”Träffa honom då. Jag har lite ärenden att göra i alla fall, så du kan ju träffa honom på onsdag kanske? Efter skolan? Jag ska till Seattle då, över natten bara. Då kan du ju umgås med honom.”

”Ja… okej…” svarade jag och kände genast av en otäck yrsel, även fast jag låg ned. ”Justin…” jag satte mig käpprakt upp i sängen, vilket inte var så smart. Svarta fläckar tog över min syn och min känsel i bena försvann. Lungorna på mig täpptes igen och inte ett andetag ville ta sig igenom.

”Noelle?” ropade Justin bredvid mig, men det lät som att han var flera kilometer iväg. ”Noelle!”

Mer hann jag inte uppfatta innan jag föll ihop på golvet.

Ångern fyllde mig till bredden. Varför hade jag gjort så? Noelle hade ju försäkrat mig om hennes oskyldighet. Fan Justin, att du aldrig kan lyssna skrek en röst inom mig. Jag knep ihop ögonlocken för att slippa se Noelles kropp liggandes på sängen som fyllde nästintill hela rummet. Doktorerna hade försäkrat mig om att det inte var något farligt. Hon hade bara fått för lite blod upp i huvudet vilket orsakat någon form av black out eller något. Jag hade inte lyssnat riktigt.
”Ursäkta mig?” harklade sig en doktor framför mig. Mina ögonlock särades och jag möttes av två svarta foppa-tofflor. Klassiskt, tänkte jag trött.
”Mm?” var allt min röst orkade få fram. Det töjde på mig att vara orsaken till att hon låg där.
”Vad var det som hände egentligen?” frågade han för tionde gången – minst.
Suckandes harklade jag mig för att kunna få fram ord. ”Jag hittade henne bara så där. Jag vet inte.”
”Säkert?” undrade doktorn med ett allvarligt, vuxet tonfall. Återigen lämnade en suck mina läppar.
”Nej.. jag tror jag har Alzheimers. Jag är väldigt osäker…” muttrade jag surt. ”Så klart jag är säker!”
Han ryckte till av min hastiga humörsvägning. ”Okej okej. Om du säger det så… Vart hade hon varit?”
”Hur ska jag veta det? Bara för att jag är hennes kille betyder det inte att jag är besatt av henne!”
Lögn.
”Mm, jag förstår. Så du har ingen susning om vart hon kan ha varit innan hon kom tillbaka till rummet?”
”Ingen blekaste.” mumlade jag och lät blicken föras bort mot hissen istället för att ligga på Noelle.
”Okej. Vi förväntar oss att du är ärlig nu, annars försämrar det chanserna för oss att hjälpa henne.”
”Fuck!” röt jag till och hamnade ståendes med blicken spänd i honom. ”Tror du jag sitter och ljuger?!”
”Ne…eej..” stammade han nervöst fram. Två huvuden stack ut ur dörren ifrån personal rummet, men försvann snabbt in så fort jag kollade åt samma håll som Doktorns blick varit åt. Han rätade till slipsen på hans bröst som hoppat ett steg åt sidan när han förskräckt själv hade hoppat till av min ilska.
”Bra. Så se till att få henne att vakna för guds skull!” morrade jag sammanbitet. Han reste sig upp och gick ifrån mig utan att ens slänga en blick tillbaka.
Tankarna cirkulerade snabbt omkring i huvudet på mig. Att Noelle ens låg där var mitt fel. Varför, varför, varför hade jag inte bara låtit henne förklara sig innan jag hoppat på henne? Hon var inte som killarna jag brukade hänga med, hon kunde inte ta hur mycket stryk som helst men det hade ju inte jag ens lagt en tanke på. Ilskan som jag burit på i just den stunden hade varit okontrollerbar. Dock hade jag blivit försäkrad om att vi skulle kunna lämna sjukhuset ikväll om Noelle öppnade ögonen, men ingen verkade försöka få henne att göra det. Fast hur kunde detta vara möjligt? Hon hade blivit strupen och svimmat av, inte blivit mörbultad till döden. Hjärtat i hennes bröstkorg rörde sig rytmiskt som det skulle, så det kunde inte vara något fel? Blodet cirkulerade runt i hennes blodådror, hjärnan intog ljud och lungorna fylldes med syre. Vart det något doktorerna bara sa? Rösten i min hjärna fick mig snart att bli galen.
”Justin…” Kennys brummande röst väckte mig genast ur mina förstulna tankar. ”Vill du ha?”
McDonald’s påsen han räckte över såg väldigt frestande ut, så jag valde att ta den. ”Tack så mycket.”
”Anytime kiddo.” försäkrade han mig med en axelklappning.
Jag särade på kanterna till påsen och fann ett paket Chicken Nuggets, en behållare pommes och en coca cola ligga i botten av den. Leendet som formades på mina läppar var ostoppbart. Det påminde mig så mycket om våra turné-dagar. När han alltid kommit till bussen med Nuggets, även fast Mamma och mama Jan protesterat. Doften från burken som nu låg öppnad i mitt knä slog mig i ansiktet. Jag slog nöjt ihop ögonbrynen innan jag doppade en Nuggets i dippen han tagit med.
”Tack man.” mumlade jag och slurpade i mig en klunk cola för att sedan ge mig på kycklingbitarna, som en efter en snabbt lämnade burken och föll ned i min magsäck.

Mina ögonlock var tunga av sömn när Kenny väckte mig. Sömndrucket blickade jag gestalten som stod framför mig, men märkte snabbt att det inte var Kenny. Snabbt gnuggade jag mig i ögonen för att återfå min syn. När den väl var återställd mötte jag Noelles vita tandrad. Jag kunde inte hindra mig ifrån att hoppa upp på ben och slå mina armar runt hennes kropp.
”Du är vaken.” mumlade jag mot hennes axel. Hon nickade mot min kind medan hon kysste den.
”Det är jag. Vi kan åka hem nu.” berättade hon glatt i mitt öra. Ilningen som for igenom min kropp var obeskrivlig. I flera timmar hade jag väntat på att få höra hennes silkeslena röst i mitt öra, hennes mjuka läppar mot min hud… allt det uppfylldes på någon sekund. Hon lossade sig ut ur mitt grep för att istället krama om min hand. Skräpet från McDonald’s var redan undanstädat och mörkret hade lagt sig på himlen utanför fönstret.
”Hem vart? Till hotellet, eller till dig? Eller till mig?” försökte jag förtydliga det hela.
Hon skrattade mjukt. ”Kan vi inte åka hem till dig? Det är skola imorgon, och du bor närmast…”
”Det klart vi kan. Fan, det rucklet har jag inte besökt på flera månader – kanske år.”
”Bra. Då är det fritt från löss från alla tjejer du legat med?” frågade hon och höjde på sitt ena ögonbryn.
”Har jag nämnt att jag har saknat dig?” retades jag barskt. Ett leende kröktes på hennes läppar.
”Du behöver inte säga det baby, jag vet redan att du innerst inne gör det. För jag är din only girl in the world!” skrattade hon. Hissdörrarna framför oss öppnades och vi tog ett kliv in.
”Oh yes babe, you are.” log jag och pressade mina läppar mot hennes i en mjuk kyss. I det tillfället brydde jag mig inte om ifall jag var mjuk. Aldrig skulle min tjej behöva bli skadad för att jag skulle vara macho.

Lägenheten var stor. Hallen var nog lika stor som mitt rum var och det var bara hallen. När Justin tagit mig på en runda i huset hade han åkt hem till mig för att hämta kläder.
”Du måste vila.” hade han insisterat. Till slut hade han vilket som kommit iväg, hur mycket jag än hade protesterat. Jag drog upp mina byxor igen och spolade. Medan jag tvättade händerna lät jag min blick kolla mig rakt in i ögonen som var svarta, trötta. Små blåmärken hade börjat växa fram på min hals, men det var inget man inte kunde sminka över. Jag torkade av händerna med handduken som hängde bredvid handfatet innan jag gick ut i sovrummet igen. King Size sängen var täckt av en massa kuddar och överkast i olika blåa nyanser, vilket verkade vara rummets färgtema. Rummet var städat i varje vrå. Inte ett dammkorn syntes så långt ögat kunde nå, och Justin försäkrade mig om att han inte hade varit här på länge. Skit snack, han ville nog bara inte erkänna det.
”Vad gör du?” andades hans mjuka röst i min nacke. Skräcken spreds inom mig men försvann så fort hans varma händer lades på min höft.
”Bara… tänker.” erkände jag och snodde runt så att vi stod face to face.
”Det kan vara skönt ibland. Det hela tänka grejen. Stå upp brukar vara jobbigt dock. Varför ligger du inte ned?”
”Varför bryr du dig?” svarade jag drygt tillbaka. Hela ’Noelle-lyssna-på-mig’ grejen började bli jobbig.
”Jag fick dig nästan dödad. Det ska aldrig hända igen. Du är min tjej Noelle. Respekt, hört talas om det?”
”Något du aldrig visat i alla fall…” muttrade jag trött tillbaka, men lade mig ändå som han sagt på den stora sängen. Justin himlade med ögonen åt mitt plötsliga beteénde men valde förmodligen att inte göra någon scen utav det hela. Han visste att det inte var värt det.
”Ska vi äta något?” frågade han så fort mina kläder var inlagda i garderoben i prydliga högar.
”Hm.. visst. Vadå?”
Han drog upp en KFC påse från golvet och log brett. ”Funkar kyckling?”
”Ja! Åh, jag är så hungrig. Ge hit!” hojtade jag. Min mage skrek efter mat. Det kändes som att jag inte hade ätit på flera århundranden. Typ som att den var fylld med magsyra, och bara det. Justin skakade på huvudet.
”Nej, vi äter där nere. Jag har lite filmer på tv:n… du måste ta det lugnt. Och sen sova.”
”Hmpf.” fnös jag surt. Justin kunde verkligen vara en sån glädjedödare när han ville. Det var inget fel på mig! Jag drog med mig en flaska öl ifrån baren som stod vid dörren till rummet för att sedan gå med honom till vardagsrummet. Maten ställde han snabbt upp framför oss på bordet så att vi båda så snabbt som möjligt skulle kunna mätta våra magar.
Bara ett fåtal minuter senare låg alla kartonger och flaskor tomma. Justins hand låg placerad på mitt lår. För att bara vara en hand så kändes den som en het locktång igenom tyget till mina mjukis byxor.
”Hur mycket är den?” suckade jag sömnigt.
”Vilken?”
”Klockan så klart. Duh?”
”Ta reda på det själv, jag orkar inte.” protesterade han och lyfte sin hand från mitt ben.
”Jävla sur puppa.”
Jag reste mig upp på vingliga ben ur soffan och gick ut i hallen för att kolla hur mycket klockan visade. 23:42. Om Justin skulle se det skulle han skicka iväg mig till sängs, för att det var skola imorgon. Sen när vart den så viktig för honom? Justin brydde sig inte ett dyft om skolan. I alla fall gjorde han inte det för två dagar sedan.
”Hur mycket var den då?” ropade han efter mig ifrån soffan. Jag tippade långsamt ut på tå till honom.
”Halv tio.” ljög jag snabbt. Hans blick övergick snabbt till misstänksamhet, så jag slängde på ett leende.
”Okej.” gav han upp. Nöjt lade jag mig ned med mina ben över hans i soffan och klickade på tv:n. Inget roligt visades dock, så jag stängde av den igen. I samma stund som tv:n slocknades, hördes ett rassel utifrån hallen. Sedan ett gnissel utav att dörren öppnades. En klump spreds i min hals. Rädslan över att det skulle vara en mördare eller något liknande var stor. Dörren slogs igen och steg rörde sig mot vardagsrummet. Skuggan i golvet kom närmre och närmre, till sist dök en liten kvinna upp i dörröppningen.
”Justin?” flämtade hon förvånat med skräcken i ögonen.
”Mamma?” utbrast Justin med samma förvåning i sin egna röst. Förvirrat kollade jag stint på honom. Mamma? Va?

SEG UPPDATERING, LOVAR PÅ BÄTTRING! Men nu, WHAT?! :o Pattie? Oh nooo, drama drama drama! 

KOMMENTERA BABES!