Alex tog sina kläder hon lagt fram och gick mot sovrumsdörren. När hon lagt sin hand på handtaget såg hon bak på mig och skakade på huvudet.

”Du kanske är världskänd för dem. Men för mig är du ingen mindre än min pojkvän Justin, småstadspojken från Kanada som lever sin dröm och jag bryr mig inte om vad de gör mot mig. Jag vill inte att du ska må dåligt över det, för ärligt talat, så bryr jag mig om varken blåmärket eller vad de sa till mig. De är bara avundsjuka för att du är min och jag kan vara med din hela tiden när de bara kan drömma om att få hålla dig i handen och kyssa dig.” Med det sagt lämnade hon mig ensam i sovrummet med alla tankar om vad som just skett.

Ilsket stampade jag mig ned för trappan, in till köket där Ryan och Chaz satt med varsin skål flingor framför sig.

”Hej Lex.” hälsade Chaz utan att se upp på mig, med munnen fylld av chockladflingor.

Jag drog ett djupt andetag, ”Hej.”

Det fanns ingen anledning till att vara arg mot Chaz och Ryan bara för att Justin hade fått mig att bli arg.

Suckandes över alla tusentals tankar som yrade runt i huvudet på mig, fyllde jag vattenkokaren med vatten och slog därefter på den.

”Hur är det?” frågade Ryan mig, som hade smugit sig upp bredvid mig. Förskräckt slängde jag en snabb blick på honom.

”Det är som det är.” Jag ryckte hopplöst på axlarna.

”Och hur är det?” envisades han sig med att fråga. Jag sträckte på armen efter en av Justins alla te-koppar som jag sedan ställe ned på diskbänken, utan att besvara Ryans fråga. Jag hade ingen lust att diskutera om vad som skett för endast några minuter sedan.

”Jag åker till gymmet!” ropade Justin drygt ifrån hallen. Sekunden därpå slängdes dörren igen och det kändes som om den enstaka smällen fick hela kontinenten Amerika att skaka.

”Nu, säg vad som hände.” krävde Chaz bestämt och korsade sina armar över bröstet till sin röda t-shirt.

”Det kommer jag inte. Det är min och Justins ensak, okej killar? Jag skulle uppskatta om ni respekterade det…” mumlade jag samtidigt som jag placerade en té påse i smak av vanilj i tekoppen, som jag sedan fyllde med vatten. ”Dessutom är det inget stort.”

”Inget stort? Jag kan svära på att till och med Kanadensarna hörde ert tjafs!” kontrade Ryan.

”Ja, ni är ju kanadenasre. Ni hörde det. Duh?” flämtade jag medan jag klämde i honung i mitt varma té.

Chaz blängde surt på mig, ”Varför dricker du té?” spottade han barskt ur sig, istället för en dryg kommentar om vad jag precis sagt som jag trott han skulle göra.

”För att det är gott?” svarade jag men fick mitt svar att låta som en dum fråga.

”Tillbaka till ämnet!” tyckte Ryan och viftade hektiskt med sina händer på var sida om sitt huvud.

Jag ryckte på axlarna, ”Det var inget speciellt! Ärligt. Han såg blåmärket och flippade ur.”

”Va?! Såg han blåmärket. Shit, du sa inte att vi visste va? Han kommer slå mig.” babblade Chaz på, men uttalade det sista med en sarkastisk ton.

”Jo, Chaz, han vet att ni var med. Det är ingen ide att förneka det. Han blev arg. Först blev han ledsen och besviken, mestadels. Det tog dock en drastisk vändning…” jag suckade djupt, ”Han blev helt plötsligt arg, och höjde rösten mot mig. Han fick tillbaka av sin egna medicin. Sen gick jag ut ur rummet.”

”Oj…” flämtade Ryan förvånat. Antingen var han förvånad över att vi hade bråkat, eller för att Justin fått reda på det. Men det kvittade. Justin var arg vilket som och skulle förmodligen vara det ett tag.

”Jag tror jag ska ta en taxi hem.. känner att jag vill sova hemma lite nu. Justin kan ringa mig. Dessutom tror jag han behöver lite kvalitets tid med er killar också.. jag menar, ni kom för honom men fick mig. Förlåt för det.” mumlade jag ledsamt innan jag tog en försiktigt sipp av mitt kokheta té.

”Det är inget att be om ursäkt för Alex! Du är cool, vi har haft det jättebra med dig. Verkligen.” log Ryan och slängde en menande blick på Chaz, men som var för upptagen med att ösa på ännu en hög med chokladflingor i sin tallrik för att ens vara uppmärksammad på omvärlden.

”Tack så mycket Ry.” log jag och lutade mig framåt för att ge honom en mjuk kram.

Suckandes lutade jag mig sedan tillbaka i min stol, stirrandes på Chaz som hade fått problem det en flinga som kletat fast sig på sitt pekfinger. Ibland var han för korkad för att faktiskt vara arton år gammal. Det var nästan pinsamt.

”Slicka av den bara!” suckade Ryan irriterat. Chaz såg förvirrat upp på Ryan men när han insåg att Ry var allvarlig, vände han blicken mot fingret och slickade av det.

”Åh, tack Ry!” utbrast han sedan glatt innan han fortsatte äta sin måltid.

Jag drack upp det sista av mitt té och reste mig upp för att lämna koppen i diskhon.

”Jag ska gå och packa mina grejer sedan tar jag en taxi. Förlåt för att jag lämnar er killar.” suckade jag ledset och såg mot dem.

”Men Alex det är lugnt, hör du mig? Justin brukar lämna oss ensamma ibland när han inte kan ta med oss. Det är ingen fara, vi förstår att du vill ha lite tid för dig själv också.” sade Ryan omtänksamt och slog sig ned bredvid Chaz för att sedan slå upp locket till hans dator.

”Tack.” viskade jag och vände mig sedan om för att gå upp mot trappan och in till mitt och Justins rum.

Snabbt som attans slängde jag ned allting som tillhörde mig i min väska. Jag såg till att allt som tillhörde mig var nedstoppat innan jag drog igen dragkedjan och gick ned för trappan. Där tog jag påsen som jag haft mina skor i och stoppade ned skorna. Innan jag gick ut ur huset tittade jag in i köket.

”Kan ni bara göra mig en pytteliten tjänst?” undrade jag. Chaz såg upp på mig och Ryan bara nickade med ögonen fastklistrade på datorskärmen framför honom. ”Kan ni smsa mig när Justin kommer hem att han är hemma? Jag vill bara veta att han kommit hem okej. Gud vet vad han gör när han är sur.”

”Jag smsar dig och sedan raderar jag smset så att Justin aldrig behöver veta.” sade Chaz fortfarande lika glatt som för tjugo minuter sedan.

”Jag bryr mig inte om han vet eller inte, bara jag får veta att han kom hem säkert.” De båda nickade bara istället för att svara och jag bestämde mig för att gå.

”Hej då killar, tack för sällskapet. Vi ses väl någon gång i livet.” ropade jag och försvann ur huset.

”Justin jag tror att det räcker nu.” suckade Alfredo långdraget framför mig medan jag boxade på säcken han höll i.

”Vadå?” flåsade jag utan att sluta. ”Får jag inte träna eller?”

”Jo, men du vet varför du tränar och det är ingen vettig anledning.” kontrade han allvarligt.

Jag slog ett sista slag och tog sedan ett steg bakåt, mot min vattenflaska. ”Du har ingen aning om varför jag tränar.”

”Det är knappast för att du vill vara snygg eller få tjejerna på fall.” Han himlade med ögonen i takt med sina dryga ord.

”Kanske inte, men du vet fortfarande inte den riktiga anledningen till varför jag har tränat i två och en halv timma.”

”TVÅ?! Justin, jag trodde du nyss kommit när jag kom hit för en timma sedan!” utbrast han förskräckt i en gäll tonart.

”Jag tränade, duschade, tog en promenad och gick sedan tillbaka hit där du var och väntade.”

Han korsade armarna över sitt bröst, ”Justin det är inte friskt. Du kan inte hålla på så här, din kropp kommer att göra uppror om du anstränger dig för mycket! Turnén börjar snart.”

”Jag vet…” suckade jag och kunde inte undgå att tänka på Alex. Tänk om vi inte hade löst detta tills dess? Om hon skulle med på turnén och dansa bakom mig… det skulle bli mer eller mindre kaotiskt. Obekvämt. För oss båda två.

”Vad har hänt bro’? Du vet att du kan berätta allt för mig, vad det än gäller.” mumlade Alfredo vänligt och drog en snabb hand över sin rakade skalle. ”Justin…”

”Jag vet inte,” jag slog mig trött ned på bänken, ”Alex och jag bråkade.”

Alfredos ögon fördubblades en aning samtidigt som han slog sig ned, ”Är det något allvarligt?”

”Jag tror det…” nickade jag ledsamt och lutade mitt huvud i mina handflator.

”Vad hände?” undrade han lugnt och började klappa mig på ryggen.

Eftersom jag hatade den sortens medömkan när folk klappade en på ryggen som om man vore en liten hund, så lutade jag mig tillbaka ifrån min ställning.

”Hon… Hon hade ett stort blåmärke på ryggen. Jag bad henne berätta hur det hade hamnat där, men hon ljög för mig. Så jag höjde rösten åt henne, även fast det inte var menat… hon blev upprörd och svarade att det var mina fans. Mina Beliebers som orsakat det hemska, brutala blåmärket som hade intagit sin plats på hennes rygg. Några tjejer hade kastat en sten på henne när hon, Chaz och Ryan hade varit ute på stan igår. De hade kallat henne saker och bett henne hålla sig borta ifrån mig… Fredo, hon var så sårbar just då. Inte för att jag skrek åt henne, för det klarar hon, utan för att hon hade blivit utsatt. Det måste ta ett stopp för henne, hon har nått sin hållplats.”

Alfredo sade inget utan iakttog mig bara. Det var omöjligt att läsa av hans tankar om det hela. Hur kan kände eller vad han skulle säga om några få sekunder. Kanske skulle han slänga ett ”skyll-dig-själv” i ansiktet på mig, eller så skulle han bara komma med något medlidsamt som om det inte vore mitt fel. Men det var det.

Det var mitt fel, alltihop. Om det inte hade varit för mig så skulle hon inte fått det där blåmärket utav mina fans. Det var mitt fel att hon råkat illa ut. Att jag skrek på henne gjorde allting värre.

”Jag… jag vet inte vad jag ska säga. Det är tråkigt, så tråkigt att vissa Beliebers inte bara kan vara glada för din skull utan alltid måste förstöra. Du vet? Det har varit så jämt och kommer alltid vara det - dem vill ha dig för sig själva. Dem som gör så här mot Alex är hemska, egoistiska personer som enbart bryr sig om sin egen lycka. Som om att du skulle vara gladare utan Alex! Hon är bra för dig, men vissa personer kan bara inte se det på grund av deras egoism. Det är sjukt.” rabblade han snabbt upp. ”Du borde inte sitta här Justin, och tycka synd om dig själv. Du borde åka till henne och krama om henne. Visa att du finns där och aldrig kommer lämna henne.”  

”Det går bara inte… Hon vill nog ändå inte träffa mig.” andades jag förtvivlat fram, någonting som fick Alfredo att rycka till.

”Justin. Kom igen! Hon är din bästa vän, såklart hon vill träffa dig.”

Då släppte det bara. Det for rakt ur mig. ”Nej, hon är inte min vän. Hon är min flickvän.”

Alfredos haka for i golvet. ”När? V-var? Hur? Alltså, va?” stammade han. ”Varför får jag reda på det nu? Hur länge? Alltså…”

Frustrerat ställde jag mig upp igen. Jag hade svikit Alex, igen. Vi hade tillsammans tagit beslutet om att hålla vårt förhållande hemligt. Jag hade berättat för Ryan, då hade Chaz också fått reda på det. Och nu hade jag berättat för Alfredo. Alla gånger utan att få Alex samtycke. Jag var världens sämsta pojkvän, Alex skulle säkert inte vilja vara kvar med mig efter allt detta. Jag var en skit. En riktig idiot.

Jag gick fram till boxningstäcken och började slå på den igen. Med full styrka tog jag i allt vad jag kunde. Jag matade på med slag ända tills boxningssäcken träffade mig i magen och jag sjönk ihop på golvet. Jag slog knytnäven i golvet och med ens ångrade jag mig när en ilande smärta for igenom armen på mig.

”Justin…” mumlade Alfredo, som fortfarande satt kvar på bänken.

Jag sneglade diskret upp på honom utan att svara. Tankarna som likt en karusell snurrade runt i huvudet på mig fick en bultande huvudvärk att ta sin plats i tinningen på mig.

”Åk till henne bara. Sluta vela likt en gammal tant. ÅK. Det finns inget som hindrar dig.”

Jag pressade ned handflatan och sköt ifrån så att jag snart stod upp på fötter istället. En snabb blick var allt jag gav Alfredo innan jag gick in i det kusligt tomma omklädningsrummet. Mina kliv var stora mot dörren, men i samma stund som jag skulle slå upp dörren stannade jag upp.

Inte kunde jag väl åka till personen som betydde mest för mig, min ögonsten, dränkt i svett? Skakandes på huvudet snodde jag om och stegade istället in i det lika tomma duschrummet. Kläderna sköt jag ut i omklädningsrummet igen och gick sedan in i ett av duschutrymmena.

Gymmet jag tränade på var alltid förberedda på när jag skulle komma och plockade därför alltid fram rena, mjuka bomullshanddukar och lyxiga tvålar som dem fyllde duschrummen med.  Förmodligen så stängde dem även ned verksamheten då det alltid var tomt på gymmet varje gång jag kom hit för att träna.

Suckandes skakade jag på huvudet och klämde ut en klick med tvål i handflatan, som jag sedan smörjde in hela min nakna kropp med. När alla spår av tvål var nedsköljd i avloppet vid mina fötter, slog jag av vattnet och torkade mig torr med hjälp av en av dem tjugo handdukarna.

Omklädningsrummet var precis lika tomt och tyst som det varit för fem minuter sedan när jag lämnat det. Kläderna jag tidigare burit, plockade jag upp och tryckte ned i min träningsbag varpå jag drog fram ett par rena skinnyjeans, underkläder och en vit V-neck. Snabbt som attan, som om jag vore under tidspress drog jag på mig kläderna och skyndade mig sedan ut ur omklädningsrummet.

”Ha en fortsatt trevlig dag Mr. Bieber!” kvittrade receptionisten åt mig när jag susade förbi.

Jag slängde en snabb blick på parkeringen där min bil stod parkerad, för att försäkra mig om att inga fans eller paparazzis stod där och var redo för att attackera mig. När jag skannat av hela stället utan att ha skymtat några hinder klev jag ut ur byggnaden, i full fart mot min röda Ferrari. Jag slängde väskan i pasagerarsätet och satte mig bakom ratten.

Alex bodde inte så långt ifrån gymmet där jag tränade så det skulle max ta mig tio minuter att komma dit. Jag körde ut på gatan och kom att tänka på hur mycket hon älskade denna bilen. Hon berättade alltid hur mycket hon ville ha en sådan bil när vi åkte i den. Om hon fick bestämma så åkte vi alltid i Ferrarin och när någon annan skulle åka med oss ville hon åka i två bilar så att hon kunde åka i denna. Hennes födelsedag började närma sig med stormsteg kändes det som. Det var endast två ynka månader kvar och hon fyllde arton. Hon förtjänade något speciellt. Jag hade funderat på att ge henne denna bilen ett bra tag, men sedan kanske hon inte skulle tycka om att jag gav henne en begagnad bil så jag funderade även på att köpa en likadan. Fast i en annan cool färg. Kanske rosa? Fast hon gillade inte rosa. Gul? Äsch, det var två månader kvar, jag hade gott om tid. Det jag just nu var tvungen till att fokusera på var hur jag skulle be om förlåtelse.

Jag parkerade bilen vid trottoarkanten utanför Alex lägenhet och såg upp mot hennes fönster. Rullgardinerna var neddragna så skulle inte kunna se mig om det hade varit så att hon stått vid fönstret. Kanske låg hon och sov? Nervöst drog jag ur bilnyckeln ur tändningen och klev därefter ut.

Färden upp till hennes våning var orosfylld. Tänk om hon skulle slå igen dörren i ansiktet på mig? Eller så kanske hon skulle bli sur, börja skrika och slå på mig. Vi kanske skulle börja bråka igen, värre än någonsin denna gång? Nej. Det fick inte hända. Jag skulle se till så att det inte skedde. Hissens välkända plingande väckte mig ur mina bisarra tankar och scenarion, och jag klev bestämt ut med blicken vilandes på hennes mörkbruna ytterdörr.

Där innanför satt Alex. Vid teven, eller vid matbordet talandes med Tyra via skype. Hon kanske satt och åt nudlar och läste någon fånig facebook-uppdatering från någon av hennes svenska kompisar, eller så stod hon i duschen. Vad som helst kunde pågå innanför den dörren, inne i hennes lägenhet. Hon satt vilket som någonstans på sina 60 kvadratmeter och höll på med någonting, helt ovetandes om att jag stod precis utanför.

Jag tog ett nervöst kliv närmre. Dörren var mindre än en halvmeter ifrån mig nu. Jag skulle lätt kunna sträcka mig fram och röra vid den utan problem, men jag var för feg. Vad var det med mig? Skärp dig Justin, röt en allvarlig röst inom mig. Inte hade jag tid med sådana här barnsligheter. Det var bara att sträcka på armen och tycka på den svarta knappen som gick till hennes dörrklocka.

Ett plingade ljud hörde inifrån lägenheten. Förvirrat stirrade jag ned på min arm, som utan att jag känt det, flyttat på sig till knappen. Sekunderna passerade likt timmar innan jag kunde höra steg eka innanför dörren. Nervöst sträckte jag på nacken och tryckte ned handen i fickan, med tummen utanför. Dörren sköts upp sekunden efter och en förvånad Alex uppenbarades framför mig.

”Justin?” flämtade hon med tjock röst. Hennes ansikte var osminkat och hon bar en av mina hoodies tillsammans med ett par chachimomma mjukisbyxor.

”Hej… alltså… jag är ledsen. Det var inte meningen att skrika på dig. Alex, jag älskar dig så mycket. Så, så, så, så, sååå mycket så att det är sjukt. Dessa tre timmar utan dig har varit rena rama helvetet för mig. Skuldkänslorna över vad jag gjorde imorse är större än själva jordklotet. Jag är så ledsen. Du skulle inte behövt råkat ut för det som skedde, och du mådde dåligt över det men som vanligt var jag för dum för att se de-”

Hon tog ett hastigt kliv fram mot mig och pressade sina läppar mot mina i en varm, känslofylld, exploderade varm, kyss.

Kommentera älskade älskade nii! Vi kämpade hårt med detta kapitel, försökte få det så lite gnälligt som möjligt... så. Många kommentarer vill vi ha! We love u, puss! Ema & Liv.