?”

Han harklade sig kort, ”Ja, det var med Selena, när jag var sjutton och hon nitton.”

”Hur många har du legat med sen dess då?” ville jag veta, hade han fått fråga privata saker fick jag väll göra det också? Justin stoppade in en gaffel i munnen, tuggade och svarade sedan.

”Runt ett femtiotal. Mitt rekord är fem på en kväll, ni tjejer är utmattande. Vissa grät”, sa han ömsom log ömsom såg ledsen ut. Jag putade lätt med underläppen. Faktiskt, så var det sorgligt. Hans rekord var fem på en kväll och jag förlorade oskulden som ett barn. Det var patetiskt. Ingen unge ska förlora sin oskuld. Egentligen så hade jag önskat att jag sparat den ett flertal gånger, men lusten tog snabbt över. Sista sekunden ändringar var inte min stil, även om jag inte ville.

”Du då?”

”Över några hundra…” svarade jag ärligt. Varför ljuga om han varit ärlig? Justin svalde hårt.

”Det är sorgligt att det är så, egentligen.” muttrade han. ”Ja – nu får du se en annan sida av mig.”

Jag log smått, ”Ärligt talat gillar jag den här Justin mer.”

Han kollade upp på mig med stora ögon. Blicken avspeglade sorg. Kanske sorg över hur allt blivit? Eller sorg över hur han är vanligtvis? Fjärilar bubblade upp likt kolsyra i magen på mig. Det gick inte att hindra hur jag kände. Det var bara att inse att jag var kär i honom och inget jag gjorde skulle ändra det – även om han inte kände detsamma. Båda två bröt blicken för att istället titta ned i knäet. Hettan på mina kinder brände till, kinderna var säkert superröda vid det här laget. Tillsammans med min likbleka hy såg det väll bara sjukt ut. Jag lät mitt hår falla och skymma mina kinder.

”Ska vi åka? Är du klar?” Justin kollade inte på mig när han yttrade dem orden, men det gjorde mig inget. Han var väll bara som jag – generad. Jag reste mig upp med ett fast grepp om min jacka som svar på hans fråga. Han lämnade en sedelbunt på bordet och förde mig sedan ut ur restaurangen. Paparazzis kom fram för att fota oss, men idag var inget bra tillfälle, så jag kramade bara om Justin med ena handen och skymde mitt ansikte med min andra. Deras skrik i behov av kyssar fick mig att må illa. Om det hade varit äkta kärlek skulle jag gjort det, jag skulle längtat efter att göra det varje sekund. Ta det inte fel, det gör jag. Men Justin hade inte visat på att han visade några känslor tillbaka så jag lät det vara professionellt för nuet.  

Handtaget släppte och vi hoppade in på varsin sida utav hans vita Porsche. Justin satte snabbt igång motorn för att kunna ta sig härifrån så snabbt som möjligt. Stora byggnader tornade upp framför oss där vi åkte igenom Brooklyns gator. På vissa håll satt folk och tiggde, på vissa håll gick glada människor runt med Julpynt i stora påsar. Snön låg som ett täcke över asfalten. Radion spelade gamla jullåtar, som Jignle Bell Rock. En klassiker.

”Vart ska vi fira jul?” kom jag på att fråga. Justin sneglade diskret på mig.

”Jag vet inte. Vart vill du fira jul?” frågade han. Han frågade mig vad jag ville. Det var inte Justin.

”Min vilja går ändå inte igenom. Du äger mig. Jag måste dit du ska.” påminde jag honom trött.

Han flinade, ”Exakt. Du lär dig Sweet pea.”

”Om jag gör.”

Samtalet dog sakta ut. Justin höjde hastigheten när vi åkte på bron över till Manhattan. Hastigheten skrämde mig lite, det var trotsallt is på vägen. Poliserna var som tur var inte ute idag. Om dem skulle varit det skulle Justin nog legat pyrt till. Han må vara rik, men böter är inget någon vill slösa pengar på. Tror jag.

”Vart ska vi?” fick jag ut efter en stunds åkande.

”Vart vill du åka?” besvarade han min fråga med en fråga. Men det var en bra fråga. Vart ville jag åka?

”Jag vet inte. Jag vill festa” gnydde jag menandes. Justin fnös.

”Festa? Det är vadå, torsdag? Du ska till skolan imorgon Noelle.” påminde han mig hastigt. Lätt för honom att säga, han slipper ju skolhelvetet. Tröttsamt lutade jag pannan mot den kalla rutan. Min mobil började vibrera i all hast. Jag halade upp den ur jackfickan och klickade upp sms:et Rosie skickat.

Från: Rosie

Jag kom hem nu bara för att lämna av lite läxor till dig. Du var inte hemma. Kom hem nu unga dam och gör klart läxorna. När jag kommer hem klockan sju ikväll från jobbet ska dem vara klara, och ditt rum städat. Under tolv timmar har du hunnit… jag vet inte vad! Städa och plugga, nu. / Rosie.

”Jag måste hem” gäspade jag. Rosie var inte värd ansträngningen att motargumentera. På sms också.

”Varför då? Du är på jobbet, hälsa din moster det.” antydde Justin snabbt. Jag skakade på huvudet.

”Jag har skola också.” sa jag och blängde surt på honom.

”Skit samma, jag skjutsar hem dig då… vill du att jag ska stanna med dig? Behöver du hjälp med multiplikationstabellen kanske?”

”Euw, sluta Justin.” väste jag äcklat till svar. Han skrattade väsandes och svängde in på Wallstreet. Längre ned på gatan såg jag ett blont fall av hår, liggandes ned på en tanig rygg. Personen vred på huvudet och log åt någon. Cece. Medan vi åkte förbi följde jag henne med blicken, men personen hon var med såg jag inte… Heather? Cece och Heather, kompisar? Jag valde att sluta kolla på dem. Det fick vänta tills imorgon helt enkelt. Justin började nynna på en låt, så i ett ivrigt försök i att komma på vilken låt det var glömde jag bort det jag nyss sett.

”Framme.” harklade han sig. Jag kollade upp mot den stora fasaden som gick flera meter upp mot himlen såg det ut som. Jag viskade ett klent ’Tack’ och klev sedan ut ur bilen, ut i snöovädret. Portvakten slog upp glasdörren till mig med ett glatt leende som visade hela hans tandrad. Jag gick med långa kliv mot hissen, som jag tog upp till den åttonde våningen där vi bodde. Jag drog upp nyckeln ur fickan och tryckte in den i låset. Lägenheten stod tom än så länge. Klockan på väggen i hallen visade halv fyra. Dina hade förmodligen slutat för ett bra tag sedan, tänkte jag medan jag sparkade av mig skorna.

Som Rosie hade sagt så stod det en hög med skolböcker på tv bordet. En kvävd suck lämnade min strupe. Skojade hon med mig? En lapp låg högst upp på högen, på Biologi boken.

Hej Ms. Hastings. Detta är dina läxor för den kommande vecka och det du missat:

-Biologiprov Fredag den 8/12.

-Mattematik kapitel 4 och 6.

-Engelska novell ska vara färdigskriven den 11/12

-Bild läxa, rita din egna Mona-Lisa.

-Musikuppgift, komponera en vers.

-Hemkunskapsuppgift, gör en hemmafilm där du bakar/lagar något.

-Franskaprov den 15/12

Lycka till! / Mrs. Horston.

Suckandes knöglade jag ihop papperslappen för att börja med högen av böcker jag skulle vara klar med till kvällen. Om jag inte skulle klara Biologiprovet imorgon skulle Rosie säkert kontakta Ella igen. Lika bra att fixa det så att jag skulle kunna få dra ut och festa imorgon och resten utav helgen.

”Hallå?” ropade Rosie mjukt när hon klev innanför dörren. Jag log mot kameran innan jag stängde av den med en knapp. När jag ändå skulle göra en film där jag lagade mat, då kunde jag lika gärna laga middagen och smöra lite för Rosie. Hon kom ingåendes i köket med höjda ögonbryn.

”Är du klar med läxorna?” frågade hon strängt och spände sin allvarliga blick i mig.

Jag nickade, ”Med varenda en.”

”Vad är då detta?” frågade hon, antydandes på maten som stod färdigt på spisen.

”Hemkunskapsuppgift. Men vi ska äta den till middag.”

Dina kom utlunkandes ur badrummet i sin rosa badrock och en turban runt sitt hår. Hon log glatt mot Rosie, som med rynkad panna lät blicken flacka mellan oss två, ”Hur kom du hem Dina?”

”Noelle kom och hämtade mig.” Jag log tacksamt mot henne. Egentligen hade hon kommit hem alldeles ensam, men hade gått med på att ljuga för sin mamma om att jag kommit för att hämta upp henne.

”Jaså… det var väll bra.” log Rosie skeptiskt. Röran i hennes huvud avspeglades på hennes ansikte.

”Vi har besök.” hojtade Dina när hon gick förbi hallen. Jag gick långsamt dit och kikade in i kabinen. Där stod Justin i egen hög person. Ett leende spreds på hans läppar när jag dök upp i dörröppningen.

”Eh, hej?” flämtade jag chockat. Han hängde av sig jackan, fortfarande leendes.

”Hej. Rosie mötte mig utanför och bjöd upp mig på middag.” berättade han glatt. Den snälla Justin som nu visades var endast för att Rosie var i samma area. Jag tog ett steg fram och kysste hans kind.

”Jag blev klar med läxorna, så vi kanske kan festa imorgon trots allt.” viskade jag in i hans öra i samma rörelse. Han nickade glatt och gick sedan in med en hand om min midja. Rosie hade redan monterat ned kameran från dess ställ.

”Då är det väll bara att hugga in.” antog hon och slog ihop händerna i en hungrig gest.

Justins Perspektiv:

Rosie skrattade så att hon kiknade åt skämtet jag nyss berättat. Att sitta här, som en riktig familj fick mig att känna mig mjuk inombords. Alldeles varm. Dina lutade sin haka i handflatan, leendes åt sin mamma som fortfarande skrattade. Noelle tog en klunk av sin coca-cola och slängde en snabb blick på mig som satt rakt framför henne. Jag kunde inte undgå att se glimten som visade sig i hennes ögon. Kunde hon älska mig? Omöjligheten var alltför stor för att jag skulle kunna tro det ens för en sekund.

”Justin, vart bor du?” upprepade Rosie. Jag hade hört första gången, men varit tvungen att tänka.

”På Grand Hotell. Men jag letar efter ett ställe…” svarade jag från mitt cola glas. Hon nickade.

”Det var där ni träffades va?” Skräckslaget kollade jag på Rosie. Visste hon inte? ”Asså jag vet att det är PR, men det var där ni träffades-träffades?”

Jag nickade enkelt. Noelle sneglade på klockan som hängde över tv:n några meter bort. Den visade redan halv nio på kvällen och Dinas ögonlock såg ut att väga ton. Rosie märkte vart min blick låg och tog med sig Dina in på sitt sovrum.

”Ska vi duka av?” mumlade jag med ett höjt ögonbryn. Noelle reste sig stumt upp med två tallrikar till hands. Jag gjorde detsamma. När bordet var avdukat slog vi oss ned i soffan för att invänta Rosie som antagligen skulle säga åt mig att börja röra mig hemåt för att Noelle skulle behöva sova. En gäsp lämnade hennes mun.

”Jag tänkte på det där med Julen… du får fira den här om du vill.” Varför vart jag så klen helt plötsligt? Damnit Justin! Surna till dig lite. Men det Noelle gick det inte att tänka så. Varje gång min bitterhet dök upp såg jag rädslan i hennes ögon. Hon hade trotsallt varit med om killar som slagit henne förut, så rädslan fanns förstås där. Ibland kan temperamentet gå lös, men jag gjorde mitt bästa i alla fall.

”Vad är det med dig helt plötsligt?” fnös hon frågandes.

”Vadå, får jag inte vara vänlig eller?” muttrade jag till svar och mötte hennes kyliga blick.

”Nej, för jag vet att du har något i baktanke. Du vill säkert få mig att hoppas, sen den tjugotredje kommer du dra med mig till Italien eller något, bara för att du kan. Det stör mig, verkligen.”

”Jag har inte ett skit i baktanke Noelle. Lägg ned med den stilen.” varnade jag henne. Mitt snälla beteende var som bortblåst. Om hon ville ha mig på dåligt humör, fine. Hon fick mig på dåligt humör.

”Vilken stil? Min ’smarta’ stil där jag vet vad du håller på med och hållit på med hela dagen?”

”Lägg av.” morrade jag varnandes.

”Jag tänker inte lägga av. Du bryr dig inte ett skit om mig. Du bara låtsas. Jag hatar det.” fräste hon.

”Noelle, lägg av innan jag tappar humöret helt och hållet” återupprepade jag ännu en gång. Nu kunde hon inte säga att jag inte varnat henne, vilket jag nu gjort över tre gånger. Om hon fick en smäll var det helt enkelt hennes egna fel, jag kunde inte styra mina handlingar när jag var irriterad.

”Vad ska du göra? Slå mig? Så att jag kan komma ut med alla paparazzis med en blåtira imorgon?!”

”Det finns väll smink.” muttrade jag halvt flinandes. Hon drog en frustrerad hand genom sitt hår, vilket såg ut som att hon skulle slita det av sig.

”Du… åh! Du är för mycket! Du kan inte göra vad du vill med mig!” gormade hon lågmält för att inte störa Rosie och Dina, som förmodligen somnat båda två.

”Jo, det kan jag. Du har skrivit under ett kontrakt om det, så det så.” påminde jag henne spänt.

”Och? Jag kanske flyttar, rymmer ifrån dig. Gör så att Ella skickar mig på internatskola.”

”Jag köper ut dig därifrån.” protesterade jag snabbt. Pengar var något ingen kunde tacka nej till, hur mycket dem än ville. Man kunde betala en präst för att spilla en massa bekännelser, man kunde betala en polis att arrestera en oskyldig person. Vem som helst tog emot pengar, så varför skulle inte en rektor till en internat skola göra det? Mina knogar vitnade utav min hårda knytnäve. Nu fick Noelle passa sin stora trut. Hur mycket jag än inte ville att hon skulle slippa få en smäll, kunde jag inte stoppa adrenalinet som pumpade igenom min kropp. Slängde hon ur sig något, så skulle hon få sig en smäll. Hennes problem, inte mitt.

”Jag kanske ber Ella betala dem först så att dem inte tar betalt utav någon annan” svarade hon smart.

”Då kan jag be Scooter skicka mig till samma skola, så vi hamnar tillsammans.” andades jag ut.

”Men jag kanske ber Ella skicka mitt till ett flickinternat.”

”Jag kanske blir en transa.” flinade jag kallt till svar. Noelle morrade ilsket till. Hennes blick blixtrade till utav ilska. Om en blick kunde döda skulle jag varit död för länge sedan. Att se henne såhär var ändå rätt så underhållande. Alldeles aggressiv och hjälplös mot mina ord.

”Jag kanske hänger mig på Internatet.” fick hon tvekandes ur sig .

”Då hänger jag mig också.” Mitt svar fick henne att blekna till. Hennes pupiller förminskades.

”D..d..du…va..” Orden stockade i halsen på henne.

”Jag driver med dig. Andas kvinna.” skrattade jag och min knytnäve lättades till. Noelle sköt till matteboken som låg på golvet med tån.

”Det var inte roligt.” snäste hon menandes, eller mer allvarligt.

”Jag tyckte det.”

”Så du tycker döden är rolig eller?”

”Nej, men jag är rolig.”

Hon tystnade i avvikelse. Hennes ordförråd verkade ha tagit slut. Hon spände istället käken i förnekelse om att jag hade rätt. Hon var ömsom arg ömsom ledsen. Hennes ögon var glansiga, med ansiktsuttrycket var bara ilsket, argt.

”Vad gör du om dagarna egentligen?” spottade hon ur sig för att komma med något att säga.

”Dricker, knullar och har möten. Hurså?” rabblade jag snabbt fram. Hon lade huvudet på sned.

”Du borde väll gå i skolan…” trodde hon tveksamt. Jag skakade på huvudet.

”Jag är arton.”

”Men det är jag också.”

”Du är väll helt enkelt dum.”

”Ha-ha. Jag menar att jag går på College, i en skola, medan du bara strövar omkring.” antydde hon.

”Ja, men jag får väll hitta något college att börja på då, sista året utav mitt skolliv.” suckade jag uppgivet. Hon skulle inte ge sig om jag inte gav med mig.

”Mhm…” Rosie smög sakta ut ur Dinas sovrum på tå, mot oss. Hon kollade menandes ned på mig.

”Jag går” mumlade jag och skyndade mig ut i hallen och sedan ut i trapphuset för att slippa stå där med Noelle, bråkandes om vem som skulle säga hej då först.

Kylan slogs mot mig när jag klev ut ur porten. Med snabba steg tog jag mig till min Porsche som pep till när jag låste upp den. Vart skulle jag köra nu då? Jag drog upp min mobil för att skicka iväg ett sms.

Till: Jonathan

You better be home, för jag kommer. / J.

Jag startade motorn och började köra mot Jonathans ställe. Det blev rött, men jag struntade i det och körde istället i all hast över gatan. Då, i samma stund gick en hemlös man över gatan. Hans livlösa kropp rullade upp på min fönsterruta och sedan ned på gatan. Fuck.

ojojojojo, kommentera!

Väl framme vid det stora, fräsha huset släpade Dina mig mot den träfärgade hissen. Portvakten tog vänligt hand om mina väskor. En portvakt hade dem tillochmed! Justin hade verkligen gjort Rosies och Dinas liv snäppet bättre, mitt snäppet sämre.

Dina drog ett djupt andetag innan hon fortsatte babbla, ”Och så har vi besök!”

 Jag kunde inte undgå att sucka. Besök hit och besök dit. Rosie och Dina hade verkligen plockat på sig ett gäng kompisar när jag varit borta. Folk var väll säkert bara intresserade över deras nyliga rikedom. Dina fiskade upp en silvrig nyckel med ett rosa, glittrigt band runt ur sin ficka. Hon tryckte in nyckeln i låset, vred om och slog upp dörren åt mig. En doft av bullar slog mig i ansiktet. Nog hade vi besök. Lägenheten var trippelt så stor. Det var bra. Väggarna i hallen var ljusgula, en stor beigea matta täckte hela golvet. Jag gled ur mina våta converse och trippade in i vardagsrummet efter Dina, men stelnade genast till.

”Noelle.” sa hon stelt. Det kunde inte vara…

”Ella.” svarade jag med en klump i halsen.

Stelnade lade sig som ett täcke över rummet. Rosie kollade på mig med en sträng blick. Så klart hon var sur, jag hade stuckit utan att säga något i över två veckor. Om hon inte skulle varit sur skulle jag blivit förvånad, faktiskt.

”Vart har du varit dem senaste, låt mig tänka, två veckorna?” morrade hon dovt. Ella ryckte till.

”Jag har varit i Las Vegas, Dallas och Los Angeles. Ja, mamma, jag kom för att prata med dig.”

Ella rättade till sin blekta skjorta, ”Hoppas Gregory berättade att jag var på affärsresa.”

”Oh, oja. Så vi åkte till Los Angeles, hängde där lite. Förresten fick jag Liams försäkringspengar.” muttrade jag och drog en hand igenom håret.

”Vi? Liams försäkrings pengar ska jag ha.” utbrast Ella antydandes – även fast det mer lät som en fråga.

”Jag och min pojkvän, Justin Bieber” berättade jag trotsigt innan jag fortsatte, ”Inte enligt dem.”

”Dem?”

”Försäkringskassan.”

”Jag är den vuxna. Jag är Liams mamma. De tillhör mig.” fick Ella sammanbitet ur sig. Jag suckade.

”Men nu är det så att jag fick dem, så ska du verkligen tjafsa om pengar. Nu?” Hela situationen var lite komisk faktiskt, den fick mig att vilja skratta men ändå gråta. Ella vart alldeles högröd i ansiktet utav ilska.

”Du skulle stanna hos din moster, det var det jag hade bestämt.” påminde hon mig strikt.

”Du ja. Vad tror du får dig att kunna bestämma över mig från flera hundra mils avstånd?” suckade jag. Ella suckade irriterat och masserade sig i tinningen – något hon gjorde när hon var sur. Egentligen hade jag rätt. Vad hade hon att bli irriterad för? Rosie var inte min vårdnadshavare direkt.

”Vill du bli skickad till Internatskola eller?” utbrast hon med blicken fastspänd i mig. Jag ryckte till. Min största fasa. Internatskola. Vilket skulle betyda ingen Cece, eller Justin. Ingen alkohol. Ingen frihet.

”Nej.” svarade jag med rädsla i rösten. Fan, hon måste hört den. Ett leende kröktes på hennes läppar.

”Dåså, hädanefter lyssnar du på din Moster. Hör jag om något sånt här igen, blir du iväg skickad.”

Tårarna letade sig fram i ögonvrån på mig. Vad skulle jag svara? Istället för att motargumentera, gick jag bara ut i hallen, drog på mig mina UGGS och lämnade lägenheten med en smäll. Att ingen förstår. Absolut ingen. Ella har väll också varit ung? Hon var knappast bättre än vad jag är. Portvakten slog upp dörren åt mig med ett bländande leende. Grimaserandes trampade jag förbi honom, över gatan till Central Park.

Mina påskyndade steg avlämnade spår i slasken som låg på gångvägen. Jag drog in ett djupt andetag. Den kalla luften fyllde mina lungor, och hjälpte på något sätt bättre än vad en cigarett skulle gjort. Jag damp trött ned på en bänk och lät blicken ligga på dammen där några barn åkte skridskor med sina föräldrar. Det var ett tag sedan jag gjort.

”Hej.” pep en ljus röst till bredvid mig helt plötsligt. Jag vred på huvudet bara för att möta ett par mörka, snälla ögon. Tjejen som hade placerat sin taniga bak bredvid mig hade rött hår, precis som Maxine, i lockar. Hon log ett prövande leende mot mig som gjorde det svårt att motstå frestelsen att le tillbaka, även om jag verkligen inte mådde bra just nu. Hela mitt inre var som en iskall storm.

”Hej.” tog jag styrka till mig att svara. Hon drog en hårslinga bakom örat innan hon fortsatte.

”Vad heter du? Jag heter Petronella, men du kan kalla mig Nella." hälsade hon glatt. 

"My name is Petronella, but you can call me Nella."

"Noelle, men du kan kalla mig främling" muttrade jag sarkastiskt till svar. Mitt humör var inte på topp direkt. Nella kollade besviket ned på sina fingrar.

"Okej, då går jag då." 

"Gör det." svarade jag kallt. Hon var på väg att resa sig upp, när hon hastigt ändrade sig.

"Nej. Du äger inte den här bänken. Jag ska väll också få sitta här" protesterade hon och en liten rynka bildades i pannan på henne. Irriterat kollade jag på hennes förvridna ansikte.

"Det var ju du som sa att du skulle gå?" fräste jag frågandes. Hon bet sig löst i underläppen och svarade sedan,

"Jag skojade. Vart kommer du ifrån?" 

"Dallas. Och dudå?"  

"Manhattan."

"Jaha, så du är ett sånt där rikemans barn eller?" antog jag då hon bar dyra märkeskläder.

"Mina kompisar tycker det ja, men inte riktigt. Mamma vill att jag ska bära det här."

"Trotsa din mamma, det gör jag." föreslog jag bittert. Nella drog en fördröjd suck och slängde en blick på barnen som åkte omkring på skakandes ben på dammen.

 ”Min mamma är sträng” suckade Nella trött, inte som om hon vore trött på hennes mamma. Utan på sig själv på något sätt. Det var i alla fall det intrycket jag fick ifrån henne. Tjejen kanske var psykad?

”Dricker du?” frågade jag snabbt. Här trodde jag att det var hon som var psykad…

”Nja. Ibland.” svarade hon halvt leendes. Leendet gick inte till ögonen denna gång. Hon kanske var en riktig mammas flicka, så som hon lydde sin mamma – och hon var uppväxt på Manhattan?

Hon vred på huvudet, ”Du då?”

”Ja, så fort jag kan.”

”Det är inte bra, du borde sluta.”

”Jag vet.”

”Kanske prova med typ, coca-cola?”

”Vad är du, min terapeut?”

”Nej.”

”Dåså.”

Nella tystnade snabbt. Äntligen. Hon babblade mycket. Glädje bar hon med sig, men hon babblade. Små snöflingor började falla ned från den gråa himlen. Det började bli kallare. Blåsten slet tag i mitt hår. Nella fnittrade till och slog ihop sina händer, ”Vill du gå och dricka varm choklad?”

Jag vet inte varför jag svarade det jag svarade. ”Okej.”

Snabbt reste vi oss båda upp och gick igenom Central Park, ut i centrumet igen. Tvärs över gatan låg det ett Starbucks Café, som Nella blev alldeles förtjust i. Hon hade börjat babbla igen om hur hon blev ihop med Richard i Italien i somras, eller hur hennes moster sydde en klänning till henne till balen.

”Och sen, gav han mig en kyss. Precis här!” berättade hon och pekade sig på halsen.

”Wow.” nickade jag sarkastiskt. Hon visste verkligen hur man pratade i alla fall. Hennes läppar kunde röra sig non-stop. Om en döv som kunde läsa på läppar skulle försöka tyda hennes läppar, skulle den väll kunna höra igen. Där visste jag inte hur jag tänkte.

”Vad får det lov att vara?” frågade den brunetta tjejen i kassan. Nella fladdrade med sina långa ögonfransar.

”Två varm choklad.” log hon sockersött. Tjejen knappade in, tog betalt och bad oss sedan slå oss ned. Vi gick bort till hörnet med två fåtöljer vid en brasa. Undra vad Justin hade för julplaner… skulle jag vara hos honom? Skulle han vara hos mig? Skulle vi på någon gala?

”Du är väll ihop med Justin Bieber?” frågade Nella så fort vi fått av oss våra jackor.

”Kände du inte igen mig från början?” svarade jag med höjda ögonbryn. Hon drog en röd slinga bakom örat.

”Först, nej. Men nu när jag såg dig i ljuset så gjorde jag det.”  

”Nähä. Men ja, det är jag.” svarade jag leende. Hon log stort. Man såg verkligen att hennes mamma hade valt henne utstyrsel. Hon bar ett bar vita nylonstrumpbyxor, en grå kjol och en puderrosa skjorta. Sött, men hon skulle nog passa i annat bättre.  En kille i vår ålder kom gåendes med våra koppar. Han ställde ned dem, och gick sedan sin väg. Nella gned sina händer mot varandra.

”Åh, det ska bli så gott.”

”Jag vet inte varför jag sitter här.” mumlade jag med en gömd suck i rösten.

”Deras choklad är bäst.”

”Jag känner inte dig.”

Nella blickade storögt upp på mig från koppen. Hennes långa ögonfransar slogs upp och ned. Hon såg ut som en animerad mangafigur just i den positionen. Jag kände för att Instagrama det, men nekade.

”Verkar jag läskig?” utbrast hon tvärt.

Med huvudet på sned svarade jag ärligt, ”Nej inte så värst.”

”Tror du jag kommer döda dig eller kidnappa dig?” fortsatte hon och ställde ned koppen med en dov smäll.

”Nej.”

”Då så, det kan ju vara roligt att få nya kompisar. Eller hur?” fick hon tvekandes ur sig medan hon torkade sig på överläppen med en av Starbucks röda servetter. Snabbt skakade jag på huvudet. Egentigen inte. Men jag kände inte henne. Att sätta sig bredvid någon på en parkbänk för att fråga om dem ville dricka varm choklad med en var inte något som hände ofta. Speciellt inte i New York. Med Nella var speciell. Kanske var hon född som ett helgon?

I tystnad satt vi där, med varsin kopp, stirrandes åt varsitt håll. Ingen yttrade ett endaste ord tills vi återigen ställde oss, redo att gå. Snön yrde runt oss när dörren slogs igen bakom oss. Det hade redan börjat mörkna, så klockan måste varit runt fyra. Minst. Rosie hade ringt fem gånger, men sedan gett upp. Tur för henne, annars hade hon slösat jävligt mycket pengar bara på att försöka få kontakt med mig. Justin hade inte hört av sig ännu, inte Cece heller.

”Har du några syskon?” frågade Nella medan hon försökte fånga en snöflinga med tungan. Var hon tre eller? Det såg rätt roligt ut, men för att inte få henne att känna sig illa till mods knep jag ihop.

”Ett, men han dog.” svarade jag med blicken ned i snön. Hon slutade genast upp med sitt fjanteri.

”Åh. Jag är så ledsen. Jag har ett halvt. Eller, en fosterbror. Hunter…” muttrade hon surt, ”Idiot.”

”Hunter? Ungefär såhär lång och svarthårig?” ville jag veta, hoppandes på att hon skulle säga att han var kort, tjock och blond.

”Ja! Hur visste du det?” log hon. Fan, helvete, skit, jävla, skit, järnspikar… ja, jag tänkte ihop en hel snurr med alla svordomar jag kände till i huvudet på mig.

”Han är mitt ex. Men han sa aldrig att han hade en syster?”

”Jaha! Nej, jag har bara träffat hans nuvarande tjej. Hon är största bitchen någonsin.” viskade Nella.

”Vad heter hon?” undrade jag nyfiket och hoppades likaså att hon inte skulle nämna ett namn jag kände igen.

”Heather.” Fuck. Hunter och Heather – ihop? När hände det egentligen? Illamåendet letade sig upp i halsen på mig. Spyan ville ut. Snabbt som attan svalde jag ned den igen. Folk skulle ju tro att jag var störd eller något om jag ställde mig och spydde på gatan. Nella ställde sig framför mig.

”Vad är det? Är du sjuk?” Hennes pipiga röst fick det att ringa i öronen på mig. Kanske var jag det, sjuk. I huvudet?

”Mhm. Jag går hem.” sa jag bara och vände på klacken, utan ett hej då. Hon invände inte, utan lät mig gå. När hon kommit utom synhåll började jag springa hemåt. Nu ville jag bara sova tills jag dog.

”Du ska till skolan imorgon.” påpekade Dina samtidigt som hon petade mig i revbenen. Hon stod klädd i sin skoluniform med plattat hår. Hon bar redan sina ytterkläder och väska, redo att gå.

”Jaja, låt mig vara.” fräste jag. Hon drog i mitt täcke så att det gled ned på golvet. Jag morrade ilsket till. ”Ut ur mitt rum Dina! Gå till skolan, nu.”

Hon sprang klampandes ut ur mitt rum. Äntligen. Jag vände på mig så att jag låg med ansiktet vänt mot väggen i samma stund som min mobil började ringa. Really? Vem var det nu då…? JUSTIN RINGER DIG.

”Hallå?” flåsade jag snabbt ut i luren. Stanken från min andedräkt var outhärdlig, kväljningarna satte igång.

”Hej babe, saknat mig?” Man kunde höra hans självbelåtna flin i andra änden, hela tusen mil härifrån.

”Inte riktigt. Vad vill du?” frågade jag och kliade mig själv i hårbottnen. Justin suckade djupt.

”Gå upp ur sängen och öppna dörren. Erat trapphus är läskigt.” Jag reste mig slött upp och slängde en blick på klockan. 08.34.

Justin stod leendes utanför dörren när jag öppnade den. En suck lämnade min mun. Var inte han typ i Los Angeles?

”Kunde du inte hålla dig undan ett liitet tag till?” muttrade jag.

”Nope. Du är så sexig nyvaken, har jag någonsin berättat det?” skrattade han kallt. Soffan tog mjukt emot mig när jag damp ned i den. Justin lutade sig mot dörrkarmen.

”Varför är du kvar?” jämrade jag mig med händerna över ögonen. Det var verkligen inte rätt tid på dagen att överraska mig.

”Kom igen Shawty, vi ska på upptäcksfärd.”

Upptäcksfärd? TRÅKIGAST. Måste plugga till prov jag har imorgon nu. CIAAOOOO

Jag tänkte tillbaka på stormen, när Selena suttit ute i vardagsrummet under hela tiden. När jag hade somnat, hade hon och Justin gjort något då? Nej Noelle, tänk inte på Justin mer. Gör det inte.

”Mm” instämde jag sömnigt.

”Du och Justin då, är ni kära?” fnittrade hon och fladdrade romantiskt med sina ögonfransar.

”Jätte.” svarade jag med en klump i halsen. Helst ville jag bara berätta sanningen för henne, men jag vart ju betald för att inte göra det, så varför sumpa den chansen?

”Jag kan se det” nickade hon leendes.

”Han är nog den finaste killen jag träffat på länge.” tillade jag kärleksfullt.

”Ni är så fina tillsammans. Ni måste verkligen älska varandra mycket.”

Jag funderade ett tag innan jag svarade, ”Ja, jag älskar honom till månen och tillbaka. Jorden runt, hundra varv.”

Juan Pierre, som fotografen hette, vred och vände på mina armar så att dem låg runt Justin i olika positioner. Hans stank Cologne och cigarr, vilket gjorde det outhärdligt att stå nära honom. Varje gång han skulle byta pose på oss höll jag andan. Mitt hår stank säkert cigarr vid det här laget, men det var inget att klaga över.

”Hur är det?” mumlade Justin diskret när Juan stod och diskuterade med Scooter. Vi skulle tydligen pryda omslaget på People Magazine.

”Äckligt” svarade jag ärligt. Justin lutade sitt huvud mot mitt med en suck.

”Det är snart klar. Tänk att jag fick leva med det här hela förra året, och åren innan” påminde han mig.

”Jag vet.”

”Jag vet att du vet” viskade han hest och rättade till slipsen. Han såg stilig ut, med lite barnsligt rufsigt hår, svart smoking. Man blev ju nästan tänd på honom. Lusthuset vi stod i luktade kraftigt av rosor. Juan hade konstaterat att vi såg så kära ut ett flertal gånger. Att höra det skulle väll göra oss glada, men varenda nerv inom mig sade att det inte var äkta. Justin spelade ju bara, han hade ju varit med på CSI och hela grejen.

Juan slängde en blick mot mig och Justin samtidigt som Scooter stod och skrev en check. Så vi hade inte blivit erbjudna det här? Hade Scooter betalat People Magazine att ha med oss? Otroligt. Xena dök upp i dörröppningen med Sasha medsides. En rynka  var placerad mellan Sashas ifyllda ögonbryn. Jag ursäktade mig för att gå iväg till dem och ta reda på vad som försiggick.

”Vad är det?” väste jag till dem båda. Xena såg ut som att hon skulle spy, alldeles kritvit i ansiktet.

”Asså… hur ska man säga det här… det är någon.. som… ja, öh, du får nog se själv.” tyckte Sasha nervöst. Justin dök upp bakom mig.

”Vad håller ni på med tjejer?” frågade han oroligt. Jag bet mig löst i underläppen och gick utan att svara med Sasha till logen. Där låg en bunt med bilder på Liam. Mitt i högen satt det en blond docka, som satt och skrek ”Hjälp mig!”. Skakningarna tog fart i händerna på mig. Det blev iskallt. Vem gör sånt här? Justin kom återigen upp bakom mig och flämtade till. Vakterna kom gåendes mot oss med svettpärlor rinnandes ned för tinningarna.

”Det brinner i lobbyn.” berättade dem i mun på varandra. Bilder från den kvällen tog plats på mina näthinnor. Tårarna vägrade lyda mig, utan rann bara. Min sminkning skulle nog förstöras. Men det var inget jag kunde kontrollera just då. Scooter var alldeles högröd i ansiktet när han kom gåendes mot oss.

”Paparazzis och fans bombarderar stället. Kenny har börjat kolla igenom säkerhets kamerorna.”

”Jag måste spy” mumlade jag i det hela. Mina klackskor ekade högt när jag sprang igenom korridorerna som kändes mindre och mindre för varje steg jag tog. Toaletterna låg flera tusen meter bort kändes det som när jag äntligen kunde böja mig över en toalett och låta spyan forsa ut. Till min förvåning, var Justin framme bara en sekund efter mig. Ensam var han inte heller. Xena, Maxine och Sasha var i hans släptåg. Det jag ville mest var att alla bara skulle försvinna. Låta mig vara ifred för en gångs skull. Jag orkade inte det här längre. Justin räckte över en pappersbit, Maxine en vattenflaska och Xena ett tuggummipaket. Sasha brydde sig såklart om sminket så hon höll faktiskt fram en sminkväska. Det förvånade mig inte.

”Vi kan skippa Balen.” tröstade Justin mig medan han smekte min klibbiga kind. Jag  tog stora klunkar av vattnet och lät mig själv smälta in vad som nyss hänt. Någon som visste om Liam måste ha gjort det här. Ingen annan skulle kunna gjort det, och det var bara min släckt och halva Dallas som visste om det.

Kunde det varit Cas? Hade hon ens mage till att göra något sådant? Kanske var det Bruce, mitt psykiatriska ex? Nej, han var ju insatt på kåken. Mitt huvud rabblade upp en massa namn vilket bara gjorde mig yr. Vad skulle jag tro på? Justin sa en massa saker som min hjärna vägrade ta in. Allting stängdes ute, förutom min mobil när den tillslut plingade till. Jag ville knappt kolla på mobilen. Faktiskt ville jag bara slänga ned den i toaletten. Men jag tog mod till mig, för Liams skulle kollade jag.

Från: Okänd

Tror du att jag skämtar? Jag kan gå djupare Noelle – såvida du inte gör slut med Justin.

Utan att tveka räckte jag över mobilen till Justin, som med rynkad panna läste texten. Det tog en sekund för honom att läsa det, innan han ilsket slängde in mobilen i väggen. Inte så smart kanske. Jag menar, det fanns ju data tekniker som kunde spåra IP adressen sms:et kom ifrån. Nu var ju jag och Justin dem ända vittnena till det.

Fast den tanke som störde mig mest var varför han reagerade såhär? Det var ju inget som drabbade honom direkt. Förutom att jag kanske skulle bli mördad eller värre, och han skulle förlora sin värdefulla flickvän. Allt det skitsnacket störde mig, ärligt talat.

”Vad ska vi göra? Balen börjar om en timme” pep Sasha nervöst och drog i ärmarna till sin silvriga klänning. Balen var inte ens ett alternativ för mig längre. Förväntade hon sig att jag skulle sätta upp en mask att bära hela kvällen, när just detta hade hänt. Fan heller. Det skulle aldrig gå.

”Noelle, du måste” manade Scooter från dörröppningen, stirrandes ned i sin sprillans nya iPhone 5.

”Måste? Vadå måste?! Någon gjorde vad fan något jävla… åh, min lillebror!” skrek jag förtvivlat.

”Din lillebror?”

Jag hade helt och hållet glömt bort att Justin inte visste ett smack om Liam, ”Jag berättar sen.”

”Hon dödade sin lillebror.” suckade Sasha. Justins blick slets från mig till Sasha, sedan tillbaka till mig.

”Va?” flämtade han. Scooters ansikte ändrade färg från rött till någon lila, violett färg.

”Olyckshändelse. Och hur vet du det?” Alla blickar fördes mot Sasha igen.

”Tror du inte jag gör researchs om tjejer jag tar hand om? Så klart jag visste det.” fnös hon kyligt.

Jag svalde hårt, ”Det var du, eller hur?”

”Var inte löjlig” skrattade hon nervöst – alldeles för nervöst. Jag klev ett steg framåt mot henne.

”Du är så besatt av Justin att du inte kan låta hans tjejer vara ifred, så du ger dig på mig. Min lillebror. Han är död för guds skull!” skrek jag medan jag slängde armarna runt mig. Justin tog tag i min handled men åkte på en rak höger. Han fick skylla sig själv.

”Fuck you” morrade Sasha. Var det allt hon hade? Fuck you?

”Grip henne.” beordrade jag poliserna som stod i dörröppningen vid Scooter. En av poliserna ryckte till.

”Rita Olsen? Vi har letat över hela landet efter dig i över sju år. Du ska få åka en lång väg till Lenningsburgh.” skrockade han dovt. Sasha, eller ska man säga Rita, skriade till. Jag smög mig fram till Scooter.

”Vad är det?”

”Lenningsburgh är ett mentalsjukhus för högsta grad. Hon behöver nog det.” 

Inget av det här kändes verkligt. Sasha var ett psykfall som var kär i Justin och som inte stod ut med synen av att se Justin med någon annan än sig själv. Bara tanken äcklade mig grovt. Kvällen som skulle bli en lyckad kväll, vart en katastrof. Varför förvånade det mig? Alla kvällar Justin försökte göra till en succés blev alltid misslyckade, antingen med bråk, fel umgänge eller slagsmål. Mitt liv gick åt helvetet. Liam var säkert besviken på mig just nu. Om jag hade tur skulle han inte försöka göra mitt liv efter det här livet till ett helvete. Typ att jag kom till helvetet. Om Gud ville ha det så här för mig i detta livet, det kunde jag ta. Om han skulle låta mig genomlida det när jag var död också så skulle jag ta livet av mig. Lyckat, jag skulle ju redan vara död. Mentalt slog jag till mig själv hårt i ansiktet. I hopp om att Justin skulle komma till mig, gick jag in i logen. Bilderna var bortplockade. Det var som om att detta aldrig hade hänt.

”Vill du gå?” frågade Justin när han kommit in i logen, som jag hade hoppats.

”Allt jag vill är att åka hem.” stönade jag.

”Hem-Hem eller Hem-New York?”

”New York.”

”Jag fixar ett plan.”

Sekunden efter stod han med mobilen tryckt mot örat, talandes med en kapten som givetvis kunde lämna sin familj för att flyga mig tvärs över landet. Jag tyckte ärligt talat synd om stackaren Justin hade skickat iväg till LAX att göra iordning ett plan. Fast att han gjorde det till mig… det kändes speciellt.  Bara för att han gjorde det till mig.

”Vi åker hem och får dig ur den där löjliga klänningen.” tyckte Justin med en hand uträckt till mig.

Väl iförd i en lila Juice Couture dress, med uppsatt hår och mina converse på kunde vi åka. Justin valde att ta den långa vägen till LAX, för han trodde det skulle vara kö hela vägen. Knappast. Han fick hållas. Området vi åkte runt i var ödelagt. Byggnaderna var så nedslitna att dem såg ut att kunna rasa bara utav en vindpust – om ens det. Affärerna under lägenheterna var igenbommade. Fönsterna till dem var täckta av stora plywood skivor som ungdomar eller ligister hade klottrat på. Husen måste ha varit vita förut, men nu såg dem mer beigea ut. Vid början av slutet var det gult, kanske på grund av alla hemlösa och fulla som stod och kissade där om nätterna. Att se fönsterna så… tomma av liv gjorde mig alldeles kall inombords. Jag var van vid att se ett lysande, glatt L.A. Det här var jag inte beredd på. Stanken av alkohol och kiss drog sig in i bilen då Justin hade sitt fönster öppet. Dock var jag för chockad över kvällens händelser för att ens bry mig.

  Månen var det enda som lyste upp området vi åkte omkring i. Stjärnorna syntes för en gångs skull. I New York eller hos Justin inne i L.A syntes dem inte alls. Det var väll pågrund av all belysning husen gav ifrån sig. Inte ens en gatulampa var tänd här. På en parkbänk några meter bort satt två hemlösa men, skrattandes åt varandra. Den ena mötte min blick och stötte till den andre i sidan. Båda två blickade den vita Range Rovern vi åkte omkring i. Båda två reste sig upp och började springa mot oss. Att åka snabbare föll sig inte in för Justin, nej nej, han skulle åka i 10 km/h just nu. En av dem hemlösa snavade på sitt byxben och ramlade. Den andre stannade upp och Justin gasade på. Oron släppte. Nu skulle vi åtminstone inte bli rånade eller vad dem än hade planerat. Justin svängde ut på motorvägen som ledde oss till LAX.

”Åker du med mig?” tog jag mod till mig att fråga helt plötsligt.

”Jag har jobb att göra här. Men jag tar mig till New York så snabbt jag kan. Du kan ju umgås.”

”Med?” lekte jag dumt. Min hjärna fungerade inte riktigt som den skulle just nu.

”Rosie? Dina? Gå i skolan. Du är fortfarande en elev vet du..” påminde Justin mig allvarligt. Sen när brydde han sig om skolan? Jag beslutade att inte ta den diskussionen något steg längre. Det var inte värt det. Istället, satte jag på Radion. Om man inte har något att säga kan man väll lyssna på musik?

 Men det tyckte inte Justin. Utan han slog av radion i samma stund jag satte på den. Det var endast tur att jag hann rycka bort handen från radioknappen innan han smällde till den.

”Kan du inte säga något? Typ berätta varför du inte sagt något om din döda lillebror?” tyckte han.

”Det är ett känsligt ämne, så nej tack.” svarade jag vagt. Förbryllad över att Justin gick så långt.

”Du kanske kunde berättat innan, jag menar, vi är ju ändå ihop.” muttrade han sammanbitet.

 Jag suckade, ”Jag lämnade honom sovandes i sitt rum, satte på spisen, gick och hämtade cigg av Cas och när jag kom tillbaka stod huset i lågor.”

 Att behöva berätta det för Justin på det här viset sved, värre än vad man kunde ana. Han visste ingenting om sådant. Hade han dödat Jazmyn eller Jaxon skulle det ju vara andra bullar. Då skulle han förstå. Nu, såg han det säkert som att jag var en mördare som bara dränkte min sorg i alkohol.

”Jag är ledsen.” Ärlighet. Det var allt jag krävde av honom, men inte ens det kunde han erbjuda.

”Tack för visad hänsyn” väste jag irriterat till svar. Han slet blicken från vägen i en sekund för att kolla på mig.

”Jag är ledsen sa jag? Kan du inte ta in det i din lilla hjärna? Kanske inte.” röt han ilsket.

”Du bara spelar, visar sympati för att du tycker att jag är galen. Fuck yo-”

”Attityd! Du är min Noelle. Och det kommer du vara i över ett halvår till. Så då ska du fan bete dig rätt.”

Jag bankade huvudet i nackstödet. Varför skulle han alltid vinna våra små dispyter? Att han ägde mig var ju ett bra argument också, det bästa jag hört faktiskt. Min tanke fick mig att le för en gångs skull. Något Justin lyckades med… låt mig säga… 0.06 procent av all tid vi spenderade tillsammans? Allt vi gjorde var att bråka. Bråka, knulla, vara lite glada, bråka, glada, bråka, knulla. Det var så det var helt enkelt. Inget av vad jag gjorde för att förmedla mina känslor till honom fick honom att förstå hur jag egentligen kände.

 Irriterat började jag dra med tumnageln över mina fleece byxor. Justin andades oregelbundet av ilska. Killen hade verkligen anger issues. Scooter kunde knappast stå ut med Justin dagligen utan att röka på rejält innan han träffade Justin. Jag klarade knappast av honom när jag var full.  

”Vi är framme..” muttrade han irriterat. Min blick for mot glasdörrarna som svängdes åt sidan när folk gick fram mot dem. Det var nästan folktomt inne på flygplatsen chockerandes nog.

”Ska du inte följa mig till gaten?” trodde jag, fokuserandes på dörrarna som svängdes åt sidan, tillbaka, åt sidan, tillbaka och i fortsatt process höll på så.

”Du klarar dig själv, don’t ya Sweet Pea?” morrade han barskt. Hans tilltal fick det att rysa i ryggraden på mig.

”Du kanske skulle kunna vara tre-”

"Maybe, you could be a little Nic-"

”Trevlig?” avbröt han mig och kollade kallt på mig. ”Tror inte det. Försök inte att vara den snälla nu.”

”Jag är den mogna.” snäste jag, vetandes om att jag hade så fel. Jag var ju den omogna.

Justin brast ut i skratt, ”Du? Den mogna? Ring in till American Funniest Videos, jag har en bra en.”

”Jag hatar dig.” ljög jag och hoppade ut ur bilen. Mina LV Väskor stod redan på en vagn bredvid bilen. Tydligen hade Justin betalade någon att göra det också. Jag greppade tag om handtaget och sköt sedan vagnen ifrån mig med all min kraft. Biljetten sade mig att jag skulle till Gate 8, så jag förde mina steg dit utan att ens slänga en blick bak på Justin som fortfarande satt i bilen.

 Han var inte värd mina tankar, så varför ge honom all den uppmärksamhet han inte ens förtjänade? Även om vi skulle bli ihop skulle han aldrig behandla mig som hans jämnlike, och jag skulle aldrig tilltala honom med respekt. Så det skulle aldrig fungera, men det var kanske det som var grejen? Vi var så olika, som Jing och Jang, som ändå passade så bra tillsammans. Plus och Minus, Robin och Mary – vi var som en misslyckad duo.

”Noelle Hastings?” skrövlade en röst till bredvid mig när jag äntligen var framme vid rätt gate.

”Det är jag.” svarade jag utan att släppa blicken från mina smutsiga skor. Han kunde ju prata nu när han visste att han hade min uppmärksamhet, så varför stod han ändå där helt tyst. Jag kollade tröttsamt upp på personen. Det måste varit kaptenen, han bar ju en marinblå kostym och en likafärgad hatt.

”Vi ska ta planet där borta.” berättade han och pekade på ett lite mindre, vitt plan. Justins privatplan. Fast snarare ett av Justins privatplan. Nickandes följde jag kaptenen mot hissen som tog oss ned till själva landningsbanan. En kille i ljusblå overall kom och tog mina väskor för att sedan lägga in dem i bagageluckan till planet.

  Kaptenen försvann med ens in till sin kollega inne i cockpiten när vi var inne på planet. Då vart jag ensam igen då. Min blick föll sömnigt utöver det utrymmet jag hade. En liten säng, två fåtöljer, toalett, en tv och en minibar. Jag kunde inte sluta glo på sängen ett tag, så när kaptenen bad mig spänna fast mig lade jag mig ned under täcket, fastspänd och redo att sova hela resan.

Snön låg placerad över hela New York. Det brukade ju snöa i början av December, så jag var inte direkt förvånad. Men att komma från ett lite varmare klimat till Snö utan vinterjacka var inte vad jag hade förväntat mig. Mitt konto var i alla fall fyllt med pengar upp till bredden, så det var inget problem. Dina hade mött upp mig på JFK för att guida mig till vår nya lägenhet.

 Man såg att hon hade mer pengar nu. Istället för att bära sina ljusblåa jeans och rosa kofta hade hon istället på sig ett par tjockare vita strumpbyxor, en rutig kjol i färgerna blått och svart, en ljusblå skjorta i siden och hennes långa, bronsfärgade hår var uppsatt i en inbakad fläta. Rosie hade varit så pass generös att hon tillochmed köpt Dina en mobiltelefon att ha med sig. Nu kunde hon åtminstone ringa när hon behövde något. Medan Dina satt och babblade om hur fint vi bodde, hur mycket nya kompisar hon fått, hur avundsjuk Lianne var över att hon hade en mobil och andra ovesäntligheter satt jag med blicken ut för fönstret. Jag kunde inte släppa blicken från Central Park. Det såg alldeles magiskt ut. En tomte gubbe stod i mitten av gången, vid bron, hela dammen var full med folk som åkte omkring på hyrda skridskor, barn åkte pulka nedför backen, en gammal dam stod och sålde rostade mandlar. Det var magiskt – ingen kunde säga emot.

 Väl framme vid det stora, fräsha huset släpade Dina mig mot den träfärgade hissen. Portvakten tog vänligt hand om mina väskor. En portvakt hade dem tillochmed! Justin hade verkligen gjort Rosies och Dinas liv snäppet bättre, mitt snäppet sämre.

Dina drog ett djupt andetag innan hon fortsatte babbla, ”Och så har vi besök!”

 Jag kunde inte undgå att sucka. Besök hit och besök dit. Rosie och Dina hade verkligen plockat på sig ett gäng kompisar när jag varit borta. Folk var väll säkert bara intresserade över deras nyliga rikedom. Dina fiskade upp en silvrig nyckel med ett rosa, glittrigt band runt ur sin ficka. Hon tryckte in nyckeln i låset, vred om och slog upp dörren åt mig. En doft av bullar slog mig i ansiktet. Nog hade vi besök. Lägenheten var trippelt så stor. Det var bra. Väggarna i hallen var ljusgula, en stor beigea matta täckte hela golvet. Jag gled ur mina våta converse och trippade in i vardagsrummet efter Dina, men stelnade genast till.

”Noelle.” sa hon stelt. Det kunde inte vara…

”Ella.” svarade jag med en klump i halsen.

”Tydligen inte.” skrattade jag.

Hon vred på sig så att hon låg med ansiktet mot mitt. Våra blickar möttes, och ingen vek undan den.

”Bryr du dig ens? Om folk? Om mig?”

Jag låg där en stund och bara funderade. Vad skulle jag svara? Ja, jag bryr mig om dig. Du är den jag bryr mig om mest på denna jord! En positiv reaktion var inget jag kunde vänta mig då. Hon skulle säkert få spel, hoppa några steg ifrån mig, aldrig ge mig en blick igen, så jag svarade helt enkelt inte. Lika bra att hålla sånt för mig själv. Hon rullade runt i sängen ännu en gång så att hon låg med ryggen mot mig. Hennes andning blev tyngre och mer regelbunden, och till sist sov hon faktiskt. Då böjde jag mig ned mot hennes ansikte för att kyssa hennes panna.

”God natt.” viskade jag innan jag följde hennes exempel och somnade.

Vattnet strilade ned på kakelgolvet inne i badrummet. Justins mjuka stämma ekade ut till mig i sovrummet. Selena hade satt sig ned med Justins laptop för att underhålla sig själv – så länge batteriet höll så att säga. Jag drog åt snöret till Justins mjukisbyxor jag dragit på mig. Elementen stod avslagna, vilket gjorde det rätt kyligt här inne. Regnet hade upphört, men nu pågick istället blåst, dimma och åska utanför. Storm var mysigt på ett sätt. Det var ett tecken på att det var fritt fram att slå sig ned under en massa filtar, med sockor på, en kopp varm choklad och lite film. En efterlängtad suck lämnade min mun.

”Vad är det?” frågade Justin bakom mig. Jag vred på huvudet och mötte hans blick.

”Inget.” svarade jag med huvudet på sned.

”Så man suckar för ingenting?” flinade han envist.

”Ja.”

”På riktigt?”

”Nej, på låtsas du vet…”

”Verkligen?”

”Japp, i Narnia.”

Han nickade imponerat och drog en hand genom sitt blöta hår, vilket såg otroligt sexigt ut just då.

”Är det inte jobbigt att ha henne här?” frågade jag tveksamt. Justin sneglade diskret på Selena inne i vardagsrummet innan han ryckte på axlarna.

”Hon är inte speciellt högljudd, så jag tänker inte så värst mycket på det…” mumlade han till svar.

”Mm” var allt jag hade till svar.  Om det hade varit Hunter skulle jag inte pallat trycket. Han skulle åkt på stryk direkt. På tal om Hunter….

”Vart har du din avkomma?” ropade jag ut till Selena. Hon kollade hastigt upp på mig.

Hennes ögon svartnade snabbt, ”Det heter barn Noelle. Hon är i Texas med mamma.”

”Kul. Hörde att min kille var farsan.” väste jag till svar.

”Din kille?” undrade Justin förvånat. Jag gav honom en menande blick, vilket han hajade.

”Ja, han är toppen i sängen.” flinade Selena kallt.

”Tell me something I don’t know” svarade jag humoristiskt – med tanke på hennes låt. Justin skrattade till och drog på sig ett par svarta boxershorts i samma stund som blixten slog ned i en palm exakt nedanför hotellet. Palmen flammade upp i lågor, men brandmännen var där på bara någon ynka minut för att släcka elden. Justin lade sig ned bredvid mig i sängen igen med mobilen upptryckt i ansiktet.

”Vad gör du?” frågade jag nyfiket. Han sneglade snabbt på mig.

Det tog ett tag innan han svarade, ”Varför vill du veta?”

”Jag har rätt att veta. Jag är din flickvän” svarade jag, onödigt för högt, men ändå tillräckligt för Selena att höra. Hon morrade irriterat till utifrån vardagsrummet och jag log. Bingo.

”Sms:ar Jonathan, jag behöver en massa Joints för att glömma bort allt ett litet , litet tag…”

”Hur ska du få upp det hit? Mms:a det eller?” fnös jag misstroget till svar. Justin blängde bittert på mig.

”Tror du verkligen det själv?”

”Ja.”

”Du är ju helt pantad…” muttrade han lågmält för sig själv fast så pass högt för mig att höra-

”Tack för komplimangen älskling.” fräste jag surt och rullade över sidan så att jag låg med ryggen mot honom. Han flinade stort, det kunde jag känna mot min rygg.

”Sov sött.”

Natten var mindre än bekväm. Justin låg praktiskt taget på mig. Andningen var inte den lättaste då, han vägde ju vadå? Sextio, sjuttio kilo. Det var tungt för mig. Allt jag orkade var småbarn. Typ. Selena hade för länge sedan lämnat hotellrummet. Justin låg fortfarande och sov, vad jag trodde i alla fall. Stormen hade upphört efter nattens gång, som tur var. Den hade dragit sig över Mexico istället. Hellre det än att den befann sig här uppe. Justins mobil avbröt mig i mina tankar när den började ringa. Utan att bry mig om att visa hänsyn eller något sådan tog jag bara upp den och svarade.

”Hallå?” andades jag snabbt ut, kanske för snabbt. Den som ringde kanske trodde jag var psyko typ.

”Hej Noelle. Har du Justin där?” Scooter skrovliga röst gnistrade till i luren.

”Nej, han sover.” svarade jag ärligt och slängde en blick på Justin som låg på mage, med en fot utstäckt från täcket.

”Okej, men ni ska vara nere i lobbyn om tio minuter. En bil väntar på er. Det är bal kväll idag!”

”Damn. Hej då.” Jag hade inte tid att vara trevlig nu. Istället gick jag bara in i sovrummet igen och hoppade på Justin, som med ens vaknade upp ur sin dvala.

”Jag… kakor… mamma… Noelle!” gurglade han sömndrucket.

Jag flinade, ”Vi ska vara klara om tio minuter. Upp och hoppa Justin.”

Han lade ingen tid på att motargumentera, utan reste sig lydigt upp ur sängen för att klampa in i badrummet. Jag drog av mig min sov t-shirt och utbytte den mot vardagskläder istället. När Justin kom ut stod jag redan färdig.

”Värst vad snabb du är då…” mumlade han trött medan han gnuggade sig i ögonen.

”Jag är ihop med en kändis.” flinade jag kyligt.

”Bara på papper.”

Aouch, den sved. Jag stapplade ett steg bakåt, mot fönstret. Scooter stod redan där ute och väntade. Fast det tog bara någon sekund innan Justin också stod klar, så vi kom ned till uppfarten inom loppet av tio minuter. Scooter kunde äntligen lugna ned sig när vi satt i bilen och drog upp sin mobil för att sms:a någon, stylisterna skulle jag anta.

”Frukost.” gäspade Justin sömnigt. Scooters blick sköts snabbt upp på Justin.

”Frukost?! Justin, du… argh….” morrade Scooter irriterat, ovetande om vad han skulle säga, ”okej.” Chauffören ändrade riktning och började istället åka mot Starbucks. Åt Justin alltid frukost på Starbucks? Det hade jag funderat ett tag. Kanske inte alltid, alltid, men när vi är sena till saker skulle han alltid stanna på Starbucks för frukost. Jag menar – det finns ju flera hundra andra caféer i L.A. Men, Justin fick som han ville och satt några minuter med en brun påse från Starbucks med frukost till en hel armé skulle man kunna tro. Till mig, räckte han över en macka och kaffe. Det nöjde jag mig med. Men han skulle tydligen proppa i sig två pannkakor, en kaka, en stor Latte, frukt och två frallor.

Att han orkar… tänkte jag trött. Justin kollade snabbt upp på mig som om han hade hört mina tankar.

”Ja, jag orkar.”

Häpet svarade jag, ”Va?”

”Du sa ju ’Att han orkar’?” ekade han och höjde på ett av sina mörka ögonbryn. Sa jag?

”Jag trodde jag bara tänkte det.” ursäktade jag mig. Kenny skrockade till från Justins sida.

”Ni är ett underbart par” retades han flinandes. Justin slog lätt till honom på armen och lutade pannan mot fönsterrutan. För varje andetag han tog blev rutan immig. På något sätt störde det mig, men jag sa inget om det. Mina behov gick efter Justins, det hade han gjort klart för mig för länge sedan.

”Noelle!” ropade Sasha glatt när vi kom gåendes mot studion. Vi skulle tydligen bli fotade innan vi skulle åka iväg till Balen, som en liten mini-photoshoot. Mina mungipor höjdes i ett glatt leende.

”Hej Sasha!” svarade jag lyckligt. Hon var nog den enda som gjorde mig lite glad häromkring. Justin verkade inte kunna bestämma sig om han skulle vara en pina eller prins.

”Känner ni varandra?” fnös Justin, ”Oh, juste. När du smög ut ur rummet utan min tillåtelse.”

”Ge dig.” väste jag till svar.

"Stop it."

Hur länge skulle han tänka på det där? Jag hade för mig att vi hade rett ut det för länge sedan. Sasha drog undan en blond hårslinga från sitt ansikte innan hon började prata, ”Så, smink?”

”Jag skulle vilja se hennes klänning.” beordrade Justin en utav stylisterna. De var udda. Stylisterna. Extraordinära, som i Hungerspelen nästan. Den ena hade gnistrande rött hår. Det var som flammande eld, böljandes ned i lockar på hennes rygg. Svart mascara och eyeliner ramade in hennes gröna ögon. Hennes tandrad var nog den rakaste jag sett sedan Justins. Hade hon haft tandställning som barn mån tro? Läpparna var ifyllda med ett ljusrött läppstift. De lila, mönstrade jeansen och den pastellfärgade skjortan passade på något sätt bra in med hennes smink och likbleka hy. Den andra stylisten såg mer exotisk ut. Hennes mörka hår låg platt, fritt på hennes ena axel. Hennes sminkning var inte lika kraftfull som den andres, mer naturell, men ändå speciell. Guldig ögonskugga och ljusblått läppstift. Hennes ögon var – förvånads vis – gröna. Tillsammans med hennes mörka hy och hår passade det gröna inte in, men det var kanske bara linser? I såna fall var det bra linser. Hon bar ett par ljusa jeansshorts och lila Dr. Martens kängor, tillsammans med ett rosa linne med släp. De var vackra, det var det ingen tala om.

Först senare fick jag reda på namnen, efter att Justin fått se min klänning. Den rödhåriga bar namnet Maxine. Hennes röst var sagolik och pipig. Tillsammans med hennes utseenden passade den inte in, men vad hade jag att säga om det när min röst inte var bättre alls ihopsatt med mitt utseende. Den mörkhyade, som jag fått reda på kom ifrån Egypten, hette Xena. Det var vackert.

”Hur vill du ha håret?” frågade Xena vänligt. Jag kunde inte att undgå att le mot henne.

”Jag vet inte riktigt… vad tror du passar med min klänning?” Med Xena kunde jag inte vara otrevlig. Detsamma med Maxine. De var för vänliga för att hysa agg mot.

Hon drog med sina fjäderlätta fingrar igenom mitt hår, formade det hit och dit, ”Så här kanske?”

”Ja, det blir nog bra.” log jag. Konstigt nog var jag på bra humör idag, något Justin inte skulle få förstöra. Maxine mötte min blick i spegeln när hon gick förbi för att hämta hårspray till Sasha, som tydligen också skulle med på den här balen. Det skulle vara bra. Om Justin skulle bli outhärdlig skulle jag bara kunna smyga mig in på damernas med henne.

”Hallå?” skrattade Xena.

”Va?” hasplade jag ur mig. ”Vad sade du?”

”Jag frågade om du ville ha med en fläta eller utan.”

Jag bet mig löst i underläppen, ”Åh. Gör som du tycker bara.”

Hon nickade och började snabbt fläta en liten del av mitt hår. Det skulle nog bli bra ändå. Justin kunde väll ändå inte avslöja att allt bara var en bluff genom att vara otrevlig mot mig under en sån här föreställning? Tveksamt drog jag upp min mobil för att sms:a honom och fråga.

Till: Justin

Kommer du vara en prins eller groda ikväll? x

Svaret kom på bara några sekunder, som om han hade suttit beredd med mobilen.

Från: Justin

Du får väll hoppas på att du får en Prince Charming.

Hans sms fick mig att skina upp i ett leende. Hoppas kan man ju alltid. Just nu hade jag ju ingenting att göra, eller att säga, så jag lutade mig bara tillbaka i stolen och funderade. På allt. Livet. Något jag alltid gör nuförtiden så fort jag blir ensam eller förlorar talförmågan på något sätt. Fast alla gör väll det i vissa perioder? Funderar mycket på livet? Jag kunde knappast vara den enda. Många tonåringar funderade säkert på varför dem hade sådant skitit liv, varför deras föräldrar var dumma i huvudet, varför brorsan fanns eller varför just man själv hade varit tvungen att vara den lilla spermien som vunnit tävlingen till sin mammas ägg. Det kunde väll inte vara så konstigt? Fast ioförsig var jag ju ensam i allt kändes det som. Jag var störd. Det var bara så det var. Någonting måste ju vara riktigt fel på mig då jag lyckades göra Justin så himla irriterad hela tiden, lyckades förlora alla mina kompisar, lyckades döda min egna lillebror.

Perfekt var inget för mig. Justin kanske skulle kunna ändras, vad Scooter än trodde, men inte med mig. Jag var den som tyngde ned honom. Det var med mig han blev sur, vilket gjorde honom röksugen. Eller bara rentutav sugen på att supa sig full och glömma bort alla bekymmer. Fast han är ändå en vuxen man snart. Han borde väll ändå ha lärt sig vid det här laget att allt inte kan lösas med alkohol? Förut, för någon månade sen kanske jag trodde det, innan jag träffade Justin som var hundra gånger värre än mig. Han hade verkligen inga gränser, alls.

”Blir det bra?” frågade Xena och väckte mig ur mina tankar. Jag blickade min frisyr med sömnig blick i spegeln.

”Jarå” svarade jag leendes. Processen såg i alla fall helt okej ut. Okej? – Vacker rättade jag mig själv. I ögonvrån såg jag hur Maxine höll på som en slav med Sashas hår. Då och då slängde hon in en komplimang om hennes hår, eller leende eller något annat. Xena hade säkert också gjort det, men jag hade varit för borta för att ens höra det. Justin befann sig i andra änden på byggnaden med andra stylister. Hans manliga sällskap skulle bli hans före detta medarbetare Alfredo som fått en mängd med pengar av Scooter för att låtsas bry sig om Justin under en kväll. Undra hur det måste kännas för Justin? Att behöva hänga med någon som bara låtsas för att den får betalt. Jag bestämde mig snabbt för att sluta fundera på Justin och hans problem, detsamma med mina egna problem. Min hjärna skulle nog stanna om jag tänkte för mycket på sådant.

”Jag träffade Selena igår kväll i gallerian, vad gör hon här?” påbörjade Sasha ett samtalsämne.

Tacksamt svarade jag, ”Det är väll balen. Hon ska väll också dit kunde jag tro…”

”Typiskt. Asså jag menar hemskt för dig att förpesta din tid genom att vara i samma rum som henne.”

Jag tänkte tillbaka på stormen, när Selena suttit ute i vardagsrummet under hela tiden. När jag hade somnat, hade hon och Justin gjort något då? Nej Noelle, tänk inte på Justin mer. Gör det inte.

”Mm” instämde jag sömnigt.

”Du och Justin då, är ni kära?” fnittrade hon och fladdrade romantiskt med sina ögonfransar.

”Jätte.” svarade jag med en klump i halsen. Helst ville jag bara berätta sanningen för henne, men jag vart ju betald för att inte göra det, så varför sumpa den chansen?

”Jag kan se det” nickade hon leendes.

”Han är nog den finaste killen jag träffat på länge.” tillade jag kärleksfullt.

”Ni är så fina tillsammans. Ni måste verkligen älska varandra mycket.”

Jag funderade ett tag innan jag svarade, ”Ja, jag älskar honom till månen och tillbaka. Jorden runt, hundra varv.”

399 besökare igår.. wow. Överlumpad är vad jag är.Gosh. Klarar vi 400 ikväll?! :) <3 Kommentera på detta usla kapitel!

”Hej Evan.” log jag mot honom. Han kollade förvånat upp på mig.

”Du kommer ihåg mig?” flämtade han chockat, hans kompisar såg lika chockade ut som han själv.

”Såklart. Hej då Evan.” fnittrade jag sockersött. Justin nöp mig hårt i sidan men jag reagerade först när hissdörrarna stängdes.

”Vad fan håller du på med?” röt jag medan jag masserade sidan av min mage. Han log stort.

”Jag äger dig. Kom ihåg det. Du är min och kommer vara det ett tag framöver.”

Han stoppade ned kortnyckeln i handtaget, det klickade till och dörren var öppen. Båda två gick utmattade in i vardagsrummet, men stannade upp när det redan satt någon i soffan.

”Oh boy, give it a rest…” suckade jag irriterat. Var hon tvungen att befinna sig här? Nu?

”Hej på dig med Noelle.” log Selena sockersött. Justin skakade besviket på huvudet och tog ett språng mot sprithyllan. Jag ställde mig snabbt framför honom som en bom.

”Kom igen Justin. Inget på hela 24 timmar.” påminde jag honom. Vi hade vilket som brutit hela dealen, men rökandet och drickandet var något jag faktiskt ville sluta med. Jag ville inte dö i förtid, tvärtom. Selena suckade fördröjt.

”Samma visa om igen.” log hon stelt, hon njöt verkligen av att vara en sådan bitch. Det klickade till utifrån och dörren var låst. Justin gick med snabba steg mot dörren i försök att låsa upp den.

”Fan.. vi är fast här….” suckade han irriterat. Det knastrade till från högtalaren i hallen och en kvinnoröst började prata.

”Hej! Vi har låst alla hotellrum utifrån så att ingen, och då menar vi ingen, ska kunna ta sig ut ur rummet under stormen. Dra ut alla elledningar och stäng alla fönster. Vänliga hälsningar, receptionen.”

Jag stirrade stint på Selena som satt där som en ängel. Skojar hon med mig? Så vi satt fast här, med Selena Gomez, som var ingen mindre än Justins ex. Fan. Jag hade verkligen dålig karma. Både Justin och Selena reste sig upp för att gå mot sovrummet, men stannade.

”Vad ska du i vårat sovrum att göra?” fräste Justin.

”Ha sex med dig.” svarade Selena känslolöst. Hjärtat stannade. Va? Ha sex med honom? Justin kollade tveksamt bak på mig.

”Jag kan behöva ligga, du vill ju knappast.”

”Va? Vi låg senast igår Justin.” påminde jag honom sammanbitet. Han ryckte på huvudet och gick in med Selena på sovrummet. Så dem hade tänkt ha det i samma rum som mig? Eller samma och samma, med en jävla dörr mellan?! Ilskan som bubblade upp inom mig var inget Justin ville ha något att göra med just nu, om han skulle komma ut i vardagsrummet igen skulle han ligga pyrt till.

Selena hade varit snäll nog att ställa ut min reseväska så att jag skulle kunna byta kläder. Tack gode gud för det. Vattnet som täckte min nakna kropp var skönt. Justin och Selena hade börjat i samma stund dörren slagits igen, så jag hade skyndat mig in på badrummet i hopp om att inte höra något. Eller, börjat och börjat – jag hade inte hört något direkt. Men det är ju vad man skulle kunna tro med Justin. Han hoppar ju på alla tjejer han hamnar i samma rum med. Han hade fått mig att känna mig en droppe speciell idag när han kysste mig, inte betedde sig som ett svin… men så dök Selena upp. Såklart hon tar fram det dåliga i Justin. Jag orkade bara inte.

Istället för att fundera mer på det tog jag fram min rakhyvel och började raka bort det vitta löddret på mina ben. En gång i hela mitt liv hade jag skärt mig. Men det hade gjort så ont, så jag hade slutat. Vad var det för hjälp ens? Det är inte direkt så att man måste skära sig pågrund av att man mår dåligt. Man har fått ett liv, så lev det bara. Sitt inte och må dåligt, försök bara göra något av att man mår bra. Jag sköljde av benen och reste mig sedan upp ur det varma vattnet för att sätta på mig morgonrocken. Justin hade som tur var beställt upp nya handdukar imorse innan vi gick, så då hade jag åtminstone handdukar. Klockan var inte mycket, men tillräckligt mycket för solen att börja gå ned. Tankarna virvlade runt i huvudet på mig. Brydde Justin sig ens om mig? Känslor var ju överskattat hos Justin. Sen Selena har han inte kunnat bli kär i någon sa han, men ändå ligger han med henne det första han gör.

Suckandes drog jag min stora, vita, stickade tjocktröja över min ljusblåa band eau och mina svarta hotpants. Justin fick hålla på med Selena bäst han ville, jag hade åtminstone mat och tv:n. Så det var vad jag gjorde, slog på tv:n och placerade åtta bitar sushi på en tallrik. Justin och Selena var förvånansvärt tysta, Utan att grubbla mer på det satte jag på MTV, men var tvungen att snabbt slå av det då volymen var den högsta. Jag satte sedan på tv:n igen och sänkte ljudet, snabbt. I samma stund som jag skulle stoppa in sushi biten i munnen slogs dörren upp. Selena kom utgåendes, med kläderna på, med håret perfekt liggandes på sina taniga axlar. Hennes hår kanske inte bet på knullruffs?

”Hur var han?” frågade jag nonchalant. Egentligen ville jag inte ha ett svar alls från henne. Justin damp stönandes ned bredvid mig.

”Vi hade inte sex.” svarade Selena.

”Hade ni inte sex?” ekade jag häpet. Justin stoppade in en risklump i munnen samtidigt som han skakade på huvudet. Vad hade dem gjort inne på sovrummet så länge då? Justin svarade på min fråga som om han hade läst mina tankar.

”Jag tyckte det var fel att göra det med dig i samma område. Om du förstår.” harklade han sig.

”Töntigt, men jag kan inte direkt våldta honom.” suckade Selena från sin vattenflaska.

Ett iver bubblade upp inom mig likt coca-cola som nyss blivit upphällt i ett glas. Han ville inte? På grund av mig? Det fick mig att känna mig speciell på något sätt. Justin sneglade på mig, halvt leendes.

”No biggie.” ryckte han på axlarna.

”Nä.” svarade jag lika kort.

Men för mig var det stort. Fast jag inte ville erkänna det. Att erkänna något jag kände för Justin var inte helt rätt just nu. Erkännandet – om det skulle ske – skulle ändå förstöra allt. Om han skulle känna detsamma skulle det aldrig fungera mellan oss. Liksom, kolla hur det är nu! Och vi är inte ens ihop på riktigt. Första gången vi sågs var inte heller en höjdare. Den typiska iPhone signalen började ringa inifrån sovrummet och jag skyndade mig dit för att svara.

”Hallå?” kvittrade jag i luren, ovetandes om hur glad jag lät.

”Noelle!” flämtade Dina lyckligt. Fan, varför hade jag inte kollat vem det var som ringt?

”Dina…” mumlade jag skeptiskt. Ville jag verkligen prata med henne? Regnet började smattra mot fönsterrutan och jag slog mig ned på den bäddade sängen. Dina andades regelbundet ut innan hon tog mod till sig att säga något.

”Vart är du?”

”I Los Angeles” försa jag mig. Tänk om hon skulle gå till Rosie och skvallra nu då? ”Men säg inte det till någon” inflikade jag snabbt. Jag kunde höra hur hon nickade ivrigt i andra änden.

”Vad gör du i Los Angeles? Är du där med Justin?” frågade hon nyfiket.

”Nej, jag är här med Barack Obama och King Kong. Vad tror du Dina?” fräste jag, alltför irriterat.

”Förlåt.” kved hon osäkert. Nu gav hon mig dåligt samvete också. Fuck. Strunt samma, Dina är stark, hon tål väll lite höjda röster då och då med tanke på skolan hon går i.

”Har ni flyttat än?” började jag för att starta ett nytt samtalsämne som inte handlade om mig.

”Ja!” utbrast hon glatt, ”Jag har fått nya kläder, eget rum. Mamma har också ett eget rum, du också! Vi har målat det vitt och beigt. Du har en svart säng, ett svart skrivbord, en brun matta, en träfärgad byrålåda och en vit lampa. Resten sa mamma att du skulle få köpa själv, för det var ditt rum liksom.”

”Ja, du får tacka henne” mumlade jag och sneglade in på Justin och Selena, som satt på samma platser som när jag hade lämnat dem. Justin satt och proppade i sig Sushi medan Selena bet sig själv på lillfingret. Jag log.

”Vi har mycket mat i kylskåpet också! Och jag brukar ta hem kompisar!” Dina lät nöjd.

”Det är väll bra” antog jag. När jag var liten hade jag inte brytt mig så mycket om att ta hem kompisar. Cas var den enda jag brukade hänga med, det var i senare åldrar som Amy och alla dem andra dök in i mitt liv. Då var det väll mest hemmafester hos mig när mamma, pappa och Liam inte var hemma.

”Vad säger Rosie då?” ville jag veta, i hopp om att Dina skulle svara att hon inte sade något alls.

”Hon muttrar mest saker för sig själv. Hon har tillochmed ringt Ella…” nästan viskade Dina.

”Ella?” utbrast jag med gråten i halsen.

"Ella?"

”Ja…” svarade Dina ledsamt. Om Ella visste om det hela kunde det inte vara bra. Hon skulle säkert skicka mig till första bästa internatskola som låg långt borta. Väldigt långt borta… från Justin.

”Säg till Rosie att hon inte behöver ringa Ella. Säg att jag mår bra.” bad jag Dina snabbt.

”Okej. Hej då Noe..”

Samtalet avslutades på bara någon sekund därefter. Min blick fastnade på en vattnedroppe som långsamt rann ned för fönstret. Himlen var täckt med nästintill svarta, tjocka moln. Något blött bildades på min kind. Först anade jag att det regnade in, men kom sedan på mig själv med att sitta och böla. Varför ska jag alltid bli så känslosam? Sorgen tog över ilskan, men den fanns fortfarande där. Tänk om Ella verkligen skickade iväg mig till någon internatskola i Spanien typ, vad skulle hända med mig och Justin då?  

”Noelle?” Justins raspiga röst från dörröppningen skrämde mig.

”Vad?” viskade jag med tjock röst till svar medan jag försökte gömma tårarna bakom mitt hår.

”Vad har hänt?” frågade han oroligt och slog sig ned på sängen bredvid mig. Jag kravlade upp till kuddarna där jag slog armarna runt min kropp.

”Rosie har ringt Ella, som kanske kommer skicka mig till internatskola. Hon har väll fått nog.”

”Hur vet du det?” fortsatte Justin chockat utan att möta min blick.

”Äh, jag vet det bara. Ella är sån…” fnös jag till svar. Justin hade inte gjort något fel, varför var jag så sur då? Han kröp sakta upp till mig där jag satt vid kuddarna. Ett tag, satt vi bara där tysta, lyssnandes till regnet som smattrade på rutorna. Men till sist, brast jag. På ett sätt hatade jag det här. Att visa mig så bräcklig, svag framför Justin. Två varma armar omgav min skakandes kropp, och det var först när jag förstod att det var Justins som jag slutade skaka. Han lutade sin haka mot mitt huvud och lät mig gråta mot hans hals. Just vid det tillfället kändes det som att han faktiskt brydde sig.

Justins Perspektiv:

Ibland kanske man behövde gråta ut, vilket Noelle behövde just nu. Ärligt talat, blev jag faktiskt också orolig när hon sa att Ella skulle skicka henne till internatskola. Det skulle ju betyda att hon skulle åka. Allt det roliga skulle lämna mig. Selena hade för länge sedan stängt dörren in till mig och Noelle, då hon tröttnat på att höra Noelles gråtande. Känslokalla människa, tänkte jag bittert. Jag kanske inte brydde mig hela tiden, men det var inte direkt så att jag slog igen en dörr så fort någon började gråta.

”Är det okej nu?”

Noelle kollade upp på mig med rödsprängda ögon. Hon var vacker, det var ingen tveka om. ”Ja.”

”Hon kommer inte göra något, okej? Det ska jag se till. Om du åker, måste jag skaffa en ny, tråkig flickvän!” muntrade jag upp henne. Hon sken genast upp i ett litet leende, som inte nådde ögonen dock, men det gjorde inget. Hon log i alla fall.

”Får jag röka?” bad hon bittert.

”Nej, det var din idé att inte röka eller dricka. Då får du väll hålla dig till det också.”

”Men…” stönade hon surt. Själv hade mitt sug försvunnit. Men jag visste att efter man hade gråtit i sisådär tjugo minuter så ville man röka.

”Vi har Sushi, och chips, och Ben and Jerry. Vi kan kolla på film eller något.” föreslog jag manandes.

”Vill Justin Bieber kolla på film?” flämtade hon dramatiskt.

Jag vickade på ögonbrynen, ”Kanske.” 

”Fine. Jackass?” prövade hon och drog undan en hårslinga som hade klibbat fast sig på sin kind.

”Nej.. jag tänkte mer på The Notebook.” retades jag.

Hon log, ”Haha. Sjukt kul Justin. Men den som sa det…”

”Nej!” utbrast jag snabbt. Trodde hon själv på att jag ville kolla på the Notebook med henne och Selena? Hellre dog jag.

”Vi struntar i det bara, vi skulle ju inte ha på elen ändå” suckade jag. Hon nickade och reste sig upp i samma stund som hela hotellrummet slocknade. Selena tjöt till inifrån vardagsrummet.

”Har ni dragit ut en plopp eller något?!” skrek hon förtvivlat. Varför vart hon så sur? Det var inte direkt kolsvart.

Jag reste mig upp och kollade ut i dimman. Alla byggnader över hela L.A, så långt jag kunde se åtminstone, var mörkbelagda. På något sätt vart jag lite glad över det. Slapp att höra på en massa tv tjat. Allt var bara… tyst. Noelle suckade trött.

”Jaja, jag lägger mig en stund. Vill du spoona med mig?” flinade hon mot mig. Jag ryckte på axlarna, varför inte? Vi lade oss ned under det tjocka duntäcket tillsammans, jag med en hand på hennes midja. Selena ställde sig i dörröppningen.

”Wow, vad romantiskt. Men jag då?” morrade hon sammanbitet.

”Tänd ett ljus. Gå och dö. Inte vet jag.” mumlade Noelle till svar utan att slita blicken från Temple Run – klassiskt.  Selena stampade med foten i golvet, hårdare än menat innan hon slängde igen dörren. Vi låg där ett tag, båda med blickarna in i Noelles telefon medan hon sprang ifrån aporna in i stenväggar eller ned i vattnet.

”Kan han inte simma eller?” muttrade hon surt och lade ned telefonen på nattduksbordet.

”Tydligen inte.” skrattade jag.

Hon vred på sig så att hon låg med ansiktet mot mitt. Våra blickar möttes, och ingen vek undan den.

”Bryr du dig ens? Om folk? Om mig?”

Jag låg där en stund och bara funderade. Vad skulle jag svara? Ja, jag bryr mig om dig. Du är den jag bryr mig om mest på denna jord! En positiv reaktion var inget jag kunde vänta mig då. Hon skulle säkert få spel, hoppa några steg ifrån mig, aldrig ge mig en blick igen, så jag svarade helt enkelt inte. Lika bra att hålla sånt för mig själv. Hon rullade runt i sängen ännu en gång så att hon låg med ryggen mot mig. Hennes andning blev tyngre och mer regelbunden, och till sist sov hon faktiskt. Då böjde jag mig ned mot hennes ansikte för att kyssa hennes panna.

”God natt.” viskade jag innan jag följde hennes exempel och somnade.

Världens tråkigaste och senaste kapitel. Blä. Aja, kommentera!

”Du är så jävla patetisk Justin. Du värdesätter mig som om jag vore.. eller nej, du värdesätter alla tjejer du träffar som om dem vore en påse skit! Tror du att vi inte bryr oss? Fine, en jävla tjej du hittar på krogen kanske inte visar några fucking känslor, men hon är fortfarande en människa! Vart du aldrig sårad när dina haters tryckte ned dig?! DU BOSSAR INTE ÖVER MIG. Jag är fortfarande jag och bestämmer helt och hållet över min kropp, och mig själv! Om jag tog livet av mig då!? Om jag började skära mig? Vad skulle du säga till pressen då?! ’Synd, men jag skaffar en ny’ eller? Du är den äckligaste människan jag vet på den här jorden för tillfället. Gud Justin, du är så jävla… åh! Jag sover på soffan.” skrek jag för full hals innan jag drog åt mig två kuddar och mitt täcke för att gå in i vardagsrummet. Bakom stod Justin blixtstilla med blicken in i väggen. Det sved i hjärtat över orden jag nyss sagt, men om jag inte berättar dem, vem kommer göra det då?

Det var praktiskt taget omöjligt att sova den natten. Allt jag hade sagt till Justin, orden, satt kvar på tungan. Hade jag tagit i lite för hårt? Jag reste mig upp ur soffan och kollade på klockan. 7.24. Lika bra att gå upp då om jag ändå inte kunde somna. Jag kollade in i sovrummet där Justin låg på mage. Små snarkningar lämnade hans vidöppna mun, men mer än det kom inte ifrån honom. Om han inte skulle snarkat skulle jag kunna trott att han var död. Jag drog upp mitt hår i en hästsvans på huvudet och kollade mig i spegeln. Rödsprängda ögon och lila påsar under dem. Fint… och vi som skulle på bal ikväll. Försiktigt tog jag mig igenom vardagsrummet till köket, där skafferiet och kylskåpet nu var fyllt med varor. Det tog dock ett tag innan jag bestämde mig för vad jag ville ha – som i slutändan blev pannkakor.

Jag slog mig ned på balkongen med mina brända pannkakor i knäet, på en assiett.  Barnskratt ekade nedifrån poolen, så jag kunde inte undgå att kolla ned dem tretton våningarna. Människorna där nere såg ut som små, små myror. Tanken fick mig att le. Jag tog en klunk av min mjölk för att kunna svälja ned den sista, avskyvärda pannkakan. Min hunger var i alla fall borta, som tur var. En duns hörde inifrån rummet, så jag vred på huvudet och mötte Justins trötta blick. Att klä på sig var tydligen inte något han tänkte på, men jag kunde inte säga annat som satt i en stor t-shirt med ett Rolling Stones tryck på och uppsatt hår.

”Tja.” hälsade jag uttryckslöst.

”Tjena.” muttrade han bara till svar och slog upp kylskåpet i hopp om att finna något att äta. Om jag inte hade slängt dem pannkakorna som varit mest brända skulle han kunnat äta dem, men nej. Istället tog han fram ett paket yoghurt och en skål, samt en sked. Han fyllde skålen med yoghurt till bredden innan han slog sig ned framför tv:n. Så klart att han inte hade släppt det som hade hänt igår, men det hade jag inte heller förvisso. Jag drog upp mina ben och tryckte dem hårt mot bröstkorgen. Här skulle jag kunna sitta hela livet, tänkte jag slött. Fast nej. Men ändå. Mitt tomma cigarettpaket som jag hade rökt upp under nattens lopp låg bredvid mig på bordet. Molnen tätade uppe på himlen. Regnet låg i luften. Jag vred återigen på huvudet in mot Justin.

”Det kommer nog bli storm” trodde jag tveksamt. ”Det är mulet ute.”

”Det betyder inte att det kommer bli storm.” svarade han känslokallt. En efterlängtad suck lämnade min mun och jag reste mig upp för att gå in till honom. Han bröt inte blicken från tv:n när jag gick förbi.

”Ska vi inte gå ut eller något?” frågade jag uttråkat. Justin fnös.

”Skulle vi inte stanna inne i tjugofyra timmar? Klockan är inte mycket Noelle, minst nio timmar kvar.”

”Men det är kvavt här inne” gnällde jag menandes, ”vi går ut på en promenad.”

”Nej, jag orkar inte.” muttrade Justin som en treåring. Skulle han inte ens klä på sig? Det var ju lite frestande att se honom sådär, men vi var ju trotsallt vakna. Men vad skulle jag säga för att få honom att bli på bättre humör?

”Förlåt, okej? Jag vart bara så arg…” utbrast jag i ren frustration. Justin kollade upp på mig.

”Ansträng dig inte babe, jag kanske får ett utbrott och låser in dig.” retades han sårat. Hans ögon var sorgsna. Det här var ju bevis på att tillochmed Justin Bieber kan bli sårad ibland…

”Förlåt. Jag menade verkligen inte att såra dig på det sättet Justin. Asså bara sättet du beter dig på. Fine, du är bad, det har alla fattat för länge sedan. Men vart försvann respekten i det hela? Säg att jag är mjuk nu om du vill, men att umgås med dig får en att se på respekt på olika sätt. Allt brast bara. Jag var sårad över att du behandlade mig så där. Faktiskt, så har jag skuldkänslor. Tänka sig…” Justin satt bara där tyst en stund och kollade rakt in i tv skärmen. Han klickade på off knappen för att besvara mig.

”Jag förstår varför du sa så. Det är ju sant. Jag beter mig som ett svin med tjejer. Men det är den person jag blivit. Jag försöker ju förändras. Det är ju inte så att det tar en sekund att gå från idiot till ängel, men vad tror du jag gör? Hela natten har jag försökt tänka ut ett sätt att bättra mig. Nu när jag har en anledning till det…” mumlade han och sneglade mot mig. Chock sköljdes över mig.

”Jag?” flämtade jag oförstående.

”Nej, Ghandi.” svarade han leendes. Jag himlade med ögonen och drog en slinga bakom örat.

”Du får gärna dricka, knulla, röka – men bete dig inte som ett svin mot mig fan.” varnade jag honom.

”Din vilja är min lag.” retades han återigen.

"Your wil is my law."

”Fine. Vi går ut och går, dealen kan lättas lite bara. Jag behöver röra på mig.” gnydde jag otåligt.

”Okej.”

Jag gick in på vårat sovrum och drog av mig min sov t-shirt. Justin valde tydligen att vänta på att jag skulle bli klar, men det gjorde inte mig något. Lite tid kunde vara skönt att få ha för sig själv. Mina händer travade efter ett par jeans i min reseväska. När jag fått på mig dem drog jag upp ett vitt och rött randigt linne. Det fick väll duga, det var ju bara en promenad. Jag borstade igenom mitt hår och drog upp det i en hästsvans. Eftersom att vi nog inte skulle vistas ute så länge så antog jag att mascara räckte.

”Hur lång tid tar det?” ropade Justin otåligt inifrån vardagsrummet. Jag drog på mig min andra sko innan jag gick ut genom dörren.

”Du kunde ha gått in när jag gick in. Då skulle vi varit klara nu.” mumlade jag trött. Han ryckte på axlarna och gick sedan in på rummet. Jag slängde ett ögonkast på klockan, halv nio. Jag tog upp ett äpple, men i samma stund som jag skulle ta en tugga av det så öppnades dörren till sovrummet.

”Jag är klar.” log Justin, iförd i ett par militär shorts, en svart t-shirt och en svart/röd keps.

”Du var snabb.”

”Tänk på att jag var känd förut,”  påminde han mig. Det förklarade ju en del. Han började gå mot hallen, med mig i släptåg men vände sig sedan om så att jag gick rakt in i honom.

”Vad gör du?” muttrade jag surt. Han pressade sina varma läppar mot mina i en mjuk kyss – en magisk kyss. Förvånat kysste jag tillbaka, men den höll inte alltför länge.

”Dealen är ju ändå bruten.” Ett leende tog plats på mina läppar och vi lämnade därefter rummet.

Regnet hängde i luften medan vi vandrade igenom parken. Justins hand fattade taget om min.

”Vad ska vi göra sen då?” suckade jag ofrivilligt. Helst av allt skulle jag vilja lägga mig ned under det tjocka duntäcket på Justins och mitt rum och bara falla in i djup sömn. Men självklart så skulle vi ju på balen. Just idag hade jag inget sug på att göra något. Jag ville bara sova. Men det var nog bara för att jag förvisso knappt fått en blund under hela natten.

”Jag vet inte… käka?” föreslog Justin med en enkel axelryckning. Jag suckade irriterat.

”Sushi.” bad jag honom snabbt.

”Va? Nej. Usch.”

”Jo, man ska äta mycket sushi om man inte vill röka. Så sushi.”

”Men sushi är äckligt. Rå fisk… och den där jätteräkan ska man tydligen inte äta!”

”Sen när bryr du dig om naturen?”

”Jag är faktiskt mån om jorden!”

”Ja, det vet jag. Då beställer vi utan det.”

Jag gav helt enkelt inte upp. Jag ville ha sushi. Justin nickade uppgivet, ”Okej då.” Ett triumferade leende tog plats på mina läppar. Paparazzis gömde sig bakom olika träd och buskar runt omkring oss, men det gjorde inte mig eller Justin något – tvärt om. Han gjorde en snabb snurr så att han hamnade framför mig och lade en hand på min bak. ”Smile babe.”

Det var som en dröm när hans mjuka, varma, perfektformade läppar mötte mina. Men allt var ju bara show-off. Inget av det som hände just nu var verkligt. Om sju månader skulle allt vara över. Han avslutade kyssen genom att förflytta sina läppar upp mot min panna. Jag kollade genant ned på mina vita converse. Vad hade hänt? Hade mitt deep talk  verkligen ändrat honom under en natt? Wow.

”Ser du något sushi ställe då?” mumlade Justin trött och kliade sig på näsryggen.

”Där.” svarade jag pekandes. Justin följde mitt finger tvärs över gatan där den stora räckskylten slog honom. Vi gick snabbt tvärs över gatan – eller det var snarare Justin som gick snabbt, jag försökte bara hinna med hans tempo – och sedan in på restaurangen som chockerandes nog var tom.

”Är det någon här?” ropade Justin. Jag tryckte ned den lilla knappen på plingan, vilket fick en tjock gammal dam att komma utspringandes från köket. Hon log så pass stort att hennes knubbiga kinder täckte för hennes ögon.

”Åh, hej hej! Vad vill ni ha?” flåsade hon glatt. Vi verkade vara deras första kunder på länge.

”Sushi?” svarade Justin dumt. Inombords gapskrattade jag. Var han dum eller?

”Jag vill ha en åtta bitars, han kan ta en elva bitars, utan jätteräkan.” flinade jag retsamt. Han petade mig i revbenen, vilket faktiskt gjorde ont.

”Okej okej” andades hon ut medan hon knappade in på sin apparat. Betalningssiffran sken upp på den lilla skärmen och Justin betalade. Mig gjorde det inget att han betalade, han var trotsallt rik.

”Okej okej, sitta sitta.”

Damen, som inte verkade kunna så bra engelska, pekade på ett bord längre bort vid en tv. Att hon upprepade alla ord hon sade störde mig lite, men jag kunde inte hacka på henne för det. Asiater har svårt för att lära sig vissa språk har jag hört, för det är sån stor skillnad på Kinesiska och alla andra språk i världen. Justin hoppade in i den vinröda skinnsoffan och gjorde plats för mig bredvid honom. Jag slog mig ned och fick hans hand runt mina axlar, vilket faktiskt för en gångs skull inte var obekvämt. Tv:n slogs på av den tjocka damen borta vid kassan. När jag kollade mot henne skakade hon på huvudet och pekade på tv:n. Med nyfikna ögon blickade jag nyheterna som var igång.

”Stormen Angie är påväg utöver Los Angeles centrum. Den har inte hunnit lägga sig än, men vi varnar er som är ute – gå in, stäng av alla ström, stäng alla fönster och stäng av alla element. Angie kommer uppkommandes hit ifrån Nordvästra Texas, och beräknas att träffa Los Angeles om en timme. Hur länge den kommer hållas vet ingen ännu. Välgörenhets balen som skulle hållits senare idag har nu ställts in och kommer ske när stormen är över. Nu över till…” berättade nyhetsankaret.

”Storm? Justin, vi borde nog gå hemåt.” Justin satt förstummad och kollade ut genom fönstret. Hans blick var fastspänd på något, men vad visste jag inte, utan kollade själv för att ta reda på det. Hela himlen var mörkbelagd av gråa, stora moln. Här och var blixtrade det till. Det var bara ett fåtal människor ute nu och dem som befann sig i bilar eller gåendes på trottoaren skyndade sig hem.

”Justin!” morrade jag barskt. Han bröt blicken från ovädret som försiggick där utanför och kollade på mig.

”Vad?”

”Vill du spendera timmar, kanske dagar här, på ett sushi ställe, eller kan vi gå tillbaka?”

”Vi köper med oss lite nudlar och sushi bara, så har vi lite mat.” Damen som hade uppfattat vad Justin sade ropade in till sin medarbetare. Justin räckte över en hundradollars sedel och log.

”Behåll växeln.” tyckte han. Damen lade nöjt ned den i apparaten för att sedan vagga in i köket. Justin drog upp sin iPhone och ringde Scooter, nu med högtalare på för en gångs skulle så att jag fick vara en del i samtalet.

”Justin? Jag hörde på nyheterna. Du och Noelle måste ta er tillbaka till hotellet nu!” väste han allvarligt. Man hörde oroligt mummel i bakgrunden hos Scooter, han var förmodligen redan på hotellet, där vi inte var.

”Vi ska bara plocka på oss lite mat. Ta’t lugnt, vi har tid på oss.” lugnade Justin Scooter. Damen kom gåendes med en vit påse som hade ett rött kinatecken på sig. Hon log när hon räckte över den till mig, innan hon sprang mot en grå dörr, som förmodligen gick upp till hennes lägenhet.

”Ta en taxi tillbaka nu.” morrade Scooter oroligt. Han brydde sig verkligen om Justin, eller så brydde han sig om Justins pengar. Vilket som, så lyssnade Justin lydigt, hand i hand med mig. Som turen vi hade åkte en taxi bil förbi just i den sekunden. Jag räckte ut en hand och den stannade, men chauffören hoppade ut.

”Ta den! Gör vad ni vill! Jag ska hem!” skrek han nervöst och kastade bilnycklarna på mig. Justin lade ned sin mobil i fickan och tog upp nycklarna från marken. Eftersom att jag inte hade ett körkort, så fick Justin köra oss tillbaka till hotellet som inte låg alltför långt borta. En palm här och där trillade ned medan vi körde. Radio sändningen hade brutits. Allt kändes som i filmen 2012, att Jorden skulle gå under. Men Angie var bara en storm, inte jordens undergång. Tankarna for genom min hjärna som en orkan. Justin satt bredvid mig, tuggandes på ett tuggummi. Perfekt tajming Justin! Planerade jag på att säga, men kom på mig själv med att det inte var rätt tajming för det heller. Om det inte vore för stormen skulle vi ha hela Los Angeles Polis departement efter oss så fort som Justin körde. Fast sen när brydde jag mig om lagen? Och Justin om naturen? Vi kan inte lura oss själva med att vi egentligen bryr oss om sådana saker, för det gör vi inte.

”Framme madmouiselle.” flinade Justin när vi stod parkerade vid den stora marmortrappan som ledde upp till hotellets glasdörrar. Jag hoppade ut ur bilen med påsen i ena handen och Justin i andra. En portvakt låste upp dörren åt oss när vi kom upp för trappan, för att låta oss komma in. Scooter kom småjoggandes mot oss i samma sekund som dörren slogs igen bakom oss.

”Äntligen är ni här. Jag trodde något hade hänt!”

”Justin är en suverän chaufför, vad skulle kunna hänt?” log jag sarkastiskt. Scooter kollade på Justin med stora ögon.

”Körde du?!”

”Ja? Jag är arton, har en fisker karma, en Range Rover… jag kan hålla på länge.”

”Men i det här vädret?! Och i vilken bil?” Justin räckte över taxibilens nycklar till Scooter.

”Du kan få den.” sa han med barnslig röst. Scooter kollade skeptiskt ut på den gula taxibilen innan han skickade upp oss på rummet. Justin slängde inte ens en blick på mig under hela hissfärden, så jag fick nog.

”Du kan få den.” härmade jag honom. Han vred på huvudet mot mig och log stort.

”Vad skulle jag säga? Han är ju en jävla PMS kärring, lika bra att han behandlas som en…” tyckte Justin ärligt. Jag funderade i bråkdelen av en sekund innan jag nickade instämmande. Scooter kan vara lite för mycket ibland. För ofta. Hela tiden, rättade jag mig själv. När hissdörrarna slogs upp stod den där fotbollskillen Evan där med sina två polare. Justins arm slank snabbt runt min midja.

”Hej Evan.” log jag mot honom. Han kollade förvånat upp på mig.

”Du kommer ihåg mig?” flämtade han chockat, hans kompisar såg lika chockade ut som han själv.

”Såklart. Hej då Evan.” fnittrade jag sockersött. Justin nöp mig hårt i sidan men jag reagerade först när hissdörrarna stängdes.

”Vad fan håller du på med?” röt jag medan jag masserade sidan av min mage. Han log stort.

”Jag äger dig. Kom ihåg det. Du är min och kommer vara det ett tag framöver.”

Han stoppade ned kortnyckeln i handtaget, det klickade till och dörren var öppen. Båda två gick utmattade in i vardagsrummet, men stannade upp när det redan satt någon i soffan.

Jag klickade upp en bild på oss två som hon hade lagt upp för tre timmar sedan. ”Love of mine @justinbieber” hade hon skrivit under den. Mest hat hade hon självklart fått. Men hon spelade bra. Dem trodde ju verkligen på att vi var tillsammans. Bilen stannade och meddelade att vi var framme. Jag knäppte upp säkerhetsbältet för att äntligen kunna sträcka på benen. Utan att invänta Kenny började jag gå mot ingången. Receptionisten slängde som vanligt en blick på mig utan att säga ett ord. Det störde mig, men jag lät henne liksom Kenny hållas. Jag hoppade in i hissen och klickade på 13. Hissresan kändes onödigt lång, men jag kom tillsist upp. Det här var L.As största hotell, men ändå var hissen segare än en sengångare? Jag förstod mig inte på samhället ibland… med raska steg gick jag mot vår dörr. Vakterna öppnade den åt mig och lät mig gå in. Det var knäpptyst. Hade hon stuckit? Jag skyndade mig in på vårat rum där jag mötte Noelles flin.
”Hej Justin, tappat bort något?” log hon sött. Jag suckade. Hon hade lytt mig för en gångs skull.

Noelles Perspektiv:

Sasha hade fått ta med sig klänningen till sig. Skulle Justin se den skulle helvetet braka loss.

”Så, vad har du gjort då?” frågade han trött. Jag knep ihop läpparna, vad skulle jag svara?

”Kollat på tv, ätit lite och sånt…” ljög jag osäkert och stoppade ned händerna i fickorna. Justin nickade, han verkade gå  på det hela.

”Varför bytte du om?” tog han snabbt upp med en nick mot min utstyrsel. Jag plockade upp skjortan och linnet som låg på golvet för att slänga dem i tvättkorgen, även fast dem inte behövde tvättas.

”Smuts” förklarade jag barskt. Justin slog sig ned på sängen med ett stön och tog upp den svarta telefonen som stod på nattduksbordet. ”Vad gör du?” flämtade jag.

”Jag beställer mat?” svarade han med höjda ögonbryn till svar.

”Aha… jag vill ha kycklingcurry” beställde jag snabbt. Justin himlade med ögonen, ”och en coca-cola.”

”Jaja…” muttrade han och började sedan prata i telefonen. Med stora kliv tog jag mig in i vardagsrummet där jag slog på tv:n. Paradise Hotell gick, så jag lät det stå på. Någon minut senare kom Justin in och gjorde mig sällskap.

”Varför kollar du på det här?” gnällde han bekymmersamt. Jag hoppade ett steg ifrån honom för att inte visa känslor. Om jag lät honom sitta så pass nära mig skulle han väll tro att jag var kär i honom, eller fick känslor för honom, vilket jag hade. Men han fick ju inte veta det, så det var ju det jag undvek.

”Det är bra” svarade jag nonchalant. Justin kollade på mig med rynkad näsa.

”Bra? Det är porr. Fast med mer drama. Sätt bara på Playboy om du vill se sånt…” föreslog han.

”Ha-ha, jag är inte sexgalen som vissa är.” Han förstod att den meningen var riktad mot honom.

En suck lämnade hans mun och han la en hand på sitt lår, ”Jag kanske träffar Jonathan senare.”

”Nej!” tjöt jag snabbt. Han kollade på mig med en rynka placerad i pannan.

”Vadå nej?” ekade han oförstående. Hans röst var på vippen till irriterad, och jag orkade inte med honom just nu – precis som jag aldrig orkade med honom såna här dagar.

”Du får inte lämna mig här igen. Om du åker dit, åker jag med.” bestämde jag tvärt. Han suckade.

”Nej, du får inte följa med.”

”Joho!”

”Men nej?”

”Jo!”

”Nej!”

”Jo!” skrek jag irriterat, säkert alldeles högröd i ansiktet. Mitt i det hela knackade det på dörren. Justin reste sig upp, muttrandes på en svordom och gick för att öppna. Jag andades lugnt in genom näsan och ut genom munnen för att lugna ned mig. Det var inte värt att bli sur för en sådan sak, men någon gång ska han få igen. Då ska jag låsa in honom på ett hotellrum, hela kvällar. Hela dagar. Han kom tillbaka in i rummet med en silvrig vagn, med två tallrikar och två glas på.

”Ska du ha din mat får du hämta den själv” protesterade han mot min blick som sa att han skulle ge mig maten. Jag reste mig upp och drog min tallrik åt mig. Maten luktade himmelskt för mig som var så hungrig. Justin må ha sms:at att jag kunde beställa RoomService, men jag och Sasha hade varit ute vid det tillfället.

”Jag stannar här då” gav han upp. Jag log nöjt. Äntligen gav han med sig. Inte något jävla bossande.

”Bra” tyckte jag ärligt.

Han nickade och började äta av sin mat. Jag följde hans exempel med stort engagemang. Båda två satt tysta som två möss medan vi åt. Det fanns helt enkelt inget att tala om. Vad skulle man säga? ’Hej hur har din dag varit älskling? Bra? Åh, vad bra!’ eller? Det skulle bara vara helt fel…

”Hur..” ”Vad…” började vi i mun på varandra. Justin tog ingen hänsyn till mig utan fortsatte helt enkelt prata.

”Hur kan du ha beställt roomservice när det här var första gången dem fick en beställning av oss?”

”Jag sa aldrig att jag hade beställt det.” pep jag oskyldigt till svar.

”Joho. Det sa du visst.” motade han emot. När skulle han ge sig? Jag sa aldrig att jag hade gjort det.

”Nej, jag sa att jag hade ätit.” påminde jag honom och suckade trött, ”vindruvor.”

”Har du levt på vindruvor under fyra timmar? Inte konstigt att du är så smal…” konstaterade han.

”Vadå smal?! Jag är inte alls smal!” tjöt jag förolämpat, vem var han att kalla mig smal när man såg ryggraden på honom?

”Jo, du är smal.” skrattade han retfullt och lutade sig tillbaka i soffan, skrattandes. ”Hur mycket  väger du? Tjugo?”

”Fyrtiofem…” Justin kollade på mig med ett höjt ögonbryn.

”Du är inte smal? Du är för guds skull nästan nitton år och väger fyrtiofem kilo! Det är sjukt. Jag beställer upp godis…”

Han reste sig upp och ringde återigen roomservice. Jag hade ingen chans att protestera emot honom. Men han fick väll göra vad han ville. Ilsket höjde jag ljudet på tv:n. Reklamen slog igång, vilket innebar att Paradise Hotell inte skulle börja förrän om tio minuter igen. Jag passade på att kolla min mobil. Cece hade skickat ett nytt sms, Hunter hade skickat tre, Rosie hade skickat 13 och Justin hade skickat ett. Jag klickade upp Ceces först.

Jag saknar dig också. Livet här borta suger när du inte är här. Ingen att festa med.. när kommer du och Justin tillbaka? Var du gravid? Såg på någon hemsida som någon tjej från Dallas äger, att hon hade skrivit att du hade tagit ett graviditetstest och att du sa att du var gravis osv… är det så? Hoppas inte, för då är dina tonårsdagar över Noelle ;) Hör av dig när ni är på väg tillbaka till  Staden som aldrig sover. XO Cece

Antingen så var det mina hormoner eller något helt annat, men det hon hade skrivit gjorde mig så sjukt lycklig. Den lilla gesten. Det kändes som om hon hade gjort min dag. Snabbt svarade jag.

Det är så tråkigt utan dit… Jag funderade en stund innan jag fortsatte, men Justin är som en dröm. Han tar hand om mig som om jag vore en prinsessa. Vi går ut varje kväll, fast inga paparazzis får ju se oss, så vi är lite diskreta med vart vi ska!  Vi ses nästa vecka får jag hoppas. XO N.

Justin kom gåendes med en skål godis mot mig igen. Paradies Hotell hade startat, men han stängde bara av det. ”Vi kan väll ha det tyst en stund?” tyckte han drygt. Jag ryckte på axlarna. Han räckte över godispåsen och jag plockade åt mig alla dödskallar och chokladbitar jag kunde hitta. Justin log.

”Du tar du det onyttigaste.” konstaterade han förvånat. Jag höjde på ögonbrynen, var det inte han som sa att jag var smal nyss?

”Ja, jag är inte smal. As I said.”

”Jaja” suckade han och höll upp händerna. Äntligen lade han av… I början var det bara skönt att sitta där, i tystnaden och äta godis, men efter ett tag blev det bara stelt. Ingen av oss sa ett ord till den andre. Vi satt bara där och åt med blickarna åt två olika håll.

”Jag har en idé” sa jag sedan. Justin blev med ens nyfiken och flinade mot mig i tecken på att jag skulle fortsätta. ”Vi låser in oss här i 24 timmar. Den som klarar sig längst utan att kyssa, eller ens ligga med den andre, röka eller dricka får göra något den andre ber om.”

”Det där är bara dumt. Vi ska på bal imorgon.”

”Klockan är bara halv fem. Vi är klara halv fem imorgon. Nå?”

”Visst. ”

Jag nickade nöjt. Äntligen gick han med på något som jag föreslog. Inte bara han hela tiden. Han reste sig upp och drog av sig sin t-shirt. Jag kollade upp på hans bara överkropp, vilket fick mitt hjärta att slå en volt. Han flinade stort mot mig. ”Vill du göra mig sällskap i duschen?”

”Euw” svarade jag snabbt, ”nej.”

”Fine. Your bad.” skrattade han och gick in på badrummet efter att ha tagit av sig byxorna likaväl. Vattnet gick igång inne på badrummet direkt när dörren stängdes. Min hand fördes upp till hakan. Vad skulle jag göra nu då? Utan tvekan drog jag av mig mina kläder, underkläder, och gick sedan med snabba steg mot dörren som ledde in till badrummet. Justin mumlade på någon låt innefrån duschkabinen. Hans nakna kropp syntes allt för väll i den genomskinliga dörren. Ett pirr slank igenom ryggraden på mig. Justin ryckte till när jag slog igen dörren och mötte min blick. Ett flin spreds på hans röda läppar. ”Jag visste att du skulle ändra dig.” retades han glatt. Jag drog upp dörren till kabinen och tog ett steg in i det kokheta vattnet.

”Fan vad varmt.” gnällde jag. Justin lade en hand på min korsrygg för att pressa min kropp mot hans. I den stunden kände jag mig inte ett dugg osäker. Alla bekymmer lade sig åt sidan. Bara Justins blick fanns inom mig. ”Vi har en deal.”

”Fuck den.” frustade han upphetsat ut. Det gick inte längre. Han pressade sina våta läppar mot mina i en hungrig kyss. Gnistror slog omkring oss. Mina händer vandrade igenom hans dyblöta hår. Aldrig hade jag känt ett sånt här begär efter någon, alls. Han blev hård mot mitt ben vilket fick mig att bli ännu mer upphetsad än vad jag redan var. Aldrig hade jag anat att en kille kunde göra såhär med mig. Aldrig. Justins läppar var mjuka mot min hals. Stönen forcerade ut ur min mun ohejdbart. Kunde han bara inte knulla mig någon gång?! Varför ska han alltid fresta mig så mycket? Mina knän började skaka när han började kyssa mina bröstvårtor. Oh lord… jag greppade tag om hans kindben och  drog upp hans ansikte så att våra läppar möttes. Medan hans tunga dominerade med min i sin mun, greppade jag tag om hans lilla kompis, eller vad fan man säger – tänker – och började dra den fram och tillbaka. Justin knep ihop läpparna medan han kollade in i mina ögon. Han vägrade alltså stöna? Ett stridslystet leende spreds på mina läppar och jag började kyssa honom på halsen, vid örat, under hakan och där jag hört att Justins svagaste punkt var… käkbenet. Då släppte han. Han stönade, och kom för den delen också.

”Okej, vi gör det bara för guds skull!” morrade han innan han pressade upp mig mot glasrutan. Det tog ett tag innan han kunde ta sig in i mig, men till  slut lyckades han. Jag flätade mina ben runt hans midja för att låta honom röra sig i mig i mjuka, cirkulerande rörelser. ”Gud du är bra…” flåsade jag.

”Jag vet” flinade han egotrippat. En suck lämnade min mun, men jag hade inte tid att tänka på det nu. Jag kollade honom djupt in i ögonen medan han knullade mig.  Vattnet rann ned över våra nakna kroppar, men det var bara skönt. Det hjälpte till en del.

”Vi ska fortfarande vara här i 24 timmar.” varnade jag honom.

”Så klart babe, dem 24 timmarna kommer bli roliga, det kan jag lova dig.” sa han och vickade på ögonbrynen. Jag bet mig löst i underläppen. Varför lät jag honom göra så här med mig?! Jag hatar ju honom… eller hatade? Min mens var säkert påväg, så som jag betedde mig mot Justin och hur glad jag blivit för Ceces sms.

Efter några minuter tröttnade båda två, och Justin gick långsamt ur mig. Vi fortsatte duscha som ett normalt par. Inte för att vi var ett par, men som två normala personer. Jag använde mig av alla produkter som hotellet erbjöd sig  på hyllan. Inpackningar, krämer, schampon, tvålar, balsam, rakhyvlar. När Justin vred av vattnet, kände jag mig nästan som en ny person. Han lämnade duschkabinen innan mig med två handdukar med sig.

”Kan du räcka mig en backrock och en handduk så är du snäll?” bad jag – inte för att han var snäll.

”Jag är inte snäll” sa han som om han hade läst mina tankar, ”men du kan få det ändå.”

Tacksamt tog jag emot den vita handduken med en guldig fågel på bröstet, vilket verkade vara hotellets logga. Handduken virade jag runt mitt dyblöta hår och gick sedan efter Justin in på rummet.

”Vad ska vi göra?” suckade jag uttråkat. Sängen såg inbjudande ut då jag inte fått många timmars sömn i natt. Justin vände sig om från sin del av sängen med en tröja i handen, ”Knulla.”

”Som om vi inte nyss gjorde det.” påminde jag honom och drog åt mig ett underklädes set från VS.

”Bara en idé. Göra iordning drinkar? Röka på?”

”Inte röka eller dricka, det var dealen.”

”Men honey, dealen var också att vi inte skulle knulla, men vad gjorde vi nyss? Just ja. Så var en snäll flicka nu. Gå och hämta Strawberry Vodkan. Den verkar vara god.” bad han mig snabbt.

”Gör det själv.” motade jag emot. Han suckade trött.

”Ska vi verkligen ha den diskussionen Noey?”

”En deal är en deal. Knullandet utgår då, men inget rökande eller drickande. För någon av oss.”

”Jävla bi-” började han irriterat men ångrade sig sedan. ”Okej älskling.” Jag drog på mig ett par marinblåa mjukisbyxor och en vinröd t-shirt från Hollister. Håret fick vara kvar i turbanen för nu.

”Ska vi kolla på film?” frågade jag trött. Justin gäspade till svar. Han stod i nästan samma outfit som jag hade. Ett diskret leende formades på mina läppar.

”Om vi kollar på någon bra, inget jävla Twilight.” frustade han surt.

”Nej då, något bra ska jag ordna…”

Både han och jag visste sanningen i dem orden. Jag skulle inte ordna något bra. Jag skulle ordna den tjejigaste filmen hotellet hade. Men ändå motargumenterade han inte. Det kanske inte var läge bara?

”Jagvarintepåhotellrummetidag” fick jag snabbt ur mig. Justin snodde runt från dörröppningen.

”Va?” frustade han ilsket. Nervöst tog jag ett kliv bakåt så som han tog ett framåt, närmre mig.

”Ja, eller, Sasha kom och vi gick ut så…”

”Så du lyssnade inte på mig!? Jag beordrade dig att stanna här inne!” skrek han ilsket. Nu stod han framför mig, men jag hade ingenstans att gå. Min rygg var pressad mot väggen och Justins ansikte var bara någon millimeter ifrån mitt. Hans andedräkt kittlade mig i ansiktet, men inte på ett bra sätt.

”Vad är det för fel med det? Det är mitt liv.”

”Men det är mina regler du lever med! Fattar du vad som kunde ha hänt?! Vem som helst skulle kunna hoppat fram, skjutit dig eller något! Beliebers är inte att leka med. Inte haters heller. Det finns sjuka människor i världen Noelle.”

”Som om att du inte är en av dem?!” röt jag tillbaka. Justin kollade sårat på mig. Ilskan bubblade inom mig.

”Du är så jävla patetisk Justin. Du värdesätter mig som om jag vore.. eller nej, du värdesätter alla tjejer du träffar som om dem vore en påse skit! Tror du att vi inte bryr oss? Fine, en jävla tjej du hittar på krogen kanske inte visar några fucking känslor, men hon är fortfarande en människa! Vart du aldrig sårad när dina haters tryckte ned dig?! DU BOSSAR INTE ÖVER MIG. Jag är fortfarande jag och bestämmer helt och hållet över min kropp, och mig själv! Om jag tog livet av mig då!? Om jag började skära mig? Vad skulle du säga till pressen då?! ’Synd, men jag skaffar en ny’ eller? Du är den äckligaste människan jag vet på den här jorden för tillfället. Gud Justin, du är så jävla… åh! Jag sover på soffan.” skrek jag för full hals innan jag drog åt mig två kuddar och mitt täcke för att gå in i vardagsrummet. Bakom stod Justin blixtstilla med blicken in i väggen. Det sved i hjärtat över orden jag nyss sagt, men om jag inte berättar dem, vem kommer göra det då?

Aouch... tog Noelle i lite för hårt där? Vad tycker ni? :s Kommer hon någonsin förlåta honom nu, eller kommer snarare han förlåta henne? [Ny design också! Whooop! Skit snygg enligt mig! Dem flesta har säkert sett den, men aa! ;) Kommentera! 

”Jaja, stanna här bara.” Dem vände om och gick ut ur rummet med en smäll. Då var jag ensam kvar då. Solen strålade in i rummet, så lampor behövde inte tändas. Uttråkat gick jag ut i köket för att leta reda på något att äta. Hade han väckt mig så tidigt, tvingat in mig i duschen, tvingat mig att klä på mig, för att sedan bara sticka? Bra taktik. Kylskåpet stod tomt. Det enda som fanns var en skål med vindruvor som var en prydnad. Bättre än inget. Jag tog en vattenflaska och skålen med Vindruvor med mig in på rummet igen. Jag skrollade igenom Twitter, Facebook, Instagram, rensade mina bilder, la upp en bild på Justin och mig på Instagram, spelade lite spel men tiden verkade inte vilja rinna. Halv ett fortsatte jag sysselsätta mig genom att spela spel på min mobil eftersom att frukten var slut, och mitt vatten. Dörren ute i hallen smällde till, vilket skrämde livet ur mig. Jag skyndade mig upp på fötter för att kolla vem som hade kommit in i rummet.

”Vem är du?” utbrast jag tveksamt. Den blonda tjejen pressade samman sina glansiga läppar.

”Sasha?” skrattade han oroligt, som om jag skulle veta vem hon var. Sasha visste jag ju vem det var, men hon sa ju att hon inte skulle komma?
”Justin har gett mig husarrest, du får komma tillbaka senare…” muttrade jag dystert. Äntligen hade någon kommit för att hålla mig sällskap, men sen fick jag skicka iväg dem. Bekymmersamt drog jag upp en cigarett. Sasha ryckte till.

”Du är på ett hotell vet du…?” påminde hon mig snabbt, men cigaretten var redan tänd.

”To bad” mumlade jag till svar utan att bry mig om Sashas försök i att hindra mig. Jag kände inte henne, hon bestämde inte över mig. ”Gör du detta ofta eller?” frågade jag slött.

”Gör vadå?” utbrast hon dumt.

”Du vet, åker och underhåller Justins flickvänner här och var” suckade jag och slog lätt på cigaretten.

”Tja, jag har bara behövt göra det en gång innan, med Selena. Ingen mer” berättade Sasha lugnt.

”Jahapp.” svarade jag ointresserad. Varför hade jag ens ställt den frågan från första början? Hon slog sig ned i den beigea fåtöljen utan att släppa blicken från mig.

”Skulle inte du… gå?” antydde jag och nickade mot dörröppningen. Sasha ställde sig upp igen.

”Nej. Du får följa med mig ut. Vi ska köpa din klänning.” bestämde hon.

”Men Justin har gett mig husarrest för andra gången.” muttrade jag och lade ned fimpen i en askopp.

Sasha tryckte ned händerna i bakfickorna på sina jeans. ”Ser det ut som att jag bryr mig?”

Jag log stort. Hon var ändå lite bad… jag reste mig upp och drog av mig kavajen och linnet. Justin skulle inte få mig att gå ut såhär. Istället tog jag på mig en svart tröja. Sasha sparkade fram mina Converse till mig, som jag satte på inom några sekunder. Jag satte upp håret i en hästsvans, sen gick vi.  När skulle Justin komma tillbaka för att inse att jag inte var kvar på rummet? 2? 3? Jag orkade helt enkelt inte bry mig. Vad skulle han göra? Slå mig? Så lågt gick inte ens Justin, det kunde jag försäkra mig om…

Justin’s Perspektiv:

Det lilla rummet var fyllt med folk. Vad skulle hända nu? Skulle jag bli känd igen? L.A Reid kastade en skeptisk blick på mig från sin sida av bordet, med Scooter bredvid sig. Han lutade sig tillbaka och viskade något i Scooters öra, vilket fick Scooter att likaså kolla mot mig. Kenny stoppade in en apelsin klyfta i munnen.

”Vad tror du kommer hända?” frågade jag tveksamt. Jag var nöjd med mitt fria liv. Jag ville inte detta.

”Dem kommer väll låta dig sjunga, har du kvar talangen, är du tillbaka i Show Biz.” trodde Kenny glatt.

Jag sög mig i kinden. Att komma tillbaka? Det skulle aldrig bli detsamma… ”Men om jag inte vill det då?”

”Då får du väll inte det, men du förlorar en massa pengar.” talade han om för mig och drog undan lite fruktsaft från sin haka. Scooter reste sig upp och kollade ut över alla som satt runt det stora bordet.

”Okej, vi har samlats här för att… tja, kolla om Justin är värdig att komma tillbaka.” ropade han ut.

”Men jag vill inte…” mumlade jag lågmält, i hopp om att ingen skulle höra. Men det gjorde dem och kollade allihopa på mig med häpna blickar.

”Vadå vill inte?” ekade L.A Reid. Jag lade huvudet på sned med en kall blick mot honom.

”Jag vill inte bli känd igen. Jag lever det bra såhär.” sa jag och ryckte på axlarna. De kunde ju inte direkt tvinga mig att komma tillbaka till mitt gamla jag.

”Justin, ett gäng med Beliebers som har sett dig med Noelle kräver att du ska komma tillbaka.”

”Jag bryr mig inte. Det är mitt liv.” snäste jag mot Scooter. Mina fans kunde väll inte göra det valet för mig. Egentligen hade dem ingen tala i det här. Det var mitt beslut, och endast mitt.

”Om något år då?” föreslog Scooter halvhjärtat.

”Men jag vet inte.” stönade jag trött. Vad gjorde jag här? Kenny hade sagt att vi skulle snacka om pengar på sätt och vis. Var det detta han menade? Att snacka om pengar?

”Nejnej, okej.” medgav Scooter och slog sig sedan ned igen. Dörren slogs upp, och in kom Carin med två koppar kaffe. Hon slängde en snabb blick på mig innan hon gick fram till Scooter för att lämna över den. Så dem var tillbaka? När Scooter hade valt att stanna vid min sida, hade Carin lämnat honom. Töntigt.

”Tillbaka till dig och Noelle…” Hennes namn gav mig en ryckning. Vad om Noelle? Jag blev helt plötsligt nervös. Vad fan? Nervös Justin? Med skakiga händer tog jag upp min vattenflaska som i själva verket var fylld med Vodka. Vad skulle dem göra åt saken? Snabbt tog jag två svidande klunkar för att sansa mig. ”Vad är det med oss?” gurglade jag fram.

”Balen, imorgon kväll.” påminde Kenny mig lågt.

”Imorgon?! Det är väll i övermorgon…?” trodde jag hysteriskt. Scooter spärrade upp ögonen.

”Lugna ned dig!” befallde han mig. Snabbt lugnade jag återigen ned mig. Vad hade jag gjort med vodkan egentligen? Haft i kokain?

”Ni måste kyssas oräkneliga gånger. Det måste se äkta ut, så ni får väll öva på det…” flinade han.

”Pfft” fnös jag bara. Ändå, så vart jag lite upphetsad av tanken att få sitta och kyssa Noelle hela kvällen. Öva. Gud, vad tänker jag på? Jag behöver verkligen ligga…

”Är vi klara?”

”Nej.” sa Scooter snabbt.

”Meh…” suckade jag irriterat. Rummet hade börjat bli varmt. Luftkonditioneringen verkade inte funka. Snabbt drog jag upp min mobil för att skicka iväg ett sms till Noelle.

Du kan beställa upp RoomService om du vill. Jag är tillbaka om en halvtimma, max. J.

Hoppas hon inte hade gått någon vart… eller, vakterna har jag ju där. Dem skulle nog aldrig låta henne smita förbi. Det var ju biffiga vakter, inte små benrangel. Uttråkat tog jag tag i en apelsin och började skala den medan Scooter malde på om pengar. Allt som fanns i hans system var pengar, och Carin tydligen. Hon satt på fönsterbrädan som knakade under henne i protest. Varför sitta där om den knakade? Det betydde ju att hon inte kunde sitta där. Dumma lödder. Jag pillade bort dem vita trådarna från apelsinen innan jag började äta den. Min andedräkt som stank alkohol för tillfället skulle förhoppningsvis dämpa sig tack vare apelsinen. Jag kollade ut genom fönstret där ett gäng fiskmåsar flög omkring. Utan förvarning började jag tänka på dagen allt rasade samman. Hela min värld.

***

Ryan kastade basketbollen på mig. Lamt kastade jag upp den mot korgen, och missade. Chaz stönade.

”Vad är det? Du har bettet dig såhär i flera timmar nu Justin…” konstaterade han irriterat. Ryan nickade instämmande.

”Inget. Jag är bara… trött.” ljög jag. Varför berätta att jag hade varit på fest med hans flickvän igår, och legat med henne. Sedan, legat med Ryans tjej? Dem skulle hata mig. Aldrig yttra ett ord till mig igen.  ”Du kan berätta allt för oss.” påminde Ryan mig och lade en hand på min axel. Jag fnös. Allt? Inte det här i alla fall. Inte för att dem skulle vilja veta vad som hade hänt.

”Vill ni verkligen veta?” flinade jag kallt. Varför brydde jag mig? Jag skulle ändå till L.A ikväll. Båda två nickade i kör. Jag drog ett djupt andetag. Berättar jag det här, förlorar jag mina vänner. De kommer aldrig tillbaka. Det kan jag vara säker på… jag vände mig mot Chaz. ”Jag låg med Chrystal igår.” Sen vände jag mig mot Ryan, ”Och sen låg jag med Raven.”

”Du gjorde vad?!” spottade båda två ur sig, högröda i ansiktet. Med en axelryckning vände jag på klacken och gick. Ryan ropade en massa svordomar bakom mig medan Chaz bara stod där och andades högt. Som Hulken ungefär. Ett leende spreds på mina läppar. Varför mådde jag bra av det där? Jag drog upp ytterdörren och mötte mammas nunna.

”Justin.” morrade hon sammanbitet. Hon hade hört? Ja, såklart, fönstret stod ju öppet in till köket.

”Mamma.” svarade jag leendes. Hon gick efter mig med snabba steg upp för trappan och mot mitt rum, där jag slog mig ned på sängen. Hon var rosenröd om kinderna, vilket hon bara var när hon var arg.

”Hur kunde du göra så mot Chaz och Ryan? Vad är det med dig?” exploderade hon besviket.

”Sorry, men din lilla pojke är stor.” mumlade jag och drog upp mobilen ur min ficka. Hon ryckte den ur mitt grepp.

”Du är under arton, jag bestämmer.” påminde hon mig. Suck… jag reste mig upp och sträckte mig efter min mobil. Hon höll den längre bort just därför. Varför skulle hon vara så hopplös? Jag motade bort hennes kropp för att komma åt hennes arm.

”Lägg av.” varnade hon mig. Jag tog ett steg bakåt innan jag slog till henne över kinden. Hon tappade mobilen med en duns och slog händerna på sin kind. Tårar samlades i ögonen på henne. Det sved i hjärtat att tänka på vad jag nyss hade gjort. Morfar dök flåsandes upp i dörröppningen med blicken på mamma. Därefter, kollade han på mig.

”Ut ur mitt hus! Du är inte mitt barnbarn. Jag vill inte ha något med dig att göra!” gormade han ilsket. Jag drog åt mig min reseväska och gick min väg, ut i hallen, ut ur huset. Ryan och Chaz hade redan gått sin väg, säkert till Raven och Chrystal för att skälla ut dem. Jag drog upp min mobil för att be Scooter komma och hämta mig. Vi skulle till L.A, nu.

***

”Hallå?” Carin skakade om min lealösa kropp. Jag vaknade ur mina tankar och kollade på henne.

”Vad?” morrade jag. Hon släppte taget om min kropp som om jag vore giftig.

”Alla har gått. Bilen väntar på dig där nere.” meddelade hon mig. Utan ens ett ’tack’ reste jag mig upp och gick därifrån. I ögonvrån kunde jag se hur Carin anklagandes följde mig med blicken. Inombords log jag. Det kändes som förr. Kenny stod vid den silvriga hissen och väntade otåligt. När jag kom inom räckhåll för honom, greppade han tag i mig.

”Nu åker vi.”

”Whatever you say.” flinade jag till svar. Hissen kom ned till lobbyn på bara några sekunder. Det var proppat med folk. Men det kanske var för att detta var ett konferens hus eller vad man säger. En rödhårig assisten gick förbi mig. Gud. Min blick föll på hennes bak. Hon kunde inte varit gammal.

”Justin.” väste Kenny. Besviket gick jag med honom ut ur byggnaden. Det var kokhett utomhus. En hop av paparazzis anföll mig med frågor.

”Kommer du tillbaka till kändislivet?! Hur är det med din relation?! VART ÄR NOELLE?!”

Att dem aldrig tröttnade… suckandes stängde jag igen dörren. När jag äntligen hade tynat bort skulle jag bli uppmärksammat igen. Kenny tryckte ned sig bredvid mig.

”Åk till hotellet.” sa han till chauffören som började köra. Jag drog en hand genom mitt hår. Varför hände det här? Hatade inte alla mig? Trodde dem verkligen att jag skulle förändras, bli nykter, bara för att få pengar? Då trodde dem fel. Även om jag hade min röst kvar, skulle jag aldrig släppa mitt nya jag. Kenny slog på radion, som oturligt vis nog spelade Somebody to love. Var dem tvungna eller? Jag stängde snabbt av den. ”Vad gör du? Jag lyssnade.” retades Kenny dramatiskt.

”Ha-ha” svarade jag bittert och lutade mig tillbaka i sätet. Om Noelle hade lyckats smita ut, skulle jag mörda vakterna. Hon skulle ju stanna där. Vänta på mig. En oro tog plats inom mig. Vad var det med mig?! Irriterat drog jag ned fönsterrutan och tog upp mitt cigarettpaket.

”Ey!” hojtade Kenny till. Jag ignorerade honom bara. Jag behövde få röka. Nu. ”Sluta.”

”Men lägg av!” skrek jag surt och tände cigaretten. Bara på någon minut lugnade jag ned mig. Det var skönt. Kenny tog en klunk vatten, blängandes på mig.

”Att du aldrig lyssnar…” muttrade han surt. Vad trodde han? Att jag hade förändrats på ett år? Aldrig. Jag kastade fimpen ifrån mig och vevade återigen upp rutan. Kenny kastade ett tuggummi på mig, som jag lydigt stoppade i munnen.

”Har Chaz eller Ryan hört av sig då?” tog han upp för att starta ett samtalsämne.

”Varför skulle dem?” fnös jag.

”Inte vet jag… ni brukade ju vara kompisar, innan du förstörde allt. Ja, Justin, jag skyller på dig.” Kul för dig.. jag valde att inte svara på den frågan, utan kollade bara ut på palmerna vi åkte förbi. Folk gick omkring utan tröjor, i shorts, klänningar, flip-flops. I New York vandrade säkert borna där med varma jackor, vantar, mössor, Jag ville inte återvända, men Noelle behövde ju återvända. Hon hade allt i New York. Fast ändå inget. Hennes moster skulle nog inte vara glad nu när hon kom tillbaka, två veckor senare. Vi skulle ju inte lämna L.A på ett bra tag, så det skulle ju bli värre med tiden bara. Min mobil vibrerade till, och jag drog upp den för att läsa sms:et som kommit.

Vem är i L.A? Jag! Ska vi ses? Ta en joint? Leva YOLO lite? Hör av dig. Jonathan.

Ett flin tog plats på mina läppar. Men jag fick svara honom senare, jag visste inte vad Scooter hade planerat för kvällen, så Jonathan fick helt enkelt vänta. Vi skulle säkert gå på någon romantisk dejt eller något, kolla på bio. Noelle skulle behöva shoppa. Vilket betydde att jag skulle behöva gå med henne. Till stan. Och shoppa. Varför hade jag bara inte låtit henne gå med Sasha? Då skulle jag kunna rökt på lite med Jonathan, glömt alla mina bekymmer. Men nu hade jag rört till det, så då fick jag väll fixa det också… Shopping var inte mitt område. Carin hade alltid köpt kläder åt mig, eller mamma. Selena gick för det mesta själv, eller med kompisar. Noelle hade inga kompisar. Hon hade mig och Cece. Jag ägde henne, så därför fick hon heller inte ha kompisar. Vad ska hon med det till? Hon lever ju dröm livet, reser världen runt. Hon hade säkert inte rest något innan hon kom till New York. Det hade hon säkert gjort, sluta döma! Skrek en röst inom mig. Irriterat tog jag en klunk av vodkan i hopp om att tysta rösten. Kenny drog flaskan ifrån mig och tog en klunk, men spottade sedan ut det.

”Sprit!? Justin!” röt han ilsket och kastade ut flaskan genom fönstret. Den där kostade ju pengar…

”Du får köpa en ny flaska vodka till mig nu.” suckade jag bara. Han skakade på huvudet.

”Du är ju hopplös….” muttrade han för sig själv, i tron om att jag inte hörde. Men jag orkade inte dra upp något bråk nu så jag lät honom vara. Hur lång tid skulle den här resan ta egentligen? Vi skulle bara till hotellet! Vägen till konferensen hade bara tagit ynka 10 minuter, en nu hade vi suttit här i över 20. Åkte han en omväg eller hade vi bara en annan chaufför som inte kunde vägen? Jag chansade på att vi hade en annan chaufför. För varför skulle han vilja köra en omväg? Det var ju bara onödigt. Vi var nog snart framme lugnade jag mig själv med. Jag klickade mig in på instagram och sökte på Noelle. Konstigt nog, hade hon instagram. Hon hade inte lite followers heller. Jag klickade upp en bild på oss två som hon hade lagt upp för tre timmar sedan. ”Love of mine @justinbieber” hade hon skrivit under den. Mest hat hade hon självklart fått. Men hon spelade bra. Dem trodde ju verkligen på att vi var tillsammans. Bilen stannade och meddelade att vi var framme. Jag knäppte upp säkerhetsbältet för att äntligen kunna sträcka på benen. Utan att invänta Kenny började jag gå mot ingången. Receptionisten slängde som vanligt en blick på mig utan att säga ett ord. Det störde mig, men jag lät henne liksom Kenny hållas. Jag hoppade in i hissen och klickade på 13. Hissresan kändes onödigt lång, men jag kom tillsist upp. Det här var L.As största hotell, men ändå var hissen segare än en sengångare? Jag förstod mig inte på samhället ibland… med raska steg gick jag mot vår dörr. Vakterna öppnade den åt mig och lät mig gå in. Det var knäpptyst. Hade hon stuckit? Jag skyndade mig in på vårat rum där jag mötte Noelles flin.

”Hej Justin, tappat bort något?” log hon sött. Jag suckade. Hon hade lytt mig för en gångs skull.

”Han kom nyss ut ur fängelset, okej? Jag måste rätta till det…” morrade Justin till svar. Och så var han tillbaka. Toppen Noelle, du förstörde kanske en kvälls lugn.
”Vadå fängelse?” flämtade jag. Justin sneglade på mig medan han knappade på skärmen.
”Han åkte för att hämta min beställning. Jag hade beställt mycket. När han kom till vårat ställe, så stod polisen där utanför. Ett anonymt tips...” berättade Justin snabbt, och mycket irriterat. Jag nickade lätt.
”Okej, okej, jag frågade bara.” mumlade jag. Han nickade och lade sedan ifrån sig mobilen för att resa sig upp.
”Det där i hissen… vad var det?” tog jag mod till mig att fråga. Om han blev sur nu var inte mitt problem.
”Tja, det är något som bara jag vet.” flinade han innan han försvann ned under vattenytan. Jag suckade.
Den killen alltså…

Jag vred och vände på mig i dem knöliga lakanen. Det var kokhett inne på hotellrummet jag befann mig i. Justin hade gått ut för ett väldigt bra tag sedan. Klockan slog 03.30. Enligt Justins instruktioner så skulle Sasha vara här klockan 9 imorgon. Det betydde att sömn inte var något jag skulle få mycket av i natt. Hopplöst reste jag mig upp och gick fram till balkongdörren, som vette ut mot stranden. En sval bris slog över min varma, bara kropp. Eller, jag gick omkring i ett tunt spets linne som Justin hade köpt till mig. Det och mina trosor var det enda som fick mig att inte drunkna i svett. Det var svalt ute, ljumt. Inte för kallt. Alldeles perfekt… Jag slog mig ned på den svarta utemöbeln, med blicken utöver horisonten. Solen började gå upp.

Att vara den jag är, i min position har aldrig varit enkelt. Inte ens som barn. Alla tjejkompisar hatade mig, så killarna var praktiskt taget dem enda jag umgicks med. Tjejer var bara drama, hela jävla tiden ska vi smeta runt allting. Göra en höna av en fjäder. Innan Liam kom så var jag ensam. Men Liam kom ändå inte förrän jag var tretton år gammal ungefär. Mamma och pappa hade hoppats på en liten dotter igen, en som dem skulle kunna älska. Göra rätt med, då jag vart så misslyckad. Men så kom Liam, som egentligen skulle hetat Leone om det hade blivit en flicka. Det hade varit en stor besvikelse, men det fick duga tyckte dem väll, med tanke på att dem inte adopterade bort honom chockerande nog. Det mesta av min barndom var ett svart dunkel. Inga minnen. Det lilla jag kom ihåg var inte det bästa heller. Mina föräldrar hade brytt sig om mig tills jag fyllde nio. Då tog jag ansvar för mig själv. Började skämma ut dem, slänga ur mig saker som jag inte borde. Då vart jag en förbannelse enligt prästen som var då, inte Rebeccas pappa. Då gjorde mina föräldrar allt för att få ett till barn. Ett annat barn. Som då vart Liam. Jag fyllde mina lungor med syre. Solen började visa sig längre bort vid horisonten. Snart var det väll morgon, och jag hade inte fått en blund. Inte bara tack vare Justin, utan för att det bara inte gick att sova. Min mobil vibrerade till inne på rummet. Jag reste mig upp och gick in för att hämta den. Jag sköt pilen åt höger för att låsa upp skärmen.

Hey Noelle, det är Sasha. Det kanske är lite sent och så, men jag kommer tyvärr inte kunna komma till dig klockan nio. Justin har gett mig andra uppgifter. Dig med av vad jag förstod. Han berättar imorgon när han kommer hem.:) Sasha.

Suck. Vad ville han att jag skulle göra nu? Åka till Somalia och ge små barn mat? Att vara under Justins makt var bara för jobbigt ibland. Om han skulle veta vad äkta kärlek var, skulle han aldrig behandla någon så här. Inte ens en fejkad flickvän. Vare sig jag är uppkäftig mot honom eller inte, så är han alltid hundra gånger värre. Var det någon payback eller? Mobilen fick följa med upp på balkongen denna gången, samt en filt. Jag skulle nog bli kvar där ute ett tag till, då jag inte ens kände mig sömnig alls just nu. Jag passade på att skicka iväg ett sms till Cece medan jag ändå hade tid för det.

Jag vet att allt är ganska tumult just nu. Men jag gör det här för en bra sak… När jag kommer tillbaka till Manhattan kommer du få veta allt. Jag kommer förklara också. Du kan väll ringa nån dag?:)Jag saknar dig Cece. Men vi ses snart. XO Noelle.

Hur mycket var klockan i New York? Två? Ett? Det var Torsdag, vilket resulterade att hon borde ligga till sängs, så vida hon skiter i skolan. Då är hon förmodligen ute på någon fest. Jag tänkte tillbaka på dagen då allt festande började. För min del.

***

Jag bet mig hårt i kinden. Det var hopplöst. Hur jag än drog i håret, kunde jag inte få upp den i någon fin uppsättning. Mamma dök upp i dörrposten med ett leende på läpparna. Hon verkade lycklig.

”Vill du ha hjälp?” undrade hon mjukt. Jag nickade och kollade mig själv i spegeln. Det var inget speciellt med tolv, bara ett år äldre än elva. Hon ställde sig bakom med händerna i mitt hår. Jag sneglade på locktången Cas hade glömt här igår natt. Vi hade suttit uppe hela natten, med Smarties och läsk. Inte så smart. Att vi skulle till mormor och morfar idag, efter en sådan natt, var inte roligt.

”Hade ni kul igår då?” Jag kollade storögt på mamma. Cas hade klättrat upp för stuprännan för att hon egentligen inte fick vara här, just för att vi skulle till mormor och morfar idag.

”Ni var inte direkt tysta.” förklarade hon leendes. Jag log också med tanke på kvällen igår.

”Ja, det var jättekul. Vi kollade på film, pratade och sminkade oss.” berättade jag exalterat. Hon nickade.

”Ja, vi hörde er minsann.” Leendet försvann. Hade hon hört det jag hade sagt? Min hals torkade.

”Jag menade d-det int-” började jag med stammande röst, men mamma slog sig ned på huk bredvid mig med en besviken suck.

”Att kalla Lester för pedofil är en sak, att få några grannar emot oss. Men att ni två har förstört hans cykel, och kastat ägg på honom  gör mig redigt besviken Noelle.” viskade mamma besviket. Hennes ögon var glansiga, rösten tjock som om hon skulle brista ut i tårar när som helst. Jag nickade förstående.

”Jag vet. Förlåt.” bad jag henne. Hon kollade på locktången som låg i hörnet av mitt stora rum.

”Är det där Cas’?” frågade mamma lugnt. Jag nickade stumt. ”Vill du ha lockigt hår?” log hon och plockade upp den röda locktången. Skulle vi verkligen använda Cas’ locktång? Hon hade fått den ifrån Spanien trotsallt… Att behöva välja tyngde mig, men hon sa igår att jag aldrig fick använda den. Men det var ju hon som hade lämnat den här…

”Okej.” nickade jag. Mamma stoppade in kontakten i väggen och smekte mitt blonda huvud.

”Du kommer bli så fin. Ska du inte klä på dig?” andades hon vänligt ut. Jag blickade min utstyrsel som var en röd blus och ett par vita jeans. Klä på mig?

”Jag är påklädd…” mumlade jag tveksamt. Hon skakade på huvudet samtidigt som hon letade efter något i min byrå. Vad gjorde hon? Jag skulle ha på mig det här! Men hon fortsatte leta efter det hon sökte. Sekunden senare drog hon upp en prickig klänning, som jag fått som åttaåring.

”Ta på dig det här.” beordrade hon mig. Mormor och morfar brydde sig kanske om hur man såg ut, men de skulle nog inte kasta ut mig om de såg hur jag var klädd.

”Nej. Jag ska ha på mig det här.” trotsade jag henne.

”Noelle, nu lyssnar du på mig” sa hon och tog ett hotfullt steg framåt, ”ta på dig det här. Nu.”

”Nej.” upprepade jag kallt. Hon skulle inte få bestämma över mig, inte idag. På min födelsedag.

”Gör som jag säger!” skrek hon och tog ett steg närmre, med locktången i handen. Den trycktes mot min arm. Det sved. Rejält. Hon märkte inte ens att den befann sig mot min arm, och jag förmådde mig inte att skrika. Det började ryka. Den hade säkert bränt igenom min hud vid det här laget. Mamma kollade ned på armen.

”Åh, herre!” utbrast hon och drog undan locktången som nu hade blod på sig, som sakta men säkert brände sig fast. Min blick föll ned på min arm. Det var rött, men små svarta skorpor på vissa ställen. Tårarna brände i ögonen på mig. Min syn var suddig. Mamma greppade tag om min axel för att få in mig på badrummet, där hon tryckte den min arm i handfatet innan hon vred på det kalla vattnet. Smärtan minskades, men den fanns fortfarande där. Hon smekte min hand medan hon baddade såret med kallt vatten.

”Förlåt älskling, åh, förlåt, förlåt…” viskade hon ledsamt i örat på mig. Jag svalde hårt, men det fanns inget att svälja. Mamma gick med snabba steg ut ur badrummet och kom sedan tillbaka med pappa.

”Vad har du gjort?!” väste han mot henne. Folk skulle säkert tro att jag blev slagen hemma. Misshandlad. Jag slog mig ned på toalettlocket medan pappa hade gått för att hämta bandage.  Där satt jag. Tårarna rann stumt ned för mina kinder. Vad skulle jag göra? Jag drog upp en låda under handfatet där alla plåster låg och klistrade på några på såret. Det sved, men vad kunde jag göra åt saken? Utanpå lindade jag papper runt som jag sedan tejpade samman med ännu ett plåster. Utan att tänka om, öppnade jag fönstret och klättrade smärtsamt ned för stuprännan. Min mobil började surra i samma stund som jag landade på grusgången.

”Hallå?” grät jag in i luren.

”Varför gråter du? Har det hänt något?” frågade Cas oroligt i andra änden, som det dunkade musik ifrån.

”Kan jag få komma till dig?” bad jag ledsamt. Jag kunde höra hur hon nickade.

”Ja då. Kom till Stredfordgatan 34. Jag väntar utanför huset, okej? Du vet att du alltid kan komma till mig om du behöver något Noelle.” påminde hon mig, något hon gjorde flera gånger i veckan.

”Ja.” viskade jag och lade sedan på. Nu skulle jag dricka så mycket så att alla mina bekymmer försvann.

***

”Noelle?” Justin skakade på min axel. Jag vägrade slå upp ögonlocken. Klockan måste vara mycket.

”Noelle!” röt Justin irriterat och slog en kudde över mitt ansikte. Mentalt log jag. Han skulle få försöka lite till. Vilket han gjorde. Han bar upp mig i sin famn, men stannade sedan. Då förmådde jag mig att öppna ett öga. Han höll mig över balkongräcket. Mitt hjärta slog en volt.

”Ta in mig!” skrek jag förtvivlat. Justin skrattade bara, men släppte ned mig på balkongen igen.

”Hur mycket är klockan?” gäspade jag trött.

”Halv tio.” log han. Han måste ha förstått att jag inte kunnat sova då jag satt på balkongen. Varför ska han vara så jävlig? Aldrig låta mig ha en lugn stund för mig själv. Varför hade han inte kunnat bära in mig i sängen istället? Låtit mig sova vidare? ”Jävla idiot.” suckade jag irriterat.

”Gå och duscha, klä sedan på dig. Vi har viktiga saker att göra.” berättade han. Viktiga saker in my ass. Men jag var alldeles för trött för att starta en dispyt med Justin så här tidigt på morgonen, så jag gick bara in på badrummet.

Jag behövde inte någon superlång dusch, så jag gick bara någon minut senare ut ur badrummet. Justin satt med mobilen fastklistrad mot örat. Som vanligt då alltså… jag drog upp dragkedjan till min resväska och började gräva efter lite kläder. ”Ta den.” ville Justin och pekade på en puderrosa kavaj jag nyss hade slängt ut på golvet. Suckandes, drog jag upp ett par svarta skinnbyxor och ett svart linne till den innan jag gick in på badrummet igen. Justin log bakom mig när jag slog igen dörren. Typiskt honom. Men var man ihop med Justin Bieber skulle man väll se sofistikerad ut. Alltid. Kläderna satt på min kropp inom några sekunder. Jag drog med handduken igenom håret, fönade det och lockade det sedan. Det påminde mig om det hemska minnet jag hade med locktångar. Jag kollade ned på ärret som fortfarande var prytt på min arm. Tillbakablickar forcerade på min näthinna. Jag sminkade mig snabbt för att sedan kunna ta mig ut ur badrummet. Ångesten hade kommit krypandes, men jag hann ta mig ut innan det värsta hann börja, Justin stod redo att gå med någon mörkhyad man bredvid sig.

”Noelle, det här är Kenny. Kenny, du känner Noelle…” viskade Justin hest. Jag nickade bara snabbt.

”Vadå? Jag känner igen honom, men du sa ju att alla i ditt förra team lämnat dig?”

”Ja, men Kenny var villig att komma tillbaka. Han tror att du har förändrat mig.” suckade Justin.

”Och det har hon. Du är inte lika arrogant som förut.” hostade Kenny fram, med ett gömt leende.

”Tro mig, han är värre.” meddelade jag Kenny som inte hade en aning om vilken uppgift han tagit åt sig. Att vakta Justin Bieber var inte det enklaste. Men skulle han verkligen få tillbaka allt annat nu också? Sina kompisar, hans crew, hans familj…? Bara tack vare mig? Jag var inte så mycket bättre heller, men det visste dem ju inte.

”Vi ska iväg på ett möte med Scooter. Du kan ju… stanna här.” muttrade Justin med en blick på mig.

”Va? Vadå vänta här?” härmade jag honom uppretat. Han nickade.

”Ja? Förstår du inte? Du ska vara på det här rummet, tills jag kommer tillbaka. Jag kommer ha en vakt här utanför som kommer se till så att du inte smiter ut, din lilla bi-”

”Justin!” avbröt Kenny honom. Han kanske fattade nu att Justin inte förändrat ett dugg? Eller inte.

”Jaja, stanna här bara.” Dem vände om och gick ut ur rummet med en smäll. Då var jag ensam kvar då. Solen strålade in i rummet, så lampor behövde inte tändas. Uttråkat gick jag ut i köket för att leta reda på något att äta. Hade han väckt mig så tidigt, tvingat in mig i duschen, tvingat mig att klä på mig, för att sedan bara sticka? Bra taktik. Kylskåpet stod tomt. Det enda som fanns var en skål med vindruvor som var en prydnad. Bättre än inget. Jag tog en vattenflaska och skålen med Vindruvor med mig in på rummet igen. Jag skrollade igenom Twitter, Facebook, Instagram, rensade mina bilder, la upp en bild på Justin och mig på Instagram, spelade lite spel men tiden verkade inte vilja rinna. Halv ett fortsatte jag sysselsätta mig genom att spela spel på min mobil eftersom att frukten var slut, och mitt vatten. Dörren ute i hallen smällde till, vilket skrämde livet ur mig. Jag skyndade mig upp på fötter för att kolla vem som hade kommit in i rummet.

Previously: Vi behöver prata, du kan inte rymma nu Noelle. / J.

Noelle, var inte barnslig! Du kanske skulle ha sagt sanningen? Ja, du försökte se hur jag reagerade och du lyckades. Jag fick PANIK! Kom tillbaka till hotellet så snabbt du kan. / J.

Vad hände egentligen? Justin har ringt och frågat efter dig. Vart är du? XOXO Cas

Med en suck stängde jag av mobilen. Jag orkade helt enkelt inte få en massa meddelanden, som jag ändå inte skulle svara på. En svart bil körde förbi mig, men backade sedan. Jag reste mig genast upp och slängde iväg cigaretten. Dörren öppnades, och en gestalt tog ett steg ut.

”Vad vill du?” morrade jag. Justin spände käken för att stöta undan mina ord. Vart han aldrig.. mänsklig?

”Förlåt, okej? Jag fick panik? Kan du inte bara komma tillbaka till hotellet? Vi borde dra iväg till L.A.”

”Vad fan ska jag i L.A att göra?” suckade jag. Jag orkade verkligen inte med ännu en roadtrip med Justin, som bara handlade om att dricka och knulla för honom, och sitta på hotellet för mig. Det började bli tråkigt.

”Vi ska på balen, remember?” påminde han mig. Jag pressade cigaretten mot väggen innan jag slängde iväg fimpen. Ville jag ens med på den där balen? Visst, jag var hans ’flickvän’ men det var inget kul direkt.

”Jag kan säga att jag älskar dig när vi ligger.” flinade han perverst. En äcklad suck lämnade min mun, men inombords hoppade hjärtat över ett slag. Inte för att han skulle mena det.

”Äckel..” väste jag även fast jag egentligen ville hoppa upp i hans famn. Vad var det med mig?!

”Kom igen nu sunshine, vi har ett plan att passa.” vinkade han mig till sig. Min blick föll tillbaka mot hållet jag kommit från för några minuter sedan.

”Men Rebecca då?” utbrast jag. Justin, som stod vid bildörren, vände sig om och skakade på huvudet.

”Ring henne på vägen eller något. Vi måste dra, fattar du trögt eller?” röt han lågmält för att inte väcka uppståndelse. Jag drog mig åt sidan, utom räckhåll för honom. Hans kinder blev röda av ilska.

Jag log stort, jag hade lyckats reta upp honom, ”Men det tar bara en sekund… baby, please?”

Han stod med en stenhård blick på mig, i vetskap om att det stod ett gäng tjejer på andra sidan gatan som nyligen hade kommit dit. Han kunde väll inte säga nej till sin kära flickvän eller?

”Okej, men det får ta en sekund då. Jag följer med in också.” bestämde han hårt. Trippandes hoppade jag in i bilen med Justin efter mig. Chauffören började genast köra mot Rebeccas hus.

”Jag tror inte hon vill ha dig där inne efter vad du gjorde.” trodde jag när bilen stod utanför hennes hus. Justin drog en trött hand genom sitt hår och blängde oförstående på mig.

”Vad har jag gjort henne? Jag har aldrig träffat någon Rebecca?” Jag lutade mig närmre honom, det stank alkohol ur hans mun. Så klart att han hade druckit så pass mycket att han inte kom ihåg något som hade hänt dem senaste timmarna, förutom att jag hade lurat honom. Det hade väll cirkulerat runt i hans tankar hela tiden när han hade druckit.

”Jo, i gallerian. Du tog tag i hennes arm – hårt – för att få henne att ta dig till baksidan.”

”Jaha, henne. Jaja, skynda dig då.” gurglade han och drog upp en cigarett. Jag kysste honom lätt på kinden och hoppade sedan ut. När dörren slogs igen bakom mig, stelnade jag till. Vad fan hade jag gjort? I samma stund som jag skulle vända om slogs dörren upp, med en orolig Rebecca i mitten, ”Vart har du varit? Tar det 10 minuter att hämta lite luft?”

”Ja. Du, jag måste dra. Jag är så ledsen, men jag har jobb att sköta Beccy.” ursäktade jag mig.

”Men… det är någon här.” meddelade hon mig i all hast. Jag snodde förvånat runt med höjda ögonbryn.

”Vem då?”

”Laurel heter hon. Sa hon. Typ.” gissade hon på. Jag drog upp bildörren där Justin låg och sov.

”Okej. Jag kommer.” suckade jag och smällde sedan igen den i hopp om att Justin nu skulle vakna.

”Fan!” hörde jag honom gorma inifrån bilen. Ett skadeglatt leende spreds på mina läppar. Med snabba steg tog jag mig in i vardagsrummet där Rebecca och den så kallade Laurel satt.

”Åh, hej Miss. Hastings. Var vänlig att slå dig ned.” log Laurel stelt utan att släppa sin svarta mapp. Det stack ut lite papper på sidan, vilket meddelade att den var överfull. Med ett stön satte jag mig ned i den försjunkna skinnsoffan som Rebeccas familj hade haft här ända sen jag var liten av vad jag kunde minnas.

”Din lillebror, Liam, gick bort för något år sedan, stämmer det?” mumlade hon, blickandes ned i ett ny utskrivet dokument. Jag kunde känna lukten av utskrivare ända hit. Vem var hon? Omedvetet sa jag det högt, när jag trodde att jag bara tänkte det.

”Jag är från försärkringskassan, Laurel Fitzgerald.” presenterade hon sig. Hon måste vara tysk.

”Men vad vill försäkringskassan mig? Ella Hastings, Liams mamma, henne kan ni väll prata med?” antydde jag barskt. Laurel drog upp sina svarta glasögon lite längre upp på sin blanka näsrygg.

”Ella Violet Hastings? Är inte det din mor också? Bara Liams?” frågade Laurel dumt. Rebecca granskade mig med en kall blick. Jag skakade på huvudet, ”Nej, hon är min mor också.”

”Nå, okej. Ni har inte fått ut försäkringen av döden på Liam Eric Hastings ännu. Den ligger på kring 4 Miljoner dollar. Du är ju myndig, 18 år var det va?” Jag nickade, ”Hm, då kan man lägga över pengarna på ett gemensamt konto. Du kan lägga över pengarna till Ellas konto när du får tag i henne. Försäkringskassan kan inte behålla alla pengar för alltid. Dem försvinner om en mån-”

”Ja, jag kan ta dem.” avbröt jag henne snabbt. Varför inte bli rik? Men att det var Liams försäkringspengar tyngde mig lite. Allt hade ioförsig varit mitt fel. Allt skulle vara fel.. men jag kunde ju låna lite… Ella skulle ju få tillbaka att sen.

”Okej, då ska du skriva under här” berättade hon och pekade på en linje, ”och här.” Jag greppade tag om pennan, just som samma dag som Justin och jag hade skrivit på kontrakten och skrev mitt namn med snirkliga bokstäver. Laurel log mot mig innan hon återigen stoppade ned papprena i mappen.

”Pengarna finns nu på ditt konto. Du var den som var hos Liam när han dog va?”

”Ja.” svarade jag med tjock röst. Hon nickade strikt och drog med sin hand över sin strama håruppsättning.

”Då är pengarna rättmätigt dina. Du var den sista att se honom leva, alltså var han under ditt ansvar. Ni var ju familj trotsallt. Din… farmor hade skrivit över en massa pengar på Liam, men skrivit att om han dog var dem dina. Tvärtom också. Så det är en del av pengarna här och nu.”

Farmor? Henne hade man inte hört från på ett tag.. varför brydde hon sig ens om mig och Liam? Så som hon hade betett sig mot oss kan man ju undra vad som är fel med kärringen.

”Okej, tack.” mumlade jag oberört. Rebecca kastade en kall blick mot dörren. Jag vände mig och mötte Justins blick. Hade han hört det där?

”Du kunde ha berättat. Så berätta nu.” beordrade han kallt. Jag skakade på huvudet.

”Du har ingen rätt att veta.” morrade jag till svar, vilket också var sant. Det stod ingenstans i kontraktet att Justin skulle få veta saker om mitt privatliv. Jag orkade verkligen inte bara.

”Hmpf, du vet nästan allt om mig.” antydde han med en dröjd blick på mig.

”Du är Justin Bieber, det är annorlunda. Alla vet allting om dig. Respektera att jag inte vill.”

”Jaja, hora…” Han klickade på den stora platt tv:n på väggen till Flygplanet. Att resa så mycket började bli tråkigt om jag ska vara ärlig. Från Manhattan till Vegas, till Dallas, till L.A och sedan till Vegas igen innan vi skulle tillbaka till New York. Roise kommer få spel på mig när jag kommer hem… suck. Skolan hade antagligen kastat ut mig vid det här laget. Men jag hade all tid i världen att skaffa mig ett bra jobb, jag var ju ihop med Justin Bieber. Han kunde betala vem som helst för att få in mig på skolor och jobb.

”När är balen?” undrade jag. Justin bröt blicken från tv:n där något program om Lemurer gick.

”I övermorgon. Så imorgon, ska du köpa klänning med… Sasha, din nya bästis i L.A.” bestämde han.

”Va? Tänk om jag hatar Sasha då? Vad gör du då?” Han flinade bara åt mina ord.

”Du kommer inte hata Sasha. Och även om du gör det, så kommer du inte kunna göra något åt det.” skrattade han kyligt. En suck lämnade min mun. Han styrde verkligen över allt som pågick i mitt liv. Han mötte min blick, ”Pengar behöver du i alla fall inte. Det fixade ju… tanten där.”

”Det är min-, Liams försäkrings pengar. Tror du jag är så dum?” väste jag till svar. Skulle han göra så om Jazmyn dog? Ta hennes försäkringspengar till att shoppa eller bara köpa en massa droger?

”Fine, du får pengar av mig då Miss. Bortskämd. Du är min lilla prinsessa som sagt. Kom.” Han lutade sig fram och tog tag om min midja. En stöt for igenom min kropp när han rörde vid mig. Men sammarbetsvilligt reste jag mig och slog mig ned i hans knä, vilket var vad han ville. Hans läppar vandrade över min hals, vilket fick mina nackhår att resa sig upp. Gåshud uppstod på mina bara armar. Justins leende avtecknades i min nacke.

”Gillar du det här?” viskade han hest i örat på mig. Jag bet mig löst i underläppen.

”Mhm”, var allt jag kunde få fram. Hans sög tag i en bit hud på vid min pulsåder. Jag stönade inombords. Han skulle bara bli så mallig om jag skulle stöna högt. Det skulle han inte få.

”Vad vill du göra när vi kommer fram… Noey?” Jag grymtade till åt det fula smeknamnet. Babe var bättre.

”Vad tror du?” flinade jag retfullt mot honom. Han drog en hand genom sitt hår och log malligt.

”Ligga med mig. Knulla, och festa såklart.” antog han leendes.

”Åh, gå och sug av någon.” muttrade jag och reste mig upp för att sätta mig längre bort i planet. Justins blick följde mig ända bort till platsen, ”Jag skojade bara Noey!” ropade han bort till mig. Jag drog upp hans iPad i famnen utan att svara på hans tilltal.

”Ey, ey, ey… Vart ska du?” stoppade Justin mig med blicken på min utstyrsel. Ett flickaktigt leende bildades på mina läppar.

”Bada? Vill du joina eller?” undrade jag. Han kollade återigen ned på min bikini som satt lite för tajt vid brösten innan han nickade. Jag slängde den rosa handduken runt axeln igen innan jag lämnade hotellrummet. Han hittade väll ned till poolen. Ett gäng killar stod lite längre bort från hissen. En av dem kollade mot mig, knuffade till den andra som också började kolla. Så höll det på tills alla stod med blicken på min rumpa. Bara för att sukta dem lite extra putade jag med den. I ögonvrån såg jag hur en blond kille tog mod till sig att komma fram till mig.

”Tja snygging, vad heter du?” hälsade han flörtigt. Jag suckade mentalt. Fanns det något sämre att säga?

”Noelle.” log jag och skakade hans hand i försök om att inte visa min avsmak för honom. Näsan var för stor, en varfylld finne hade satt sig i pannan på honom.

”Noelle… vackert namn… Jag heter Evan. Är du ledig ikväll?” Innan jag hann svara kom Justin upp bakom mig med armen runt min midja. Han böjde sig ned och kysste mina läppar, längre än nödvändigt. Evan stod bara där med häpna ögon.

”Hey babe, stör den här killen dig?” frågade Justin. Han var bra på att skådespela minsann. Jag log bara.

”Nej då, han hette Evan och frågade bara om numret till receptionen. Han har fått för många bollar i huvudet.” fnittrade jag sockersött. Det plingade till och hissdörrarna slogs upp. ”Hej då Evan, trevligt att träffas!”

Killarna vid dörren började oo-a till Evan som besviket lunkade tillbaka. Han hade i alla fall varit modigare än dem andra som bara hade stått där. När dörrarna stängdes igen, tog Justin förvånads vis inte bort armen runt min midja. Flera gånger rörde jag på höften, i hopp om att han kanske bara hade kommit bort i tankarna lite, men icke. Han stod tillochmed och sms:ade med Jonathan. Ett leende tog plats på mina läppar. På något sätt kände jag mig stolt. Som om jag hade vunnit över honom. Dörrarna slogs upp och vi befann oss nu i lobbyn. Justin nickade mot en tjej som gick förbi, med namnet Rita, som stod med svarta bokstäver på den guldiga brickan på hennes bröst. Hans arm började hetta till vid min midja. Handen tog ett fastare grepp om min mage så att han inte skulle tappa taget. Här nere kanske han bara höll så för att få uppmärksamhet. Noelle och Justin på Los Angeles finaste hotell! Skulle väl stå prytt på alla tidningar imorgon. Justin slog upp glasdörren åt mig och släppte taget om min midja. En våg av besvikelse träffade mig, men jag försökte att inte bry mig. Justin Bieber betydde ingenting för mig, eller hur? Nej då. Det är bara… en fejkad relation.

”Ska du ha något?” frågade Justin som var på väg till baren lite längre bort. Jag blickade ut över solstolarna vid poolen. Det var nästan tomt på folk. Men det hade ändå börjat skymma, så dem flesta skyndade sig väll till alla fina resturanger för att få bra platser.

”Ja, en Mango Dream.” Han nickade och gick med snabba steg mot baren. Jag följde hans ryggtavla med blicken. Hans mage förförde mig på så många sätt varje gång jag såg den. Men med en huvudskakning så vaknade jag ur min Bieber-dvala. Lika bra att växa upp Noelle, han vill inte ha någon som dig. Stönandes slog jag mig ned på första bästa solstol. Justin kom lunkandes mot mig med båda drickorna i varsinn hand. Ibland kunde han vara snäll… när han ville alltså.

”Här. Dem hade i lite extra mycket gin, men det gör väll inget?” sa han och räckte över mitt glas.

”Ne.” grymtade jag till svar och fångade upp sugröret med tungan. Justin slog sig ned med blicken i mobilen.

”Ska du bara hålla på med Jonathan?” undrade jag lågmält. Att sura upp honom i onödan var inte värt det. Jag orkade inte starta en ny dispyt med honom om att jag lade mig i eller tjatade för mycket. Det hade varit en lång resa… eller, lång och lång. Så mycket sömn hade jag inte fått inatt.

”Han kom nyss ut ur fängelset, okej? Jag måste rätta till det…” morrade Justin till svar. Och så var han tillbaka. Toppen Noelle, du förstörde kanske en kvälls lugn.

”Vadå fängelse?” flämtade jag. Justin sneglade på mig medan han knappade på skärmen.

”Han åkte för att hämta min beställning. Jag hade beställt mycket. När han kom till vårat ställe, så stod polisen där utanför. Ett anonymt tips...” berättade Justin snabbt, och mycket irriterat. Jag nickade lätt.

”Okej, okej, jag frågade bara.” mumlade jag. Han nickade och lade sedan ifrån sig mobilen för att resa sig upp.

”Det där i hissen… vad var det?” tog jag mod till mig att fråga. Om han blev sur nu var inte mitt problem.

”Tja, det är något som bara jag vet.” flinade han innan han försvann ned under vattenytan. Jag suckade.

Den killen alltså…

Previously: ”Vart ska du?” frågade Noelle, som nu stod lutad mot dörrkarmen. Min tunga blev alldeles torr.
”Las Vegas. Nej, du får inte följa med. Jag ska jobba, i många månader…” ljög jag, alldeles för svagt. Hon måste ha sett igenom det, annars var hennes hörsel lika dålig som mina lögner.
”Justin, ja-” 
”Du behöver inte säga något. Jag har redan ett plan som väntar.” berättade jag och drog igen väskan.
”Jag är inte gravid!” skrek hon menandes. Jag kollade chokat upp på henne. Vad menade hon? Inte gravid?
”Men du sa ju…?” frågade jag dumt. Jag förstod ingenting just nu. Vad höll hon på med egentligen?
”Ja. Jag skulle se om du skulle stanna. Vara en man. Men tydligen så är du en fegis.” Hon drog på sig jackan utan några om- eller men och lämnade rummet. Ensam stod jag kvar vid sängen. Vad fan?

Noelles Perspektiv:
Det hade alltid legat där i bak tanke att han skulle sticka. Vad skulle göra Justin till den perfekta pappan om inte ens jag kan vara den perfekta mamman? Hur kan vi ens fortsätta så här? Det tänker jag inte…

Det här går inte längre. Jag gör slut. Och slutar. Tar första bästa plan till New York som går. Försök inte invända Justin. N.

Nu fanns det ingen återvändo. Men vart skulle jag ta vägen? Till Amy? Till någon annan kompis? Till Cas? Tårarna brände i ögonen, men jag tänkte inte gråta. Jag är Noelle Hastings för guds skull! Undra hur många gånger jag tänkt så för att hålla tårar inne… för många förmodligen.
”Noelle!” ropade en gäll röst bakom mig. Jag snodde runt och såg en svart kalufs komma springandes mot mig. Rebecca? Ett litet leende tog plats på mina läppar. Rebeccas pappa och Ella kände varandra sedan High School, så jag hade fått jobba som Rebeccas barnvakt när jag var fjorton ungefär, i den åldern jag skulle tro att hon var i nu. Hennes pappa var präst, och hade därför inte kunnat vara hemma så ofta. Hennes mamma jobbade ända bort i Wisconsin. Så hon hade behövt ’En extra kompis’ som dem hade sagt när jag hade fått jobbet. Hon slängde sina armar runt min kropp.
”Hey Rebecca! Det var längesen…” hälsade jag och försökte tänka tillbaka på när vi senast hade träffats.
”Ja, ända sen Liams begravning.” sa hon utan att tänka sig för, men ångrade sig snabbt. ”Förlåt.”
”Det är okej.” svarade jag med en klump i halsen. Varför skulle jag alltid ta allt som om det vore okej? Jag hatade det här. Att bli sårad. Jag kanske hade ett hjärta hårt som sten, men jag var en människa med känslor. Att se folk i min närhet dö, eller såra mig gjorde mig… bräcklig.
”Jag träffade din pojkvän förut. Ett riktigt svin.” berättade hon och petade på en vattendroppe som hade lagt sig på hennes mörkblåa jacka. Hennes svarta hår låg fritt på hennes axlar, men det hade ett flertal vattendroppar i sig vilket fick det att se magiskt ut… hennes hår hade alltid fascinerat mig. Mitt hår var ju egentligen bara… blont och äckligt. Men nu, brunt. En förbättring, men fortfarande äckligt.
”Tell me something I don’t know…” skrattade jag kallt. Hon nickade och kavlade upp jackärmen för att visa ett blåmärke på sin arm. Jag smekte det med min tumme. Hade Justin gjort det här? Som om hon hade kunnat läsa mina tankar, nickade hon.
”Han ville ha hjälp ut ur gallerian, du vet den äckliga? Men jag ville inte hjälpa honom, så han tog tag i mig och släpade mig till nödutgången, där råttorna är uppspikade… så fick jag det här. Om pappa ser det så kommer han döda mig.” gnydde hon med rädslan i blicken. Hennes pappa hade alltid varit mån om sin lilla ängel. En gång hade hon blivit nedknuffad av Trent, en kille i hennes klass som liten, från en lekborg. Hennes pappa hade åkt hem till Trent. Dagen efter flyttade Trent och hans familj från Dallas. Enligt ryktet så förbannar han alla som är elaka mot Rebecca. Men det tror jag inte på. Han är präst för guds skull! Inte någon demon…
”Jag ska prata med Justin… tids nog…” lovade jag henne. Hon drog ned jackärmen igen.
”Vill du följa med hem? Det är bara jag och Buster hemma.” Buster var en gammal labrador som dem hade haft sen en evighet. Jag tvekade en stund, men nickade sedan. Jag hade ändå ingenstans att ta vägen, så varför inte gå hem till Rebecca? Där skulle jag kanske kunna sova, så att jag slapp träffa Justin… Hon krokade ihop sin arm med min och log sockersött, ”Jag har saknat dig Noelle. Asså, den gamla Noelle. Den som inte festar, dricker eller röker.” Oh boy, vad skulle jag svara på det? Jag hade ju inte direkt förändrats så värst mycket… Så jag log bara. Har man inget att säga, ska man le hade Ella berättat för mig någon gång som liten.
”Kan jag…” ”Vill du…” började vi båda i mun på varandra. Utan att visa hänsyn till henne, pratade jag.
”Kan jag sova hos er? Det är bara för natten, sen åker jag tillbaka till hotellet.” frågade jag oblygt.
”Såklart! Jag hade precis tänkt fråga det, pappa är hos mamma i Wisconsin, så det blir bara vi. Och Buster.”
Jag nickade. Toppen. Då kunde jag åtminstone sova lugnt, utan att oroa mig över samtal eller möten med Justin. Min mobil hade säkert intagit en massa meddelanden och samtal från Justin vid det här laget. Från Rosie också om jag fick gissa… Cece kanske också hade sms:at då och då, men jag brydde mig inte. Ville dem mig något fick dem komma till mig.

Det doftade kanel och brasa hemma hos Rebecca. Brutus kom springandes mot oss i sån fart att öronen hoppade mot huvudet. Det såg så komiskt ut, att jag behövde skratta. Rebecca snappade snart därefter på i skrattet. Brutus kollade på oss med huvudet på sned i frågan om vad vi skrattade om. Jag hängde upp jackan på metallkroken och gick in i deras kök. Allt jag hade ätit idag var en tugga av pizzabiten Justin hade gett mig, och lite Nutella. Det var allt.
”Är du hungrig? Ska vi laga mat?” frågade Rebecca med sin mörka röst, som inte alls passade ihop med hennes utseende. Eller, mörk och mörk… den var inte direkt pipig eller flickaktig bara. Min mage kurrade som svar. Rebecca log.
”Pasta Pesto?” föreslog hon. Utan att svara tog jag fram en kastrull och ett pastapaket som bekräftelse. Hon gick mot kylskåpet för att ta ut glasburken med pesto. Jag fyllde kastrullen med vatten till det svarta strecket och slog på plattan. Brutus lunkade fram till sin matskål som stod exakt bredvid spisen. Undra hur många gånger han hade suttit vid matskålen, med blicken på Rebecca som lagade mat, tiggandes om en smakbit.
”Röker du fortfarande?” ville Rebecca veta. Hon satt nu vid deras mörka köksbord och rev parmesan ost ned på ett fat. Vad skulle jag svara? ’Ja, jag röker, super och festar så ofta jag kan. Men schyy, säg inte till någon!’ och sedan skratta eller?
”Ja.” svarade jag ärligt. Hon nickade dystert med blicken på rivjärnet hon höll i sin hand.
”Varför då? Du borde inte röka…” tyckte hon besviket. Jag gick fram och slog mig ned bredvid henne.
”Nej. Men när man väl har börjat kan man inte sluta. Man blir beroende. Det blir som ett sug som etsar fast sig i fingrarna, och hjärnan. Man suktar efter mer…” berättade jag. Hon upphörde rivandet och kollade upp på mig.
”Men det finns ju tuggummin som gör så att man slutar.” konstaterade hon med en gnutta hopp i rösten.
”Rebecca , jag vill inte låta elak, men låt mig leva mitt liv. Gör inte samma misstag som mig bara.” Jag reste mig upp för att hälla i pastan i det kokande vattnet.
”Nej då. Men det är mina kompisar… dem vill att jag ska-”
”Du ska inte, okej? Om dem någonsin försöker ge dig en cigarett, så ska du gå därifrån. Lova.” begärde jag med hård röst.
”Okej.” lovade hon och lade undan både osten och rivjärnet. Jag nickade lätt. Brutus stod och lappade i sig vatten så att det stänkte här och var på golvet. Min blick var starkt fokuserad på vattnet, så jag märkte inte när min hand föll ned i det kokande vattnet.
”Aj! Fitta!” skrek jag och slet upp handen ur vattnet. Den var röd. Det bultade om den, så jag visste inte vad. Rebecca slog igång kallvattnet och föste mig ditåt. Det var skönt att ha den under det kalla vattnet, smärtan försvann för en stund. Men bara några minuter senare så försvann känseln i fingertopparna. Jag drog undan handen och torkade av den med kökshanduken Rebecca räckte över.
”Tack…” mumlade jag tacksamt. Hon nickade bara och sänkte värmen på plattan. Pastan måste varit klar.
”Vad tänkte du på? Justin?” frågade hon nyfiket. Justin? Varför skulle jag tänka på honom? Han var den sista personen i världen jag skulle ägna en tanke åt just nu. Om testet hade varit positivt, så skulle jag stått ensam ute i regnet nu, med ett barn i magen och ingenstans att ta vägen.
”Nej. Eller… lite.” erkände jag. Jag hade ju haft honom i bakhuvudet hela tiden. Varför blev det såhär? Mitt liv sög verkligen… det kunde vilken kotte som helst erkänna. Vem skulle vilja byta liv med Noelle Hastings, tjejen som dödade sin lillebror, blev hatad av sin mamma, iväg skickad till New York, vart tvungen att bli ihop med Justin Bieber på låtsas, men fick känslor för honom? Ingen skulle nog vilja det.
”Det suger va? Att vara kär?” antog Rebecca. Jag nickade menandes och drog en hand genom mitt hår.
”Suger gör det minst sagt...” Hon kunde ju inte få veta att vårat förhållande bara var ett PR trick. Då skulle hon förmodligen försäga sig eller något, vilket hade skett förut. En gång hade hon sett mig röka, så jag bad henne att inte berätta för någon, men ändå berättade hon för sin pappa som i sin tur berättade för mina föräldrar. Buller och kalas hade det minst sagt blivit då. Rebecca lutade sin haka mot sina händer.
”Jag är också kär. I Quartebacken, James. Han är såå snygg!” kvittrade hon kärleksfullt och fladdrade med sina ögonfransar. Jag fnös. Jag kom minsann ihåg när det där var jag. Kär i skolans populäraste kille, bra betyg, fint utseende, kompisar som inte hade dåligt inflytande. Nu hade jag inget. Men det var bättre. Man blev blind av kärlek, så som jag hade blivit blind för Justin. Ett tag. Han hade haft mig under sin makt. Tankarna om honom gjorde mig fortfarande lite knäsvag, men jag kände mig kall inombords. Han hade skitit fullkomligt i allting. Jag som hade trott att han kanske kände något litet för mig i en sekund. Allt det kom till vett idag. Justin Bieber brydde sig inte om någon. Han blev inte kär i någon. Noelle Hastings brydde sig inte heller om något. Eller någon. Aldrig mer.. lovade jag mig själv. Rebecca tog fram ett durkslag att hälla den skållheta pastan i.
”Jag kommer snart.” försäkrade jag henne och gick med snabba steg ut i hallen, sedan ut ur huset. Så fort jag hade kommit iväg något kvarter, sjönk jag ned med ryggen tryckt mot en vit fasad och en cigarett i munnen. Röken yrde i luften framför mig. Förbi passerande slängde en blick på mig, då och då. Vissa kände tillochmed igen mig. Men Ella kände ju allt och alla här i Dallas, så det spelade ingen större roll om vad de sa till henne. Hon skulle inte direkt bry sig och ringa mig så fort hon kunde. Jag tog upp min mobil för att klicka igenom alla sms och missade samtal.

Vi behöver prata, du kan inte rymma nu Noelle. / J.

Noelle, var inte barnslig! Du kanske skulle ha sagt sanningen? Ja, du försökte se hur jag reagerade och du lyckades. Jag fick PANIK! Kom tillbaka till hotellet så snabbt du kan. / J.

Vad hände egentligen? Justin har ringt och frågat efter dig. Vart är du? XOXO Cas

Med en suck stängde jag av mobilen. Jag orkade helt enkelt inte få en massa meddelanden, som jag ändå inte skulle svara på. En svart bil körde förbi mig, men backade sedan. Jag reste mig genast upp och slängde iväg cigaretten. Dörren öppnades, och en gestalt tog ett steg ut.

Solen sipprade in mellan dem vaniljfärgade – nya skulle jag tro – gardinerna. Hotellrummet var brunt, vitt och vanilj färgat. Överallt fanns det något i någon av dem färgerna. Det doftade rosor i hela rummet jag låg i. Det var en mjuk tystnad över hela rummet, så mjuk att jag kunde höra min egna huvudvärk nästan. Jag tog en klunk av vattenflaskan som stod på mitt nattduksbord och svalde en alvedon med. Ett brak hördes från badrummet. Med snabba steg skyndade jag mig dit.

”Vem? Ska jag ringa Ella eller, och be henne komma hem?” fräste Noelle bittert.
”Nej, men du hade väll kompisar här innan du åkte till New York, eller hur?” grumlade jag och tog upp en cigarett som jag stoppade in i munnen, glödandes där fram.
”Cas.” sa hon bara snabbt. Jag kollade frågandes. Att bara säga ett namn fick mig inte att förstå, det trodde jag hon hade klurat ut. Men hon sa inget, utan gick bara ut med mobilen tryckt mot örat.
I samma sekund som badrumsdörren smällde igen började min mobil vibrera. Jag drog upp den för att kolla vem det var som ringde, Scooter ringer stod det med tjocka bokstäver på skärmen. Jag sköt pilen till höger på skärmen för att svara. Han pratade redan med någon annan när jag tryckte mobilen mot örat.
”Prata.” beordrade jag honom kallt, jag hade verkligen inte tid att stå där som ett fån.
”Hej Justin! Det här är toppen! Jag hade en presskonferans nyss, om ditt förhållande och om du kommer tillbaka till show-buissnes.” berättae han överlyckligt, som ett barn på julafton. Suck.
”Vad sa du då?” ville jag få veta. Om han hade lovat att jag skulle komma tillbaka skulle jag slita huvudet av honom.
”Att du och Noelle själva kommer bestämma när ni vill komma ut med vad som är mellan er, till dess får man gissa sig fram. Till det andra sa jag att jag och flera andra hoppas på det.”
”Bra.” morrade jag sammanbitet till svar. Scooter skrattade högt till något som någon annan sade i andra änden. Jag suckade. Varför ringde han mig om han bara satt och pratade med andra? ”Är vi färdiga eller?” muttrade jag och slängde ned ciggen i toaletten. När den nuddade vattnet hördes ett lätt fräsande. Den sjönk till golvet till toan, och jag spolade sedan ned den.
”Så, vart befinner ni er?” frågade Scooter. Något sade mig att han bara skulle berätta det för alla paparazzis. Tipsa om vart Justin Bieber och hans nya kärlek, Noelle Hastings, var i Texas.
”Hong kong.” berättade jag och kollade ut genom dörrspringan. Noelle gick oroligt runt i rummet medan hon pratade lågmält.
”Jaså? Och inga paparazzis?” undrade han med hundvalpsrösten. Såklart att han skulle fråga det.
”Jorå, massa. Men jag måste dra.” Jag lade på utan att bry mig om ett ’Hej då.’ Noelle lade ned telefonen på tv-bordet i samma stund som jag klev ut ur badrummet. Hon tuggade nervöst på sin hårslinga. Det var underhållande på ett sätt, att se henne såhär, men ändå oroande.
”Ringde du din ’Cas’?” frågade jag och slog mig ned i soffan med ett stön. Hon kollade stelt mot mig.
”Ja. Hon kommer snart.” berättade hon nervöst. Jag slog händerna mot mina lår och satte sedan på tv:n. Bättre att göra något som tidsfördrift än att bara sitta still och glo.
”Ska du gå klädd sådär då?” skrattade jag, nickandes mot Noelles hotpants och linne. Hon svarade inte, utan gick raskt in på rummet igen. Jag tog en tugga av äpplet som låg på bordet med en huvudskakning. Den tjejen asså…

Noelles Perspektiv:
Jag slet åt mig en grön skjorta som jag drog på mig över det svarta linnet. Min blick var trött när jag mötte den i spegeln, men det var inget som smink inte kunde täcka över. Justin kom ingåendes i rummet med en tallrik som hade en pizza slice på sig.
”Tack.” mumlade jag och lade undan sminket. Han nickade som ett ’varsågod’ och skulle sedan gå ut igen när jag stoppade honom, ”Vänta…” bad jag honom. Till min förvåning så stannade han.
”Ja?” En rysning for igenom min kropp när han pratade med mig.
”Om jag är… gravid då?” undrade jag skeptiskt. Tänk om jag skulle behöva åka hem till New York, ensam, med ett barn. Jag skulle aldrig palla det. Inte ensam. Justin skulle knappast stanna med mig så att vi skulle kunna få en lycklig liten familj.
”Abort.” sa han utan att tveka. Det sved lite när han sa så. Typ som att han inte ville ha barn.

”Abort.” instämde jag i försök med att inte låta min lilla besvikelse höras. Justin kollade på mig.
”Eller? Skulle du vilja ha barn nu? Skull du ens orka ha ett barn? Utan att dricka, ligga hur du vill, festa, röka… bara nio månader av lidande. Sen när barnet kom, skulle du försörja det. Är det något du vill ha Noelle?” När han sa det så, började jag fundera. Egentligen inte. Jag var 19 år gammal snart. Att inte kunna leva livet, utan ta hand om ett barn… tanken var outhärdlig.
”Ne-” Jag avbröts av att det knackade på dörren. Justin gick med snabba steg mot dörren för att öppna. Ensam satt jag kvar på sängen, med min Pizza bir i sovrummet. Cas lena röst hördes från hallen. Det ekade i hela hotellrummet när dem kom närmre sovrummet. Jag tog en tugga av pizzan för att verka upptagen när dem dök upp i dörröppningen. Cas räckte fram en rosa väska. Hennes egna skulle jag tro. Jag granskade henne, från topp till tå. Hennes hår hade blivit längre, sminkningen var kraftigare. Hon bar ett par korta, puderrosa shorts som hade rosetter till fickor. Beigea kilklackar prydde hennes fötter, och en långärmad tröja – som hon dock hade vikit upp armarna på till armvecken – med stor urrigning bar hon på överkroppen. Hon verkade annorlunda, men ändå samma person.
”Ska du ha den eller?” frågade hon och visade tandraden. Hennes tandställning var borta. Hon hade inte förändrats såå mycket. Jag kunde slå vad på att hon fortfarande knullade och söp var kväll. Utseéndemässigt hade hon förändrats en del, det var allt.
”Mhm”, svarade jag stel. Att se graviditets testet skrämde mig. Resultatet var allt jag kunde tänka på. Om det skulle vara possitivt då? Nej, Noelle, hoppas på att det är negativt. ”Snart.”
”Ja, för man får inte ha ätit. Så om en halvtimme kan du ta det.” förklarade Cas. Så hon hade gjort det här själv många gånger? Hennes mörkbruna ögon mötte min blick. Dem var inramade av ett tjockt lager mascara.
”Jag ska bara…. Sprit.” ursäktade Justin sig. Jag suckade kvavt. Hur vågade han lämna mig själv med henne? Fine, hon hade kommit med testet, det var jag tacksam över. Men hon hade inte hört av sig alls.
”Varför har du inte ringt mig?” undrade jag kallt och petade undan en skinkbit från pizzan.
”För att jag tappade min mobil i toaletten på en fest. Jag tappade bort ditt nummer, och jag antog att Ella inte skulle ge mig det. Hon skickade ju iväg dig för att hålla dig borta från såna som mig.” antog hon med ett dystert tonfall.
”Tony, Chas, Amanda, Trish, London eller Serena hade kanske mitt nummer…” viskade jag.
”Ja. Det kanske dem hade. Men dem kanske har slutat umgås med mig? Alla dem har börjat fokusera på skolan som… jag vet inte vad, de festar inte längre. Jag ser dem bara i skolan då och då.” förklarade hon uppgivet. Jag hoppade åt sidan för att göra plats åt henne i sängen.
”Men vi kan ju… catch up nu?” log hon tveksamt. Jag granskade hennes leende skeptiskt innan jag besvarade det.
”Hur går det med killarna? Vad har hänt sen jag åkte?” rabblade jag på snabbt. Cas log stort.
”Det går. Chris och jag hade en flört, men vi återgick till att bara vara FWB igen. Sasha blev på smällen och flyttade med pappan till parnet till Rhode Island, alla andra har ju somsagt börjat plugga, mamma har gift sig med någon miljonär som äger en massa rancher här så vi har det väll bra… Austin är fortfarande samma skithög som förut, så han har inte förändrats… TJ har slutat sälja cigg till alla, för polisen tog honom på bar gärning när han sålde till 12 åringar, så om han blir sedd sälja igen så blir det flera hundra tusen kronor i böter. Lloyd har börjat göra fake ID:n igen. Det är typ allt.” andades hon snabbt ut. Justin dök upp i rummet igen, nu med ett glas vodka med sig och ett paket jordgubbar, som jag glatt tog emot av honom. Cas tog upp en jordgubbe med ens.
”Du då? Vad är det mellan er två?” frågade hon och pekade mellan mig och Justin.
”Tja.. vi är ihop?” berättade jag lugnt. Hon skrattade högt åt orden jag nyss yttrat. Jag suckade.
”Du? Ihop med honom? Sen när gillar du Bieber?” Ilskan bubblade upp inom mig. Jag gillar honom inte? Eller… kanske, men inte… eller…
”Sluta.” röt Justin med ihopspänd käke. Cas’ skratt upphörde snabbt, men glimten i ögat försvann inte. Jag skulle precis göra som Cas och ta upp en jordgubbe när jag kom på att jag inte kunde äta.
”Jag tycker bara det är rätt roligt, med tanke på din syn på Bieber för någon månad sen.”
Jag tog snabbt upp testet och gick in på badrummet utan att säga ett ord till någon av dem. Den konversationen orkade jag inte med just nu bara. Jag drog ut den vita pinnen innan jag läste instruktionen. Så jag skulle kissa på den, sen vänta i tre minuter innan resultatet visades på skärmen. Ett streck betydde falskt alarm, men två streck betydde att jag var gravid. Inte än, viskade en röst inom mig. Ta din tid… Jag satte mig ned på toalettlocket med blicken på graviditetstestets karton. En liten skör baby låg på en dunig filt på bilden. Att se den gjorde mig illamående. Jag sparkade undan den med min tå. Varför var det här tvungen att hända? Varför skulle Justin överreagera? Bara för att jag spydde hela morgonen, dagen efter jag hade drukit över 10 shots, betydde det inte att jag var gravid… men om jag inte visste det då, och söp ändå. Då skulle jag ju döda ett oskyldigt barn. På ett plågsamt sätt. Tror jag. Men att bli mamma var inte i mina planer alls. Jag skulle aldrig få barn. Det var bara.. en pina. Barnet skulle ändå inte få göra som det ville, för jag vet att jag skulle bli alldeles överbeskyddande. Och en bra mamma skulle jag inte heller vara, så Socialen skulle förmodligen ta barnet till ett fosterhem. Det var inte bättre det… Jag knäppte upp gylfen till mina byxor och drog ned trosorna. Det var svårt, men efter ett tags krystande kunde jag äntligen fullgöra instruktionen. Jag lade testet på handfatet och tvättade händerna. Justin bankade på dörren.
”Är du klar snart?! Du har varit där inne i 10 minuter!” ropade han irriterat. En sur min spreds på mitt ansikte. Det var väll inte han som skulle vara stressad. Han skulle inte behöva gå runt med en baby bula i över 9 månader om det var possitivt. Så varför kunde han bara inte låta mig ta min tid? Jag kollade nervöst ned på testet som fortfarande inte visade någonting. Det hade ioförsig bara gått någon minut, så det var inte så konstigt. Med darrig röst svarade jag;
”Det är snart klart.”
Justin stönade klagande till utanför dörren. Jag kunde höra att han tog en klunk till av vodkan. Jag kanske skulle kunna ta hand om ett barn, men Justin skulle aldrig klara av det. Han skulle aldrig uppfostra det rätt till att börja med. Varför skulle allt vara så himla komplicerat? Testet pep till. Brukade dem pipa? Jag tog upp det mellan pekfingret och tummen för att granska svaret.

Previously: "Jag tänker inte ligga med dig…” berättade jag för Justin när planet hade lyft. Han skakade på huvudet och drog av sig sin tröja.
"Jag hade inte tänkt föreslå det heller. Jag är trött som fan.” gäspade han. När han stod i endast underkläder, vilket jag bara låg i, kröp han ned bredvid mig under det tjocka duntäcket. Det fanns bara ett, men på något sätt gjorde det mig inget. Hans varma hud, som låg pressad mot min gjorde mig alldeles galen inombords. Wow. Justin lade en hand på min nakna midja innan han föll i djup sömn. När han var helt omedveten om vad som försiggick runt omkring sig, tryckte jag min kropp ännu tätare mot hans, och drog hans arm längre runt mig. Hans andetag slog mig i nacken. Det var harmoniskt. Bara någon minut senare somnade jag.

”Du gjorde det med flit.” log Justin mot mig. Jag drog åt hästsvansen med en suck.

”Gjorde vad? Slog vad med dig?” mumlade jag ointresserat och tog en tugga av min macka. Vi hade bosatt oss på ett hotell. Justin tyckte vi borde ge Ella tid, men han ville bara se mig lida över att vara tillbaka i min hemstad. Han ska få igen för det här, så grovt.

”Du lade min arm över din kropp. Så att vi låg nära varandra.” svarade han med hes röst. Jag stelnade till. Hade han varit vaken? I såna fall, varför hade han inte gjort motstånd? Eller tagit bort armen? Han tog ett steg närmre mig så att våra ansikten var riktigt nära varandra. Hans hand placerades på mitt lår. Det gjorde mig galen. Men ändå inte. Bara äcklad… men galen.

”Jag bad dig att inte bli kär i mig. Håller du på att bli det nu eller?” frågade han flinandes. Jag reste mig upp för att gå fram till fönstret. Allt istället för att sitta med honom där.

”Jag är inte kär i dig. Det är mer som att du är kär i mig.” fräste jag och drog tjocktröjan tätare kring min kropp. Solen stod högt upp på himmeln. Alla gick omkring med shorts och linnen. Det kändes så ovanligt även fast jag bara hade varit borta i någon månad. Justin hällde i lite sprit i sitt kaffe.

”Att du ens orkar.” stönade jag anklagandes. Han höjde på ögonbrynen i en frågande gest.

”Vadå att jag ens orkar? Dricka? Jag kan dricka flera liter babe.” skrattade han kyligt.

”Klockan är elva och du vill bli berusad. Seriöst…” fnös jag surt med en hand på midjan. Han lade en hand på min höft.

”Vad hände med Noelle som inte brydde sig ett skit? Fan har du för problem med att jag dricker helt plötsligt? Var inte du Party girl number one nyss? Nu är du mer som… party pooper number one.”

Vad skulle jag svara på en sån sak? Visst, jag var samma person. Men vad var det som gjorde mig så himla gnällig helt plötsligt? Att jag inte ville dricka om mornarna, det var dock inte något nytt. ”Jag har aldrig druckit om mornarna. Men om du insisterar.” suckade jag, redo att ta pluntan ur hans hand. Han drog den åt sig i sista sekund så att jag inte skulle komma åt den.

”Jag vill inte ändra på något. Du är bra som du är.” mumlade han djupt. Jag nickade lätt och lutade mig mot väggen.

”Hur ska vi göra då? Med allt det här att synas tillsammans…? Att åka på semester är inte direkt allt vi kan göra eller? Det tar väll ett tag för dem att hitta oss skulle jag tro.” hummade jag.

”Vi ska på – tro det eller ej – en bal om två veckor. Så det är nog bäst om du försöker bli lite snällare mot mig, folk kommer misstänka saker om du fräser till så fort jag är i närheten.”

”Aj aj kapten.” suckade jag. Jag ville inte. Jag ville inte det här längre. Fejkandet gjorde mig galen. Att vara med Justin gjorde mig galnare. Det var något jag kände för honom som jag aldrig känt förut. För någon. Men det fick inte ske. Jag kunde inte erkänna för honom eller någon annan att jag var kär i honom. Det skulle bara bli helt fel då. I allt det hela. Men jag var inte kär i honom. Vad pratar jag om? Fast jag pratade inte, utan vad tänker jag på snarare? Justin och jag kommer aldrig bli ett. Men ändå så finns pirret där längst bak i ryggraden.

”Vad tänker du på?” frågade Justin uppriktigt med blicken på mig. Jag drog undan luggen för att få fri syn över honom. Mina knän ville genast ge vika men jag stålsatte mig med ett stadigt grepp om fönsterbrädan.

”Inget. Bara… kärlek.” erkände jag svagt. Han drog en hand genom sitt hår medan han suckade.

"Nothing. Just... love."

”Jag visste det.” gnydde han och drog upp sin mobil för att skicka iväg ett sms till någon. Förmodligen Scooter. Men om vad? Vad hade jag nu gjort? Vad visste han?

”Vad?” ville jag veta. Han kollade upp på mig med en rynka mellan ögonbrynen. Hans blick var bekymmerfull.

”Du är kär i mig.” svarade han stelt. Min hals tjocknade till. Nej. Vart fick han det ifrån? Nervositeten tog över. Jag kände mig genast osäker på vad jag gjorde, utan gick fram till honom för att ge honom en örfil. Han väste till.

”Vad fan var det där för?!” röt han och reste sig upp. Jag pressade ryggen mot väggen då Justin stod väldigt nära. Hans kropp var tryckt mot min vilket gjorde att väggen trycktes hårdare mot ryggen.

”Jag är inte kär i dig.” morrade jag med sammanbitna tänder. Jag ljög inte, för jag visste inte vad jag kände för Justin. Vare sig det var kärlek eller inte, de orden skulle aldrig lämna min mun.

”Nähä? Kunde du inte bara sagt det istället för att slåss? Jävla hora.” gormade han irriterat.

”Förlåt.” ursäktade jag mig innan jag försvann in på badrummet till hotellrummet. Väl inne gled jag ur mina kläder för att hoppa in i duschen. Men då skymtade jag ett cigarettpaket på handfatet. Yes… jag drog upp tändaren och en cigarett som jag tände på. Röken samlades i mina lungor, det gjorde mig lugn med ens. Jag granskade min kropp i spegeln. Förstörd. Det var vad jag var. En förstörd jävla hora, som Justin redan hade berättat. Röken sipprade ut ur mellanrummet mellan mina röda läppar. Mina ögon var glansiga, men inga tårar ville ut. Det sved bara. Kändes torrt på ögonen. Jag pressade toppen av cigaretten mot det vita kaklet och slängde sedan fimpen i toaletten. Justin knackade på dörren med en väldig fart, men jag vägrade öppna. Varför skulle jag?

”Noelle, kom ut. Jag tänker inte be om ursäkt, men vi ska prata lite om din stil mot mig…” Jag spände knytnäven av ilska. Vem trodde han att han var? Han var inte min chef. Eller ägare. Jag var inte en liten jävla tyst hundvalp som bara gjorde som alla bad mig. Lite medkänsla och vänlighet hade lyckats växa fram inom mig, men allt försvann nu som ett rökmoln. Varför ska jag bry mig när alla andra inte gör det? ”Noelle!” ropade Justin irriterat med en smäll på dörren. Jag grimaserade mot den innan jag hoppade in i det rykande, heta vattnet som slog ned i badkaret. Mina läppar särades så att min mun fylldes med kokhett vatten. Men vad gjorde det? Värre fanns det. Jag schamponerade håret och fick oturligtvis schampo i ögat. Försiktigt öppnade jag det för att låta det heta vattnet skölja bort schampot. Det sved, men jag bet ihop. Jag hade klarat att bita ihop i snart två år, lite mer skulle jag nog klara. Snart var skolan slut så slapp jag all den här skiten. November månad. Om någon vecka var det December redan. Januari, Februari, Mars, April – vilket betydde min födelsedag, då jag äntligen kunde göra vad jag ville – Maj, Juni… Sju jävla månader kvar av helvetet med Justin, fast det skulle nog hålla i sig under hela sommaren också då dealen var ett år. Jag sköljde av mina nyrakade ben. Dörren till badrummet slogs upp och genom springan till det nästintill genomskinliga duschdraperiet såg jag Justins figur.

”Vad fan håller du på med? Jag duschar hör du väll, eller är du döv?” tjöt jag till av ilska.

”Du kanske skulle öppnat dörren första gången jag frågade, för då duschade du i alla fall inte.”

”Gå och ta dig, snälla.” önskade jag och drog en hand genom mitt svarta, blöta hår. Men istället, dök en naken Justin upp framför mig i badkaret. Jag pressade samman mina läppar. Mina knogar vitnade av ilska när jag spände knytnävarna, ”Gå ut.” Han flinade bara medan han tryckte sin kropp hårdare mot min. Vattnet silade ned för hans sexigt solkyssta hud. Jag placerade mina händer på hans bröstkorg för att trycka honom ifrån mig, men han var starkare än vad han såg ut att vara.

”Släpp mig, jag ska gå ut.” beordrade jag honom. Han lade en hand på min hals med ett flin lekandes på läpparna.

”Babe, vi måste spara på vattnet. Vi kör detta tillsammans älskling.” retades han. Bara för att provocera mig, lade han en hand på min nakna bak. Jag stelnade till, men fick gåshud överallt.

”Sluta Justin. Duscha själv. Låt mig bara gå.” suckade jag. Han släppte mig frivilligt, fortfarande leendes.

”Fine. Var sån då, surkärring.”  muttrade Justin efter mig. Jag virade en handduk runt håret likaså som jag hade en på kroppen för att sedan gå ut. Justins ord gjorde mig ingenting. Inte just nu i alla fall, jag hade annat att tänka på. Till exempel på vad Ella skulle säga när jag dök upp på våran dörrpost. Hon skulle nog få fnatt för att jag inte befann mig i New York. Jag drog upp ett blått set underkläder från VS som jag tog på mig. Handduken hängde jag över en stol som stod i hallen. Justin sjöng högt inne i badrummet.

”Gotta change my answering machine, now that I’m alone,

’Cuz right now it says that we, can’t come to the phone,

And I now it makes no sence, cuz you walked out the door,

But it’s the only way I hear your voice anymore…”

Han hade i vilket fall inte förlorat sin sångröst, det var säkert.  Jag knäppte gylfen till dem svarta jeansen som satt på min underdel nu. Justin, som hade kommit ut ur badrummet, slängde en rosa, lånärmad med en dragkedja vid nacken. Jag drog på mig den utan att slita blicken från honom. Där stod han. Vattendropparna från hand hårt slog ned på hans mage – som varje gång gjorde mig lika stum.

”Du ser död ut.” tyckte han med hårfönen i sin hand. Jag drog med handduken genom mitt hår.

”Tack, det värmer.” log jag sarkastiskt. Han ryckte på axlarna och satte sedan igång fönen. Då och då flippade han håret, vilket gjorde allt mer… Nej. Min mobil började surra där den låg på nattduksbordet. Justin sneglade på mig. Hans blick frågade om jag inte skulle svara, men jag var rädd. Tänk om det var Ella? Men vad var det att vara rädd för egentligen? Du är Noelle Hastings. Kom igen, du är inte rädd för något Noe. Hörde jag Liams röst viska inom mig. En klump uppstod i min hals, men jag gick med starka steg fram mot bordet där mobilen fortsatte surra, högre för varje signal. Okänt nummer. Just my luck.

”Hallå?” andades jag ut i telefonen. Ett pip hördes i andra änden och jag förflyttade telefonen någon centimeter från örat. Vem var det egentligen? Sitter och piper i örat på mig? Normalt.

”Noelle!” tjoade Cece överlyckligt. Jag drog en lättad suck, bara Cece. Det förändrade ju en del.

”Cece, du skrämmer livet ur mig. Vad vill du?” frågade jag tungt. Justin stängde av hårfönen. Han stod nu, konstigt nog, iförd i boxers. Hur hade han kommit i dem utan att jag såg det? Äh, strunt samma.

”Du och Bieber? Seriöööst Noelle?” fnittrade hon med ett förlängt ’Seriöst.’ Jag log fånigt.

”Du har läst tidningarna.” förmodade jag, med hopp om att hon inte kunde höra mitt leende.

”Om jag har!”, skrattade hon glatt. ”Okej, såhär står det… ”Justin Bieber med ny flört? Kolla hit Beliebers, eran Justin har inte gått och bosatt sig under en sten. Det sägs att han äntligen har funnit kärleken igen, efter sveket från Selena Gomez vi fick höra om sent förra året. Den mystiska tjejen bär namnet Noelle Hastings. Det sägs att Noelle och Justin sågs på JFK Airport i New York tidigt i förrigår, Tisdag den 26/11. Vart tror ni Noelle och Justin är påväg? En romantisk resa? Är Justin Bieber tillbaka för att stanna, eller kommer han försvinna? Är den förra Justin tillbaka? Läs mer på sidan 22!” Ni är ju värsta stjärnparet typ! Men ni har inte fått något ihopsatt namn än.”

”Damn…” mumlade jag chockat och tryckte mobilen mot axeln, ”vi är med i tidningarna nu Justin.” berättade jag för honom. Han viftade med sin egna mobil som visade en konversation mellan honom och Scooter. Med en axelryckning förde jag koncentrationen mot Cece igen.

”Det är bara galet…” hummade jag dramatiskt. Hon fick ju inte veta att allt bara var PR. Hon kanske skulle försäga sig om vi skulle bråka?

”Vart är ni egentligen?” frågade hon snabbt. Jag drog på mig min svarta ballerinatoffla innan jag tveksamt tittade mot Justin som stod upptagen med Scooter i örat. Helvete. Vad skulle jag säga?

”Det är hemligt. Rosie får verkligen inte veta, men om du stöter på henne kan du säga att jag mår bra, okej?” bad jag henne vänligt och greppade tag om min necessär för att gå in på badrummet.

”Ja, det ska jag hälsa. Ha det så kul med Bieber nu. Puss.”

”Puss.”

Jag lade ned mobilen på hanfatets kan innan jag började plocka upp en massa smink att använda mig av. Rouge, concealer, maskara, puder, läppglans, ögonskugga och eyeliner. Ella skulle få se att någon månad i New York ändrade inte hennes älskade Noelle, därav skulle inte fler månader göra det. Justin ställde sig i dörrkarmen när jag stod med maskara borsten i handen.

”Vad vill du? Kan du inte gå och hämta en hora eller något?” fräste jag irriterat. Vad jag var irriterad på visste jag bara inte. På honom skulle jag tro. Han flinade till svar och satte på sig en keps.

”Våran bil är här sugar, time to go.” meddelade han, redo att gå igen när han vände sig om för att säga, ”och det där med hora? Jag har redan en, hon står framför mig just nu.”

”Konstigt, för jag ser ingen framför dig. Om du menar mig, så står du med ryggen mot mig, din idiot.” spottade jag tillbaka. Han räckte över ett tuggummi, som jag överraskande nog tog emot för att stoppa i munnen. Vi gick med raska steg mot hissen, hand i hand ifall någon skulle se oss. I hissen stod vi tätt ihop hela vägen ned, där vi återigen gick hand i hand ut för att möta alla paparazzis.

”Håll bara en hand över ansiktet.” förklarade Justin för mig innan han slog upp glasdörren. Blixtrarna slogs mot oss som tio oväder tillsammans. Frågorna bubblade ur deras munnar, som om dem hade suttit och övat på dem hela dagen. Det var frågor från om jag var gravid till om vi var förlovade. Så fåfängt. Någon frågade också om vi var syskon. Det var bara skrattretande. Vi slog oss ned i Range Rovern tillsammans och åkte i tystnad till min gamla adress. Väl framme, slängde jag en tveksam blick mot det limegröna huset jag en gång bott i. Nu ville jag aldrig mer sätta en fot i det.

”I got your back babe.” mumlade Justin flinandes och hoppade sedan ut ur bilen. Då var det dags.

Hmmm... Hur kommer det gå hos Ella? Lite intriger mellan N och J, men det är väll bara bra? ;)

Kommentera!