Uttråkat sparkade jag på stolens ben medan jag åt upp pizzan. När tallriken till sist stod tom, gick jag tillbaka med den till diskbänken för att diska den.  När tallriken var skinande ren så ställde jag ned den i diskstället och satte av mot badrummet för att ta mig en dusch. I samma stund som jag räckte mig efter handtaget på badrumsdörren så knackade det på dörren. Min blick for mot klockan. Den var strax över nio. Vem kom hit den här tiden på dygnet, bortsett från Tyra? Förbryllat gick jag med snabba steg mot ytterdörren och slog upp dörren.

”Hey.”

Personen bakom dörren var den jag minst hade anat. Varför just nu?

”Victor? Har du mage att visa dig här? Allvarligt? Vad gör du här?” utbrast jag surt.

”Jag vet att jag kanske är den sista personen du vill se just nu, men snälla ge mig en chans. Jag kom hit för att jag ville prata med dig.” förklarade han. Han lutade handen mot väggen och lutade sig framåt innan han fortsatte. ”På måndag är det bal och sedan tar vi studenten på fredag, jag vill inte skiljas åt som ovänner.”

Jag lyssnade till det han sa och funderade en stund. Efter studenten åkte jag till Los Angeles för att förbereda mig inför Believe Turnén som skulle pågå i två år. Jag skulle inte träffa någon av mina gamla klasskamrater efter det. Då var det nog lika bra att lämna dem bakom mig som vänner.

”Vi tar en runda vid havet.” svarade jag drygt. Jag tog mina nycklar och min hoodie som hängde på kroken i hallen. Innan jag gick ut smög jag tillbaka in till vardagsrummet där El och pappa, som nu hade vaknat, samtalade lågt om något.

”Jag går ut en runda vid stranden med Victor. Jag kommer strax.” meddelade jag dem.

”Håll er på trädäcket Alex, jag vill inte ha er på sandstranden. Du vet vilka människor som håller till vid den här tiden på dygnet...”

”Ja pappa, jag vet. Jag blir inte borta länge. Hejdå!” Och med det sagt hoppade jag i mina UGGS innan jag och Victor styrde våra steg mot havet och trädäcket.

Inte ett ord lämnade våra strupar medan vi gick där sida vid sida. Jag funderade på vad han ville säga men jag brydde mig inte så mycket. Jag ville helst bara få detta överstökat och komma hem så att jag kunde sova.

Vi satte oss på däcket och såg ut mot solen som nästan var helt nere. Solnedgången gav himlen en vacker orange färg. Det var lugnande att se på det. Jag fiskade upp mobilen och tog ett snabbt foto innan den åkte ned i byxfickan igen.

”Så...?” Jag vred huvudet så jag kunde se på Victor. ”Du ville prata. Prata nu.”

Han suckade djupt, ”Jag vet att jag inte var rättvis när jag sa att jag hade känslor för dig innan du åkte. Och jag var inte rättvis när jag behandlade dig som skit den dagen i skolan.” Han tog en paus, tog av snapbacken och drog händerna genom håret innan han satte kepsen back och fram.

”Och jag var absolut inte rättvis när jag sa att du var en hora. För det är du inte. Du är så långt ifrån en hora man kan komma. Så, jag ville be om ursäkt för allting. Förlåt mig Alexandra.”

Mitt hjärta hoppade över ett slag när orden jag så länge väntat på att få höra yttrades. Han bad om ursäkt, han menade det inte så. På ett sätt kunde jag förstå honom. Han var arg och när man är arg säger man saker man inte menar. Men trots det sårade det mig att bli kallad det han kallade mig.

Även om jag inte var säker på om jag ville förlåta honom än så bestämde jag mig ändå för att göra det. Victor hade en gång i tiden haft samma plats som Justin nu har i mitt liv, så det kändes rätt att förlåta honom.

”Det är okej. Jag vet att jag inte är en hora. Det är det viktigaste.” mumlade jag lågt till svar. Egentligen var det inte alls det viktigaste. Det viktigaste var att han faktiskt hade tagit mod till sig och kommit för att be om ursäkt. Det var det viktigaste. ”Eller alltså… att du kom var ju också viktigt.”

”Tycker du?” frågade Victor glatt. Det ryckte i mungiporna på honom, så som det endast gjorde när han ville le men inte vågade. Situationen skulle bara bli stel om jag nekade, så jag nickade.

”Ja.”

”Toppen!” utbrast han lättat. ”Så vi är typ… sams nu eller?”

Jag tvekade en stund, ”Du har ju sagt förlåt.. och jag vill inte skiljas åt som ovänner… så visst.”

Till min förvåning slog han sina armar runt min hals. Syret i mina lungor pumpades ut men jag vågade inte säga något för att förstöra stämningen. Eller… om jag dog så skulle det nog förstöra stämningen mer än om jag bara berättade att han kvävde mig. Till min lycka varade inte kramen särskilt länge dock.

”Jag har saknat dig.” log Victor. Leendet sträckte sig praktiskt taget ända upp till ögonen på honom. Då menar jag det. Det såg nästan ut som om hans mungipor satt fast i ögonvrån på honom.

”Dig med.” ljög jag. Faktiskt så hade jag inte saknat Victor alls. Nu när jag hade Justin så kändes det meningslöst att gå runt och sakna alla… det kändes som att när jag hade honom, så hade jag allt i min hand. Hela världen.

”Ska vi köpa glass?” frågade han exalterat. Gick det inte lite väl fort nu…? För fem minuter sedan var vi inte ens vänner och nu ville han att vi skulle bli bästisar igen, precis som förr? Hela situationen förvirrade mig något enormt.

”Öh…”, började jag skeptiskt. Han kollade storögt på mig, fortfarande med ett stort leende på sina läppar, ”Visst.”

Det var omöjligt att säga nej när han såg ut på det viset. Som en liten pojke i en godisbutik. Varje gång han kollade på mig på det viste raderades hela mitt ordförråd och ersattes med ett par ”öh” och ”ja.” Dåligt, men det kunde komma till nytta när man verkligen inte ville vara den elaka typen.  

Utan att jag märkt det så hade jag förflyttat mig, tillsammans med Victor, ifrån däcket till glasskiosken. Glassgubben log stort mot oss medan han frågade om vilken sorts glass vi önskade.

”Jag har inga pengar kom jag på, så jag behöver ingen glass.” ursäktade jag mig till Victor. Egentligen ville jag bara hem. Det var inte samma stämning mellan oss som förr och jag visste redan nu att jag aldrig skulle få återuppleva den med honom.

”Struntprat! Jag betalar.” invände han tvärt och viftade med sin plånbok framför ögonen på mig.

”Hm.. okej då. Jag kan ta en piggelin bara.” Lika bra att ta något enkelt som gick relativt snabbt att äta upp. Victor sneglade skeptiskt på mig, som om jag vore den dummaste personen på jordens yta som hade valt en piggelin framför det stora sortimentet som fanns. Det var nästan skrattretande hur han inte förstod hinten.

Han log mot glassgubben och räckte över en tjuga, ”Jag tar en mjukglass med kolasås.”

”Ska bli!” skrockade gubben till svar innan han tog emot tjugan.

Jag lutade mig tröttsamt mot den gula kiosken. Mina ben var lika mjuka som spagetti efter shoppingen med Tyra tidigare idag. Allt jag ville just nu var att få ta en varm dusch och gå och lägga mig. Därför irriterade den här ’pratstunden’ mig en aning.

”Så… bal snart.” fick Victor nervöst ur sig och räckte över min piggelin.

”Mm…” svarade jag stelt medan jag drog bort den röda plasten som omfamnade glassen. Så snart den uppenbarades för mig stoppade jag den snabbt i munnen. Det må ha sett desperat ut, men jag brydde mig inte. Jag ville bara äta upp den dumma glassen så snabbt som möjligt så att jag fick komma hem.

”Vem ska du gå med?” frågade han och slickade sig om läpparna. Då slog det mig. Jag hade inte hunnit svara på hans förfrågan. Tänk om han inte hade någon annan att gå med nu bara för att jag inte hade svarat?

”Samuel.” svarade jag snabbt. Som om det kommer göra hans besvikelse mindre smärtsam…

”Åh.” utbrast han förvånat. Glädjen som hade glimtat i ögonen på honom var som bortspolad. Allt jag kunde se nu var besvikelse. Ren, skär besvikelse. Med en gnutta sorg i sig. ”Jaha, okej. Det blir… kul.”

”Vem ska du gå med då?” undrade jag vänligt, för att lätta upp den dystra stämningen en aning.

Han vek blicken ifrån horisonten för att istället kolla på mig, ”Sandra.”

Om jag hade stått upp skulle jag förmodligen vacklat till. Sandra? I flera år har Victor hatat henne och nu ska han gå på balen med henne? Logiken i det var lika med noll. Det oroade mig faktiskt en aning att han skulle gå med henne. I sjunde klass hade dem varit tillsammans. Hon hade då tillhört den ’populära kretsen’ – något som definitivt ändrats nu. Hur som helst så hade hon gjort narr av honom. På ett kalas, eller snarare en fest, hade Sandra tagit med sig Victor in på sovrummet i huset. Hon hade begärt att han skulle ta av sig byxorna i utbytes mot en kyss. Victor, korkad och kärlekskrank som han då var följde självklart hennes order. Men det han inte visste var att Sandra hade planerat alltihop. I samma stund som Victor hade dragit ned byxorna så hade alla som blivit bjudna på kalaset kommit inrusade. Oturligt vis nog hade Victors kalsonger åkt med byxorna ned. Men det var inte det värsta. Grädden på moset var att hälften av dem hade haft sina mobiler uppe. Victor hade blivit ett skämt på facebook, bilddagboken, twitter… ja, alla internet sidor där man kunde ladda upp en bild.

Jag skakade förvirrat på huvudet, ”Hatar inte du Sandra?”

”Hon har förändrats och bett om ursäkt. Dessutom skedde allt det hemska i sjuan. Jag måste gå vidare någon gång. Hon kan inte vara hatad av mig i hela sitt liv för ett misstag hon gjorde som liten.”

”Tretton år är inte litet.” protesterade jag och tog en irriterad tugga av min glass.

”Kanske inte… men vi ska i alla fall gå på den tillsammans. Såvida du inte har någon som är frivillig..?”

Jag förstod vad han ville komma fram till. Han ville förmodligen att jag skulle dumpa Samuel och istället gå med honom. Chanserna att jag skulle göra det var små. Minimala. Det existerade inte ens några chanser. Samuel verkade vara en snäll kille och att dumpa honom skulle vara känslokallt.

”Nej. Jag vet inga.” svarade jag och åt upp det sista av min glass innan jag reste mig upp. ”Jag går hem nu… du kan stanna om du vill.”

”Nej, jag följer dig!”

”Det behövs verkligen inte. Jag bor tre minuter här ifrån Virre. Jag klarar mig galant.” försäkrade jag mig och vände snabbt på klacken innan han hunnit protestera. Visst, det där kanske var lika känslokallt som det skulle vara att dumpa Samuel men jag hade ingen lust att snacka med Victor. Inte just nu i alla fall.

”He-” jag stoppade mig själv när jag insåg hur mycket klockan var. Hela familjen sov förmodligen och om jag skulle ropa att jag var hemma skulle jag nog inte få någon trevlig respons. Försiktigt drog jag av mig mina UGGS och smög sedan in på badrummet. Först hade jag tänkt vänta med duschen tills imorgon, men jag förtjänade en lång, varm dusch.

När jag fått av mig alla kläder ställde jag mig under munstycket som sekunden senare sprutade vatten på min nakna kropp. Mina lemmar mjuknade upp. Det kändes som om jag befann mig i paradiset. Ibland kunde en enkel dusch göra stor skillnad på ens humör. Jag drog mina fingrar igenom mitt, nu, blöta hår. Vattnet rann ned över mina ögon, något som gjorde det en aning svårare för mig att se.

När jag fått av mig allt lödder från kroppen vred jag av vattnet och steg ut ur duschen. Jag virade en handduk om håret och tog min badrock över kroppen. Alla kläderna från idag slängde jag i tvättkorgen och på väg ut ur badrummet tog jag med mig några krämer.

Sakta gick jag till mitt rum för att inte väcka min sovande familj. När jag försiktigt hade stängt dörren till mitt rum slängde jag mig på rygg i den luftiga sängen med mobilen upptryckt i ansiktet.

Precis när jag skulle anmäla mig till en workshop i jazz ringde min telefon och Justins namn uppenbarades på skärmen.

”Varför sover du inte?” undrade han direkt när samtalet kopplats.

”Hej på dig med Justin. Varför ringde du om du vet att jag egentligen borde sova?”

”Jag chansade på att du var vaken. Såg att du gillade några bilder på Instagram.” Jag kunde höra hur han satt i sin soffa och log.

”Stalker... Men vad har du på hjärtat vännen?” fortsatte jag och satte på högtalaren på telefonen så att jag samtidigt kunde smörja in mina ben med olika krämer.

”Nej jag ringde mest för att kolla vad du hittat på idag. Jag är ju hemma igen och har dötråkigt.”

”Klart du har tråkigt utan mig.” svarade jag honom självsäkert.

”Precis det jag menar.”

”Tja... Jag har inte gjort så mycket. Shoppat balklänning med Tyra bara. Hittade den perfekta klänningen till mig. Herre Gud Justin den är underbar, vinröd...”

”Alex?!”

”... med perfekt pssform. Som om den var sydd bara för mig. Och förresten, påminn mig att aldrig shoppa med Tyra igen hon är bara för jobbig.”

”Alexandra!” utbrast Justin plötsligt från andra änden.

”Men ja?”

”Jag tror du behöver en tjejkompis du kan prata med sådant om. Men jag är glad att du hittade en perfekt klänning. Jag slår vad om att du kommer vara jätte vacker i den.” Wow. En komplimang. Jag hatade när Justin gav mig komplimanger, eftersom det enda jag kunde svara var alltid tack. Han vet redan att han är perfekt. Han får höra sådant var dag av sina fans, han behöver inte höra det från mig också.

”Tack Jus. Vad har du gjort idag då?” undrade jag och övergick till att smörja in mitt ansikte.

”Har inte hunnit göra mycket mer än att vakna och äta frukost. Klockan är ju bara strax innan två här. Men jag, Fredo och Ryan, du vet Ryan från Stratford som spelar in filmer, ska ner till stranden idag och ta det lite lugnt.”

”Åh vad kul! På tal om stranden... Jag tog en strandpromenad med Victor innan. Vi såg på solnedgången och åt glass.” Jag stängde alla krämer och puttade ned dem på golvet så jag kunde lägga mig i sängen men armar och ben åt alla håll och kanter.

”Vänta... Victor som kallade dig hora?” utbrast Justin. ”Vad gjorde du med honom?” Hans röst skar sig och jag kunde nästan höra en viss avundsjuka i den.

”Mm, men han bad om ursäkt idag. Vi redde ut det.” viskade jag då jag hörde trappsteg utanför mitt rum.

”Jaha, vad kul.” svarade Justin kallt. Han var avundsjuk, på vad vet jag inte. Men något var det.

”Fast vi kommer aldrig återgå till vår gamla relation, dem dagarna är över.” sa jag och jag kunde nästan sätta mitt liv på att jag hörde Justin pusta ut.

Rätt vad det var öppnades min sovrumsdörr och in haltandes kom Jake.

”Justin häng kvar lite.” sa jag och ställde ned mobilen på nattduksbordet.

”Jake vad är det?” frågade jag och gick fram till honom.

”Jag hade en mardröm, jag kunde inte sova. Får jag sova hos dig”" undrade han och mina hjärtslag blev aningen ojämna. Klart han fick, han har gått igenom helvetet och tillbaka de senaste dagarna och ingen klandrar honom för hans sömnlöshet.

”Såklart du får.” tröstade jag honom och lade två beskyddande armar om hans kropp och strök honom över ryggen. ”Hoppa upp i sängen du, jag ska bara säga hej då till Justin.” Jag bar upp honom till sängen för att hjälpa honom och tog sedan tag i min mobil.

”Hälsa honom.” sade Jacob och lade sitt huvud ned på en av mina flera kuddar.

Jag pressade telefonen mot örat, ”Jus, jag måste gå. Jake hade en mardröm och kunde inte sova, så han kom in till mig för att sova här.”

”Absolut Lex. Inga problem. Hälsa honom från mig. Och ta hand om dig själv.”

”Han hälsar dig med. Hej då bestie, ses snart. Puss!”

”Pusssssssss.” Justin drog ut på ordet och sedan bröts samtalet.

Jag ursäktade mig för Jake och gick ut till badrummet för att dra på mig ett par rena underkläder och min sov t-shirt och hotpants. Handduken drog jag bort från håret och hängde den på en krok i badrummet. Sedan gick jag snabbt tillbaka till rummet och kröp ned bredvid Jake.

Jag brydde mig inte om att kamma håret eller torka det. Det fick vara så bara. Min lillebror behövde mig.

Jake flyttade sig närmare intill mig och jag lade en arm om hans axlar.

”Vad drömde du om?” vågade jag mig på att fråga.

”Olyckan. Bussen. Mina lagkamrater. Blod.” svarade han kort.

”Vill du berätta?” Han hade inte berättat för någon vad han hade upplevt, inte ens doktorerna. Och även om jag visste att han skulle svara nej så skadade det inte att försöka.

”Jag kan inte.”

”Försök Jake. Det är bara jag.” uppmuntrade jag honom.

”Det är mitt fel, Alex. Det är mitt fel att olyckan hände.”

Detta är skrivet av OSS BÅDA TVÅ. Ema har varit jääätteeegulleee och hjälpt mig. Haha, I kinda forced her. Nej, jag skojar. Hon ville självklart skriva :)

Vad tror ni Jake menar med att det är hans fel?... Ge oss era tankar! Kommentera rediiiigt, x E&L.