Man blev lugnare av mat, så det var nog just på grund av det som tjejer tröståt när dem blivit dumpade av svin som… Jonathan.
”Vart är du ifrån?” tog jag mig ork att fråga Caty, som genast lade över sin uppmärksamhet på mig.
”Ja-” började hon men blev avbruten av min mobil som började ringa. Innan min ringsignal ens hunnit börja lyckades jag klicka på svara. Först var det tyst i luren innan snyftningar började höras.
”Hallå? Noelle?” utbrast jag oroligt och reste mig upp för att återigen börja vanka av och an i rummet.
”Justin… kom hit… jag behöver dig.” grät hon i telefonen med så låg röst hon kunde förmå sig att tala i.
”Vart är du? Vad har hänt?”
”Ella gjorde det… hon skickade mig till Frankrike på internatskola. Hon tog min mobil också.”
”Va? Är du i Frankrike?” viskade jag, nu nära på att brista ut i tårar.

”Det här kommer sticka en aning...” sade sköterskan strängt innan hon pressade in en nål i min bleka arm. Jag bet mig hårt i kinden för att inte skrika högt. ’Lite ont’ var en underdrift. Nålen var lång som ett långfinger och tjock som en spagetti. Blodet som sögs ut ur min arm samlades i den lilla hållaren under nålen. 
”Vad är det här nödvändigt för?” gnydde jag med smärtan i rösten. Sköterskan log utan glädje mot mig medan hon klistrade på ett orange plåster på min arm. 
”Det är skolans regler”, började hon allvarligt, ”Om du får för dig för att skära dig och förlorar väldigt mycket blod, så vet vi vilken blodgrupp du har och kan ge dig nytt blod.”
”Järnspikar - min plan var ju nästan fullbordad! Ni kom på mig.” utbrast jag dramatiskt och gjorde en gest med händerna i luften om att dem skulle sätta handfängslen på mig. Sköterskan gav sin medarbetare en skeptisk blick, sa något på franska och brast sekunden efter ut i en hostande skrattattack så att hon kiknade. Jag himlade med ögonen, patetiskt. Hon klappade till mig på huvudet och sade något i stil med att jag skulle resa mig upp, vilket jag gjorde. Utanför gick flickor, uppradade med uniformer på sig. Fulare uniformer än på skolan jag gick på i New York som jag redan glömt namnet på. Skolor var inget att komma ihåg. Man gick på dem, man slutade dem. Det räckte med sånt. Diskreta men nyfikna ögon drogs mot mig. Lärarinnan märkte naturligtvis det, vilket fick helvetet att braka lös. 
”Sa jag åt er att se åt höger?! Va?!” skrek hon med halsen sträckt så att blodådrorna syntes klart och tydligt. Den marinblåa skjortan hon bar täckte en aning över nyckelbenen men ändå kutade hon på nacken för att inte visa halsen allt för mycket. Generat vände jag blicken ifrån dem. Flickorna hade fått skäll på grund av mig. Att få skäll på den här skolan var väll som att få pisk, för någonstans i ledet brast en flicka ut i snyftningar. Hur kan man göra en skola med bara satmaror till lärare? Kunde inte Justin bara komma och rädda mig? Typ... Nu? 
”Rör på dig!” 
Sjuksystrarna bakom mig hade bytts ut av en skrynklig, gråhårig lärare som konstant petade mig mellan skulderbladen i viljan om att jag skulle börja gå. Rebelliskt stod jag still ett tag tills hon började peta med sin sylvassa, långa nagel. Hon fnös nöjt bakom mig innan hon drog med mig in på ett rum några dörrar fram. Två tjejer ställde sig på rad bredvid en av dem tre sängarna när vi kom in. De båda neg och sade lydigt ’God dag’ något jag snabbt intalade mig själv till att aldrig göra, inte ens om dem eldade upp min iPhone. 
”Jaquline, Oliwia. Det här är eran nya rumskamrat Florell.” presenterade lärarinnan mig. 
”Noelle!” rättade jag henne med ett tjurigt tonfall. Hon fnös bakom mig som om hon inte brydde sig om att hon sagt fel. Ella hade verkligen skickat mig till världens strängaste skola - bara för att jag beslutade att samtala med min far, något hon förbjudit oräkneliga gånger. Frågan var bara hur hon hade vetat att vi skulle befinna oss just där? Hade någon tjallat? Det skulle inte förvåna mig om skvallerbyttan i själva verket var Heather. 
”Hej Noelle. Jag heter Jaquline.” hälsade den mörkhåriga tjejen mer ren brittiska. Jag skakade om hennes hans som förvånadsvis nog var mjuk. Fick man ha hudkräm på det här stället? Mina hade dem tagit ifrån mig i samma stund jag klivit innanför grindarna till helvetet. Den blonda tjejen tog ett steg framåt med en rödmålad hand framsträckt. 
”Oliwia.” sade hon och man kunde genast höra att hon var amerikanare. 
”Trevlans.” svarade jag ironiskt, något jag fick ångra när lärarinnan stötte in två naglar mellan skulderbladen på mig. Ett väsande läte lämnade min mun och jag bet mig hårt i tungan för att inte vänds på klacken och slå till kärringen. 
”Ni har ledigt för resten av kvällen. Packa upp, middag klockan tio.” Dörren slogs igen med en varsam knuff bakom mig, vilket meddelade att surtanten var borta. 
”Äntligen.” pustade Oliwia ut och slängde sig ned på sängen. När hon vecklade ut sitt täcke vart jag mer eller mindre förvånad. Cigaretter, nagellak i flera olika färger samt en stor godispåse låg utslängt på hennes lakan. Jaquline slog sig den bredvid med ett brett flin på läpparna. Jag beslutade att packa upp allting innan jag skulle börja fråga om allt det där. 
Minuter senare kunde jag äntligen slå mig ned på min bäddade säng för att börja ifrågasätta dem båda.
”Vart fick ni det där ifrån? Har inte lärarna märkt det? Varför är ni här på riktigt?” frågorna vägrade sluta strömma ut ur min mun - något som dem båda tjejerna tyckte var super roligt. När dem slutar skratta åt mitt hysteriska frågebabblande började dem svara. 
”Vi har våra kontakter... Vi var bråkstakar båda två som blev skickade hit. Jag kom hit först, sedan kom Oliwia. Har du något emot sprit, smink och cigaretter eller?” frågade Jaquline med ett höjt, väl ifyllt och plockat ögonbryn.

"Do you have something against alcohol, make up and cigarettes?"

”Driver ni? Sånt är typ mitt liv!” utbrast jag glatt. Det här kanske inte skulle bli så pjåkigt iallafall om inte Justin skulle komma till min räddning på sin vita hingst. 
”Bra.” svarade Oliwia enkelt och makade undan lite av föremålen på sängen för att göra plats åt mig. Madrassen sjönk ned under min rumpa när jag dunsade ned på den.
”Berätta om det här stället.” bad jag innan jag tände på cigaretten Jaquline hade sträckt över. 
”Det suger.” svarade Oliwia kort och gott medan hon fumlade med sina naglar. Jaquline nickade instämmande. 
”Du kommer inte klara en dag ens. Vi pallar för att vi super oss fulla. Glömmer alla problem. Det ända sköna är vårt egna badrum. Dina föräldrar måste vara stenrika, för det är bara dem lyckliga och rika som får badrum på köpet. Mina ville bli av med mig, så dem lade skit mycket pengar på att få hit mig.” andades Jaquline ut tillsammans med ett rökmoln. 
”Min pojkvän kommer snart hit och tar med mig hem, jag vet det.” sa jag bara. 
Jaquline och Oliwia sneglade på varandra med tveksamma blickar. 
”Såvida han inte är miljonär...” började Oliwia utan att släppa blicken från sin tånagel hon målade i en silvrig färg. 
”Han är Justin Bieber.”
Då släppte hon blicken från sin tå. ”Be honom ta med oss bär han kommer för dig.”
”Kan försöka. Han är en riktig pina till och från...” suckade jag och lät mina tankar flyga iväg till Justin.
”Han kommer för att köpa ut dig. Du borde älska honom för evig tjejen.” tyckte Jaquline och fick ett instämmande ’mm’ från Oliwia. 
”Det gör jag redan...” viskade jag tyst fram för mig själv.
  Oliwia som hade målat klart sina tånaglar nickade mot klockan som hängde över dörren. 
”Middag snart. Ska du inte typ duscha och byta om? Kommer du inte i normala kläder till middagen får du diska och svälta.” varnade hon. Jag kollade bes på linnet jag bar. På planet hade jag dragit av mig skjortan och bytt ut den mot ett rosa linne som satt tajtare över brösten. Jag nickade tveksamt, men kunde inte säga att duscha hade jag redan gjort innan Jaquline drog med mig in på det vita badrummet. Stort var det inte, men iallafall användbart. Hon ställde sig på toalettlocket och drog därefter undan gallret till ventilen. I högar ställde hon ned duschkrämer, kammar, body lotions, bommulshanddukar, schampoon i olika märken. 
”Använd dig av det här. Ställ tillbaka det där uppe sen, okej?” sa hon gravallvarligt. Dom var verkligen rädda över att lärarna skulle hitta deras gömma av saker. 
”No probz.” svarade jag bara enkelt. Hon slog igen dörren efter sig och jag började klä av mig. Att duscha på kort tid med så många krämer man ville prova var omöjligt, men det gick. Oliwia hade vänligt nog lagt fram en grå långärmad tröja åt mig, ihopvikt bredvid ett par svarta jeans. 
 När jag klätt på mig lät jag dem visa mig hur man fick ha håret eller hur mycket smink man fick ha. Resultatet var bra, men inte något jag självmant skulle göra med mitt utseende. Håret i en inbakad fläta, endast lite mascara på ögonfransarna och puder. Mer än det fick man inte göra med sitt utseende för att inte attrahera dem få manliga eleverna på skolan. Det var iallafall så Jaquline hade sagt det. Jag satte mig på sängkanten och drog på mig mina converse. En knack på dörren meddelade att det var dags för oss att gå. Oliwia drog mig i armen ut genom dörren, till korridoren som var fylld med elever till bredden. Några manliga elever gick förbi med en lärare fram i ledet och en bak. Dem slängde inte en enda blick på någon av tjejerna. Wow, stackars killar. Undra när dem kommer förlora oskulden. Bara tanken var skrattretande tills det slog mig att dem kanske var skickade hit för sitt dåliga beteende. Då hade dem antagligen redan legat runt en massa. 
”Gå! Mrs. Auree kommer! Skynda.” väste Jaquline i örat på mig. Jag ville verkligen inte möta en sträng lärare nu, vilket denna lärare verkade vara med tanke på hur skräckslagen Jaquline lät.  Istället för att tänka mer på om läraren är hemsk eller ej började jag gå. Naturligtvis skulle jag få en och annan spark på benet, men det gjorde inget såvida jag slapp träffa ’Mrs.  Auree’. Väl inne i matsalen blev vi förda till ett bord genetemot killarna. Mat låg redan på tallriken fast jag visste inte om man kunde kalla det för mat eller inte. Sörjan var vit med gröna ärtor i. Bredvid låg en brun sås med klumpar i och den sista touchen var ju så klart berget med isbergsallad som börjat bli brun i kanterna av att fått ligga på tork alldeles för länge. 
”Varsågod och sitt!” ropade en av dem högst uppsittna läraren från en podium i bortre delen av salen. Stolarna skrapades mot golvet när alla slog sig ned. Utan att vänta på någon befallning började alla hugga in på maten. Den var knappt ätbar, men gick att få ned tillsammans med lass mjölk. Och det här skulle vara en lyxskola?
”Det här påminner om en film jag sett.” viskade jag över till Oliwia som satt rakt framför mig. Hon log snett mot mig. 
”Det påminner mig om flera filmer jag sett.” skrattade Jaquline i örat på mig. 
”Yeah. Skumt ställe, varför gör dem inte en film här?” föreslog jag humoristiskt. Oliwia flinade stort mot mig bakom sitt genomskinliga mjölkglas. Det enda jag kunde göra var att le tillbaka, men istället mötte jag en blick snett bakom henne. Två blåa ögon såg rakt in i mina och en vit tandrad fyrades kort efter emot mig.

Snabbt vek jag av blicken från den blonda killen som sett mig. Inge ide att skaffa nya vänner, Justin skulle ändå komma hit om några timmar och ta med mig från det här ruttna helvetet. Ändå kunde jag inte undgå att kolla upp på honom igen. Hyn var nougatfärgad vilket tydde på att han antagligen varit på en solsemester. De blonda lockarna omringade hans hjässa på ett perfekt sätt, läpparna var ljusrosa och käkbenet gav halsen en liten skugga. Han kollade tillbaka på mig medan han samtalade med sin kompis. Generat vek jag återigen av ögonkontakten.

”Sluta.” väste Jaquline i örat på mig. Jag vred huvudet åt hennes håll med ett förvirrat ansiktsuttryck.

”Ingen kontakt med killarna. Inte ens ögonkontakt. Och dels så har du redan en kille. Var trogen.”

”Jaja, jag är inte direkt otrogen om jag kollar på en annan kille?” frustade jag surt och sköt in min gaffel i munnen. Sörjan gled rakt ned i min strupe. Jag gjorde inget besvär i att sitta och tugga på något som inte var tuggbart.

”Skit samma… ät snabbt. Vi har fem minuter kvar.” peppade Oliwia mig. Alla vid samma bord som oss började själv sleva i sig det sista man hade på tallriken när jag redan var klar. Jag lutade mig nöjt tillbaka i stolen. Nu slapp jag i alla fall gå omkring hungrig.

”Varför äter ni så sent?” undrade jag. Det var något jag verkligen inte förstod. Alltså… vem äter middag klockan tio på kvällen? Det är ju helt galet. Man brukar ju äta klockan sju eller något. Tio är ju tiden man ligger och sover. Typ.

”Vissa går i skolan tills nio. Dem ska ha tid att vila en stund innan middagen. Alla måste äta tillsammans.” förklarade Jaquline för mig. Jag nickade utan att ens ha hört ett ord av vad hon berättat. Min hjärna var för trött för det. Eller snarare var jag för trött för det. Det var svårt för mig att tänka att jag imorse suttit vid ett bord och ätit lunch i New York, och nu åt jag middag i Frankrike. Ella hade snabbt förflyttat mig från New York. Det var nästan som att hon hade haft ett plan som stod redo dygnet runt för att skicka mig till Frankrike.

***

Jag gick med snabba steg ned för trappan. Skulle jag ta hissen skulle Justin se att jag gått vid just den tiden, han skulle säkert få portvakten att ge honom banden från övervakningskamerorna i hissen. Jag gav entrén en blick innan jag beslutade att det var säkrast att ta bakdörren. Justin skulle inte under några omständigheter få veta vart jag hade gått. Bilarna åkte fram och tillbaka i hastig fart på gatorna framför mig. Jag drog på mig luvan och sträckte fram en hand i luften framför mig för att fånga in en taxi – något jag snabbt gjorde.

”Vart vill du åka min sköna?” frågade taxichauffören charmigt. Jag himlade med ögonen och sade adressen. Han nickade lydigt. Taxichaufförer ska köra och vara tysta, men denna var helt galen. Han slog på ’Why can’t we be friends’ och sjöng i full hals med. Bara att sitta här gjorde mig generad, inte för att någon såg oss. I flera sekunder övervägde jag att hoppa ut, byta taxi men till slut stannade han utanför det stora huset. Taxichauffören tog betalt men när jag bad honom behålla växeln protesterade han.

”Nej! Rätt ska vara rätt!” röt han irriterat, alldeles högröd i ansiktet. Innan han hade hunnit göra det han ansåg var rätt hoppade jag ur bilen. Han ropade efter mig med sin hesa röst. Snabbt skyndade jag mig in i trapphuset, sedan in i hissen. Så fort jag kom upp i lägenheten stod han där.

”Noelle?” utbrast han förvånat. Jag höjd på båda ögonbrynen i en hastig rörelse. Förvånaden lade sig inte för det. ”Vad gör du här? Alltså… du hatar väll mig?”

”Kanske det Hunter. Men jag måste ge dig en sak.” sade jag snabbt och enkelt. Jag ville inte dra ut på det här mer än nödvändigt. Han drog en hand genom sitt korpsvarta hårt som växt en aning i nacken.

”Vadå? Ska jag vara en liten brevduva nu eller?” frågade han ironiskt med en fnysning gömd i rösten.

Jag flinade glädjelöst mot honom. ”Om jag inte sms:ar dig ikväll så ska du ge det här till Heather. Om jag sms:ar dig, ska du riva sönder det. Förstått?”

”Varför ger du det till mig?” frågade han och tog emot det stora, orangea kuvertet.

”Jag vet inte. Det känns rätt. Ge det bara till henne om jag inte sms:ar, okej? Och hälsa Nella är du snäll.”

”Fine. Hej då…” vinkade han av mig. Jag ställde mig i hissen och gav honom en ironisk slängkyss innan dörrarna slogs igen. Jag hann skymta ett leende på hans läppar vilket gjorde mig glad. Hunter och jag kanske kunde vara vänner trots allt.

Jag gick med snabba steg mot resturangen. Lucas satt redan vid ett bort längst vid fönstret. En bråkdels sekund övervägde jag att sticka där ifrån, men han hann skymta mig. Liksom på Hunter spreds ett leende på hans läppar. Sen sist vi sågs hade han rakat av skägget runt munnen vilket fick honom att se ett flertal år yngre. En klocka plingade till över mig när jag gick in i resturangen.

”Hej.” hälsade Lucas en aning vänligt, en aning skyggt.

”Hej på dig.” mumlade jag till svar och hängde av min jacka på stolryggen. Han kollade upp på mig.

”Jag beställde… hoppas det är okej?” log han tveksamt. Det verkade som att han var rädd för mig. Som om jag skulle få ett anfall och hoppa på honom. Som om jag skulle stänga inne honom på resturangen och tutta eld på den.

”Det beror på. Vad beställde du?”

Han hann inte besvara frågan innan en servitris lade ned en tallrik pasta pesto framför mig med ett glas coca-cola. Lucas hade beställt detsamma, utan peston och med tomatsås istället.

”Tack.” sade jag bara artigt. Han nickade och började äta. Vi åt maten i tystnad. Ingen av oss sade ett knyst ända tills Lucas bröt tystnaden genom att säga;

”God mat dem har här.”

”Mm.” instämde jag en aning för hårt. Han kollade besviket ned på sina fingrar men kollade snabbt upp när dörrklockan pinglade till bakom oss.

”Ella?” utbrast han förvånat. Rödheten spreds snabbt i ansiktet på honom, som om hans hade svalt all mat han haft i munnen bortsett från att han inte hostade och hulkade. Jag blev genast stel som en pinne. Fuck.

”Lucas? Noelle?!” mitt namn utbrast hon en aning högre än Lucas’. Alla blickar fördes mot oss.

”Jag har sagt åt dig att aldrig träffa honom! Du ger mig inget val. Jag gav dig oräkneliga chanser Noelle. Du ska till Frankrike och där med basta!”

***

”Kom igen Noelle! Upp med dig!”

Jaquline slet i armen på mig. Jag muttrade till men satte mig käpprakt i sängen och kollade sömndrucket på henne. Oliwia stod vid spegeln över byrån med en mascara i handen. Jag drog en hand genom mitt hår.

”Vad äre?” gäspade jag trött. Jaquline pekade på klockan som visade halv 6. Lektionerna började halv sju, men frukosten var klockan sex. Ville man ha frukost så skulle man vara där 6, annars fick man inte komma in och då fick man vänta tills lunchen kom, vilket var klockan tre på eftermiddagen. Det var stora mellanrum mellan målen vilket var sjukt.

”Vi plockade fram din uniform.” sade Oliwia och pekade på högen med kläder som låg vid min sängfot. Jag drog åt mig uniformen som bara ett fåtal sekunder senare satt på min kropp. Håret drog jag upp i en hästsvans och sminket lät jag Oliwia fixa precis som igår kväll.

”Redo att gå? Din första skoldag!” hurrade Jaquline utan någon glädje i rösten alls. Jag nickade och tog ett stort kliv ut i den tomma korridoren. Det enda som hördes var ekandet av gående klackskor bakom oss.

”Gå.. fort!” viskade Oliwia och Jaquline i öronen på mig. Vi började gå snabbt men stannade tvärt när läraren ropade mitt namn. Jag bad dem båda att gå innan jag själv vände mig om. En ung, vältränad lärare i sportoverall stod med blicken spänd i mig.

”Rektorn kallar på dig.” sade hon bara snabbt innan hon vände om. Ekandet vi hade trott kom ifrån klackskor kom i själva verket ifrån hennes gymnastikskor som förvånads vis nog hade en klack. Jag gick efter henne igenom den stora skolbyggnaden tills vi kom fram till dörren in till rektorns kontor. Där lämnade hon mig. Jag tryckte ned handdtaget till den mörka dörren och slog upp dörren på glänt för att sticka in mitt huvud emellan.

”Noelle.” hälsade Rektorn strängt och hänvisade mig till stolen. Någon satt i den andre men jag kunde inte se vem det var. ”Du ska få lämna oss idag.”

Jag vred på huvudet och mötte en blick jag kände igen.

3329 ORD LÅNGT! Weeey! Kommentera en massa nuuuuu så blir jag glad glad glad! Älskar er! <3