”Vi skojade med dig! Klart du ska ha lön!” hörde jag Justin säga innan han brast ut i skratt igen.

”Ja klart vi får betalt Alex. Tror du verkligen man kan jobba i två år och överleva utan någon som helst lön? Vi ville bara ge tillbaka för det du gjorde mot oss igår!” dem båda brast än en gång ut i skratt fortfarande med armarna om mig. Jag andades ut. På ett sätt förstod jag dem men kunde dem inte valt något annat att lura mig med?

”Ha ha. Tack grabbar, verkligen. Riktigt kul. Ni är dem mest elaka människorna jag vet. Det var inte ens kul" så fort jag uttalat orden insåg jag att det faktiskt fanns lite komik i det hela och började själv skratta.

 ”Mina damer och herrar, välkomna ombord på flight C77314 som kommer att ta er hela vägen till Köpenhamn. Flygresan beräknas ta 14 timmar och vi som tjänstgör här ombord önskar er en trevlig och behaglig resa.”

14 timmar. Hela 14 timmar. Det är hur länge jag ska sitta på detta planet. Vad skulle jag hitta på i hela 14 timmar? Tyra hade sedan länge somnat då hon och Fredo spenderat hela natten tillsammans. Vilket hade fått mig att undra om det faktisk var något mellan dem. Tyra hade spenderat mer tid med Alfredo än vad hon hade med mig. Men det gjorde mig inget, vi var ju på väg hem och väl hemma kommer hon att tröttna på att se mig varje dag i skolan. Dessutom hade jag själv inte tid att vara med henne då jag och Nick hade jobbat på koreografier dem senaste dagarna. 

     Jag var pigg som en lärka och kunde inte ens tänka tanken på sömn. Som tur var hade jag varit smart imorse och klätt mig i en aningen bekvämare outfit bestående av leopardmönstrade harems byxor och en enkel svart topp och försökte nu hitta en så bekväm position som möjligt i dem allt förstora, om ni frågar mig, sätena. Justin, Nick och Alfredo hade insisterat på att uppgradera våra biljetter till första klass när dem hörde att vi skulle flyga i 14 timmar.

”FJORTON TIMMAR? Ska ni flyga i 14 timmar? Helt seriöst?” utbrast Justin.

”Ja vadå då superstjärnan? Det är ju vardagsmat för dig. Borde du inte vara van vid långa flygresor vid det här laget?” Tyra hånlog och stoppade in en nuggets i munnen.

”Ha-ha. Jätte kul, men nej faktiskt inte. Visst jag flyger ofta, men jag har aldrig flugit i mer än 8 timmar. Jag klarar inte av det. Jag blir rastlös helt enkelt.”

”Det är sant. Ni skulle bara sett honom när vi skulle flyga över Atlanten för första gången. Det var i ett vanligt flygplan och efter dryga fem timmar började Justin vandra fram och tillbaka genom hela planet i brist på saker att göra. Han tröttnar väldigt snabbt på saker och ting.” Alfredo boxade vänskapligt till Justin på armen och dem båda skrattade.

”Japp sen kom någon på den briljanta idén att köpa ett privatjet. Så jag gjorde det. No biggie,”

”Ja precis, no biggie. Folk går runt och köper privatplan lite här och var. Det är ungefär som att gå och köpa mjölk!” alla brast ut i skratt. ”Vad? Det är ju sant.” sa jag allvarligt.

”Dummer.” muttrade Nick och såg på mig och därefter Tyra. ”Men seriöst ni kan inte åka i ekonomi klassen i 14 timmar. Ni kommer typ dö. Jag kan uppgradera era biljetter till första klass.”

”Amen herre Gud nej. Vi åkte hit i ekonomi klassen och vi överlevde. Sluta vara så bortskämda och låt oss bara åka.”

”Hell no, jag vill inte ha en trött och utsliten dansare med mig på min turné. Första klass blir det och jag står för kostnaden.”

”Inte en chans.” varför skulle dem betala våra biljetter? Ekonomi klassen är inte så dålig att sitta i och dem flesta flygvärdinnor är väldigt trevliga och hjälpsamma. Det finns ju TV man kan kolla på. Filmer musik och wi-fi så man kan surfa. Man kan till och med få låna kortlekar och spel. Jag vill inte att dem ska betala min resa. Varför hade vi ens tagit upp vår onödigt långa flyg tid över huvudtaget? Min pappa hade frågat om vi ville åka i första klass. Men jag ser det bara som bortkastade pengar. Man betalar flera tusenlappar extra, för vad? Större flygstolar, bättre service, godare mat? Jag är på ett flygplan. Jag förväntar mig inte att det ska vara top notch.

”Jag har inget emot det.” och såklart skulle Tyra motsäga mig som grädden på moset. Detta är ju pinsamt. Varför ska dem betala våra biljetter?

”Tyra sluta nu, det är pinsamt. Vi kan betala våra biljetter själva och det är inget fel med ekonomi klassen. Tack för erbjudandet grabbar. Men ta dem pengarna och skänk dem till välgörenhet.”

”Om du låter oss köpa första klass biljetter så kommer jag skänka dubbelt så mycket av kostnaden till UNICEF.”

”Gör inte så här...” Justins flin var så brett att man kunde tyda det hela vägen från Kina. Jag ville ju att dem skulle skänka pengar. Och tog jag inte biljetterna så kommer dem inte göra det. Jag suckade djupt. ”Jag gör det. För välgörenhet.”

Jag log åt minnet. Jag var så lätt övertalad att det inte är sant. Med en suck zappade jag mellan kanalerna på den lilla Tv:n framför mig. Jag stannade till slut på MTV som visade Plain Jane och lät det vara på samtidigt som jag drog upp mobilen ur fickan på min kofta. Jag såg på Tyra där hon sov och bestämde mig för att instagramma en bild på henne eftersom hon är så tråkig.

     Jag klickade mig in på Instagram och skrev in mina uppgifter innan jag loggade in. 8756 nya likes, 2980 nya kommentarer och 48390 nya följare. Great, tänkte jag. Ända sedan Justin lagt upp en bild på mig, honom, Scooter och Nick när vi skrev på kontraktet så hade det strömmat in med kommentarer och likes. Jag trivdes med dem 200 följare jag hade innan eftersom jag kände alla. Nu känner jag inte ens en procent av alla som följer mig. Nåja… jag höll upp mobilen och tog ett kort på Tyra.

”This is for being the worst travel buddy ever @TyraG”

     Så fort bilden var uppe trillade liksen och kommentarerna in. Lika fort klickade jag in mig på mitt flöde och gillade några av bilderna som lagts upp, varav en av dem var en bild på mig, Tyra, Nick och Fredo på flygplatsen som Fredo varit snabb med att lägga ut. ”Me and @NickDeMoura miss u guys alreday @TyraG @ItsAlex, come back soon!” Jag log för mig själv när jag tänkte på att vi säkert kommer träffas snart. Väldigt snart med tanke på att Tyra och Alfredos relation verkade vara något mer än bara vänskap. Trots att jag bara för en stund sedan varit pigg kände jag hur ögonen blev tyngre och tyngre och till sist orkade jag inte hålla dem upp längre.

    *buzz, buzz, buzz*

Vad i? Var kommer det förfärliga oväsendet ifrån? Jag öppnade försiktigt ögonen och insåg att jag hade somnat. Det buzzade till igen och det var först då jag märkte att det var min mobil. Jag hittade den under mitt högra lår och kastade en blick på den upplysta skärmen. Det var Justin. Han ringde med FaceTime. Jag svarade samtidigt som jag rotade fram mina hörlurar på det lilla soffbordet som skilde mig och Tyra åt.

     Jag såg Justin dyka upp på skärmen och viskade lågt: ”Vänta, jag ska bara trassla upp mina hörlurar” han log bara till svars och när jag fått rätt på sladdarna kopplade jag in dem i telefonen och stoppade öronsnäckorna i öronen. ”Sådär ja, what’s up?”

”Jag orkar inte mer Alex. Jag vill inte hålla på så här längre.”

Jag såg på honom och jag kunde se sorgen i hans ögon. Han var barbystad, hade en vit keps på huvudet och några kedjor runt halsen. ”Justin, vad har hänt?” jag kastade en blick på armbandsuret på min arm och såg att klockan var nio på morgonen och det var sex timmar sen vi lämnade L.A. Vad kan ha hänt under den korta tiden som fick honom att känna så?

”Selena. Det är vad som har hänt...” han suckade och drog en hand igenom sitt hår.

Jag suckade tungt och lutade mig tillbaka i det mjuka sätet, ”Vad har nu hänt?”

”Hon kom över igår efter att jag kom hem från dig och var skit sur. Varför undrar du? Jo för att vi inte hinner umgås och att hon tröttnat på mig.” Jag satt tyst och lät det han sade sjunka in. Vad skulle jag svara? Jag har en känsla av att detta inte kommer hålla mycket längre men hur ska jag säga det?

”Vad tänker du göra?” frågade jag.

Återigen suckade han tungt innan han fortsatte, ”Jag frågade om hon ville göra slut. Och hon svarade att hon inte visste, så vi bestämde oss för att spendera en tid ifrån varandra för att sedan bestämma ifall vi ska fortsätta med förhållandet eller inte.”

”Jaha, men det är ju bra. Eller?”

”Ja, vi får se hur det går. Men hey, jag hade en annan sak att säga också. Vi ska på världsturné i maj.”

”Wow, Justin chilla. Jag trodde turnén började i september?”

”Jo men vi ska ha en tiodagars turné där vi promotar det nya albumet. ’All Around The World Tour’. Vi kommer typ åka runt till 7 länder vi aldrig varit i, sjunga några låtar och sedan vidare. Det bästa med allt: alla konserter är gratis så alla fans har möjlighet att komma!” jag såg glädjen i hans ögon när han pratade om att få uppträda.  Man såg verkligen hur mycket passion och kärlek han kände till detta arbete. Han gjorde folk glada och lyckliga och det gjorde att han blev glad och lyckligt. Win- win alltså.

”Jaha men vad kul! När åker ni? Och var åker ni?

”Vadå ni? Du menar vi, du ska med.”

”Men jag har skola?” argumentera jag emot honom. Han lade huvudet en aning på sned framför kameran.

”Jag vet. Men du kommer ju dansa? Jag kan flyga ut hela din skola till en av konserterna. Hm? Vad tycker du?”

”Justin jag måste prata med rektorn först. Men det borde gå, vår rektor är världens bästa.” berättade jag glatt för honom.

”Vad är det du oroar dig för då?”

”Det jag oroar mig för är hur vi ska träna Justin? Antagligen kommer jag ju behöva…”

”Alex, du…” ville han avbryta mig med, men jag fortsatte mata på ändå.

”… dansa men jag har inte lärt mig ett enda numm…”

”Alex!”

”Vad?”

”Dem dagarna du var i studion med Nick? Vad gjorde ni då? Satt ni bara tysta och stirrade in i väggen eller? Det är dem danserna vi kommer använda oss av dummer!”

     Jag tänkte efter och kom ihåg att vi tränat in ungefär sju-åtta danser och då slog det mig att jag inte kände igen vissa av låtarna vi dansade till.

”Jahaaaaa!” mumlade jag och drog ut på det.

”Japp, vi börjar i Oslo. Men ska inte störa mer. Vi får höras mer angående detta. Hör av dig när du är hemma! Heeeeeeeej dåååååååå Aleeeeeeex.”

”Men Ju…” mer hann jag inte säga innan han la på. ”Åhh” muttrade jag sur och slängde iväg mobilen.

     Jag kastade en snabb blick mot Tyra som nu snarkade innan jag lutade mig tillbaka i sätet, drog ut fotstödet och drog en filt över mig. Om några timmar skulle jag vara hemma hos min familj som jag saknat så mycket. Djupt insjunken i mina tankar om att få krama mina små syskon dröjde det inte länge innan jag somnade.

     Tyra och jag trängdes bland människorna som stod och väntade på sina väskor. Där vi stod och kollade på dem olika väskorna som kom rullandes höll jag på att slumra till. Jag var så trött att jag skulle kunna somna stående.

Plötsligt kände jag Tyra dra i min arm, ”Där är våra väskor! Där är våra väskor. Kom igen Alex!”

Jag lät henne dra med mig tills vi nådde fram till våra stora rosa väskor. Tyra fick hjälpa mig med mina fyra proppfyllda väskor. Åh vad jag ångrade att jag inte skickade med dem med någon transportfirma eller någon som hade kunnat leverera dem hem till mig. När vi hittat en vagn och staplat upp bagaget på den körde vi tillsammans iväg och följde ankomst skyltarna. Jag tänkte på min familj som stod där ute och väntade på mig, på min sköna säng jag skulle få sova i i natt och allt jag hade att berätta om för familj och vänner. Det var skönt att vara hemma igen.

     Vi kom fram till dörren som ledde ut till folkmassan som stod och väntade och stannade för att ta några djupa andetag.

”Är du redo?” undrade Tyra och såg glatt på mig. Jag log och nickade till svars innan vi gick mot dörrarna. Dem öppnades framför oss och vi fick en överblick över folkmassan. Vi gick ut några steg och steg sedan åt sidan så vi inte stod i vägen för alla.

”Tyra! Alex!” vi båda vände oss om och fann Tyras föräldrar komma springande mot oss.

”Hej mamma! Hej pappa!” utbrast Tyra och slängde armarna om sina föräldrar och dem höll fast så ett tag medan jag sökte med blicken efter min familj.

”Hm, vad konstigt.” sade jag mer för mig själv än någon annan.

”Vadå?” undrade Tyra när hon släppt sina föräldrars omfamning.

”Min familj verkar vara sena.” jag vände mig om och såg på Tyras föräldrar, ”Hej John, hej Gunilla, det var ett tag sen!” sa jag och gav dem varsin kram.

”Hej, gumman. Ja det var det. Vi har saknat dig här hemma.” sa Gunilla med ett leende.

”Jag har saknat er också.” försäkrade jag henne med ett strålande glatt leende, men bakom det gömde sig ett bekymmer. Vart min familj var.

”Vi blev tillfrågade av din far om vi kunde köra hem dig. Jake hade en fotbollsmatch och Elenor var tvungen att jobba ikväll. Du vet ju hur det är på sjukhuset efter sportlovsvekan. Hoppas det är okej.”

Jag frös till is. Okej? Jag hade varit borta i ett halvår, detta är absolut inte okej under några som helst omständigheter. Jag var deras äldsta dotter. Jake kunde väl ha hoppat över denna matchen? Jag var väl viktigare? Eller? Kanske brydde dem sig inte lika mycket om mig längre. Jag kände gråten i halsen men gjorde allt jag kunde för att hindra tårarna som bildats att falla.

Hade min egen familj glömt mig?

And they're back in Sweden. Vad tror ni nu kommer hända? Men ååh, hade Alex familj skitit i att hämta henne? Usch.. :/ Kommentera massvis nuu, vi blir otroligt glada! Much Love, Ema.