”Gå.. fort!” viskade Oliwia och Jaquline i öronen på mig. Vi började gå snabbt men stannade tvärt när läraren ropade mitt namn. Jag bad dem båda att gå innan jag själv vände mig om. En ung, vältränad lärare i sportoverall stod med blicken spänd i mig.

”Rektorn kallar på dig.” sade hon bara snabbt innan hon vände om. Ekandet vi hade trott kom ifrån klackskor kom i själva verket ifrån hennes gymnastikskor som förvånads vis nog hade en klack. Jag gick efter henne igenom den stora skolbyggnaden tills vi kom fram till dörren in till rektorns kontor. Där lämnade hon mig. Jag tryckte ned handdtaget till den mörka dörren och slog upp dörren på glänt för att sticka in mitt huvud emellan.

”Noelle.” hälsade Rektorn strängt och hänvisade mig till stolen. Någon satt i den andre men jag kunde inte se vem det var. ”Du ska få lämna oss idag.”

Jag vred på huvudet och mötte en blick jag kände igen.

Scooter sköt iskallt över en check till rektorn som drog upp den mellan sina långa, skrikröda naglar.

”Trettiotusen dollar? För en tjej?” utbrast rektorn förvånat med munnen på vid gavel. Scooter nickade.

”Hon är värd det..” svarade han och ryckte på axlarna. Jag kunde äntligen dra ett lättat andetag.

”Jaquline och Oliwia ska också få gå.” sade jag stenhårt till rektorn. Hon kollade upp på mig och jag kunde ana ett leende i mungiporna på henne.

”För så här mycket får vem som helst gå. Förstår du hur mycket det här är i euro?” frågade hon mig.

”Jag bryr mig inte.” suckade jag. Bara jag fick komma här ifrån. ”Anställ en mästerkock för de pengarna.”

Rektorn bestämde sig för att strunta i mitt klagomål på maten. Istället kollade hon ned på checken som om hon vore rädd över att siffrorna skulle försvinna. Sjunka ned i det ljusblåa pappret på något magiskt vis. Jag sneglade på Scooter som rullade in sina läppar utan att släppa den rykande kaffekoppen som stod bredvid tangentbordet till Rektorns laptop med blicken. Hennes skrivbord var överbellamrat med papper och pärmar. Vissa hade haft oturen att få kaffestänk på sig, dock var det inget som hon hade märkt. Scooter drog en djup suck i väntan på att rektorn skulle ta sig samman och säga något om att vi fick gå. En nypa besvikelse fanns inom mig att det var Scooter som kommit till min räddning och inte Justin. Han hade förmodligen bara kommit på grund av hela kontraktet om att jag var Justins flickvän – något jag nu var på riktigt.

”Du kan gå och packa. Jaquline och Oliwia får också ge sig av.” sade rektorn bakom sin kaffekopp.

Jag reste mig upp men blev stoppad av att Scooter lirkade sina varma, knubbiga fingrar runt min handled.

”De kan inte åka med oss. Be dem ta sig hem på något annat sätt, okej?” harklade han sig lågmält.

”Visst.” sade jag utan att låta det minsta irriterad. Skulle det här varit en normal miljö för mig skulle jag blivit irriterad för att Scooter var en sådan surgubbe men nu var jag alldeles för tacksam för att kunna bli sur på honom. Istället gick jag med bestämda steg mot matsalen för att hämta Oliwia och Jaquline.

”Justin har hämtat mig och ni får också åka. Men ni får lyckas med att ta er från Frankrike ensamma säger Scooter.. men om ni inte kommer på något så kan ni ringa mig och få pengar.” sade jag snabbt.

”Va? På riktigt?” utbrast Oliwia förvånat. Jaquline höjde på sitt ena välplockade ögonbryn i chock.

”Du driver inte med oss nu va Noelle? För om du gör du så blir du slagen gul och blå.” hotade hon hårt. Hon verkade tydligen ha problem med tillit.

”Nej! Jag ljuger inte! Kom igen nu, vi måste packa.”

Vi skiljdes åt utanför skolans grindar efter både Jaquline och Oliwia kysst och kramat mig oräkneliga gånger. Oliwia hade berättat för mig att Jaquline blivit lovad att få lämna skolan av en kompis förut men blivit förråd, medan Jaquline hade stått i badrummet för att packa ned alla bad produkter. Det förklarade ju varför hon inte trott på mig. Scooter hoppade in i den svarta bilen innan mig medan en kostymklädd chaufför höll upp dörren åt oss. Jag log tacksamt åt honom och knäppte säkerhetsbältet.

”Här.” sade Scooter och höll över en påse från starbucks. Ett tack behövdes inte – han såg min glädje i bara blicken. Jag lät min hand gräva sig ned i påsen då jag inte hade någon ork alls att kolla ned i påsen. En stor latte tillsammans med en fralla med tonfisk åkte upp ur påsen och jag kunde inte varit gladare över att få sen normal mat även fast jag bara varit utan den i ungefär 24 timmar. Smulor samlades i mitt knä och i skinnsätet vilket fick Scooter att bekymrat kolla på mig. Det fanns städerskor till det där, så jag orkade inte bry mig om vett och etikett.

”Vart är min prins?” frågade jag sarkastiskt. Det drog i mungipan på Scooter.

”Din prins är i L.A och väntar på oss. Jag beordrade honom att stanna där istället för att åka till Paris. Han skulle ändå aldrig få ut dig där ifrån med tanke på att han är så… tja, liten.” skrockade han fram.

”Liten? Han är en månad äldre en mig, vad gör det mig då? Till en bebis?” fnös jag dramatiskt men ironiskt.

”Jag menar inte så. Justin är liten i sinnet. Han kan inte lösa olika konflikter utan… våld.” förklarade Scooter mjukt och drog en hand över sin svarta skäggstubb på hakan som börjat synas efter en rakning.

”Jaha.” andades jag bara ut och förde kaffekoppen mot munnen. Den varma drycken sved i strupen på mig men jag var för utpumpad för att sluta dricka. Regnet började smattra mot fönstret med en rytmisk takt. Dropparna rann ned för fönsterrutan som om det vore någon tävling om vem som kunde rinna ned fortast. Det var i alla fall underhållande. Nästintill skrattretande. Utan att ha märkt det hade jag börjat skratta. Scooter kollade på mig med en rynka mellan sina buskiga ögonbryn.

”Noelle? Mår du bra?” frågade han förbryllat. Konstigt nog kunde jag inte sluta skratta förrän skrattet övergick till hysteriska tårar. Försiktigt lade Scooter sina armar runt min kropp. Jag kunde minsann tänka mig vad han tänkte på.

HON MÅSTE JU VARA HELT INSTABIL. VAD SKA JAG GÖRA ÅT HENNE? SPARKA HENNE?

Men klandra honom kunde jag inte göra. Det var väll det jag var. Instabil. Hela mitt liv hade varit en bergochdalbana. Jag hade trauman för livet, det var i alla fall vad min psykiatriker hade antytt när jag haft ork att gå till en sådan. Till slut hade jag gett upp och skitit i den jävla psykiatrikern. Det enda han hade gjort var att gnälla på mig. Och om sig själv.

”Vi är framme.” harklade sig chauffören från förarsätet generat. Generad över att behöva avbryta mina tårar. Vanligtvis skulle jag blivit arg, men nu var ju inget som vanligt. Scooter drog undan sina armar från min hulkande kropp och drog en hand genom sitt svarta hår.

”Vill du ha en stund för dig själv?” frågade han vänligt. Jag mötte hans blick och nickade utan tvekan. Dörren till vänster åt mig slogs upp och bara någon bråkdels sekund senare slogs den igen. Chauffören följde Scooters exempel vilket lättade mig. Jag tuggade mig hårt i kinden. Det skulle förmodligen dyka upp en sårskorpa där såsmåningom. En suck lämnade min mun. Vad skulle jag göra med mig själv? Mitt liv var en stor röra. Bara att tänka på allt som gick snett i mitt liv gav mig ångest. Inte nog med att jag saknade Justin och var rädd för Ella – nu skulle jag bli vettig också. Toppen… Jag drog en frustrerad hand igenom mitt svarta hår och drog upp det i en slapp hästsvans på huvudet istället för att ha det ligga slappt på min rygg.

NOELLE… viskade en röst inom mig. Jag kunde inte avgöra om det var Justin eller Liam. Var det nu jag blev galen? Var det nu Gud hade bestämt att mitt sociala liv skulle ta slut, att jag skulle bli skickad till något mental hem? NEJ. DU ÄR INTE GALEN. BARA ENSAM, tröstade rösten. Tonfallet var sorgset men fortfarande omöjligt att avgöra vem rösten tillhörde.

”J-j-justin”? Stammade jag fram. Rösten suckade trött i huvudet på mig men vart varken sur eller irriterad.

NEJ DET ÄR INTE JUSTIN. JAG ÄR STOLT ÖVER DIG NOELLE. FÖR ATT DU INTE BRÖT IHOP NÄR JAG DOG. DET ÄR INTE LÄTT ATT HÅLLA SIG VID LIV NÄR MAN VET ATT MAN DÖDAT NÅGON… Jag skakade på huvudet.

”D-d-det här händer inte… nej. Det är omöjligt. Låt bli mig.” skrek jag. Tårarna letade sig fram i ögonvrån på mig. Scooter kollade åt mitt håll från trappan till planet under sitt svarta paraply. Hörde han mig? Jag pressade samman mina läppar i ett smalt streck för att inte verka alldeles för galen för honom. Han tyckte redan jag var dum i huvudet, jag kände på mig det. Vem gjorde inte det?

DU FÖRTJÄNAR DITT MISERABLA LIV. DU DÖDADE DIN LILLEBROR FÖR CIGARETTER. KARMA – HÖRT TALAS OM DET?

Nu visste jag att det definitivt inte var Liam. Han var fyra år gammal när han dog, han visste knappt vad ett Wii var så varför skulle han ha förstått vad karma var? Det var bara mitt samvete, intalade jag mig och drog åt mig min mobil.

DU KAN INTE SPRINGA IFRÅN MIG, stoppade rösten mig när jag höll på att öppna dörren. JAG BOR INOM DIG NOELLE. DU KAN ALDRIG LÅTA MIG FÖRSVINNA.

”Kan jag visst.” fräste jag mellan sammanbitna tänder. ”Det är bara att sluta tänka på det. Det är som sagt min hjärna och min kropp. Jag bryr mig inte ett skit om vad mitt fucking samvete säger. Jag mår bra. Liam älskade mig, det är allt jag behöver veta. Stick och dö eller något jävla samvete för jag har en kille att åka till.”

Tystnaden i huvudet på mig var nästan ekande. Nu höll jag ju nästan på att bli galen om jag talade med mitt samvete. Röster i huvudet är bara att stänga av som att sluta tänka på olika saker. Inga problem. Jag slog upp dörren och sprang i snabbt fart mot trappfoten där Scooter stod. Regnet lämnade mörka fläckar på min ljuslila tröja, men mig gjorde det ingenting. Bara jag fick träffa Justin snart. Det var allt som räknades. Att få vara i hans armar, kyssar om bara några timmar. Pirret i magen kom som en överraskning men ändå inte. Det var precis så här jag ville reagera. Ett leende spreds på mina läppar och jag utbytte ett ord med Scooter innan jag gick upp för trappan till planet vi fått för oss själva. Som vanligt var det lyxigt inrett i färgerna brunt och vitt. Jag slog mig ned i en av stolarna och lutade huvudet mot fönstret. Regnet gjorde asfalten på landbanan svart. Himlen var full med gråa moln vilket fick mig att tveka – var det säkert att flyga nu? Scooter slog sig ned snett framför mig med sin Macbook i famnen.

”Ska vi verkligen åka nu? Tänk om vi störtar?” frågade jag nervöst. Han kollade upp på mig utan ett tecken av oro för något alls.

”Regnet ligger bara över Paris. Vi ska åka söderut där Solen skiner.” berättade han lugnt.

Jag nickade. ”Men varför regnar det? Borde det inte typ… snöa? Det är ju snart Julafton och så…”

”Ja det tycker jag med. Men det är något fel på den globala uppvärmningen. Strunt i det Noelle. Vi kommer klara det här fint. Vila lite du, jag ska planera lite möten här och vill helst inte bli störd.”

Den sista meningen fick mig att låta bli att svara på det. Lugnt lutade jag huvudet tillbaka och lät mina tunga ögonlock falla.

Lägenheten kändes plötsligt mindre än vad den brukade. Soffan började snurra. Ångesten tog över. Med påskyndade steg tog jag mig ut i köket och vadade ansiktet i kallt vatten under kranen. Paniken hade tagit över mig till och från ända sen jag kom till L.A. Scooter hade skickat med Kenny som nu var nere och köpte hem Tacos. När jag pratade med något glömde jag för någon sekund att Noelle inte var inte var i närheten av mig men så fort det blev tyst kom oron krypandes. Illamåendet kittlade mig i halsen i omgångar vilket fick mig att gå av.

”Sluta!” skrek jag åt min spegelbild som syntes i kaklet över vattenkranen. Ytterdörren slogs upp och en visslande Kenny stegade in i köket. Han kollade chockat ned på mig.

”Hur mår du Justin?” frågade han oroligt innan han ställde ned den bruna påsen som luktade Taco på långa vägar. Jag drog en hand genom mitt våta, ofixade hår och skakade på huvudet. Varför ens ge sig på att fråga när han själv visste att jag inte skulle svara? Tyckte han att det var värt ett försök precis som han kanske tänkt under hela dagen när han frågat samma sak om och om igen med tjugo minuters mellanrum?

”Strunt samma. Nu äter vi…” tyckte jag trött. Jag orkade knappt anstränga mig att dra ut stolen vid matbordet. Persiennerna var neddragna. Det enda som lyste upp lägenheterna var strimmorna av soljuset som smög igenom gliporna i persiennerna och värmeljusen Kenny tänt på. Han ställde fram en pappersförpackning med rykande het Taco i sig. Jag lutade mig tillbaka i stolen med armarna korsade över mitt vitklädda bröst.

”Justin. Käka. Noelle kommer inte ta sig hit snabbare för att du inte käkar något. Jag ser att du vi-.”

”Nej. Skicka coca-colan.” klippte jag av honom. Inte ett knyst lämnade hans strupe när han skickade över cola flaskan. Jag fyllde mitt glas till hälften och svepte allt på en och samma gång. Kenny suckade uppgivet.

”Skit samma då…” muttrade han tyst.

Jag skakade på huvudet av irritation. Det fanns inget som kunde göra mig lugn förutom om Noelle vore här. Jag drog ett djupt andetag genom näsan och ut genom munnen. Processen fortsatte så tills Kenny hade ätit upp och gått sin väg. Jag pressade min panna mot bordsytan. En malplacerad blomma stirrade på mig från bordets mitt. Ytterdörren slogs upp och jag hörde hur någon rusade in i köket. Jag bröt blicken från blomman men hann knappt uppfatta vad som hände innan Noelles välbekanta doft trängde sig in i mina näsborrar.

”Jag har saknat dig.” grät hon mot min nakna axel. Linnet jag hade på mig kändes helt plötsligt inte lika trångt längre. Jag släppte taget om paniken, ångesten och oron och besvarade bara hennes kram.

Kapitlet vart INTE så långt som jag hoppats, men klockan börjar bli mycket och jag har superont i huvudet efter för lite sömn inatt. Sov hos en kompis igår natt och ja.. ni förstår nog :) Kommentera så ska jag försöka få nästa kapitel att bli 3000+ ord långt! Det vill ni va? Kommentera!